Give me blood meow

Skumt inlägg men whatevs~

---

 

 ”What if I say I will never surrender?”

 

”Billie Billie Billie titta titta Billie Billie titta det har snöat Billie titta titta Billie snö det har snöat Billie -”
”Okej sluta nu, andas.” Jag tog tag om Tré's axlar och skakade om honom. ”Andas för helvete!”

Det kunde verkligen bli riktigt varmt i replokalen. Jag var alldeles varm och hela världen snurrade orimligt fort – så fort att jag ville lägga mig ner på golvet och bara blunda, hoppas på att det skulle gå över. Eller kanske gå och stoppa huvudet i snön utanför.

”Wow, hur länge var vi där inne egentligen?”, sa Mike och såg chockat ut genom glasdörren. ”Liksom... kolla hur mycket snö det är.”

”Eller så snöade det bara helt sjukt jävla intensivt.” Men jag undrade också hur länge vi varit där. När hade vi slutat, hur mycket var klockan?

”Fuck, bussen!”

Trots att det varit kallt hela dagen var ingen av oss förberedd på att det skulle kunna börja snöa.

Alla som försökt springa i snö eller snöslask med converse vet att det inte är en så bra idé. Jag halkade och grep tag i Mike för att inte ramla, men det gjorde att han också halkade och på något konstigt vänster lyckades fälla Tré. Slutresultatet var alltså att vi hamnade i en hög på asfalten med mig, som var lättast och helt enkelt minst, underst. Det gjorde ont och självklart missade vi bussen.

”Hey, vem är det som tafsar?”

”Jag vet inte men det här var jävligt obekvämt.”

”Jag trodde du gillade sånt här.”
”Håll käften Billie.”

”Kan du flytta på dig tjockis? Du mosar mig.”

”Mosar han dig? Vad fan tror du att du gör med mig då?”
”Bort med tassarna för helvete!”
”Det är fucking kallt här.”
”Wow, do you kiss your mother with that mouth!?”

”Okej nej försvinn jag kan inte andas flytta på er då!”

Det tog en stund innan vi lyckats trassla loss oss från varandra. Vid det laget var jag genomblöt och alldeles frusen. Jag kände mig lite som en isglass – delicious but yet so fucking cold... Jag satte mig upp och stirrade på dem båda, försökte andas. Att fastna under två killar som var längre och bara allmänt större än mig var inte trevligt. Bara nej.

Jag tog upp snöslask och slängde iväg det på Tré. Han såg så chockad ut att jag var tvungen att börja skratta, kunde inte låta bli.

”Nä nu jävlar...”

Trots att just slask var värre än vanlig snö så blev det krig. Mike blev inblandad när Tré började rufsa om hans hår med snö i händerna. Det visade sig att det värsta Mike visste var snö som rann nerför nacken. Ja, han hatade det mer än vad han påstod att han hatade Tré.

”Hey, snön där borta ser fin ut...” Mike såg menande på Tré som började flina. De hade hunnit resa sig upp och flinat mot mig innan jag fattade något alls.

Jag höll upp ett varnande finger. ”Nej.”
”Åh jo.” Mike grep tag i mina fötter och Tré tog tag i mina armar, och med ett litet ”åhhej!” lyfte de upp mig.

”Nej! Nejnejnejnej!” Det spelade ingen roll hur mycket jag än protesterade eller försökte slingra mig loss – de var helt enkelt starkare. Mike började nynna något i stil med ”nu ska lilla Billie kastas i snön tralalalalaaaaaa” vilket Tré var snabb med att apa efter.

”Å ett, å två, å ett två tre fyr!”

Och så låg jag i snön. Igen. Den här gången var det riktig snö – isande blöt och äcklig. Jag kunde inte känna min egen kropp längre.

”Fyfan fyfan fyfan fyfan...” Jag for upp på fötter så snabbt jag kunde och stod och bara hoppade upp och ner och i princip skrek rätt ut. Rent nonsens var det som kom ut ur min mun, för jag frös så mycket att jag hackade tänder och knappt kunde prata alls.

De skrattade så mycket att de nästan grät, och Tré passade då på att knuffa ner Mike i snön. Att vi lyckats missa två bussar var inget som gjorde något, inte så mycket i alla fall, fastän det var bussens fel att vi hamnat där från början.

”Åh gud jag kan inte känna mitt huvud. Brain freeze.”

”Vänta vilken hjärna?” Jag fnissade nästan hysteriskt åt att Mike verkade flippa totalt.

Oh well.

”Juste, jag måste vara barnvakt... måste dra.” Mike reste sig upp och borstade av kläderna, såg frågande på oss. ”Ska ni med till bussen?”

Jag nickade och hämtade andan efter skrattattacken.

”Äh, ingen är hemma tror jag. Ingen har väl saknat mig i alla fall, om de är det.” Tré flinade och sträckte på mig innan han slängde en arm om mina axlar och drog mig intill sig. ”Fyfan, du ser ut som en isglass.”

Åh, så jag var inte den enda som tyckte det. ”Ice cold, but yet so fucking delicious.”

Båda skrattade till. ”True that.”

Vi trängde ihop oss på två säten för att bli i alla fall lite varmare – eller ja, jag satt i Mikes knä och Tré nästan satt i mitt. Det var ganska mysigt tills det spårade ur och Tré satt och tafsade på mig samtidigt som Mike började hålla på med höfterna. Jag satt och grät av skratt, för seriöst, vem skulle inte ha gjort det? Jag borde antagligen bli oroad över att jag jag inte alls tyckte det var awkward, att det var normalt. Det kunde ju också bara vara så att jag vant mig vid dem, helt enkelt. Jag gillade den tanken, tanken på att jag kunde ha vant mig vid de två psykfallen.

Jag hatade att vi hoppade av på olika stationer. Det hade varit trevligt att ha någon att prata med hela vägen, någon som bodde nära. Mike hoppade visserligen av en station innan mig bara. Ändå, liksom. Jag saknade de båda så fort de klev av.

Jag gick runt och nynnade för mig själv, sparkade runt i slasket – mina fötter var redan så genomfrusna och blöta att jag inte orkade bry mig mer. Det var sjukt irriterande att ha flera låtar i huvudet samtidigt, för man visste liksom inte vilken man skulle sjunga på (för sjunga var ett måste). Jag lyckades skapa någon slags remix som faktiskt fungerade, vilket var stolt över.

”Men fan lägg av nån gång då!”

Var det där Audies röst? Det var väldigt likt i alla fall.

Typiskt mig att bli så nyfiken att jag inte ens behövde fundera innan fötterna automatiskt styrde mig åt det hållet rösten kommit från. Den vägen skulle också ta längre tid att komma hem sen på också – det var därför jag varit påväg åt ett helt annat håll. Dammit.

Det var faktiskt Audie. Hon stod med ett gäng killar som alla var längre än henne. Det såg nästan löjligt ut, kontrasten alltså. Dels var hon kortare, dels såg hon bara allmänt udda ut. Min syster var världens sötaste med sin mer utstickande stil, och det var bara så tydligt på något sätt just då, fastän det borde vara enklare att se när hon stod bland tjejer.

Det som märktes mest var i alla fall att hon var kortast. Visst såg det roligt ut, men jag visste också vad det kunde betyda. Jag hoppades bara att det där var några kompisar till henne jag aldrig sett förut, hoppades på att det inte var något helt annat.

”Låt honom bara vara, okej?”

”Jag har ju sagt att jag ska göra det, men det beror ju på dig också...” Han strök henne över kinden med ett finger och hon slog undan hans hand så snabbt att det måste ha varit en reflex.

”Och det är helt jävla orimligt. Nej, jag ställer inte upp. Du kan ta och sticka upp -”

”Heeey, när man talar om trollen!” Kristoffer hade tittat upp och fått syn på mig, sken upp. Jag tyckte det kändes som om någon kramat åt mitt hjärta med något som var lika kallt som mina fötter. Minnet av kvällen på tågstationen gjorde mig fortfarande skräckslagen, och jag hade mardrömmar om det på nätterna ibland. Det var hemskt, men samtidigt så visste jag ju om att det bara var minnen, inget verkligt. Inte längre. ”Du förstår, vi pratade nyss om dig med din syster här. Hon sa åt oss att ge fan i dig. Hon sa att vi inte fick röra dig alls. Säg mig, har du skvallrat på oss kanske?”

Alla orden fastnade i halsen på mig, vilket gjorde att jag bara skakade på huvudet. Jag hade aldrig sagt att det varit han och Anton, men det var nog ganska självklart ändå. Förstod inte han det?

”Hur kommer det sig då att hon fått reda på det?”
”Jag vet inte.”
”Vad fan, tala högre – man hör ju inte vad du säger.”

Jag höjde blicken och såg på honom, tog ett djupt andetag. ”Jag vet inte.”

”Bättre, nu hör man i alla fall vad du säger! Stick nu pysen.”

Hans kompisar skrattade och jag insåg helt plötsligt att de var precis som Anton och hans apor. Varken mer eller mindre. Dock var det inte särskilt förvånande, då Kristoffer och Anton var bröder.

Jag frågade mig själv om jag var rädd för Anton, och svaret blev nej. Inte längre. Och om Kristoffer då var likadan, borde jag vara rädd för honom då?

”Billie, gå.” Audie log svagt mot mig. ”Gå hem.”

Vad skulle Mike och Tré ha gjort?

”Nej.”

De alla såg förvånat på mig, som om det kom som en stor chock att jag överhuvudtaget sa något, och att det var en protest. Hur länge tror folk att man kan hålla käften tills man inte orkar vara tyst längre? Jag såg trotsigt på Kristoffer och knöt nävarna. Det var inte för att slåss eller så – nej, det var för att behålla koncentrationen och inte glömma bort att hålla kvar hans blick, inte kolla ner på mina egna fötter igen.

”Vad sa du nu?”

”Du hörde vad jag sa. Eller är du döv nu också kanske?”

Det var tyst. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att sluta vara rädd. De skulle inte få så roligt, ingen av dem.

Jag ska aldrig vara rädd för dem eller personer som är som dem igen. Aldrig mer.

Så fort jag tänkt tanken kunde jag slappna av, slutade trycka in naglarna i mina handflator. Det var helt lugnt och tyst i mitt huvud, och jag älskade känslan mer än något annat just då.

”Vet du, det är inte så jävla konstigt att hon fattade att du var inblandad. Inte alls. Vet du varför?” Jag blev tyst, men inte tillräckligt länge för att någon skulle hinna svara. ”För det första, vem skulle det annars vara? Anton skulle aldrig våga göra något sådant själv – hell, han vågar ingenting egentligen. Han är så jävla feg och det är mer synd om honom än vad det är om mig.”

Han började se irriterad ut, men jag planerade inte att hålla käften.

”För det andra, min bror var också där, om du minns det. Även om han inte fick tag på er så kanske kan såg vilka ni var, och även om jag håller käften så är det inte garanterat att han gör samma sak. Vad ska du göra åt det då? För jag svär, han skulle slå dig till marken på två slag.”

Det var sant, för Brendon kunde göra precis vad som helst när han blev riktigt jävla förbannad. Jag hade sett det flera gånger förut. Dock verkade inte Kristoffer tycka om det jag sa, även om han inte kunde veta om det var sant eller inte.

”För det tredje -”
”Håll käften!” Jag hade inte ens märkt att han kommit närmre, men jag hann ducka när han plötsligt for ut med ena knytnäven mot mig. Hade jag reagerat ett par sekunder senare var jag säker på att det skulle ha varit illa. Riktigt jävla illa. Audie skrek något men jag kunde liksom inte höra det – hon kanske inte visste om att han missat.

Något jag däremot inte hängde med var exakt hur jag hamnade på marken. Jag kunde bara komma ihåg att jag gjorde mitt bästa för att skydda ansiktet och bröstkorgen mot slagen, fastän de inte kändes. Hur de inte kunde kännas var bortom mitt förstånd, men det var precis så det var.

Jag lyckades blockera det mesta och lyckades också få bort honom från mig. Jag hann däremot inte ta mig upp på fötter innan han fick ett nytt infall och tryckte ner mitt ansikte i snön. Det, om något, kändes. Dels kunde jag knappt andas – vilket gav mig panik – och dels kändes det som om tusen små isnålar stack mig i ansiktet på samma gång. Jag var knappt medveten om annat än den där isande smärtan i ansiktet och hur ont det gjorde i mina armar på grund av sättet han höll fast mig på. Jag tror att det var meningen, att han ville att jag skulle bli rädd och få panik. Jag var ju inte rädd längre, men jag höll på att få panik.

”Ger du dig?”, väste han i mitt öra.

Vad skulle jag säga? Båda mina alternativ lockade så otroligt mycket, verkligen. Jag ville varken säga ja eller nej.

Jag mumlade något i snön, tillräckligt lågt för att han inte skulle höra det, släppa taget om mig lite. ”Nej”, upprepade jag när jag kunde andas igen. ”Aldrig.”

”Fel svar.”

Jag kunde inte komma ihåg vad det var som fick honom att släppa mig, men något var det. Jag satte mig bara upp och så var alla förutom Audie påväg bort. Hon såg nästan hatiskt efter dem innan hon hjälpte mig upp på fötter. ”Just typiskt. Just jävla typiskt.”

”Förlåt”, sa jag och bet mig i underläppen, försökte känna något alls i ansiktet.

”Äsch”, sa hon och krokade i sin arm i min, ”nu går vi hem.”
Något sa mig att trots att hon inte verkade överlycklig så var hon stolt. Vad jag hade gjort som var så bra hade jag ingen aning om, men något måste det ju ha varit. Jag såg hur hon kämpade mot det lilla leendet som fick det att rycka i mungiporna på henne. Hon gav upp när jag log stort mot henne, för jag visste att leenden smittade. Hon fnissade till och lade armarna om mig. ”Du är så jävla söt.”
Jag visste inte om det stämde eller inte – allt jag brydde mig om var att hon var varm och jag höll på att frysa ihjäl.