Give me blood meow

Det visade sig att vi båda var envisa. Jag vägrade äta, och Andys mage fortsatte att knorra, men han gav sig inte.

Jag insåg att mina hemnycklar låg i väskan som låg i skåpet som låg i skolan som vi inte var i. Mamma var högst antagligen inte hemma och skulle inte komma hem på ett tag, och jag ville inte vara utelåst i evigheter. Jag ville inte fråga, men vad skulle jag göra då?

”Andy... Jag tror att mina nycklar är i skolan.”
”O...kej?”
”Ingen kommer vara hemma på ett tag.”
Han såg förstående på mig. ”Du får stanna här om du vill.”
”Tack.”

Vi var tysta en stund, satt bara och såg på figurerna som rörde sig över tv-rutan. Jag kom inte ens ihåg vad det var vi såg på. Allt var bara färger och rörelse.

”Sebastian. Jag är hungrig.”
Jag svarade inte.

”Sebastiaaan...?”
Kunde inte svara.

”Jag har inte ätit nåt sen igår. Åt frukost igår.”
Jag vred på huvudet och såg på honom. Var han som jag? Min blick for över hans kropp.

Andy var smal, liten på det sättet, trots att han var lång. Längre än mig var han. Ändå var han inte för smal, inte sjukt smal, inte äckligt smal – bara smal. Varför hade han inte ätit?

Jag frågade, och han svarade. ”Hann inte. Hade för mycket att göra.”
”Men vadå, åt du inget idag?”
Han skakade på huvudet. ”Försov mig. I vanliga fall bryr jag mig inte om ifall jag är sen eller inte, men liksom det var ju första dan idag.”

Kunde jag verkligen låta honom svälta sig själv också? Jag visste inte vad jag skulle göra, för jag visste att om jag försökte äta skulle det inte gå bra. Jag skulle bara bryta ihop för att jag är så patetisk att jag inte ens kan äta. Fast, Andy skulle ju inte äta om inte jag åt...

Jag gömde ansiktet mot en kudde. Den luktade som Andy. Jag ville inte tänka, ville inte prata. Fan att jag följt med honom hem från första början. Fan att alla rakblad låg i väskan som låg i skåpet som låg i skolan som vi inte var i. Skulle vi ha slutat för dagen nu, var skolan stängd? Klockan kunde inte vara så mycket.

”Seeebaaastiiiaaan...” Andy sträckte sig över mig så att hans ansikte var nära mitt, och han kramade mig. ”Snälla? För min skull?”
”Om du kliver bort från mig.” Andy kunde få vara hur mycket Andy han ville – jag gillade inte när folk var för nära, och Andy hade korsat gränsen för länge sedan.

Andy flyttade genast på sig, fast han drog i min arm. ”Kom nu då!”
Jag reste mig upp och mitt hjärta slog panikslaget. Jag visste att jag varken kunde eller ville äta, men jag kunde inte ta mig ur situationen.

Han drog med mig till köket och drog ut en stol åt mig. ”Sitt!”

Jag satte mig.

”You're my bitch now.” Det fick mig att skratta hysteriskt, och Andy såg väldigt nöjd ut med sig själv när han började rota genom frysen. ”Let's see what we got...”

Medan han mumlade för sig själv kollade jag in köket. Svart och vit rutigt golv, svart träbord, stolarna var mörka, skåpen vita. En mugg med Jack Skellington – okej, hur stort fanboy var killen egentligen? - stod på diskbänken tillsammans med några andra glas och skålar och bestick och tallrikar.

”Pizza kanske?”
Till och med en kastrull.

”Hallå? Jorden anropar Sebastian?”

Torkstället var tomt.

”Sebastian!”
”Vad?” Jag kollade förvirrat på Andy som stod och höll i ett glasspaket och såg frågande ut.

”Är du typ, döv eller nåt? Jag har sagt ditt namn typ miljoner gånger nu!”
”Faktiskt bara två.”
”Jamen du fattar poängen. I alla fall – blir pizza bra? Vi kan dela. Hittar typ inget annat.”
Snälla, ta något annat. Inte pizza. ”Okej.”

Trots att jag hade en klump i magen som sa åt mig att inte äta när jag hörde mikrovågsugnens surrande. Andy stod på tå framför ett öppet skåp och nynnade för sig själv medan han tog ner ett par glas och två tallrikar. ”Fångar du om jag kastar?”
”Nej!” Var han dum eller? Jag gömde ansiktet mot armarna på bordet och hade en bild i huvudet av vackert glassplitter, utspritt över hela köksgolvet... Dramatiskt med det svartvita golvet.

Jag ville att han skulle kasta, även om jag sagt nej.

”Nehe, skit i det då”, sa han glatt och ställde ner glasen på bordet på normalt sätt istället. ”Tallrikarna då?”
”Nej sa jag ju.”
”Men jaja, man vet ju aldrig. Det är ju som att kasta frisbee. Aldrig förstört en grannes fönster med en sån?”
Jag satt normalt igen, skakade på huvudet och fnissade till. ”Har du gjort det då?”
”Ohja. Flera gånger, samma granne. Han hatade mig. Tur för honom att jag flyttade då!”

”Varför flyttade du, förresten?”
Jag ångrade frågan så fort jag låtit orden komma ut. Andy såg obekväm ut, som om jag frågat något han verkligen inte ville svara på. Han räddades av att mikron plingade till. ”Ingen viktig anledning”, sa han bara och vände sig om för att ta ut plastlådan. ”Aj! Helvete också!”
Jag hade ryckt till när han skrek sådär. Han slängde ifrån sig lådan och blåste på sina fingrar, satte sig med ryggen mot ett av skåpen på golvet. Det tog inte lång stund innan han började skratta.

Jag förstod ingenting. ”Brände du dig eller?”
”Nä. Aliens kom och kidnappade mig. Vad fan trodde du?”
Jag log osäkert och satte mig brevid honom. ”Gick det bra då?”
”Jadå.”
”Gör det ont?”
”Nä.”

Han var väl för underbar då. Jag himlade med ögonen och lutade huvudet mot hans axel. Jag ville inte resa på mig, ville inte äta. Fan, varför var jag så störd för? Andy var ju inte direkt normal, men han var störd på ett bra sätt i alla fall. Han ville inte göra sig illa, ville inte svälta sig själv, hade bara flera skruvar lösa i huvudet.

”Kom igen, let's eat.” Han reste på sig och höll fram händerna mot mig.

Jag satt kvar. ”Jag kan inte.” Min röst var knappt högre än en viskning, och jag blundade. ”Jag kan inte.”

”Du kan visst. Du måste äta ibland, annars dör du ju. Fattaru inte det?”

Jo Andy, det förstår jag. Ser du inte att jag lever?

Jag bet mig hårt i läppen och skakade på huvudet. Han suckade och jag hörde ljudet av rörelse. Han tog mina händer och höll hårt i dem. ”Kolla på mig. Snälla.”
”Andy...”
”Lita på mig. Sebastian.”

Kunde jag lita på Andy? Något sa mig att jag inte skulle ha pratat med honom från första början om det inte funnits något att tro på hos honom.

Jag öppnade långsamt ögonen. Andy satt på huk, alldeles nära. Hans ansikte kunde inte ha varit mer än någon decimeter från mitt.

”Du klarar det”, viskade han och lät så övertygad att jag knappt kunde andas. Han reste sig upp, höll fortfarande i mina händer. ”Lita på mig.”

Jag satt och kollade upp på honom en stund innan jag bestämde mig. Jag tänkte äta, varesig jag ville det eller inte. För Andys skull. Jag skulle inte heller göra något försök att spy upp det heller, jag skulle låta det vara.

Jag lät honom dra upp mig på fötter, och han log stort.

”Jag litar på dig.”
”Bra. Nu äter vi.”

Jag vet inte hur Andy lyckades, men han fick mig att känna mig glad. Det var nog första gången jag var riktigt glad på länge.

Inte ens att skada mig själv brukade ge den här effekten. Hur gjorde han?

Vi kollade på nästan alla filmer i hans älskade Tim Burton-samling, och jag gillade de filmerna riktigt mycket. Andy skrev till och med ner alla filmer han någonsin gjort och gav till mig - ”Så att du kan skaffa dem själv också”, hade han sagt med ett leende.

Trots att blodet såg väldigt fake ut i Sweeney Todd så blev det min absoluta favorit, med tanke på allt blod (ändå liksom), och kannibalismen. Jag sa att jag tänkte vara Sweeney Todd på halloween, och Andy skrattade till och sa att han kunde vara hon den där tanten, så kunde vi gå runt och döda folk tillsammans. Lät ju alldeles lysande, på riktigt alltså.

Inte för att jag trodde att någon av oss faktiskt skulle klä ut oss, men ändå.

Det var mysigt att halvligga i Andys soffa med honom tätt intill och en filt över benen och kolla på film. Ibland sa han repliker som han kunde utantill, ibland sa han sånt han älskade med filmen och så vidare, och jag ville inte att han skulle sluta prata. Hans röst var så härlig, för den lät inte arg eller irriterad eller hånfull, utan bara vänlig. Han verkade inte ens trött på mig, fastän jag inte sa så mycket eller ibland inte förstod allt han sa – han förklarade tålmodigt och pratade på alldeles själv. Ibland satt jag bara och kollade förundrat på honom, och om han kom på mig gav han bara mig en något frågande blick, men han sa inget. För det var jag honom evigt tacksam, utan att låta som värsta nörden som älskade Toy Story (...vadå, de var faktiskt bra filmer).

Trots att jag inte ville så var det något som pockade på uppmärksamhet i mitt huvud. ”Vi måste nog gå tillbaks till skolan nu”, mumlade jag, ”så att vi inte kommer sent till nästa lektion...”

Andy såg ut att bita sig i läppen medan han gav mig en fundersam blick. Han ryckte sedan på axlarna. ”Måste vi dit då?”
”Njä...”

”Är det nåt viktigt du absolut inte vill missa?”
Jag skakade på huvudet.

”Då kan vi väl stanna här...?”
”Om du vill det.”
”Säg vad du vill istället. Vill du tillbaka till skolan?”
Jag skakade återigen på huvudet, ännu mer än jag gjort innan. Andy log stort och vände åter uppmärksamheten mot teven.

”Då går vi inte då.”

Så enkelt var det.

Hela dagen satt vi framför teven, även om den inte alltid var på. Vi började prata en del, pratade om sånt som inte var personligt. Jag ville fråga honom varför han flyttat dit från första början – tänk om han varit mobbad, eller hade någon av hans föräldrar fått ett nytt jobb i närheten? - men jag vågade inte. Andy verkade som en sådan person som skulle kunna bli arg om man frågade för personliga saker, och jag ville inte att han skulle vara arg på mig. Jag skulle nog inte klara av det, inte när han varit så snäll mot mig.

Under en tystnad hade hans mage knorrat högt, och han såg riktigt förvånad ut, men började skratta hysteriskt åt att jag hoppat till så kraftigt att jag nästan ramlat ner från soffan. Jag slog en kudde på honom, och kriget var igång. Det slutade med att jag låg fastnaglad på golvet och flämtandes försökte hämta andan. Andy satt på min mage och höll ner mina armar mot golvet, flinade stort. Jag gillade glittret i hans ögon, leendet, hans flämtande andetag.

”Jag vann”, sa han stolt och satte sig upp, släppte mig fri, men jag låg kvar och bara kollade på honom. ”Vad?”
”Du är inte riktigt som alla andra. Vet du det?”
”Såklart. Jag är ju jag. Hur roligt skulle det bli om jag var som alla andra, eller som någon annan?”
”Deförståss.”

”Är du också hungrig?”
Andy, jag äter inte. Jag gillar att känna den svidande känslan av hunger i magen, gillar att svälta mig själv som straff, det är mer långvarigt än att skära mig själv. Ser du inte att jag är smalare än vad jag borde vara?

Jag skakade på huvudet. Han lade sig ner på rygg på golvet med ett stön.

”Säkert?”
”Ja.”
”Inte det minsta hungrig?”

Så hungrig att jag skulle kunna äta upp dig. ”Nej.”

”Jag tänker inte äta själv.”
Att svälta mig själv var en sak, men Andy... ”Jag måste gå.”
”Nej, gå inte!” Han satte sig upp med ett ryck och såg panikslaget på mig. Jag blev rädd för honom, för hans panik. Varför ville han inte att jag skulle gå, jag var ju ändå bara tråkig och jobbig? ”Snälla, stanna”, viskade han.

Han såg så liten ut. Visst, han var lång, men han var smal. Just där och då påminde han om något barn som nyss fått höra att det var dags att gå till sängs, när den inte alls ville det. Lite gulligt, på något sätt.

”Men... men jag... jag...”
”Men men du du vad?”
”Jag kan inte äta...”
”Vadå, är du allergisk mot nåt?”
Jag skakade långsamt på huvudet. Helvete, varför började det bränna och sticka i ögonen nudå? ”Jag kan inte”, viskade jag och reste mig upp från golvet.

”Vad menar du?”

”Jag... nej, det går inte. Jag måste gå.” Jag började att gå, men eftersom jag var tvungen att gå förbi Andy så hann han göra ett försök att stoppa mig, genom att ta tag i mitt ben.

”Snälla, gå inte. Jag vill inte vara själv.”

Han lät så fruktansvärt sårbar, jag höll på att dö. Jag ville inte gå, inte när han lät sådär... sådär...

Ledsen.

Han lät ledsen.

”Kan du inte försöka förklara för mig?”, bad han. ”Jag lovar att lyssna.”
Jag stod där jag var, hade inget annat val – om jag inte ville ramla förstås – och kollade bort, ville inte möta de där blåa ögonen.

”Snäääääälla?”
Herregud, hur lyckades han få mig att vilja göra allt han bad om? Jag suckade och satte mig brevid honom, och han flyttade ännu närmare och lade till och med en arm mot mig.

”C'mon, jag lovar att hålla tyst om det.”
”Lovar du?”, sa jag svagt, och när han nickade sa jag sanningen.

”Jag vill inte äta för att jag gillar att vara hungrig. Jag gillar när det gör ont i magen, för det påminner mig om att jag faktiskt lever. Ibland glömmer jag det, för jag är liksom ingen. Ingen viktig, i alla fall, och jag vet det. Jag vet, klassen vet, skolan vet, alla vet.”

Han var tyst en stund innan han skakade på huvudet. ”Jag vet inte, och jag håller inte med”, sa han och såg sådär fundersamt på mig igen. ”Du är Sebastian.”
”Jamen det är ju bara för att du inte känner mig.”
”Det har du rätt i, att jag inte känner dig. Vem är du, Sebastian?”

Frågan fick mig att bli tyst. Ja vem ÄR du Sebastian? Säg inte ingen, för han kommer bara bli sur på dig då, och det vill du väl inte?

”Jag... jag är... Sebastian.” Det jag tänkt säga från början ville jag inte säga, för jag ville ärligt talat inte se Andys reaktion.

”Ja, alltså är du någon – Sebastian.” Andy log stort, och jag kunde inte låta bli att besvara leendet. ”Vill du fortfarande inte äta?”
Jag skakade på huvudet.

Andy såg smått galen ut. ”Jag äter inte förrns du äter, så ät och jag äter, så slipper vi båda vara hungriga.”
Hans mage protesterade.

Hur skulle jag klara mig ur det där?

Egentligen ville jag inte till matsalen. Egentligen var det för tidigt (för mig) att gå dit. Egentligen ville jag springa iväg, låsa in mig på en toalett.

Men nej, inget kunde jag göra, för det var viktigt, viktigt för mig att visa Andy att jag var normal, att jag kunde visa honom till matsalen. Även om folk ropade saker efter mig, kanske då och då diskret knuffade till mig. Klumpen i magen växte och exploderade när Andy såg frågande på mig, som om han undrade vad som hände.

”Jag klarar det inte”, mumlade jag och stannade. ”Du får hitta någon normal människa som kan visa dig runt, nån som är nån, inte som jag.”

Utan att vänta på någon reaktion flydde jag mot trapporna, rusade upp igen, låste upp skåpet och letade igenom väskan efter det där alldeles hemliga facket. Hjärtat slog hårt, så hårt att det gjorde ont. Kanske var det rädsla, kanske var det adrenalin, kanske var det orden som haglade över mig, kanske var det känslan av att ha svikit Andy.

Nåja, det fanns inget att göra åt saken. Det var som det var, och Andy skulle trivas bättre med någon normal person, någon som inte skar sig eller var deprimerad eller helt psyko i huvudet. Jag var tvungen att ge honom den chansen, för han skulle ha dumpat mig i vilket fall som helst. Det lät ju jättebra att tänka så, som om Andy och jag varit kompisar. Sinnessjukt.

Jag sprang vidare mot toaletterna, försökte hoppa över alla krokben och väja undan för alla armbågar. Då och då snubblade jag väl till, men jag hade ett mål i alla fall, något att kämpa för. Bara jag kom in i ett toalettbås så skulle allt bli bra. Allt skulle ordna sig. Jag skulle ha fått mitt straff.

Det bara var så. Jag var tvungen att straffa mig själv för olika saker, så varför inte för att jag svek honom?

Jag låste in mig i båset och satte mig på toalettlocket. Snabbt fram med rakbladet och plåstrena. Vart skulle jag skära den här gången? Armvecket? Handen?

Hjärtat slog snabbare när jag tänkte på vad jag nu skulle göra. Jag drog rakbladet i en snabb rörelse över handleden och satt och väntade. Det dröjde inte länge innan blodet – det härliga, röda blodet som visade att man uppnått något – började komma från såret, och jag log.

Jag log för första gången sen igår.

Snabbt på med plåstret och ut från toaletterna. Gömma allt i skåpet och vända sig om. Andy stod där, och jag hade inte ens hört honom komma dit.

”Schysst du är, bara försvinner sådär!”, sa han, men han lät inte arg, mest lättad. ”Vart tog du vägen? Hur hade du tänkt att jag skulle hitta?”
”Du kunde ju ha frågat nån annan.”

”Jamen jag har inte lust att prata med nån annan, så kan vi inte bara gå runt, du och jag? Snälla? Alla andra kollar så konstigt.”
Jag förstår det, Andy. Det är inte många som kan ha svart hår och otroligt blå ögon och svarta jeans och röda slitna converse och svartgrön-rutiga skjortor och en ring i läppen längre utan att någon stirrar. Jag hoppas verkligen att du är van, för de kan bryta ner dig.

Det fanns alltså någon som ville vara med mig. Jag blev osäker och bet sig själv lätt i läppen, försökte komma ihåg minnet av såret som nu fanns under plåstret på armen.

”Uhm, okej...”

”Om jag har fattat det rätt så vill du inte till matsalen?”
”Nej... men om du vill så...”
”Nejmen alltså jag överlever. Du kan visa mig runt tills nästa lektion börjar? Vad har vi sen?”
”Idrott, tror jag. Tänker skolka, vill du följa med? Då har vi lång lunchrast.”
”Sure”, sa han med ett leende. Jag kunde inte låta bli att le, jag med. ”Vad ska vi göra då?”
”Ingen aning.”
”Du får nog bestämma, för jag har ingen aning om vad man kan göra. Ny – remember?”

Jag svalde hårt och kliade mig på plåstret genom tröjan, utan att tänka på det. ”Men jag vet inte heller...”
”Men... eh... gå hem till mig och kolla på film?” Andy såg frågande på mig.
”Visst.”
”Bara så att du vet – jag är lite som Harry Potter.”
Jag kunde inte låta bli. Jag gick närmare honom och strök undan hans lugg från pannan. ”Jag ser inget blixtärr...”
Han såg jätteförvånad ut, sedan började han att skratta så mycket att han inte kunde röra sig.

Andy hade världens härligaste skratt.

Det visade sig att det inte var blixtärr Andy menat, utan att han bodde i en lägenhet på bottenvåningen under trappan. Han sa att det bara var att sparka av sig skorna, för ingen skulle bry sig om hur det såg ut, om det var stökigt, men jag ställde ändå skorna på skohyllan. Nästan löjligt, när jag såg att Andy fick ena skon att flyga in under en stor byrå tvärs över hallen. Jag funderade på att dra ner skorna från hyllan, undrade om Andy skulle säga något om skorna. Åh, jag blev så osäker. Jag förstod inte ens varför jag följt med någon jag inte kände. Jag ville helst slita av plåstret från armen, ville att det skulle göra ont.

”Så, vad vill du se då?”, ropade Andy som försvunnit längre in i lägenheten. ”Jag har typ allt möjligt.”
Andy, fortsätt prata, jag vet inte vart du är. Jag gick åt det hållet jag trodde jag hört hans röst komma ifrån, gick genom en liten korridor till vänster. Dörren länst bort till vänster var öppen, och jag såg Andy där inne. Han såg väldigt fundersam ut, som om han stod inför ett livsviktigt val. Det kanske det var också, men ändå.

”Jag har även en Tim Burton-samling inne på mitt rum, och en massa superhjälte filmer, och några filmer i vardagsrummet”, sa han och kollade på mig med ett snett leende.

Rummet vi kommit in i var blått. Blåa väggar, i alla fall. Det fanns två små... bokhyllor, kanske, och båda var tomma. Däremot, på kortsidan brevid dörren, fanns en hylla uppe på väggen, och den var full med filmer. De kom antagligen från den öppna flyttkartongen som jag nästan snubblade på när jag kom in i rummet. På andra sidan om rummet stod ett skrivbord och en snurrstol, och på skrivbordet var ytterligare en låda plus en ihopfälld dator. Ja, jag noterade allt i rummet, för jag var helt enkelt tvungen det. Korridoren hade en blå vägg och resten var orange, och två låga byråer stod vid den ena långväggen.

Alla dörrar var vita.

”Nå?”, sa Andy, något otåligt.

”Ehm.. näjavenne...”

”Men jahakej. Eh, vet du vem Tim Burton är?”
”Har hört namnet.”

”Har du sett... Alice i Underlandet? Kalle och Chokladfabriken? The Nightmare Before Christmas?”
”Jo...”
”Sweeney Todd?”
”Den har jag sett.”

”Bra!” Andy log stort. ”Tycker du om den?”

”Ja.” Älskar den.

”Alla hans filmer är helt underbara. Ska vi se nån av dem?”

Jag nickade. Det skulle nog bli alldeles jättebra.

Det var fortfarande inte riktigt höst, trots att flera löv gulnat och låg nu och knastrade under mina slitna skor. Trots att skolan hade börjat igen, så fanns den där känslan av sommarlov fortfarande kvar.

Första veckan, och allt var som innan. Jag hoppades att sommarkänslan skulle sitta kvar ett tag, för jag behövde det. När känslan försvann skulle jag vara så utlämnad åt mörkret.

Men, man ska ju inte deppa. Man ska alltid hålla blicken framåt och huvudet högt, även om det var svårt.

Det var tio minuter till skolan började, men jag stressade inte. Gick rätt långsamt, faktiskt. Så långsamt att jag kanske skulle komma försent, men hellre det än att ha tid över att sitta utanför klassrummet och vänta när Tobias och hans schimpans-gäng kom dit. Ibland, på dåliga dagar, brukade de stå och vänta vid mitt skåp, kanske håna mig och ge mig något slag då och då, för att visa att det var dem som bestämde, och så hade det varit så länge jag kunde minnas. Någon gång under mellanstadiet passade jag inte alls in med mina för stora fötter och långa ben och udda musiksmak, så jag stöttes ut. Inte för att jag varit inne innan, bara normal. Den osynliga typen. Då hade jag alltid haft någon att vara med, i alla fall.

Några minuter kvar. Jag stod utanför mitt skåp och plockade sakta, sakta ut allt jag behövde för en svenska-lektion – boken vi läste tillsammans, skrivboken, en nyvässad penna och ett sudd. Jag älskade pennskrin och sånt, men mitt var borta efter att Tobias hällt ut allt innehåll ur den på en lektion och sedan kastat ut den genom fönstret. Jag vågade inte gå och hämta den, så den låg kvar, och tillslut försvann den. Spårlöst. Kanske fanns det någon i skolan som hade tvättat den och hade nu brevid sig på bänken.

Jag hade haft tur, klockan ringde precis när jag satt mig, och då satt redan alla andra. Ja, till och med Tobias och Alexandra och Sofia och Daniel och Erik och Gurra. Det fanns någon outtalad respekt mot Tom. Han var alltid schysst mot en om man visade respekt för hans små regler, som att komma i tid och ha respekt för varandra.

Svenska-lektionerna brukade vara ganska lugna, jämfört med matten eller no-n.
Några minuter in på lektionen hördes en svag knackning. Alla kollade upp, jag med.
”Kom in.” Dörren öppnades och in kom en lång kille. Ingen jag kände igen. Han gick med långa kliv till katedern utan att vrida på huvudet och se på klassen som stirrade på honom.
Han var inte grågrågrå som alla andra. Han var svartsvartsvart, men ändå så blekblekblek. Kanske var det det kolsvarta håret som fick honom att se blek ut. Kanske var han rädd, fastän hans ögon inte avslöjade det?
Ett tyst mummel utbröt i klassrummet och jag hörde inte vad han sa till Tom, men när Tom bad klassen att vara tyst fick allt en förklaring.

”Ja, det här är alltså Andy. Han börjar i eran klass idag, och jag hoppas att ni tar hand om honom och ser till så att han får det bra här.” Tom log mot Andy, som log tillbaka. Han gjorde en ansats att gå och sätta sig när Tobias reste sig upp.

Åh nej.

”Skaru inte säga nåt om dig själv eller?”, sa han med ett elakt flin, och ett fniss spred sig över klassrummet.

Andy mötte lugnt hans blick, stannade upp. ”Sure”, sa han. ”Jag heter Andy och älskar musik, men hatar idioter. Får jag sätta mig ner nu?”

Jag var lite chockad över hans rättframma sätt, att han inte var rädd alls. Hela klassen verkade dela min reaktion, och det var så tyst att man kanske kunde höra en knappnål falla till marken. Det var det länge sen man kunde höra.

Andy höll hela tiden blicken på Tobias, som om han väntade på ett svar. När svaret inte kom log han. ”Tar det som ett ja.” Han for snabbt med blicken över klassrummet och såg den enda lediga platsen – brevid mig. Han drog ut stolen, log vänligt mot mig och satte sig lätt tillbakalutad, så att de två frambenen på stolen knappt nuddade marken.

Så där satt han, Andy, alldeles brevid.. Tom fortsatte lektionen, som om inget hänt, men något hade ju hänt.

Jag satt och låtsades som om han var luft, som om platsen fortfarande var tom, försökte inte ens hänga med i något alls. Jag önskade att han kunde sluta snegla på mig, för jag ville inte bli sedd, inte ens av Andy. Ändå brann det i hela kroppen av lust att gå fram till honom när lektionen var slut, fråga något, verka cool. Men bara jag tänkte på det så blev det svårt att andas, orden liksom fastnade i halsen på mig, när jag såg honom leta upp sitt skåp. Tre skåp bort från mitt – skulle jag vara glad eller inte?

Andy fick alla tankar att snurra runt, runt i huvudet på mig så att jag blev alldeles yr. Han hade bara sagt några ord, och ändå hade han gjort så stort intryck på mig. Allt om honom skrek att han inte var som alla andra, hade aldrig varit och skulle aldrig vara.

Jag fick syn på Tobias. Han verkade ha hittat tillbaka till talförmågan och sin arroganta stil, som om han var värd så mycket mer än alla andra. Han pekade på Andy och sa något till sina kompisar, som flinade. Jag ville springa fram till Andy och varna honom, säga åt honom att fly! Fly när du har chansen!
Men försent. Tobias och aporna från Kolmården var redan framme. ”Du heter Andy va?”

”Ja.”
”Du tyckte väl att du var skitrolig i klassrummet där, va? Som om du redan äger allt.”

”Det har jag aldrig sagt.” Andy var lika lugn och såg lika normalt uttråkad ut som om de pratat om vädret. ”Jag äger inget här.”

”Bra, för annars går det illa för dig.”
”Vadå, vad händer då?” Innan Tobias hann svara så fortsatte Andy. ”Äger du allt?”
”Sort of.”
”Jaha. Vet hela skolan om det, eller är det bara klassen? Tror du att du har kontroll över allt?”

Tobias blev tyst.

”Precis.” Andy vände sin uppmärksamhet mot skåpet. Jag hade stirrat som besatt på dem när de pratade med varandra. Tobias förstod kanske inte själv varför han blev så ställd, för inte ens jag förstod vad Andy menade. Tobias verkade bestämma sig för att låta honom gå, nickade åt sina kompisar och de gick. Jag fick en knuff så att jag tappade allt jag hade – till och med balansen. Så jag satt där på golvet och önskade att jag hade varit osynlig när en blek hand sträcktes ut och rörde vid min axel. ”Hur gick det?”

Hans ögon var väldigt blå. Jag blinkade några gånger och skakade på huvudet, ignorerade hans hjälpande hand, samlade ihop mina saker. Han hjälpte till och räckte fram det med ett leende. Jag log osäkert och våra händer rörde bara hastigt vid varandra innan jag stängde skåpet och gick iväg.

Åh, jag hatade mig själv. Hatadehatadehatade. Han ville bara vara snäll, och vad fick han som tack? Jag måste för helvete vara psyko på något sätt.

Sista lektionen innan lunch hade varit matte, och jag hade inte ens orkat försöka räkna ut alla ekvationer på rätt sätt. Jag hade gröt i huvudet och kunde inte tänka.

Om man gick riktigt, riktigt långsamt så kunde man komma till matsalen när Tobias och dem redan gått. Då fick man visserligen skynda sig lite, men det var bättre än vad de kunde komma på att göra för hemskt mot en.

Jag gick irriterande långsamt till skåpet och öppnade det irriterande långsamt. Fokusera på varenda liten rörelse.

”Det finns många sätt att snigla på, men det vet du va?” Jag ryckte till och tappade skrivhäftet. Andy tog enkelt upp den och räckte till mig med ett leende.

”Va?”, sa jag tyst.

”Snigla. Alltså, ta så lång tid på sig som möjligt. Man kan... knyta om sina skor.” Han böjde sig ner och knöt upp skosnörena på de slitna Conversen, och drog sedan åt så hårt han kunde och snörade om. Som med skridskor. Han drog ner byxbenen lite, så att de låg på skorna, och reste sig sedan upp. ”Man kan rätta till kläderna.” Han drog lite i sin tröja. ”Och man kan gå in på en toalett och kolla frisyren.” När han stod vid toalettdörren såg han frågande på mig. ”Följer du med?”
Jag kollade snabbt längsmed den nästan tomma korridoren och följde snabbt efter honom. Han låste dörren bakom mig och stirrade på sin spegelbild.

”Åh fy fan vad jag älskar mitt hår. Så är man nöjd kan man alltid göra grimaser.” Jag fnissade till åt hans grimaser och han log stort.

”Så.” Han låste upp dörren och gick ut, jag följde efter honom. Nu var det folktomt. ”Det är hur man sniglar.”

”Väntade du p-på... nån?”, fick jag fram.

”Ja. Dig. Om du inte har nåt annat för dig?”
Jag skakade på huvudet, kunde inte få in det i huvudet. ”Nej...”
”Nej till vad?” Han log mot mig?

”Alltså jag har inget annat för mig.”

”Men nu har du ju det. Du får visa vägen till matsalen. Det är lunch va?”

Han verkade vara så konstig. Konstig på något bra sätt, fast ändå inte. Mystisk, liksom. En sån kille som såg läskig ut om man bara mötte honom kort på gatan, men om man stannade och pratade med honom så insåg man att han var snäll, att han inte skulle bitas.

Fast Andy bet folk. Ibland nafsade han bara, men han kunde bitas, hårt. Han var inte som någon annan jag någonsin känt, och jag har fortfarande inte bestämt om det är bra eller dåligt.

Epi(c)log~

Mikey~

Det hade tagit ett tag innan jag fick komma någonstans alls. Sjukhuset var ovilliga till att släppa mig, trodde inte på att jag mådde bra. Och alla jävlar pratade, pratade om mig, vad det skulle bli av mig. De hade försökt fråga mig med, men jag hade bara suttit i sängen med händerna för öronen och blundade och nynnat för mig själv, ville inte lyssna.

Det spelade ändå ingen roll, för vad jag än sa skulle de inte lyssna på mig. Det skulle gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Frank var en jäkla ängel. Han ställde upp och körde ut alla jobbiga människor, ut ur rummet, bort från mig. Han kom alltid tillbaka, muttrade för sig själv och sjönk ner på stolen brevid sängen, ibland på sängen brevid mig. Han skrattade och han log och han såg arg ut och han var förvirrad och han sov och jag var sådär fascinerad av honom att det inte var sant.

Nej, jag förstod ingenting, men jag var glad ändå.

Slutligen befann jag mig i en dusch – Franks dusch – och bråkade med värmeskruven. Skruvade jag åt kallt blev det varmt, skruvade jag åt varmt blev det kallt, skruvade jag tillbaka till kallt höll jag på att brännas ihjäl.

”Hur överlever du med den här duschen egentligen?”, ropade jag när jag blivit nersprutad med iskallt vatten för tredje gången i rad (ibland gällde inte ens tvärtemot-regeln, och det störde mig).

”Huh? Jomen man måste behandla den med kääääärlek.”

Jag suckade och himlade med ögonen. Just typiskt Frank. ”Jävla idiot”, muttrade jag för mig själv och lyckades hitta ett mellanläge. Åh, skulle fortsätta kalla den duschen för idiot. Det kanske var det Frank menade med ”kääääärlek”. Skulle inte förvåna mig ett dugg.

En stund senare gick jag in i köket, varm och nyduschad och med blött hår, och såg Frank sitta vid köksbordet och le mot mig. Fötterna var uppslängda på en annan stol. ”Gick det bra? Har du kommit överrens med duschen?”
Jag nickade och lutade mig mot diskbänken, lade armarna i kors på bröstet. Det blev tyst, och jag försökte hitta rätt ord att säga.

”Tack. Tack för allt.” Tack för att du räddade mig. Tack för att jag får bo här. Tack för att du kämpade för min skull. Tack för att du finns.

”Ingen orsak”, sa han och lade huvudet lätt på sne. ”Jag är ju din pappa och typ bestämmer över dig, så det är väl klart som fan att du ska bo här.” Han vände bort blicken, kanske vågade han inte heller tänka på allt.

Det blev tyst igen. Jag kollade ner på mina fötter med en klump i halsen. Inte för att jag förstod varför, men den satt där ändå.

”Mikey... apropå det. Vi måste prata.”

Jag skakade på huvudet, fortsatte kolla på mina fötter.

”Jo. Du behöver inte säga något, inte än, men jag måste. Lova att du lyssnar?”

Lyssna kunde jag väl göra, för Franks skull? Jag nickade och kollade upp på honom.

Han satt och ritade mönster på bordsskivan med pekfingret, kanske försökte han hitta rätt ord att säga. Jag försökte inte pressa honom, visste hur svårt det antagligen var. Även om det var svårt att vänta så skulle det bli svårare att lyssna.

”Mikey.” Han reste sig upp, ställde sig mittemot mig med händerna på mina axlar. ”Jag har tänkt och tänkt och tänkt och tänkt och jag vet inte hur jag ska göra, inte med något alls. Jag älskar dig, men vi är släkt. Du har aldrig sett mig på det sättet, som en pappa, men högst antagligen sett mig som en crazy glömsk lärare du haft i evigheter.”
Nej, som en underbar perfekt jäkla människa.

”Jag kan inte bestämma över dig. Jo, eftersom jag är din förmyndare så kan jag det, men det känns inte bra. Inte med det här. Jag kan inte bestämma. Därför får du göra det. Du får bestämma vad som ska hända med oss. Jag kommer älska dig vad du än väljer, bara så att du vet det.”

...sa han nyss att han lade allting på mig? Schysst då. Vad skulle jag säga, vad skulle jag göra, vad ville jag, vad kände jag? Hade ingen jävla aning.

Jag stod bara tyst och såg på honom, försökte komma på något att säga. Jamen vad fan ville jag? Så jävla svårt kunde det väl inte vara?
Jo. Precis så jävla svårt kunde det vara. Precis så jävla svårt var det.

Åh, Frank, gör inte såhär mot mig. Hjälp mig, hur som helst, bara hjälp mig.

Han stod och väntade tålmodigt på att jag skulle säga något, så jag lade armarna runt hans midja och drog honom intill mig.

”Frank. Nu improviserar jag, så du får inte störa dig på nåt, okej? Jag har ingen jävla aning om vad jag ska säga.”
Han nickade förstående. ”Känner igen känslan.”
Jag tog ett djupt andetag. ”Vi har haft en jäkla massa otur, du och jag. Jag har bestämt att det inte är vårat fel. Det här är inte vårat fel. Hade du vetat att Louise var gravid hade du inte lämnat henne, det vet jag. Det skulle du aldrig ha gjort. Jag kommer aldrig nånsin se dig som min pappa, för det har du inte varit för mig. Du har varit en helt underbar, stöttande person som hindrat mig från att bryta ihop... så länge det gick. Jag älskar dig, Frank, och jag ger blanka fan i allt. Bara så att du vet det.”
Jag kysste honom, och han verkade slappna av, besvarade kyssen.

”Tack Mikey”, viskade han mot mina läppar, man kunde höra leendet i hans röst. ”Tack så mycket.”

Det plingade på dörren. Vi både vred chockat på huvudet.

”Vem öppnar?”, frågade Frank efter en kort stund.

”Du. Det är du som bor här.”
”Du med, dummer.”
”Åh.” Jag drog mig motvilligt ur hans famn och gick mot hallen, öppnade dörren och kikade ut. Katie log svagt.

”Hej Mikey.”
”Hey.” Jag log och öppnade dörren mer. ”Vill du komma in?”
Hon skakade på huvudet. ”Har inte tid. Jag ville bara kolla att du mådde bra och så.”
”Hur visste du att jag var här, förresten?”
”Jag hittade dig inte hemma hos dig och förstod inte vart du annars skulle vara. Jag vet att Frank aldrig skulle låta nån tvinga iväg dig, så varför skulle du inte bo här?”
”Sant...” Jag log svagt och lutade mig mot dörrkarmen. ”Så... hur mår du?”
”Bra. Tror jag. Typ. Hur mår du då?”
”Bättre.”
Hon nickade och strök luggen ur ögonen.

”Han vet inte, eller hur?” Franks röst bakom mig fick mig att vrida på mig, se på honom. Han såg bister ut, och jag förstod inte varför.

”Vad vet jag inte?”
”Hon har inte sagt nåt om hur allt hänt, eller hur?”

”Va, vad snackar du om?”
”Ska du eller jag berätta?” Frank kollade på Katie, och jag kollade oförstående på henne.

”Berätta vad?!”
”Mikey, du kommer hata mig”, sa Katie och såg på mig med sorgsna ögon. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär, jag skulle inte ha gjort nåt överhuvudtaget, bara låtit det vara, det var bara så fånigt...”
”Men säg bara!”

”Kan du... kan du följa med ut? Jag vill inte ha Franks kommentarer. Tro inte att jag inte vet att du kommer göra allt jag säger tusen gånger värre!”, tillade hon och pekade på Frank. Jag antog att hon måste ha sett att han tänkt säga något, fast jag kunde ju inte se honom.

”Visst.” Jag gick ut och stängde dörren efter oss, kollade frågande på henne. ”Kan du förklara nu?”
Hon tog ett djupt andetag och berättade allt. Jag stod bara och lyssnade, försökte förstå, men allt bara snurrade runt i mitt huvud.

”...och jag visste inte att allt som hände skulle hända. Jag vet att jag inte alls borde ha gjort det och så vidare, men jag var bara så arg och kunde inte tänka. Jag förstår totalt om du hatar mig, Frank gör det, men... snälla, säg att du förstår lite.”
Jag hade antagligen gjort samma sak om jag varit Katie.

Jag nickade svagt och kramade henne. ”Jag kan inte hata dig”, viskade jag i hennes öra. ”Jag kan inte hata nån som räddat mig.”

Det var ju vad hon hade gjort. Hade hon inte funnits hade jag antagligen försvunnit för länge sen, men nu fanns hon ju. Det vore en lögn att säga att jag inte var arg, men jag förstod ju samtidigt.

”Tack”, viskade hon och kramade mig hårt. ”Tack Mikey för att du finns.”
Vi stod så en lång stund. Jag brydde mig inte om att Frank stod och kollade på oss genom titthålet i dörren och inte verkade skämmas över det när jag kom tillbaka in igen. Han bara kollade frågande på mig, men jag skakade bara på huvudet och kramade honom hårt, pressade läpparna mot hans.

Vissa saker var helt enkelt för komplicerade för att förklara.

SLUT~