Give me blood meow

Andas. Kom ihåg att andas.

Jag kan inte. Hur gör man?

Andas.

Jag drunknar. Jag kan inte. Jag kan inte andas. Det går inte.

Andas...

En tablett. Jag behöver inte ens tänka längre när jag tar den. Ändå har jag bara vetat om att de existerar i huset ungefär två dagar, och fått ta dem i ungefär en och en halv dagar. Det gjorde inte så mycket – hellre att det gick bra att kunna svälja tabletter än att kräkas varenda gång.

Hellre tabletter än att ligga uppe i sin säng och skaka och gråta varenda jävla dag.

”Glömde du att ta tabletten imorse?”

Jag ställer ifrån mig glaset och torkar mig om munnen med baksidan av handen innan jag nickar.

”Men jag skickade ju ett meddelande?”
”Jag såg aldrig det.”

”Du svarade.”
”Gjorde jag?”
”Ja.”
”Jag måste ha missat just det på något sätt då.”
Uppför trappan, in på mitt rum. Den har redan börjat verka. Det går så oerhört snabbt, och det var väl det som var bra.

Jag sätter mig på min säng och stirrar på datorskärmen, ser på texten jag slutat läsa i all hast. Egentligen är det inte den som fick mig att vara nära ett sammanbrott igen, men jag ville tro så. Det var enklast om det var så, att jag läst igenom en gammal novell och gråtit över en hemsk scen eller åt hur ful min stavning var. Så mycket enklare att förklara.

En vibration. Jag ser den på min mobil, ser lampan som blinkar. En bild. Något roligt.

Varför skrattar jag inte? Jag skulle ha skrattat i vanliga fall. Varför kan jag inte skratta?
Jag sitter och stirrar på bilden i vad som känns som evigheter, försöker känna något. Något alls. För jag vet ju att jag skulle ha skrattat åt den bara lite tidigare idag. Varför skrattar jag inte?

Men skratta då.

Jag känner inget, men jag skriver något kort svar i alla fall. Bäst att inte oroa. Bäst att ingen får veta hur tom jag helt plötsligt är, hur jag varken kan skratta eller gråta, le eller vara sur.

Du skrämmer bara upp dig själv. Det är väl ganska skönt ändå, att inte känna något?

Jag är ju inte ens rädd. Jag känner inget, inget alls.

Jag suckar och trycker ner novellen, orkar inte läsa mer. Den var säkert ändå bara skit, precis som allt annat. Skit, skit, skit. Bara för att jag inte känner något så slutar jag inte tänka. Det gör inte så mycket, för jag kan i alla fall inte reagera på tankarna som jag skulle ha gjort innan. Innan hade jag brutit ihop totalt och velat göra illa mig själv igen. Nu kunde jag sitta där och låtsas som ingenting, för det var ju precis så det kändes. Ingenting.

Du har lovat. Du kan inte göra sånt.

Jag vet, jag vet.

Jag kliar mig lätt i huvudet och ser förbryllat på telefonen igen. Vadå har det hänt något, inget har väl hänt. Eller? Är jag inte normal nog? Måste jag spela mer? Kan jag berätta sanningen? Det kan jag nog. Helt oförstådd är jag inte. Det finns folk som kan tänka sig in i det här, se hur jag mår. Ja, till och med genom en skärm. Men hur förklarar man att jag är jag men ändå inte jag? Att jag är jag men tom på känslor? Att jag inte kan skratta, att jag inte kan gråta?

Kan man börja oroa sig? Borde man det?

Skratta då, skratta för helvete. Skratta, skratta skratta skrattaskrattaskratta MEN SKRATTA DÅ!!!

Jag kan inte, men det är okej. Allt får vara okej på det sättet ett par timmar.