Give me blood meow

 Förlåt förlåt förlåt att det tog tid men jag fastnade totalt, men det blev väldigt långt (förhoppningsvis) så jag hoppas att det blir bättre då!

(Oh btw har bestämt mig för att ta bort en händelse från originalet. Eh. Inte för att så många bryr sig, men bara så att de som bryr sig vet det x____x)

”'Cause I'm sick of being treated like I had before”

Eftersom vi klickat på direkten så var det inte särskilt förvånande att jag en halvtimme senare fick vara med i deras nu kompletta band. De hade tydligen bestämt redan när de var små att de bara skulle vara tre (de hade känt varandra sedan dagis, berättade de för mig) och att de skulle ta in gäster om de behövde något annat. De avgudade mig totalt, men jag visste inte riktigt varför. Var det för att jag var jag och kunde hjälpa dem med deras drömmar eller för att jag tydligen var perfekt? Jag hade verkligen ingen aning.

Resten av dagen gick oerhört fort och jag kunde inte komma ihåg särskilt mycket alls från den, inte mer än att jag faktiskt var riktigt sjukt glad hela tiden. Saker och ting hade verkligen löst sig bättre än vad jag trott att de skulle göra, så jag tyckte att jag hade all rätt i världen att vara så glad som jag var.

Först när sista lektionen var slut blev det helt plötsligt att Tré skulle bli min personliga stalker och följa med mig hem (bara för att båda skulle ha kommit hem till en tom lägenhet – han bodde inte heller i en villa – och sällskap var trevligare) och precis då upptäckte jag att mina nycklar var borta. Jag kunde inte ens komma ihåg om jag haft dem när jag gått hemifrån, men jag trodde inte det. Brendon hade ju varit hemma så jag hade inte behövt låsa eftersom han skulle göra det.

Seriöst, hur jävla dum i huvudet fick man vara? Hur hade jag tänkt? Det verkade som om jag aldrig skulle sluta bli förvånad över min egen dumhet. Jag hade ju vetat redan då att jag skulle få vara ensam hemma på eftermiddagen och kanske större delen av kvällen också.

”Har du något emot att åka in till stan en sväng först? Min syster jobbar där inne och jag behöver hennes nycklar.”

Tré ryckte lätt på axlarna. ”Beror på. Är hon het?”

Jag skrattade till och nickade. ”Ohja.” Det kunde till och med jag säga, och jag var ganska säker på att han skulle hålla med mig när han sett henne.

Vi gick tillsammans med Mike till tågstationen, då vi lyckats missa bussen. Jag frågade honom om han ville följa med han med, men han skulle tydligen på sin baslektion och fick absolut inte missa den.

”Vadå, du behöver väl inte öva, du spelar ju redan bra?”
”Jag känner det med, eller i alla fall att jag inte kan lära mig mer på den kursen, men mamma och pappa bara antog att jag ville fortsätta och betalade för en till termin, så jag måste gå alla gånger fram tills jullovet. Liksom, to make it up för alla gånger jag missat. Eller ja, missat och missat. Struntat i. Ja, mina föräldrar är lite... weird.”

Jag hade inte särskilt mycket erfarenhet när det kom till föräldrar, men jag trodde att alla var skumma på ett eller annat vis. De var ju människor, precis som alla andra, och det fanns inte en endaste människa som kunde vara normal precis hela tiden.

Vi satt på golvet intill en dörr – Mike skulle åt vårat håll, bodde tydligen bara en station bort från mig – och bara pratade om allt och inget. Det var trevligt och jag kunde slappna av när jag insåg att ingen av dem skulle fråga något personligt om mig och mitt liv, om varför jag bytt skola. De frågade vad jag lyssnade på (mer än Green Day alltså), vad för slags gitarr jag hade och vad jag gillade för tv-serier.

Det var väldigt mycket folk inne i stan, som vanligt, och jag var rädd för att tappa bort Tré – så rädd att jag gick och höll hårt i hans tröja medan vi tog oss förbi alla människor. Jag var antagligen rädd för att han skulle försvinna för att jag var så kort; man bara blev orolig och jag visste inte om jag skulle hitta honom. Än mindre om han skulle hitta mig. Ibland undrade jag om folk var oroliga för att tappa bort mig också, om de ens skulle märka något. Konstiga tankar, ja, men det var så det var.

Vi lyckades ta oss fram till den lilla butiken – som sålde i princip allt mellan band t-shirts och små pins (det fanns självklart en hel massa annat, största delen av det relaterat till musik, men det var för mycket för att man skulle kunna nämna allt) – utan att någon av oss blivit borttappad. Det var något jag var helt sjukt stolt över och hade all rätt i hela världen att vara det, då det var enkelt att tappa bort folk. Särskilt när de var... mindre.

Audie stod i kassan och pratade med en av killarna som jobbade där, Oliver. Hon stod med underarmarna mot disken och skrattade åt något han sagt när vi kom in genom dörren. Trots att det inte var så många som det kunde vara där – två scenetjejer som babblade om tröjor, en kille som var i Audie och Olivers ålder som stod och kollade på pins och ett vanligt par som stod och diskuterade piercings, plus en kille som jag var helt hundra på att han jobbade där – var det trångt. Eller det kändes väldigt trångt i alla fall, nästan klaustrofobiskt. Därför fick jag gå före Tré genom den smala gången, då det ändå var jag som skulle fram och prata.

”Fan vad länge sen det var man såg dig!” Oliver sken faktiskt upp när han såg mig, lyckades klättra över disken utan att välta något, som värsta ninjan, bara för att ge mig en kram. Vi kände egentligen inte varandra alls, utan bara typ, basic stuff. Men det var trevligt att han blev så glad i alla fall. ”Har du blivit längre eller var det bara länge sen vi träffades, så att jag glömt bort hur lång du är?”

”...du är den första någonsin som frågat om jag blivit längre. Men det har jag nog inte. Tyvärr.”

Han skrattade till. ”Näkej, önsketänkande då.” Han släppte taget om mig och hoppade upp på disken brevid Audie där hon stod, fast på andra sidan. ”Men jag gillar korta killar.”

”Och så är du tillsammans med en som är längre än vad du är”, sa Audie och petade på hans arm med ett flin.

Han himlade med ögonen och gjorde något rörelse med handleden som skulle kunna säga ”äsch” eller ”whatever”. ”Åh, detaljer hit och dit. Så jävla noga är det väl inte heller.”

Tré petade på mig och mimade något som såg ut som om det skulle kunna vara ”Är han gay?”, så jag nickade. Jag hade visserligen aldrig sett Olivers pojkvän – visste inte ens vad han hette – men jag visste att han fanns. Tré nickade en gång och log lite.

Jag skulle precis öppna munnen för att säga något, fråga Audie om nycklarna, när Noah från skivbutiken klev in. Det var inte alls svårt att känna igen honom, inte alls faktiskt. Jag hade nog hängt där för ofta. Han log stort, som om han var lycklig. Först förstod jag inte varför – förstod inte heller varför han inte sa hej eller ens nickade mot mig eller något – men ett par sekunder senare blev det ganska uppenbart. Så uppenbart att det nästan var pinsamt. Han ställde sig framför Oliver, satte händerna på hans höfter och kysste honom lätt på munnen. ”Hey Paperboy”, lät det som han sa, men jag var inte helt säker på det. Min hörsel var ju ändå lite sådär då och då. Det lät väldigt fint i alla fall.

”Hey”, svarade han och slingrade armarna om Noahs nacke. ”Det här var en väldigt trevlig överraskning.”
”That's what I thought.”
Och alla pusselbitar föll på plats för mig. ”Jahaaa”, sa jag och pekade på dem. ”Så ni är tillsammans?”
Noah vred på huvudet och flinade mot mig. ”Ah, tjena loser. Och... loservän. Ja, det är vi.”

”Vad gulligt.”

”Eller hur?” Noah vände sig om mot Oliver igen, strök honom lätt över ryggen. ”Ska vi gå?”

Oliver bet sig lätt i underläppen, såg helt plötsligt osäker ut. ”Jag vet inte... mitt skift är över om en timme...”
”Får du inte gå liiite tidigare då?”

”Jag har redan gjort det typ för många gånger den här månaden.”
”Gå.” Audie log mot dem, strök Oliver lätt över armen. ”Jag och Adrian klarar oss, eller hur?”

”Självklart!”, ropade den andra mannen som befann sig i den lilla butiken. ”Stick bara.”
”Säkert?” Olivers blick pendlade mellan dem båda innan han sken upp. ”Tack! Jag ska bara hämta mina saker!”

”I'm waiting.” Noah stod lutad mot disken medan Oliver nästan skuttade iväg. Han stod och stirrade på Tré, blängde nästan. ”Stirrade du på min pojkvän?”

”...va?”
”Du stirrade på min pojkvän.”
”Va, nä...”

”Joho.” Noah pekade på Tré som såg förvirrad ut. ”Det gjorde du. Du stirrade.”
”Men det är för att ni är så söta tillsammans.” Tré tog ett djupt andetag och skakade på huvudet med ett flin. ”Alltså jag vill ha gay experiences och jag vet inte, tips?”

”Är du gay?”
”Bi.”

”Åhåhåh.” Han synade Tré uppifrån och ner och nickade sedan. ”Japp. Du kommer få dem. Hitta en gay-kille eller någon som är bi så är det fixat.”

”Är det så enkelt?”
”Ohja. Du är het. Eller ja, typ sådär -”
”Vem är het?” Oliver kom tillbaks och höjde frågande på ena ögonbrynet.

”Duuu är!” Han lade en arm om Oliver och flinade. ”Ska vi gå då?”

”Alltså dom är så söta”, suckade Audie och såg efter dem medan de lämnade butiken. ”Jag önskar att jag hade något sånt där...” Hon skakade lätt på huvudet och såg på mig och Tré. ”Först, vem fan är du?”
”Tré.”
”...ännu en Green Day-nörd, I guess. Hej. Second, vad gör ni här?”
Det hade blivit på tok för mycket information för min (kanske) oexisterande hjärna och jag försökte samla ihop mig. Så Noah och Oliver var tillsammans, Tré var bi – vilket egentligen inte spelade någon roll alls – och varför var vi där nu igen? Jag kastade en blick på Tré för lite hjälp och han mimade ordet nycklar och jag kom ihåg. ”Kan vi få dina nycklar? Mina ligger hemma.”
Hon suckade och tog upp sina nycklar ur jeansen. ”Om du lovar att stanna hemma. Tror att alla andra blir sena och jag vill inte heller vara utelåst.”
Som om jag skulle ha en vettig anledning till att gå ut. ”Visst.” Jag tog nycklarna från henne och drog med mig Tré, rädd för att hans käke skulle gå helt ur led med tanke på att den nästan befann sig i samma nivå som golvet.

”Damn you were right!”
”Jag vet.” Då hade jag alltså haft rätt. ”Men du har nog ingen chans med henne – hon gillar äldre killar. Eller ja, killar som är äldre än henne.”
”Äsch, man kan väl få drömma lite i alla fall.”

Hela vägen hem fortsatte han prata om henne, ställde nästan bara fullt normala frågor jag kunde svara på – på de andra lite mindre normala frågorna bröt jag bara ihop av skratt ungefär hela tiden och var tvungen att stanna flera gånger – och allt kändes så bra. Jag ville hålla kvar känslan av att faktiskt höra ihop med någon så länge jag kunde, någon som inte tyckte särskilt illa om mig, någon som i alla fall stod ut.

Vid det laget borde jag ha lärt mig att det inte var någon bra idé att gena genom parken, men nu hade jag ju inte det. Eller så var det helt enkelt så att jag visste att inget skulle hända, inte så länge Tré var där – något sa mig att han skulle kunna stå upp mot Anton mycket bättre än vad jag någonsin gjort.

”Men gud, kan man inte inte gå någonstans utan att se dig länge?”

När man talar om trollen...

Jag blundade ett par sekunder och suckade tyst innan jag ryckte på axlarna. ”Tydligen inte. Stalkar du mig?”

Skratt. ”Du är inte värd att stalka, lilla du. Inte alls.”

”Dåså, då kan du ju sluta med det då, eller hur?”

Hade jag inte bara få kunnat slippa det, just den dagen? Jag kände Tré's frågande flickar, och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Det var nog det som gav mig mest panik, att jag inte visste vad han skulle vilja höra. Anton kunde jag i alla fall hantera hyfsat bra, men Tré? Ingen aning.

”Åååh vänta, har du skaffat dig en emovän? Pojkvän? Tell me – Billie måste ju vara bra på något för att du ska vilja ha honom, right? Är han ett bra ligg kanske?”

Skratt igen. Varför var han aldrig ensam? Varför var hans kompisar alltid där? Jag förstod det inte. Jag himlade med ögonen och grep tag i Tré's arm, började dra med honom bort därifrån. Någon av Antons apgäng knuffade lätt till mig och Tré drog sig loss. Jag tog tag i honom igen. ”Det är inte värt det”, muttrade jag, hoppades att han skulle förstå. ”Allvarligt. Vi går bara.”

Han såg ut som om han verkligen ville säga något, men det slutade med att han såg hotfullt på killen som avsiktligt gått in i mig. Att dra iväg med honom hade inte gått bra – varför var i princip alla större och starkare än mig? - så vi stod stilla. ”Du ska ge fan i Billie.”

Jag trodde att de skulle skratta, förväntade mig nästan det. Någon skrattade lite osäkert, men ljudet hördes bara ett par sekunder, sen var det tyst. ”Vad ska du göra om jag inte gör det då?” Killen flinade snett och sträckte ut handen mot mig. Tré slog bort den. Det var något med hans blick som sa mig att jag inte ville vara den killen. Jag hade nog varit livrädd.

Tré höjde ena ögonbrynet och log snett. ”Vill du verkligen veta det?”

Eftersom det var tyst och ingen varken försökte knuffa till mig eller slå mig så antog jag att de inte ville höra, så jag började dra med mig honom igen. Det gick mycket lättare den gången.

”Stick hem och ligg med varandra ni, jävla bögar!”

Jag visste inte vad det var som hände, men jag fick nog. Det var inte för att jag återigen blivit kallad för bög – jag hatade mer att det användes som ett skällsord när det egentligen bara skulle vara något naturligt, fint – eller för att jag inte var det. Så vitt jag visste, i alla fall. Nej, det var nog bara så att jag fick nog. Att Tré var där kanske hjälpte lite också, för jag visste att om saker och ting skulle gå åt helvete så skulle han fortfarande vara där.

Jag vände mig om och tog de där få stegen till Anton innan någon hann reagera, stoppa mig. Jag gjorde dock inget mer än att bara stå så nära jag kunde, stirra på honom. ”Åh, vad ska ni göra då? Ni är aldrig utan varandra. Gillar ni gruppsex, kanske? Var ni påväg hem till någon? Får jag bara fråga, är det verkligen så bra? Det måste ju vara det, med tanke på att ni verkar älska varandra så mycket att ni inte kan stå ut med att vara ensamma.”

Anton blev förbannad. Han kunde snacka, men han tålde verkligen inte när ord vändes mot honom. ”Våga säga det där en gång till, och...” Det verkade inte som om han kunde komma på något bra att säga.

”Och vad? Vad ska du göra? Jag vill tyvärr inte vara inblandad i era... lekar. Särskilt inte om du är där. Stick hem och ha 'roligt'” - jag gjorde citattecken med fingrarna och gjorde det så sarkastiskt som möjligt - ”med dina kompisar istället för att göra bort dig. Så jävla patetisk som inte ens kan hota ordentligt.”

Tré grep tag i min arm och drog bort mig från honom. ”Come here, tough guy – let's gooo.” Det var kanske lika bra – ett par sekunder till och inte ens jag visste vad som kunde ha hänt. Jag var inte rädd för det, för det kändes så jävla bra på något sätt. Jag drog mig inte loss från honom, för även om jag inte var rädd så fattade jag ju att det var en dum idé att stanna, och jag visste att ingen av dem skulle göra något mot oss.

När vi kommit en bit bort började jag fnissa. Tré höjde frågande på ena ögonbrynet med ett litet leende. ”Nä inget”, fick jag fram efter en stund.

”Vågar man fråga vilka de var och hur du känner dem?”
”Gör man väl, men det är liksom komplicerat.”

Han släppte min arm, lade sin arm om mina axlar istället. ”Bara de inte rör dig så...” Han såg min blick och flinade. ”Vad? Jag känner igen typen, that's all. Säg till om du vill att jag ska spöa ner dem eller nåt, 'cause I can take 'em down.”

Jag lade en arm om hans midja och besvarade flinet. Det spelade ingen roll hur folk skulle se oss, för både han och jag visste att det inte var så. ”Vadå, tror du inte att jag kan göra det själv eller?”
”Nah.”

”Tack då.”
”You're welcome darling, you're welcome.”