Give me blood meow

 ”Just crash, fall down”

Det var sista veckan i november. Snön som kommit hade långsamt förvandlats till ännu mer slask, alldeles äckelhalt var det överallt också. Det var kallt och de flesta stod mest och hoppade upp och ner i väntan på bussen, stod i grupper för att hålla sig varma.

Jag kommer komma ihåg allt, till och med de allra fånigaste små detaljerna, från den sista fredagen i november, för då var det något som hände. Något som kom att vända allt upp och ner, ut och in igen.

Det var äckligt varmt i replokalen, särskilt som man hade ovanligt varma kläder på sig för den oerhörda kylan utomhus. Det var varmt redan när vi kom dit, och ingen av oss förstod hur vi kunde svettas och halvt dö lite när vi bara ett par sekunder senare svurit över att det varit snorhalt precis utanför dörren, vilket hade resulterat i att jag nästan ramlat. Igen. Jag hade all rätt i världen att vara gnällig just då.

”Björn frågade om vi ville spela på julavslutningen eller inte”, sa Mike när vi satt på golvet. Jag visste inte riktigt varför vi gjorde så, att vi satte oss på golvet och pratade innan vi började spela. Det var inte så att jag inte tyckte om det – för det var ju trevligt – men ändå. Jag var en oerhört nyfiken människa (vilket jag fått sota för hur många gånger som helst) helt enkelt. ”Jag sa inte ja eftersom ni inte var där, men ja. Vill vi det?”
”Like hell to the fuck to the yeah?”, sa Tré och höjde på ena ögonbrynet, flinade. ”Det kommer vara så jävla kallt men vad fan.”

”Sure”, sa jag och ryckte på axlarna med ett leende. Varför inte, liksom?

Jag visste inte riktigt vad som hände, men när vi varit där en stund blev allt bara så ansträngt, irriterat. Till slut frågade jag om Mikes bas verkligen var stämd, för den lät hemsk, och han blev arg. Det var bara något i luften som gjorde alla irriterade, något med värmen. Till slut spelade det ingen roll vad det var som fått oss att börja, för vi alla hade tydligen något att säga om och till varandra. Det var egentligen ganska komiskt och jag skulle ha skrattat om jag inte blivit så arg att jag faktiskt ville slå sönder något.

”Men shit – Billie, du blöder näsblod.”

Allt kom liksom av sig. Jag tystnade mitt i en mening precis som de andra gjort och rörde med fingrarna under näsan bara för att upptäcka att det var sant, svor till. Jag lämnade replokalen och stelnade till när kylan slog mot mig. Gud, hur kunde det vara så varmt i ett rum? Jag hittade till en toalett och hämtade papper, upptäckte först då att de andra följt efter. ”Alltså det är lugnt, det här händer jätteofta. Särskilt när jag är stressad. Jag lovar, jag är okej.”

”Säkert?”
”Jadå.”

Mike suckade och lutade huvudet mot väggen, blundade ett par sekunder. ”Jag tror inte vi ska repa mer idag.”
”Varför inte?”

”Tré, seriöst? Vi har inte bara stått och tjafsat om småsaker, utan vi har också stressat upp Billie såpass mycket att han blöder näsblod. Billie, det är okej att säga nej om du inte vill spela då. Allvarligt.”
Jag såg chockat på honom. ”Så det är vad du tror det här rör sig om?”

Han ryckte på axlarna. ”Jag menar, det började ju efter att -”
”Jamen vad fan då kan det väl lika jävla gärna vara någon annan som inte vill, eller? Varför tror du att det är jag?” Att jag blev upprörd hjälpte inte näsblodet, så jag vände upp ansiktet mot taket och suckade. ”Jag vill. Jag lovar. Vi har väl bara en dålig dag, helt enkelt.”
”Så är det nog”, sa Tré och klappade mig på axeln. ”I alla fall, jag sticker hem nu. Ciao suckers.”

Jag hade släppt det när jag klev på tåget. Jag var ensam, för Mike åkte med mig tills han hoppade av, och Tré var i andra änden av tåget då han påstod att man var tvungen att springa för att hinna med bussen och att det gick snabbare om man stod där. Det var nog antagligen sant, men jag önskade att han inte brytt sig om det.

När tåget stannade vid min station och jag klivit av visste jag inte vilken väg jag skulle ta, för det fanns ju självklart så jävla många vägar att ta. Precis som med livet, om man känner för att vara lite filosofisk och djup av sig. Jag valde hur som helst att ta den vägen som gick precis vid den stora vägen, förbi stadion och allt. Mitt exempel har nog väldigt mycket med det här att göra, för hade jag inte valt den hade vissa saker kanske inte hänt. Det var en av livets alla jävla vägar, precis som alla jävla vägar jag kunde ta hem, helt enkelt.

På den vägen finns en sväng som var så snäv att man verkligen var tvungen att se sig om tills man var säker på att ingen bil var där och skulle kunna köra på en. Till och med jag gjorde det – jag som brukade ta ur en hörsnäcka och lyssna efter bilar eller bara se åt båda hållen lite snabbt när jag skulle korsa en gata. Det var mest för att jag visste hur svårt det var att bromsa in där (med tanke på alla olyckor de skrev om i tidningarna) och för att Audie eller någon annan valfri medlem i familjen skulle döda mig om något hände, eftersom de tjatat om den där svängen sedan jag gick i mellanstadiet och var tillåten att gå lite som jag ville. Det hade dock tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt gick dit, och jag hade väl mina anledningar. Precis som de hade sina anledningar till att tjata på mig, för vi alla visste hur det kunde bli.

När jag kommit en bit bortåt insåg jag att det var snorhalt på trottoaren – det var säkert halt på vägen med, men nu var jag ju inte så dum att jag gick där – så jag gled runt och låtsades att jag åkte skridskor. To be honest så hade jag såpass roligt att jag började göra små fåniga piruetter och nynna på överdrivet glada låtar, bara för att det inte spelade någon roll om någon eventuellt skulle se mig och tycka jag var galen. Jag var ju det.

”Snyggt Billie!”

Jag snurrade runt så snabbt att jag höll på att ramla och antagligen såg jag ut som Bambi på is, flinade mot David så fort jag återfått kontrollen över min balans igen. Just den dagen – och antagligen alla andra dagar under vintern också för den delen – var det svårt att se vem det var, eftersom han och Mike bestämt sig för att göra tvilling-grejen den vintern, alltså hade de köpt likadana jackor, mössor och vantar. Det var skorna jag kunde se vem det var på, för Mike gillade kängor och David tålde dem inte. Han hade, precis som jag, idiotiskt nog converse på fötterna. Jag bugade i alla fall åt kommentaren och han skrattade.

Det som hände efteråt skedde så snabbt och var säkert över på någon minut, men jag upplevde allt i slow motion. Jag såg bilen, upptäckte att David liksom stannat – om han stannat när han såg mig eller inte visste jag inte – och hörde Brendons röst i mitt huvud. ”Bilar kan fan inte stanna där, så var jävligt försiktig Billie. Du vet hur jävla snabbt allt kan gå.” Jag visste, och det höll på att hända igen.

Min röst försvann när jag försökte skrika, ropa, be honom flytta på sig så snabbt han kunde, men då jag tydligen inte kunde prata försökte jag på något sätt gestikulera åt honom. Han såg bara frågande ut. Panikpanikpanik. Jag började hoppa men glömde bort hur jävla halt det var så jag föll. Jag föll till ljudet av en biltuta och skrikande däck.

Jag drabbades av en blackout när jag slog huvudet i marken. Allt blev svart, men jag försvann inte. Jag kunde fortfarande höra, kunde höra ljudet av något annat som träffade marken, ett skrik, en massa svordomar.

Synen återkom så småningom, när det blivit ett ganska högljutt, oroligt mummel. En röst frågade om någon ringt ambulans eller något sånt, jag lyssnade inte riktigt. Jag kämpade mig upp på fötter men ramlade genast igen. Det hindrade mig inte från att försöka igen och jag lyckades. Allt snurrade av så många anledningar när jag lyckades ta mig bortåt, mot den lilla folksamlingen. Ingen lät mig komma förbi, tvärtom – en man stoppade mig och tog min arm för att dra bort mig då jag blev helt hysterisk och stod och skrek åt precis allt och alla. Mest skrek jag åt David, av någon anledning. Jag skrek allt jag kunde komma på åt människorna som inte flyttat på sig, skrek åt mannen att jag skulle anmäla honom för vad det nu var jag kom på om han inte släppte mig. Han släppte mig, men han lät mig inte gå nära David, vilket nästan gjorde mig ännu mer förbannad.

En tyst liten röst i mitt huvud undrade varför jag inte var ledsen, varför jag inte bröt ihop. Jag förstod det inte men antog att det var chocken och att det var så mycket enklare att bara vara arg. Ilska var en känsla jag kunde förstå och hantera på något vettigt sätt, vilket man inte kunde med skräck och panik.

När jag insett att jag inte skulle få följa med ambulansen ville jag hem, ville hämta Mike eller någon annan, ville att de skulle veta vad som hänt. Jag halkade på isen igen och mannen som stannat med mig under hela tiden bestämde sig för att skjutsa mig. Att man inte ska hoppa in i främmande personers bilar var inget jag brydde mig om just då – han kunde få åka med mig in till skogen och mörda mig så blodigt och brutalt han kunde, det skulle inte spela någon roll – men nu skjutsade han hem mig i alla fall och jag försökte få fram något vettigt ord, försökte få Mike att förstå. Det slutade med att jag slet med mig honom ner ut genom porten för att låta mannen förklara, och då blev det liv i honom. Han bad mig stanna hemma,ringa Audie, när han försvann iväg. Jag hade aldrig någonsin sett honom så rädd förut, och det skrämde mig så mycket att jag blev ännu mer hysterisk och bara satt innanför dörren i hallen med huvudet mot knäna och bara gungade fram och tillbaka.

Jag hatade att det hänt, att det varit just där. Jag hatade att få återuppleva allt på ett annat sätt i ett annat perspektiv. Jag hatade känslan som jag så väl kände igen, som jag visste vad den betydde lika väl som jag visste vad jag hette.

Skuld. Jag kände mig skyldig för vad som hade hänt, för jag visste att det var mitt fel. Precis som jag visste att det var mitt fel att mamma och pappa försvann på precis samma jävla ställe åtta år tidigare.

Snälla någon låt honom inte dö jag klarar inte det snälla låt inte det vara så illa låt mig inte vara skyldig för tre liv jag fixar inte det jag vill inte mer kan jag inte bara få vakna nu kan det här jävla skämtet ta slut jag vill inte jag vill inte JAG VILL INTE MER NU!!!

Jag visste att det var verkligt, att det faktiskt hade hänt, och den insikten fick mig att börja gråta värre än vad jag gjort sedan kvällen på tågstationen.

David, dö inte. Snälla. Vad du än gör, fortsätt leva. Låt det inte vara mitt fel, inte igen. Jag gör vad som helst, jag lovar. Bara... bara lev. Okej? Lev.

Det var tortyr att stanna hemma, men så småningom kom Audie hem, hittade mig som ett vrak på hallmattan. Hon satt och kramade mig i vad som kändes som evigheter, mumlade lugnande saker i mitt öra. När Mike och Brendon kom hem var Mike alldeles likblek och Brendon såg så orolig ut.

”De vet inte om han klarar det eller inte”, viskade Mike och bet sig hårt i läppen. ”De ska ringa sen.”

Väntan skulle vara värre än tortyr, men vad skulle man göra då? Det fanns inget att göra, och vi alla visste om det.

Vad är det för jävla fel på mig? Kommer jag utsätta alla i min närhet för fara, alla jag älskar, alla jag bryr mig om?

Jag hatade mig mer än vad jag någonsin gjort, och jag visste allvarligt talat inte vad jag skulle göra om David också dog.