Give me blood meow

 ”Got out alive but with scars I can't forget”

Lite mer än en månad senare var allt klart. Hela våran plan hade satts igång direkt efter att vi pratat, och den hade gått hur bra som helst.

Jag var inte särskilt nervös när jag åkte mot den nya skolan. Brendon hade sagt att han kunde skjutsa mig om jag ville, nu när det var första dagen och allt, men jag ville inte. Ju snabbare jag lärde och vande mig vid vägen och alla tider desto bättre.

Fyra stationer med pendeltåg, två med buss. Det skulle gå bra, precis som allt annat gjort dittills.

Skolan jag nu skulle börja på verkade helt okej. Anledningen till att jag fastnat lite för den var att det fanns olika profiler att gå i – bland annat musik. För att få komma in där var man tvungen att åka dit och sjunga, som ett intagningsprov, innan man blev satt i kö. Läraren, som hette Björn, sa att det var en hel del sjungande (obviously), spelande av instrument och även dramalektioner. Han sa själv att han var väldigt imponerad av min röst, att han fått rysningar i hela kroppen och att det var något bra. Det var bara för mig att vänta och hoppas på det bästa. Vi talade även med rektorn och biträdande rektorn och berättade varför jag ville byta skola i hopp om att det kunde förbättra chanserna att få komma in. Audie var den som fått följa med, då jag var rädd för att någon av mina bröder skulle fucka upp allt, och hon hade sagt så himla bra saker och varit förstående och allt. De hade i alla fall lovat att göra vad de kunde, och det hade gått.

När jag klev av bussen var det ingen som såg konstigt på mig, ingen som ens verkade undra vem fan jag var. För en gångs skull var jag bara en i mängden, ingen som dömde (än), och det var så sjukt jävla skönt. När jag närmat mig skolan hade jag börjat må illa av nervositet som kommit helt utan förvarning och önskat att Brendon varit där i alla fall, men nu hade den försvunnit. Istället gick jag med rak rygg och såg nyfiket runt på eleverna som gick åt samma håll som mig. Eller de allra flesta – vissa svängde av vid vänster en bit fram. Jag visste vart jag skulle och oroade mig inte för att inte hitta, för så stor var det inte.

Det fanns ingen direkt skolgård, då skolan bestod av fem hus (om jag inte mindes helt fel) som var lite utspridda här och var. Man kunde nog kalla området mellan huvudbyggnaderna för gårdsplan. Den var jag tvungen att korsa i alla fall, mot huset på andra sidan.

”Hey! Är du den nya eleven?”

Jag vände mig om och såg på en lång kille med blont hår. Trots att han såg ut att vara en decimeter längre än mig – minst! – blev jag inte rädd. Han såg bara nyfiken och väldigt snäll ut, men han skulle nog kunna slå till mig ganska hårt om han ville. Det var nog inte så svårt att vara starkare och större än mig.

”Jag antar det”, svarade jag efter en kort stund och strök undan luggen från ögonen.

”Ska du börja i 8md?”

Jag antog att det var en förkortning för klassen – vilket verkade logiskt i mitt huvud – så jag nickade.

”Mike.” Han flinade och sträckte fram en hand mot mig. ”Vi kommer gå i samma klass.”

”Awesome.” Jag tog hans hand och skakade den lätt med ett litet leende. ”Billie.”
Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Billie? Som i Billie Joe Armstrong?”

”Nästan. Andersson.”
Han skrattade till. ”Fan vad coolt. Ska du träffa Björn förresten?”

”Ja, han skulle ge mig ett schema och lite sånt.”

Mike följde med mig till expeditionen och Björn verkade jätteglad över att Mike börjat prata med mig redan. Jag fick schemat plus en förklaring, då det visade sig vara ganska förvirrande. Alla fem klasserna i årskursen hade en egen kolumn, så man hade deras scheman också. Björn litade tydligen tillräckligt mycket på Mike för att låta oss gå iväg ensamma.

”Schemat är förvirrande till en början”, sa Mike medan vi gick mot ett hus som tydligen kallades för Korset, då det var format just som ett kors. ”Och vi har inte skåp ute i korridorerna – vi har små kontor man delar med sex eller sju pers, oftast från sin egen klass. Vi har en ledig plats inne hos oss så du kan få den om du vill.”

Allteftersom blev jag allt mindre och mindre nervös. Om jag hade någon som kunde förklara och visa mig runt skulle ju allt (mer eller mindre) bli bra, och Mike verkade trevlig så det skulle nog inte bli några problem. Inte ens när jag gick in i klassrummet och alla blickar blev fastlimmade på mig blev jag nervös eller något alls. Jag mötte bara så många blickar jag kunde och försökte le normalt. Eller inte normalt – jag försökte få det att bli lite blygt och försiktigt, bara för att folk inte skulle säga något. Jag orkade inte prata, men eftersom jag hann inte gå och sätta mig innan läraren kom blev det oundvikligt.

”Åh, just det! Hej! Jag heter Magnus.” Han log mot mig innan han vände sig om mot klassen. ”Hörrni, var lite tysta nu! Ja. Tack så mycket. Det här är Billy, och -”
”Billie”, rättade jag så snabbt jag kunde. ”Billie. Inte y. I och e.”

”Oj, förlåt. Billie.”

En kille reste sig upp så hastigt att stolen föll baklänges, och han höll på att följa med den på golvet. ”Billie!?”

”Eh, ja...?” Jag stoppade händerna i jeansfickorna, höjde frågande på ena ögonbrynet när jag såg på honom. Eftersom jag var helt hundra på att jag aldrig någonsin sett honom förut antog jag att det var mitt namn han reagerat på. Precis som Mike, fast mindre sansat. Värst vad alla verkade helt oh-my-god om mitt namn helt plötsligt då – jag var van vid att folk bara tyckte det var konstigt och inget mer med det. Ändå var det inte direkt obehagligt eller något alls, och det var skönt.

Killen såg chockad ut. ”Lyssnar du på Green Day? Snälla säg att du lyssnar på dem.”

”Om det är att lyssna på dem om de varit mitt favoritband sen jag var liten så... ja, antar det.”

”Yes!” Han flinade och hoppade lätt upp och ner ett par gånger. Några i klassrummet fnissade till. ”Jag älskar dig redan!”

Jag fläktade mig lätt med handen, som om jag blivit väldigt varm eller höll på att svimma, innan jag flinade och sjönk ner på platsen brevid Mike. Lyckligtvis hade den varit tom, så jag slapp sitta brevid någon annan.

När lektionen dragit igång och man skulle göra ett par uppgifter lutade Mike sig närmre mig.

”Han som reste sig upp kommer kasta sig över dig senare”, viskade han med ett litet flin. ”Han är schysst men jobbig då och då. Svara rätt på hans frågor och han kommer avguda dig. Om du svarar fel kommer han vara ett jäkla pain in the ass för resten av ditt liv.”

”Åh, okej. Borde jag ljuga för att svara rätt eller bara vara ärlig och hoppas på det bästa?”
”Var ärlig. Tror det kommer gå bra ändå, du har nog inget att oroa dig för.”

Det var ganska skönt att höra, även om jag nu inte var rädd för den killen. Att det nog skulle gå bra. Skulle han acceptera mig som Mike gjort, trots att ingen av dem kände mig alls?

Lektionen tog slut innan jag hann göra särskilt mycket alls. Allt hade börjat snurra och jag hade fått så svårt att koncentrera mig att jag till slut gett upp, spenderade den tid som var kvar av lektionen till att tugga på min penna och se ut genom ett fönster. Ingen verkade lägga märke till det, eller så spelade det ingen roll. Det gjorde inte det för mig heller – vi hade redan gått igenom samma sak i den förra skolan och jag hade haft ganska bra koll då, så jag skulle nog överleva.

Precis som Mike sagt så blev jag attackerad ute i korridoren. Han rörde mig inte, men helt plötsligt stod han framför mig. Jag stannade upp och såg nästan chockat på honom, då jag inte sett honom någonstans förrän han bara dykt upp rakt framför näsan på mig. ”Så du gillar Green Day?”

Sättet han stod på, med armarna i kors på bröstet, stod stadigt med benen brett isär. Sättet han sagt det på.

Flashbacks. Jag kunde inte hjälpa att jag kröp ihop lite. För ett ögonblick var jag helt övertygad om att han var Anton. ”Mhm.”

Han såg något förvånad ut. ”Vadå, tror du jag ska slå dig eller?”

Trodde jag det? Ärligt talat visste jag inget alls längre. Jag var fortfarande rädd för att allt skulle återgå till det normala, att pojken skulle vara precis som Anton. Han skulle kunna vara det.

En arm lades om mina axlar. Mike drog mig lite närmre, kramade mina axlar lätt. ”Men skräm honom inte!”

”Vadå, vi pratade ju bara.”

”Och det är därför han ser så skräckslagen ut då?”
Syntes det verkligen så tydligt?

”Det är lugnt”, tvingade jag mig själv att säga och skakade av mig hans arm, log. ”Allvarligt. Så läskig är han inte.”

Den andra pojken flinade. ”Well thank you! Har du nåt emot ifall jag ställer tre frågor?”

Samtidigt som Mike suckade, en suck som sa ”Here we go again...”, ryckte jag på axlarna och nickade. ”Shoot.”

”Spelar du något instrument, och vad i sånt fall?”

”Gitarr, lite piano. Räknas rösten?”
”Självklart. Åsikter om lasagne?”

”Det är ingen maträtt, det är en livsstil.”

”Och slutligen – vem skulle du byta sexualitet för?”
”Jensen Ackles. Helt klart.”
Han såg fundersamt på mig en ganska lång stund innan han återigen flinade och sträckte fram en hand. ”Tré.”

Jag blev inte förvånad alls av någon anledning. ”Trevligt trevligt”, sa jag glatt och kände mig trygg igen när han skakade min hand. Jag verkade ha klarat testet, så han skulle nog inte göra något mot mig. ”Jag gissar på att du spelar trummor...?”

”Hell to the fuck to the yeah. Det är awesome.”
”Indeed it is.”

Kunde man bli accepterad av så lite? Jag hade knappt sagt något alls om mig själv, men ändå verkade allt helt okej. De verkade gilla mig, och om de nu inte gjorde det så var jag tydligen såpass okej att de inte gav sig på mig, och det var så jävla skönt.

Jag hoppades verkligen det, att det här skulle bli bra nu. Att det inte skulle gå tillbaks till hur det varit förut, för det här var så mycket trevligare.

Det kändes som om lektionerna bara flugit förbi, då det kändes som om det bara gått ett par minuter mellan Tré's test och lunchen. Jag hade nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Det var mysigt på något vis, att det fanns mer än min familj som i alla fall orkade stå ut med mig. Visst kändes det jättekonstigt och var en helomvändning för mig, men trevligt var det ändå.

För varje minut som inte gick åt helvete blev jag allt säkrare och började prata allt mer och mer. Till slut pratade jag inte bara med Mike och Tré, utan kunde även fråga andra klasskompisar om något eller kommentera något de sa. De verkade inte heller tycka särskilt illa om mig, vilket gjorde det hela nästan ännu bättre.

”Är du bra på gitarr?”, frågade Tré när vi satt i matsalen.

”Helt okej”, sa jag med en lätt axelryckning och tog en klunk vatten. ”Vadårå?”

”Jag och Mike har försökt sätta ihop ett band i typ evigheter, och ja... om du vill vara med skulle det vara coolt. Liksom, obvious reasons. Och vi letar efter en gitarrist och en sångare.”

”Men jag kan sjunga också.” Jag såg upp eftersom det blivit väldigt tyst. ”...vad?”

”Alltså... du heter Billie, har B.J.A. som initialer. Du älskar Green Day, du spelar gitarr och sjunger, och är för övrigt nästan lite lik den andra Billie. Hur perfekt får man vara?”

Jag hatade att rodna, men det var precis vad jag gjorde. ”Eh... tack. Eller nåt sånt.” Ska jag berätta en till freakyish grej?”

De båda nickade och såg på mig med stora ögon.

”Jag fyller år den sjuttonde februari.”

Deras reaktioner var omedelbara och bland det roligaste jag sett. Mike tjöt ”Ofta?!” och for nästan upp på fötter, började skratta nästan hysteriskt. Tré blev så chockad att han ramlade ner från stolen. Flera i matsalen vände sig om mot oss och såg nyfikna ut. Självklart fick allt det mig att bryta ihop av skratt.

”Jag skojar inte”, sa jag när jag var helt säker på att jag kunde säga något vettigt överhuvudtaget.

”Åh herregud.” Tré reste sig upp och tog stolen med sig. ”Okej, du kunde tydligen bli ännu mer perfekt.”
”Och du skojar verkligen inte? Alltså åh mirakel!” Mike flinade och höll sig lätt för magen. ”Aj...”

Jag ryckte lätt på axlarna. ”That's the way it is.”

”Så jävla coolt. Men du, vi kan gå till replokalen när vi ätit klart, och så kan du få spela med oss och vi kan se om du passar och vill vara med. Kan du stämma gitarrer?”

Jag nickade.

”Vet du hur man stämmer en bas också?”
”Lite halvt.”

”Det duger – bättre halvt stämd än inte stämd alls.” Mike flinade igen och grep tag i sin bricka. ”Ska vi gå då?”

Vi lämnade matsalen och gick runt huset, nerför en stentrappa och smet in genom en dörr.

”Där kan man spela in saker”, sa Tré med en gest mot en av dörrarna till vänster med skylten ”Studio” medan vi tog av våra skor. ”Där borta är en av musiksalarna, där vi har ungefär hälften av alla våra musiklektioner, och här”, han pausade för att ta upp en nyckel och låsa upp en annan dörr, ”är replokalen.”

Replokalen var ett litet rum med svarta, nästan luddiga tapeter. Det var litet, och de instrument som fanns där var ett keyboard, två elgitarrer, en bas och ett trumset. Jag började gilla rummet så fort jag satt foten i det. Dels var det ju av uppenbara skäl, dels var det känslan. Jag kände mig lika trygg där som jag numera gjorde hemma, fastän det låg i skolans källare, vilket kunde vara som taget från en skräckfilm. Det kändes som en fristad, ett ställe där inget dåligt kunde hända.

”Det är helt ljudisolerat, så det är bara att köra på.” Med tanke på Tré's flin hade han själv hört hur fel det lät. Han vickade lätt på ögonbrynen, vilket fick Mike att fnissa till. Ärligt talat fick jag lust att börja strippa, bara för att se hur de skulle reagera, men istället nickade jag bara med ett flin och tog upp en av gitarrerna. Den kändes konstig och ovan, men ändå skön. Aldrig att den skulle vara lika skön som min, men den var helt okej. Om man bortsåg från hur ostämd den var. Det skulle inte alls ta lång tid att stämma den så att den lät i alla fall hyfsat okej, och inte som tortyr för öronen.

Let the show begin.

Och så ignorerar vi all misstolk där i slutet, alright?