Give me blood meow

 ”You don't even know me – still you pass your judgement out”

Jag var inte särskilt nervös alls när jag vaknade dagen därpå och insåg att det var en vanlig skoldag. Nej – för första gången sedan trean såg jag faktiskt fram emot det, på något sätt. Inte själva skolan och lektionerna kanske, men ändå. De som var hemma verkade otroligt glada över att jag var såpass glad att de inte behövde tvinga mig att kliva ut, tvinga mig att äta frukost och allt. Att de slapp höra ursäkter för att få stanna hemma.

Det första som hände när jag klev av bussen var att jag råkade gå in i någon. ”Shit, förlåt!”

”Se dig för emojävel!”, fräste tjejen jag krockat med och blängde på mig.

”Se dig för själv, punkhora.” Inte för att hon såg särskilt punkig ut, men det bara flög ur mig innan jag hann stoppa mig själv. Jag ångrade det inte särskilt mycket, för hennes blick var helt klart priceless.

”Vem fan är du som tror att du har rätt att säga sånt, huh? Du ska inte tro att du är nån för att Mike och Tré avgudar dig. Du känner mig inte, så håll bara käften.”

”Du känner inte mig heller, så vad ger det dig för rätt att kalla mig emojävel? Just think about it.” Jag knackade mig själv lätt i huvudet innan jag började gå.

”Tro inte att du är smart nu, jävla idiot!”

Jag höll bara upp ena armen och gav henne fingret över axeln utan att vända mig om, trots att jag gärna skulle ha velat se hennes reaktion.

Hennes ord hade inte alls gjort ont, och jag var ganska lättad över det. Okej då, väldigt lättad.

Jag är Gud. Jag är en fucking gud.

Vart tanken kommit ifrån visste jag inte riktigt, men den fick mig att le i alla fall.

Jag är en gud, oövervinnerlig. Take that, fuckers.

Jag var allmänt hyper och okoncentrerad hela dagen. Andra dagen var minst lika bra och rolig som den första och jag var helt salig över det. Det var bara så fantastiskt att det höll i sig, att de inte insett att holy fuck, Billie är precis ingen, utan att de fortfarande verkade tycka om mig. Eller att de i alla fall fortfarande inte verkade ha något emot det.

På musiklektionen, när gitarrerna åkte fram, blev jag självklart ännu mer hyper. Mike och Tré snackade lite om bandets framtid medan jag satt och tyst stämde en gitarr och spelade lite. Björn stämde alla gitarrer folk klagade på, men jag kunde själv. Inte för att skryta alltså, men jag var ganska duktig på det.

”Alltså åååh Björn det går inte att stämma den här! Jag blir tokig!”

Jag vred på huvudet och såg att den som sagt det var samma tjej jag kallat för punkhora.

Hm.

”Jag kan hjälpa dig.” Jag ställde ner min egen gitarr så att den stod lutad mot mitt ena lår och stolen, höll fram en hand mot henne.

Hon höjde på ena ögonbrynet och fnös. ”Yeah, som om.”

”Det är fem elever i kön till Björn just nu, vilket kommer ta kanske en kvart för honom med tanke på ljudnivån här inne. Självklart kommer fler komma till honom, för jag hör ännu mer gitarrer som måste stämmas. Ingen står i kö till mig och jag kan få gitarren att låta helt okej, utan att skryta alltså. Det går snabbare då.” Det var tyst en stund. ”...eller så kan du ju bara sitta där och vänta i en evighet, that's fine with me.”

Hon tvekade en kort stund innan hon suckade och räckte över instrumentet. ”Jag hoppas att du inte bara skryter nu.”

”Tro mig, jag skryter aldrig.” Jag hade ju aldrig direkt haft något att skryta om, än mindre någon att skryta för. Jag ville inte heller, för det kändes bara så jävla onödigt.

Det tog inte alls lång tid innan gitarren lät okej. Jag testade med några ackord innan jag räckte över den till tjejen utan att säga något.

”Uhm, tack.” Hon strök undan luggen från ögonen och såg ner på gitarren. ”Och... förlåt. För det jag sa tidigare. Jag har bara en väldigt dålig dag idag.”

”That's okay”, sa jag och flinade. ”Förlåt för att jag kallade dig punkhora och gav dig fingret. Jag, eh... har ingen direkt ursäkt.”
”Äsch.” Hon log lite och räckte fram ena handen. ”Katie.”

”Billie.”

”Jag vet.”
”Oh, I'm famous.”

”Eller så råkade jag bara lyssna när du blev presenterad, Billy.”
”Aoutsch.” Jag fnös och vred demonstrativt undan huvudet, vilket fick henne att skratta. Jag kunde inte låta bli att le.

Var det verkligen så att jag inte var helt värdelös, att jag gick att tycka om i alla fall lite?

Uppenbarligen.