Give me blood meow

 ”Yeah I, I saw your ghost tonight – it fucking hurt like hell”

Det var inte förrän det nästan var morgon som någon sagt att den skulle sova. Eller i alla fall försöka. Jag var näst sist med att lämna vardagsrummet i alla fall – Mike hade slocknat på soffan efter ett hysteriskt och hjärtskärande sammanbrott.

Jag var fortfarande i chock, för avtrubbad för att kunna känna något alls. Jag hade inte ens gråtit. Kanske trodde de alla att det var något fel på mig, där de satt och grät. Nej, men det var nästan värre att sitta och se sina förebilder så ledsna, se allt falla ihop, gå sönder totalt. Hela världen var återigen raserad.

Frågan var om den någonsin skulle kunna byggas upp igen. Bli okej.

Hur många gånger kan man laga något trasigt innan det inte går mer, innan det fortsätter vara trasigt vad man än gör?

Jag låg vaken länge och bara stirrade upp i taket, lyssnade på tystnaden. Tystnaden bröts då och då av små tysta ljud från de andra i lägenheten, huset. Det var aldrig helt tyst, aldrig någonsin. Det var alltid något jävla ljud någonstans.

Jag visste inte om jag inte ville sova eller om jag inte kunde. Det var ingen tydlig gräns mellan de båda sakerna för mig. Jag önskade dock att jag sov med tanke på alla tankar som vägrade lämna mitt huvud. Kanske skulle de försvinna om jag sov – det var vad jag hoppades på i alla fall.

Det lät som en alldeles utmärkt idé – om jag faktiskt somnat, alltså. Istället plågades jag genom att bara ligga där och göra absolut ingenting alls, höra alla rösterna i mitt huvud anklaga mig för vad som hänt.

Det spelade ingen roll att Mike sagt att det inte var mitt fel – på något sätt måste det ju vara så. Hade jag inte varit där hade han inte varit ouppmärksam. Om det inte varit så halt hade jag inte börjat fåna mig, och han hade inte stannat. Jag var helt enkelt hemsk och så jävla värdelös som bara förstörde allt hela tiden. Jag hade inte förtjänat den evighetslånga kramen ute i trapphuset; jag var helt övertygad om att de skulle ha backat om de bara vetat mer, vetat vad som hänt.

Jävla loser. Vad är det för fel på dig? Allt du gör är att fucka upp precis alltjävlating. Inget hade varit såhär om du inte funnits, din patetiska lilla nobody.

Jag valde att försöka hitta något positivt alls att tänka på, men gav upp. Det fanns helt enkelt inget positivt alls, och man kunde inte låtsas att det fanns något positivt heller.

Det var nog nästan morgon när jag äntligen somnade, bara för att vakna av ett skrik mindre än en halvtimme senare.

”Jag såg honom! Jag fucking såg honom! Han gick förbi där borta vid dörren jag svär det var han. Nej det var inte fucking Mike jag hade vetat det! Alltså -”

Mummel. Det jag hört var tillräckligt för att göra mig nyfiken – åh vilken överraskning – och trots att jag var så sjukt trött att jag trodde jag skulle svimma snurrade jag ur sängen och föll ner på golvet. Meningen var att jag skulle göra något awesome ninja-move och hamna på fötter, men nu var det ju inte riktigt så det blev. Självklart inte. Jag stönade lågt innan jag lyckades ta mig upp på fötter och tassade ut ur rummet. Mike hade tydligen också vaknat, då han kom ut från rummet han och David delade – delat, delat – och gnuggade sig i ögonen, såg förvirrad och förstörd ut. Jag hatade det, för det hjälpte inte alls mot skuldkänslorna och självhatet (för ja, jag hatade mig själv mer än vad jag någonsin gjort tidigare). Han såg frågande på mig och jag ryckte lätt på axlarna som svar. Jag visste knappast mer än vad han gjorde.

Audie satt i sin säng och verkade försöka förklara något för Brendon i ett mycket lägre – men fortfarande hysteriskt – tonfall än innan. Hon såg mig och Mike i dörröppningen och pekade på honom. ”Du där! Vad gjorde du för kanske tio minuter sen?”
”Sov”, sa han och gäspade. ”Du väckte mig när du skrek.”
”Se!? Det var inte han!”

Brendon såg nästan misstroende på Mike, vred sig sedan mot Audie. ”Alltså...”
”Jag vet, det är svårt att tro på, men jag svär det var han.”
”Ursäkta, men vad pratar ni om?”, frågade jag, såg förvirrat på dem båda.

Brendon suckade. ”Audie tror att hon nyss såg David gå förbi hennes dörr. Vilket tydligen är konstigt av flera anledningar.”

”Jag är bombsäker på att det var han. Mike sov ju och hur kunde dörren ha öppnats?”
”Du bad mig sova hos dig och förlåt för att jag behövde gå på toa och glömde stänga dörren. Det är fan inget mystiskt med det.”

”Hur förklarar du skuggan då, att någon gick förbi?”

”Ljuset från en billykta? Audie, jag -”
”Det finns ingen vettig jävla förklaring, Brendon. Jag såg vad jag såg. Jag svär på att det var han. Du vet det där lilla leendet han alltid hade? Han såg på mig och han log. Jag vet inte vad fan det betyder, men jag svär -”
”Du har sovit för lite.”

Hon såg ut att vara på gränsen till tårar när hon såg mot oss i dörröppningen. ”Snälla säg att ni tror mig”, viskade hon.

Mike gömde ansiktet i händerna och suckade. ”Jag vet inte. Det är så jävla mycket. Liksom, det är så jävla mycket. Du kan ju vara i chock och bara, jag vet inte, inbillar dig det. Men, det kan ju också vara så att du såg honom. Helt jävla omöjligt är det inte.”

”Tack så mycket! En halv röst på mig, då.”

”Dudå, Billie? Vad tror du?”

Jag ryckte på axlarna och gäspade. ”Jag är för trött för det här.”

”Så en halv röst till! Det betyder att jag har en hel röst plus mig själv så hah!”

”Men det betyder ju att vi står lika”, sa Brendon irriterat. ”Om en av dem ställt sig på en sida hade det -”
”Jag ändrade mig nu”, sa Mike med svag röst. Han såg helt plötsligt blek ut, som om han sett ett spöke.

Åh, vilken bra liknelse.

Jag vred på huvudet i ett försök att se vad han såg. Jag förstod inte först, det var för mörkt och jag var för trött – ärligt talat tyckte jag det var normalt att se att tv:n stod på och att någon skräckfilm visades och att man såg silhuetten av en människa i soffan. Man såg det bara riktigt, riktigt svagt, men det fanns där.

Det var ofta man vaknade mitt i natten och klev upp för att hitta honom sittandes i soffan. Ibland sov han, om klockan var tillräckligt mycket, om det var morgon. Han hade haft svårt att sova så länge jag kunde minnas.

Sedan kom jag ihåg, och det var som ett hårt slag i magen. Det gjorde så ont, att det kändes så jävla normalt, som om han inte alls dött. Som om det bara varit en ovanligt sjuk och realistisk mardröm.

Han vred huvudet mot oss och log sitt lilla leende innan han bara försvann tillsammans med ljuset från tv:n. Det var, för en gångs skull, helt knäpptyst i lägenheten. Vad skulle man kunna säga om vad som nyss hänt, egentligen?

Jag kunde inte komma ihåg vad som hände mellan det och att jag somnade i min egen säng. Det var bara vaga minnesbilder som kom fram när jag verkligen försökte minnas – det förvirrade uttrycket alla delade, Mike som bröt ihop totalt och att jag fortfarande var så avtrubbad att jag inte ens reagerat på det. Jag kunde inte känna något alls.

Något sa mig att jag borde börja oroa mig för att jag knappt känt något alls sedan telefonsamtalet, men jag var på tok för trött för att orka bry mig om det. Jag var bara glad över att jag somnade, att jag slapp vara vaken och ensam i mitt huvud längre.