Give me blood meow

Katie~

Åh, jag saknade Mikey så fort jag gått ut. Han var verkligen inte som alla andra trodde, och jag ville visa dem det, få dem att sluta kolla konstigt på honom. Han var jättegullig, lite läskig dock. Man visste inte riktigt vad man vågade och inte vågade säga.

Bäst för honom att han var i skolan nästa dag, så att jag skulle få träffa honom igen.

Frank~

Det var lunchrast, och jag gick helt i mig egen lilla värld. Något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det. Stämningen i klassen på engelskan hade varit rent ut sagt fientlig. Jag hade frågat efter tio tysta minuter vad som var fel, men ingen hade svarat. Allt jag noterat var att Katie såg förbannad ut, Mary verkade ignorera allt, resten av klassen var förvirrade eller arga, och Mikey... han hade sett rädd ut. Vad hade han varit rädd för?

Den där känslan av att något skulle hända gjorde ont, och jag var faktiskt sjukt orolig. Något sånt här hade aldrig hänt förut, och att jag inte förstod gjorde det bara ännu värre.

I korridoren några minuter senare satte allt igång.

”Ey, Mickey, flytta på dig.”

”Men mitt skåp är ju här...”
”So?”
”Varför får jag inte stå här?”

”Flytta bara på dig, emojävel! Var inte så jävla jobbig!”

Jag såg något hårdna i Mikeys ögon. ”Håll käften.”

”Vet du vad jag hört om din mamma? Om dig? Att hon är en jävla hora som knullar med vem fan hon än kommer över.”
Jag började att springa mot dem, blev själv rädd för Mikey's uttryck.

”Jag menar, c'mon, vem är din pappa? VET du ens det? Skulle inte bli förvånad om -”
”Håll käften!”, skrek Mikey. ”Jag ska döda dig!”

Jag hann fram precis i tid för att tackla undan Mikey och hålla fast honom. Han försökte slita sig loss, men jag halvt drog, halvt puttade honom bakåt. ”Mikey, lugna dig!”

”Låt mig bara få döda honom”, morrade han. ”Du vet inte ett jävla skit om min mamma!”, skrek han åt den andra killen.

”Såja, ta det lugnt nu.” Jag drog in honom i ett tomt klassrum och låste dörren. Jag drog ut en sto. ”Sitt ner.”
Han satte sig och stirrade ner på sina händer. Hela han skakade.

Jag satte mig på huk brevid, försökte få ögonkontakt. ”Hur är det?”

Han skakade bara på huvudet och jag såg tårarna innan jag hörde snyftningen.

Vadfanskajaggöravadfanskajaggöra? Jag reste mig upp och lade en arm om honom. ”Hey, Mikey, allt kommer att bli bra...”

”Nej”, sa han. ”Fredrik har ju för helvete rätt.”

”Säg inte så.”

”Det är ju så.”

”Jag tror inte på det.”
”Vadå, känner du min mamma eller?”
”Nej, men -”

”Då kan du inte säga något.”

Det blev tyst. Vad säger man när man verkligen inte vet?

”Mikey... hur har du det hemma, egentligen?”

Katie~

Jag log lite mot honom och kastade en hastig blick mot Frank.

Han såg rätt... nöjd ut.

Det var helt tyst runt bordet en stund. ”Såå...”, sa jag, mest för att bryta tystnaden. ”Vad tycker du?”

”Om vad?”, sa Mikey.

”Om abort.”
”Att om man inte vill bli gravid ska man inte ha oskyddat sex från början.”

Det var två saker med det han sa som imponerade på mig:

1. Han var rakt på sak, och lät helt seriös.

2. Det var en vettig åsikt.

Under den lektionen blev det en debatt mellan Mary och Mikey. Jag blev förvånad över att han vann och hade starka motargument hela tiden.

Efter lektionen snackade hon såklart skit om honom, och jag tänkte för mycket för att orka säga ifrån.

Det var något med Mikey, något speciellt, läskigt och mystiskt.

Jag märkte inte att flera från klassen kommit till oss, och inte heller att Mary berättat den osanna version av vad som hänt där inne.

Inte förrän någon sa ”Mikey? Freaket?”

”Håll käften”, sa jag till Luca, och allt bara stannade upp.

Hjärtat slog som att jag sprungit, när jag i själva verket stått upp för någon.

”Vad sa du, Katie...?”

”Jag sa åt dig att hålla din stora feta käft om Mikey.”

Mary gapade.

”Känner ni honom eller?” Jag kollade på dem alla. ”Vet ni om allt ni säger stämmer?”

”Dudå? Känner du honom eller?” Luca log triumferande när jag inte svarade.

”Nej, men måste jag snacka skit för det? Tänk om han är världens schysstaste?”

Alla började skratta.

Arg på dagens samhälle vände jag och gick, och kollade aldrig bakåt.

Mikey~

Skulle jag döda Frank?

Klart jag skulle. Trots att det varit Hon han lyckats sätta i samma grupp som, hade han lagt sig i. Något jag hatade, det var när folk gjorde som Frank.

Ändrat: Jag hatar Frank. HATADE. Hatadehatadehatade.

Jag var stolt över mig själv. Hela dagen hade jag klarat av, och var nu påväg hem.

Det var inte ovanligt att mamma inte var där. Jag visste aldrig när (och om) hon kom, och jag orkade inte oroa mig längre.

Hon kom när hon kom, helt enkelt.

Jag sparkade av mig skorna och gick mot köket, hade inte ätit något på hela dagen. Bokstavligt talat.

Jag fick igång stereon och lyssnade på My Chemical Romance på hög volym medan jag kollade kylskåpet.

Jag kunde alltid göra pannkakor. En liten sats, såklart.

Precis när jag skulle börja plingade det på dörren. Något chockad gick jag mot den och öppnade.

Och jag blev ännu mer chockad.

Katie stod där, och hon log. ”Hej”, sa hon.

”Hej...”, sa jag misstänksamt. Hon skrattade till. ”Vad gör du här?”

”Det är en lång historia. Men det var mest så att jag ville vara med dig.”

”A... ha...”

Hon log igen. ”Får jag komma in?”
Jag nickade och steg åt sidan, lät henne komma in.

Hon for runt lite med blicken medan hon drog av sig jackan. Hon höll den frågande mot mig.

”Häng den bara där den får plats.”
När Katie hittat en ledig krok och tagit av skorna gick vi runt ett varv i lägenheten.

”Fint”, sa hon, och jag skrattade till. ”Vad?” Hon såg roat på mig.

”Jamen... kallade du nyss den här lägenheten för 'fin'? Kollade du nånting eller?”
Hon skrattade till. Det jag sa stämde nog. Det såg rätt illa ut.

”Vad gjorde du innan jag störde?”
”Skulle göra pangkakor...” Fan, två saker som jag noterade var att jag sa panGkakor, och den andra var att min mage knorrade.

Hon skrattade till igen. ”Jag kan hjälpa till?”

”Kan du flippa pannkakor?”
”Nä.”

”Inte jag heller.”

Hon skrattade till. ”Okej.”
”Så det får gå som det går. Fast vi måste göra smeten först.”
Det var faktiskt riktigt kul. Vi skrattade en hel del, eftersom vi var efterblivna och mätte fel och skvätte mjöl hit och dit, och vi såg ut som övermjölade pepparkakor när vi äntligen skulle grädda första pannkakan.

”Kolla nu, kolla nu, men kolla nurå!”
Katie skrattade och kollade, och jag skulle flippa pannkakan. Den for på min arm, så jag tjöt till och slog iväg den.

SMACK!, sa det när den träffade väggen på andra sidan av köket.

Vi kollade tyst på den innan vi vek oss dubbla av skratt. Vi skrattade tills vi grät.

Tillslut sjönk jag ihop på golvet för att benen inte klarade mer, och jag bara satt där och skrattade.

Vi var inte kloka någonstans. Och jag gillade allt med det.

Efter ett flertal olyckliga (olyckliga? Vi garvade som fan!) olyckor var pannkakorna klara, och vi hade ätit upp dem.

Vi stod i vardagsrummet och bara kollade på varandra. Det vill man ju bra gärna säga va? Nej, jag stod och gjorde allt jag kunde för att undvika hennes blick.

Det kändes så konstigt. Det var så himla länge sen jag pratat och skrattat med någon som jag gjort med Katie, och jag hade gillat det. Hon var schysst, frågade aldrig jobbiga saker.

Men nu då, vad gör man när allt liksom är... slut? Ska man säga hejdå, vi ses i skolan imorrn, och sen, skulle jag krama henne eller bara vinka?

”Du, det här var askul, men jag måste verkligen dra”, sa Katie med ett beklagande leende. ”Men vi ses imorrn.”

Hon.

Kramade.

Mig.

Jag stod som någon staty och bara kollade på henne, men hon log och tog på sig skorna.

”Ses!”, ropade jag innan dörren stängdes efter henne.

Jag måste ju vara socialt efterbliven, at least.

Frank~

Treorna var alltid svåra att avsluta med.

Mitt schema var konstigt, och jag hade gått och bett om att få ändra, men rektorn hade inte lyssnat.

Ändrade han mitt schema, skulle han få ändra allas. Igen.

Men, ärligt, fem minuter att avsluta, byta papper och komma till nästa klass?

Jag var fortfarande mänsklig.

Nåja. Jag bad Claire, en annan biologi-lärare, att ta över femmorna.

När Mikey var sådär tidig självmant kunde jag nog inte ignorera det. Han skulle nog bli rätt sur.

Mikey följde efter när jag tog mina saker och gick mot lärarrummet. Jag dumpade allt på skrivbordet och drog händerna genom håret.

”Så... jaha...”, sa jag, mest för att tystnaden inte skulle fortsätta.

Mikey verkade van vid tystnad. Han kollade ner på golvet, stod där tyst, helt ointresserad av världen runt omkring.

”Hur anser du att det går för dig i skolan?”
”Bra, antar jag.”
”Mer än så, tack. Förklara. Vad gillar du mest i skolan?”
Han såg panikslagen ut.

Jag kanske gick lite för fort fram. Jag log mot honom. ”Okej, vi tar om det. Vad gillar du mest i skolan?”
Hans blick gick från ren panik till kylig ilska. ”Jag är inte efterbliven.”
”Det har jag inte sagt, och det kommer jag aldrig att säga.”
”Nä, inte till mig i alla fall.”
Hans tonfall fick mig att höja på ögonbrynen. ”Så du menar att jag skulle gå och snacka skit om elever med lärare?”
Han nickade. Jag ville faktiskt slå till honom.

”Jag vet inte vad andra lärare du har haft har gjort, men det är något jag aldrig skulle göra. Det som sägs till mig, stannar hos mig, om det är personligt. Det finns saker man måste prata och rådfråga andra om, och då nämner jag inga namn. Försök motargumentera nudå.”
Mikey flinade. ”Du läser folk snabbt, va?”
”Hyfsat. Men du är ta mig fan en svår jävel.”
Han skrattade kort.

”Du vet... du är bra mycket kaxigare här och nu, än i klassrummet. Är du rädd för vad andra tycker om din åsikt? Är du bara rädd för att någon ska komma nära, börja fråga och undra? Det finns saker du inte vill dela med dig av, sånt som du hållit käften om hela livet.”
Mikey var tyst innan han flinade. Ögonen förblev hårda. ”Vem tror du att du är, Sherlock Holmes eller?”

”Typ. Kanske. Jag tror att jag är något.”
”Hah.”

”Vad är du då? Batman?”
”Nä. Jokern. Eller Riddler.”
”Haha, nej, inte Riddler. Du är inte så gåtfull. I så fall Jokern.”
”Deal.”
Vi flinade mot varandra. Jag märkte själv hur han slappnade av, tog det lugnt.

Jag visste att jag var en lugn person, och hade många gånger hört att jag hade ett lugnande intryck på folk. Det bara var så.

”Alright, Sherlock”, sa Mikey retsamt, ”jag måste dra.”
”Vart ska du?”
”Hem.”
”Och varför?” Jag log mot honom.

”För att jag har en sak att göra.”
”Och varför tror jag dig inte?” Jag litade alltid på magkänsla, och den skrattade och sa att han ljög, att han bara ville hem.

”Du har mig de två sista lektionerna idag. Stå ut.”
Han stönade. ”Biologi. Kul. Hade du inte kunnat bli lärare i ett annat ämne?”
”Som...?”
”Som typ... typ... eh... nåt annat?”
Jag skrattade till. ”Nej”, sa jag. ”Det bara blev så.”
Han nickade kort och gick mot dörren. ”Jag stannar väl då”, sa han innan dörren stängdes bakom honom.

Mikey~

En enda gång hade jag pratat med Frank, och allt var redan bättre.

Han var inte alls så tråkig och seriös som alla andra.

Och så hade jag sluppit SO. Därför var jag glad.

Eller, det var vad jag försökte intala mig i alla fall.

Såg inte hela skolan annorlunda ut? Var det bara jag som inte stod ut?

Det kanske var så. Alla kanske förstod grejen med att gå i samma banor varje dag, men inte jag.

Jag hade aldrig förstått, förstod inte, skulle aldrig förstå.

Kanske lika bra att gå?

Nej. Fan, Frank var i korridoren. Han skulle se, han skulle förstå. Han kunde tvinga tillbaks mig.

Men biologi just nu... Nej, skulle jag verkligen inte gå då?

Jag satt längst bak i klassrummet och lyssnade på Sum 41. Ingen brydde sig om det, och jag brydde mig inte om dem.

Fast, jag såg att Frank kollade mot mig... Han fick tycka vad han ville. Jag brydde mig inte.

Tills han viftade med pekfingret mot mig, till sig. ”Kom hit”, mimade han.
Jag reste mig upp och gick dit.
”Varför är du inte med?”

Jag ryckte på axlarna.

”Vill inte, eller orkar inte?”
”Både och.”

Han bara satt där och kollade på mig innan han kollade bakom. ”Katie!”, sa han, och en tjej kollade upp. ”Mikey är i eran grupp.”

Jag gav Frank en mördande blick och mimade 'Jag ska döda dig' samtidigt som Katie sa okej.

Det som förvånade mig mest, det var att hon inte lät arg. Hon lät glad.

Jag gick dit och sjönk ner på en ledig stol.

”Hej”, sa hon som hette Katie, och jag kollade upp och nickade kort.

När jag kollade på henne, kunde jag inte sluta.

Varför hade jag inte sett från början, att det var Hon?

Frank~

Jag låste upp dörren till lägenheten, och suckade.

Så tyst, så tomt. Vid såna här tillfällen saknade man sina lektioner och störda elever.

Nåja. Några engelskaläxor från treorna var tvungna att rättas.

Jag hade treor, femmor, sjuor och nior i biologi och engelska. Stor skillnad, och svårt att hinna med att planera allt.

Jag tog upp mappen ur väskan och slog mig ner framför TV:n.

Hälften av min halva koncentration på papprerna, resten av den hälften åt TV:n. Resten åt Mikey.

Rektorn hade berättat att Mikey gått med på att byta mentor till mig, och jag blev så glad att jag ville hoppa runt.

Det betydde att han litade på mig, och det förtroendet fick jag inte svika.

Mikey-delen slogs undan av TV:n då det blev spännande.

Dramatik. Tonårsdraman.

… Jaja – man är väll som man är.

Jag log och stängde av apparaten. Tyvärr fast det viktigare saker att göra.

Det slutade med att jag hittat en förpackning Ben & Jerry's Half Baked i frysen, åt direkt ur den med en sked och glodde på Supernatural.

Precis vad jag behövde. Humor, action, övernaturligt... och riktigt god glass.

Treorna dog inte av att få sina läxor rättade en lektion senare.

Nästa dag när jag hade genomgång av det nya kapitlet för treorna, såg jag Mikey utanför klassrummet.

”I think you get it now – do the exorcises on page sixty two in the book. I'll be back soon.”
När de börjat prata och slagit upp böckerna smet jag ut ur klassrummet och stängde dörren. ”Vad tänker du på, Mikey? Har inte du lektion?”
”Du sa åt mig att komma hit”, sa Mikey utan att kolla på mig.

Jag var tyst en stund innan det plingade i huvudet. ”Ja, det sa jag, men du är en och en halvtimme tidig.”

Jag såg förvirringen i Mikey's ögon. ”Jaha...”, sa han.

”Men det är bra att du är här. Kom!”
Jag gick in i klassrummet igen. ”Okej, jag måste störa en stund.”

Helt otroligt hur snabbt klassen tystnade.

”Här är Mikey. Han går i nian.” Jag tog tag i hans arm och drog i honom så att han stod brevid mig. ”Ni får fråga honom om hjälp en stund, för att jag måste verkligen gå på toa.”
Jag klappade Mikey lätt på axeln, och fick en mördande blick innan jag gick ut.

Mikey~

Fan ta Frank.

Jag kollade ut över klassen. ”Ehm... ja...”

”Mickey...?”, sa en liten knatte.

”Mikey”, rättade jag.

”Du heter inte så på riktigt va?”

”Nä. Michael. Men tyvärr dör alla som kallar mig det.”

Det blev dödstyst.

”Skämtade bara”, suckade jag.

”Ehm, jag behöver hjälp...”

Aw, den lilla flickan var skiträdd.

När Frank kom tillbaka var klassen lika högljudd som min klass.

”Bävrar”, sa han, apropå inget. Hela klassen tystnade. ”Det är de med stora framtänder och platt svans va?”

Några skrattade.

”Fortsätt jobba.”

När nioåringarna börjat jobba igen vände sig Frank till mig. ”Hur gick det här då?”
”Bra, tror jag”, svarade jag. ”Särskilt jobbiga var de inte, de jobbade.”
”Till skillnad från en annan klass.” Han flinade och puttade lätt på mig med armbågen.

Jag log svagt tillbaks.

”Du kan stanna här, om du vill. Ska snart köra ut de här eleverna.”

Med de orden försvann han till en elev som räckt upp handen.

Mikey~

När jag fick höra att jag skulle till rektorn blev jag förbannad.

Det var säkert tack vare Frank. Han hade tjallat på mig, eller något. Hur han nu kunde ha gjort det.

Vuxna accepterade inte privatliv.

Trots att jag inte vågade gå iväg så gjorde jag det, var helt enkelt tvungen.

Jag kunde få skrika om Frank.

”Kom in.”
Jag klev in i rummet med mörkt skrivbord, och mannen som satt där bakom hade grånat hår, kostym och glasögon.

”Michael...”
”Mikey”, rättade jag automatiskt.

”Mikey.” Han log. ”Jag vill prata med dig om din mentor.”
Jag blev rätt förvånad. Jag trodde att det var något helt annat.

”Har du tagit kontakt med henne någon gång?”
”Ja. Flera gånger. Hon säger att hon är upptagen, eller att hon inte kan just då, varenda gång man kommer.”
”Hon säger att du inte går till henne alls.”
Jasså, det var på det viset? Han tog säkert hennes parti.

”Hon ljuger! Jag försöker, men inga jävla vuxna hjälper till, det blir bara värre!”

Jag skrek ut det, kanske skrek jag om hur orättvist allt var och att ingen brukade tro mig och sånt, och jag kunde inte andas.
Och han stoppade mig inte. Han bara satt där och kollade på mig tills jag drog efter andan, sjönk ihop i en stol och grät.
Varför jag grät visste jag inte själv. Kanske för att jag kände mig så tom. Jag var tom. Det fanns inget i mig. Inget alls.
När allt tog slut kollade jag bara ner.

”Frank, din engelska och biologi-lärare...”, började han, ”han är en bra kille. Han har bett mig att fråga dig om du kan tänka dig att byta mentor?”
”Till vem?”
”Till Frank. Frank kommer alltid att vara tillgänglig att prata med. Han är som sagt en bra kille.”
Jag kollade på honom, som om han pratat på arabiska. ”Ingen bryr sig. Inte ens han.”
”Jo, det är klart att han bryr sig. Annars hade han inte frågat, eller hur?”
Det stämde inte. Vad det än var, stämde det inte. Han kunde inte bry sig, inte på riktigt.

Rektorn log vänligt. ”Jag vet om du har svårt att tro på det, men det finns bra vuxna där ute. Du behöver någon som Frankie.”
”Frankie...?”
”Ja, förlåt. Frank.”
… Frankie? Frankenstein. Jag log lite.
”Går du med på att byta?”
Om det skulle bli bättre så... Jag nickade, och rektorn såg extremt glad ut.

Jag gick hemåt direkt efter – rektorn hade gått med att berätta ”den glada nyheten” för Frank(ie), och låta mig få gå hem.

Allt kändes något enklare. En bra vuxen kanske skulle lyssna nu.

OM, ja, OM han var bra... skulle jag fortsätta behöva gå hos psykologen och socialen då eller?
Jag visste inte, och jag var en kontrollberoende kille. Men idag spelade det inte roll.

Mikey~

Nästa dag kunde jag knappt tro det.
Hon kollade på mig! Hon, Ängeln! HON LOG TILL OCH MED!
Även om jag var på tok för feg för att le tillbaks, eller vinka, kollade jag bara bort.

Det KUNDE ju ha varit någon annan hon vinkade till. Vågade inte hoppas på att någon brydde sig.

Efter engelskan rörde Frank vid min arm. ”Kan jag få prata några sekunder med dig bara?”
Jag nickade och väntade på att de sista eftersläntrarna skulle försvinna ut genom dörren.
Frank satt på katedern och kollade på mig. ”Kom hit”, sa han.

Trots att han lät vänlig tog jag bara ett myrsteg. Det fick honom att le.

”Vi måste prata betyg, du och jag.”

Jag nickade bara och kollade bort.
”Du klarar dig rätt... bra. Vissa mål når du inte, andra gör du. Men betygen vill jag att du förbättrar. Det här är sent påtänkt, med tanke på att det är sista terminen i nian, men om du bara anstränger dig lite mer, deltar i klassen så skulle jag bli nöjd.”
”Men jag förstår ju.”
”Visa det då. Jag tror på dig – du är duktig, det har jag sett på det du lämnat in. Det är skolkandet, delaktigheten och inlämnandet av läxor som jag vill ha en förbättring på.”
”Varför?”

Frank såg lätt förvånad ut, och innan han hann öppna munnen fortsatte jag.

”Inget spelar fan nån roll, och jag tänker fan inte försöka bry mig när ingen annan gör det. Det är ditt jobb att lära alla elever nåt, men det betyder inte att du bryr dig.”
Sedan gick jag.

”Mikey!”

Sa han Mikey? Ropade han efter mig med äkta oro?

Nej, såklart att han inte gjorde. Jag bara fortsatte att gå.

Frank~

Jag kunde bara se efter honom.

Han verkade inte må bra. Ändå gick han hos kurator, socialen och psykolog.

Det lät som att han inte brydde sig. Det var ingen vanlig ”tonårstrots”, så att säga. Det var... mer. Djupare.

Jag suckade och hoppade ner från katedern innan jag samlade ihop mina saker och gick till lärarrummet.

En intressant diskussion pågick där inne, med höjda röster. Jag stannade utanför och lyssnade.

”Han bara gick iväg! Han kom aldrig ens in i rummet!”
”Vi måste prata med honom.”

”Han har en sån attityd som är så dålig...!”
Allt det där var rentav skitsnack. Jag öppnade dörren, och det blev tyst. Jag nickade kort och gick till mitt skrivbord.

De fortsatte prata, men lågmält. Som att de hoppades att jag inte hört.

”Vem är Mikey's mentor?”, frågade jag oberört utan att kolla på dem.

”Anneli”, sa Klas efter en kort stund.

Jag gick mot svenskasalen.

”Anneli, får jag fråga dig en sak?”
De sista eleverna hade lämnat salen, och hon kollade upp på mig med ett leende. ”Självklart.”
”Brukar Mikey gå till dig?”
Det tog en stund innan hon kopplade ihop namn och person. ”Nej”, svarade hon till slut. ”Han kommer aldrig, inte ens om man säger åt honom.”
Jag nickade, tyckte att jag såg honom precis utanför, väntandes på att lektionen skulle börja. ”Tack”, sa jag och gick ut, ställde mig brevid honom.

Jag trodde henne inte.

”Mikey”, sa jag, och han kollade automatiskt upp. Han fick något hårt i blicken.

”Vad?”
”Jag ska inte dra upp betyg igen”, försäkrade jag. ”Jag vill bara veta om du brukar gå till din mentor.”
”Ja”, svarade han. ”Jag har försökt, i alla fall. Men varje gång jag kommer dit säger hon att hon inte har tid, eller annat, som att hon måste gå. Och varje gång hon försöker prata med mig har jag fan ingen lust.”
Jag nickade. Allt föll på plats.

Mappen, hur han var i skolan, folk runt om honom. Hade någon ens frågat hur det gick hemma och sånt?

Ingen förstod. Han hade försökt, och ingen annan ville försöka.

Jag nickade igen, och han kollade konstigt på mig innan jag vände om gick mot rektorns kontor.

”Dan?”
”Ja, Frank?” Rektorn kollade inte upp, men jag visste att jag hade hans uppmärksamhet.

”Kan jag få ta Mikey som mentorselev?”
Tystnad. ”Har inte han Anneli?”
”Jo, men det funkar inte. Hon vill inte prata med honom när han försöker ta kontakt. Du vet ju att han är tyst av sig, och att han har försökt är ju helt otroligt. Men om en vuxen inte kan ta emot det, är inte det värst?”
Rektorn nickade långsamt och fundersamt. ”Jag ska prata med båda”, sa han, och såg protesten i mina ögon. ”Mikey måste ju få säga vad han tycker om det här också.”
Såklart. Annars skulle det bli värre. Min tur att nicka.

Mikey~

Jag satt utanför kuratorns rum med armarna i kors på bröstet.

Eftersom jag stack igår från socialkärringen var de alla arga. Men de brydde sig inte. Det var bara deras jobb. Inget annat.

Varför satt jag där och väntade, egentligen? Jag visste fortfarande att det inte hjälpte.

Inget hjälpte.

Den enda som skulle kunna tejpa ihop mig, hon visste det inte. Hon bara fortsatte göra livet till en enda röra av oro och helvete.

Ängeln, kanske? Kunde hon hjälpa mig?

Varför skulle hon vilja det?

Jag kom på en anledning till varför jag satt där och väntade; Jag behövde någon att ta ut min ilska på. Min ilska mot världen och hela jävla mänskligheten.

Det var ju så det var. De förstörde precis allt. Varför fanns liv? Varför fanns människor? Vad var meningen med ALLT, egentligen?

Det fanns bara lidande, bara oro, bara krig, bara ondska. Det fanns inget bra.

Jag hade ofta såna här tankar, och självmord hade jag övervägt också. Jag hade till och med försökt. Hittills hade det inte gått något vidare, eftersom jag fortfarande – uppenbarligen - levde.

Var jag inte redo? Var det något som höll mig kvar?
Jag trodde inte det. Ingen höll mig kvar, inget var egentligen värt att leva för.

Eller så straffades jag bara. Blev tvingad att vara i samma helvete hela livet ut, tills jag skulle bli gammal.

Klaustrofobin slog in. Jag reste mig upp och sprang ut ur skolan.

Folk stirrade, och jag brydde mig inte – det gjorde ju inte de heller.

Jag klev in i lägenheten och stoppade nycklarna i fickan. ”Hallå?”, ropade jag.

Helt tyst.

Med bultande hjärta började jag att kolla i alla rum. Fortfarande tomt.

Inte förrän jag kom in i köket såg jag mamma stå och röka ute på balkongen.

Nykter, det syntes. Annars hade hon inte alls tänkt på att ställa sig utomhus.

Helt plötsligt klarade jag inte av att se henne mer än så. Hon var anledningen till att allt gick åt helvete.

Hon med cigaretter och flaskor gömda i bokhyllan och sömnpiller som hon tagit överdos av fler gånger än jag orkat räkna.

Jag vände om och gick in på mitt rum. Dörren smälldes igen bakom mig.

Det var litet och mörkt, och min ö ute i stora havet. Jag drog upp rullgardinen och öppnade fönstret, ville få in så mycket av den klara vårdoften som möjligt.

Snön låg kvar på marken, men våren kom, det kändes i hela kroppen. Instängdheten jag alltid kände lättade alltid i början på året – ett år att kunna vrida på, få allt eller det mesta att bli okej.

Men jag var tvungen att vara realistisk.

Det skulle aldrig gå.

Senaste gången jag varit så rädd för att bli ensam, det var några år sedan.

Hade kommit hem, trott att allt var som vanligt – mamma borta, mamma full.

Det hade varit så onaturligt tyst, när jag kommit hem. Hon hade legat på sin säng, som att hon sov. Jag hade försökt väcka henne, och när det inte gick hade paniken tagit tag om mig. Jag hade sprungit till grannarna med gråt i rösten och försökt prata så att det förstod.

Sedan hade hon flyttats till ett behandlingshem långt bort, och jag hade fått hänga med, kunde inte lämna henne. Ville inte.

Jag hade haft chansen till ett LIV, till ett liv utan all den här skiten.

År efter det där hade jag sprungit in till mamma varje timme på natten, kunde inte sova, inte när jag visste att någon dag när jag vaknade skulle hon vara borta.

Det gick bort allteftersom, och ibland hade jag kommit på mig själv med att önska att hon inte existerade.

Louise. Hon som gjort mitt liv till ett helvete.

Katie~

Jag kunde inte släppa det – det gick inte!

När Mary viskat att den skumma killen från klassen följde efter oss, och våra blickar hade mötts...

Jag trodde att jag skulle dö. Hans ögon var så jävla fina.

Uppenbarligen var det bara jag som tyckte det. Mary sa att han såg freaky ut.

Hela skolan var en freakshow, med fjortisar och folk som gjorde allt för att passa in.

Inte han. Han var udda. Kanske därför folk var rädda för honom.

Ja, rädda. Det hade snackats en hel del, när han var ny. Det kom jag ihåg, för jag hade tyckt att han var snygg, och Mary och Emmie hade bara skrattat åt mig.

'Vadå snygg? Är freaket snygg?'

Han såg gullig ut, på ett annorlunda sätt. På ett sätt påminde han om Frank, hur det nu var möjligt. Båda var annorlunda.

Speciella.

”Hallå, Katie, lyssnar du ens eller?”
Jag kollade förvirrat på Mary. ”Förlåt, vad sa du?”
”Har inte snubben nåt fuffens för sig?”
”Bara för att han är udda eller?” Behovet av att försvara honom hade dykt upp från ingenstans. ”Jag slår vad om att hälften av allt som sagts om honom är skit.”
Jag orkade inte, orkade inte stanna och höra Mary prata om sånt hon inte visste något om.

Därför gick jag utan ett ord iväg, bara lämnade henne ståendes där, och gick hemåt.

Väl hemma slängde jag axelväskan på golvet innanför dörren och sparkade av mig skorna.

Tinkerbell, min katt, kom ut i hallen och gned sig runt mina ben.

Jag suckade, log och satte mig på knä innan jag lät henne hoppa upp på mig. Hon spann så som bara katter kan när jag kliade henne bakom öronen och under hakan.

Han var ingen man kunde prata med, helt klart. Han var säkert som en dörr. Utanför, i världen, är han tuff och tyst. När man kommer in, då var han säkert en nallebjörn. En nallebjörn med otroliga ögon.

Mikey~

Jag måste stå ut. Klara av de två sista timmarna i skolan. Inte skolka, inte skolka...

Fan. Skulle jag ens klara det? Jag ville så gärna dra, bara få slippa skiten.

Ingen pratade, jag pratade inte. Ingen brydde sig, jag brydde mig inte. Ingen ville, jag ville inte ha med dem att göra.

Jag skruvade upp volymen på musiken, då jag såg henne.

Ängeln.

Hon gick där med en tjej som inte alls skimrade, och skrattade, pratade.

Jag stod och kollade efter henne, kände mig som en idiot.

Fan, det var hon. Ängeln. Hon med blont hår. Med vingarna infällda innanför skjortan hon hade på sig.
Tyst gick jag efter. Jag var bra på att inte dra till mig uppmärksamhet, vilket jag drog nytta av nu, gick några meter efter dem och kollade bara då och då på dem.

Hennes kompis viskade något i hennes öra, och Ängeln vände sig om och våra blickar möttes. Hon log bara mot mig, och jag trodde inte på att hon log mot mig.

Det måste vara någon bakom mig.

Jag vände och gick iväg, och jag vände mig aldrig om.

Frank~

Jag hade varit med om värre lektioner.

På engelskan frågade mina extremt nyfikna elever om de kommande biologilektionerna – skulle vi bara snacka teknik eller ha praktiska övningar?

Det gick så långt att jag blev tvungen att bli sträng, och efter det tystnade dem. Allihopa.

Trots att jag var lättad över att de faktiskt höll käften, saknade jag det vanliga tjattret. Det var FÖR tyst. Så tysta brukade ingen av dem vara.

Med undantag av Mikey.

Han var så... tyst, hela tiden. Jag ville hjälpa honom, eftersom han verkade balansera precis på gränsen mellan IG och G. Han verkade aldrig anteckna, och läxor blev sällan inlämnade. Prov kunde det hända att han inte ens dök upp till.

Trots det gav jag honom några fler poäng än vad han hade förtjänat. Var det för att jag tyckte synd om honom? Gjorde jag det?
Klart att jag visste vad som var felet – allt stod i mappen hos rektorn. En mapp med hans namn på.

Visserligen hade alla elever en mapp, men de var inte lika intressanta.

I det hela stora var det synd om honom, och jag kunde inte hjälpa någon som inte ville ta emot hjälp.

Jag suckade och lade ifrån mig pärmen jag höll i på skrivbordet.

Inte rådde jag för att pojken var speciell. Det var han, och han kunde bli en stjärna på vad han än ville, om han bara orkade. Om han fick hjälp.

Men vad fanns det JAG kunde göra?

Mikey~

Jag kollade upp på det extremt tråkiga grå huset.

Kunde de inte färga det i... rött? Grönt? Blått? Något färgglatt? Vadsomhelst förutom grå?

Det såg inte alls bra ut. Och hit tvingades jag gå varje vecka, eller, snarare två gånger per vecka.

Varför spelade det roll? Inget hjälpte ju – ingen jävla terapi kunde ändra på det. Varför envisades kärringen bakom skrivbordet med att kolla medlidande på mig, när allt jag behövde var att få bort allt?
Hade jag kunnat byta personlighet, hade jag gjort det. Jag hade varit någon annan, någon ny.

Någon som hade någon som brydde sig.

”Mikey?” Jag kollade upp.
Tanten som satt där såg inte snäll och hjälpande ut. Hon påminde om en hök, med sin extremt stora näsa och skarpa ögon. ”Du måste lyssna!”

Jag kollade bara bort, låtsades att jag inte var där.

Min attityd förändrade säkert inget, men vad kunde jag göra? Det fanns inget som sa mig något.

Inget alls.

Jag både ville och ville inte hem. Hemma kunde de inte ta mig. Men hemma visste jag aldrig vad som väntade. Det kunde vara vad som helst – mammas nya kille, en död mamma...

Jag rös, försökte ta mig tillbaks till verkligheten.

”Du måste vara med, om jag ska hjälpa dig.”
”Du hjälper ju ändå ingenting”, sa jag, och jag försökte inte ens med att inte låta irriterad. ”Det är ingen mening med att gå hit, egentligen. Du får mig inte att bli bättre – allt är sämre.”
Jag såg att hon tänkte säga något strängt om socialen och skit, och jag reste mig upp så snabbt att stolen nästan välte innan jag bara stack.
Ut från det hemska rummet, ut från byggnaden. Sedan sprang jag, så långt jag kunde utan att stanna.
Ingen ropade.
Ingen brydde sig.

När jag gick hemåt senare den kvällen var det kolsvart ute.
Det var så mörkt att jag inte ens kunde se min hand framför mitt ansikte. Om jag nu haft handen framför ansiktet, förstås.

Rösterna pratade non-stop i mitt huvud. Allt värkte. Benen, armarna, öronen, magen, hela kroppen.

En röst sa åt mig att stanna, ta några djupa andetag och lugna ner mig.

Den andra sa åt mig att slå något, hårt, bli våldsam.

Jag ville bara hem, men de ignorerade mig. Som vanligt.
Till slut var jag tvungen att stanna. Händerna över öronen, blundade så hårt jag kunde.

”Sluta!”, skrek jag. ”Slutaslutasluta SLUTA!”
Någon rörde vid min arm, och jag snodde runt samtidigt som jag backade så snabbt jag kunde. Vad som skulle hända om jag stod för nära, det visste jag inte.

En flicka stod där, om hon ens var mänsklig? Hon var så ljus...

En ängel, kanske? En oroad ängel. Ja, det var hon.

”Är du okej?”, frågade hon.

Det fanns någon som brydde sig. Lite, i alla fall.

Jag nickade misstänksamt, stirrade på henne.

”Är det säkert?”

Jag ville nicka, men det vore att ljuga, och man ljuger inte för en ängel.
Därför skakade jag på huvudet och kollade bort.

”Behöver du hjälp?” Hennes tonfall var så mjukt att jag bara ville gråta.

”Nä”, sa jag. ”Det är lugnt.”

Hon nickade långsamt. ”Vilket håll ska du åt?”

Jag pekade mot höghusområdet jag visste fanns där, men som inte syntes.

”Jag med.” Hon började att gå, som att hon förväntade sig att jag skulle följa efter.

Och det gjorde jag.

Katie~

Jag satt och ritade lite på bordet i väntan på läraren.

Frank var alltid några minuter sen, vilket gillades av de flesta i klassen.

Max tio minuter. Det var rekord.

Gång på gång vände jag mig om och såg på killen som satt där. Han från igår, med Ögonen.

Jag vände mig om i samma stund som Frank kom in och låste efter sig – en vana han hade, eftersom han var lättstörd.

Han gick till tavlan, tog upp en whiteboard-penna som inte ens fungerade, ”Alright!”, ropade han ut till klassen. ”Håll käften nu, tack.”
Jag log lite. Han var... speciell. VÄLDIGT speciell. Snygg, rolig, awesome...

Alla älskade hans lektioner.

… Fast inte nu. Inte när han skrev ”Sexualkunskap” på tavlan och gjorde en smiley.

Jag blundade och dunkade huvudet mot bordet.

”Seså Katie, upp med hakan.” Han log retsamt innan han kollade ut över klassen. ”Så, vet någon vad det står för?” Han strök under ordet på tavlan, och pennan gnisslade obehagligt. Jag rös.

”Sex!”, ropade någon. Jag kunde svära på att det var Jonte.
”Bra där! Men det är inte allt förstår du, Jonte.”
Hela lektionen var en pina. Frank pratade, tvingade oss till att diskutera, anteckna, prata öppet om ”erfarenheter”. Lär känna varandra.

Det var nog inte bara jag som hatade Osten just då. (Han kallades Osten av någon konstig anledning som jag inte ens kom ihåg.)
Tur att det var en relativt kort lektion.

”Ses på engelskan sen!”, ropade Frank när alla plockade ihop sina saker och skyndade ut ur rummet.

Jag ställde mig utanför och väntade på Mary.
Killen gick förbi, som att han inte såg mig. Han gick med blicken i marken, och ett par svarta hörlurar smälte ihop med hans svarta hår.

”Frank måste vara VÄLDIGT erfaren, eller hur?”, fnittrade Mary när hon kommit fram till mig.
Det var så mycket enklare att prata om sånt med henne än inför hela klassen med Jonte och alla andra störda killar.

Mikey var inte störd. Han var speciell. Han var tyst, och jag tvivlade på att många alls hört honom prata.

”Åh, hot guy incoming”, viskade Mary och jag såg när Frank gick förbi, och vi log som två fånar – vilket vi var.

”Jäklar vilken häck alltså...”
Jag spärrade chockat upp ögonen när jag förstod att det var jag som sagt det, och vi började fnittra hysteriskt.
Men det var sant.

Frank med den läckra häcken.