Give me blood meow

”You said 'hey, what's your name?' - it took one look and now we're not the same”

Det var vår, nästan sommarlov, och Tré hade kommit på att jag aldrig någonsin varit hemma hos honom. Då hade vi ändå känt varandra i runt ett halvår. Det var lite konstigt, med tanke på att han sovit över hos mig otaliga gånger och jag varit hemma hos Mike oftare än vad jag var hemma hos mig ibland. Att ingen tänkt på det innan...

”För fan, det här måste vi ju ändra på! Lördag – du, jag... middag... sex... Nejmen allvarligt, vi behöver inte stanna där. Men se inte så jävla rädd ut du vet att jag skämtar.”

”Vem vet? Man kanske kan hitta helt sjuka porrtidningar under din säng som ger en psykiska skador för livet.”

”Meh, vadfan, lite bögporr har väl inte skadat någon. Eller?”

Jag visslade när jag gick hem till honom den där lördagen vi bestämt. Musiken skrek ut i mina öron som tuffat till sig ordentligt. That's right – Billie, som både avskydde och var rädd för Slipknot, hade nu börjat avguda deras musik.

Ärligt talat så hjälpte skrikandet mer än vad jag trodde att det skulle göra ibland, och nu var jag lika beroende av det som jag var av all annan övrig musik jag lyssnade på. Det var inte bara Slipknot heller, utan en massa annat. Jag hade frågat Mike om tips och han var väldigt glad över att kunna hjälpa till.

Det verkade som om jag kommit till rätt hus i alla fall. Eller, jag hoppades på det. Jag såg ner på lappen jag skrivit ner hela Tré's vägbeskrivning på och kom ihåg hur jag kommit dit. Allt stämde. Kunde stämma. Dammit.

”Huset till vänster. Det är bara att öppna porten, du behöver ingen kod – dörren låser sig automatiskt efter nio på kvällen och då behöver man nyckel, men det är inget du behöver bry dig om. Första dörren till höger. Ja, bottenvåningen.”

Varför var folk så förvirrade när det kom till beskrivningar? Varför? Det hjälpte ju inte att jag var en sjukt förvirrad människa heller.

Nu säger vi att det är rätt. Ja.

Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte pekfingret mot ringklockan och väntade. Det tog en liten stund innan steg hördes på andra sidan om dörren, men det var inte Tré som öppnade.

Den enda tanken som for genom mitt huvud när dörren öppnades var att tjejen som stod där var helt sjukt vacker. Ja, vacker.

Jag visste inte att någon kunde vara så vacker. Hade ingen aning.

När jag tänkt den tanken blev det knäpptyst i mitt huvud, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag förstod det inte, förstod inte tanken, förstod inte känslan som sakta började krypa runt i hela mig. Det fanns inga ord för den heller, vilket störde mig otroligt mycket. Jag ville ha ett ord för den.

Hon såg lika förvirrad ut som jag kände mig, men hon log i alla fall. ”...hej. Kan jag hjälpa dig med nåt, kanske?”

”Jag, ehm... jag tror det. Alltså förlåt men jag är sjukt förvirrad just nu.”

Hon skrattade till och jag dog lite inombords. Till och med hennes skratt var helt fantastiskt. ”Det är lugnt. Letar du efter någon?”

”Ja... Tré. Bor Tré här?” Jag tvingade mig själv till att tänka och kom fram till att om hon kände honom skulle det inte vara några problem.

”Han är i duschen just nu.” Hon drog fingrarna genom det rödbruna håret, strök undan luggen från ansiktet. Var hon nervös? Det såg ut som om hon var det i alla fall. ”...du såg så förvånad ut när jag öppnade dörren. Har han inte berättat att han har en syster?”

”Han har säkert nämnt det någon gång... tror jag.”
”Han brukar glömma bort mig när han pratar med kompisar, så tro mig – du är inte den första som blir så förvånad.”

Jag kunde inte låta bli att le. ”Det var väl... skönt att höra.”

”Åh, Angelica förresten.” Hon räckte fram handen och log. ”Förlåt. Apropå inget så tror jag vi går på samma skola.”
”Billie. Och hm, kanske.” Och så kom jag ihåg. ”Jo, han har visst nämnt dig! Jag kommer inte ihåg sammanhanget men han har det.”

”Jamen dåså, då glömde han inte bort mig för en gångs skull. Cheers! Vill du komma in och lyssna på mitt babbel innan sengångaren kommer, eller vill du hålla dig på avstånd genom att vänta här?”

”Jag lyssnar gärna på ditt babbel”, sa jag och bugade, såg på henne med ett flin. ”Om jag får.”
Hon fnissade till och flyttade på sig. ”Självklart. Välkommen.”

”Man tackar, man tackar.”

Damn, en bit av himmelen måste ha fastnat i hennes ögon. I'm not even kidding. Vad är det med mig? Seriöst. Herregud.

Jag satt på köksbänken medan Angelica städade lite – jag frågade om hon ville ha hjälp, ja faktiskt, men hon hade sagt nej – och vi bara pratade om ingenting egentligen. Ärligt talat så tyckte jag om det. Det kändes så naturligt, normalt liksom. Vi verkade ha samma humor och gilla ungefär samma saker, och så verkade hon som en rent allmänt mysig tjej.

När Tré kom ut från duschen satt Angelica brevid mig på köksbänken (för att stolar är för normala människor) och min hand rörde nästan vid hennes. Av någon anledning var jag nästan smärtsamt medveten om det. ”Jaha, oj. Hej. Har du varit här länge?”
”Ett tag”, sa jag och log mot honom. ”Tar du alltid såhär lång tid på dig i duschen?”
”Vadå, hur länge var jag där?”
”Han kan vara där längre ibland, men det här är nog the average duschtid för honom.” Angelica suckade och hoppade ner från bänken.

”Du ska egentligen inte säga något alls. Hur länge brukar du vara där inne egentligen?”
”En kvart. Du var där inne i över en timme.”
”...i alla fall – Billie, följ med. Jag ska bara hämta en tröja.”

När vi senare lämnade lämnade lägenheten satt den där känslan kvar i mig, och jag förstod den fortfarande inte. Den var mysig och fick mig att vilja hoppa runt och skrika och skratta av glädje (vilket jag, av uppenbara skäl, lät bli att göra) samtidigt som jag bara ville gömma mig under ett täcke och ligga där tills jag förstod, tills jag inte var förvirrad mer.

Jag vände mig om och såg Angelica stänga dörren efter oss med ett litet leende, och trots att kaos i mitt huvud visste jag att jag helt klart ville se henne igen, prata, få höra henne skratta. Det skulle vara perfekt.

Då visste jag inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända senare, och ärligt talat så vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag visste.

Men det är en helt annan historia. En helt annan historia för en helt annan tid.

Slut~