Give me blood meow

http://www.youtube.com/watch?v=7b38aBHJnBA

Sekunder blev till minuter som blev till timmar som inte blev mer än timmar. Det hann bli mörkt ute, men ingen rörde sig ur soffan. Jag satt i Mikes knä, precis som jag gjort åtta år tidigare, och hatade i princip allt. Helt tyst var jag också, satt mest och bara stirrade ner på mina händer. Det fanns inte så mycket annat man kunde göra.

Väntan var tortyr. Det var som om alla satt på nålar, redo att flyga upp vid minsta lilla ljud. Mike hade armarna om mig, och jag kunde känna att han skakade – eller var det jag? – och Audie satt och höll så hårt i Brendons hand att han fick ont. Det gick att se, då han då och då grimaserade och såg ut att vilja vara någon annanstans. Men iförsig – vem ville inte det? Han såg blek ut också.

Ingen hade sagt något på minst en halvtimme. Jag hade kanske frågat hur mycket klockan var då, men sedan hade det blivit så jävla tyst. Om inte väntan skulle ta livet av mig så skulle tystnaden göra det, men ändå sa jag inget. Hur skulle jag kunna göra det? Min hals kändes torr och det kändes som om något satt fast där, och jag var för rädd för att prata. För rädd för vad jag skulle säga. Jag var rädd för att börja gråta också, för jag hade inte gråtit sedan jag var hysterisk i hallen bara någon timme tidigare och jag visste att jag bara skulle känna mig ännu värre då.

Kan de inte bara ringa? Vet de verkligen ingenting?

Som svar på min tanke ringde det i telefonen. Alla ryckte till – Mike slutade andas och jag trodde han skulle svimma, Audie såg så jävla blek ut och Brendon for upp på fötter för att kasta sig mot telefonen. ”Hallå?”, sa han andlöst innan han såg förbannad ut. ”Nej vi vill inte ha några jävla fucking tidningar aldrig någonsin ring aldrig mer hit igen jävla idiot hejdå.”

”Jag klarar inte det här”, viskade Mike och satte ner mig i soffan, reste på sig. ”Jag går och röker.”

Att han sagt att han skulle sluta med det, lovat, var det ingen som brydde sig om. Nej, inte när det fanns så mycket att oroa sig för. Jag önskade också att jag hade något att sysselsätta mig med, vad som helst.

Han var borta så länge att jag började bli orolig. Kanske var jag bara överkänslig för att det varit mitt fel alltihop, rädd för att förlora David. Rädd för att något skulle hända Mike. Det skulle också vara mitt fel.

Jag tog med mig ett par filtar och gick ut på balkongen. Mike satt på en av plaststolarna med en cigarett mellan läpparna, skakade. Jag lade en filt om honom och flyttade en stol så nära honom jag kunde, satte mig där. Han var tyst, men han skakade inte lika mycket längre så jag antog att det var bra att jag gått ut dit.

”Det är mitt fel, eller hur?”

Mike såg chockat på mig. ”Va? Vad pratar du om?”
”Det är väl mitt fel att det här hände, eller hur?” Jag såg på honom, bet mig hårt i underläppen.

Han skakade på huvudet, tryckte ner cigaretten i askkoppen. ”Nej. Billie, det här är inte ditt fel. Den där svängen, den är livsfarlig. Särskilt nu när det är halt ute. Han borde... han borde fan... han skulle inte ha stannat. Det är inte ditt fel.”

Det var tyst en stund. Jag vred bort blicken, såg ner på mina knän istället.

”Billie, titta på mig. Lyssna, det är inte ditt fel. Jag vet att det känns som det men det är inte så. Jag lovar. Ingen skyller det här på dig. Om det är någons fel så är det isen eller bilens eller ja till och med Davids fel. Inte ditt. Okej?”

Jag nickade och log svagt, drog mig hastigt undan från hans hand som försökte rufsa till mitt hår. ”Det där ger du fan i.”

Han skrattade till och reste sig upp, sträckte lite på sig. ”Ska vi gå in igen?”

Brendon stod vid telefonen när vi kom in. ”Aha. Ah. Okej, tack.” Han lade på och stirrade in i väggen. Jag hade nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Han vred på huvudet och såg på mig och Mike, och jag förstod redan innan hans ögon började fyllas med tårar, innan han skakade på huvudet, innan Audie lade händerna för munnen, innan Mike tappade både cigaretter, tändare och filten han fortfarande hade om axlarna på golvet.

Nej.

(Tré~)

En ganska dålig vana jag lagt på mig, det var att somna på eftermiddagarna. Det var väl helt enkelt bara något med skolan och allt annat som hände runtomkring som gjorde mig så trött, helt enkelt. Det hjälpte inte alls – jag var uppe hela nätterna och sov kanske tre timmar varje natt. Jag hade tur under helgerna, för då spelade det ingen som helst roll.

Mike väckte mig hursomhelst genom att ringa. Jag satte mig upp i soffan och svarade med en extremt irriterad röst, vilket inte verkade bekomma honom alls. ”Du, jag har stört mig på det där jävla tjafset idag sen vi gav upp. Jag har så jävla dåligt samvete.”
”För vad?”
”För vad jag sa. Speciellt till Billie, dårå. No offense men du är ju van.”
Ja jo tack jag vet. Jag suckade. ”Jaha, och vad ska jag göra åt det då?”
”Jag vet inte... jag tänkte fråga om jag typ, borde ringa eller något.”
”Gör så du, låt mig sova ifred.”
”Jävla pensionärsjävel, sover du middag igen?”
”Håll käften”, fräste jag och hörde honom skratta innan jag lade på. Jag var på gränsen till att somna om när han ringde upp en kvart senare. ”Vad!?”

”Han svarar inte. Borde man bli orolig?”
”Testa att ringa igen eller nåt, inte fan vet jag – han kanske bara är upptagen.” Jag lade på. Mike hade dock fått mig att börja tänka såpass mycket att jag inte kunde somna om igen. Jag satt och väntade på att han skulle ringa upp igen, säga att Billie svarat och att allt var lugnt. Det var väl klart att jag oroade mig för den korta charmiga tönten med bra musiksmak – om Mike oroade sig så fanns det högst antagligen någon vettig anledning till att göra det.

”Han har fortfarande inte svarat.”
”Alright then, då åker vi hem till honom.”

Jag mötte Mike på tåget och tillsammans gick vi till Billies lägenhet, där han bodde tillsammans med sina syskon. Vi var ganska stolta över att vi lyckades hitta dit, trots att vi bara varit där ett flertal gånger under veckorna som gått, och efter lite tjafs tryckte jag fingret mot ringklockan. Vi stod och väntade en stund innan låset vreds om. Det var Billie som öppnade, och till och med jag kunde se direkt att något var fel. Han nickade bara och kom ut i trapphuset, stängde dörren efter sig.

”Hej”, sa Mike och stoppade händerna i jeansfickorna. ”Vi, eh... du svarade inte, i telefon alltså.”
”Hm ja, har inte den på mig”, mumlade han och kliade sig besvärat i nacken. Han såg trött och sliten ut, olycklig liksom, och det trasade sönder mig inuti. Han var så sjukt vacker på något sätt, och det var så sorgligt att se honom ledsen.

”Har det hänt något?”, frågade jag innan jag varken hann tänka efter eller stoppa mig själv.

Billie såg ut som om han var påväg att säga något innan han verkade ändra sig, svalde hårt. Han nickade och såg ner på sina fötter.

”Vill du prata om det?”
”Alltså... det...” Han tog ett djupt andetag och såg upp på oss. Såg han rädd ut? Kanske. ”Det är David. Han... han är... död.”

Hela världen slutade snurra för ett tag. Vi såg chockat på honom när han bet sig i underläppen, såg ner på sina fötter och lade armarna om sig själv.

Något inom mig gick sönder. Jag förstod det inte, men han var så vackert trasig, såg ut som en otroligt olycklig ängel. Återigen tänkte jag inte när jag gick ett par steg framåt, lade armarna om honom. Han slappnade av, lade armarna om mig och lutade huvudet mot mig. Mike joinade kramen han med, och vi stod där ute i trapphuset i evigheter och bara höll om varandra.