News
ALRIGHT THEN
Dissare
Note
Tävling: Ships
Billie 16, del 2:
”My heart beats to the limit when I'm with you”
Efter den där otroligt hemska dagen var jag glad över att det var lördag. Jag vaknade med panik två gånger under natten, och drömmarna kom aldrig under dagtid – då jag visste att det inte fanns några monster som tyckte om solen; det hade pappa alltid sagt till mig, att det inte finns något som kan skada mig när solen är uppe (nu hade han ju visserligen fel på ett sätt, men jag förstod ändå vad han menade) – så jag kunde sova bort hela helgerna. Det fanns ju ändå inte så mycket annat man kunde göra så.
Jag vaknade dock av ringklockan vid tvåtiden. Ingen verkade vilja öppna – antingen så var jag väl ensam hemma, eller så sov alla andra – så jag pallrade mig upp och slet på mig första bästa par byxor. Mjukisbyxorna lyckades jag ta på mig både bak och fram, ut och in, så jag fick lyssna på ringklockans irriterande ljud ännu mer när jag försökte kravla mig ur byxorna igen. När jag väl snubblade mot dörren satt byxorna rätt, vilket jag var stolt över. Jamen varför inte?
Utanför stod Angelica, och hon rodnade lite när hon såg mig. ”Stör jag eller så?”
”Nädå”, sa jag och gnuggade mig lätt i ögonen, ”vaknade bara nyss bara.” Och det var då jag insåg att jag inte hade någon tröja på mig. Var det därför hon rodnade? Jag kunde inte sluta le vid den tanken.
”Jaha.” Hon klev in i lägenheten och såg roat på mig. ”Glömde du bort att jag skulle komma hit eller?”
Jag såg fundersamt på henne när jag stängde dörren. ”Tydligen.”
”Du sa att det var okej att komma hit. Jag skulle få låna några skivor.”
”Juste.” Jag gjorde en gest åt henne att följa med när jag gick tillbaks till mitt rum. Det första jag gjorde var att leta upp en tröja och dra på mig, för det verkade lite som om Angelica inte kunde hålla blicken borta från mig, och jag gillade inte riktigt när folk såg på mig. Inte ens när det var på ett bra vis.
Under tiden hade Angelica följt efter mig in i rummet och såg sig omkring. ”Det är första gången jag är här inne”, konstaterade hon.
”Verkligen? Okej, välkommen in till mig. Ursäkta röran.” Jag flinade mot henne och började leta efter skivorna hon frågat om. Nu när hon påmint mig genom att dyka upp kunde jag faktiskt komma ihåg vilka skivor det var också. Väldigt lyckat och allt, ja.
”Tack så mycket. Jag är van – jag bor med Tré, remember?”
Jag skrattade till. ”Åh, vill inte veta hur det skulle vara om jag också bodde där.”
”Ett jävla helvete, det är vad det skulle vara.”
”Precis. Här.” Jag gick fram till henne, höll fram skivorna. När hon tog dem rörde hennes fingrar vid mina och det var som om en stöt gick genom hela mig, fick mig att dö lite på ett mysigt sätt. ”...ska du göra något speciellt idag?”
”Nä, vadårå? Vill du slippa mig?”
”Nej!”, flög det ur mig, löjligt snabbt. ”Nä, bara undrade om du ville hänga här, för jag har ändå inget speciellt för mig.”
Hon sken upp, precis som hon gjort när jag sagt att jag kunde följa med henne till matsalen dagen innan, och nickade. ”Visst.”
Lyckan när hon sa ja, att hon faktiskt ville vara med mig, fick mig att le stort. ”Yay. Har du något emot om jag bara äter någonting? Är ashungrig och vaknade ju nyss.”
”Det är lugnt.”
Hon följde efter mig in i köket och vi småpratade lite medan jag lyckades hitta yoghurt i kylskåpet. När jag återvände till kylskåpet kom Mike ut i köket och skrämde mig såpass mycket att jag nästan tappade en juiceförpackning och fick Angelica att vika sig dubbel av skratt. ”Wow, take it easy cowboy”, sa Mike förvirrat och rufsade till håret. ”Hej förresten.”
Angelica kunde inte ens svara.
”Men kom igen, så roligt var det inte”, fnissade jag fram, hällde upp juicen i ett glad.
”Jo... din blick... alltså... helt jävla... priceless”, fick hon fram och höll händerna över magen. ”Aj.”
Jag låtsades vara sur över att hon skrattade åt mig, så jag vände dramatiskt ryggen mot henne, vilket bara verkade få henne att skratta ännu mer. Det jag inte väntat mig att hon skulle göra var att resa sig upp och lägga armarna om mig. Helt oförberedd på kroppskontakt var jag, och jag kunde inte andas.
Det var inte så att jag inte tyckte om att vara nära henne. Nej, det tyckte jag om väldigt mycket. Det var bara det att jag aldrig var beredd på den där känslan av att bli satt i en fluffig elektrisk stol. Jag var tvungen att vara åtminstone lite redo på det för att kunna vara någorlunda normal.
”Men du tycker fortfarande om mig, va?”
”Självklart.” Jag log och vände mig om, kramade henne.
”Mm mysigt”, sa hon och fnissade till.
Mike kom tillbaka till köket och stannade upp när han såg oss. ”Aaaaaaaw”, sa han och flinade, gick fram till kaffebryggaren.
”Äh, håll käften.”
Återigen – varför? Varför?
Jag var lycklig när hon lämnade lägenheten flera timmar senare. Inte för att hon gick – nej, hon kunde gärna få stanna hur länge som helst – utan för att det var omöjligt att inte vara lycklig när man varit med henne. Hon var bara så mysig på något sätt, och helt underbar.
Jag gick runt och nynnade och visslade hela dagen, kunde varken vara stilla eller tyst. Allteftersom de andra i lägenheten vaknade och kom hem blev de där leendena och blickarna mellan varandra allt mer irriterande. Jag hade sett för mycket av dem i skolan, så jag fick nog av dem och började kasta saker på Brendon. Ja, precis så mogen kan man vara. Att man tydligen inte ha kompisar från det andra könet utan att folk blev oerhört nyfikna störde mig otroligt mycket.
När jag gick och la mig den kvällen tänkte jag på det där, funderade kring det. Eller ja, till en början. Sedan började jag tänka på Angelica och kunde inte sluta le, låg bara där i mörkret och log upp mot taket, trots att jag saknade henne så mycket att det nästan gjorde ont.
Åh, om jag bara kunde förklara för mig själv varför det är såhär skulle jag bli glad. Jag vill veta, vill veta vad den här fantastiska känslan är. För jag har ingen jävla aning.
Exciting news
Det finns en annan anledning till att det går så segt, och det är att jag har fått en ny idé som jag måste börja med nu för att få klar i tid. Jag kan inte säga så mycket om den förutom att ni får veta mer om det i slutet av månaden. That's like, all I can tell you.
SPELLISTOR
Billie, 16: When darkness comes, I'll light the night with stars
”I jumped, I fell, I hit the ground, but here I am alive”
Åh, hej igen. Saknat mig? Kommer du ens ihåg mig? Vad bra, för jag har saknat dig med. Ja, faktiskt. Men nu är vi ju här igen, eller hur?
Så, vart var jag? Juste. Vårterminen i åttan. Allt var som bäst då. Jag var helt enkelt lycklig. Nätterna var helt åt helvete för mig, och ibland började jag må så dåligt att jag varken sov eller åt något alls och var ett komplett vrak, helt omöjlig att ha att göra med. Och ändå var jag lycklig. Nu när jag tänker tillbaks på det så är det nästan skrattretande, hur jag var, men då var det inte särskilt roligt alls. Men jag blev fortfarande bättre, så det fanns något jag glad för i alla fall.
Låt mig börja med hur allt var under jullovet då allt var som värst. Om man bortsåg från att jag, rent allmänt, hatade julen, så var det en katastrof det året. Jag försökte vara glad och normal, och det gjorde alla andra med, men det var inte samma sak utan David. Nej, inte alls. Det var alltid han som skämtade bort precis allt – nu fanns det ingen som kunde skämta bort allt på det sättet.
Nyårsafton. Vi lovade varandra att det skulle bli ett bra år, att vi skulle bli bättre allihop. Det var vårat gemensamma nyårslöfte.
Och vi höll det. Alla blev bättre. Det var nog tack vare Mikes katastrofala alla hjärtans dag-dejt som fick oss att vakna upp, eller vad man ska säga. Brendon hade sagt ”Man, you should've just fucked her” och viftat avfärdande på handen, precis som David skulle ha gjort. Mike hade börjat skratta och vi insåg att ja, det gick att fortsätta leva. Vi kunde vara som vi alltid varit – det där oerhört sjuka, dysfunktionella lilla familjen – och vi behövde varken glömma eller komma över David helt. Det gick ändå.
Så, februari det året började allt gå uppåt igen. Jag hatade visserligen den månaden eftersom jag fyllde 15 och alla skämten om att jag var tillåten att ha sex nu höll på att driva mig till vansinne. Det var ju inte bara hemma, utan i skolan också – Tré hade ställt sig upp i matsalen och högljutt bett alla tjejer att ställa sig i en fin liten kö om de väldigt gärna ville komma innanför mina byxor. Behöver jag ens nämna att jag höll på att dö?
För att inte dra ut på det hela – för jag vill så gärna starta, komma till poängen – kan jag säga att resten av åttan och första delen av nian var allmänt händelselös. Livet bara flöt på, helt enkelt. Det enda anmärkningsvärda som hände var att jag slutade se Anton och hans apor någon gång vid årsskiftet. Ibland såg jag någon av hans kompisar, som gick aldrig i grupp längre. Men Anton var borta. Jag gick förbi hans hus en dag och såg att nu bodde en ny familj där, en glad småbarnsfamilj på fyra personer, så min slutsats blev att han flyttat. Det var skönt att veta, även om jag inte kunde bry mig mindre av vad det blivit av honom.
Ibland tänker jag tillbaks på vad som hände, all skit jag stod ut med, allt jag gick igenom. Trots att det var ett helvete så överlevde jag ju, och ärligt talat tror jag inte att jag skulle ha varit samma människa som jag är idag utan helvetesåren. När jag tänker på det så vill jag nästan söka upp söka upp dem och tacka dem för att de gjorde mig till den jag är idag. Utan dem hade jag inte varit den jag är, och då hade jag aldrig kommit såhär långt. Det finns en till anledning, en som nästan var störst, och det är att jag inte tror de skulle uppskatta min tacksamhet så mycket. Det var nog inte deras plan, om de nu hade haft någon plan. Det låter mer troligt att det blev som en lek med okända anledningar och ett ovisst slut. Kanske var det det som var så spännande.
Nej, nu ska vi inte vara så sentimentala. Usch. Bara för att jag är tacksam mot dem så betyder inte det att jag gillar att prata om det. Vi släpper det nu istället.
Så, ska vi fortsätta? Ja. Det blir bra så.
Låt oss hoppa till vårterminen i nian, som slet sönder mig lika mycket som Anton lyckats göra under sju års tid, om inte mer.
”This blood on my hands is something I cannot forget”
Allting verkade så... normalt. Som det skulle. Jag satt i soffan i vardagsrummet, iklädd endast boxers – det var faktiskt äckligt varmt överallt i lägenheten, don't blame me – med gitarren i knät. Ett skrivhäfte låg på soffan brevid mig och jag skrev nästan frenetiskt i det. Idén i mitt huvud fick absolut inte försvinna, inte igen. Inte den här gången. Låtraden som dykt upp i mitt huvud var alldeles för episk och underbar för att vara tillåten att glömma. Det gick ju bara inte för sig.
Alla fönster stod på vid gavel, och in hördes fågelkvitter. Annars var det tyst, alldeles knäpptyst, precis överallt. Fågelkvittret, bläckpennan och mina andetag. Det var allt som hördes.
Ytterdörren öppnades och jag slutade skriva. Det var som om jag visste vad som väntade, även om mitt hjärta nu slog så snabbt och hårt att jag var rädd för att det bara skulle ge upp, sluta fungera. Något sa mig att jag inte skulle vända mig om – jag var hur som helst för rädd för att göra det.
Steg i hallen som rörde sig mot mig. Jag skrev återigen frenetiskt i skrivhäftet. Handstilen blev alldeles skakig, rörig och oläslig, men jag orkade inte bry mig. Jag hörde att stegen stannade alldeles intill mig, högst antagligen vid ena änden av soffan, och jag hörde andetagen. Tunga, högljudda, raspiga.
”Titta på mig!”
Det kändes som om någon gripit tag i mitt huvud och med våld fått mig att vända blicken mot kanten av soffan, och där slutade mitt hjärta slå. Bara sådär, poff liksom.
David stod där, med händerna på armstödet. Hans kläder var alldeles smutsiga, sönderslitna, och han hade blod överallt. Speciellt i ansiktet. Blodstänk, liksom. Sådant som ser snyggt ut när man vet att det inte är på riktigt. Han log sitt bästa clown-leende som han alltid brukade spara till halloween, sträckte långsamt ut ena handen mot mig. Flera fingrar var vanskapta, kunde vara brutna.
”Ditt fel. Ditt fel. Ditt fel.”
Jag avskydde att vara på dåligt humör, verkligen hatade det. Särskilt när det var en vanlig skoldag, för det blev helt plötsligt tusen gånger svårare att låtsas som om allt var okej. Hemma behövde man inte göra det, inte lika mycket i alla fall.
Hur mycket jag än försökte verkade folk ändå se igenom illusionen, se att jag inte var på humör för något alls, så de höll sig borta. Det gjorde mig ännu mer irriterad än vad jag varit från början. Det kändes som om de backade undan för att inte bli smittade av någon livsfarlig sjukdom och det var bara löjligt. Jag ville inte att de skulle backa undan, men jag visste också att jag antagligen var tvungen att vara gladare för att de skulle vilja vara med mig.
Det går ju fan inte, hur jävla mycket jag än försöker. Det går verkligen inte.
Jag satt till slut med hörlurarna på med hög musik och ignorerade resten av klassen, till och med Mike och Tré. Jovisst kände jag mig hemsk som gjorde så, men de om några ville jag inte skulle bli på dåligt humör på grund av mig. De var konfunderade, visst, men inte på dåligt humör. Alltid något.
Anledningen till att jag var sådär just den dagen var att jag drömt mardrömmar. Igen. Förut kom de varje natt – nu kom de mer sällan (fortfarande ofta, men inte varje natt längre) men var så mycket värre när jag väl drömde dem. Nu var det sömnbrist och tusen andra saker som involverade att vara människa – att ha känslor, kunna tänka bland annat – som fått allt att börja bubbla under ytan. Normalt sett kunde jag ju låtsas, för det om något var jag bra på, men nu hade mardrömmarna funnits där mer än vanligt under hela veckan. Jag var emotionellt förstörd och fick aldrig riktigt tid att tejpa ihop alla mina små trasiga delar och flisor.
Något som däremot lyckades få mig att le på riktigt var något som hände på vägen mellan bildsalen och klassrummet. Bildlektionen hade också lyckats få mig att le, mer eller mindre, men för mycket irritation hade varit inblandat för att det skulle vara roligt på riktigt. Ett färgkrig hade startats, där orsaken var att Tré av misstag stött till mig och fått mig att doppa hela armen i färg. Självklart är det alltid roligt att kladda med färg, och därför hade det varit omöjligt att inte le.
Någon lade händerna över mina ögon och jag stannade automatiskt. Händerna kändes svala mot mitt ansikte och jag visste redan vem det var innan personen med glad röst sagt ”Gissa vem?” Det var inte så svårt att veta det.
”Hm...”, sa jag och låtsades fundera ett tag. Det märktes att personen bakom mig blev otålig och jag kunde inte låta bli att le. ”Nä, har ingen aning.”
”Meeen, det är ju jag!”
Jag vände mig om och kramade Angelica när hon släppte mig. ”Jag vet.”
”Du är elak.”
”Jag vet.”
Hon log, kunde inte spela sur så länge, och besvarade kramen. ”Men jag tycker om dig ändå.”
”Jag vet.” Jag flinade och såg Mike och Tré försvinna. Mike vände sig om mot oss och log det där leendet jag sett så många gånger förut, det där som sa ”jag vet nog allt vad det är som händer här”.
Grejen var den att det inte var något som hände mellan oss. Vi hade bara blivit kompisar, inget mer. Angelica var hur trevlig och mysig som helst, och så var det med det. Att hon var världens vackraste människa och att jag fortfarande hade den där konstiga känslan jag inte kunde sätta ord på varje gång jag såg henne var inget som gjorde något alls. Vi var kompisar, punkt slut.
Okej, jag kan förstå varför folk frågade om vi var tillsammans – jag var fortfarande ”den där nya”, även om jag tror att större delen av skolan visste mitt namn, och jag hängde i princip med så få människor. Att jag började hänga med Angelica när alla visste att jag var kompis med Tré och hur Tré brukade behandla Angelicas killkompisar och eventuella pojkvänner blev det tydligen väldigt intressant. Folk snackar ju väldigt gärna, om deras chans kommer, och nu hade de den. Det var ändå otroligt irriterande att vi inte kunde ses utan att folk nästan blev hysteriska (jag vet att jag flera gånger tänkte att folket i min skola behövde skaffa sig ett liv, eller att fler saker skulle kunna hända – lite spänning i vardagen sådär, bara de lät oss vara) men vi visste ju i alla fall hur det var. Tré med, för det visade att det verkligen var sant, att han var väldigt beskyddande när det kom till Angelica (det tog en hel del övertalning och löften för att han skulle sluta vara på mig om henne). Mike verkade misstänksam – därav det där jäkla leendet – såsom andra också var, men jag orkade inte bry mig. Det gick inte att övertala alla på samma sätt som jag lyckats med Tré att det inte var som det verkade.
”Vad har du nu?”
”Ehm... något i klassrummet, engelska kanske. Dudå?”
”Lunch, men alla jag känner är antingen borta eller är sjuka. Fattar inte hur precis alla lyckas vara det, seriöst.”
Mike och Tré hade försvunnit runt ett hörn och jag försökte bestämma mig för om vad vi än nu hade var värd att offra för Angelicas skull.
Alltid, blev svaret som dök upp i mitt huvud.
”Jag kan följa med dig upp dit, om du vill.”
Hon sken upp och gav ifrån sig något litet skrik som lät som ”eeeehp” och kastade sig om min hals igen, kramade mig hårt. Hennes reaktion fick mig att dö lite inombords (för jag blev glad över att hon faktiskt ville vara med mig) och började flina som en idiot. Hur skulle jag kunna låta bli?
Slutresultatet
”Skye, det funkar inte. De är för många.”
Jag och Nicholas satt hopkurade bakom ett par trälådor intill en enorm lastfarkost. Han var obeväpnad som vanligt, hade tappat lasersvärdet igen. Den grabben skulle få sig själv dödad någon vacker dag, jag visste om det. Han fick skylla sig själv – jag tänkte inte ta ansvar för huruvida han klarade sig eller inte. Nu var det visserligen mitt liv som stod på spel också, men jag skulle i alla fall ta mig ur det, som jag alltid gjort. Hade jag tur skulle Nicholas kunna klara sig han med, om han bara lät bli att klanta sig. Om det nu gick, det vill säga.
”Din plan är verkligen lysande, den fungerar ju så bra.”
”Håll tyst”, fräste jag och klappade till honom i bakhuvudet. ”Det var du som klantade till det – vi hade kunnat vara vid skeppet vid det här laget, om du inte vält hela den där högen med cylindrar. Du hade nog kunnat låta bli att ramla rätt in i vaktstyrkan också. Hade du inte bara kunnat släppa lös en flock muterade hamstrar istället? För det låter ju så mycket bättre.”
Han blundade och lutade huvudet bakåt, skrattade till. ”Muterade hamstrar? Seriöst?”
”Okej då, en flock med marsvin. Jag menade marsvin.”
”Som om vi skulle kunna hitta marsvin eller muterade hamstrar här. De blir väl uppätna av de där gigantiska läskiga fåglarna vi såg.”
”De är muterade, Nick. Muterade. De blir inte uppätna.”
Vi blev tysta när vi hörde steg bakom de stora lådorna vi satt bakom. Nicholas tryckte sig nära mig och jag kunde svära på att om vakterna skulle vara extra uppmärksamma skulle hans andetag avslöja oss. Jag lade en hand för hans mun och tecknade åt honom att vara tyst, tog sedan ett fast tag om det enda vapnet vi hade kvar, mitt lasersvärd. Tummen svävade över knappen – jag var redo om vi skulle bli upptäckta.
”Det är ett under att du fortfarande lever”, viskade jag så fort stegen försvunnit. ”Världens största mirakel.”
”Jag vet”, sa han och flinade. ”Jag har väl tur.”
Hans tur tog slut några sekunder därefter. Lådorna vi satt bakom rasade ner på oss och vakterna ropade högt, deras röster var segervissa. Jag undrade vem av oss som var idiotisk egentligen – vårat gömställe var nog ganska uppenbart och vakterna hade bara drivit med oss. Kanske hade de vetat vart vi varit hela den tiden vi suttit och tryckt bakom lådorna. Jag valde att fortsätta skylla det hela på Nicholas, för det var hans fel att vi var där från början. Det lät helt enkelt bäst så.
”Skye!” Ett par vakter hade fått tag på Nicholas och släpade nu iväg honom. Trots att jag tyckte att han fick skylla sig själv så ville jag inte ge upp. Om jag kunde rädda honom så skulle jag göra det, så det var bara att försöka. Det försvårades självklart när mitt vapen slogs ur mina händer och jag fann mig tryckt mot skeppet med flera laserpistoler riktade mot mig.
Det är slut nu. Jag är så körd.
”Skye, somnade du framför tv:n igen? Vad har vi sagt om det här?”
Jag vaknade långsamt till ljudet av mamma som svor högt över en legobit som låg på golvet samtidigt som hon stängde av tv:n. Jag hann dock öppna ögonen och se menyn till Star Wars spelas upp på tv:n innan skärmen blev svart.
När man drömmer om en film, eller något liknande, betyder det att man sett den för många gånger då? Hur många gånger har jag ens sett de filmerna de senaste veckorna?
”Upp nu. Låt mig slippa få mejl om att du är sen till skolan igen.”
Jag hatade mornar. Jag hatade att kliva upp och veta att jag var tvungen att gå till skolan. Det var inte själva skolan det var fel på – nej, den kunde vara distraherande och en bra tillflyktsort då och då – det var folket i den jag hade något emot. Lärarna förstod ingenting, trodde bara att jag var ett av alla problembarn som kom och gick, och eleverna var bara idioter hela högen. Jag hatade dem alla.
”Glöm inte bort ditt möte med dr. Morgan senare idag”, sa hon med samma tonfall som man säger jag-har-aldrig-brytt-mig-mindre-om-något-alls-i-hela-mitt-liv innan hon lämnade vardagsrummet.
Åh, psykologen. Mammas sätt att ”hantera mig”, även känt som sättet att få alla att hata mig på. Jag fortsätter ju gå dit fastän det inte hjälper, bara för att du tvingar dit mig och säger att det visst blir bra. Tack så mycket, älskar dig med.
Jag svarade inte på det, utan försvann bara upp för trappan för att byta om. Eftersom mamma nu inte ville att jag skulle komma sent så antog jag att det betydde att jag kunde hoppa över frukosten – jag skulle ändå inte precis dö av det. Frukost var hur som helst äckligt.
Eller räknas det som ytterligare en onormal sak med mig, en till sak att hata?
Jag hade slutat bry mig. Eftersom mamma redan hatade mig så gjorde det nog inte så mycket vad jag än gjorde, för inget spelade ju någon roll.
Det var en underdrift att säga att dagen varit hemsk. Alla verkade vara ännu större idioter just den dagen, vilket knappast gjorde mitt humör bättre. Det enda som räddade allt var bussresan från skolan in till stan med högljudd, stökig och skrikande musik i öronen. Ingen satt på sätet brevid mig, och jag förstod varför – jag hade skruvat upp volymen så mycket att det högst antagligen hördes ut. Mina öron gjorde ont, men jag tänkte ändå inte sänka volymen. Aldrig. Det var min höjdpunkt på dagen, och ingen skulle kunna ta det ifrån mig.
Jag och en kille som såg ut att vara i min ålder var de enda som klev in i hissen. Han gick till ett av hörnen och stod där, höll i träräcket som satt på hela bakre sidan av hissen, stod och stirrade på mig med en blandning av nyfikenhet och rädsla i blicken. Jag började genast fundera över om jag redan hunnit göra något, kastade till och med en blick på metallplattan alla knappar satt på för att kunna se min egen spegelbild. Jag visste att jag såg bra ut och gillade det jag såg – blek hy som såg ännu blekare ut under det mörka kaotiska rufset till hår, fina anletsdrag med tydligt markerade kindben, ljust blåa ögon och två metallringar i underläppen, snakebites. Det hade jag gjort utan lov från mamma hos en kompis, och eftersom skadan redan var skedd hade hon tagit med mig till ett proffs i alla fall. För att vara säker på att det inte skulle bli infekterat. (Men oj så arg hon var på mig den dagen. Det var definitivt värt det.)
Så vad var det som var fel? Varför stirrade han på mig sådär?
”Har du sett ett spöke eller?”, frågade jag och stirrade tillbaks. Han rodnade och skakade på huvudet, såg ner på sina fötter. Höll på med en lös tråd på de gråa torgvantarna. Jag flinade, kunde inte låta bli. ”Träffar du också en psykolog?”
Han såg ut att nicka – lite svårt att veta när man i stort sett bara såg den gråa mössan gunga lite i vad som skulle kunna vara en nickning – och såg sedan osäkert på mig. ”Men jag är normal ändå.”
”Det tror jag säkert.”
Ett par sekunder efter det verkade hissen rycka till för att sedan stanna. Ljuset flimrade till men verkade bestämma sig för att fortsätta lysa. Efter att ha slängt en blick på den andra pojken såg jag att han sett upp mot taket med ett förvånat ansiktsuttryck. De där stora bruna ögonen fick mig att tänka på rådjur, ett rådjurskid. Jag bestämde mig för att han passade som Bambi. Han skulle kunna vara Bambi om han var människa.
Jag tryckte på nödsignalsknappen, en gul knapp med en klocka på, men den verkade inte fungera. Eller så var det inte meningen att man skulle kunna höra den på något sätt – vad visste jag? Jag var ingen expert på hissar eller tekniska prylar för den delen alls.
”Det ser ut som om vi kan bli fast här ett tag”, sa jag och ryckte lätt på axlarna, ställde mig med ryggen mot väggen och gled ner på golvet. ”Om man tänker på våra möjligheter.” Vi skulle nog vackert få stanna kvar där tills någon räddade oss eller så. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra.
Pojken såg ner på sina fötter, sa inget alls, och jag undrade om det var så att han inte tyckte om hela situationen, att vi satt fast i en hiss, eller om jag verkligen såg läskig ut. Man kan väl inte vara rädd för någon man inte känner, eller kan man det? Jag var ju livrädd för Marilyn Manson ett tag, när jag var yngre, innan jag började uppskatta hans musik. Eller var det inte samma sak, kanske? Han var ju ändå ingen man bara mötte helt oväntat på stan – eller fastnade i en hiss med.
”Eftersom vi inte vet hur länge vi kan få sitta här så kan jag väl presentera mig. Skye.” Jag räckte fram handen, även fast det var för långt mellan oss för att han skulle kunna ta den – vi satt snett mittemot varandra, på varsin sida av hissen. Det var mer symboliskt, handuträckningen.
Han drog in händerna i den för stora huvtröjan, drog upp benen mot kroppen. ”Nicholas.”
”Hej Nicholas. Trevligt att träffas.” Jag flinade och sträckte ut benen. ”Gillar du att vara udda klädd?”
”Beror på vad du menar.”
Jag gjorde en gest mot honom. ”Det räknas kanske som udda.”
Han hade trasiga jeans – trasiga på det där snygga sättet – och röda converse på fötterna. Den ena hade ett djupblått skosnöre och den andra var vit och svart-rutig. Den svarta huvtröjan hade något zombie-tryck med blod på sig. På en av torgvantarna satt en nästan lysande grön näthandske och på den andra handleden satt ett gäng färgglada plastarmband. Och så den grå mössan som var nedtryckt på huvudet också. Den fick man ju inte glömma.
Om inte det var att klä sig udda visste jag inte vad som var det.
Nicholas ryckte lätt på axlarna, verkade ha ett litet leende som lekte i hans mungipor. ”Jag antar det. Jag slänger bara på mig första bästa jag hittar, faktiskt.” Han såg fundersamt på mig, tuggade på sin underläpp. ”Du ser också udda ut.”
Jag skrattade till. Om man jämförde mig med honom var jag ju nästan normalt klädd. ”Okej, vad är så udda med mig då?”
”...din jacka, kanske...?”
”Hur då? Det är ju en helt vanlig skinnjacka.”
”Jamen med alla lappar och pins och nålar och kedjor, typ.”
Jag skrattade igen. ”Du är mer udda.”
”Okej, jag kan leva med det.” Han ryckte nonchalant på axlarna och log något större. ”Jag tycker jag känner igen dig. Du sa att du heter Skye, va?”
Jag nickade och iakttog honom. Nu när han nämnt det var det något med honom som var bekant, som om jag kände honom på något sätt. Det var något med de där rådjursögonen, det rufsiga blonda håret, det gulliga ansiktet, allting. Till och med den där lilla aningen om ledsamhet som verkade finnas hos honom, överallt. Allt från ansiktsuttryck till kroppshållning. Jag var helt övertygad om att vi inte gick på samma skola, för det om något skulle jag ha kommit ihåg. Men vart skulle jag annars ha sett honom?
Det var tyst en stund medan vi bara såg på varandra, försökte komma på vart vi kunde ha träffats tidigare. Han var först med att vända bort blicken, såg ut att rodna lite, vilket fick mig att le stort.
”Varför träffar du en psykolog, förresten? Eller är det en för personlig fråga?”
Nicholas fortsatte vara tyst en stund. Sedan suckade han och blundade, lutade huvudet mot väggen bakom sig. ”Jag försökte ta livet av mig”, sa han till slut. ”Det måste vara nästan ett år sedan nu. Hamnade på något hem och var där ett halvår innan de lät mig komma hem.” Han uttalade det sista ordet med så mycket avsky i rösten att jag nästan ryckte till. ”Nu måste jag gå till en psykolog och så går jag knappt i skolan alls.” Han skrattade till. ”Jag har nog bara varit där runt fem gånger sedan självmordsförsöket.”
Jag såg förvånat på honom, och sedan förstod jag den där ledsna auran han hade hängande runt sig. Den hängde lika tungt som genomblöta kläder, såna som man kunde vrida ur utan att det slutade rinna vatten från dem. Såna som behövde hänga på tork i flera timmar innan de var användbara igen. Kanske var det var Nicholas var, ett genomblött klädesplagg. Ett som behövde år för att torka.
Man var nog tvungen att vara väldigt ledsen och otroligt förstörd för att vilja och försöka ta livet av sig. Var han förstörd?
”Varför?”
Han ryckte på axlarna, verkade inte riktigt vilja gå in på det. Det kanske var lite för personligt. ”Orkade inte mer. Det blev för mycket.”
Jag nickade, förstod nog känslan. Jag hade känt det, fast högst antagligen en miniatyrversion av vad han känt.
Ska jag släppa det här nu? Det är ju väldigt personligt, det här, och vi känner ju inte varandra. Alls. Att han ens berättade det här är förvånande.
”Du då, varför är du här?”
Jag skrattade och skakade lätt på huvudet, log. ”Jadu. Är väl lite av vad man kan kalla ett problembarn. Ingen perfekt unge, ingen som som föräldrar drömmer om att ha. Det här är mammas sätt att hantera mig, helt enkelt.”
”Hur menar du med problembarn? Man kan väl vara det på flera olika sätt?”
”Nu när du nämner det så ja, jag tror det. Jag är nog av den värsta sorten. Jag är ett sådant som skolkar, har helt urusla betyg och gärna hamnar i slagsmål med precis vem och vad som helst. Är väl uppkäftig och en rentav hemsk person också. Inte heller har jag något som helst intresse för sport eller tjejer eller sex eller allt vad nu normala tonårspojkar tycker om.” Jag skrattade igen, för egentligen var det ju ganska skrattretande. Om man var jag, om man såg det roliga i det.
Antagligen fanns det inget roligt med hur jag var och hela min situation, men det skulle ju knappast bli bättre av att jag mådde dåligt över det. Jag mådde ju inte heller bra, det var ju uppenbart, så psykologen var ett bra alternativ. Eller ja, det skulle ha varit bra om det faktiskt hjälpt också.
”Jag slog sönder en kille i min årskurs för att jag flippa totalt. Alltså, han var helt förstörd efteråt. Vet inte riktigt själv vad som hände. I alla fall så blev det väl droppen för alla, så nu sitter jag här.” Jag såg på Nicholas som stirrade på mig med stora ögon. ”Det är väl min historia, det.”
Han såg ner på sina händer igen, lekte och plockade med torgvantarna. ”Jag blir mobbad i skolan”, sa han tyst. ”Hemma är inte heller bra, för jag finns inte. Är helt osynlig, kan man nog säga. Det känns som om jag är osynlig i alla fall. Jag vet inte om de ignorerar mig för att de hatar mig eller om jag verkligen är osynlig, men i alla fall. Den dagen var det värre än vanligt i skolan och jag fick helt enkelt nog. Bestämde mig för att det inte var värt det, att alla skulle vara så himla mycket gladare utan mig, och skar upp handlederna sådär riktigt äckligt djupt. Alla sömnpiller tog jag från burken i skåpet ovanför spegeln i badrummet. Mamma hittade mig dock, kom hem för tidigt just den dagen, och så, ja... det är väl min historia det.” Han ryckte lätt på axlarna och började bita på sina naglar.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad fanns det att säga, egentligen? Allt kommer säkert ordna sig? Jag är ledsen för din skull? Klart jag var det, trots att jag inte kände honom. Det var synd att han velat ta livet av sig, och av någon anledning hade jag börjat bry mig om honom. Jag förstod det inte själv, men det var precis så det var. Jag brydde mig om den udda pojken på andra sidan om hissen, hur lite vi än kände varandra. Samtidigt så misstänkte jag att han berättat mer om sig själv för mig än vad han gjort för någon annan, om han inte varit tvungen att prata. Det kändes bara som om han var den tysta typen; varför skulle han vara särskilt pratsam, egentligen?
Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp och gick fram till Nicholas, satte mig på golvet intill honom och kramade honom hårt. Först verkade han förvånad, nästan paralyserad, men slappnade av efter en stund och bara lät mig krama honom. Han lade till och med en av sina händer på mina.
”Får du också någon slags déjà vu-känsla?”
”Mhm”, svarade jag bara, för på något sätt så hade jag det, men jag förstod det inte. Vi kände ju inte varandra, och vi hade än mindre kramats tidigare så vart kom déjà vun från? Det var skumt, förvirrande, nästan lite läskigt.
Nicholas stelnade till och trasslade sig loss från mig, i princip kastade sig bort till andra sidan av hissen. Han såg nästan skräckslaget på mig. Vad har jag gjort nu då? ”Jag vet varför jag känner igen dig nu! Jag vet vart jag sett dig förut!”
Jag såg chockat på honom. ”Va, vart?”
”Jag drömde det här! Precis allt det här. Allt från att hissen stannade till pratet och kramen. Jag kommer ihåg nu!”
Jag var påväg att säga att det inte var möjligt när det slog mig att jag drömt om honom också. Inte precis samma dröm som han haft, men han hade funnits med i ett flertal av mina drömmar och hade varit det i ungefär ett år. Nu, efter att ha pratat med den riktiga Nicholas, insåg jag att hans uppebarelser i drömmarnas värld kunde ha börjat i samma period som han försökt ta livet av sig. Han hade ju sagt att det var runt ett år sedan, och trots att jag inte förstod kopplingen så kändes det rätt, som om jag löst någon gåta. Det var nog inte särskilt logiskt alls, men det kunde vara så.
Frågan var bara vad jag hade med allt det att göra.
”Jag har drömt om dig med”, sa jag med en svag röst. ”Inatt, bland annat.”
”Vad hände?”
”Jag vet inte, det skulle kunna vara ur Star Wars, typ. Har sett för mycket på de filmerna, somnade till den på soffan igår.” Jag gömde ansiktet i händerna och försökte komma ihåg hela drömmen. Dagens händelser och mötet med Nicholas gjorde att det var kaos i mitt huvud, och drömmen gömde sig där någonstans, i kaoset. ”Det var... vi var... jagade, tror jag... du var klantig... vi pratade om... muterade hamstrar...”
Han fnissade till. ”Muterade hamstrar?”
”Marsvin. Du trodde de blev uppätna av fåglar, men de är ju muterade. Muterade saker är inte goda.”
”Och det vet du hur? Eller vill jag veta, förresten?”
”Jamen man kan väl tänka sig att det är så.” Jag frustade till av skratt, tack vare minnet av drömmen och hela situationen. ”Skulle du vilja äta muterad kycklingfilé med sås och potatis om det stod på menyn?”
Han började skratta så mycket att han inte verkade kunna svara. Hans skratt var jättefint på något sätt, och åh så smittsamt det var.
Vi låg på golvet och skrek av skratt, ett skratt som avbröts tvärt när hissen började röra på sig igen. Ett ögonblick var jag säker på att hissen rasade, att vi störtade, men den hade tydligen bara börjat fungera igen. En snabb blick mot Nicholas sa att han hade trott precis samma sak, då han stelnat till och blivit likblek i ansiktet. Jag petade på honom med foten tills han vaknade ur den tillfälliga paralyseringen och reste mig sedan upp med ett leende, höll ut händerna mot honom.
”Det är okej, vi rör oss igen. Det är ingen fara.”
Nicholas tog mina händer och drog sig upp, stod på mina fötter. När han gjorde så var han nästan lika lång som mig.
Han är en fin kille. Man ser det på honom, liksom. Synd att han är så ledsen bara.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan med en hel del krångel, eftersom fickorna var ganska trånga och Nicholas stod så nära – men jag ville inte för allt i världen att han skulle flytta på sig – och höll fram den mot honom. ”Skriv in ditt nummer. Vill gärna träffa dig igen.”
Han rodnade lite när han tryckte in sitt nummer. ”Jag antar att det är meningen att det ska vara så, för drömmarna måste ju betyda något.”
”Precis vad jag tänkte.”
Vi höll armkrok med varandra när hissen stannade på rätt våning och gick tillsammans genom korridoren. Ungefär halvvägs genom den stannade han upp.
”Här ska jag in”, sa han med en gest mot dörren till vänster om oss. ”Men vi ses någon gång, eller hur?”
”Självklart”, sa jag och drog mig bort från honom, log stort. ”Om inte annat så ses vi när vi sover.”
Jag började gå och hade nästan kommit fram till rätt dörr när Nicholas ropade mitt namn.
”Du, förresten – jag skulle nog inte äta en muterad kycklingfilé med vad det nu var du sa. Du har rätt; det låter inte så aptitretande.”
Jag skrattade när jag öppnade dörren till dr. Morgans kontor, för jag hade inte varit sådär glad som jag var just då på evigheter, och inte var det tack vare gubben som satt bakom skrivbordet heller. Nej, det var tack vare en udda kille med fint skratt som allt den där bubblande glädjen fanns där.
Nicholas.
Feedback
”Skye, det funkar inte. De är för många.”
Jag och Nicholas satt hopkurade bakom ett par trälådor intill en enorm lastfarkost. Han var obeväpnad som vanligt, hade tappat lasersvärdet igen. Den grabben skulle få sig själv dödad någon vacker dag, jag visste om det. Han fick skylla sig själv – jag tänkte inte ta ansvar för huruvida han klarade sig eller inte. Nu var det visserligen mitt liv som stod på spel också, men jag skulle i alla fall ta mig ur det, som jag alltid gjort. Hade jag tur skulle Nicholas kunna klara sig han med, om han bara lät bli att klanta sig. Om det nu gick, det vill säga.
”Din plan är verkligen lysande, den fungerar ju så bra.”
”Håll käften”, fräste jag och klappade till honom i bakhuvudet. ”Det var du som klantade till det – vi hade kunnat vara vid skeppet vid det här laget, om du inte vält hela den där högen med cylindrar. Du hade nog kunnat låta bli att ramla rätt in i vaktstyrkan också. Hade du inte bara kunnat släppa lös en flock muterade hamstrar istället? För det låter ju så mycket bättre.”
Han blundade och lutade huvudet bakåt, skrattade till. ”Muterade hamstrar? Seriöst?”
”Okej då, en flock med marsvin. Jag menade marsvin.”
”Som om vi skulle kunna hitta marsvin eller muterade hamstrar här. De blir väl uppätna av de där gigantiska läskiga fåglarna vi såg.”
”De är muterade, Nick. Muterade. De blir inte uppätna.”
Vi blev tysta när vi hörde steg bakom de stora lådorna vi satt bakom. Nicholas tryckte sig nära mig och jag kunde svära på att om vakterna skulle vara extra uppmärksamma skulle hans andetag avslöja oss. Jag lade en hand för hans mun och tecknade åt honom att vara tyst, tog sedan ett fast tag om det enda vapnet vi hade kvar, mitt lasersvärd. Tummen svävade över knappen – jag var redo om vi skulle bli upptäckta.
”Det är ett under att du fortfarande lever”, viskade jag så fort stegen försvunnit. ”Ett jävla mirakel.”
”Jag vet”, sa han och flinade. ”Jag har väl tur.”
Hans tur tog slut några sekunder därefter. Lådorna vi satt bakom rasade ner på oss och vakterna ropade högt, deras röster var segervissa. Jag undrade vem av oss som var idiotisk egentligen – vårat gömställe var nog ganska uppenbart och vakterna hade bara drivit med oss. Kanske hade de vetat vart vi varit hela den tiden vi suttit och tryckt bakom lådorna. Jag valde att fortsätta skylla det hela på Nicholas, för det var hans fel att vi var där från början. Det lät helt enkelt bäst så.
”Skye!” Ett par vakter hade fått tag på Nicholas och släpade nu iväg honom. Trots att jag tyckte att han fick skylla sig själv så ville jag inte ge upp. Om jag kunde rädda honom så skulle jag göra det, så det var bara att försöka. Det försvårades självklart när mitt vapen slogs ur mina händer och jag fann mig tryckt mot skeppet med flera laserpistoler riktade mot mig.
Det är slut nu. Jag är så körd.
”Skye, somnade du framför tv:n igen? Vad har vi sagt om det här?”
Jag vaknade långsamt till ljudet av mamma som svor högt över en legobit som låg på golvet samtidigt som hon stängde av tv:n. Jag hann dock öppna ögonen och se menyn till Star Wars spelas upp på tv:n innan skärmen blev svart.
När man drömmer om en film, eller något liknande, betyder det att man sett den för många gånger då? Hur många gånger har jag ens sett de filmerna de senaste veckorna?
”Upp nu. Låt mig slippa få mejl om att du är sen till skolan igen.”
Jag hatade mornar. Jag hatade att kliva upp och veta att jag var tvungen att gå till skolan. Det var inte själva skolan det var fel på – nej, den kunde vara distraherande och en bra tillflyktsort då och då – det var folket i den jag hade något emot. Lärarna förstod ingenting, trodde bara att jag var ett av alla problembarn som kom och gick, och eleverna var bara idioter hela högen. Hatade dem alla.
”Glöm inte bort ditt möte med dr. Morgan senare idag”, sa hon med samma tonfall som man säger jag-har-aldrig-brytt-mig-mindre-om-något-alls-i-hela-mitt-liv innan hon lämnade vardagsrummet.
Åh, psykologen. Mammas sätt att ”hantera mig”, även känt som sättet att få alla att hata mig på. Jag fortsätter ju gå dit fastän det inte hjälper, bara för att du tvingar dit mig och säger att det visst blir bra. Tack så mycket, älskar dig med.
Jag svarade inte på det, utan försvann bara upp för trappan för att byta om. Eftersom mamma nu inte ville att jag skulle komma sent så antog jag att det betydde att jag kunde hoppa över frukosten – jag skulle ändå inte precis dö av det. Frukost var hur som helst äckligt.
Eller räknas det som ytterligare en onormal sak med mig, en till sak att hata?
Jag hade slutat bry mig. Eftersom mamma redan hatade mig så gjorde det nog inte så mycket vad jag än gjorde, för inget spelade ju någon roll.
Det var en underdrift att säga att dagen varit hemsk. Alla verkade vara ännu större idioter just den dagen, vilket knappast gjorde mitt humör bättre. Det enda som räddade allt var bussresan från skolan in till stan med högljudd, stökig och skrikande musik i öronen. Ingen satt på sätet brevid mig, och jag förstod varför – jag hade skruvat upp volymen så mycket att det högst antagligen hördes ut. Mina öron gjorde ont, men jag tänkte ändå inte sänka volymen. Aldrig. Det var min höjdpunkt på dagen, och ingen skulle kunna ta det ifrån mig.
Jag och en kille som såg ut att vara i min ålder var de enda som klev in i hissen. Han gick till ett av hörnen och stod där, höll i träräcket som satt på hela bakre sidan av hissen, stod och stirrade på mig med en blandning av nyfikenhet och rädsla i blicken. Jag började genast fundera över om jag redan hunnit göra något, kastade till och med en blick på metallplattan alla knappar satt på för att kunna se min egen spegelbild. Jag visste att jag såg bra ut och gillade det jag såg – blek hy som såg ännu blekare ut under det mörka kaotiska rufset till hår, fina anletsdrag med tydligt markerade kindben, ljust blåa ögon och två metallringar i underläppen, snakebites. Det hade jag gjort utan lov från mamma hos en kompis, och eftersom skadan redan var skedd hade hon tagit med mig till ett proffs i alla fall. För att vara säker på att det inte skulle bli infekterat. (Men oj så arg hon var på mig den dagen. Det var definitivt värt det.)
Så vad var det som var fel? Varför stirrade han på mig sådär?
”Har du sett ett spöke eller?”, frågade jag och stirrade tillbaks. Han rodnade och skakade på huvudet, såg ner på sina fötter. Höll på med en lös tråd på de gråa torgvantarna. Jag flinade, kunde inte låta bli. ”Träffar du också en psykolog?”
Han såg ut att nicka – lite svårt att veta när man i stort sett bara såg den gråa mössan gunga lite i vad som skulle kunna vara en nickning – och såg sedan osäkert på mig. ”Men jag är normal ändå.”
”Det tror jag säkert.”
Ett par sekunder efter det verkade hissen rycka till för att sedan stanna. Ljuset flimrade till men verkade bestämma sig för att fortsätta lysa. Efter att ha slängt en blick på den andra pojken såg jag att han sett upp mot taket med ett förvånat ansiktsuttryck. De där stora bruna ögonen fick mig att tänka på rådjur, ett rådjurskid. Jag bestämde mig för att han passade som Bambi. Han skulle kunna vara Bambi om han var människa.
Jag tryckte på nödsignalsknappen, en gul knapp med en klocka på, men den verkade inte fungera. Eller så var det inte meningen att man skulle kunna höra den på något sätt – vad visste jag? Jag var ingen expert på hissar eller tekniska prylar för den delen alls.
”Det ser ut som om vi kan bli fast här ett tag”, sa jag och ryckte lätt på axlarna, ställde mig med ryggen mot väggen och gled ner på golvet. ”Om man tänker på våra möjligheter.” Vi skulle nog vackert få stanna kvar där tills någon räddade oss eller så. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra.
Pojken såg ner på sina fötter, sa inget alls, och jag undrade om det var så att han inte tyckte om hela situationen, att vi satt fast i en hiss, eller om jag verkligen såg läskig ut. Man kan väl inte vara rädd för någon man inte känner, eller kan man det? Jag var ju livrädd för Marilyn Manson ett tag, när jag var yngre, innan jag började uppskatta hans musik. Eller var det inte samma sak, kanske? Han var ju ändå ingen man bara mötte helt oväntat på stan – eller fastnade i en hiss med.
”Eftersom vi inte vet hur länge vi kan få sitta här så kan jag väl presentera mig. Skye.” Jag räckte fram handen, även fast det var för långt mellan oss för att han skulle kunna ta den. Vi satt liksom snett mittemot varandra. Det var mer symboliskt, handuträckningen.
Han drog in händerna i den för stora huvtröjan, drog upp benen mot kroppen. ”Nicholas.”
”Hej Nicholas. Trevligt att träffas.” Jag flinade och sträckte ut benen. ”Gillar du att vara udda klädd?”
”Beror på vad du menar.”
Jag gjorde en gest mot honom. ”Det räknas kanske som udda.”
Han hade trasiga jeans – trasiga på det där snygga sättet – och röda converse på fötterna. Den ena hade ett djupblått skosnöre och den andra var vit och svart-rutig. Den svarta huvtröjan hade något zombie-tryck med blod på sig. På en av torgvantarna satt en nästan lysande grön näthandske och på den andra handleden satt ett gäng färgglada plastarmband. Och så den grå mössan som var nedtryckt på huvudet också. Den fick man ju inte glömma.
Om inte det var att klä sig udda visste jag inte vad som var det.
Nicholas ryckte lätt på axlarna, verkade ha ett litet leende som lekte i hans mungipor. ”Jag antar det. Jag slänger bara på mig första bästa jag hittar, faktiskt.” Han såg fundersamt på mig, tuggade på sin underläpp. ”Det ser också udda ut.”
Jag skrattade till. Om man jämförde mig med honom var jag ju nästan normalt klädd. ”Okej, vad är så udda med mig då?”
”...din jacka, kanske...?”
”Hur då? Det är ju en helt vanlig skinnjacka.”
”Jamen med alla lappar och pins och nålar och kedjor, typ.”
Jag skrattade igen. ”Du är mer udda.”
”Okej, jag kan leva med det.” Han ryckte nonchalant på axlarna och log något större. ”Jag tycker jag känner igen dig. Du sa att du heter Skye, va?”
Jag nickade och iakttog honom. Nu när han nämnt det var det något med honom som var bekant, som om jag kände honom på något sätt. Det var något med de där rådjursögonen, det rufsiga blonda håret, det gulliga ansiktet, allting. Till och med den där lilla aningen om ledsamhet som verkade finnas hos honom, överallt. Allt från ansiktsuttryck till kroppshållning. Jag var helt övertygad om att vi inte gick på samma skola, för det om något skulle jag ha kommit ihåg. Men vart skulle jag annars ha sett honom?
Det var tyst en stund medan vi bara såg på varandra, försökte komma på vart vi kunde ha träffats tidigare. Han var först med att vända bort blicken, såg ut att rodna lite, vilket fick mig att le stort.
”Varför träffar du en psykolog, förresten? Eller är det en för personlig fråga?”
Nicholas fortsatte vara tyst en stund. Sedan suckade han och blundade, lutade huvudet mot väggen bakom sig. ”Jag försökte ta livet av mig”, sa han till slut. ”Det måste vara nästan ett år sedan nu. Hamnade på något hem och var där ett halvår innan de lät mig komma hem.” Han uttalade det sista ordet med så mycket avsky i rösten att jag nästan ryckte till. ”Nu måste jag gå till en psykolog och så går jag knappt i skolan alls.” Han skrattade till. ”Jag har nog bara varit där runt fem gånger sedan självmordsförsöket.”
Jag såg förvånat på honom, och sedan förstod jag den där ledsna auran han hade hängande runt sig. Den hängde lika tungt som genomblöta kläder, såna som man kunde vrida ur utan att det slutade rinna vatten från dem. Såna som behövde hänga på tork i flera timmar innan de var användbara igen. Kanske var det var Nicholas var, ett genomblött klädesplagg. Ett som behövde år för att torka.
Man var nog tvungen att vara väldigt ledsen och otroligt förstörd för att vilja och försöka ta livet av sig. Var han förstörd?
”Varför?”
Han ryckte på axlarna, verkade inte riktigt vilja gå in på det. Det kanske var lite för personligt. ”Orkade inte mer. Det blev för mycket.”
Jag nickade, förstod nog känslan. Jag hade känt det, fast högst antagligen en miniatyrversion av vad han känt.
Ska jag släppa det här nu? Det är ju väldigt personligt, det här, och vi känner ju inte varandra. Alls. Att han ens berättade det här är förvånande.
”Du då, varför är du här?”
Jag skrattade och skakade lätt på huvudet, log. ”Jadu. Är väl lite av vad man kan kalla ett problembarn. Ingen perfekt unge, ingen som som föräldrar drömmer om att ha. Det här är mammas sätt att hantera mig, helt enkelt.”
”Hur menar du med problembarn? Man kan väl vara det på flera olika sätt?”
”Nu när du nämner det så ja, jag tror det. Jag är nog av den värsta sorten. Jag är ett sådant som skolkar, har helt urusla betyg och gärna hamnar i slagsmål med precis vem och vad fan som helst. Är väl uppkäftig och en rentav hemsk person också. Inte heller har jag något som helst intresse för sport eller tjejer eller sex eller allt vad nu normala tonårspojkar tycker om.” Jag skrattade igen, för egentligen var det ju ganska skrattretande. Om man var jag, om man såg det roliga i det.
Antagligen fanns det inget roligt med hur jag var och hela min situation, men det skulle ju knappast bli bättre av att jag mådde dåligt över det. Jag mådde ju inte heller bra, det var ju uppenbart, så psykologen var ett bra alternativ. Eller ja, det skulle ha varit bra om det faktiskt hjälpt också.
”Jag slog sönder en kille i min årskurs för att jag flippa totalt. Alltså, han var helt förstörd efteråt. Vet inte riktigt själv vad som hände. I alla fall så blev det väl droppen. Och nu sitter jag här.” Jag såg på Nicholas som stirrade på mig med stora ögon. ”Det är väl min historia, det.”
Han såg ner på sina händer igen, lekte och plockade med torgvantarna. ”Jag blir mobbad i skolan”, sa han tyst. ”Hemma är inte heller bra, för jag finns inte. Är helt osynlig, liksom. Jag vet inte om de ignorerar mig för att de hatar mig eller om jag verkligen är osynlig, men i alla fall. Den dagen var det värre än vanligt i skolan och jag fick helt enkelt nog. Bestämde mig för att det inte var värt det, att alla skulle vara så jävla mycket gladare utan mig, och skar upp handlederna sådär riktigt äckligt djupt. Alla sömnpiller tog jag från burken i skåpet ovanför spegeln i badrummet. Mamma hittade mig dock, kom hem för tidigt just den dagen, och så, ja... det är väl min historia det.” Han ryckte lätt på axlarna och började bita på sina naglar.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad fanns det att säga, egentligen? Allt kommer säkert ordna sig? Jag är ledsen för din skull? Klart jag var det, trots att jag inte kände honom. Det var synd att han velat ta livet av sig, och av någon anledning hade jag börjat bry mig om honom. Jag förstod det inte själv, men det var precis så det var. Jag brydde mig om den udda pojken på andra sidan om hissen, hur lite vi än kände varandra. Samtidigt så misstänkte jag att han berättat mer om sig själv för mig än vad han gjort för någon annan, om han inte varit tvungen att prata. Det kändes bara som om han var den tysta typen; varför skulle han vara särskilt pratsam, egentligen?
Utan att riktigt tänka mig för reste jag mig upp och gick fram till Nicholas, satte mig på golvet intill honom och kramade honom hårt. Först verkade han förvånad, nästan paralyserad, men slappnade av efter en stund och bara lät mig krama honom. Han lade till och med en av sina händer på mina.
”Får du också någon slags déjà vu-känsla?”
”Mhm”, svarade jag bara, för på något sätt så hade jag det, men jag förstod det inte. Vi kände ju inte varandra, och vi hade än mindre kramats tidigare så vart kom déjà vun från? Det var skumt, förvirrande, nästan lite läskigt.
Nicholas stelnade till och trasslade sig loss från mig, i princip kastade sig bort till andra sidan av hissen. Han såg nästan skräckslaget på mig. Vad hade jag gjort nu då? ”Jag vet varför jag känner igen dig nu! Jag vet vart jag sett dig förut!”
Jag såg chockat på honom. ”Va, vart?”
”Jag drömde det här! Precis allt det här. Allt från att hissen stannade till pratet och kramen. Jag kommer ihåg nu!”
Jag var påväg att säga att det inte var möjligt när det slog mig att jag drömt om honom också. Inte precis samma dröm som han haft, men han hade funnits med i ett flertal av mina drömmar och hade varit det i ungefär ett år. Nu, efter att ha pratat med den riktiga Nicholas, insåg jag att hans uppebarelser i drömmarnas värld kunde ha börjat i samma period som han försökt ta livet av sig. Han hade ju sagt att det var runt ett år sedan, och trots att jag inte förstod kopplingen så kändes det rätt, som om jag löst någon gåta. Det var nog inte särskilt logiskt alls, men det kunde vara så.
Frågan var bara vad jag hade med allt det att göra.
”Jag har drömt om dig med”, sa jag med en svag röst. ”Inatt, bland annat.”
”Vad hände?”
”Jag vet inte, det skulle kunna vara ur Star Wars, typ. Har sett för mycket på de filmerna, somnade till den på soffan igår.” Jag gömde ansiktet i händerna och försökte komma ihåg hela drömmen. Dagens händelser och mötet med Nicholas gjorde att det var kaos i mitt huvud, och drömmen gömde sig där någonstans, i kaoset. ”Det var... vi var... jagade, tror jag... du var klantig... vi pratade om... muterade hamstrar...”
Han fnissade till. ”Muterade hamstrar?”
”Marsvin. Du trodde de blev uppätna av fåglar, men de är ju muterade. Muterade saker är inte goda.”
”Och det vet du hur? Eller vill jag veta, förresten?”
”Jamen man kan väl tänka sig att det är så.” Jag började skratta ganska hysteriskt, tack vare minnet av drömmen och hela situationen. ”Skulle du vilja äta muterad kycklingfilé med sås och potatis om det stod på menyn?”
Han började skratta så mycket att han inte verkade kunna svara. Hans skratt var jättefint på något sätt, och åh så smittsamt.
Vi låg på golvet och skrek av skratt, ett skratt som avbröts tvärt när hissen började röra på sig igen. Ett ögonblick var jag säker på att hissen rasade, att vi störtade, men den hade tydligen bara börjat fungera igen. En snabb blick mot Nicholas sa att han hade trott precis samma sak, då han stelnat till och blivit likblek i ansiktet. Jag petade på honom med foten tills han vaknade ur den tillfälliga paralyseringen och reste mig sedan upp med ett leende, höll ut händerna mot honom.
”Det är okej, vi rör oss igen. Det är ingen fara.”
Nicholas tog mina händer och drog sig upp, stod på mina fötter. När han gjorde så var han nästan lika lång som mig.
Han är en fin kille. Man ser det på honom, liksom. Synd att han är så ledsen bara.
Jag fiskade upp mobilen ur fickan med en hel del krångel, eftersom fickorna var ganska trånga och Nicholas stod så nära – men jag ville inte för allt i världen att han skulle flytta på sig – och höll fram den mot honom. ”Skriv in ditt nummer. Vill gärna träffa dig igen.”
Han rodnade lite när han tryckte in sitt nummer. ”Jag antar att det är meningen att det ska vara så, för drömmarna måste ju betyda något.”
”Precis vad jag tänkte.”
Vi höll armkrok med varandra när hissen stannade på rätt våning och gick tillsammans genom korridoren. Ungefär halvvägs genom den stannade han upp.
”Här ska jag in”, sa han med en gest mot dörren till vänster om oss. ”Men vi ses någon gång, eller hur?”
”Självklart”, sa jag och drog mig bort från honom, log stort. ”Om inte annat så ses vi när vi sover.”
Jag började gå och hade nästan kommit fram till rätt dörr när Nicholas ropade mitt namn.
”Du, förresten – jag skulle nog inte äta en muterad kycklingfilé med vad det nu var du sa. Du har rätt; det låter inte så aptitretande.”
Jag skrattade när jag öppnade dörren till dr. Morgans kontor, för jag hade inte varit sådär glad som jag var just då på evigheter, och inte var det tack vare gubben som satt bakom skrivbordet heller. Nej, det var tack vare en udda kille med fint skratt som allt den där bubblande glädjen fanns där.
Nicholas.
Ny design
Billie/Tré (i brist på bra namn)
Det var en av alla vanliga filmkvällar och jag plågades. Ja, jag plågades. Det spelade ingen roll att filmen var bra eller att det fanns godis, för allt jag kunde tänka på var människan som satt brevid mig. Han satt så nära att våra ben rörde vid varandra – eller han satt i skräddare så hans knä rörde vid mitt lår – och det var tillräckligt för att jag skulle vilja flippa ur och skrika högt.
Fan, han var så jävla vacker. För vacker. Jag undrade om det verkligen var lagligt.
Jag vred lite på huvudet och sneglade försiktigt på honom, ville inte att han skulle upptäcka att jag såg på honom. Han satt med hakan i händerna och armbågarna på låren, satt något framåtlutad och var helt uppslukad i vad som pågick på tv-skärmen. Jag kunde inte koncentrera mig på filmen, för allt jag kunde tänka på var hur gärna jag ville dra fingrarna genom det där svarta rufset till hår, kyssa de där fantastiska läpparna, få röra vid honom. Hade jag kunnat hade jag gjort det, och jag skulle kunna göra det, men jag var så rädd för att förlora honom. Så jävla rädd. Det fick absolut inte hända, för jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan honom.
”Du, jag tror hon dog.” Billie vred huvudet mot mig och flinade.
”Hm va?”
”Jamen hon. Hon som blev skjuten. Eller vad tror du?”
Jag skrattade till. ”Nä. Hon överlevde säkert. Liksom, vem fan klarar inte ett skott mot huvudet?”
Åh gud hans skratt jag går sönder jag orkar inte så jävla söt herregud vad fan gör du med mig sluta jag kan inte tänka jag -
”Tré, jag fryser. Har ni nån filt nånstans...?”
Jag sträckte mig över honom för att nå den lilla högen med filtar som låg vid den andra änden av soffan, passade på att vara så nära honom jag kunde. Drog in hans doft, kände hans hår kittla min kind. Jag blev yr av att bara vara nära honom några sekunder, vilket inte alls var bra.
”Here you go”, sa jag och lindade in honom i filten tills i stort sett bara hans näsa stack ut. Han såg så liten och söt ut att jag började skratta, påminde av någon okänd anledning om mumintrollen, och lade armarna om honom. ”Bättre?”
”Mycket bättre.” Han justerade filten lite så att han kunde se något och lutade sig mot mig. Han satt med huvudet mot min axel och jag hade armarna om honom och höll på att dö av lycka. ”Lilla Teddy.”
”Lilla Billy.”
”Håll käften.”
Jag flinade bara och försökte koncentrera mig på filmen istället på hur gott han doftade. Vad var det som fick honom att lukta så gott hela tiden?
Men seriöst.
När eftertexterna började rulla lyfte han på huvudet och såg på mig. Hans ansikte var bara några centimeter bort, hans läppar...
Åh. Jag skulle ge vad som helst för att få kyssa honom.
”Vad ska vi se på nu?”, frågade han med ett lågt tonfall, log lite. Han såg förvirrad ut, förvirrad och söt, och jag önskade att jag visste vart förvirringen kom från. Jag visste vart min förvirring kom från – jag kunde känna hans utandningar mot mina läppar. Han luktade sött, luktade godis, luktade Billie. Jag höll på att svimma, för det var för mycket söthet på en och samma gång.
”Jag vet in-” Längre än så hann jag inte förrän hans läppar var mot mina. Först kom chocken och paniken, sedan kunde jag bara tänka på hur mjuka hans läppar var. Det var precis lika perfekt som jag trott – hoppats på – att det skulle vara.
Det som förvånade mig, det var att det var han som gjort det. Inte jag. Jag visste inte vad det betydde, och ärligt talat så kunde jag inte riktigt bry mig heller.
Han drog sig undan efter vad som kändes som bara ett par korta sekunder, samtidigt som det känts som om det gått en evighet. ”F-förlåt, jag...”, mumlade han fram, rodnade. ”Jag... j-jag vet inte...”
Jag skakade lätt på huvudet, tog hans ansikte mellan mina händer och kysste honom. Han satt alldeles stilla en kort stund, verkade inte ens andas, innan han besvarade kyssen och gjorde mig till den lyckligaste människan i hela jävla världen. Jag lät en hand smita in under hans tröja och smekte honom lätt över magen, vilket fick honom att dra efter andan. Jag visste att jag var tvungen att ta det försiktigt, fick inte skrämma bort honom, för det märktes att han var ovan. Kanske visste han inte vad han tyckte om hela situationen heller, och det var okej. Jag älskade det i alla fall.
Förvåningen när han föll baklänges, drog mig med sig och började dra i min tröja var stor och det kanske märktes på mig, eftersom han flinade. ”Vad?”
”Inget, jag...” Jag satte mig upp och bara såg ner på honom. Så satans jävla vacker. ”Jag trodde inte...”
Han skrattade till och drog ner mig igen, kysste mig ivrigt. ”Håll käften ett tag nu, will ya?”
Som om jag skulle kunna protestera. Jag satte mig upp igen, den här gången för att dra av tröjan. Han satte sig också upp och gjorde precis samma sak innan han trasslade in händerna i mitt hår och drog med mig ner igen. Han var så nära, så fruktansvärt nära, och jag fick röra vid honom.
Av ren nyfikenhet över hur långt han skulle kunna tänkas gå drog jag händerna långsamt nerför hans kropp för att låta dem smita in i hans byxor. Han drog efter andan, stönade lågt när jag började kyssa hans hals. Jag fortsatte ner över hans bröstkorg när han inte verkade protestera. Om jag hade vetat att det här var vad som skulle hända när han kom genom dörren hade jag nog inte kunnat hålla händerna borta – kanske hade vi inte ens börjat kolla på någon film alls, utan hoppat direkt till det här. Det hade varit trevligt, även om det var trevligt att bara vara med honom också.
Utan att tänka efter knäppte jag snabbt upp byxknappen och drog ner gylfen så långsamt jag kunde med tänderna. Billie var ett väldigt roligt experiment, för trots allt var det här det sista jag förväntat mig skulle hända, och nu hände det. Han verkade tycka väldigt mycket om det, med tanke på hur han rörde höfterna mot mig, hans stön.
Han stönade en hel del, sa mitt namn (vilket var det sexigaste jag varit med om) medan jag höll på med hans byxor, försökte få av honom dem. Jag lekte med tungan på hans mage och drog mig sakta neråt, vilket verkade driva honom till vansinne.
”Sluta retaaaaas”, stötte han fram med händerna i mitt hår. Det märktes att han försökte att inte röra sig så mycket, få mig att tro att det inte var så stor deal egentligen, men jag visste hur mycket han ville ha det. Det var sånt man kände på sig, helt enkelt.
Nej, han skulle nog få be lite mer innan jag skulle ge upp. Jag hade väntat för länge på det här för att inte njuta över hur mycket kontroll jag hade över honom just då. Därför lät jag tungan följa linningen på hans boxers, hade händerna på hans höfter för att kunna hålla honom stilla. Han tog tag i en kudde och tryckte den över ansiktet, skrek – jag vet inte om det var av frustration eller av lust, men det var sexigt vilket fall som helst.
Damn, those hips...
Hur jag hamnade under honom var ett mysterium, ett väldig trevligt sådant. Någon som inte behövde funderas på. Billie kysste mig nästan våldsamt, bet mig i underläppen samtidigt som han knäppte upp mina jeans och lyckades få av dem. Hans händer smög in i mina boxers och jag slutade andas, rev honom högst antagligen på ryggen. Ganska mycket, dessutom. Well, han fick skylla sig själv.
Tiden blev till något suddigt, abstrakt, och jag hade aldrig någonsin brytt mig mindre om det. Allt som existerade var Billie och den där överlyckliga känslan som kändes från topp till tå. Billie med sin perfekta kropp, perfekta läppar, och åh herregud hans tunga. Jag visste inte vem som lärt honom allt han gjorde, eller om han bara improviserade – det spelade ingen roll; han gjorde det, och han gjorde det bra. Det räckte att veta bara det lilla, att det var bra.
”Du får inte knuffa till mig nu, för ramlar jag ner på golvet är du dödens”, muttrade Billie mot min hals och gled ner från mig, knuffade in mig mot ryggstödet på soffan. Han flinade och kysste mig lätt på kinden.
Jag kunde inte göra så mycket annat än att le, för jag befann mig inte i mitt vardagsrum. Nej, jag var inlåst i mitt huvud bland alla mysiga nya minnen. Det gjorde inget att han nyss mordhotat mig (typ-ish), men jag fick lust att bara peta på honom med höften för att se om han skulle ramla. Nu hade han tur att jag tyckte det var så mysigt att ligga där, alldeles nära honom, för då ville jag inte att han skulle försvinna. Aldrig. Han kunde få stanna med mig för alltid.
”Vet du om att du är helt sjukt jävla... liksom... jag vet inte, perfekt?”
Han skrattade till. ”Klart jag är. För vet du vad? Det finns en sak som du inte vet än, men som jag vet. Vill du höra?” Han lutade sig fram och nafsade mig i örsnibben, lade en arm om mig och tryckte mig intill sig. ”Baby, du drömmer bara.”
Han kysste mig samtidigt som jag fick ett slag i ansiktet. ”Men vakna för faaaaaaaaan!” Jag vaknade till och såg chockat på Billie som satt på min mage. Det verkade som om han sken upp när han såg att jag öppnat ögonen och han sänkte kudden han högst antagligen suttit och slagit mig med. ”Fuck you, du bara somnade och tog över hela soffjäveln.”
”Förlåt...”, mumlade jag och satte mig upp, puttade bort honom från mig. Han hade inte behövt väcka mig sådär, tyckte jag. Det var bara elakt.
”Anyway, jag vill nog inte veta vad du drömde. Eller ja, jag antar att du drömde något väldigt trevligt eftersom du stönade en hel del.”
Åh baby, du skulle bara veta... ”Nej, det vill du verkligen inte.”
