Give me blood meow

”I'm not ofuckingkay”

”Billie? Gud, du känns varm. Mår du bra?”
Jag försökte vakna till, se på Audie. ”Jag vet inte.”
Hon bet sig lätt i läppen och såg oroligt på mig. ”Vadå vet inte?”
”Jamen jag vet inte, har ingen aning. Vaknade ju nyss.”
Han strök mig över pannan och jag blundade. Hon kändes liksom sval och det var skön. Lugnande på något sätt. ”Orkar du gå till skolan?”
Jag borde verkligen nicka eller säga att jag orkade, för min egen skull, men nu hade jag ju chansen att få strunta i det, skita i allt. Jag skakade därför på huvudet och gosade in mig lite i täcket.
”Då ringer jag skolan då. Vill du att jag ska stanna hemma med dig eller något?”
”Nä, det är lugnt.”
Ensam hemma i lägenheten hela dagen? Jatack!

Det bästa som fanns att göra när man var ensam hemma och ”sjuk” var att ockupera soffan. Normalt sett hade jag satt på så hög volym som möjligt, skriksjungit med och hoppat runt, men istället låg jag och kollade på en massa tv-serier. Eller egentligen en massa avsnitt på en serie. Det spelade ingen roll att jag redan sett samma säsong minst fem miljoner gånger.
Vid tolv kom Mike hem. Då hade jag lyckats somna och hade sovit en stund, så han väckte mig, höll upp en vit plastpåse som luktade mat. ”Lunch. Takeaway. Hungrig?”
Jag nickade och flyttade på mig för att ge plats åt honom. Vi åt under tystnad, såg på tv:n och karaktärerna som pratade, gjorde saker. Som om de levde sina liv i den lilla tv-apparaten utan att veta om att vi såg allt.
Tänk om vi också levde i en tv-serie, utan att veta om det. Som i den där filmen... vad hette den nu igen?
Jag var så upptagen med att komma på namnet att jag inte märkte att Mike sagt något, inte förrän han petade på mig med foten. ”Hallååå? Jorden anropar Billie?”
”Oj förlåt. Vad sa du?”
”Jag frågade hur du mådde, om allt är bra.”
Truman Show. Så hette den ja.
”Jadå. Jag mår bra.”
Han höjde på ena ögonbrynet. ”Really?”
Jag hade chansen att berätta allt. Mike var den man alltid kunde prata med, oavsett vad det än rörde sig om. Han skulle verkligen lyssna och göra vad han kunde för att hjälpa.
Mike, jag är åt helvete. Jag fortsätter drömma om det som hände för länge sen nu. Jag vill inte erkänna det, för jag vill inte gå i någon jävla terapi, behöva prata ännu mer om det än vad jag redan gjort. Och skolan? Helvetet på jorden. Jag vill orka, jag vill bli bra, jag vill inte att ni ska se mig som något psykfall. Lärarna kan ju gärna sluta med det, nu när jag tänker på det.
”Really.”
”Jag tror dig inte.”
”Så förvånande.”
”Visst är det? Men allvarligt – du kan inte bara komma hem som du gjorde och tro att vi inte ser att något har hänt. Vi blir ju oroliga, fattaruväl.”
”Det gör jag inte heller, men...” Jag suckade, drog upp fötterna i soffan och lade armarna om benen. ”Det är bara det att...”
Tystnad. ”Du vet att du kan lita på mig va?”, frågade han och drog en hand lätt genom håret, såg på mig.
Jag nickade. ”Det är bara så svårt att prata om... det.”
Han nickade, han med. ”Jag förstår. Men du pratar med mig när du vill, när du är redo, eller hur?”
Just då försvann min röst och jag kunde bara nicka igen, men det gjorde inte så mycket.
Mike, jag orkar inte ha något gay-moment, men jag älskar dig. Seriöst alltså.
”Bra”, sa han och log tillbaks, reste sig upp. ”Måste till jobbet igen nu, innan gamlingarna saknar mig för mycket. Klarar du dig?”
”Jadå.”
Jag är ju hemma.

Om jag skulle prata med någon skulle det vara med Mike, och det var kanske dags nu. Jag kunde inte ta hur mycket som helst, och vad hände om han kunde hjälpa till? Tänk om saker och ting faktiskt skulle kunna börja gå uppåt igen?
Jag samlade mod till mig hela dagen och väntade till efter maten. Det var hans tur att diska – turligt nog för mig – och alla brukade gå och göra sitt om det inte var deras tur, inte hänga kvar i köket. Det var samma sak den kvällen, så jag hoppade upp på köksbänken och började prata. Jag berättade om hur fel det blivit i skolan. Hur Anton, som varit min allra bästa kompis en gång i tiden, sakta men säkert gått från att vara livrädd till att ha kommit fram till att anfall är bästa försvar. Inte för att jag någonsin gjort något mot honom för att provocera eller något alls, men ändå. Det hade bara blivit så.
Allt jag gjorde var att vara med om en olycka och halvt förvandlas till psykopat, enligt vissa. Typ alla. Jag förstod dem, varför de tyckte så. Titta, där kommer Billie-utan-föräldrar, Billie psykfallet. Han som ville dö och försvann från skolan i typ månader, ni vet?
”Nej, jag är inte okej. Jag vet att du kommer prata med David som för det vidare till Audie som snackar med Brendon, men det gör ingenting. För jag litar liksom på er ändå”, avslutade jag det hela med och såg upp från mina händer jag suttit och pillat med under hela tiden, hade inte vågat se på Mike.
Han stod en lång stund med händerna på diskbänken och bara såg på mig innan han kom fram och gav mig en kram. En sån där kram som sa att allt skulle bli bra, att jag inte var ensam, att han som var tjugofem och jättestark skulle skydda mig. Och det kändes faktiskt bra.
Det gjorde faktiskt ingenting att alla snart skulle veta, för det viktigaste för mig var att jag vågat berätta för dem precis som det var, att nej Billie är inte okej. Billie är rädd och liten, och han är lika jävla lost som han var för sex år sen.
Det kändes bra att faktiskt få erkänna det, att äntligen få låta ridån gå ner. Det fanns inget att dölja, inte längre. Nu skulle väl allt vända och gå uppåt igen, eller hur?
Jag vågade inte hoppas på annat.

 ”You're the only one that wore your seatbelt – we're the only ones that cried”

 

Audrienne~

 

Jag satt med benen uppdragna i en fotölj och såg på Billie. Han såg så söt ut, som om han sov. Han var fruktansvärt söt, min lillebror. Det var bara det att han inte gillade att höra det.

Just då var det som om det inte fanns ett enda problem i hela världen, som om han var helt lugn. Som han var för flera år sedan, innan olyckan.

Mike satt i soffan med Billies huvud i sitt knä, strök honom lätt över håret, och Brendon gick fram och tillbaka genom vardagsrummet. Det syntes väldigt tydligt att han var rätt förbannad, om man visste vad man skulle kolla efter. Bortsett från stegen fram och tillbaka, samma vända, om och om igen.

”Den jävel... som har rört honom... han...” Tecken två: Han kunde knappt prata, som om det var så mycket han hade att säga just då.

”Brendon, vi vet inte vad som hänt. Vi kanske... måste vänta. Billie kan säkert förklara det hela.”

Tecken tre: Han skrattade och blev sarkastisk. ”Ja, för Mike, han kommer verkligen berätta sanningen.”

”Varför inte?”
”För att ingen vill erkänna att den blev nitad. Tror du, på fullaste allvar, att han inte kommer komma med någon helt sjuk ursäkt som vi förväntas tro på?”

”Man kan ju alltid hoppas”, muttrade Mike och såg ner mot Billie.

Jag suckade och lutade ansiktet mot knäna samtidigt som dörren öppnades och David kom in. ”Jag kom så fort jag kunde”, sa han och lade en hand på min axel, kramade lätt. ”Vad har hänt?”
”Ser det ut som om vi vet vad som hänt?”, frågade Brendon irriterat.

”Man vet ju aldrig”, svarade David lugnt och mötte Brendons blick. ”För övrigt frågade jag inte dig – du är ju ganska efterbliven så.”

Mike stönade och jag slog undan hans hand, reste mig upp för att kunna stå mellan dem. ”Fan, inte nu! David, skärp dig.”

”Vem fan tror du du är då, min mamma eller?”
Jag ville så gärna slå honom eller säga något i stil med att nej, för hans mamma hade inte tyckt om honom och stuckit, men jag var väl bättre än så. Istället suckade jag och skakade på huvudet, strök undan den rosa luggen från ögonen. ”Nej, men är det verkligen värt att tjafsa nu?”

”Han får ju för helvete skylla sig själv.”
”David.” Rösten var ganska svag, men ändå kunde alla höra den och vrida blicken mot Billie som öppnat ögonen och log blekt. ”Håll bara käften.”

 

(Billie~)

 

Allt snurrade fortfarande i mitt huvud, men det var inte alls lika mycket som innan. Jag kände inte igen mig först, kom inte ihåg hur jag kommit dit – allt jag visste var att ingen såg att jag vaknat.

Det tog inte alls lång tid innan allt kom tillbaka och jag förstod vad David och Brendon tjafsade om. ”David. Håll bara käften.”

Trots att jag själv hörde hur svag min röst var och inte ens visste om jag lyckades le verkade de höra mig i alla fall, vände blickarna mot mig. Audrienne såg lättad ut och log mot mig. Brendon såg närmare förbannad ut, men jag trodde inte ilskan var riktad mot mig. Eller? Mike såg också lättad ut – han såg rolig ut från mitt perspektiv, eller så var det bara jag som inte orkade ta något särskilt seriöst – och David såg ut som vanligt. Ett snett litet leende som oftast inte betydde något bra. Men han log ju i alla fall, och då var man väl glad.

Jag hatade att man aldrig visste med honom. Jag visste att han antagligen var lika trasig som alla andra, men han valde bara att inte visa det. Det gjorde ont, på något sätt. Damn, jag borde inte oroa mig för honom – han var vuxen, var 25 år gammal. Och han hade Mike. Mike skulle alltid finnas där, det visste alla.

”Och vem tror du du är då? Min pappa?”

Jag lyckades sätta mig upp med lite hjälp från Mike, drog fingrarna genom håret. ”Nä. Jag tror inte jag är någon alls, faktiskt.”

Trots att tonfallet var skämtsamt så var det precis så jag menade. Det blev tyst och jag önskade att jag kommit på något annat att säga, men nejdå – psykfallet Billie var ju tvungen att säga konstiga saker, och så var det bara.

”Billie, vad hände egentligen?”
Jag borde berätta sanningen. Det borde jag verkligen. Men att jag borde betydde varken att jag ville eller faktiskt gjorde det. ”Ingenting.”

Egentligen hade jag inte trött att de faktiskt skulle tro mig, men jag kunde inte låta bli att bli sårad över att de visade det så tydligt. Brendon slog ut med händerna och vände sig bort med en blick som skrek ”vad var det jag sa?”, Mike blundade, Audrienne bet sig i läppen, och David var den enda som såg normal ut. ”Allvarligt, det är sant.”
”Pfft – det hade verkar mer trovärdigt att påven har kjol”, sa Brendon irriterat och såg på mig.

”Du vet ju verkligen allt, eller hur? Tänk om han har det?”
David frustade till. ”Det där var precis vad jag menade! Brendon är inte den skapaste kniven i lådan och borde därför inte få uttala sig.”

Jag var helt säker på att Brendon skulle ha flugit på honom och inte Audie stått ivägen. ”Men kan du sluta vara så jävla omogen eller?”
”Well well, look who's talking!”

”Håll käften David”, sa jag och Mike samtidigt.

”Ärligt talat är jag ganska trött. Är det okej om jag går och sover?”
Audrienne suckade uppgivet och drog fingrarna genom luggen. Hon hade nog insett att de inte skulle få sanningen just då. ”Gå bara.”
Jag reste mig upp och lämnade rummet, gick till mitt eget rum. Eller, rum och rum, krypin. Jag gillade det i alla fall – litet, mysigt, mörkt och stökigt. Och med en massa affischer på väggarna. Jag borde ta ner alla och arrangera om dem igen.

Utan att orka tänka normalt – som om jag någonsin gjorde det, alltså – slängde jag mig på sängen och somnade relativt snabbt för att vara jag.

 

Vanlig dag. Det var en helt vanlig dag. Jag och David bråkade om vad som skulle få spelas i bilen. Klart att det skulle vara Green Day. Varför fattade inte David det?

Mamma sa åt oss att vara tysta. Pappa trummade irriterat på ratten. Vi höll inte tyst.

Vid nästa korsning vände sig pappa om och sa åt oss att hålla käften. Vi vände oss genast mot honom och sa att man inte fick säga så till sina barn. Mamma försökte få oss att lugna oss och få pappa att vända sig om mot vägen igen. Han vände sig bort från oss efter en stund och svor en massa på engelska. Jag förstod vartenda ord. Han satte igång radion. Jag och David satt och surade, höll tyst båda två. Pappa började köra igen, såg bilen för sent. Svor igen.

Krasch. Bang. Skrik.

Mörker.

 

Jag vaknade med ett ryck, försökte andas. Trycket över bröstet kändes fortfarande, som om jag satt i bilen igen och kastades mot säkerhetsbältet. Jag gned lätt med händerna över trycket, väntade på att det skulle försvinna. Det brukade göra det, jag visste om det.

”Det är ingen fara”, sa jag till mig själv, blundade och nickade. ”Du lever fortfarande, och du är i ditt rum. Det är... ingen...”

Jag började gråta. Jag ville inte att någon skulle vakna och höra mig, komma in och fråga hur det var, så jag tryckte ansiktet mot kudden och försökte vara så tyst som möjligt.

Sex år senare, och inget hade ändrats. Inget alls. Känslan av att jag också skulle ha dött – borde ha dött – fanns kvar och var densamma. Jag skulle aldrig glömma när de berättade vad som hade hänt efteråt, när jag inte kom ihåg, att mamma och pappa aldrig skulle vakna igen. Jag kom ihåg hur jag skrikit och letat efter dem, innan Mike hann ifatt mig och bar mig därifrån.

Jag hade varit så nära, så nära...

Det tog en stund för mig att bli lugn, och jag låg vaken länge efter det. Till slut somnade jag av ren utmattning, och då hade det redan börjat ljusna utomhus. Min sista tanke var att fan, jag skulle ha dragit ner rullgardinen, men då var det redan för sent att orka göra det.

 ”Move your body when the sunlight dies – everybody, hide your body from the scarecrow”

 

Idrott. Usch. Jag var inte med, men eftersom läraren hade kommit på att man kunde ringa hem om man skolkade så gick jag dit ändå, men jag hade alltid en ursäkt till att inte vara med. Läraren godtog dem varje gång, försökte bara vagt fråga om jag verkligen inte skulle vara med då. Jag sa nej varje gång.

Två timmar om veckan var jag alltså tvingad till att sitta på en bänk därinne och få en massa bollar på mig. Basketbollar, fotbollar, innebandybollar, pingisbollar, såna där fjäderbollar man använde när man spelade badminton... you name it. I början hade det gjort så ont att få dem på mig – nu var jag antingen van eller bättre på att skydda mig själv. Jag satt bara på samma ställe i ungefär tre till fem minuter innan jag flyttade mig, trots att läraren ropade åt mig att sitta stilla, för jag störde tydligen spelen som pågick.

De dagar de inte körde något som hade med bollspel att göra – oh those glorious days... – brukade jag tycka att jag hade tur, innan de fick för sig att dra med mig in till omklädningsrummen. Oftast brukade de bara knuffa in mig i en dusch och sätta igång vattnet, så var jag blöt resten av dagen. På tisdagar var det lunchrast efteråt, så jag kunde ibland smita iväg och byta om, äta lunch om jag hade tur också. Det var väldigt sällan och väldigt länge sedan jag vågat mig in i matsalen. Det brukade oftast sluta i katastrof och utskällning från olika lärare, så det var inte värt det. Inte ens om det fanns efterrätt. Särskilt inte om det fanns efterrätt, om man tänkte efter lite.

Om man tänker på idrottslektionerna igen, på lärare överhuvudtaget, så kändes det ibland som om de alla behandlade mig som något slags psykfall, som om jag var en tickande bomb. Jag var väl medveten om varför, hur det blivit så, varför jag fick göra lite som de ville. De tyckte synd om mig, och det var nästan värre än att Anton aldrig lät mig vara.

Då kan man ju undra hur det kom sig att ingen gjorde något, för alla kunde inte vara blinda. Lärarna borde ju veta vad som pågick, men varför sa ingen något när de i klassen skulle kunna stå och håna mig i korridoren? Jag förstod inte människor, särskilt inte vuxna, och jag försökte inte ens förstå längre.

När någon ropade mitt namn kollade jag automatiskt upp och precis i tid för att få en fotboll rätt i ansiktet. Allting flimrade liksom till och jag såg stjärnor dansa framför ögonen på mig. Någon – eller några, förmodligen – började skratta. Anton och hans kumpaner, antagligen.

Trots att allting snurrade och min näsa bultade reste jag mig upp, log och ropade åt läraren att allt var bra. Hon gav killarna en ogillande blick de inte såg innan hon blåste i visselpipan för att få spelet att fortsätta. Jag satt med huvudet lutat mot väggen bakom mig och blundade.

Hon hade inte ens frågat om det var säkert att det var okej, hade inte sett orolig ut – hade inte ens kommit fram. Brukade inte lärare göra sånt, eller var det inte så att de skulle se till att eleverna mådde bra?
Ja, det var väl en underlig värld vi levde i.

 

På lunchrasten hade jag smitit in på en toalett och kollat hur illa jag såg ut. Det var inte särskilt illa – det gjorde antagligen ondare än det såg ut. Jag blödde i alla fall inte, och näsan var bara lite röd. Om jag hade tur skulle färgen nog försvinna inom några timmar och ingen skulle fråga om vad som hade hänt, och då skulle allt bli bra. Ja.

Efter skolan kastade jag mig iväg för att slippa möta Anton och de andra, tyckte jag kunde leva utan att veta vad de tyckte jag gjort fel under dagen och vad de skulle göra åt det. Jag ville inte riktigt åka hem än heller, så jag åkte in till stan och gick runt. Ingen skulle undra vart jag var än på ett tag, så jag brydde mig inte om att skicka ett sms till någon av syskonen. Audrienne med sin träffsäkra instinkt att hitta folk kanske visste vart jag var ändå.

Vart skulle jag annars vara, om man nu tänkte så?

Inne på en skivaffär satt Noah, en av Mikes kompisar, i kassan. Han verkade ge råd på bra skivor till ett par punkare – eller de såg ut att vara punkare i alla fall, vad visste jag om det egentligen? – och när Noah vinkade mot mig vände de sig automatiskt om mot mig.

”Det där är en kompis lillebror bara. Kom!”

Jag tog en tidning från tidningsstället och satte mig på golvet bakom kassan och började läsa medan han tog hand om sina kunder. När de gått såg han ner på mig med ett litet leende. ”Jasså du, Billie, det var ett tag sedan man såg dig här. Vad vill du?”

”Bara hänga ett tag, om det går bra.”

”Visst, mr. Armstrong”, sa han och rufsade till mitt hår. Han visste att jag hatade det, både att bli kallad det och när någon rörde mitt hår. Även om jag såg upp till Billie Joe Armstrong väldigt mycket var det inte roligt att bli kallad för någon som försökte vara som honom. Det var inte mitt fel att vi hade samma namn, minus efternamnet. Samma initialer, i alla fall. Det var inte heller mitt fel att jag hade gröna ögon och fyllde år på samma dag som honom. Jag försökte inte vara någon copycat.

Jag satt där bakom kassan och läste medan Noah tog hand om kunderna som kom och gick. Han upptäckte att jag kollade extra mycket på affischerna, och han visste hur mina väggar såg ut. ”Vill du ha dem?”

Jag nickade. ”Men jag har inga pengar med mig...”
”Äsch, det går att lösa.” Han tog tidningen från mig och läste av streckkoden, tog upp sin plånbok och lade i en femtiolapp i kassaapparaten. ”Du kan betala tillbaks nästa gång jag är hos er.”
”Schysst”, sa jag och log, stoppade ner tidningen i min väska. ”Jag måste nog gå nu.” Jag vinkade mot honom genom skyltfönstret innan jag styrde stegen mot tågstationen. Det kändes skumt att det började bli lite mörkt, fastän klockan inte var så mycket. Jag var inte rädd, inte än, men när det blev mörkt på riktigt skulle jag vilja vara hemma igen. Det hade hunnit bli ännu mörkare när tåget stannade vid min station. Bussarna hade nog slutat gå, så jag behöva gå hela vägen hem, eller se om jag kunde få skjuts. Självklart valde mobilen att dö innan jag hunnit ringa Mike – batteriet var tydligen lågt. Jag svor och bönade och bad om att den mirakulöst nog skulle börja leva igen, men nej. Jag ville bryta ihop och gråta av någon anledning, men bestämde mig för att bita ihop. Jag hade helt enkelt sett för många skräckfilmer – det fanns inget i mörkret. Inget skulle döda mig. Jag skulle klara det. Det var inte värre än att vakna (som var det värsta jag visste).

Jag tog ett djupt andetag och började gå, nynnade för mig själv för att behålla lugnet. Det var viktigt att få låttexterna rätt, inte missa ett enda ord. Om jag inte kunde något ord eller missade något var jag tvungen att börja om. Det bara blev så, men det hjälpte i alla fall, höll mina tankar sysselsatta.

En gren knäcktes bakom mig. Det kändes som om jag flög upp flera meter i luften och som om mitt hjärta slutade slå. ”Sluta fåna dig Billie”, mumlade jag för mig själv. ”Du är bara så jäkla larvig.”

Om det var något jag verkligen hatade med mig själv så var det mina rädslor. Jag var rädd för allt och inget, men mest clowner, dockor, småbarn och mörker. Allt det var ju verkligen fullt normalt, ja.

Jag trodde att jag inbillade mig de springande stegen, i alla fall tills någon grep tag i mig. Jag skrek högst antagligen när jag snubblade och ramlade med tyngden av den andra kroppen över mig, men jag kunde inte höra mig själv av någon anledning, kunde inte komma ihåg fastän det bara varit sekunder sedan. Någon skrattade.

”Aw, är lilla emoflickan rädd?”

Jag kände igen rösten och visste precis vem det var. ”Bort med dina äckliga händer från mig, Anton.”

”Nä”, skrattade han, ”inte nu.” Han höll fast mina armar mot marken. Jag försökte sparka till honom men någon höll i mina ben också.

”Svara, är du rädd för mörkret?”

”Du kan väl svara på om du är rädd för det, eftersom du har med dig alla dina kompisar.”

Något träffade min sida, närmare revbenen, och jag tappade andan för en stund.

”Men jag är inte den som skriker som en tjej eller rycker till vid minsta lilla ljud”, svarade han på det och såg fundersamt på mig. ”Nu när jag tänker på det har jag nog inte ens hört en tjej skrika så... högt. Är du verkligen en kille? Jag menar, Billie kan ju vara ett tjejnamn också, och du ser ganska feminin ut.”

Han visste om att jag inte var en tjej, annars skulle han ju vara helt jävla blåst. Eller vänta, det var han ju redan. ”Ofta du vet vad feminin betyder. I'm impressed.”

Jag såg hur irriterad han blev och det roade mig antagligen mer än det borde ha gjort. Kanske var jag extremt lättad över att det varit just dem och ingen – eller inget – annat som hittat mig. ”Vad gör ni här förresten? Ni har väl inte väntat på mig hela dan?”

”Vad vi har här att göra har du inget med att göra”, morrade han. ”Du bara råkade gå förbi. Hey, grabbar, vad sägs om att se efter om han verkligen inte är en liten flicka i alla fall?”

Jag slutade le samtidigt som ett par hurra-rop hördes. ”Ni ska ge fan i mig”, sa jag så hotfullt jag kunde. ”Ge fan i mig sa jag!”
På något sätt lyckades jag få ner Anton från mig, höll fast honom mot marken med mina ben och slog vart än jag kom åt. Jag hann kanske inte mer än fem slag innan någon drog bort mig från honom, but still. Det var inte första gången något liknande hänt, men jag var inte van vid att det hände utanför skolan – nu fanns det ingen lärare alls i närheten, ingen som kunde se och stoppa. Vad kunde någon som var ganska kort och allmänt liten göra mot fem normalstora killar som hatade honom av någon anledning?

Återigen skedde ett av de väldigt sällsynta tillfällena jag någonsin haft tur – en man som rastade sin hund såg och ropade ”Vad fan håller ni på med, va?” Anton och hans gäng försvann så fort som möjligt. Jag lyckades resa mig upp och ta mig därifrån innan mannen hann fram och kunde fråga hur det var.

Hela världen snurrade snabbare än vad den normalt brukade göra, och jag var rädd för att den skulle tippa över, välta mig över kanten. Det kändes som om den skulle göra det – som om den ville göra det.

Jag tog mig hem utan att bli avkastad från planeten och tog mig uppför de fyra trapporna till lägenheten. Det var mörkt i hallen och Audrienne kom precis ut från badrummet, undrade vart fan jag varit samtidigt som jag snubblade på ett par skor (det kan ha varit mina egna fötter också) och ramlade, sedan blev allt svart.

Ni vet ju att jag brukar göra spellistor till olika noveller, och well.

 

Originallistan eller vad man ska säga: Billie Joe Andersson

Listan till re-maken: Billie Joe Andersson

Och så har vi ju Billie (citat). (Jag lägger upp låtar när jag bestämt mig för ett citat, so it may not make sense. Just sayin'.)

 

Den första listan är för både del I och II eller vad man ska säga, så slutet på den är dels del II och... lite mer. Tihi C:

 

Säg gärna till under novellens gång om ni vet någon låt som skulle passa in!

Originaltitel: Billie, 14: Vem är jag egentligen?

 Jupp, jag gillar att byta namn på saker.

Så, hej! Nu bestämde jag mig för att börja skriva på den här. Till alla som läste den förra välkomnar jag tillbaks och bugar en del. Till alla som inte har någon susning om vad det här är - jag hoppas verkligen att ni kommer gilla det i alla fall C: *bugar ännu mer*

 

För er som läst den vet att den förra version var usel med uselt språk och allt var uselt och hände för snabbt. Jag kommer göra lite ändringar - inga jättestora grejer, men saker som antagligen kommer märkas lite. Yeah, just wanted to tell you that.

 

Nu välkomnar vi den nya novellen ut på röda mattan med en massa applåder och fyrverkerier.. Let's get the show started...

 (...jag har verkligen tråkigt okej ;w;)

 

~~

 

 ”Paint yourself a picture, something perfectly obscured, to hide away the messes, behind yor manicure”

 

Tänk dig att du ser en pojke. En helt vanlig tonåring. Tänk dig att hans hår är svart, att hans ögon är gröna, att han är kortare än de andra i klassen, att han kanske ser lite annorlunda ut – jämfört med de andra, alltså. Jag kan lova dig att det inte är något fel på honom, bli inte rädd nu! Ser du honom framför dig? Bra. Mycket bra.

Tänk dig då en helt vanlig skola. En skola som är som vilken skola som helst. Du ser en massa elever, helt vanliga elever. Det är inget fel på dem heller. Eller jo, deras fel är att de ser fel hos andra, där felen inte ens existerar.

Kommer du ihåg pojken? Se honom där. Se honom gå genom korridorerna. Kan du känna hur rädd han är? Han är skräckslagen, livrädd, kan tänka på tusen andra ställen han heller skulle vilja vara på, än just där på skolan.

Åh, såg ni det där? Såg ni de där killarna, de som ropade något? Hörde ni vad de ropade?

”Jävla emo!”

Vet ni varför? Vet ni varför de ropade så? De är rädda. De är inte annat än fega små idioter som hittat ett fel som inte finns på pojken. Nu har det gått så lång tid att han tror på felet. Hela han är fel, har alltid varit, skulle alltid vara.

Ser ni inte? Låtsas att ni, som lärare, befinner er i korridoren, där detta ropas. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha kollat vem som sa så, vem som fick höra det, vad skulle du ha gjort sen?

Du sitter och tänker att du skulle ha stoppat det på något sätt, ringt hem till deras föräldrar eller något. Ja, du tänker så nu, men det är vad du inte skulle ha gjort.

Jag vet, att hade du varit där, hade du slagit dövörat till och låtsas som om allt var perfekt. Inte ens om de killarna tagit tag i pojken och tryckt upp honom mot väggen, slagit honom, sparkat honom, hade du gjort något.

Välkommen till verkligheten. Tro mig, jag vet.

Jag vet, för jag var den där pojken.

 

”Do you have the time to listen to me whine, about nothing and everything all at once?”

 

”Billie?”

Jag tryckte ner ansiktet mot kudden. Fan, jag ville inte vakna. Förstod Audrienne inte det? Det var tredje gången hon var där inne på mitt rum den morgonen.

”Kom igen, upp nu. Du kommer sent, och hur roligt är det?”
Inte alls, faktiskt. Inte när Anton får för sig att man behöver straffas för att man kommer sent när han själv är sen alla dagar i veckan.

”Tvinga mig inte att hämta Brendon.”
”Jag har ont i halsen.”
”Hur många gånger har du försökt med den den här veckan?”
”Jamen jag har ju det.”
”Bevisa det.”
”Hur?”
”Det får du komma på själv.”
Jag satte mig irriterat upp. ”Okej, jag är vaken!”
”Bra!” Hon klappade mig på huvudet innan hon lämnade rummet.

Somna om, eller vakna till. DET, var den stora frågan.

 

Efter ett drama där David och en smörgås hade huvudrollerna gick jag med tunga steg mot skolan. Det var inte så långt bort, max tio minuter om man gick. Sju om man gick genom parken.
Synd att de fattat det där nu. Att man gick där för att slippa. Nu slapp man inte. Det slapp man inte ens om man tog den andra vägen, för de visste hur man lurade en. Man kunde ju ta världens omvägar och snurra runt på gatorna i timmar, men de hittade en alltid ändå.

Eller ja, det var på eftermiddagarna sådant hände. Morgonen var den lugnaste tiden på dagen. Man kunde få gå lugnt, även om fötterna var betongklumpar. Jag kunde få gå helt ensam med mina converse och känna mig ensam och allt var bra då. Bara man inte tänkte, bara man inte oroade sig för vad som skulle hända under dagen, då skulle allt vara bra.

Så, jag gick där och försökte att inte tänka. Sparkade till en burk som låg på marken, hade händerna i jeansfickorna.

Fick inte tänka.

Jag kom fram till skolan och hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Det kändes som om mina ben darrade, men det kunde ju ha varit en illusion också, jag visste inte. Fick inte tänka på det. Jag upprepade hela tiden för mig själv att jag inte fick tänka, som om jag skulle ramla av den tunna linan jag balanserade på då. Det fick inte hända, Anton skulle inte få se mig falla igen.

Fast, vem kunde jag lura? Jag föll varje dag. Det visste både han och jag och hela klassen. Hela skolan kanske också. Eller i alla fall alla i åttan.

Man kan falla på flera olika sätt, mentalt och fysiskt. Jag gjorde oftast båda varje dag, från måndag till fredag, och lite mellan lördagsmornar och söndagskvällar också. Nätterna också, om man tänker efter riktigt noga.

Rent tekniskt otekniskt sett levde jag i ett stort svart hål som drog mig allt längre och längre ner för varje dag som gick. En bottenlös brunn.

Det var fullt med folk i korridoren, det hade antagligen inte ekat där på hela terminen. När man gick i åttan kände man sig stor, speciell liksom, bland de äldsta på hela skolan. Sexorna vek undan för en på skolgården och lät en mer än gärna ställa sig framför en i matkön. Jag? Jag var inte speciell alls. Och för övrigt var jag mer rädd för sexorna än vad de var rädda för mig.

Jag gick så snabbt jag kunde mot mitt skåp, försökte komma på redan på vägen dit vad vi hade, när vi började och hur många minuter det var kvar. Jag skulle ha sex minuter att komma fram, öppna skåpet, ta ut mattegrejerna, stänga skåpet och skynda mot klassrummet. Hade jag tur skulle läraren vara lite för tidig, men jag kunde inte hoppas. Jag visste att när man hoppades fick man otur, eller om det bara var mig det gällde.

Någonstans i mitt huvud måste jag ha varit så dum att jag hoppades, för Anton stod redan vid mitt skåp och väntade med ett fult jäkla äckligt leende som jag inte fattade att någon kunde gilla. Jag försökte koncentrera mig på musiken i mina öron, bita ihop. Idag skulle han väl inte göra något, eller?

Jag kunde inte komma ihåg vad jag gjort eller sagt när han knuffat in mig mot skåpen, men mer än så var det inte. Well, det hade kunnat vara mycket värre.

”Små emojävlar som du borde inte få existera”, hade han morrat och spottat, men missat mina skor med flera centimeter. Jag ville håna honom för det, men det kanske var lika bra att jag höll tyst. Jag behövde inte fler blåmärken att förklara för mina syskon.

Panik. Ångest. Tänk om de visste, egentligen. Tänk om de visste om allt som hände i skolan. Tänk om de inte förstod varför jag inte kunde prata med dem.

Jag fick kontrollera mig för att varken springa till klassrummet eller springa därifrån. Mina syskon betydde världen för mig – de fanns alltid där, och egentligen skulle jag nog kunna berätta vad som helst för dem. Men nej, det gjorde jag inte. Det kändes inte som om det skulle tas så bra, och det sista jag ville var att mina äldre bröder blev inspärrade någonstans. (De borde kanske sitta på mentalsjukhus, om man tänker efter. Jag var glad över att de inte gjorde det.)

I klassrummet kunde man sitta med åtminstone en hörsnäcka i örat, för läraren sa ingenting då. Hon lät mig sitta någonstans och bara lyssna, arbeta tyst för mig själv. Hon var den enda som lät mig göra det, och därför gillade jag mattelektionerna ändå, fastän jag inte var särskilt duktig på det. Jag var inte särskilt duktig på något alls, men det var ingen som brydde sig om det – bara jag blev godkänd var jag nöjd. Det räckte liksom.

Sudd och små pappersbitar träffade mig här och var ibland. Jag försökte bara se till att de inte fastnade i håret, men annars brydde jag mig inte. Jag kunde inte rå för att de var så omogna som satt och kastade saker. Det gjorde ju ändå inte ont så...

Läraren hade gått ut från klassrummet för en liten stund, antagligen bara för att hämta något, och då passade Anton på att våga sig fram. Istället för att ta den hörsnäckan jag inte använde tog han ju den jag faktiskt hade, och det gjorde ont. Dels var han inte särskilt försiktig, brydde sig nog inte heller om att vara det, men det gjorde ont psykiskt. Alla ljud i klassrummet verkade helt plötsligt högre, öronbedövande. Mina händer började skaka och jag behövde få tillbaks musiken.

”Vad fan är det här för jävla skit? Det suger ju!”

”Ska du säga, som lyssnar på saker som är minst tusen gånger värre”, fräste jag och tog tillbaks hörsnäckan, stoppade båda i öronen. Det var väl ett av de sällsynta tillfällena jag hade tur – läraren kom tillbaks innan Anton hann göra eller säga något. Jag såg att han gjorde ”I'm watching you”-tecknet med fingrarna mot mig, och jag kunde inte låta bli att undra över hur barnslig och sjuk i huvudet han antagligen var.

Eller var det bara mig det var fel på? Kanske var han den normala, var som man skulle vara. Jag? Vem var jag då? Jag visste inte längre.

Jag har ungefär 23456786543234567 dokument i datorn med noveller som inte är klara, så ni får bestämma åt mig:

 

Antingen så skriver jag på en vampyrgrej som legat i datorn i evigheter, eller så gör jag re-makes på Billie-novellerna. Då kommer jag antagligen fastna i dem och inte kunna skriva på något annat, men jag kan lova att ta ett break efter de två första xD

 

Så, vampyrer eller en novellserie som betytt världen för mig mellan sexan och åttan?

 

(Och nej, att skriva på båda samtidigt är inget alternativ. Det gick med Bleed it out och Dollfaces, men det kommer inte gå den här gången. FRÅGA MIG INTE HUR JAG VET SÅNT JAG BARA GÖR DET OK)

Soundtrack till inlägget.

 

---

 

 

Det har inte gått sådär jättelång tid sen han dog, men det gör precis lika ont. Alla säger att det kommer gå över, bli bättre, att allt jag behöver är tid. Jag tror inte en sekund på det.

Jag varken ville eller behövde gå till skolan de sista dagarna som var kvar, ville inte möta klasskompisarna. Jag gav mamma min skåpsnyckel och bad henne att slänga allt som fanns i det. Hon frågade inte om det verkligen inte var något jag ville spara, utan gjorde det bara.

Det gjorde så ont att tänka på honom att jag slutade använda hans namn. Jag försökte att inte tänka på honom alls, men det var i princip helt omöjligt. Han fanns till och med där på ett eller annat sätt när jag sov.

De hade sagt att det var självmord, men jag trodde inte på dem. Jag tror dem fortfarande inte. Han hade ingen anledning att ta livet av sig, och han skulle ju inte lämna mig.

Begravningen är imorgon, men jag vet inte om jag ska gå. Vet inte om jag klarar av det. Mamma säger att jag inte måste om jag inte vill. Nu passar det tydligen att vara den mamma jag skulle ha behövt för flera år sedan. Krävde det ett dödsfall för att hon skulle inse att jag inte klarade mig själv?

Jag hoppas i alla fall att han förstår om jag inte dyker upp, att han inte blir sårad. Han vet nog att jag skulle ha gått om jag orkat.

Jag lyfter på huvudet och kollar fundersamt ut genom fönstret. Det är första gången jag är ensam hemma sedan Det Där hände. Mamma är och handlar, och hon hade sagt att jag fick ringa om det var något, men det är ganska lugnt och jag är ganska okej, faktiskt.

Jag vrider lite på huvudet och ser på Andy som står i dörröppningen. Jag hade vetat hela tiden att han skulle komma någon gång, berett mig på att det skulle göra ont att se honom. Det gör inte ont alls. Han håller ut armarna mot mig, och jag reser mig upp för att gå fram till honom, till hans famn. Jag blundar några sekunder, bara känner hans armar om mig.

”Jag saknat dig. Allting blev tusen gånger svårare utan dig.”

Han ser på mig med sorgsna ögon, som om han vill säga förlåt. Jag skakar på huvudet.

”Var inte ledsen. Allt kommer ordna sig.”

”Bitch, please”-blicken jag får lyckas få mig att le för första gången sedan han försvann. Han sneglar mot något bakom mig, och jag vet vad. ”Jag har skrivit ner allt som hänt, både för att bearbeta det och för att minnas. Jag vill inte glömma dig, förstår du – det skulle nog göra mer ont än vad det redan gör.”

Jag suckar. ”Jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag vill inte leva utan dig. Är det okej att dö då?”

”Jag skulle ha gjort det.”

Jag nickar.

”Vill du verkligen det?”

Jag nickar igen.

Han tar min hand och leder mig ut från rummet. Mina fötter känns mekaniska, som robotar. Jag bestämmer inte över dem längre.

På något sätt vet jag nog redan vart vi är påväg – han känner mig tillräckligt bra för att veta vad jag vill, och jag känner honom tillräckligt bra för att veta om det.

Vi kommer fram till bron över floden de hittat honom vid. Jag undrar vad som hade hänt egentligen, men på något sätt vill jag nog inte veta heller. Det är inte viktigt nu, inte längre.

Han ställer sig upp på kanten och jag följer efter. Vi står och kollar ner mot vattnet en liten stund.

Ett slags lugn kommer över mig, och jag vet att allt kommer bli bra nu.

”Är du rädd?”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, inte alls, men...” Jag kollar ner mot våra händer.

Han kramade min hand. ”Hoppar du, hoppar jag.”
Jag nickar och ser ner på vattnet igen. Det är nog tillräckligt grunt för att jag kanske ska slå ihjäl mig, men samtidigt såpass djupt att jag antagligen skulle kunna drunkna, om jag slår i huvudet. Det spelar ingen roll. Jag blundar innan jag tar ett djupt andetag och tar sats.

Det finns inget att vara rädd för, inte längre. Jag har varit med om det värsta som kan hända, och jag har även varit med om den allra finaste känslan i hela världen – att bli accepterad och älskad av någon som tog mig för den jag var. För en gångs skull dög jag precis som jag var. Nu finns det inget mer att göra – eller, inget mer jag vill göra. Inte utan Andy. Det finns ingen framtid utan honom, och jag vet om det.

Jag är inte rädd. Inte när jag vet att han väntar. Jag kommer att tänka på den där gången när vi pratade om att hoppa från gungor och höghus, och det här är frihet för mig. Jag är fri de sekunderna jag är i luften.

Du och jag, Andy. Nu, och för alltid.

 

Slut~

Det gick ett tag, men jag kan inte komma ihåg hur länge. Allt verkade som om det skulle bli bra – jag hade slutat göra mig själv illa, om man bortsåg från att jag ibland rev mig själv. (Det var bara ibland, om jag tänkte på något som var riktigt jobbigt, och inte ens Andy tyckte det var samma sak och lät mig göra det.) Allt i skolan hade också lugnat ner sig – folk var inte på oss längre, inte ens Tobias.

Men så försvann Andy igen. Jag fick ont i magen och det gick inte över, men jag visste att han skulle komma tillbaka. Det skulle han ju, jag visste det, men ändå.

Efter att ha blivit lämnad ensam igen trodde jag att Tobias skulle inse att jag var just ensam och få för sig att ge sig på mig igen, men han lät mig vara. Det var skönt att bara bli behandlad som luft, faktiskt. Ingen gjorde något mot mig, sa inget, och jag var helt okej med det.

Det var sista veckan kvar på läsåret innan sommarlovet och lektionen vi hade var allmänt flummig och oseriös, eftersom ingen orkade arbeta. Det var helt sjukt varmt ute och kvavt i klassrummet, fastän alla fönster var öppna på vid gavel. Inte ens läraren försökte hålla i någon slags lektion, satt bara med fötterna på katedern och läste en bok han tydligen haft med sig, struntade i resten av klassen.

Det blev tystare när det knackade på dörren och knäpptyst när rektorn kom in. Det var inte ofta han kom till klassrummen – man såg honom mest på luncherna och ibland om en lärare blev såpass irriterad att den skickade iväg någon elev till rektorn, men nästan aldrig annars. Man såg honom nästan aldrig allvarlig heller, för han var den typen som nästan alltid log.

Nu log han inte, och tystnaden gick nästan att ta på.

”Sebastian, kan du vara snäll och följa med mig?”
Alla vände sig om mot mig och stirrade. Jag svalde hårt och satt som förlamad i min stol innan jag reste mig upp och samlade ihop mina saker, undrade tyst varför han ville att jag skulle följa med. Jag hade väl inte gjort något, eller?

Han höll sin hand på min axel och ledde mig genom korridorerna och ända fram till rektorsexpeditionen försökte jag tyst och stammandes fråga om jag gjort något fel. Jag fann det lite konstigt att han inte svarade, att han bara såg sammanbiten ut, men kanske var det så att han inte hörde – jag pratade ju ganska svagt ändå.

Inne på kontoret befann sig en del människor; biträdande rektorn, vaktmästaren, två poliser och mamma. Jag tyckte att det var mest konstigt att mamma var där, om jag ska vara ärlig. En av poliserna stod med ryggen mot de andra och mumlade i en telefon.

Jag förstod ingenting. Hade jag gjort något såpass allvarligt att poliser var tvungna att vara där, och varför hade mamma tårar i ögonen? Var hon besviken eller ledsen?

Polismannen som talade i telefonen verkade avsluta samtalet och vände sig om mot de andra. Den andra polisen, som var en kvinna, såg på mig innan hon talade. ”Du är Sebastian va?”

”Ja...”

”Vet du varför du är här?”

”Nej”, sa jag med en svag röst. ”Har... har jag gjort nåt? Det var... inte meningen, i sånt fall.”

”Nejdå, du har inte gjort något. Känner du Andy Burton?”

”Ja, han... vi... liksom...” Jag rodnade lite. ”...är tillsammans.”

Kvinnan nickade och såg allvarligt på mig, och jag fick en känsla av att jag inte ville höra vad hon skulle säga. ”Det är så att man har hittat en kropp intill floden, och... din mamma tyckte vi skulle berätta det här för dig. Andy...”

Och jag förstod. Allt blod lämnade mitt huvud och hela rummet snurrade runt, runt. Jag mådde så illa, men ändå skakade jag på huvudet, fast det bara blev värre. ”Nej. Det måste vara någon annan...”

”Kroppen har identifierats, och -”

Mitt hjärta slog så hårt att det var plågsamt. ”Nej. Det... det måste ha skett ett misstag, det...”

Det kan inte vara han. Det får inte vara han.

”Sebastian...” Den här gången var det rektorn som talade, sträckte ut en hand mot mig. Mamma snyftade till.

”Nej!”, skrek jag och sprang ut ur rummet innan någon hann reagera, hann stoppa mig. Jag sprang genom korridorerna utan att bry mig om folket som kollade ut från klassrummen, undrade vad jag höll på med.

Jag sprang ut från skolan, förbi polisbilen som stod parkerad där utanför, fortsatte springa. Överallt tyckte jag att jag såg Andy, hörde hans röst, hans skratt, fastän jag var helt ensam. Jag sprang fastän jag knappt kunde andas. Mina ben kändes stumma, som om jag skulle falla ihop när som helst, men inget av det hindrade mig från att fortsätta springa.

Jag kom fram till Andys hus, såg polisbilarna och ambulansen och portdörren som var öppen och jag sprang in och dörren till lägenheten var också öppen och jag sprang in där, såg att Sandra satt i soffan med ansiktet i händerna, hennes axlar skakade – jag ville så gärna berätta för henne att det hela var ett sjukt skämt, trösta henne med det, men jag bara stod där i hallen och försökte hämta andan.

Poliserna och sjukvårdsmännen kollade förvånat upp när jag kom inrusande, samt en annan man som inte passade in på någon av de kategorierna. Jag trodde det var Andys pappa, och det var första gången någonsin som jag såg honom. Han såg motbjudande ut i mina ögon – äcklig på något sätt, men det kanske var för att jag visste vem han verkligen var som jag såg de sakerna. Antagligen såg han normal ut i alla andras ögon. Jag hatade honom. Jag hatade honom mer än vad jag någonsin hatat Tobias. Jag hatade honom för allt han gjort, gjort mot Andy, för att han inte bara låtit honom vara.

Jag tänkte inte ens på att det stod folk i närheten av honom när jag rusade fram. Jag hann inte mer än att ge honom en smäll på käften och halvt knuffa till honom innan någon hann reagera. Personer jag inte hade en susning om vilka de var tog tag i mig och drog bort mig därifrån, fastän jag fäktades och sparkades så mycket.

”Vad har du gjort!? Vad fan har du gjort?! Din jävla... jag ska döda dig, jag svär!”
Jag skrek, skrek högt. Skrek förbannelser och anklagelser och svordomar och hot mot mannen som såg förvånad ut, som höll en hand vid sin käke. Som förstört Andys liv, som nu förstört mitt också.

De drog ut mig på den lilla asfalterade gården utanför huset och försökte få mig att lugna ner mig, ville att jag skulle stanna där.

Inte förrän ytterligare en polisbil kom och min mamma hoppade ur med ansiktet randigt av smink och tårar, gav mina ben upp och jag insåg sanningen. Jag satt ihopkurad på marken och grät, och det var så hemskt. Det kändes som om någon slitit ut mitt hjärta, skurit sönder det, kastat det som fanns kvar på marken och hoppat på det.

Andy var död, fastän han var odödlig. Han var död, fastän han inte skulle lämna mig. Jag var ensam i mörkret igen, utkastat från det lilla rummet som kunde ha varit himmelen på jorden.

Och det fanns inget jag kunde göra för att han skulle komma tillbaka.

Det tog inte alls lång tid innan Andy fick reda på vad jag gjort mot mig själv. Han sa inget utan drog bara försiktigt upp ärmarna på min tröja och pressade läpparna alldeles lätt mot de halvläkta såren och de plåster som fortfarande fanns kvar. ”Allt kommer bli bra nu, okej?”, viskade han och såg mig i ögonen tills jag nickade, kysste mig på munnen. Jag blev så överraskad över att han inte sagt något om det att jag var nära att börja gråta igen.

Fan, jag älskade honom verkligen. På riktigt. Han var perfekt, helt enkelt.

På morgonen blev vi väckta av att det knackade på dörren till mitt rum. Jag – som inte hade någon tröja – ville inte att någon förutom Andy skulle se mig, snodde åt mig täcket och gömde mig under det.

”Sebastian, jag tänkte bara höra om...” Mamma slutade ganska tvärt.

Jag kände att Andy satte sig upp. ”Eh, hej”, sa han, hest och förvirrat. Hans morgonröst var nog det gulligaste som fanns.

”...hej. Ska inte ni till skolan idag?”

Han petade på mig genom täcket. ”Ska vi det?”

Jag ryckte på axlarna och drog ner täcket under näsan så att jag kunde se honom. ”Högst antagligen inte.”

”Högst antagligen inte”, upprepade han och såg på min mamma som om han nästan väntade sig att hon skulle kräva en förklaring till exakt varför vi skulle stanna hemma, ge oss en föreläsning om hur viktigt det var att inte skolka.

Hon ryckte bara på axlarna och lämnade rummet. ”Gör som ni vill.”

Jag såg hur något hårdnade i hans blick när jag satt mig upp. Han såg arg ut – nej, inte ens det. Han såg förbannad ut. Utan att säga något reste han sig upp och lämnade rummet. Jag kom snabbt upp på fötter, slet på mig den närmaste skjorta jag kunde få tag på – vilket råkade vara Andys – och struntade i att knäppa den, sprang efter honom istället.

”Ursäkta, men hur kommer det sig att du inte ens frågar om varför Sebastian möjligtvis sa så?” Han stannade på samma trappsteg vi kyssts på för första gången.

Mamma hade varit påväg mot ytterdörren när hon vände sig om och såg upp på Andy. ”Vad pratar du om?”
”Jamen varför frågar du inte varför han inte vill till skolan? Varför låter du honom bara stanna hemma utan vidare?”

Snälla Andy, tyst nu. Eftersom han inte hade någon tröja på sig drog jag lite i hans byxor, försökte få hans uppmärksamhet. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, och jag ville spy av yrseln som kom från alla tankar och funderingar på vad i hela helvetet Andy höll på med.

”Är du helt blind för vad som hänt de senaste åren?”

Jag såg henne bli irriterad – eller kanske till och med arg – och hon såg upp på honom.

”Vad är det du menar att jag inte sett, då? Att han skär sig? Att han tar sömntabletter? Jag har sett allt det. Har jag missat något, tycker du?”

Jag kunde inte andas. Jag som hade trott att jag lyckats dölja nästan allt ganska väl. Vad hade jag missat, vad hade jag gjort fel?

”Men... om du visste... varför....”

”Varför jag inte gjort något? Vad skulle jag kunna göra då? Är det så mycket bättre att supa, som jag då? Han mådde dåligt, sen kom du. Du har hjälpt honom mycket mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra.” Hon gick mot dörren igen som för att markera att diskussionen var avslutad. Dörren for igen med en liten smäll efter henne.

Det var inte tyst särskilt länge. ”Sebastian...”
”Nej.” Jag släppte honom och backade, försökte hålla tillbaks den plötsliga ström av tårar som ville fram. ”Nej.”

”Sebastian.”

”Nej.” Jag sprang uppför trappan och in på mitt rum, låste dörren bakom mig och sjönk ihop med ryggen mot den. Jag kunde inte kämpa mot tårarna, det bara gick inte. Jag grät för att hela jag gjorde så ont.

Hur hade hon kunnat tänka och göra så? Hon visste hela tiden, visste allt, och ändå hade hon inte gjort något. Varför? Bara hon hade pratat med mig hade kanske allt varit annorlunda. Jag hade inte varit så förbannat jävla ensam, liten och svag.

Andy stod utanför och knackade på och sa saker, men allt jag hörde var ett svagt mummel, ett surr. Han kanske bad mig att inte göra något dumt, öppna dörren. Släppa in honom. Jag kunde inte det, inte när jag höll ett rakblad mot armen.

Jag ville inte dö, inte på det sättet, medan Andy bankade på dörren. Nej, jag ville bara låta en liten del av ångesten försvinna.

När jag öppnade dörren ett litet tag senare satt Andy utanför med huvudet i händerna och benen uppdragna. Han såg upp så fort han hörde dörren och reste på sig, klev in. Genast grep han tag i min arm och inspekterade såren innan han for runt med blicken i rummet. Jag visste inte om han var arg på mig eller på min mamma, men jag såg att han var arg. Arg och beslutsam, som om han kommit fram till något där utanför min dörr. Jag hade ingen aning om vad han tänkte på just då, men hade jag vetat det hade jag nog stoppat honom. Eller, i alla fall försökt.

Han tog rakbladet jag använt och vände ryggen mot mig. Jag fick onda aningar och blev rädd. ”Andy, vad...?” Det var så långt jag hann säga innan han tog ett djupt andetag, tryckte den mot sin handled och drog. ”Vad fan gör du?”

Jag skrek. Jag skrek åt honom när han fortsatte. Det tog en stund innan jag kunde få mig själv att gripa tag i hans arm. Han drog rakbladet hastigt en sista gång över sin arm innan han gav det till mig, som slängde iväg det, ville att det skulle vara så långt borta från mig som möjligt. Mina händer skakade och jag snyftade till.

”Vad... vad håller du på... med?”

”För varje nytt sår jag hittar på din arm kommer lika många finnas här”, sa han och höll upp armen med tre streck över sig, sår som blev röda. Hela tiden såg han mig allvarligt i ögonen.

Jag önskade för första gången någonsin att jag inte gjort så många på mig själv, eller att jag inte gjort det alls. Att jag hade öppnat dörren och låtit honom trösta mig.

”Varför Andy, varför...?”, kved jag fram och gömde ansiktet i händerna. ”Hur... hur kan du göra såhär mot mig, hur...?”

Han letade upp plåster som fanns i närheten och tog varsamt tag i min arm, plåstrade om mina sår innan han lade armarna om mig. ”Andas Sebastian, andas.”

Jag tryckte näsan mot hans bröstkorg, tog ett djupt andetag och koncentrerade mig på att inte börja gråta igen. Det gick förvånansvärt bra, faktiskt.

Hur kunde han göra så mot mig? Inte nog med det dåliga samvetet som sköljde över mig – nu hade han tagit ifrån mig det som hjälpte mot ångesten, även om det inte hjälpte så mycket, egentligen. Nu skulle den bara växa och växa för att sedan explodera, och jag skulle inte klara det.

Jag märkte redan då vilken effekt Andys handling hade på mig. Jag var nu livrädd för rakblad, livrädd för att han skulle göra något mer med sig själv.

Jag nickade när jag lugnat ner mig, såg på honom innan jag kom ihåg just hans sår igen. ”Vi måste fixa plåster”, mumlade jag och duckade undan från hans arm. Hans skjorta var antagligen blodig nu och jag fick lite dåligt samvete över att jag inte kommit ihåg att han också behövde plåster, men det skulle jag fixa nu. Jag höll i hans arm, som han hållit i min, och såg ner på såren. ”Får jag smaka på ditt blod förresten?”
Det var tyst en liten stund innan Andy skrattade till. ”Okej”, sa han. ”Är du en vampyr?”

Jag visste inte ens varför jag frågat. Blod var ju gott, men det kändes sjukt att faktiskt smaka någon annans blod. Kanske ville jag bara lätta upp stämningen, få allt att bli mindre seriöst.

Jag såg Andys höjda ögonbryn och att han bet sig lätt i sin piercing, som om han försökte hindra sig från att börja skratta. Hade jag varit han hade jag nog tyckt det var väldigt svårt, för jag hade svårt när jag var jag att inte börja skratta när jag faktiskt lyfte hans arm mot mitt ansikte.

Andys blod smakade faktiskt gott. Kanske var det till och med godare än mitt, men jag orkade inte komma ihåg hur mitt smakade. Antagligen smakade det väl likadant – blod som blod – men Andy var ju trots allt Andy och helt underbar.

”Så... vad tyckte du då?”, frågade han mot mina läppar en kort stund senare med ett fniss. Jag fick påminna mig själv om att det inte var han, utan jag, som smakade blod, fast det var hans blod.

”Ganska gott, faktiskt.”

”Sebastian, du är min lilla vampyr.”
”Alltid Andy, alltid.”

Jag tror att jag skrivit klart Bleed it out, men det är för hand. Så jag måste skriva in allt i datorn.

 

Alla inläggen till den (tre) kommer bli tidsinställda, för jag kör in allt i datorn nu, så slipper jag tänka på det sen. Så kan jag göra annat utan att behöva tänka på novellen (eller ja, inte tänka mer om den än vad ni kommer tycka...).

 Tider de dyker upp:

 

31: 15.00

32: 20.00

Epilog: 00.00

 

Ni bestämmer själva om ni sitter och väntar, men det är de här tiderna som gäller nu, för att det ska vara tid mellan dem.

 

Måste nu skriva in åtminstone kapitel 31 så att jag hinner innan klockan tre. Önska mig lycka till och jag hoppas ni kommer gilla det som är kvar!

Några saker innan ni läser vidare:

 1) Jag tycker det fattas något i slutet och är inte helt nöjd med det, men jag vill fortsätta skriva så vi skiter i det.

 2) ...och med slutet menade jag inte slutet på hela novellen, utan slutet på inlägget. Såja, andas. Vill du ha en papperspåse?

 3) Men vi är väldigt nära slutet though...

 4) Jag kommer inte svara på några frågor om inlägget, eller inget om innehållet i alla fall. Just sayin'.

 Så, nu kan vi köra!

 

~~

Andy försvann helt spårlöst en dag mitt i mars. Snön hade precis börjat smälta undan igen, men jag kunde inte ens vara glad för det lilla. Han svarade inte på sms eller ringde upp eller visade något tecken på att han i alla fall levde, och jag satt fast i skolan och kunde inte göra något.

Dagen därpå förstod jag inte hur han skulle ha kunnat försvinna sådär plötsligt. Det var ju bara konstigt och jag förstod inte mer bara för att jag tänkte över det om och om igen.

Ytterligare några dagar gick, men han kom inte tillbaka. Jag hade stått utanför hans hus och kikat in genom hans fönster, men såg inget. Eller, ingen. Det var ju honom jag letade efter. Jag gick dit varje dag och kollade – ibland såg jag Ashley gå in eller ut genom porten, men jag visste att jag aldrig skulle våga fråga henne, och ibland satt Sandra ute på den lilla stenbelagda terrassen precis utanför Andys rum. Hon hade blivit utskriven i slutet på januari, och allt hade ju verkat så bra. Andy hade verkat så glad, så vart fan var han nu? Varför var han inte hemma och såg till sin mamma längre, som han gjort innan? Han hade sagt ibland att han bara skulle gå hem och kolla så att hon hade det bra och att han skulle komma över till mig senare.

Dagarna fortsatte gå, men han kom inte tillbaka. Jag blev oroligare och oroligare, svagare och svagare, allt eftersom dagarna passerade. När det gått två hela veckor efter att han försvunnit bestämde jag mig för att fråga hans mamma om hon visste något, väl medveten om att jag absolut inte fick oroa henne.

”Hej Sebastian, kom in!” Hon log stort, som om hon var glad att se mig. Jag log tillbaks, försökte dölja oron bakom det leendet när jag klev in genom dörren.

”Hej. Ehm... har du möjligtvis sett Andy den senaste tiden?”

Hon såg ut att tänka efter. Leendet försvann gradvis från hennes ansikte. ”Nu när jag tänker på det så har jag nog inte sett honom på ett tag... vadårå, har du inte heller det? Jag trodde han var med dig.”

Jag hörde paniken som smög fram i hennes röst och visste att jag var tvungen att lugna henne på något sätt, även om jag önskade att hon skulle kunna hjälpa mig. Men vad skulle jag säga då?

”Det är nog inget egentligen, han kanske bara är med några andra. Det är nog ingen fara.”

Det lät inte alls som något han skulle göra, att sticka iväg sådär utan att säga till, men jag visste verkligen inte vad jag annars skulle säga. Hon nickade och såg lite lugnare ut, även om paniken fortsatte finnas i hennes ögon. ”Ja, tonårspojkar alltså... du har rätt, det är nog inget.” Hon log blekt. ”Du kan väl ringa om du hör något alls från honom?”

Jag nickade och visste att jag inte ens behövde säga att jag ville att hon skulle göra samma sak. Hon skulle göra det ändå.

 

Ju närmre april kröp närmre, desto mer rastlös och orolig blev jag. Allt var som innan Andy kom till skolan – eller som om han aldrig varit där överhuvudtaget – och rakbladen åkte fram oftare än vanligt. Jag visste att det inte var vad han hade velat, om han visste vad jag höll på med, men jag kunde inte låta bli. Det var det enda sättet för mig att få ångesten att försvinna, även om det bara varade för en liten stund. Det var skönt att göra det, men efteråt var ångesten nästan större då jag tänkte på Andy och undrade vad han skulle ha sagt, vad han skulle ha gjort. Jag visste att det var viktigt att jag höll mig stark, för Andys skull, men det var så lätt att sluta kämpa när han inte var där. Jag ville ge upp, men samtidigt ville jag inte att han skulle komma tillbaka och se mig som jag blev, som jag var när vi började snacka.

Fan Andy, vart är du? Jag saknar dig så mycket, varje dag. Det gör så ont. Jag vet inte när jag senast grät såhär mycket. Du har nog aldrig sett mig gråta på det här sättet. Jag vet att du sett mig gråta så många gånger innan, men aldrig såhär. Det här är gråten för någon som gett upp, inte för någon som är livrädd för allt och alla.

Jag hade lämnat tusen meddelanden på hans mobil och satt uppe tills jag nästan svimmade av utmattning varje natt för att vänta på något svar, något livstecken, men jag fick aldrig något. Ändå vägrade jag ens tänka tanken på att han eventuellt var död, för det fick inte hända. Det kunde inte hända.

Nej. Han var inte död. Jag skulle ha vetat det, på ett eller annat sätt.

 

När april började hade jag tappat hoppet om att han någonsin skulle komma tillbaka. Första april stannade jag hemma, för jag visste hur det brukade vara i skolan just den dagen, och jag ville verkligen inte få ett sammanbrott där och då. Inte inför Tobias och de andra.

Andra veckan in på april funderade jag ut bästa sättet att dö på när han stod där i korridoren. Mitt hjärta hoppade över flera slag och jag slutade andas. Allt snurrade och jag stannade upp, bara stod där och stirrade på honom.

Kunde någon vara vackrare än man mindes? Det var precis vad han var. Hur kunde någon vara sådär omänskligt vacker? Det borde vara olagligt, omöjligt.

En del av mig ville springa fram och slå honom för att han försvunnit samtidigt som jag ville kyssa honom, skrika högt som fan hur mycket jag hatade honom – eller hur mycket jag älskade honom, funkade nog lika bra.

Istället vände jag om och sprang. Då visste jag inte riktigt varför, men nu förstår jag. Jag blev förvirrad för att jag hade saknat honom så mycket men inte visste hur det var mellan oss längre, och jag var livrädd för att något skulle vara förändrat. Det jag inte tänkte på då var att om något varit det, hade han inte följt efter, hade inte stoppat mig och vi hade inte stått och gråtit på trottoaren och hållit hårt om varandra. Hade något varit förändrat hade han stannat, inte brytt sig.

Han stannade inte. Han följde efter.

 

”Vart har du varit?”, mumlade jag och ritade små mönster med fingertopparna över hans skjorta. Vi låg på min säng och det hade blivit mörkt ute. Jag var trött, men jag ville inte sova. Jag ville vara vaken och se på honom, röra vid honom, bli helt säker på att han var verklig.

Han var tyst såpass länge att jag visste att han inte tänkte svara. Antingen det eller så hade han inte hört, men det sista alternativet trodde jag inte på.

”Snälla Andy, gör inte såhär.”
”Jag kan inte...” Hans röst skar sig mot slutet och han gömde ansiktet mot mitt hår. Jag blundade och lät handen ligga stilla mot hans mage, bara andades in hans doft och var glad över att han var hemma igen, att han levde och allt sånt.

Allt annat kunde vänta. Nu ville jag bara vara glad, och då skulle jag vara det också.

”Det kan vänta, vi har all tid i världen på oss...”, mumlade jag och kramade om honom. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med. Jag älskar dig så jävla mycket att det gör ont. Går det att förstå?”

Det gick, men hans ord fick mig att tappa andan, fick mina ögon att tåras. Kärlek skulle kanske göra ont, annars var det inte äkta, och jag förstod precis vad han sa. Det gjorde ont att vara ifrån honom, det gjorde ont att se på honom och undra vad som hänt.

Jag nickade bara och önskade att det skulle få vara lugnt, att inget mer skulle få hända. Eller om något nu hände, så önskade jag att jag skulle kunna få finnas där, inte behöva vara borta från honom. Vi kunde klara vad som helst, bara vi var med varandra. Jag skulle överleva, men bara han fanns i närheten. Annars kunde jag lika gärna hämta tablettburken som väntade i badrummet och ta fram rakbladen, för inget annat betydde mer än att Andy var min.

Det gick några veckor, och allt började bli bättre. Andy blev sig själv igen och tillsammans sa vi nu åt Tobias och hans gäng att fara åt helvete. Det kändes så jävla skönt, att faktiskt säga emot för en gångs skull. Jag blev modigare och fastän de oftast gav sig på oss om vi sa något var det bra.

Han började hänga med mig åtminstone varannan dag och sov över båda nätterna under helgerna.

Sedan kom jullovet. Vi bestämde oss för att temat skulle vara grönt. Anledningen till att det blev just den färgen var att vi båda var trötta på snön och rött var för likt blod, och det hade min senaste jul fått ha som tema, så grönt fick det bli. Vi tänkte inte heller låta någon säga att vi inte kunde vara tillsammans under själva julen, för det skulle bara vara så mycket bättre än att tvingas vara med respektive familjer.

Hela julhelgen spenderades i mitt vardagsrum tillsammans med en massa filmer och flera ton köttbullar, pepparkaksdeg och godis. Jag fick två filmer i julklapp av honom, inslagna i grönt papper och grönt snöre. Han fick två skivor, fastän det varit svårt att hitta några han inte redan hade.

Första veckan in på det nya året sa Andy att han ville besöka sin mamma och frågade om jag ville följa med. Jag sa ja, även fast jag var rädd för hur stället hon var på eventuellt skulle påverka mig. Jag visste inte om det skulle bli bra eller dåligt i sånt fall.

Jag var livrädd hela vägen dit och höll hårt i Andys hand under bussresan. Han mumlade lugnande saker, men jag vet fortfarande inte om han visste vad jag var rädd för eller om han bara märkte att jag var allmänt orolig.

Stället kändes som ett sjukhus, för allting kändes så överdrivet rent. Samtidigt så kändes det också som ett fängelse med det höga staketet som markerade vart gränserna gick runt hela området.

Personalen var i alla fall trevlig, de kollade upp oss och sa att det fanns ett bokat möte. En äldre man ledde oss genom korridorerna. Jag tvingade mig själv att tänka på det hela som ett hotell för viktiga personer istället, och att mannen i själva verket var en livvakt. Det blev lite mindre läskigare då.

Han låste upp en dörr och släppte in oss, sa att vi kunde trycka på knappen intill dörren om det blev något problem så skulle någon komma dit. Rummet kändes som ett hotellrum man försökt göra hemtrevligt. Kanske var det inte alls illa att hamna där – utsidan fick en att tro så. Men sluta tänk på det nu, Sebastian!

Andys mamma satt i en soffa och vred huvudet mot oss när vi kommit in i rummet. Hon var som en kvinnlig version av Andy och var söt. Det kändes så fel att tänka att hon var söt, men det var vad hon var. Hon hade likadana ögon som Andy och jag gömde mig lite halvt bakom honom när hon såg på mig, för det kändes som om hon också såg rakt genom mig.

Han kramade min hand, som för att säga att allt var okej, och gick fram till henne och gav henne en kram. ”Hej.”

”Hej Andy”, sa hon och kramade tillbaks. ”Det var ett tag sen.”

”Ja jag vet, det har hänt en del grejer bara.”

”Vem är din vän?”

Andy vände sig mot mig, sträckte ut en hand. Jag tog den och gick fram, log blygt. ”Det här är Sebastian.”

”Hej. Det är jag som är Sandra.” Hon räckte fram handen mot mig. Jag tog den och skakade den lätt. ”Slå er ner! Jag vill höra allt.”

Vi satte oss i soffan och hon sjönk ner i fotöljen, såg nyfiket på oss. ”Allt om vad?”, frågade Andy.

”Om er! Hur länge har ni varit tillsammans?”

Jag såg förvånat på honom och han såg minst lika förvånad ut som jag, så han hade antagligen inte sagt något. Men hur kunde hon veta det?

Hon himlade med ögonen åt oss och skrattade till. ”Det är inte så svårt att se, om man vet vad man ska kolla efter. Hur länge har ni varit tillsammans?”

”Ett par månader, kanske?” Andy såg frågande på mig som ryckte på axlarna. ”Något sånt.”

Sandra nickade och började prata om vädret och en massa andra saker som var ofarliga att prata om. Andy var den av oss som pratade, ställde frågor, log och skrattade – jag bara satt brevid och log och lät blicken pendla mellan dem. Han verkade så avslappnad och faktiskt väldigt glad över att vara där, och då var jag glad för hans skull.

”Åh, Andy, skulle du kunna gå och fixa kaffe till mig? Gå bara till höger i korridoren, till receptionen, och fråga någon om hjälp.”

Jag såg efter honom när han lämnade rummet. Han skulle väl inte lämna mig där om han inte var säker på att inget skulle hända, eller hur? Det var i alla fall vad jag hoppades på.

”Så... vad tycker du om Andy då?”

Det tog en stund innan jag kunde svara och vara säker på att min röst skulle finnas där, hålla. ”Han är... speciell. Väldigt speciell.”

”Ja, det är han.” Sandra log och kollade ner i sitt knä några sekunder innan hon såg upp på mig. ”Du är en bra människa. Jag känner det på mig. Du kommer göra honom lycklig igen, och han detsamma för dig, om det inte redan skett.” Hon lade sin hand över min, kramade lätt. Jag kunde inte låta bli att undra hur hon visste allt det utan att ha sett oss tillsammans särskilt länge. Hur lång tid hade det gått sen vi kommit dit, förresten?

Hon drog sig undan när steg hördes ute i korridoren och Andy kom tillbaka med all sin koncentration riktad mot plastmuggen som var fylld med varmt kaffe. ”Here you go”, sa han och ställde ifrån sig den på soffbordet.

”Åh, tack så mycket, älskling. Förresten, har jag nämnt att de har snackat om att skriva ut mig snart?” Hon lyfte muggen och såg inte på Andy som såg förvånad och glad ut på samma gång.

”Det är ju bra.”

Hon nickade samtidigt som dörren öppnades igen och samma man som lett oss genom korridorerna stod där och log. ”Eran besökstid är tyvärr över nu, men ni är hjärtligt välkomna någon annan gång.”
Vi reste oss upp och båda fick en kram med löftet om att nästa gång vi sågs kanske hon var utskriven.

På bussen senare lutade Andy huvudet mot min axel och flätade samman våra fingrar. ”Man kan aldrig visa att något är fel för henne, för när hon blir orolig blir hon verkligen det och kan till och med bli värre. Det är tur att hon alltid får en att le.”

Och med de orden somnade han.

Jag kunde inte förstå – ville inte förstå – att Andys pappa, som gjorde honom illa, fanns i närheten. Jag kunde inte ens försöka föreställa mig hur det kändes för Andy. Hade han verkligen gått runt och trott att det skulle bli värre hela den tiden jag känt honom? Och varför hade det blivit så? Varför verkade Andys pappa så besatt att han lyckades söka upp Andy igen för att... vad? Fortsätta göra det till ett helvete?

Frågorna snurrade runt i mitt huvud, men jag fick inga svar på dem. Mitt huvud kunde inte komma på svaren.

”Hann han göra något mot dig?”

Andy nickade och reste sig upp. ”Jag vet inte hur mycket som syns”, sa han innan han krängde av sig skjortan utan att knäppa upp knapparna.

Han hade ett blåmärke över revbenen och ett rött märke över ena skulderbladet – det där ärret inte satt – och det var vad jag kunde se. Det hade kunnat vara värre, men det där var illa nog.

”Borde vi inte... typ...”
”Ringa polisen eller något? Det enda som kommer hända är att han ljuger och det hela fortsätter. De vet ju inte om jag råkat ut för något i skolan eller så, det är ju lätthänt, och det är mitt ord mot hans. Jag kan inte komma ifrån det här, det funkar inte.”

Jag ville fråga hur det kom sig att han satt med mig då, varför han inte kunde prata med någon som satt honom där, men jag ville inte bråka med honom. Jag fick helt enkelt hoppas på att han visste mer än vad jag gjorde.

”Och även om det skulle gå, så vill jag inte lämna dig. Jag tror inte jag klarar det.”

Trots att allt var så jobbigt och åt helvete just då kunde jag inte låta bli att le. Det kändes bra att höra att han fortfarande ville vara med mig, och av själviska skäl hoppades jag på att det skulle finnas någon möjlighet att han kunde få stanna. Samtidigt så det kanske värt det, att han blev flyttad på igen, för att han skulle få må bra igen.

Vi kom inte längre än så i diskussionen. Han var hemma hos mig hela helgen, för jag vågade inte låta honom gå och han ville inte gå heller. Det var ganska lugnt. Han blev sig själv igen, men sen kom måndagen.

Han sa inget. Gjorde inget. Jag såg hur all kraft liksom rann av honom, och det fanns inget jag kunde göra. Jag såg hur lite han brydde sig om orden, men hur de som vågade sig nära för att sparkas eller slå blev de som var värst. Jag såg hur han liksom kröp ihop och bara väntade på mer. Efteråt kunde han tydligen inte följa med mig hem utan var tvungen att gå hem till sig. Det spelade ingen roll att jag bönade och bad och grät – han gick ändå.

Det hela blev bara värre och värre. Andy hade redan blåmärken och små sår här och var på kroppen och jag såg själv hur den Andy jag kände höll på att tyna bort.

När bomben kom på torsdagen bestämde jag mig för att det inte gick längre. Någon var tvungen att göra något, och det skulle inte bli Andy.

”Sebastian, jag vill dö.”

 

Det hade snöat väldigt mycket under natten till fredagen, och snön låg i glittrande drivor längsmed vägarna. Antagligen såg det väldigt magiskt ut, men inte för mig. Jag hade för mycket oro och ångest i kroppen för att kunna se det vackra, för att inte tillägga att det fortfarande inte var särskilt skönt att få snö i ansiktet och under kläderna. Det hade verkat som om det inte skulle komma så mycket snö den vintern, men det gjorde det tydligen.

Jag kunde inte sluta tänka på Andys ord. Sebastian, jag vill dö. De hade ekat ständigt i mitt huvud sen han sagt dem, de ville inte försvinna.

Det hade kommit som en chock samtidigt som jag verkligen förstod varför. Det som var chockerande var att jag aldrig trott att jag någonsin skulle få höra honom säga just dem orden. Det var han som gjort allt bättre, fått mig att inte vilja ta livet av mig. Och så stod han och sa sådär.

Sista lektionen för veckan tog slut. Korridoren surrade av allt prat om vad som skulle göras i helgen, vad man hade för planer, vilka som hade fest. Det var inget jag orkade bry mig om, hade aldrig gjort det heller. Nu höll jag hela tiden ögonen på Andy, rädd för att han skulle försvinna ifrån mig. Han plockade in saker i sitt skåp, höll blicken därinne. Han såg så olycklig ut att det gjorde ont i mig.

Jag skulle få honom att stanna hos mig i helgen igen. Jag ville inte veta vad som skulle kunna hända om han inte var med mig, ville inte tänka på det heller. Om det inte gick fick jag väl kidnappa honom då, det skulle väl bli bra?

Jag höll hårt i Andys hand hela vägen ut från skolan, rädd för att om jag släppte skulle han kanske gå hem, bara lämna mig, och jag skulle inte klara av det.

Vi kom ut och blev nästan förblindade av av solljuset som reflekterades mot snön och gjorde allt så ljust. Eller jag blev det i alla fall – Andy gick med blicken nere vid sina fötter och varken kisade eller höjde handen i ett försök att skydda ögonen som nästan alla andra gjorde när de kom ut.

Något flög genom luften och träffade Andys nacke. Det tog en liten stund för mig att fatta att det var snö. Han stannade och stelnade till när snön letade sig nerför hans ryggrad. En annan snöboll kom farande och träffade honom i bakhuvudet, och ytterligare en flög, men den här gången mot mig. Jag hade vänt mig om och sett den så jag hann ducka. Jag hörde inte vad Tobias sa, men eftersom hans gäng skrattade kunde jag bara anta att jag egentligen inte ville höra.

”Kom, vi går”, mumlade jag och kramade Andys hand, drog med mig honom efter att en snöboll landat precis framför våra fötter. Vi hann inte särskilt långt innan någon tog tag i min jacka och jag rycktes bort från Andy. Jag kunde inte förstå att det hänt, att jag tappat hans hand. Allt jag kunde tänka på var att det inte hände. Det kunde inte hända. Jag fick inte släppa hans hand.

Orden som kom mot mig, de där knuffarna som nästan fick mig att ramla, de brydde jag mig inte om. Jag kunde bara se Andy. Han såg så blek ut och bara det gjorde mig rädd, och han kämpade knappt emot när de fick ner honom på marken, tryckte ner hans ansikte i snön

Där. Där fanns min chans att ändra historien, och jag visste att jag var tvungen att ta den, för Andys skull.

”Släpp honom!” Jag blev själv förvånad över hur stark min röst lät, fastän jag var så rädd. Jag vägrade visa det, stirrade bara med allt hat jag samlat på mig under de åren som gått, försökte slita mig loss från de som höll fast mig, inte hamna i snön.

Bara att jag sagt något alls gjorde dem förvånade, och Andy lyckades sätta sig upp. Jag såg hur något ändrades i hans blick. Jag såg hur förvåningen och förvirringen sjönk undan och ersattes av stolthet riktad mot mig, och jag visste att vi hade vunnit.

Att de inte lät oss gå gjorde inte så mycket, för både jag och Andy visste att återigen var det något som förändrats, för alltid.

Jag har haft 9 unika läsare (enligt min statistik) den senaste tiden, och jag kan bara komma på 6 stycken som jag vet läser ganska regelbundet... så vilka är ni andra? owo

 

/nyfiken tjej som tror att hon håller på att bli känd (fast neh)

Det var likadant dagen därpå, och jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Avståndet hade försvunnit när Andy gick från mig när lunchrasten nästan var slut, men när han kom tillbaka efter skolan verkade det ha kommit tillbaka och växt sig större. Samma sak efter torsdagen, fast avståndet hade aldrig försvunnit, bara vuxit. Jag kände bara för att börja gråta, ville inte att det skulle vara svårt att komma på något att prata om, ville inte att han skulle försvinna från mig. Även om det var samma sak som innan att ligga i hans famn och somna, samma känsla, så var det något som var fel. Jag önskade (och önskar fortfarande) att jag vågat göra något, skrika åt honom, vad som helst, bara vi kunde prata om det.

Jag försökte trösta mig med att efter helgen skulle jag vara tillbaka, och då skulle allt bli bra. Allt skulle lösa sig, för då skulle Andy inte vara ensam mer, och jag skulle få veta allt som hände. Det fanns inget han skulle kunna hålla hemligt för mig, även om det var jobbigt att behöva komma tillbaks och veta att allt antagligen var värre.

På fredagen var det något som förändrades igen, till det sämre. Han kom inte till mig direkt efter skolan, vilket fick mig att anta det värsta. Att Tobias och hans gäng gjort något ännu hemskare mot honom, att han inte kunde gå. Tänk om...

Men för helvete Sebastian, skärp dig. Tobias och hans schimpans-gäng kan inte döda honom, det skulle de aldrig våga. Andy skulle aldrig låta det hända – han vet hur han ska försvara sig, till skillnad från dig.

Ändå satt jag och väntade i soffan, bet sönder mina naglar och stirrade på min mobil. Varför svarade han inte på de flera miljoner meddelanden jag lämnat på hans mobil? Hade han missat alla sms, missade samtal och röstmeddelanden? Kunde han inte bara ge något litet tecken på att han i alla fall levde?

Jag försökte komma på anledningar till att han inte svarat.

Batteriet hade laddat ur. Han hade tappat mobilen någonstans. Tobias hade tagit den. Han hade tröttnat på mig.

Att Tobias skulle ha tagit den lät minst troligast, då det kändes som om han skulle ha skickat störda sms till mig för att bryta ner mig (vilket han skulle ha lyckats med). Det sista alternativet skrämde mig mest, då det inte fanns en chans att jag skulle få veta det förrän på måndagen, och vad skulle jag göra om han inte ville prata med mig? Jag skulle fan dö, skulle inte orka mer.

Han var anledningen till att jag orkat fortsätta, orkat leva, så vad skulle jag göra utan honom? Utan honom skulle jag ge upp helt – det bara var så, helt enkelt.

Jag hade slumrat till i soffan och vaknade av att det ringde på dörren. Jag kunde inte komma ihåg att jag låst, eftersom jag väntat på Andy hela dagen och han inte hade några nycklar. Hade mamma kanske varit hemma? Jag slutade tänka när jag for upp från soffan och snubblade mot dörren.

Andy såg nästan likblek ut – mycket blekare än vad han normalt var – trots de något rosiga kinderna. ”Lås dörren!”, sa han med rösten fylld av panik när han halvt sprang in i hallen. ”Lås dörren!”
Jag stängde och låste snabbt innan jag vände mig om mot honom. ”Andy, vad...”
Han stod med ryggen mot mig och såg ut att gömma ansiktet i händerna, och det tog en stund för mig att inse att han grät. Det var inte som första gången jag sett honom gråta, det var helt annorlunda. Trots att jag varit så rädd var jag lättad över att han nu var där, och hans gråt skrämde mig inte. Jag gick fram till honom och kramade honom hårt, höll honom tätt intill mig. Han vred sig mot mig, lade armarna om mig och tryckte ansiktet mot min tröja.

Det var som om hela han var gjord av panik, eller som om en stor neonskylt hängde över hans huvud där det stod ”Panikanfall här!” och en pil ner mot Andy.

Vi bara stod där en lång stund. Jag höll om honom och försökte lugna ner honom lite, men han verkade inte kunna göra det. Kanske hörde han inte ens mina försök till att trösta, men det gjorde inte så mycket. Det borde antagligen skrämma mig, och visste undrade jag vad som hänt egentligen, men jag var mest lättad över att han kommit tillbaka och att jag inte var ensam. Antagligen var det väldigt själviskt, men vad skulle du ha tänkt om du trott att du skulle förlora den som betyder mest för dig i hela världen?

Det tog ett tag innan han blev tyst, slutade gråta. Vi hade förflyttat oss till soffan – jag satt med en arm om hans axlar och han satt med benen uppdragna i soffan, armarna runt dem, och han stirrade rakt framför sig. Det var då jag blev rädd på riktigt och inte visste vad jag skulle göra eller säga eller något alls.

”Vad... Andy, vad hände?”

Jag väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Fick inget svar från honom alls, inte ens en liten reaktion som visade att han ens hört vad jag sagt.

”Andy?”
Ingenting.

”Du skrämmer mig...”
”De lovade.” Hans röst var knappt en viskning och väldigt hes. ”De lovade...”
Det lät inte som hans röst, samtidigt som det var precis vad det var..

”Vilka lovade? Lovade vad?”

”De lovade... att... att...” Hans röst bröts och han skakade på huvudet och blundade hårt innan han tryckte ansiktet mot sina knän och sakta gungade fram och tillbaka.

”Finns det något jag kan göra?”, frågade jag tyst och strök honom lätt över ryggen.

Han skakade på huvudet och såg sedan på mig med stora ögon. Han såg så ledsen ut att jag nästan gick sönder inombords, och jag ville så gärna trösta honom.

Men så kom den eviga frågan – hur?

 

Andy låg på mage i min säng, ena armen brevid kudden och den andra över, och han sov. Han var så fruktansvärt söt med rufsigt hår, såg så lugn och liten ut, lite som ett barn. Det var som om han inte varit ledsen bara några timmar tidigare, som om det bara varit en väldigt hemsk dröm.

Jag låg brevid och såg på honom, försökte ta till mig hela hans söthet. Strök honom lätt över håret. Jag förstod inte hur någon som var så fantastiskt underbar och faktiskt vacker kunde vara så ledsen. Jag visste fortfarande inte vad som hänt.

När han vaknade låg vi bara och såg på varandra. Han gosade in sig mer i täcket och jag lade en arm om honom, över midjan. Jag vågade inte fråga något om dagen innan, var rädd för att han skulle bli ledsen igen. Eller ja, inte ledsen då – det kanske han var ändå – men gråta. Jag ville inte att han skulle gråta, dels för att han alltid var så stark och det kändes fel på något sätt, men det trasade också sönder mig.

Men det var väl så, även de starkaste måste få gråta ibland. Det bara är så.

 

Jag kommer aldrig någonsin glömma Andy när han berättade om vad som hänt. Hans händer skakade och han kollade ner på sina knän några sekunder innan han såg allvarligt på mig. Jag insåg att något mycket värre än att Tobias gett sig på honom hade hänt, att Tobias inte var något alls i jämförelse.

Det han sa sen fick hela världen att sluta snurra för några sekunder. Alla tankar i mitt huvud försvann. Allt bara stod helt stilla och var tysta, som om minsta lilla ljud skulle få världen att explodera.

”Min pappa har hittat mig igen. Jag visste att det skulle hända, men... men jag hade väl börjat hoppas på att allt skulle vara över, att jag skulle ha lite tur för en gångs skull.”

Åh, Andy... jag visste verkligen inte vad jag skulle säga. Allt jag kunde göra var att sitta där och känna hur livets tärningar kastades om igen, hur hela våran värld raserades.

Och vi kunde inte göra något åt det.

Sitter och försöker få det här gå ihop... det hjälper inte att jag inte vill att det ska ta slut och att jag har ont i huvudet heller :(

 

 

Ja, strök över alla kapitelnamnen med färg för att det skulle vara mer störande att veta att de faktiskt finns, muahaha ♥ (det som är överstruket med svart är kapitel 26, det är därför det har en annan färg eftersom jag redan skrivit det xD)

 

”Sebastiaaan, vakna.” Något strök över min kind, bara alldeles lätt. Som en fjäril.

Jag stönade och vände mig om, försökte dra täcket över huvudet. ”Låt mig få sova”, mumlade jag otydligt och blundade hårdare.

”Men vi måste upp nu.”

Juste. Skolan. Usch. Kunde vi inte stanna hemma istället? Vi hade ju stått ut en vecka och varit hemma annars också, så vad spelade det för roll? Ingen skulle ju precis sakna oss.

”Fast vi kanske kan stanna en liten stund...”

”Bestäm dig”, mumlade jag samtidigt som Andy lade armarna om mig.

Det var tyst ett tag. ”Sebastian... hur mår du?”

”Jag vet inte”, sa jag och drog täcket tätare om mig själv, frös trots Andys värme. ”Har ont i huvudet.”

”Vill du ha någonting, en huvudvärkstablett eller nåt?”

Hans händer kändes ovanligt kalla, eller var det jag som var väldigt varm? Jag visste inte. Antagligen var det jag.

Skolan. Även om jag kunde få honom att hämta en tablett till mig så kände jag mig trött och stum i hela kroppen och frös. Jag trodde inte han skulle låta mig gå om han kände att jag var varm – kanske hade han redan märkt det – och skulle jag verkligen orka med skolan? Det var knappt att det gick när jag inte kände mig såhär.

”Jag tror inte jag orkar gå till skolan idag”, mumlade jag utan att våga kolla på honom.

Det blev tyst igen. ”Vill du ha något, vad som helst?”

”Förlåt.”

”Det är inte ditt fel, det här”, sa han och strök mig över håret igen. Jag försökte ignorera tårarna som steg i mina ögon.

På något sätt måste det ju vara mitt fel, eftersom det var jag som blivit sjuk. Det sa jag inte, för han skulle bara ha sagt emot, säga att det inte alls var sant. Kanske hade han rätt, men jag ville inte tänka så.

Jag lät honom pyssla om mig den dagen, fastän jag fick dåligt samvete över det. Han missade ändå skolan för min skull, även om han inte ville dit. Det var ju meningen att man skulle gå till skolan och lära sig saker fastän det fanns folk som gjorde det så sjukt svårt, och ärligt talat var jag rädd för att Andy skulle vara borta såpass mycket att de började undra. Det hade bara gått en dag och jag hade redan såna överdrivna tankar, ja.

”Andy”, sa jag när jag vaknat dagen därpå och fortfarande mådde dåligt.

”Vad är det? Jag kan hämta det. Vill du ha vatten?”
”Andy.”

”Något att äta?”

”Andy.”

”Vad?”

”Du vet om att du måste till skolan, va? Jag... jag kan inte låta dig missa det för min skull. Jag bara... jag kan inte det.”
Det blev tyst. Jag mötte hans blick, såg alla orden han ville säga men inte kunde. Eftersom han var tyst så länge fortsatte jag prata.

”Jag klarar mig själv, och du... du kommer också klara dig. Det vet jag. Jag kommer få så mycket dåligt samvete om du stannar hemma med mig, och jag är kanske sjuk veckan ut.”
Andy kollade bort, bort från mig. ”Men tänk om du blir sämre då...”
”Det blir jag inte.”

Han lyckades få stanna en dag till. På onsdagen försökte jag vara mer bestämd, och han gick. Han verkade inte sur i alla fall, inte efter att jag bett honom komma hem på lunchrasten – som alltid var värst i skolan – istället för att hänga kvar där. Då kunde han ju kolla till mig också, slippa oroa sig.

Det var gulligt att han brydde sig, så gulligt att jag inte kunde låta bli att hålla honom kvar en stund och bara krama honom. Han fnissade till innan han gick, vände sig om och vinkade när han kommit en bit.

Jag låg på soffan och slökollade på film, försökte att inte kolla på klockan för ofta, inte tänka för mycket på Andy. Inte oroa sig. Jag fick inte tänka på vad folk eventuellt gjorde mot honom precis just då, vad Tobias kunde tänkas säga, för då skulle det väl sluta med att jag ringde honom eller kämpade mig iväg till skolan ändå, fastän jag verkligen inte orkade.

Det var uttröttande att inte tänka och det slutade med att jag somnade där på soffan mitt i någon scen på en film jag inte ens kunde komma ihåg namnet på. Jag kom bara ihåg att Andy halvt burit ner mig för trappan och satt mig i soffan för att jag bett om det och hämtat en massa filmer – det var den gulligheten som fått mig att tvinga honom att stanna en stund, hålla honom kvar genom att kramas. Jag ville inte smitta honom, så jag hade låtit bli att kyssa honom, fastän det var precis vad jag ville göra.

Jag vaknade av att jag hörde dörren och antog att det var Andy. Han kom in i vardagsrummet och log mot mig när han såg att jag var vaken, lyckades mosa in sig så att han inte ramlade ner från soffan och kramade mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka att han inte sagt hej, att han bara kramades sådär. Hade något hänt?

”Hur är det?”, mumlade jag och besvarade kramen.

Han var tyst en stund. ”Det är bra”, sa han och gömde ansiktet mot mitt hår. ”Hur är det med dig då?”

”Lite bättre kanske.” Jag bet mig lätt i läppen och funderade på om jag skulle fråga alla de frågor jag verkligen ville fråga, men samtidigt så visste jag inte om jag ville ha något svar på dem, visste inte om jag ville veta exakt allt. Men var det värre att vara nyfiken än att inte veta? ”Var de mycket hemska mot dig?”

Jag visste inte hur jag skulle tolka tystnaden som följde. Jag ville så gärna tro att de accepterat honom, att han sagt att han inte tyckte om mig längre eller något, vad som helst, bara de inte gjort något mot honom.

”För hemska var de inte”, mumlade han och strök mig över ryggen.

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag störde mig lite på att jag hade svårt att hitta ord just då, när jag inte brukade ha det med just Andy. Det var alltid så lätt att bara prata. Det var som om en förmiddag ifrån varandra hade skapat ett avstånd mellan oss, och som vi nu behövde komma på hur vi skulle ta oss över det. Allt var mitt fel – hade jag inte blivit sjuk hade avståndet inte funnits – och jag var fortfarande trött. Jag orkade inte känna mig värdelös ovanpå känslan av att något var fel.
Jag blundade och lät huvudet falla ner mot kudden igen, kramade hårdare om Andy i något hopp om att fysisk närhet skulle kunna minska avståndet jag trodde mig känna mellan oss. Jag hoppades så intensivt på att jag inbillade mig alltihop, att Andy skulle le och säga att allt var bra.

”Vill du ha något?”, frågade han istället, strök mig lätt över kinden med lätta fingrar. ”Är du törstig, hungrig?”

”Jag vet inte”, mumlade jag. Jag visste inte själv om mitt svar betydde att jag verkligen inte visste eller om jag var mig själv och inte ville äta och därmed mådde något bättre. Egentligen mådde jag ju inte bra, men var mig själv kanske.

”Jag tror det är bra om du i alla fall dricker något.” När han gjorde en ansats till att resa på mig kramade jag honom ännu hårdare, tvingade honom att stanna med mig i soffan. Jag kände för att gråta när han trasslade sig loss från mig, även om han log mot mig. Som om ingenting var fel. Jag hann se den där skymten av sorg i hans ögon innan han vände sig bort. Det var vad som fick mig att trycka ansiktet mot en soffkudde och gråta tyst och stilla, önska att saker och ting inte var som de var.

Andy, varför pratade du inte med mig? Jag förstår det fortfarande inte, varför du inte ville säga hur illa det var. Jag ville skrika åt dig att inte spela tuff, inte vara någon jävla martyr, för det gjorde så ont att du inte sa något. Samtidigt så förstod jag dig på något sätt, även om det var så jävla jobbigt att jag nästan önskade att du skulle stanna kvar i köket, vågade inte möta din blick. Din blick som kunde skära genom metall, som kunde se rakt igenom mig. Kunde se allt.

Du sa att du litade på mig, men varför pratade du inte? Du vet att jag skulle ha hatat alla jävlar i skolan tillsammans med dig. Ja, hatat dem ännu mer än innan. Om det nu var möjligt.

 

Vi visste fortfarande inte vad som skulle hända, hur illa allt skulle bli. Vi visste inte att allt skulle kastas om igen, hela vår värld skulle vändas upp och ner. Som tärningar.

Precis som tärningar.

 

---

Edit; HAHAHAHAH bevis på att jag är sämst - märkte inte att jag råkat skriva Kapitel 16 istället för 26, och när jag skulle ändra det via mobilen blev det bara 6... ALLTSÅ ÅH JAG ORKAR INTE HAHAHAHA </3

Okej, jag är egentligen inte riktigt nöjd med den här, det känns som om jag stressade igenom den, men ja... annars skulle den ha blivit tusen mil lång. 

 Allt man skriver kan inte bli perfekt.

”Testing testing, I'm just suggesting, you and I might not be the best thing!”

Volymen i den lilla röda älskade bilen var så hög att man fick ont i öronen, men det var ingen som brydde sig om det.

Vi var fem personer i bilen – Johnny som körde, Caroline i framsätet, och så jag, Adam och Alexandra i baksätet. Hela året, ända sedan vi bestämt att det skulle hända, hade vi sett fram emot roadtrippen utan några vuxna, trots att tre av oss var yngre än 18. Jag var en av dem. Våra föräldrar litade på att Johnny och Alexandra skulle ha hand om oss.

Det var lite lustigt, att vi alla hade ett år mellan oss – eller, alla förutom jag och Adam, som hade samma ålder. Johnny var 19, Alexandra 18, Caroline 17 och så jag och Adam som var 16.

Våra föräldrar hade gett oss pengar och nästan kastat ut oss från huset när det varit dags att åka – kanske hade de varit glada över att vi hade något att göra nu under sommaren, eller så ville de bara bli av med oss. I alla fall tyckte både jag och Adam att det var skönt att de inte krånglat.

”But I still wantcha wantcha, don't mean to tauntchaaa!”, sjöng Caroline med en extremt falsk stämma och rufsade till Johnnys hår. Han svor till och knuffade lätt till henne med armbågen.

Alla tog i när refrängen kom.

”Stuck now so long, this got the start wrong! One more last try – Imma get the ending right. You can't stop this, and I must insist that you haven't had enough, yooouuu haven't had enooouugh!”

”Åh jag ska gifta mig med Josh”, suckade Alexandra lyckligt, ”och så kan han få sjunga för mig varje natt. Och under dagarna med, förstås.”

”När ni har sex då?”
”Speciellt då. För övrigt borde vi inte prata om det nu, inte när det finns barn här i bilen.”
”Hey!” Adam kittlade henne och jag fnissade till.

”Hellre barn än gammal och dammig.”
”Så sant så, Rain. Bra sagt!” Johnny flinade mot mig genom backspegeln. ”Hade vi haft något att skåla med hade vi gjort det.”

”Vi stannar vid nästan mack och köper kaffe.”
”Låter bra.”

Ljudnivån verkade bara bli allt högre och högre ju längre hemifrån vi kom, och jag visste att alla antagligen skulle lugna ner sig och bli ganska griniga efter ett tag, när det blivit senare på dagen. Jag med – kanske var jag en av dem som skrattade högst av dem alla.

Jag tyckte lite synd om han i kassan och alla andra i den lilla affären när vi väl hittat en mack. Det hade tagit tid att hitta någon och alla var rastlösa och hyperaktiva vid tanken på kaffe och godis, så Johnny och Adam hoppade runt och det blev väldigt mycket kaos ett tag.

I bilen under eftermiddagen, lite närmare kvällstid, började det regna. Inte sånt där mysigt regn, utan sånt som verkligen öser ner. En liten stund var jag faktiskt orolig för att bilen skulle sköljas bort tillsammans med allt regn.

”Vi stannar vid första bästa motell eller något”, sa Johnny, och när vi andra höll med höjde han volymen på stereon i ett försök att stänga ute det tunga smattrandet av regnet mot biltaket.

Mitt ute i ingenstans dök ett motell upp, en med en stor neonskylt med namnet som bara lyste halvt, och Johnny var väldigt snabb på att köra in och parkera. ”Vi struntar i väskorna”, sa han och kollade på oss, ”vi tar dem imorgon. Okej?”

Man hann bli genomblöt på den korta biten mellan bilen och dörren. Jag ville inte ens veta hur lockigt mitt hår skulle bli, eller ännu värre – hur mitt smink såg ut. Jag tyckte att jag kunde få vara lite – okej, väldigt mycket – ytlig just då, för det regnade ju faktiskt. Regn kunde ta fram den sidan hos folk, och alla visste att jag inte brukade vara ytlig. Eller jo, när det kom till mitt hår, men inte mer än så.

Det stod en man i receptionen och kollade tomt på oss, som om det inte fanns något liv i hans ögon alls. ”Välkomna till hotell Holiday”, sa han entonigt, lät nästan uttråkad. ”Vad kan jag göra för er?”

Vi utbytte osäkra blickar mellan oss i gruppen innan Caroline steg fram. ”Hej. Vi skulle vilja boka...” Hon kollade bak mot oss. ”...två rum.”

”Nummer tre och fem är lediga”, sa han och vände sig om, tog ner två nycklar från tavlan på väggen, räckte över dem till Caroline. ”Trevlig vistelse hos oss.”
”Men... betalning, då?”
Han log, första gången han visade någon känsla överhuvudtaget. ”Det kommer sen.”

Vi var ovanligt tysta när vi lämnade lobbyn och gick för att leta upp rummet. ”Han... jag fick en känsla. När han gav mig nycklarna”, sa Caroline och såg osäkert på oss. Hon såg nästan rädd ut.

”Hur menar du?”, sa Adam och rufsade till sitt hår så att vattendroppar flög åt alla håll. Det var ingen som orkade säga åt honom eller bli sura, för vi alla var så blöta att det inte spelade någon roll.

”Det var något som kändes... fel. Jag vet inte, jag kanske bara är trött och överkänslig för tillfället eller något.”
”Vi sover en stund och lämnar stället imorgon – vi kommer ändå ingenstans så länge det regnar såhär mycket.” Johnny tryckte in en nyckel i låset som tillhörde rum fem. ”Vilka ska dela?”

”Jag kan dela med Adam”, sa jag och log mot honom. Det var inget som kunde vara awkward med honom,; han hade sett mig i alla möjliga konstiga situationer, så vad kunde vara värre än att han eventuellt skulle kunna se mig i bara underkläder? Det var samma sak som badkläder, och det hade han ju sett mig i minst miljarder gånger. Seriöst, vad var skillnaden, och varför verkade alla bry sig så mycket om skillnaden som inte existerade?

Caroline kastade nyckeln mot Adam som fångade den och låste upp. ”Det blir precis som när vi var små”, sa han och log snett.

Jag nickade och log lite, drog fingrarna genom luggen.

Inne på rummet stod en kvinna som antagligen var en städerska eller något. Vi stod lite awkwardly i dörröppningen och visste inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle säga något.

Hon gjorde klart sängen innan hon vände sig om, och jag tappade andan. Hon hade ärr från mungiporna upp mot öronen, med stygn som fick mig att tänka på dockor på något sätt.

”Välkomna till hotell Holiday. Jag hoppas ni får en trevlig vistelse här.” Hon gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag och Adam hann bara utbyta en hastig blick innan dörren for upp igen och kvinnan stormade in, grep tag i Adam. ”Fort! Stick härifrån, medan ni ändå har chansen! Innan det är försent!” Hon släppte honom och blev normal, lämnade rummet igen.

Det blev tyst när hon gått. Jag kunde bara stå och stirra på Adam. ”Det där kändes inte bra”, fick jag fram till slut och började bita på mina naglar.

”Äh, det är bara Caroline som skrämt upp dig”, sa Adam, fast jag såg att han också var rädd och orolig. Han skulle aldrig någonsin kunna lura mig, och han var nog medveten om det. Ändå försökte han. ”Inget kommer hända.”

Jag ville tro mer på honom än vad jag ville tro på min magkänslan.

Det fanns inget annat att göra än att somna. Jag sov hos Adam för att hans famn var välbekant och trygg, och det lugnade mig.

 

Jag vaknade av en känsla att något var fel innan jag hörde skriket. Adam for upp när jag gjorde det och vi snubblade mot de andras rum.

Dörren var låst. Jag visste inte hur länge vi bankade på den och skrek deras namn, men det kändes som en evighet innan den öppnades.

Alexandra stod intill dörren och gapade, som om hon inte kunde förstå vad det var hon såg. Det såg ut som om hon försökte säga något också, men inget ord kom över hennes läppar. Caroline stod med händerna över munnen och grät – det såg nästan ut som om hennes ben skulle ge vika när som helst.

Vi vred blicken mot en av sängarna och såg det de andra såg.

Om man bara såg på Johnnys ansikte var det inget konstigt alls – han såg ut som om han låg och sov, fast med ögonen öppna. Lät man blicken vandra ner mot hans kropp var det värre. Hela hans mage var uppsprättad och det var så mycket blod. Blod överallt. Jag trodde att jag fick se en skymt av hans tarmar innan Adam grep tag i min arm och drog med mig ut ur rummet.

Jag var i chock och kunde bara stirra framför mig. Någon av de andra grät. Jag trodde det var Adam som mumlade svordomar för sig själv och gick fram och tillbaka, det kändes bara som det.

”Vi måste ta oss härifrån”, sa Alexandra och kollade på oss andra. Det var nog hon som gråtit också, och det var inte särskilt förvånande – alla visste hur nära hon och Johnny stått varandra. Självklart betydde han mycket för oss alla, men han hade hjälpt henne genom så mycket.

Adam nickade samtidigt som ett slags vått och krasande ljud hörde, som om en gren brutits i två delar och tappats ner i en vattenpöl samtidigt. Något rörde vid min fot, vilket fick mig att kolla ner.

Ett huvud. Långt blont hår som nästan lyste i det dåliga ljuset. Ett chockat uttryck i ansiktet.

Caroline.

Jag skrek. Jag hade aldrig skrikit så högt förut – inte ens när Adam trillat ner från bryggan och försvunnit. Det var inte i närheten av det panikslagna skriket som ville ut, få någon att upptäcka dem, när mitt huvud trycktes ner i en toalett eller i snön.

Jag skrämde antagligen skiten ur de andra samtidigt som det fick dem att vakna till. Alexandra grep tag i min hand och drog med mig när hon sprang efter Adam genom korridoren.

Vi kom till lobbyn där mannen fortfarande stod i receptionen. ”Vi checkar ut!”, nästan skrek Adam och slängde upp dörren-

Det var som om han sprungit in i en tjock glasskiva och studsade tillbaks. Både jag och Alexandra skrek till. Han ruskade på huvudet och satte sig upp, såg ut att vilja spy eller något, och kollade förvånat mot dörren.

Jag prövade att försöka ta mig igenom, men mina händer studsade bara tillbaks varje gång.

”Vad har ni gjort?”, sa Alexandra och stirrade mot mannen. ”Varför kommer vi inte ut?”

Mannen log. ”Men förstår ni inte? Ni kan checka ut precis när ni vill, men ni kan aldrig lämna hotellet.”

Jag ville stanna hemma resten av veckan. Jag ville aldrig mer till skolan, fick panik och ångest bara av att tänka på det.

Vi satt och pratade om det där i Andys soffa hela dagen. Han försökte förklara för mig varför vi var tvungna att gå dit dagen därpå, varför vi inte kunde stanna hemma. Det skulle ha gått bättre för honom om han pratat med en vägg, för jag ville inte lyssna.

Ja, jag förstod vad han sa, men jag ville bara höra att vi skulle kunna rymma, sticka iväg helt själva.

Det var ett under att Andy inte skrek åt mig – att han däremot blev trött och nästan lät gråtfärdig mot slutet var däremot inte särskilt förvånande. Det gjorde ont att höra honom sådär, men jag kunde bara inte lyssna.

”Snälla Sebastian, lyssna nu”, sa han och såg ut att svälja hårt. Han behövde inte ens tänka på vad han skulle säga längre, hade sagt orden så många gånger nu. ”Om vi inte går dit imorgon kommer det bli värre när vi väl kommer tillbaka. De kommer inte sluta för att vi försvinner, och vad blir bättre om vi faktiskt aldrig mer går dit? Ju snabbare vi gör det här, visar att vi inte är rädda, så kanske de kommer ge upp snabbare också.”
Jag borde lyssna på honom. Han hade redan gått igenom samma sak en gång, så varför inte?

För första gången under dagen kommenterade jag med något annat än att han hade fel, att jag inte ville. ”Men om man är rädd, vad ska man göra då?”

Han kramade mig hårt. ”Du behöver ju inte vara rädd, jag finns här. Jag kommer finnas där hela tiden.”
”Men nej, du förstår inte.” Jag drog mig undan från honom, reste mig upp. ”Jag kan inte. Jag är inte som du.”
”Det spelar ingen roll. Du är du, och vi kan göra det här.”

Jag blundade och gömde ansiktet i händerna, försökte tänka. Återigen önskade jag att jag bara var död, ville inte gå igenom det här. Ja, det spelade roll att Andy var där, men jag vågade inte. Jag ville inte klara mig, ville helst att de skulle ta död på mig så att jag slapp känna mer.

När jag såg på Andy igen grät han, men sådär tyst så att jag inte skulle ha märkt det om jag inte kollat upp. Hur kunde han vara sådär hjärtskärande vacker när han grät, när en annan såg ut som ett jävla monster? Det var orättvist.

Jag kröp upp intill honom och kramade honom hårt. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Jag älskar dig jättemycket, men jag kan inte göra det här.”
”Men vad kan vi göra då? Det finns ju inget annat att göra.”
Han tänkte inte fly. Han var ingen sådan person. Jag var det. Skulle jag kunna göra som han ville, för hans skull?

Vi sa inget mer, somnade där i soffan. Det var för jobbigt alltihop, helt enkelt.

 

Eftersom det var idrott på morgonen dagen därpå hade vi tid att tjafsa mer om ifall vi skulle till skolan eller inte. Andy var nära på att börja skrika, och det var jag med. Jag visste att han hatade när folk skrek åt honom, men om han gjorde det skulle jag inte kunna låta bli.

Han gjorde det.

Det slutade med han lämnade lägenheten, lämnade mig kvar där. Han sa att det kvittade om jag kom dit eller inte, att han kunde klara sig själv.

Grejen var just att han inte kunde det, och jag visste om det. Han kunde inte ha valt ett mer effektivare sätt för att få mig att följa med, och jag hatade honom faktiskt för det när jag slet på mig mina skor och jackan och sprang ut efter honom.

”Fan ta dig”, sa jag när jag kom ikapp honom.

Han bara log och tog min hand, kysste mig hastigt på kinden. ”Älskar dig med.”

 

Mitt hjärta var lika tungt som jag antog att fotbojor var, såna där med stora klot efter sig, som fanns i tecknade serier. Jag ville hem igen, började prata fort och panikartat och det blev värre ju närmre vi kom skolan, men Andy drog mig vidare. Jag sa att jag hatade honom fler gånger än vad jag borde ha fått göra. Han sa inget om det, inget alls, bet sig bara hårt i läppen och gick vidare.

Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på att han gjort rätt. Det var aldrig meningen att få honom att tvivla på sig själv.

Det var synd att jag inte visste vad som pågick i hans huvud just då, för annars hade jag aldrig sagt det jag sagt.

Förlåt.

 

När snön började falla från himmelen nära lunchtid hade vi redan fått stå ut med så mycket ord, hemska ord. Det som gjorde mest ont var inte att det var till mig, för det kunde jag ta – det som stack som knivar i mig var att de även var till Andy. Andy, som alltid var så snäll och fin och hade världens finaste leende och världens gladaste skratt och världens vackraste ögon. Han hade inte gjort något, det var ju mig det var fel på, så varför lät de honom inte vara?

Det var ingen som rörde oss i alla fall. Jag skulle vilja säga att det var för att de tyckte vi var äckliga och smutsiga, men det var nog Andys utstrålning som sa att han skulle döda den som vågade komma nära, och det skrämde väl folk.

Jag önskar att jag varit mer som honom. Hade jag varit det hade nog saker och ting inte varit som de var. Men om de inte varit det, hade jag haft Andy då? Hade jag nått honom på samma sätt? Var det värt att vara jag då, stå ut med allt det här?

Självklart.

Andy höll hårt i min hand hela dagen, vägrade släppa. Hade han gjort det hade jag antagligen brutit ihop, inte orkat med allt.

I alla fall, på lunchrasten snöade det. Jag visste att det skulle bli svåra månader för oss, för sommarkänslan var inte kvar längre, det skulle bli mörkt och kallt, och snö var väldigt jobbigt – och kallt – att få ansiktet nertryckt i en längre stund.

Det spelade ingen roll vilken årskurs vi gick i – alla i klassen blev löjligt exalterade över snön och sprang ut, försökte starta ett snöbollskrig fastän det var mer slask än snö. Eftersom det blev extremt tomt i korridoren satt vi på bänken från dagen innan och lyssnade på musik. Andy var blekare än vanligt; kanske hade orden nått honom i alla fall, fastän han sett så tvärsäker ut när han gett svar på tal till allt som kastades mot oss.

Jag satt och såg på honom, och kanske märkte han att jag var orolig, för han försökte le mot mig. ”Du vet att jag älskar dig va?”, viskade jag och lutade huvudet mot hans axel.

Han sa inget, men han lade armarna om mig, så helt oviss om det kunde han ju inte vara.

Nu när han hade armarna om mig och korridoren var relativt tomt vågade jag kyssa honom, men självklart passade hela klassen att komma in i korridoren precis just då. Jag blev inte förvånad, faktiskt.

”Men fyfaaan vad äckligt, stick någonannanstans bögjävlar!”

”Stick till din äckliga hora till flickvän istället och låt oss vara”, ropade Andy tillbaks, hade händerna mot mina kinder för att hålla mig kvar och kysste mig igen.

Trots att mitt hjärta kändes som om det skulle explodera kunde jag inte släppa honom, ville inte låta honom gå. Det spelade ingen roll att resten av klassen kunde se, för vad hade vi att skämmas för?

Jag hade tydligen fel och vi skulle komma hem på lördagen istället, men jag är här nu!

 I alla fall, det känns som om det enda jag gjort i Örebro var att läsa och skriva...

 

- Kommit på kapitlen till det som är kvar av Bleed it out

- Skrivit ungefär 1½ inlägg till ovanstående novell

- Skrivit en one shot

- Kommit på två idéer till one shots + en eventuell novell

 

Lovar att ni får ett inlägg på så fort jag gått igenom alla 78 blogginlägg på bloglovin'... och så ska jag skriva in lite saker i datorn och kolla picknick och så... men någongång idag kommer det, hedersord!