Give me blood meow

Det var så enkelt att falla in i vanor och låta allt ske per automatik. Vakna, kliva upp och göra allt det som jag brukade göra. Det kändes så mycket enklare när jag inte tänkte på vad jag gjorde.
Det första jag gjorde på morgonen var att dricka kaffe, sedan sprang jag till tåget, åkte till jobbet, kom hem, städade, åt middag, diskade, såg på nyheterna och gick och lade mig. Rutinen repeterades dag efter dag, till och med på helgerna. Eller i alla fall till stora delar.
En morgon i augusti som inte var särskilt olik någon annan dag men ändå så annorlunda att det nästan gick att ta på känslan att något var på gång, gick jag runt i min lilla lägenhet med en kaffekopp i handen. Varenda vrå var tvångsmässigt städad, inte en enda dammråtta kunde synas. Ändå letade jag fanatiskt efter dem, för de fick inte existera i mitt liv. Inte längre. Jag ställde ifrån mig koppen på mitt skrivbord och hukade mig ned framför lådorna. Telefonbolaget hade ringt och påstått att det fanns en obetald räkning, vilket var alldeles befängt. Självklart hade de fel - mina räkningar betalades så fort jag hämnat in dem från brevlådan - men jag kunde alltid se efter för att ha bevis.
I lådorna låg olika mappar, organiserade efter färg. Grönt stod för räkningar, så jag plockade fram dem. Alla räkningar som var under sex månader gamla sparades i mappen utifallatt något sådant som nu hänt skulle hända, som en försäkring, och sedan kastades de iväg. Mappen låg längst ner, eller det var vad jag trodde i alla fall. Under den låg tydligen en rosa anteckningsbok som jag helt hade glömt bort. Det kändes underligt att ha glömt något som spelat så stor roll i mitt liv under ett par år. Vågor av känslor som jag inte hade känt på evigheter sköljde över mig.
Något fick mig att öppna pärmen till den lilla boken, trots att allt i mig skrek åt mig själv att låta bli, att det var en dum idé. Det var det också - jag visste verkligen inte varför jag ens hade kvar boken när jag så noggrant plockat undan allt annat.
Tillhör Annie stod det på första sidan med en handstil som jag fann väldigt vacker, och genast började det att värka i mitt hjärta. Psykologen hade sagt att det inte var något fel med att minnas, men jag hade inte lyssnat. Det hade gjort för ont.
Ändå var det hennes ord som fick mig att bläddra vidare.
Den första anteckningen handlade om mig, att hon skulle ringa och be mig att kolla upp något. Vad det var stod inte, men jag antog att hon bett mig om det i alla fall. Hon glömde aldrig att kolla i anteckningsboken och hennes ord hade varit min lag, så vad det än var så skulle jag ha gjort det.
Den andra anteckningen var en inköpslista, inte särskilt annorlunda från någon annan. Ändå strök jag med fingrarna över det mörkblå bläcket som om det var ett brev från svunna tider.
På den tredje sidan stod det ett telefonnummer och namnet Dr. Reed under sig. Mitt namn stod också där, men med ett litet hjärta bredvid sig. Det fick mig att le lite samtidigt som en klump började att sakta men säkert bildas i min hals.
Sedan kom en bunt med andra nummer upp, alla med olika namn och viktiga titlar framför sig. Det fanns även en liten anteckning om att hon skulle ringa sin mor, och en liten teckning av en fågel inuti en bur. Det gjorde ont att minnas på det sättet; jag ville att hon skulle vara fri.
Resten av sidorna var förvirrade och nästan oläsliga. Inköpslistor flöt ihop med hjärtan som var länkade med påminnelser och ord som RÄDDA MIG.
Rita en gravsten åt mig, Charles.
Den sidan var daterad. Den tolfte maj hade hon bett mig att rita en gravsten. Och sidan därpå, daterad med den trettonde maj, var prydd med en gravsten och en fågel som flög bort mot horisonten, och sedan var resten av sidorna i boken tom. Det fanns ingen vacker, spretig handstil som skulle skrivas i blått bläck i den rosa anteckningsboken någonsin igen.
Ljudet av en droppe som träffade pappret var lika högt som ljudet av en nål som släpptes i ett knäpptyst rum. Det ekade i mitt huvud. Runt om mig var allt tyst, men utanför fönstren rullade livet vidare. Innanför mina väggar hade tiden stannat, och den hade stått still i månader. Tiden hade stått stilla i flera månader och det var svårt att andas vad jag än gjorde, och hur ren från damm luften atmosfären jag befann mig i så fanns det fortfarande ett tryck mot min bröstkorg. Annie hade varit min solstråle, och nu när hon var borta var jag i det närmsta apatisk. Jag var en zombie som gjorde allt automatiskt, skötte mig, men var lika död inuti som en vissnad blomma. Jag hade tvingat mig själv att inte tänka på henne och fått mig själv att fungera normalt. Folk hade trott att jag var galen när jag fortsatte att gå till jobbet, men vad visste de? Bara en gång hade jag flippat ur totalt, och det var när någon påstått att jag aldrig ens älskat henne.
Hon var hela min värld, hela mitt universum. Hon var mitt solsken. Jag klarar bara inte av att tänka på att jag förlorat allt som egentligen var värt att leva för, förstår ingen det?
Allt som hördes var min gråt. Det kändes inte som om det var jag som grät, utan som om jag såg på mig själv genom en fönsterruta. Som om jag egentligen bara såg på en tragisk film. Känslan av att vara utanför min kropp fick mig att glömma bort att det jag såg på var verkligheten, att det var jag som inte kunde sluta gråta och ville riva ut mitt hjärta. Ibland trodde jag dock inte att det fanns något kvar i min bröstkorg, för att hon hade tagit mitt hjärta med sig. Utan ett hjärta var man inte ens mänsklig.
Men vad är jag då?
Jag torkade tårarna och såg på den nästan förstörda sidan i anteckningsboken. Den fick inte se ut så, den skulle vara fin. Jag öppnade en låda och plockade upp en penna, rev ut det blöta pappret och började att rita på ett nytt blad. Pappret var lite buckligt det med, men det var okej. Jag fokuserade på att göra om teckningen; en gravsten, fågeln och ett litet förlåt i hörnet. Jag visste inte vad jag bad om ursäkt för. Kanske var det för att jag vägrade att minnas, kanske var det för att jag förstört teckningen. Sedan stoppade jag undan boken under mapparna igen innan jag reste mig för att lämna rummet. Innan jag släckte lampan så vände jag mig om, och jag kunde nästan se Annie sitta vid skrivbordet och skriva något i boken. Hon såg upp på mig och log, och det såg ut som om hon mimade jag älskar dig.
“Jag älskar dig med”, viskade jag innan jag släckte lampan och stängde dörren bakom mig.
Stanna där du är, för det är precis så jag vill minnas dig. Inte som du var när du var sjuk. Du var fortfarande hela mitt universum, men jag föredrar dig som en fri fågel än en inburad.
Stanna med mig, min lilla fågel. Stanna som jag minns dig.