Give me blood meow

 ”Sometimes I feel like you've known me forever – you always know how to make me feel better”

Alla dagar som passerade flöt in i varandra. Hela min tidsuppfattning var borta och jag hade verkligen förlorat all koll, tappat kontrollen över precis allt. Jag var mestadels hemma och då var det ingen fara, men de få dagar jag var i skolan bara fanns jag, liksom. Jag var tyst och satt mest och ritade och skrev på mina händer, armarna. Ingen i klassen visste något alls, förutom Mike och Tré, så de blev rädda och slutade prata helt med mig. Mike och Tré däremot, de kämpade vidare, var så normala de kunde. Eller ja, ”normala”. De fortsatte vara sig själva, helt enkelt. Jag uppskattade det väldigt mycket, och de fick mig att i alla fall le ett par gånger. Hade de tur var det flera gånger under en dag som det hände, att jag log alltså.

Julavslutningen kröp sig allt närmre och närmre, men istället för att stressa sönder så tog vi det lugnt. Vi repeterade knappt heller, och det var nog mitt fel. Istället satt vi på golvet i replokalen och pratade, lyssnade på musik. Vi pratade om allt som fanns att prata om, förutom David och hur jag mådde. Jag var så sjukt tacksam för att de inte ställde några frågor.

David fortsatte dyka upp sådär oväntat, och det gjorde alltid lika ont när man insåg att det inte var på riktigt. Jag kunde inte för allt i världen komma på varför han gjorde så mot någon av oss – eller om det var vi som bara tänkte fram honom på något sätt. Även fast det i princip var omöjligt för oss alla att tänka på honom precis samtidigt och själva tanken var omöjlig i sig, så var det mycket enklare att tänka så. Läskigt som fan var det i alla fall. Eller kanske inte direkt läskigt (för det var ju fortfarande David), men obehagligt på något sätt.

Det visade sig att Davids begravning skulle vara på samma dag som julavslutningen, men Brendon lovade att jag inte skulle behöva oroa mig, att jag skulle hinna vara där och sedan komma i tid till avslutningen på kvällen. Eftersom han sagt åt mig att inte oroa mig gjorde jag inte det. Jag litade helt enkelt på honom.

När den dagen kom var jag inte tillåten att gå till skolan. Jag tror det kan ha något att göra med att jag knappt sovit något alls den natten, utan bara legat och vridit och vänt på mig. De korta stunder jag lyckats sova alls hade jag drömt mardrömmar om att en extremt blodig David jagat mig med diverse vapen och skrikit ”DITTFELDITTFELDITTFEL”. Klart som fan att jag var ur balans då. Den enda anledningen till att de visste om det var att alla haft svårt att sova. Skillnaden var att de inte valt att ligga kvar i sängen ändå.

Jag ville verkligen inte gå. Jag ville inte se någon kista alls hissas ner i marken och veta att det verkligen var över, att det var slut. Kunde alla man brydde sig om bara leva för alltid, så man slapp förlora dem?

Audie kunde inte tvinga mig att ha någon kostym eller vad fan det nu var hon ville, fastän hon sa att jag skulle passa så bra i det. Det var för formellt, och jag hatade precis alla jävla traditioner. Därför låtsades jag att det var en helt vanlig dag när jag drog på mig en skjorta och ett par jeans. Jag kunde låtsas att det svarta var för att jag brukade ha det, men sanningen var att just den dagen var det svarta för David. Jag var nästan aldrig särskilt färgglad, men just då var det för honom.

Jag vet inte varför jag blev förvånad över att det var så många där. David var ju absolut inte hatad – nej, det var nog faktiskt ganska enkelt att tycka om honom – men ändå, liksom. Förutom den släkt vi hade där var det ju andra som jag inte kände igen alls. Vissa hade jag sett någon gång och andra kände jag (som Noah och Oliver). Jag hatade dem alla, oavsett vilka de var, för de såg på mig med så mycket medlidande att jag blev obekväm. Jag förtjänade det inte.

Jag satt och skruvade mig igenom hela ceremonin och allt, kunde inte sitta helt stilla. Det var omöjligt, jag var för rastlös för det. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer än att hela jag darrade av rädsla när det var dags att gå till kistan. Av någon anledning var jag så rädd för att han skulle sätta sig upp, ta tag i mig. Vad som helst. Den där lilla stunden var det min största rädsla – till och med större än rädslan för clowner jag burit runt på sedan femårsåldern. När det inte hände och jag fick gå och sätta mig igen var clowner återigen det läskigaste i hela världen.

Det kändes som om vi kom allt närmre någon slags undergång. Jag tyckte inte om det. Hela tiden kändes det som om en bomb tickade i mig, som om när den exploderade skulle något hända, högst antagligen med mig. Den känslan gillade jag inte heller.

När själva begravningen var över, när David låg där under marken – då man ändå ska stanna i tusen år efteråt – mådde jag sämre än vad jag gjort under morgonen, och det var då jag fick en kram av Oliver. Jag vet inte om det syntes på mig, hur jag mådde, eller om han bara kände det på sig. Det spelade inte så stor roll egentligen. Trots att jag verkligen inte förtjänade kramen så var han var, och jag var så förbannat jävla genomfrusen. Noah var inte så mycket för kramar så han stod en liten bit bort med händerna i byxorna. Han log mot mig i alla fall; inte ett sådant leende jag fått se sedan vi kommit dit, utan ett helt normalt leende.

”Allt kommer bli bra”, viskade Oliver. ”Du vet om det va?”
Visste jag om det? Trodde jag honom? Jag visste inte. Jag hoppades i alla fall på att han hade rätt, för jag ville verkligen att allt skulle bli bättre. Att jag skulle bli bättre.

”För jag lovar, hur jävla illa det än är så blir allt bättre. Tro mig, jag vet.”

Någon gång skulle jag fråga honom hur han kunde vara så säker på det, men just då nöjde jag mig med att låta honom säga så, tro på honom. ”Jag ser inte hur, men jag tror väl på dig då.”

”Det gjorde inte jag heller, men allt kommer bli bra för dig med.”

Noah kom fram till oss, klappade mig på huvudet. ”Lilla loser”, sa han och flinade, ”försöker du sno min pojkvän kanske?”
Jag fnissade till och kramade Oliver hårdare. ”Självklart – han ger världens mysigaste kramar ju.”

”Get your filthy hands off him, you bastard!”

Under hela tiden jag tvingades stanna där var de mina favoritpersoner, helt klart. De var med Mike en hel del också, men han hade ändå andra. Jag hade i princip ingen, och det var nog ingen som hade något emot att jag hängde med dem. De fick mig att glömma verkligheten, den tickande bomben. I alla fall tills Audie frågade vilken tid det var jag skulle gå nu igen, för då insåg jag att jag skulle kunna missa tåget om jag inte hade tur – vilket jag, as already stated, aldrig hade – så jag fick satsa på att skynda mig så mycket jag kunde.

Så fort jag började springa hemåt kom verkligheten tillbaka med en skräll. Det gjorde så ont att jag fick svårigheter med att andas, men jag visste att om jag stannade skulle jag falla ihop i tusen små bitar där på trottoaren. Det fick under inga omständigheter hända.

Jag lyckades komma hem och tvingade mig själv till att inte tänka när jag bytte om – röda jeans ('cause awesomeness) och en vit skjorta; klassen hade bestämt att alla skulle antingen ha något rött, vitt eller båda färgerna på avslutningen. Bussen hade jag redan missat, men tåget kunde jag nog hinna med om jag sprang hela vägen till stationen. Egentligen var det omöjligt, men jag valde att försöka i alla fall. Jag hade inte precis så mycket att välja på.

Jag hann inte längre än till det lilla torget ungefär 100 meter från huset innan någon stoppade mig. Självklart.

”Varför har du så bråttom?”
”Släpp mig”, fräste jag och slet mig loss från Anton, började springa igen. Jag reflekterade inte ens över att han var ensam för en gångs skull, vilket jag skulle ha gjort i vanliga fall. Det var ju alldeles extraordinärt.

”Jag hörde vad som hände med tvillingen”, ropade han efter mig. ”Han förtjänade det, du vet det va?”

Jag saktade in, stod ett par meter bort med ryggen mot honom. Var det något jag visste så var det att David inte alls förtjänat det. Inte alls.

”För, du vet, han var ju bara en idiot. Rätt åt honom att gå och bli påkörd sådär.” Han skrattade ett sånt där elakt skratt, och jag fick nog.

Bomben small av.

Jag tänkte inte när jag snodde runt, gick de där meterna till honom och körde upp knät i hans mage. Han vek sig dubbel och det krävdes bara en knuff för att han skulle ramla. Jag antar att han var i chock och därför inte gjorde något när jag satte mig gränsle över honom och bara slog så mycket och hårt jag kunde, vart jag än kom åt. Det var väl klart att han var chockad, egentligen, för nej Billie slog ju aldrig tillbaks. Billie gjorde aldrig någonting.

Det var gamla Billie. Han var borta nu.

Det tog dock inte så lång tid för honom att släppa förvåningen och han lyckades nästan få bort mig från honom. Jag struntade i det, fortsatte slå.

Nu vet du hur det känns, förutom att jag inte har ett par tusen kompisar med mig överjävlaallt.

Det enda som fick mig att stanna upp var att någon annan kom ut på torget och började skrika åt mig. Jag vred förvirrat på huvudet och det var mitt största misstag. Han slog till mig och fick hela huvudet att snurra. Det gav honom tillfälle att kasta av mig, hålla fast mig mot marken istället. Jag försökte bara skydda ansiktet och blockera så mycket av slagen som möjligt.

”Jag ringer polisen! Sluta!”

Anton släppte mig och kom snabbt upp på fötter. Han stirrade chockat på mig en stund innan han stack därifrån.

”Hörru grabben, är du okej?”

”Jag är okej. Jag är okej!” Jag kom snabbt upp på fötter och drog mig undan från mannen. ”Rör mig inte.” Sedan började jag springa igen.

Sen. Jag skulle bli så jävla sen. Jag visste att Mike och Tré antagligen skulle döda mig, eftersom det var meningen att vi skulle repetera en gång innan alla skulle samlas på skolgården för att frysa ihjäl under rektorns tal. Nu skulle vi definitivt inte hinna det.

Jag var så uppstressad att jag gick upp och ner över stationen bara för att hamna i fel ände av tåget, så de stationer det var mellan mig och skolan ägnade jag till att ta mig till andra sidan. Jag fick springa till bussen som turligt nog stannade för mig och sprang sedan till replokalen för att se Mike och Tré gå ut därifrån.

”Vart fan har du varit?!”, for Tré ut mot mig. ”Vi skulle ju repetera! Glömde du det eller?”
Känslan av att vara så hopplös och helt jävla värdelös började växa i mig när jag försökte hämta andan. ”Jag... jag...”

”Billie, vad fan har hänt? Vad har du gjort?”
Jag vet inte riktigt vad som hände, förutom att allt blev för mycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag helt plötsligt insåg att jag aldrig mer skulle få se David igen. Att allt inte varit någon hemsk mardröm, utan att det var verkligt. Insikten fick mig att bryta ihop totalt och börja gråta. Jag sjönk ner på golvet och gömde ansiktet i händerna och bara hatade allt, hatade mig, hatade hela jävla världen.

Det var tyst en stund innan Mike satte sig ner, kramade mig hårt med ansiktet mot min axel. ”Ssh”, viskade han, ”allt är bra. Allt kommer bli bra. Var det idag ni... ja... David?”
Jag nickade samtidigt som Tré satte sig han med och lutade huvudet mot min axel, strök mig över ryggen.

”Förlåt. Fan, förlåt Billie. Jag glömde.”
”Det är okej”, mumlade jag när jag lugnat ner mig (vilket tog en bra stund), torkade tårarna med skjortärmarna och log svagt. ”Allvarligt. Det är lugnt. Jag... jag bara...”
”Ssh. Du behöver inte säga något.”
Lika snabbt som allt bara hade fallit ihop så insåg jag att ja, Oliver hade rätt. Allt skulle bli bra, någon gång. Det skulle ta tid, men jag skulle vänta på det, för jag visste att det skulle hända. Allt skulle bli bra.

Jag skulle bli bra. Nej, inte bra. Jag skulle bli bättre än bäst, helt jävla fucking fantastic. Jag hade Mike, jag hade Tré, och även om vi inte alls känt varandra så länge så kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Just den där stunden, där utanför replokalen, tror jag var det som bestämde hur allt skulle bli. Det var ett beslut för livet.

De hade stannat. De hade kunnat välja att bara skita fullständigt i det, struntat i mig, men de stannade. Och det var på grund av det som jag visste att allt skulle bli bra, så länge jag hade dem. Så länge jag hade dem skulle de inte låta mig falla ihop, och om det hände så skulle de fixa mig igen. Jag visste om det, och jag älskade känslan.

”Så, ska vi gå och värma upp hela skolans elever nu? Let's make those fuckers jump.”
De flinade och hjälpte mig upp på fötter. ”Alltid, baby. Alltid.”

[Låten de spelade btw: http://www.youtube.com/watch?v=sy9_JjLnmZI]