Give me blood meow

Pojken satt i skräddarställning på sängen. Hans röda hår var alldeles rufsigt efter mycket vridande och vändande i sömnen, och han hade tecken på sömnbrist runt ögonen. Han sov aldrig särskilt bra, men ingen visste varför. De kunde inte direkt hjälpa hans sömn ändå så.

Blicken var fäst vid fönstret, och han såg ut att vara så långt borta att han inte skulle komma tillbaka ens om någon ropade på honom. Kanske skulle han inte höra.

Precis sådär satt han, varje dag, och bara stirrade ut med en drömmande blick. Någon hade försökt göra rummet trevligare genom att sätta blommor på fönsterbrädan, men det första han gjorde var att flytta på dem, så att de stod på en byrå intill dörren istället. Ingen visste varför, visste inte ens när han rört på sig, men ingen hade flyttat tillbaks dem. Det kändes bara så onödigt, på något sätt. Varför skulle de? De hade även testat att sätta för gardiner för fönstret en gång, men han hade rest sig upp och slitit ner den, fått gardinstången i huvudet på köpet och nästan svimmat. Efter det togs till och med persiennerna bort, bara för säkerhets skull.

En lätt knackning på dörren hördes och en leende kvinna kom in med en bricka. Frukost. Runda mackor med jordnötssmör, sylt i en liten glasburk och apelsinjuice i ett högt glas. ”Godmorgon Sam!”, kvittrade hon och ställde ner brickan på bordet brevid sängen. ”Sovit gott?”

Han fortsatte stirra ut genom fönstret, reagerade inte alls. Vem som helst hade väl i alla fall vänt på huvudet när denne hört sitt namn, men nu gjorde han inte det. Det tog en stund innan han vred på huvudet, fortfarande med blicken mot fönstret. Han var påväg tillbaka. Utan ett ord tog han en av smörgåsarna från tallriken, vred huvudet mot fönstret igen och bröt av små bitar som han stoppade in i munnen. Hela hans koncentration gick åt till att se på fönstret, så han råkade missa munnen och fick lite jordnötssmör på kinden.

”Här, låt mig ta bort det...” Han lutade sig åt sidan för att undvika hennes hand, lutade sig så mycket tills han tillslut låg med ena kinden mot madrassen. Det var obekvämt men han tänkte inte flytta på sig förrän hon försvunnit.

Hon suckade och backade. Han satte sig upp och fortsatte äta, fortsatte att stirra ut genom fönstret.

Det tog honom inte alls lång tid att äta, det gjorde det aldrig. Max en kvart till precis alla måltider. Han åt inte så mycket, vilket man kunde se tydligt de få tillfällena han inte hade någon tröja på sig, men det var aldrig så lite att han direkt led av det. Eller det var i alla fall vad alla sa – de kunde inte få honom att äta mer och han sa aldrig hur han mådde. De försökte att inte tänka så mycket på det, för det var helt enkelt enklast så.

Det fanns en sked till sylten, men han använde den aldrig. Han brukade fiska upp den på fingrarna och åt på det sättet. Det var som om han inte såg att skeden fanns, eller som om han blev äcklad av bara tanken på att röra vid den. Med tanke på allt annat som var fel var det ingen som brydde sig om att be honom använda den, inte längre.

”Doktorn undrade om du vill gå ut idag. Gunga lite, kanske. Det är väl roligt, va? Att gunga?” Hon såg nästan förväntansfullt på honom, men nu var hela hans koncentration låst på syltburken som befann sig i hans smala händer. ”Han tror att det är bra för dig om du kommer ut lite.”

Fortfarande ingen reaktion.

”Ärligt talat tror jag det med. Jag tar fram kläder åt dig.”

Han stod helt stilla och bara stirrade ut genom fönstret, hjälpte inte till alls med kläderna. Det enda han gjorde var att sträcka upp armarna och lyfta lite på fötterna. Kvinnan tog hans hand när han var påklädd och gick med honom ut genom dörren, genom korridorerna. En känsla av panik fyllde hans kropp men han visste att det bara var att följa med och vänta och längta tills han skulle få komma tillbaks i sitt rum igen. Han stirrade ner på sina fötter, ville inte se på någon, ville inte möta någons blick. Det räckte med att hans hörde viskningarna. Han insåg att han inte hade några skor på sig. Vart var hans skor?

Skorna befann sig tydligen alldeles brevid den låsta dörren man behövde magnetkort för att låsa upp, prydligt uppställda intill väggen. De var kalla och han rös till. Han knöt dem själv, för ingen annan kunde knyta dem så att de satt bekvämt. Alla andra knöt för hårt.

Han blev ledd till däckgungan som satt fast i den stora eken alla andra verkade älska att klättra i. Han hade sett det från sitt fönster, kunnat höra deras skratt. Han satte sig på gungan och såg ner på sina röda skor, undrade hur länge han skulle behöva sitta där den gången innan någon kom för att ta in honom igen. Det frågade han aldrig, var bara lika tyst som alltid.

”Är det inte skönt att slippa rummet? Lite skönt i alla fall?”

Han ville skaka på huvudet, gråta och be henne följa honom in igen, men istället fortsatte han stirra på sina fötter och vara tyst.

”...jag kommer och kollar till dig om en stund, okej?”

Han satt där ett tag och bara sparkade lite i marken, höll hårt i repen som höll upp gungan. Han varken gungade eller såg upp, inte en endaste gång. Han bara satt där och gjorde ingenting, ingenting mer än att vänta.

En annan pojke hasade sig fram till honom. Han släpade fötterna i marken och pillade nervöst på en plastburk han höll i händerna. ”Uhm... h-hej”, stammade han fram, stannade ett par meter bort. ”Du... du ser så en-ensam ut. Vill du... leka?”

Han lyfte inte på huvudet utan fortsatte se ner på sina fötter tills den andra pojken kastade plastburken på honom. Han såg förvånat upp, vilket var den enda reaktion någon sett från honom på flera veckor nu. Han såg på den andra pojken innan han såg ner på plastburken, tog upp den och kastade tillbaks. Kort efteråt kom den tillbaka. Egentligen förstod han inte riktigt meningen med att bara kasta en burk fram och tillbaka, men det var ganska roligt på något sätt. Inte för att han direkt visade det, utan fortsatte bara se uttryckslös ut när han fortsatte kasta och ta emot burken.

”Jag heter Simon”, sa pojken och gick fram till gungan, räckte ut handen med ett litet leende.

Han bara skakade på huvudet och backade undan lite.

”Åh, så du är verkligen tyst hela tiden? Kan du prata?”

Han ryckte på axlarna och kliade sig något besvärat i nacken. Ingen där hade någonsin hört hans röst, hade inte ens hört honom skratta. Ingenting alls. Tyst var han, hela tiden.

”Skumt.” Simon lade ner burken på marken och ställde sig bakom gungan, hoppade upp. ”Får jag gunga med dig?”
Han nickade och höll ännu hårdare i repen när Simon lyckades få upp farten allt högre och högre. Till slut var det omöjligt att inte le.

Det var som om alla bara stannade upp och stirrade på de två pojkarna – den ena log och den andra skrattade högt. Ingen hade sett pojken le, ingen gång alls.

Men se där, pojken kan ju le. Och ett fint leende har han också. Varför har ingen sett det, under alla de år som gått?

Kanske finns det hopp för honom med, trots allt.