Kapitel 16: Som det var förut
Jag hatade Andy när han gick från engelskan. Även om jag själv kunde se hur dåligt han mådde och hur blek han var och att det antagligen var bra för honom att han fick gå, så hatade jag honom för att han bara lämnade mig där i skolan.
Så fort han var borta började allt om från ruta ett igen. Blickarna i korridorerna, knuffarna, krokbenen. Allt.
Och orden. Framför allt orden. De små, de stora, de som gjorde mindre ont, de som lika gärna kunde vara knivar. Säg något hundra gånger och tillslut är det någon som tror på dig.
Klart att Andy inte gillade mig. Klart att han egentligen hatade mig, att det hela var något stort sjukt skämt. Klart att jag var ensam och alltid skulle vara det. Klart att alla klarade sig bättre utan mig, att jag gärna fick gå och ta livet av mig. Klart att jag förtjänade alla slag och sparkar och alla orden, för jag var ju bara liten, äcklig, ful och ensam.
Ensam. Alltid ensam.
Allt det där hände under en tio minuters lång rast. Tio minuter var alltså tillräckligt för att bryta ner mig till ingenting, fick mig tillbaks till ruta ett om och om igen tills jag fattade att det inte spelade någon roll om jag försökte ta mig upp igen eller inte.
Alla korta raster gick åt till att försöka vara så osynlig som möjligt, inte falla för så många krokben. Lunchrasten spenderades inne på ett toalettbås med ett rakblad och flera plåster. Lektionerna var ganska lugna, det var ingen som vågade göra mer än att kasta saker på mig då och då, som pennor, sudd, lappar och sånt. Även om jag inte kunde koncentrera mig på lektionerna så var de bäst, eller inte lika illa som allt annat.
Jag hade bestämt mig för att klara hela dagen, att inte gå hem förrän skolan var slut. Jag ville inte visa hur ont allt faktiskt gjorde, ondare än vanligt, ville inte ge dem det nöjet. Det fick räcka, det de redan lyckades med.
Hemma höll jag mig på mitt rum, sa att jag inte var hungrig när det var middag. Om jag inte åt något så skulle jag kanske vara ännu mindre dagen därpå, mer osynlig. Jag visste att det bara var dumt att tänka så, men hoppas kunde man ju alltid göra. Vad hade jag annars kvar?
Andy ringde vid åtta. Jag satt och stirrade på mobilen tills den slutade lysa, slutade låta. För vad hade jag att säga till honom, om han frågade hur dagen varit?
Nej. Det var bättre att ignorera.
Han kom inte tillbaka på hela veckan. Jag var ensam med orden som var osanningar som blev till sanningar, ensam med rakbladen och blodet och musiken och en längtan till att få komma därifrån.
Kanske var jag inte alls så ensam som jag trott, egentligen.
Andy var tillbaka på måndagsmorgonen. Jag satt och lyssnade på musik intill ett fönster och kollade ut den första lektionen när jag kände att någon satte sig brevid mig. Det kunde ju inte vara någon annan än Andy.
Mitt hjärta slog hårdare, snabbare, och jag lekte nervöst med tröjärmarna. Han sa inget – kanske såg han att jag lyssnade på musik, satt i min egna lilla värld – och jag ville inte att lektionen skulle ta slut. Hellre att han satt och kollade undrande på mig än att behöva svara på varför jag inte svarat på något av hans samtal. (Ja, han hade ringt minst en gång varje dag och jag hade bara stirrat på mobilen tills den slutat sjunga, slutat vibrera.)
Han kom aldrig fram till mig på rasten. Jag gick helt normalt, bara väntade på att han skulle göra det, men han kom aldrig. Det var nästan ännu värre än om han skulle ha kommit till mig, skrikit åt mig och hatat mig för alltid. När jag vågat kolla bakåt såg jag att han stod och pratade med några från klassen, verkade leta efter något med blicken. Jag gick vidare, ville inte prata med honom. Eller, rättare sagt – ville inte att han skulle tro att jag ville prata med honom. Jag ville visa att jag kunde klara mig utan honom, fastän hela jag skrek efter hans armar, hans trygga famn.
Nästa lektion var idrott, och det var ju bara att glömma och drömma att jag skulle vara med. Jag stod och kollade in i mitt skåp, funderade på vart jag skulle gå och vad jag skulle göra. De allra flesta var borta, hade skyndat iväg. Fem minuter tills vi skulle börja. Eller, tills de som skulle vara med började.
När jag stängde skåpet såg jag att Andy stod där och kollade på mig. ”Hej”, sa han osäkert och bet sig lätt i sin piercing.
”Hej”, mumlade jag och kollade ner på mina fötter.
”Du har inte svarat i telefon...?”
”Nä... har varit lite upptagen...”
”Alla gånger jag ringt?”
Varför frågade han? Kunde han inte bara acceptera att jag inte svarat? Jag hade bara släppt det om jag märkt att den andra personen inte ville prata om det. Eller, det var vad jag ville att jag skulle göra i sånt fall.
”Jag bara undrar om du är sur på mig. Det är allt jag vill veta.”
Jag kollade på Andy och skakade på huvudet med ett svagt leende. ”Nej det är jag inte.”
”Bra.” Han log lättat, som om det faktiskt betytt något att jag kunde ha varit sur på honom. ”Vad... ehm, vad har hänt medan jag varit borta?”
Allt blev normalt igen. Allt blev precis som det var innan du kom hit.
”Inget speciellt.”
Jag såg att han inte trodde mig, men han sa inget i alla fall. Han log bara. ”Ska vi gå hem till mig och kolla på massa filmer?”
Nu skulle allt bli som det var efter att Andy kommit till klassen. Jag gillade det bättre än det som var innan, om jag skulle vara helt ärlig.
Ett problem
Kapitel 15: En hemlighet
Minuter blev till timmar, timmar blev till dagar, dagar blev till veckor, veckor blev till en månad. Det hade gått en månad och det var september, och allt var faktiskt bra. Jag mådde ganska hyfsat okej de flesta dagarna som gick, alla dagar förutom de då Andy inte var där, då jag var ensam hemma eller om mamma var hemma. Fast Andy var alltid i skolan – det var på eftermiddagarna han brukade försvinna i såna fall.
Det kändes som om alla lät mig vara när jag var med Andy. Jag tror att de var rädda för att han skulle göra något, för det kändes som om han var en sådan person som inte bara tänkte kolla på om något hände. Eller jag visste ju att det var precis så det var – även om jag fortfarande tvivlade – men det visste ju inte alla andra.
Vi var påväg hem till mig efter skolan en tisdag, tror jag, och han höll min hand, och jag hade tydligen sagt något roligt för Andy skrattade. Jag blev alltid lika stolt varje gång jag fått honom att skratta, även om jag oftast inte ens kom ihåg vad jag sagt eller förstod vad som var så roligt. Andys skratt var så fint att man inte kunde låta bli att fnissa till själv när han skrattade.
När jag låste upp dörren kunde jag inte låta bli att undra, precis som jag alltid gjorde, om mamma var hemma. Än så länge hade hon inte träffat Andy, inte ens hört talas om honom. Jag visste inte om det var bra eller dåligt, för jag ville visa att titta mamma, titta – jag har en kompis! Världens finaste kompis också! Jag ville att hon skulle veta att saker och ting höll på att ändras, och förhoppningsvis åt det bättre hållet.
Inte för att jag trodde att hon visste om att jag mådde dåligt, men det vore ju konstigt annars. Fast varför hade hon inte sagt något då?
Jag fick upp dörren och klev in, tog av mig skorna. Andy klev in efter mig och stängde dörren efter sig. Han sa något men jag hörde inte vad, så jag log bara och lade väskan på en stol som stod där.
”Jag ska bara fixa lite grejer, du kan gå upp och vänta om du vill.”
Andy nickade och försvann uppför trappan. Jag gick ut till köket och tog ner ett glas från skåpet, fyllde det med vatten. Jag hade klagat ungefär halva dagen att jag var så törstig, och jag tror att Andy förstod lika lite varför jag inte druckit något då.
Det var när jag stod och kollade ut genom fönstret som jag kom ihåg vad som hänt dagen innan. Jag drog snabbt upp ärmen för att kolla så det inte var en dröm jag kom ihåg.
Nej. Plåstret satt där.
Igår hade jag varit hemma hos Andy och behövt gå, för jag kunde tydligen inte stanna under natten, men han hade inte sagt varför. Då var det okej, då var det bra – det var först när jag kom hem som jag började tänka. Var han trött på mig, var det något jag hade gjort? Jag hade inte orkat, så jag hade gått upp och dragit fram rakbladen, och på morgonen hade jag vaknat senare än vanligt för att jag glömt klockan och inte hunnit städa undan.
...och jag hade nyss skickat upp Andy dit.
Helvete.
Jag sprang nästan uppför trappan och var livrädd för vad han skulle säga när jag öppnade dörren och for runt med blicken. Han satt på sängen och kollade rakt på mig, och jag svär – hans blick såg genom mig, såg precis allt.
Han visste. Jag visste att han visste, och att han visste det med.
Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Jag visste inte vad jag skulle göra, för han var den första som fick veta. Eller, fick och fick, det var en olyckshändelse. Slumpen. Kalla det vad ni vill.
Jag var där men ändå inte, såg som i trance hur Andy reste sig upp, gick fram till mig och kramade mig hårt. Jag kunde inte göra något, inte förrän det slog mig att han inte tänkte säga något.
Det skulle få vara vår hemlighet, och Andy skulle aldrig någonsin berätta den för någon. Det var väl det jag var mest rädd för, att han skulle berätta?
Trancen släppte och jag började gråta, kramade honom hårt tillbaks och han bara höll om mig, strök mig lätt över håret. Det kändes bättre än om han skulle ha sagt något.
Ord var verkligen överskattade.
Det var ju självklart att han inte skulle hålla tyst hur länge som helst.
”Hur länge?”, frågade han när vi satt på min säng ett tag senare. Han hade fortfarande armarna om mig och det kändes tryggt.
”Sen sjuan”, mumlade jag och blundade, lutade huvudet mot hans axel. Det var nog ganska exakt två år sedan, trodde jag, men det ville jag inte säga. Det jag redan sagt räckte.
”Varför?”
Jag ryckte lätt på axlarna. ”Har faktiskt ingen aning. Jag skulle bara testa, blev livrädd. Testade igen någon månad senare och sen...”
”Och sen var du fast.”
”Precis.”
Hade Andy någonsin gjort det? Var han som jag? Tanken gjorde mig vettskrämd, samtidigt som det skulle vara så skönt att han någon att prata med, någon som fattade. Någon som inte tyckte att jag var dum i huvudet.
Jag vågade inte fråga. Vem går och frågar folk om de skär sig, egentligen? Och Andy var ju bra, allt var bra med honom, så varför skulle han göra det? Jag förstod det inte. Klart han inte skar sig, det var bara dumt.
Men om det nu bara var dumt, varför gjorde jag det då?
Jag funderade så mycket på det så jag inte kunde sova, och inget vettigt svar kom jag fram till heller.
Jag drömde att det var helt mörkt. Alltså, inte som om det var natt eller som om man blundade. Det var ett sådant mörker som tryckte mot ögonen och öronen, ett sådant mörker som gjorde allt tyst.
Som att vara blind och döv på samma gång.
Jag gick och höll ut händerna framför mig, rädd för att snubbla på något eller gå in i någon. Det kändes så obehagligt, jag ville vakna, för trots att det kändes så verkligt så visste jag att det var en dröm, och jag ville kunna höra Andys hjärta slå, för det skulle vara så verkligt och bra och allt skulle bli bra då.
Jag kommer inte ihåg vad det var som hände, inte mer än att jag ramlade och det gjorde ont och jag visste inte vad det var som gjorde mig illa och jag kanske skrek men jag kunde inte höra det och det nästa jag visste om var att jag var vaken, att det var Andy som sa saker och såg orolig ut, att det var han som hade händerna på mina axlar. Jag kom inte ihåg något och visste inte varför Andy såg så orolig ut. Hade det hänt något, och vad i sånt fall?
Det tog en stund innan jag vaknade till så pass mycket att jag kunde fråga om det hänt något, och jag blev ännu mer förvirrad när han såg så lättad ut.
”Jag vet inte, fick känslan av att något hade hänt och så vaknade du inte och... äh jag vet inte”, sa han och lade sig ner igen, gömde ansiktet i händerna. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han grät.
Jag log svagt och flyttade lite på mig, så att jag låg med huvudet mot hans bröst, hörde hans hjärta slå. Det var tryggt, och allt var bra igen. ”Förlåt”, mumlade jag och knöt handen lätt om hans tröja.
Han lade armarna om mig. ”Ingen fara”, sa han. Jag hörde att han log.
Det kändes bra att han verkade bry sig om mig. För paniken, den hade varit äkta. Det hade känts väldigt äkta i alla fall, och jag förstod inte hur han skulle fejka något bara föratt. Nej, Andy var för äkta och för underbar för det.
Jag skrämde mig själv genom att vara så beroende av honom. Att bara så lite kunde göra mig så glad...
Jag antar att jag var för trött för att orka oroa mig för mitt psykiska tillstånd, för jag somnade istället för att ligga vaken i evigheter och tänka, och det var ju faktiskt bra.
Kapitel 14: Full av liv
Och rätt som det var så var det helg, trots att det bara varit onsdag alldeles nyss.
Fredag var den bästa dagen på hela veckan, alla veckor var fredagar bäst, helt enkelt. Dels var det kort dag, dels var det inga jobbiga ämnen, och dels så var det ju faktiskt fredag. För alla betydde det att slippa skolan – för mig betydde det att slippa människorna i den, och det gjorde jag mer än gärna.
Nu fanns det ju en person som jag ville vara med, en person jag inte ville skulle gå. Andy behövde jag inte slippa heller, och än så länge verkade han inte särskilt trött på mig heller.
Vi gick brevid varandra hem till honom, pratade, skrattade. Jag tror att han snubblade på sina egna fötter och ramlade och jag skrattade och han svor, men jag är inte säker. Jag vet inte heller varför jag inte kommer ihåg det, för det borde vara så viktigt, för allt som hade med honom att göra var viktigt för mig. Alla minnen med honom har varit de finaste som funnits och jag förstår inte varför jag inte kommer ihåg.
Hur vi hamnade inne på hans rum kommer jag inte heller ihåg, men jag låg tvärsöver hans säng och han låg på mage på golvet och vi pratade massor och jag kunde glömma allt som var åt helvete och bara fokusera på att höra vad han sa, för jag brydde mig. Jag ville höra allt han hade att säga, för inget kunde vara ointressant av det han sa.
Jag kom på varför jag gillade Andy så mycket också. Han var full av liv i en stad där alla var så döda, som zombies. Han var färgglad fast ändå inte, och när han sa något så var hans röst så full av liv, även om han pratade om skolan. Han kändes inte verklig, som en dröm, och ändå så var han så verklig att det inte fanns.
Det berättade jag för honom, trots att jag stammade och rodnade – nej usch jag hatar när det händer – och visste att jag antagligen skulle ångra mig, och jag fick lust att hoppa från någon hög höjd när Andy inte sa något, när han bara låg där och kollade upp i taket.
”Alltså nej, strunta i det. Det var inget.”
”Sebastian...”
”Strunta i det, okej? Vi kan låtsas som om jag inte sa det där, eller nåt. Och -”
”Sebastian.” Andy satte sig upp och kollade allvarligt på mig med ett litet leende. ”Det var bland det finaste någon sagt till mig någonsin. Tack.”
Jag rodnade högst antagligen ännu mer. ”V-v-varsegod... eller nåt...”
Han skrattade, reste sig upp och petade på mitt ben innan han lade sig på sängen brevid mig, kramade mig hårt. ”Eller nåt sånt ja.”
Det var tyst en stund och jag bara njöt av att vara så nära honom. Jag tyckte om att vara nära honom, även om det ibland kändes konstigt att faktiskt tycka så. Jag var inte van, helt enkelt.
”Vad är det för fler fina saker du fått höra då?”, frågade jag. En så underbar person som Andy måste ju ha fått höra massa fina saker om sig själv, tyckte man ju. Det vore konstigt annars.
Andy kollade fundersamt upp i taket flera minuter och jag visste att det inte var så att jag sagt något konstigt. ”Ändring; det du sa är det finaste någon sagt till mig.”
”Du svarade inte på frågan”, log jag.
”Nähä? Vad var frågan då?”
Jag upprepade frågan och Andy kollade på mig med ett leende.
”Ändring igen; det var det enda fina jag hört sägas om och till mig.”
”Tror dig inte.”
”Jasså?” Han började kittla mig och jag skrek av skratt. ”Säg att du tror mig så slutar jag.”
”Aldrig!”, tjöt jag.
”Okej, du bara ber om det.” Han fortsatte kittla mig i vad som kändes som evigheter, smög till och med in med händerna under min tröja. Hans händer var kalla och det gjorde att jag skrek nästan ännu mera.
”Okej okej sluta! SLUTAAA! Jag tror dig!”
”Surething, babe”, flinade han och gav mig en puss på kinden innan han slutade.
”Du tror mig inte.”
”Varför skulle jag?”
Jag slängde en kudde i hans huvud och skrattade åt hur förvånad han blev. ”Nä nu jävlar!”
Jag blev jagad genom hela lägenheten av en galen Andy med en kudde, och jag skrattade så mycket att jag knappt kunde andas. Efter en stund lyckades han fånga in mig och hålla fast mig mot soffan. Han satt på min mage och vi båda försökte hämta andan igen.
Som jag sa så var Andy full av liv. Nu syntes det ännu mera, i hans ögon, i hans ansikte, det var som om hela han lyste. Jag gillade det och önskade att det kunde vara sådär perfekt som det var just då för alltid.
Förlåt!
Kapitel 13: Kompis
”Är du hungrig?”
”Njaej...”
”Jo. Det är du. Din mage knorrade nyss.”
Jag drog åt mig en kudde och kramade den hårt, önskade mig tusen mil bort. ”Jag är inte hungrig säger jag ju.”
”Är du ju”, sa Andy och petade på min arm, såg allvarlig ut. ”Jag är hungrig, och vi åt väl typ frukost imorse eller nåt?”
”Jag är inte hungrig. Andy, sluta. Jag tänker inte äta.”
Det blev tyst ett tag. Jag stirrade envist in i väggen och Andy satt och kollade på mig.
Jag hade ju redan ätit något under dagen – var jag tvungen att äta mer? Räckte det inte? Det var ju inte så att jag skulle falla död ner. Jag hade ätit för mycket till frukost, det fick räcka, inget mer nu...
”Sebastian. Snälla. Du måste äta. Du är hungrig, jag vet det. Så varför äter du bara inte?”
Men Andy, förstår du inte? Jag borde inte ens sitta här just nu, jag borde vara borta sedan länge, borde inte ens existera. Jag ska inte äta, för jag finns ju inte. Du lever, du är fin, du ska äta. Du är inte som jag.
”Därför.”
”Därför räcker inte, Sebastian. Jag vill veta! Varför vill slash kan du inte äta?”
”Men därför!” Jag insåg inte att jag höjt rösten, inte förrän Andy var tyst nästan för länge. ”Förlåt. Jag menade inte att skrika.”
”Det är lugnt.” Han reste sig upp och tog tag i min hand. ”Du och jag. Köket. Nu. Kom.”
Andy, ge dig. Jag tänker inte äta, fatta det någon jävla gång nu.
”Tvinga mig inte att bära dig.”
Han fortsatte försöka och jag satt lika envist kvar, men det slutade i alla fall med att han fick som han ville, utan att han behövde bära mig. Ja, han fick som han ville, jag åt, men jag spydde upp det senare. Han hade varit med mig hela tiden och han visste att jag inte ens försökt få upp det. Jag skulle aldrig göra så mot honom, inte ens om jag inte ville äta. Det bara skedde automatiskt, kanske var kroppen van vid att göra så, eller så fanns det någon annan förklaring vi inte kunde komma på.
Det var i alla fall skönt att somna så nära Andy. Det sista jag hörde var hans andetag. Det sista jag såg var hans hals. Det sista jag kände var hans armar om mig.
Damn, jag skulle inte fixa om han lämnade mig. Hur psyko jag än var så var jag bättre när jag var med honom, och jag ville bli bättre. Ja, på något sätt ville jag faktiskt det, men inte för min egen skull. Om jag blev bättre, skulle jag vara lättare att ha att göra med då? Skulle Andy vilja och kunna stanna hos mig länge då?
Hoppas kunde man ju alltid göra.
”Är du fortfarande med freaket?”
Ja, det första man fick höra när man kom till skolan. Det var inte riktat till mig, men det handlade ju fortfarande om mig. Det räckte för att jag skulle bli rädd för vad Andy skulle svara på det, fick mig att dra handen genom luggen, kolla ner på mina fötter och önska mig tusen mil bort.
”Ursäkta, sa du nåt?”
”Ja, jag frågade dig en sak.”
”Jaha. Oj, jag trodde du pratade med någon annan. Vad sa du då?”
”Jag frågade om du fortfarande hänger med freaket, eller har han bara börjat stalka dig?”
”Vilket freak? Vem pratar du om?”
”Jamen Sebastian.”
Jag började gå, ville inte höra mer. Andy grep tag i min arm och drog mig intill sig för att lägga en arm om hans axlar.
”För det första så är Sebastian inget freak. Och för det andra, så ja, jag hänger fortfarande med freaket. Han är snäll, jag gillar honom. Han är min kompis, och bara jag får kalla honom freak. Kalla honom det en gång till och jag lovar att din näsa inte kommer vara lika rak och söt längre.”
Jag var förvånad, glad, chockad, livrädd, ville skratta, ville skrika, ville springa därifrån, ville le, ville krama Andy. Jag kunde bara kolla på honom och jag visste inte ens hur jag såg ut. Såg jag förvånad ut, glad, chockad, rädd?
Andy kollade tillbaks och flinade innan han drog med mig mot skåpen. Vi lämnade Jacob bakom oss, och han var definitivt förvånad.
”Tycker... tycker du att jag är ett freak?”
”Nä. Men om du ska vara ett freak så ska du vara mitt freak.”
”Men jag är ju så konstig...?”
”Mer underlig. Du har bara lite problem, och jag ska hjälpa dig med det, för det är ju vad kompisar gör. Eller hur?”
Jag visste inte om det var bra eller inte att jag började hoppas på att han skulle lyckas, att han skulle laga mig. Det kunde vara dumt, men det kunde också vara riktigt skönt.
Då kunde jag bara le stort som världens lyckligaste idiot, och det var väl vad jag var just då, antar jag. Världens lyckligaste idiot, med världens finaste kompis.
Andy hade saker han var tvungen att göra igen, och han sa ja hejdå då vi ses imorgon och gick. Jag gick hem och försökte strunta i hur konstigt det kändes att vara ensam. Det borde inte vara så konstigt.
Tre dagar med Andy kunde tydligen vrida helt på hela ens värld. Eller, var det ens tre dagar? Det kändes som mer, en vecka eller så.
Jag satt uppe på mitt rum med hörlurar och ritade och skrev och var allmänt upptagen med att vara kreativ och inte tänka på hur mycket jag saknade Andy (patetiskpatetiskjagvarsåpatetisk) och hur mycket jag undrade vad han gjorde just då. Var han hemma än, skulle han komma över om jag bad honom?
Nej. Jag skulle klara en eftermiddag, kväll, natt och morgon utan honom. Det var inte bra att vara beroende av någon, inte sådär. Det fattade ju till och med jag.
Jag märkte inte ens att mamma kom hem, så jag fick nog en liten hjärtattack när det knackade på dörren och hon öppnade och sa att det var middag. Jag var förvånad över att hon var hemma, och så tidigt också. Klockan var tio över sju, hon brukade inte vara hemma förrän jag typ somnat, eller när hon trodde att jag sov. Jag vet inte, men inte så tidigt.
Det var som vanligt extremt tyst vid matbordet. Jag satt i stort sett och bara petade i maten, varken orkade eller ville äta. Hon frågade inte hur jag mådde eller ens hur min dag varit, och bara det gjorde mig illamående.
Jag gick därifrån utan att ha ätit något alls och stängde in mig på mitt rum och skar upp nya sår på armarna igen. Musiken i hörlurarna var på så hög volym att jag inte kunde tänka på vad jag höll på med, och det kändes bra.
Jag visste från början att vad jag gjorde skulle vara något jag ångrade dagen därpå, men just då var det bara så skönt att få slippa alla tankar och bara få vara, vara ensam med smärtan. Det var precis vad jag behövde.
Om ni var tvungna att välja,
Don't Go - den andra versionen
Jag vaknade med ett ryck, for upp och ramlade ur sängen, skrek högt.
Nej, jag gjorde mig inte illa, inte alls. Faktum är att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig.
Skulle man kunna tro, om det inte varit för mardrömmarna. Mardrömmarna jag fått efter den där händelsen...
Dörren till mitt rum öppnades, och jag var så rädd, ville inte dö, VILLE INTE VARA DÄR IGEN, ville inte bli jagad, men det var bara mamma. Min mamma, som sjönk ner brevid mig på golvet och höll om mig, och det kändes inte alls konstigt fastän jag var sjutton år, snart skulle fylla arton.
Det kändes bara tryggt, som om hon jagade bort demonerna som höll mig fast, som ströp mig, som inte lät mig vara. Jag ville så gärna bara glömma, skulle ge vad som helst för att få glömma.
”Ssch, allt är bra nu”, mumlade mamma och strök mig över håret, struntade i att jag grät. Det gjorde så ont, gjorde så ont överallt. Varför gjorde det ont?
För att jag ramlat. Bilden av mina uppskrapade händer, ljudet av någon som ropade och skrattade och steg bakom mig. Känslan att vara jagad.
Jag grät ännu mer.
”Kommer du ihåg vad George sa, att du borde börja prata om det varje gång det händer?”
”Ja, jo...”
”Ska vi börja i natt?”
Det kanske var lika bra. Jag ville famla efter hoppet att allt mirakulöst nog skulle lösa sig, att mardrömmarna försvann om jag upprepade historien högt för någon tillräckligt många gånger, även om alla i Sheffield redan visste om vad som hade hänt.
Och jag började berätta.
”Hey, Oliver!”
Jag snurrade runt på stället, såg Terry göra det brevid mig. Det bara blev så, man vände sig automatiskt om när något ropades.
Det var Jermaine, en klasskompis till oss. Han var väl min kompis mer än Terrys, tyckte väl att Terry var lite mesig och konstig som gick i kyrkan och så, men han höll i alla fall tyst när jag var där, för jag slog gärna ner folk för Terrys skull. After all – vi var ju bästa kompisar, hur töntigt det än lät. ”Läget?”, sa han och stannade en liten bit ifrån oss, stoppade händerna i jeansfickorna.
”Det är väl okej, själv?”
”Bra. Alltså, jag och John och Rebecca tänkte campa i helgen – vill du hänga på?”
”Campa vart?”
”Jamen skogen. Du vet, en massa träd och sånt.”
”Jag VET vad en skog är, thank you. Helt efter är jag faktiskt inte.”
Jermaine flinade bara. ”Åh, Terry, häng på du med. Ju fler desto roligare.”
Terry nickade och log. ”Visst.”
”Men bra, då säger vi då! Fredag, klockan fem. Vi har tält och grejer. Kom inte sent!”
”Nejdå.” Vi vinkade iväg honom och fortsatte gå. Det kändes bra att Terry skulle med, för att vara helt ärlig så gillade jag inte John och Rebecca så mycket, fast jag gillade Jermaine. Han hade i alla fall ett sinne för humor.
Fast, Terry, han skulle ju i stort sett bara ha mig då. Skulle han våga överge mig?
”Terry?”
”Mm?”
”Du tänker inte bara lämna mig med dem va?”
”Självklart inte! Varför skulle jag göra det?”
”Jag vet inte, ni verkar bara inte prata så mycket och så... jag vill inte vara själv med dem.”
Terry log och jag log också. ”Det kommer bli roligt, okej? Vi och dom. De är ju faktiskt rätt schyssta.”
Jag nickade. Det var ju sant, och de hade aldrig mobbat Terry. De tyckte bara han var konstig.
Men, de tyckte jag var konstig också, så det var lugnt. Det var livet, helt enkelt – alla kan inte tycka att man är normal.
Jag och Terry möttes en halvtimme innan på fredagen och gick tillsammans genom den lilla staden Penistone, Sheffield. Vi skrattade och pratade och jag tänkte inte på hur helgen skulle bli, för jag visste att bara Terry var där skulle allt bli bra, att det skulle bli helt sjukt awesome.
Precis innan skogens början fanns en stor äng, och när vi korsat den fick vi syn på Jermaine och Rebecca. Hon drog en hand genom sitt hår – som blivit sjukt mycket längre sedan senaste gången jag såg henne; fuskhår, hårförlängning, vad fan det nu hette, kanske? - och log när hon fick syn på oss. ”Oliveeer!”, sa hon och chockade mig genom att krama mig. Jag kramade henne tafatt tillbaks och log osäkert.
”Hej, Rebecca.”
Även Terry fick en kram, och han var minst lika chockad som jag var. ”Ehm, vart är John?”, sa Terry och trampade lite osäkert där han stod.
”Fotbollsträning. Han kommer lite senare.”
Vi började gå in mot skogen, och ju längre in vi kom, desto svagare blev ljuden från vägen, och tillslut hördes bara fåglarna.
”Men hur ska han hitta oss då?”
”Amen alltså vi har redan typ satt upp tältet och allt. Vi gjorde det igår. Oroa dig inte, han kommer hitta oss.”
Det var mycket prat och skratt när vi gick genom skogen – Terry skrämde skiten ur mig minst fyratusenfemmiljarder gånger, och fick Jermaine att skratta tills han grät åtminstone hälften av de gångerna – tills vi kom fram till tältet. Jag påstod att jag var hungrig bara för att jag hittade marsmallows, och det var ju ingen som kunde säga nej till det. Inte ens Rebecca, som – efter vad jag hört – höll på med läskiga grejer mot sig själv och knappt åt något alls. (Ja, det gick ju att se också. Som jag sagt till Jermaine – jag var inte helt efter.)
Just där och då var allt bra, allt var perfekt, och jag visste inte att allt det skulle krossas lika lätt som man kan krossa en glasruta.
John kom en dryg timme senare, och det var något konstigt med honom. Det kanske bara var jag som såg det – ingen frågade hur det var med honom och jag vågade inte – men det var något annorlunda, något som skrämde mig lite. Jag kunde inte för allt i världen komma på vad det var som ändrats så.
Det blev mörkt och jag och Terry satt ensamma vid elden. De andra hade gått iväg, gud vette fan vart, och hade lämnat mig och Terry på vakt.
”Alltså du, jag måste verkligen pissa. Klarar du dig?”
”Jadå.” Terry log mot mig.
”Bra.” Jag flinade tillbaks och gick iväg en bit från lägret för att få mina business gjorda. Det där kändes töntigt att tänka. Allvarligt, vem fan sa så?
Jag, tydligen.
Medan jag stod där gömd bakom några träd såg jag hur Jermaine, John och Rebecca kom tillbaka, och alla tre bar på någonting, något avlångt. Jag stod för långt bort för att kunna säga vad det var, men det skrämde skiten ur mig. (Inte bokstavligt talat, alltså.)
Vart var Terry? När hade han försvunnit från elden? Jag såg en skugga i tältet och det var antagligen han. Gruppen på tre människor gick mot tältet, och jag kände för att skrika. Nej, jag förstod inte varför de skrämde mig så mycket, för jag såg ju vilka de var. Det var bara något med hur de rörde sig, deras ansiktsuttryck.
Jag drog sakta upp gylfen och smög närmre, gömde mig bakom ett träd. Varför jag gömde mig visste jag inte, men det kändes som om jag inte bara kunde gå fram.
Allt därefter hände så snabbt, och för att vara ärlig så kollade jag bort också. Jag var rädd, rädd som fan, förstod inte.
Skriken, rösterna, ljudet av något hårt som träffade mjukt. ”Ska du inte springa lite då, springa bort?” Skratt, gråt, fan jag önskade att jag hade gjort något. Springande steg, bort från mig, och så tystnad. Bara tystnad. Inget mer.
Jag skakade, höll hårt i trädet för att inte falla, för huvudet snurrade runt runt så mycket att jag trodde jag skulle ramla. Åh Terry, vad har hänt, vart är du, kan du inte komma ut från skogen, skratta, le, säga ja det var ett bra skämt det! Snälla?
Ingen kom. Jag var ensam. Tänk om jag drömde. Ja, det måste vara en dröm. Jag skulle vakna upp närsomhelst och Terry skulle finnas där och fråga varför jag var så blek. Ja. Precis.
När skulle jag vakna då? Varför vaknade jag inte?
Ljudet av någon, några, något, som gick genom skogen. ”Vart fan är Oliver då?” John's röst. Skulle de hitta mig? Vad skulle de göra med mig? Jag kunde inte andas, ville bara vakna. VAKNA NU OLIVER!!!
”Han måste vara i närheten. Rebecca, har du sagt...?”
”Nej, jag sa inget. Jag vet inte varför han inte är här.”
Även om det var en dröm eller inte så ville jag inte dö. Det var känslan jag fick, att det var vad som skulle hända om jag stannade. Jag backade så tyst jag kunde från trädet, längre in i skogen, samtidigt som jag hörde Jermaine säga ”Vi måste hitta honom innan det är försent. Han kanske såg något.”
Och så klev jag självklart på en gren som lät oerhört högt och föll baklänges. Ja helvete, jag var så smart.
”Där borta!”
Det var som om alla tankar bara försvann ur mitt huvud, sådär som man önskade att de kunde göra när man skulle göra något awkward, så man slapp tänka på det. Nu var det inte awkward, det var inte den där halvt panikartade känslan innan man hoppade runt i stan och skreksjöng på urusla låtar på grund av ett vad, eller när man skulle berätta för någon jättehet tjej att hon var just det – het.
Det här var allvar, och jag kunde antagligen dö. En dröm var det inte, jag visste det, jag skulle ha vaknat när jag ramlade. Det betydde att jag levde i en mardrömsscen, och jag skulle inte bara vakna upp och tänka att det bara var en dröm.
Om jag dog nu skulle jag vara död på riktigt.
Jag kom upp på fötter och började springa utan att riktigt veta vart jag var påväg. Bort från dem, måste tillbaks, måste hämta någon. Bara jag kom ut från skogen...
Små röster i mitt huvud försökte ta över, försökte säga att det var kört, att jag lika gärna kunde stanna och låta dem göra vad fan de nu ville med mig, vad jag än gjort. Jag vägrade tänka på dem, vägrade tro att de hade rätt.
Jag var inte körd. Jag kunde inte vara körd. Det var inte över än.
Någon måste ju berätta vad som hänt Terry. Han kunde ju ligga där i evigheter annars.
Hade det varit ljusare hade det varit enklare att inte snubbla så mycket, inte halvt krocka in i träd och stora stenar. Men nu var det så mörkt, jag såg knappt något alls, inte mer än någon decimeter framför mig och inte mer än det ficklamporna längre bak kunde lysa upp.
Paniken när jag föll. Fanfanfan mitt ben. Helvete. Jag rörde hastigt vid benet och det sved, det var blött, fan nej snälla. Jag fick bort det ur mitt huvud, kunde ju inte bara sitta där. Ropen, stegen, de kom närmre. Satt jag ner var jag så gott som död, det var allt jag tillät mig själv att tänka.
Det borde göra en paralyserad. Det fick mig att tvinga mig upp på fötter och fortsätta.
Bara en liten bit till. Jag kunde inte vara så långt borta, såvida jag inte sprungit åt andra hållet. NEJ OLIVER INTE TÄNKA SÅ.
När jag ens kom på tanken att tänka på att ge upp såg jag Terry framför mig. Om det varit ombytta roller, om det var jag som dött och han som sprungit genom skogen, hade han gett upp eller fortsatt trots att han knappt kunde andas, att allt snurrade i hans huvud, att det gjorde ont överallt?
Nej. Han hade inte stannat. Jag bara visste det.
”Oliver! Du kan inte springa för alltid!” Skratten, skratten, skratt. Haha vad roligt.
Om jag bara kom tillräckligt långt bort från ficklamporna... om jag bara hade en chans att gömma mig... Det kunde lika gärna vara att råka göra så man dog också, men de hade ju rätt – jag skulle inte kunna springa för alltid.
Men om jag visste vart jag var och lyckades komma tillbaka till staden skulle det bli bra. De skulle inte kunna göra något, för jag skulle kunna skrika, eller vad som helst. Någon kunde se.
Och rätt som det var försvann alla träd. Kunde jag ha sån tur?
Nej, bara nästan. Jag var ju ute från skogen, men om det varit en klocka hade jag stått på fyra, och staden stod på tolv. Om man tänkte i tid istället så var jag ungefär femton minuter bort, tio om man sprang så fort man kunde. Jag kunde klara det på tio om jag inte var så trött...
Det var bara att tvinga sig till det. Jag hade vilat för länge – de var också påväg ut nu. Jag började springa så fort jag kunde, försökte tvinga mig att öka takten ännu mer. Ju mindre tid det tog att komma fram skulle jag slippa det här, bli fri.
Jag kände något mot min axel, som om någon försökte ta tag i mig. Jag bet tillbaka skriket och tvingade fötterna att röra sig ännu snabbare, visste att jag inte skulle kunna springa särskilt länge till. Det bultade i benet och jag kände mig blek och svag.
Ängen. Om jag bara kom dit skulle det inte vara så långt kvar, jag kunde och skulle klara det.
Över den. Följde de fortfarande efter eller insåg de att vi var för nära?
Gatorna. Åh, härliga gator. Jag visste att de inte skulle göra något, om de nu följde efter. Snyftningarna kom, dels för att jag var så trött, dels för att jag var så rädd, och jag föll ihop, skrapade upp handflatorna mot asfalten, men det var bättre än att fortsätta springa.
”Nu har vi dig!” Jag skrek och backade undan så mycket jag kunde, försökte komma upp på fötter igen. Mitt ben hade gett upp. ”Vi misstänkte att du trodde att det skulle vara över nu, och hade vi rätt eller hade vi rätt?” John flinade och pekade på mig med något som såg ut som en lie.
”Varför? Varför Terry, varför jag, varför -” Det kändes bara som om jag behövde veta innan jag dog. Det var vad jag antog skulle hända, att jag dog.
”Aw, så gulligt. Är du rädd, Oliver? Är du rädd för att dö?”
De gick närmre, och jag lyckades sparka till John på smalbenet vilket fick honom att skrika till.
”Vilka är där ute? Vad gör ni!?”
”Kom, vi sticker!”
Jag satt lutat mot en vägg och kunde inte förstå vad ljusskenet som verkade komma från någonstans uppifrån hade där att göra.
”Hörru, mår du bra?”
Var det till mig? Vad skulle jag svara? Jag lutade huvudet mot väggen och koncentrerade mig på att andas.
Jag hann inte svara förrän allt bara blev svart.
Jag var tillbaks i mitt sovrum. Mamma satt fortfarande brevid mig, höll om mig. Tårarna hade tagit slut för länge sedan. Jag hade inte ens kunnat gråta när jag pratade om Terry.
Efter en snabb blick mot fönstret insåg jag att det blivit ljusare ute. Hur länge hade jag pratat?
”Känns det något bättre?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Vi får väl se senare.”
Sanningen var att jag inte var okej, och jag visste att jag inte skulle vara det på ett långt tag. Jag skulle fortsätta vara rädd för att Terry hatade mig för att jag inte gjorde något, att han skulle hemsöka mig.
Jag visste ju egentligen att Terry var för snäll för det, att han antagligen förstod och förlät mig för det, men jag kände mig fortfarande hemsk, och det hade gått flera månader nu.
Förlåt Terry. Förlåt, förlåt för allt. Förlåt tusen gånger.
Det gör inget, Oliver. Allt kommer bli bra, jag är inte arg. Jag älskar dig mest av allt, världens bästa kompis. Glöm mig bara inte, snälla?
Aldrig.
Jag somnade där jag satt på golvet, visste att jag var trygg och att ingen skulle jaga mig, och Terry hade förlåtit mig.
Jag log för första gången sedan han dog.
Tack!
Don't Go - originalet; läs på egen risk
Jag hade det bra. Jag hade aldrig gjort någon illa, aldrig gjort någon något faktiskt.
Ja, jag var troende troende, för att jag hoppades på att det fanns något mer, något som skulle rädda hela världen eller något. Att Gud uppe i himlen, mannen som bestämde över oss alla, skulle se vad som faktiskt pågick i världen och sätta stopp för det, vad som helst. Ett mirakel. Jag vet ärligt talat inte varför jag var troende, kanske var det för att mina föräldrar var det och jag bara hängde på, eller något.
Att jag var kristen betydde inte att jag automatiskt inte svor, hade något emot homosexuella och tyckte att de sju dödssynderna lät vettiga eller något de andra fördomarna mot kristna. Nej, jag var en normal pojke som gick i kyrkan. Jag drack inte, jag rökte inte, och det var väl den stora skillnaden mellan mig och alla andra. Och det var för övrigt ett eget val, inte av religiösa skäl. Jag ville bara inte.
Frågan är väl då varför det var just jag som var tvungen att dö.
Det skulle bli bra i helgen. Camping i skogen bara några kilometer ut från Penistone, Sheffield. Bara jag, Rebecca, John och Jermaine. Det var länge sedan vi gjort något alla tillsammans – senaste tiden hade det varit jag och Rebecca, i stort sett – det var något konstigt med Jermaine, som om något hade hänt, och han hade dragit John med sig.
Nåja. Allt hade väl blivit bättre, eftersom det var han som kommit med camping-idéen, enligt var Rebecca sagt i alla fall.
Jag litade mest på henne i hela världen, konstigt nog. Eller, konstigt och konstigt, det var väl inte så konstigt med tanke på att hon hjälpt mig genom en hel massa saker som hänt under åren som gått. Hon hade alltid varit den där stöttande axeln som aldrig lät mig falla, aldrig falla för långt i alla fall. Föll gjorde alla, men hon gjorde sitt bästa för att få upp mig igen.
Kanske var det därför mitt hjärta slog extra snabbare för henne och att jag rodnade inför henne nuförtiden. Kanske var jag kär i henne, inte visste jag. Något var det ju i alla fall.
Jag kollade igenom all packning en sista gång innan jag lämnade huset.
De hade sagt vart vi skulle mötas (vid en liten restaurang i utkanten av staden), och där träffades vi. Jag hade ärligt talat varit lite rädd för att möta Jermaine och John igen, eftersom det var så lång tid sen senast, men det gick faktiskt riktigt bra. De log och skrattade och pratade och var precis som de varit innan. Det fick mig att långsamt slappna av, delta mer i diskussionerna och le.
Jag kom inte ihåg hur vi kom dit eller hur vi fick upp tältet, kommer inte ihåg något alls från det. Inte heller hur länge vi satt och pratade innan det blev mörkt, hur John då lyckades få upp en liten eld.
Ett knakande ljud från skuggorna fick oss alla att hoppa till. ”Tänk om det är en björn”, sa Rebecca och kröp närmre mig.
Nej, jag hade verkligen inget att klaga på just då. ”Jag tror inte det finns björnar här”, sa jag och lade en arm lätt om hennes axlar. Jermaine verkade inte så glad över det, men jag brydde mig inte. Det var ju inget mellan oss, vi var kompisar. Inget mer.
”Tror? Tror hjälper inte, Terry. Tror gör man i kyrkan.”
”Säger man inte att ber gör man i kyrkan?”, lade sig John i. Jermaine kollade ut från det lilla lägret – antingen var han väl rädd eller något.
”Jag vet inte”, sa jag och ryckte lätt på axlarna.
”Jag går och kollar vad det var som lät”, sa Jermaine och reste sig upp. ”Någon som hänger med?”
”Jag!” John reste sig också upp, och de tog en ficklampa och försvann.
Rebecca kollade upp på mig med ett leende. ”Då är det bara du och jag kvar då. Du får skydda mig om något vilt rovdjur kommer för att döda oss, okej?”
”Visst”, skrattade jag, ”det kan jag väl göra.”
”Bra.” Hon lutade huvudet mot min axel. Det var tyst ett tag. ”Terry... vad tror du händer när man dör?”
Frågan förvånade mig. ”Jag vet inte, ärligt talat.”
”Men du tror ju på Gud och så, tror du man kommer till Himlen eller så?”
”...jag vet inte...”
”Vad vet du då?”
”Att... nä, jag har ingen aning. Jag tror jag tror på Himlen i alla fall.”
”Hur tror du det känns att dö?”
”Det... det beror väl på hur man dör, eller något...”
”Tror du på spöken och sånt? Tror du det var ett spöke som lät för ett tag sen?”
Vart var Jermaine och John? Jag ville inte fortsätta prata om det, men jag kom inte på något bra sätt att byta samtalsämne på, för hon lät... orolig? Var hon rädd för att dö?
”Rebecca, vi kommer inte dö i natt, om det är därför du frågar allt det här. Det kanske bara var ett rådjur eller något, och de är ju inte farliga.”
”Nej jag vet, jag är bara nyfiken. Jag -”
”REBECCA! Kan du kolla i min ryggsäck efter batterier?! Ficklampan slocknade!”
Rebecca reste sig upp och letade igenom John's ryggsäck, hittade batterierna och tog min hand. ”Kom. Du skulle ju skydda mig, eller hur?”
”Ja”, sa jag och reste mig upp, följde efter henne in i mörkret. Vi snubblade lite på varandras fötter och fnissade, och hon höll min hand så hårt.
Och så försvann hon, bara sådär. ”Rebecca?”, sa jag och famlade osäkert med händerna i luften, försökte hitta henne. Hade hon ramlat? ”Rebecca, vart är du? Det här är inte roligt.”
En lampa eller något tändes och jag blev halvt förblindad, snubblade bakåt flera steg. Något tog tag i mig och något trycktes ner över mitt huvud. Allt blev mörkt igen, och jag kunde inte andas. Jag försökte hitta vad det nu var som satt runt mitt huvud, började få panik.
...plast? En plastpåse?
Jag snubblade till och föll till marken. Den lilla luft jag hade kvar i mina lungor for ut av smällen, och paniken bara växte och växte. Vad var det som hände?
Det gjorde ont, så inihelvete jävla ont, och jag visste fortfarande inte vad det var som hände. Det gick inte att skrika heller, för det fanns ingen luft att skrika med. Det kändes som om någon högg i mig, det gjorde så ont överallt.
Eftersom jag varken kunde skrika eller se något alls tyckte jag att det var ett under när det bara slutade. Vad var det, vilka var det som gick runt, vem var det som skrattade? Jag kunde inte höra heller.
Exakt hur jag lyckades komma upp på fötter hade jag inte en susning om, allt jag visste var att vad som än hände var jag tvungen att ta mig därifrån, trots att det gjorde så ont i benen att allt verkade blixtra till i mörkret. Jag tog mig en bit, men det gjorde så ont, känslan av att inte kunna andas, jag kunde inte se något och inte heller få bort påsen, så det var väl inget förvånande med att jag föll ganska snabbt igen. Jag fortsatte försöka ta mig upp, eller i alla fall försöka ta mig fram på något sätt. Det snurrade i mitt huvud och jag försökte att inte andas alls, spara den lilla luft som fanns. Inte få panik.
Det är inte så enkelt att göra som man säger. Jag kunde inte lugna mig, fortsatte försöken till att andas som bara slutade med mer panik.
Om jag bara hade kunnat se, om...
Något träffade min mage, och det kändes inte som om någon högg längre, mer som en spark, och där blixtrade det till framför mina ögon.
Och det bara fortsatte. Hugg och slag och skratt och prat och jag förstod ingenting. Ungefär samtidigt som allt bara försvann kom något mot min nacke, och jag behövde inte ens tänka det för att veta att jag var så gott som död.
Det lilla jag visste innan allt försvann var att jag visste exakt vilka det var, att det inte fanns någon annan förklaring. Var det därför Rebecca frågade mig vad jag trodde om döden, för att hon visste vad som skulle hända? Var det hela planerat från första början? Vad hade jag gjort för något mot någon av dem?
Det skulle jag aldrig få reda på. Jag skulle bara gå vidare, utan att veta varför jag blivit tvingad till det.
Jag var där men samtidigt inte. Jag var någon annanstans, någonstans där ingen kunde göra mig illa.
Jag var inte rädd längre, för det fanns inget att vara rädd för.
(Alternativt slut – epilog)
En man gick över ängen. En promenad i skogen var väl aldrig fel, särskilt inte när solen sken så fint. Allt var vackert och det kändes verkligen som om våren äntligen kommit. Visst, det var mars och för tidigt för att hoppas, men det hade varit ovanligt varmt hela månaden. Aldrig hade han varit med om att det var så varmt så tidigt på året förut – och då hade han ändå levt hela 43 år.
Han visslade för sig själv, stoppade händerna i västfickorna. Att kunna gå runt i skjorta och väst var vår för honom, det var helt underbart.
När han kommit fram till skogen valde han att inte följa stigen som fanns där, den som var upptrampad av djur eller av människor från långt tillbaka i tiden, valde att bara ströva omkring. Han kunde skogen lika väl som sin egen bakficka, så han var inte rädd för att tappa bort sig. Och hans lokalsinne var förövrigt alldeles utomordentligt bra, och -
Det var något som låg lite längre fram. Först trodde han bara att det var skräp eller något – jäkla ungdomar som rände runt och förstörde naturen – men när han kom närmre såg han att vad det än var hade det ben.
”Hallå?”, sa han, trodde att det kanske var någon som bara somnat eller varit berusad och tappat bort sig. Kanske behövde personen hjälp, om det nu var en person.
Ja, det var en person. Han stod bara några meter bort.
”Hur är det f...”, sa han innan rösten svek honom.
Vem det än var som låg där rörde den sig inte. Det var något som var fruktansvärt över det hela, allt från hur personen låg till såren, som om... som om...
En svart plastpåse satt runt huvudet, så mannen kunde inte säga vem det var, och det satt en lie i personens nacke.
Mannen vände sig om och sprang. Han sprang så fort han bara kunde, hoppade lätt över rötter och stenar och annat som fanns i vägen. Det gick inte att tänka, allt snurrade i hans huvud, och allt han kunde tänka var i stort sett att någon låg där, kunde bara se lien inbäddad i nacken.
Han sprang över ängen och struntade i att han skulle behöva sakta ner, att han andades som en noshörning. Han kom upp till staden, saktade ner lite för att hämta andan innan han började skrika.
”Mord! Mord! Någon har blivit mördad i skogen!”
Vad som helst, bara någon skulle höra honom, hämta polisen, sjukvårdare, vadsomhelst. Bara personen i skogen blev upptäckt, att familjen skulle få veta vad som hänt.
Terry Lee Hurst blev identifierad senare under dagen, och polisen beskrev det som det värsta de sett på länge.
Mördarna? Inga spår. Inga spår alls.
Ska förklara lite mer nu.
(Den andra versionen är en blandning av den verkliga händelsen och min egen tolkning av låten. Den kommer upp snart, lovar.)
