Give me blood meow

Allt såg precis ut som jag mindes det. Gatan, husen, folket... allt. Hade inget ändrats under åren som gått?

Jag stoppade händerna i jeansfickorna och for runt med blicken överallt medan jag gick ner längsmed huvudgatan. Vissa ansikten var okända för mig, andra vagt bekanta. Andra kände jag igen så väl, men det var ingen som kände mig längre. Jag var bara en av de ungarna som stuckit och sprungit så snabbt de kunde, så länge benen höll. Lämnade allt bakom sig.

Hur många av de jag känt en gång i tiden bodde kvar? Hur många hade gjort som jag? Hade de liv någon annanstans i världen? Det jag var mest nyfiken över var om någon kom ihåg mig. Något minne måste jag väl ha lämnat? Jag kunde komma ihåg en massa saker som var guld värt för mig, men som kanske inte betydde något för alla andra. Som den där sista sommaren, när det var fest varje helg och jag var där på varenda en. Inte ensam, såklart – alltid följde Andrew eller Oliver eller någon annan med.

I mina hörlurar spelades Welcome to paradise med Green Day. Alla minnen, alla minnen... Som den gången jag och Oliver druckit ganska mycket men bestämde oss för att åka och köpa glass. Det fanns en nattöppen liten affär/bensinstation i andra änden av stan, och det tog minst tusen år att gå dit – vi hade försökt. Visserligen var vi bara fem år när vi tänkt gå dit, men det var varmt och äckligt långt, och det är sånt man inte glömmer. Så, vi tog bilen, och fick slut på bensin efter en bra bit. Vi hoppade ur bilen och gav folk långa tal om hur viktigt det var att vara nykter, men ingen fattade poängen. Vad gjorde två fulla ungdomar skrattandes utomhus som predikade om nykterhet? Nej, de förstod oss inte. Det var oftast ingen som gjorde det. De tyckte bara det var ett under att vi inte kvaddat bilen och kommit så långt som vi gjort.

Jag stannade utanför det nu mörkblåa huset och tog ur hörlurarna. När jag bodde där var det rött, och för mig skulle det alltid vara rött. Varför hade de målat om? Bodde mamma kvar förresten, med sina tusen virkade gosedjur? Jag hade aldrig förstått varför hon gjort dem eftersom de bara låg här och var i huset som fällor. Kanske var det meningen också. Men hon hade ju verkat rätt skakad när jag ramlat nerför trappan tack vare att jag snubblat på en elefant, så teorin höll inte riktigt.

Det räckte inte med att stå där och kolla – jag var tvungen att få veta. Vem bodde i det huset nu, och vad hade hänt med källaren? Hade de gjort om den, tagit bort alla mina grejer?

Jag gick uppför den korta trappan och tryckte fingret mot ringklockan innan jag hann ändra mig, stoppade händerna i fickorna igen och såg ner på mina fötter. Röda converse. Svarta jeans. Rutig skjorta. Jag hade kanske inte ändrats så mycket, om man tänkte efter lite.

Steg hördes bakom dörren och jag såg upp när den öppnades. En kvinna i femtioårsåldern eller något sånt stod där. Hon hade ljusblå jeans, en mörkblå stickad tröja – lika mörkblå som huset – och håret var brunt och alldeles trassligt.

Nej, det kunde inte vara någon annan.

”Derek...?”
”Hej mamma.” Jag log mot henne och det tog en stund för henne att fatta att det var jag innan hon slängde armarna om mig och skrattade. Det hade gått tio år, tio väldigt långa år, men hon var sig lik. Jag ångrade inte att jag åkt dit, men däremot ångrade jag att jag väntat så länge.

”Derek! Jag trodde att du aldrig skulle komma tillbaka!”
”Well, here I am, alive.”

”Du måste berätta allt nu!”, sa hon och drog in mig i huset. ”Jag har ju saknat dig.”
”Så du är inte arg över att jag stack?”
”Nejdå, inte alls. Jag... jag förstår väl, på något sätt. Och att det blev för mycket med... ja...”

Jag såg ner på mina fötter och nickade, svalde. Ja, det hade blivit för mycket med olyckan och begravningen och allt. Jag hade stuckit innan själva begravningen, hade inte fixat att stanna.

”Men nu pratar vi mer om dig istället. Hur har du det, vart bor du nu?”
”Los Angeles. Förutom att man jämt och ständigt blir mordhotad och trakasserad så fort jag lämnar min lägenhet så är det ganska trevligt.” Jag ryckte lätt på axlarna och hon skrattade till. ”Nejmen allvarligt, det är bra där. Jag trivs. Hur är det här då? Och varför har du målat om huset?”
”Under halloween förra året råkade jag ut för ett par dussin ägg, så det var lika bra att bara måla om skiten. Och jag vet inte, jag kände för en förändring, så det fick bli en annan färg.”

Jag nickade och lät henne leda mig till vardagsrummet, även om jag hittade dit. Det kändes bra att vara tillbaks, prata med henne. Det var inte direkt så att vi tappat kontakten efter att jag... flyttat, men vi hade inte träffat på evigheter. Hur många år sedan kunde det vara, fem? Kändes som ännu längre än så.

Jag satte mig i soffan och for runt med blicken i rummet. Jovisst verkade hon fortfarande virka alla dessa farliga djur som låg precis överallt i hela rummet. Det var flera jag kunde känna igen, om än lite vagt bara, och vissa jag aldrig sett förut. Hon såg att jag kollade och log lite ursäktande. ”Jag passade på att göra så många jag kunde, när jag hade hela huset för mig själv.”
Vågade man slänga upp fötterna på bordet? Kanske var det samma regler som gällde nu som då, så jag kunde nog inte göra det. ”Jag förstår. Så, du har inte träffat någon ny?”
”Nej, det har jag inte. Det känns liksom inte som om det behövs, om du förstår vad jag menar. Jag har ju redan gjort allt, fått en unge, och det var vad jag behövde någon till.”

”Så det är alltså inte mitt fel att du träffade någon ny efter... eh... den andra killen?”

”Nej. Det var du som fick mig att inse att jag klarar mig själv, att ingen annan behövs för att ta hand om ett barn, och att jag klarar mig bättre ensam.”
”Wow.”
”Eller hur?”

För att göra en lång historia kort – jag var inte särskilt snäll mot den killen. Det mamma inte visste om var att han inte var särskilt snäll heller, så när det kom fram sparkade hon ut honom. Lovely story, really.

”Du har inte hört något från pappa heller...?”
”Nope. Den jäveln skickar inte ens pengar längre. Så du har inte heller haft någon kontakt med honom?”
Jag skakade på huvudet. ”Varför skulle jag ha haft det?”

Hon ryckte på axlarna med ett litet leende. ”Man vet ju aldrig. Han kanske ville ha en andra chans eller något.”
”Om han ville ha det skulle han ha kontaktat dig, inte mig.”
”Låter logiskt.”
Det var tyst en liten stund. Normalt sett hatade jag när folk såg på mig någon längre stund, men just då var det okej. Hon hade ju inte sett mig på evigheter. Även om jag inte sa något så blev jag lite besvärad, så jag reste mig upp och gick runt i rummet, tog in varenda detalj. Försökte hitta sånt som var annorlunda från hur jag mindes det. I bokhyllan stod fler fotografier än vad jag kunde komma ihåg fanns där när jag var yngre. Jag rörde lätt vid ramarna, såg på bilderna. Större delen av dem var på mig, men inte bara på minimi-jag, utan bilder som jag kunde säga var åtminstone ett år gamla. Hade hon skrivit ut bilderna jag skickat henne?

”Ditt rum är nästan som det var när du bodde här”, sa hon efter en stund. ”Vill du se?”
Jag nickade och följde efter henne ut i köket och nerför trappan till källaren. Jag kom ihåg när hon sagt att mitt rum var så litet att jag kunde få flytta ner i källaren om jag ville, och jag hade varit så lycklig. Hela källaren hade blivit min, förutom det pyttelilla rummet alldeles intill trappan – mamma vägrade flytta på tvättmaskinen. Källaren bestod av ett enda stort rum, lika stort som hela bottenvåningen, minus det där lilla rummet då. Väggarna var svart och vit randiga och alla mina tusentals affischer (nästan tusentals då) satt kvar på dem. Det var inte lika rörigt längre – sängen var bäddad, alla kläder som låg här och var var borta och den allmänna röran av random skit var också borta. En del av sakerna hade jag hämtat när hon var på jobbet för ett par år sedan, men då hade det definitivt varit stökigare.

”Jag använder det här rummet som gästrum nu. Bäddsoffan kraschade, och jag hade ju din säng och allt... jag hoppas att det inte gör något.”
”Självklart inte”, sa jag och stannade mitt i rummet, for runt med blicken. Det kändes bra att stå där igen, men det kändes inte som mitt rum längre. Det var ett pojkrum, mitt pojkrum, och inget mer än så.

Eftersom det var ganska sent och jag kunde tänka mig att stanna ett par dagar fick jag sova där. Min ryggsäck låg på golvet intill sängen och jag stirrade upp i taket. Det kändes konstigt, att bara ligga där och tänka igen och vänta på att middagen skulle bli klar. En annan sak mamma varit sig lik med var att jag fortfarande inte fick hjälpa till i köket. ”Det är så litet här och jag gör det bättre själv”, hade hon satt och puttat ut mig från rummet.

Efter middagen sa jag att jag skulle gå ut och se mig omkring, som om jag inte hade något mål. Det hade jag, men jag visste inte vad hon skulle tycka om att jag gick till kyrkogården när det höll på att bli mörkt ute. Visserligen skulle hon inte ha något alls att säga om det, för jag kunde ta hand om mig själv, men det var så enkelt att glömma sånt när man var hemma.

Jag gick i lugn takt till kyrkogården, hade all tid i världen. Det var inga andra än de döda som väntade där, och de hade all tid i världen. De hade tid att vänta på att jag skulle komma dit.

Väl framme började jag leta efter en speciell gravsten. Egentligen såg den kanske ut precis som alla andra, men det var namnet och personen under marken jag sökte. Men en gravsten med Johns namn, det kunde inte flera såna.

Det tog en liten stund att hitta just hans viloplats, och när jag äntligen hittat den visste jag inte vad jag skulle göra. En del av mig hoppades nästan att det inte skulle finnas någon plats på kyrkogården, att det hela bara varit ett sjukt skämt. Att John inte alls låg under marken och ruttnade. Det hade känts så mycket bättre då, av någon anledning, för då skulle jag inte känna mig så skyldig. Hellre arg än skyldig.

Just då fanns det så mycket jag ville säga till honom, men rösten försvann. Vad skulle man säga, egentligen?

Åh John, jag saknar dig. Jag önskar att det inte hade blivit såhär, att du sett biljäveln och att föraren inte bråkat med sin pojkvän i telefonen, hunnit stanna. Jag önskar att jag inte sagt alla de där sakerna till dig innan. Det känns så hemskt, att jag sa hur mycket jag hatade dig, och att du bara en halvtimme senare var borta. Jag var så jävla rädd i flera veckor, rädd för att du skulle komma och hemsöka mig. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för det, även om det inte hänt än. Det kommer aldrig hända, jag vet det – du är för snäll – men bara för att jag vet det betyder det ju inte att jag inte är rädd.

Jag satte mig ner brevid graven, lutade mig mot den och blundade. Låtsades att jag såg John framför mig, som jag kom ihåg honom, när han log. ”Tjenare kompis”, sa jag med ett litet leende. ”Det var bra länge sen vi pratade.”

Trots att det kändes aningens stört att sitta och prata med någon som inte ens var där kunde jag inte sluta. Jag berättade om mitt nya hem, hur allt hade gått, om olika små gig på pubar.

”Vi skulle ju bli kända, du och jag. Nu blev det ju inte riktigt så.” Jag suckade och öppnade ögonen, såg upp mot himlen. Den var så otroligt vacker vid just solnedgångar. Jag älskade det. ”Och jag saknar dig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag vet att jag sa en hel del hemska saker, den där sista natten, men jag menade dem inte. Jag hoppas verkligen att du vet om det, för...” Jag tog ett djupt andetag och försökte blinka bort de plötsliga tårarna. ”För jag älskar dig. Det är klart att jag skulle stå bakom dig, vad du än tänkte välja att göra. Jag... jag blev bara rädd, för jag ville verkligen inte förlora dig. Jag hoppas att du förstår det.”

Normalt sett hatade jag att gråta, men just då kändes det faktiskt okej. Det var ju ändå ingen som kunde komma och fråga hur allt var, för det skulle bara ha gjort allt tusen gånger värre.

Det kändes som om en sten lyfts från mina axlar och jag kunde le upp mot himlen som sakta gick från orange till rosa .

Tack, John. Tack för att du lyssnade.

På morgonen var det oerhört konstigt att vakna upp i mitt rum. Eller ja, mitt gamla rum. Det var ju inte mitt längre. Det var ganska förvirrande att vakna upp där, och först trodde jag ärligt talat att jag åkt tillbaks flera år i tiden. Men eftersom jag såg ut som den jag varit när jag somnat antog jag att det inte hänt. Det var bara jag – gamla, slitna jag. Nej okej, så gammal var jag inte, men sliten.

Efter frukosten – som jag åt ensam, då jag varken vågade eller ville väcka mamma – bestämde jag mig för att gå ut och se vilka och vad som fanns kvar. Det skulle bli intressant att se om vissa saker ändrats lika mycket som färgen på mitt barndomshem, och jag såg väldigt mycket fram emot det. Trots att det nog skulle kännas konstigt att se hur tiden fortsatt gå efter olyckan, efter att jag gått. Det kändes som om tiden borde ha slutat gå, för det var vad den gjorde för mig i flera år.

Gatorna var så välbekanta och jag visste fortfarande vart man skulle gå för att komma dit och dit. Jag kände nog staden lika bra som min egen bakficka – man skulle nog kunna sätta en ögonbindel på mig och jag skulle kunna säga exakt vart jag var och vart vi gått, vart vi kommit ifrån. Eller ja, det hade i alla fall varit coolt.

Jag for nyfiket runt med blicken överallt, på byggnader och människor, ville se allt. Vissa såg lite konstigt på mig, vissa gick förbi utan att säga något alls. Hur många av dem var nyinflyttade, hur många kände igen mig?

Inte förrän jag var på samma gata kom Jack ut från sitt hus – så han bodde alltså kvar? – och han fick syn på mig. Vi stod ett par meter från varandra och bara stirrade nästan chockat på varandra innan han började skratta och sprang fram, kramade mig hårt. ”Derek!”
”Jack”, sa jag och kramade min bror i allt förutom blod så hårt jag kunde.

”Åh gud jag har saknat dig.”
”Och jag har saknat dig.”

Vi stod så länge och kramade varandra, så länge att jag till slut började skratta. Det gjorde han med och det var nära att jag höll på att ramla ihop på trottoaren – jag skulle antagligen ha gjort det om jag inte haft honom som stöd.

Av alla människor jag hade kunnat stöta på där från det gamla gänget, var nog Jack den mest välkomna. Han var den jag saknat mest av alla, och ibland undrade jag vad han tyckte om att jag stuckit utan att säga hejdå. Hade han blivit sårad? Hade han hatat mig?
”Damn, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen.” Jack släppte mig och torkade sig diskret i ögonen. Särskilt diskret var det egentligen inte, men jag lät honom tro det.

”Det trodde inte jag heller, faktiskt.”
”Varför kom du tillbaka?”
”Jag vet inte. Kände bara att det var dags nu.”
Han nickade och log mot mig. Han var sig lik, med det blonda håret, det där leendet som smittade av sig. Hade han vuxit? Jag hade för mig att jag faktiskt varit längre än honom, att han var den enda som var kortare än mig. ”Hur har du haft det?”

”Helt okej, faktiskt. Dudå?”
”Nejnej. Jag är inte den intressanta här. Det var du som stack. Livet här är likadant och så annorlunda på samma gång – inte intressant. Prata om dig istället.”
”Men jag vill inte det.”
”Nähä.” Jack log fortfarande. Var han inte sur för att jag stuckit? Jag var tvungen att få veta.

”Du, Jack... förlåt. För att jag stack utan att säga hejdå.”

Han viftade lätt med händerna och skakade på huvudet. ”Du har inget att säga förlåt för, Derek. Jag fattar. Det fanns inte tid, helt enkelt.”

Jag nickade och stoppade händerna i jeansfickorna, såg ner på mina fötter ett par sekunder. ”Så... lust att göra nåt?”
”Visst.”
Vi började gå, gick runt alla de vanliga ställena. Vi pratade om allt möjligt, om Los Angeles och livet hemma, hur allt blivit, vad som hänt. Tydligen hade nästan alla vi hängt med flyttat, förutom Jack då. Och ett par tjejer man ibland mötte på fester – såna personer man aldrig riktigt brydde sig om att lära känna, men ändå kände igen när man såg dem på gatan.

Det fanns ett litet kafé som alltid varit standard stället på vardagseftermiddagarna, efter att skolan slutat. Alla dagar förutom fredagar brukade spenderas där med varm choklad och bullar – ja till och med under sommaren. Det var bara så det var. Det var även där jag fått min första kyss någonsin, av Chris. Jag undrade lite om hon var en av dem som stannat kvar eller varit en av många som gett sig ut för att se världen.

Det var något jag skulle få svar på bara ett par sekunder senare. Jag och Jack stod utanför dörren till kaféet och funderade på om vi borde gå in eller inte när dörren öppnades med en liten smäll och en tjej med förkläde på sig kom utstormandes. Först trodde jag att det var någon som blivit arg och dumpad av sin pojkvän eller något, men hon stirrade på just mig med så mycket ilska och hat att jag inte riktigt trodde det. Däremot kunde jag inte för allt i världen komma på en endaste sak som jag kunde ha gjort under den korta stunden vi stått där utanför.

”Du!”
”...jag?”
”Ja, du!” Hon gav mig en örfil som sved som jag vet inte ens vad. Det gjorde ont i alla fall. Jag höjde förvånat ena handen till kinden och såg chockat på henne. Vem fan var hon?

Svart, lång hår uppsatt i en tofs på huvudet. Vackra blå ögon som nu fylldes med tårar. Hon stod och bet sig i underläppen med händerna hårt knutna.

Klart jag visste vem hon var.

Jag log när jag gick fram de stegen hon backat, tog hennes ansikte i mina händer och kysste henne mjukt på munnen. ”Förlåt”, viskade jag. ”Förlåt...”
Chris lade armarna om mig och lutade huvudet mot min axel. ”Din jävla idiot”, mumlade hon. ”Du är så jävla blåst och jag hatar dig för att du lämnade mig här.”
”Du vet att jag skulle ha tagit dig med mig om jag bara kunnat.”
”Du hade kunnat. Jag fanns där, men du bara stack ändå.”
”Förlåt. Jag kan säga förlåt flera tusen gånger, men jag vet inte om det hjälper. Förlåt så mycket.”

För ett ögonblick glömde jag bort Jack och resten av världen. Allt som fanns var jag och Chris, flickan jag älskat sen dagis. Vår historia var lång och kanske inte alls vacker, men det fanns ingen som hon någon annanstans. Jag älskade henne fortfarande, hade gjort det hela tiden.

Det tog mötet med Chris för att inse att jag gjort rätt som kommit tillbaka. Jag hade tänkt tanken flera gånger innan, men nu blev det så glasklart. Det gick inte att tänka att det skulle vara på ett annat sätt.

Att åka tillbaka var det bästa jag någonsin gjort. Jag var helt övertygad om det, och jag skulle aldrig någonsin ångra det.