Billie 16, del 4:
”Do you like my stupid hair? Would you guess that I didn't know what to wear?”
Resten av veckan var bara allmänt händelselös. Tré dök upp i skolan dagen efter att han lämnat oss i replokalen och låtsades som om inget alls hade hänt, som om allt var som vanligt. Det var ju det också, egentligen – den enda skillnaden var att vi inte snackade om huruvida vi skulle ockupera replokalen och när. Vi pratade om precis allt som inte hade med det att göra.
Jag pratade ett par gånger med Angelica och vi kom fram till att ta filmen på lördagen samma vecka. Hon varnade mig också och sa att hon antagligen skulle fangirla under hela tiden – innan och efter själva filmen, alltså – och vara allmänt jobbig, men jag sa att det inte gjorde något. Jag var van – man blev det av att bo med Audie.
Jag tänkte inte så mycket på att det skulle vara första gången som jag skulle vara ensam med Angelica utan att någon vi kände skulle vara i närheten och kunna retas. Inte förrän det faktiskt var lördag. Det var som om det blev verkligt först då.
När jag vaknade vid tolv – på dagen – var det min första tanke, att jag skulle få träffa Angelica och vara ensam med henne ett tag, och tröttheten övergick till att bli nervositet och hyperaktivitet. Trots att jag sovit dåligt och egentligen var otroligt trött så var det helt omöjligt att somna om. Det gick bara inte, inte efter den tanken.
Så jag klev upp och försökte låtsas som om det inte var något speciellt med dagen alls. Eller ja, så gott jag nu kunde, eftersom jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag duschade och slängde på mig kläder som jag rent instinktivt visste att jag skulle byta minst tusen gånger senare och hatade mitt hår lite och åt frukost. Såna saker var normala för mig, men tydligen så märktes det lite för mycket hur speedad och nervös jag var.
”Herregud Billie, vad har du tagit?”, sa Mike som satt i soffan och iakttog mig medan jag i princip sprang fram och tillbaka i lägenheten.
”Han ska träffa Angelica”, svarade Audie som satt i en fåtölj och bläddrade i en tidning. ”En dejt, du vet.”
”Aaaaaaw”, sa han med ett stort irriterande leende medan jag bara gav Audie fingret. ”Vad gulligt! Hey, Billie – när ska ni komma ut med att ni faktiskt är ett par?”
”Vi är inte tillsammans. Hon ville se filmen och jag ställde upp, that's all.”
”Men du, ska du inte ta med blommor? Man brukar göra så på dejter. Tjejerna blir så glada då och well... things can get a lot easier, if you know what I mean.” Han vickade på ögonbrynen med ett nästan perverst leende samtidigt som Audie började skratta hysteriskt och jag undrade varför jag berättade något för henne överhuvudtaget.
”Vi går som kompisar – vad är det som är så jävla svårt att förstå?
Men tänk om hon faktiskt ser det som en dejt?
...herregud. Tack så jävla mycket, Mike.
”Det är vad alla säger.”
”Håll bara käften, snälla?”
”Jamen det är väl bra att du skaffat en flickvän – jag menar, hon är både söt och trevlig, och ni är söta tillsammans. Ja, till och med du är söt då. Så söt att man skulle kunna äta upp dig. Omnomnom.”
Jag lämnade lägenheten och bara strövade omkring i flera timmar för att slippa dem, vilket jag tyckte var fullt normalt. För övrigt så var det skönt att bara gå runt, för det blev bara så mycket enklare att tänka då.
När jag väl var tvungen att gå tillbaka till lägenheten var Mike inte där, Brendon verkade alldeles nyvaken och Audie pratade i telefon med någon. Hon vinkade och log på ett sätt som sa ”jag vet allt, bara så du vet” och jag hatade det. Jag gav henne återigen fingret och gick in på mitt rum. När tankarna började komma tillbaks blundade jag och tog ett djupt andetag innan jag bytte om. Baseball-tröja, svarta jeans, nitbälte. Det kändes bra, kändes normalt, och det fick duga. Jag nickade för mig själv och bytte ut de vanliga tråkiga skosnörena i de svarta conversen bara för att gröna var så mycket finare. Jag gick till badrummet och kastade en blick i spegeln.
Mitt hår, mitt hår, mitt hår. Vad gör du med mig?
Jag suckade och försökte fixa till det, märkte knappt att Audie stod i dörröppningen förrän en stund senare. ”Vad?”
”Har du problem?”
”Vad fan ser det ut som?”
Hon försvann och kom tillbaks med en pall som hon ställde ner på golvet. ”Sitt”, sa hon och klappade på pallen. När jag satt där började hon fixa till mitt hår. Jag hatade när folk (spelade ingen roll vem, bara folk) rörde vid mitt hår, så trots att jag visste att hon kunde hjälpa mig var det tortyr. Jag satt och blundade hela tiden och låtsades att det var jag som fixade med det.
”Så. Bättre?”
Jag öppnade ögonen och såg mig i spegeln, log. ”Mycket bättre. Tack.”
”You're welcome, darling.”
”Och det är fortfarande bara så att vi går som kompisar. Jag hade varit såhär om det varit vem som helst också.”
”Jag vet. Det är bara roligt att retas.” Hon blinkade och lämnade badrummet, och jag suckade.
Jag vet.
Jag gick mot busshållplatsen och koncentrerade mig på den höga musiken i öronen. Det lugnade mig lite, hindrade mig från att tänka. Jag gillade att vara ensam med bara musik i öronen som sällskap – det var det bästa som fanns. Och det hjälpte mer mot nervositet än något annat jag provat på, särskilt skrikig musik.
Vi hade kommit överens om att mötas nedanför en lång backe som låg väldigt nära huset där hon bodde, eftersom Tré inte visste något om att vi skulle träffas och ingen av oss visste hur han skulle reagera på det. Sen att vi kunde förklara allt för honom igen och hoppas på att han inte skulle vara en annoying fuck var det ju ingen som tänkte på – jag var för lat och trött på det för att orka.
Hon stod redan vid busshållplatsen och väntade när jag kom dit, och hon sken upp när hon såg mig. Vem skulle kunna låta bli att le när någon var glad över att se en, egentligen?
”Hej”, sa hon och kramade om mig. ”Kan vi reda upp lite saker innan vi går?”
”Visst.”
”Vi går som kompisar, eller hur? Det här är ingen dejt?”
Och där släppte alla orostankar och jag kunde andas igen. Jag log och nickade, stoppade händerna i jeansfickorna. ”Precis.”
”Okej, bra. Jag tänkte bara så det inte blir några missförstånd, liksom.”
”Jag förstår.”
”Vad bra. Ska vi gå då?”
Vänta... är det där besvikelse? Varför då? Ville du att hon skulle tro att det var en dejt? Och varför då i sånt fall? Ni är bara kompisar, lilla du.
Det vet väl inte jag heller.
Medan vi gick – det var inte så långt till biografen och vi hade bestämt redan innan att vi skulle orka gå dit bara för att det var mysigt – började jag nynna för att få ett slut på tystnaden. Jag hade ju kunnat prata också, men det var lite för svårt att komma på något bra att säga. Det tog inte alls lång tid innan jag insåg att hon nynnade med, vilket fick mig att le både glatt och förvånat.
”Jag visste inte att du gillade Falling In Reverse...?”
”Skojar du? Jag älskar dem! Är det några fler band du inte visste om att jag gillade, kanske?”
Vi började prata om musik, och det visade sig att hennes musiksmak var helt fantastisk. Vi hade ungefär samma favoritband, och de övriga banden kände båda i alla fall till eller hade hört någon låt med dem.
”Alltså gud, du är perfekt”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, höll upp en dörr för henne, vilket fick henne att rodna och se ner på sina fötter. ”Allvarligt alltså.”
”Tack, eller något.”
”Jag menar det. Alltså, seriöst.”
Hon bet sig i underläppen och vägrade att se på mig, vilket resulterade i att hon nästan gick in i både mig, annat folk och en dörr. Jag kunde inte sluta le. Det var bara för gulligt att hon blev så generad. Hon var verkligen söt.
Nej, inte söt. Vacker.
Vi tog oss upp till biografvåningen och jag drog med henne till en av köerna. ”Vad vill du ha?”
”Jag vet inte, popcorn kanske. Men du, jag kan betala för mig själv...”
”Nope. Jag vill göra det, snälla?”
”Nej, Billie...”
”Just try and stop me then.” Jag flinade och vände mig om mot disken, då det passande nog var vår tur. Medan jag beställde biljetter och popcorn fick jag verkligen kämpa för att hålla henne på avstånd. Jag lyckades alltid hålla henne på en armlängds avstånd och trots att hon hela tiden fortsatte försöka så vann jag till slut. Att vi fick en massa konstiga blickar gjorde det inget alls – det var bara ett under att hon i kassan hörde ett skit av vad jag så, då jag både pratade, morrade och skrattade helt hysteriskt.
”Jag ska hämnas”, sa Angelica när hon tog emot kartongen med popcorn. ”Ohja, jag ska hämnas. Hör du det?”
Jag flinade bara och snodde några popcorn från henne, såg ner på biljetterna. ”Hitåt.”
Vi lyckades ta oss helskinnade till salongen och hann till och med i tid, vilket var helt jävla otroligt för att vara oss. Hon fortsatte sura över vad jag gjort, men efter att ha suttit och kastat popcorn på henne en stund gav hon upp och började le igen.
”Du, du fangirlar inte alls lika mycket som jag trodde du skulle göra. Jag trodde att du skulle vara värre än Audie, to be honest.”
”Jag vill bara inte vara jobbig, that's why. Jag lovar att jag kan fangirla riktigt mycket”, sa hon och nickade allvarligt, ryckte sedan på axlarna.
”Du kan aldrig vara jobbig, inte för mig. Okej?”
Hon satt och stirrade på mig en stund, öppnade munnen för att säga något samtidigt som ljuset i salongen tonades ner för att sedan försvinna helt, och hon blev för distraherad av bioduken för att kunna säga något.
Vet du ens om hur fullkomligt jävla vacker du är? Vet du det, Angelica?
Angelica var helt hypad efter filmen och nästan skrek på mig för att jag bara vågat kalla den ”helt okej” samtidigt som hon hoppade fram där vi gick. För nej, filmen hade inte varit okej – den var alldeles fantastisk och underbar och helt klart värd väntan och så älskade hon Peeta så mycket och önskade att det fanns någon sådan het kille i hennes klass som hon kunde glo på hela dagarna.
Japp, hon kunde vara värre än Audie.
Jag sa dock inget om det – sa inte så mycket alls, förutom ”mm”, ”hm” och ”jaså”, nu när jag tänker på det – utan lät henne hålla på, för det var helt okej. Jag tyckte om hennes röst, tyckte om att hon lät så glad. Hennes röst var så mysig på något sätt, passade henne så bra.
Vi stannade upp nedanför backen och pratade om filmen en stund till. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla igång konversationen (och ärligt talat behövdes inte särskilt mycket), för jag ville inte att hon skulle gå. Nej, jag trivdes alldeles för bra med henne för att någonsin vilja det.
”Jag borde gå...”, sa hon efter ett tag i alla fall. Hon ställde sig lätt på tå och tryckte läpparna mjukt mot mina. ”Hejdå, och tack för ikväll. Det var verkligen schysst av dig att ställa upp.”
”Inga problem”, mumlade jag fram och såg henne gå upp för backen, kunde inte riktigt röra mig än. När hon kommit ungefär halvvägs vände hon sig om och vinkade med ett litet leende.
Vad var det som nyss hände egentligen?
Billie 16, del 3:
”I wanna feel weightless, 'cause that would be enough”
”Billie, vad fan hände med din röst?”
Jag suckade irriterat och satte mig ner på golvet för att sura som den femåringen jag var mentalt. ”Min röst? Är det min röst det är fel på?” Okej, jag var hes, men det var egentligen inget att haka upp sig på. Flera hade ju sagt att det var sexigt när de upptäckt det, så hur kunde det förvandla sångrösten till något dåligt? Jag var ändå inte den enda som lät hemskt, om nu min röst var störande – Tré's trummor lät som om de svalt en bebis hel.
”...det sa jag inte, jag bara frågade.”
”Sa du ju visst. Men är det bara jag som tycker att trummorna låter som en gnällig gammal kärring?”
”Hey, dra inte in mig i det här!”
”Håll käften.”
”Käft själv.”
”Guys. Guys! Lägg av!” Mike lade ifrån sig basen på ett nästan aggressivt sätt och suckade frustrerat. Något med hur han behandlade basen fick mig och Tré att komma av oss i förolämpningarna. Tré var som fastfrusen i en pose som sa att han var påväg att resa sig upp och antingen storma ut ur lokalen eller ge sig på mig. Jag hoppades på det första, mest för att jag visste att han skulle vinna stort om han hoppade på mig, och jag ville inte komma ihåg hur det kändes. ”Har ni tänkt på hur jävla mycket vi bråkat den senaste tiden? Alltså, seriöst. Det är helt sjukt mycket om skitsaker.” Han satte sig på golvet en bit från mig och lät blicken pendla mellan oss, låtsades inte om att han rodnade av ilska. Det där var något han vanligen störde sig på, men nu var han tydligen för upprörd för att bry sig om det.
Det var tyst medan alla tre bara såg på varandra. Blicken gick fram och tillbaka mellan de två personerna som hjälpt mig genom så mycket det senaste året och som betydde oerhört mycket för mig, och vi bråkade som dagisbarn. Ärligt talat så hade jag aldrig riktigt tänkt på hur mycket, men det kändes inte alls bra. Egentligen så ville jag ju inte bråka med dem alls.
”Så, vad ska vi göra för att stoppa det?”
Efter ytterligare en stunds tystnad suckade Tré och gjorde en nästan uppgiven gest med händerna, som om han tagit ett oerhört stort beslut. ”Vi kanske behöver en paus. Nej, lyssna!” Han höjde händerna för att tysta mina och Mikes omedelbara protester. ”Låt mig förklara hur jag tänker. Det är bara så jävla mycket just nu. Vi har ju Mikes föräldrars skiljsmässa, mina... eh... problem” - det hade kommit fram att han var kär i någon, men han vägrade säga vem (hur mycket vi än bönade och bad på våra bara knän fick vi inte veta - ”och så Billie... jag vet inte, du har inte varit dig själv den senaste tiden, så jag antar att saker händer för dig just nu också. Ovanpå det har vi skolan och åtminstone tusen andra saker. Vi kanske... vi kanske behöver en paus från det här. Jag menar, det är ju ganska krävande och så. Kan vi inte bara testa någon vecka, se hur det går?”
Mike såg ner på sina händer, bet sig i läppen. ”Jag vet inte”, sa han och såg sedan på Tré. ”Bandet är det enda som får mig att orka just nu, liksom. Vad fan ska jag göra då?”
”Du har fortfarande basen. Jag säger inte att vi ska lägga av helt och ta sönder alla instrument, jag menar bara att vi kanske inte borde hänga... såhär.”
”Du menar inte att vi ska ta paus från varandra, va?”, frågade jag tyst.
Han såg på mig. ”Självklart inte. Det går ju inte, eller hur? Jag vill inte det i alla fall.”
”Men om alla inte vill det... alltså, ta en paus...”
”Jag tar en paus i alla fall.” Han reste sig upp och lade ifrån sig trummpinnarna. ”Ses imorgon.” Sedan lämnade han rummet och lät mig och Mike sitta kvar med stora ögon.
”...did he just...?”
”I think he did.” Med en sjunkande känsla i bröstkorgen reste jag mig upp och höll ut händerna mot Mike. ”Jag är kvar i alla fall. Vi kan spela tillsammans på fritiden och bara flumma runt.”
”Det är inte samma sak.”
”Jag vet, men det är ju alltid något, eller hur?”
Han log svagt och tog mina händer, drog sig upp på fötter. ”Sant.
Men vi behöver dig, Tré. Fattar du inte det?
Trots att Tré sagt att det inte skulle bli en paus för oss i skolan också så kändes det inte alls bra att han dragit iväg. Antagligen var det bara för att visa att han bestämt sig och att vi inte kunde få honom att ändra sig, men det kändes inte bättre för det.
Det var något med hela händelsen som verkade påverka Mike otroligt mycket. Han var allmänt distraherad och inte alls som sig själv. Dessutom märktes det att han var nära att bryta ihop – sånt ser man oftast ganska tydligt, om man verkligen känner personen – och jag försökte göra vad jag kunde för att det inte skulle hända. Lyckligtvis verkade han kunna hålla ihop under resten av dagen, och något med kramen på tågstationen sa att han förstod vad jag försökt med och tackade för det. Då var det i alla fall något som kändes lite bra.
”Billie? Hej!” Angelica kom fram till mig när Mike klivit av tåget. ”Vart är Tré?”
”Ingen aning. Hemma, kanske.”
Hon nickade förstående. ”I see. Du ser nästan förbannad ut. Har det hänt något, stör jag?”
Jag, som inte hade varit medveten om att jag sett arg ut, såg förvånat på henne och log sedan, skakade lätt på huvudet. ”Nejdå, inget allvarligt i alla fall. Du stör inte.”
”Vad bra.”
Tåget stannade igen och vi klev av. Samtidigt kom jag på en sak, så jag stannade upp. ”Du”, sa jag och rörde vid hennes arm. ”Vet du vad?”
”Nä...?”
Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen. Det var roligt att se hur förvirrad hon blev – den fick mig nästan att börja skratta. Nästan. Jag lyckades hålla mitt ansiktsuttryck seriöst, vilket jag var otroligt stolt över. ”Du skulle ha klivit av för två stationer sen.”
”...helvete.” Hon suckade och skakade lätt på huvudet. ”Du råkar inte veta när nästa tåg går?”
”Om en kvart. Ska jag berätta en till sak?”
”Sure.”
Jag tog hennes hand och drog med henne till en bänk, satte mig ner för att sedan dra ner henne brevid mig. ”Jag ska vänta med dig”, sa jag med ett stort leende.
”Tack.” Hon log och kramade min hand, vilket fick mig att inse att jag inte hade släppt henne än. Trots att det gav intrycket av att det var något mellan oss som egentligen inte fanns där så ville jag inte släppa taget. Det var trevligt. Riktigt mysigt, faktiskt. Eftersom hon inte drog undan handen så antog jag att hon var okej med det, och det var ju roligt att veta.
Vi satt tysta medan vi väntade på tåget. Jag undrade lite över hur allt kunde verka så normalt när jag själv satt och dog lite på ett mysigt sätt, hur världen liksom bara fortsatte gå och snurra och inte märkte något alls. Det var ganska intressant egentligen, hur människor var som de alltid var och verkade fastän man själv inte alls var det, även om det inte var något stort. Men ibland var det ju också de små detaljerna som spelade allra störst roll.
”Men åh, måste de snacka om Hungerspelen?”
”Hm?”, sa jag och vred huvudet mot henne, slog mentalt till mig själv för att helt randomly ha varit filosofisk och allt. Jag hatade när det hände, för jag fastnade verkligen i mitt eget huvud och det var ingen trevlig plats. Det var trevligare att vara ute i världen, med Angelica.
”Dem där borta.” Hon viftade med handen mot ett litet gäng med tjejer som helt klart fangirlade över något. ”De pratar om Hungerspelen. Jag har fortfarande inte sett den.”
”Är det inte den med bagaren som heter Peta?”
”Lägg av”, sa hon och slog till mig, himlade med ögonen. ”Peeta.”
”Det heter leviosa, inte leviosaaaa.”
”Men lägg aaaav!” Hon skrattade till. ”Men ja, det är den filmen.”
Jag nickade och kunde inte låta bli att le på ett nästan elakt sätt. ”Blir du förvånad om jag säger att jag faktiskt har sett den?”
Det var roligt att se henne tappa hakan totalt. ”Fusk! Så jävla... alltså... var den bra?”
”Helt okej”, sa jag med en axelryckning. Min röst lät halvkvävd, och det var för att jag i princip satt och skakade av undertryckt skratt. Jag var helt övertygad om att hon skulle ha kastat en stol på mig om hon kunnat. Därför var jag väldigt glad över att bänkarna var fastskruvade i marken och att gruset var för litet för att det skulle göra ont att få på sig.
”...helt okej? Helt okej!? Alltså... du... bara... jag orkar inte med dig!” Hon släppte min hand för att gömma ansiktet i händerna och skaka på huvudet.
Jag började skratta och lade armarna om henne, lutade huvudet mot hennes axel. ”Blir du glad om jag säger att den i alla fall var såpass bra att jag inte har något emot att se den igen?”
Billie... vad fan håller du på med?
Ja, vad fan gör jag?
Hon sken upp som världens sötaste, gladaste sol och kramade mig hårt. ”Ja! Tacktacktack!”
”No problems. Really.” Jag log stort och kramade henne lika hårt, och så satt vi hela tiden tills tåget kom.
Vad gör jag?
