Billie 16, del 9:
”Tell me something sweet to get me by, 'cause I can't come back home till they're singing la, la la la, la la la”
(Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=bx7l7X7qy2g)
Känslan av att vakna upp med armarna om Angelica var helt obeskrivbar. Att få vakna och säga godmorgon och le åt hur söt och nyvaken hon var istället för att bara slänga iväg ett snabbt meddelande. Att få trycka läpparna lätt mot hennes panna, ligga kvar i sängen och prata om allt och inget, känna hennes fingrar stryka över min bröstkorg, långsamt och nästan frånvarande.
Nej, det fanns ingenstans i hela världen jag hellre skulle vara just då.
Lite senare under dagen fick jag dessutom den stora äran att fixa någon slags frukost/lunch/något till Angelica, då hennes mage morrat och avslöjat att den var väldigt hungrig. Jag fick lite dåligt samvete över att det kändes som om jag borde ha frågat henne långt tidigare om hon ville ha något att äta eller så, men hon avfärdade alla mina ursäkter.
”Äsch”, sa hon bara och kramade min hand när jag drog med mig henne till köket. ”Just shut up and make me something to eat, bitch.”
”Mm vad vill du ha då?”
Hon tänkte efter en stund innan hon sken upp hela rummet med världens vackraste leende. ”Jag vet något som är jättegott – rostat bröd med sylt.”
Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne djupt i ögonen, försökte få läpparna att forma orden jag helst av allt ville säga just då, nämligen ”jag älskar dig”. När det inte gick vände jag bort ansiktet och blundade ett par sekunder. ”Helvete”, andades jag ut.
Hon fnissade till och lade varsamt händerna på mina kinder. ”Det är okej”, sa hon och gav mig en hastig kyss. ”Frukost?”
Jag kommer fortfarande ihåg allt det där så tydligt. Precis allt. Om någon skulle fråga, let's say, vilket motiv som var på Angelicas tröja, så kan jag gå och hämta den nu utan att ens tveka en bråkdel av en sekund. Nu känns det inte så relevant så vi skiter i det.
Det minnet är fortfarande bland det finaste jag har.
”Billie?”
”Mm?”
”Hej.”
”...hej?”
”Jag älskar dig.”
Jag älskar dig med.
Egentligen hade valet varit väldigt enkelt. Kanske hade det varit självklart redan från början.
Trots att det kändes otroligt svårt ändå, så trodde jag att jag kunde flyga. Det gick att le.
Det gick att leva med.
Marken fanns inte längre under mina fötter. Den var lika bortblåst som alla tankar som vanligtvis snurrade runt i mitt huvud. Det var en väldigt underlig känsla, att för en gångs skull ha det tyst och tomt i huvudet – den senaste tiden hade ju alla tankar blivit helt galna av allt snurrande fram och tillbaks.
Jag visslade när jag skuttade fram på gatan. Texten som tillhörde melodin var säkert väldigt sorglig eller djup egentligen, men just då lät det bara väldigt glatt.
Jag hade saknat Angelica sedan rostat-bröd-med-onödigt-mycket-smör-och-löjligt-kladdig-sylt-stunden morgonen innan (ärligt talat så hade jag just då ingen aning om syltmärket som föreställde en hand på mina byxors bak någonsin skulle försvinna, men det gjorde inte så mycket alls). Flera timmar hade gått sedan jag träffat henne senast, en hel natt. Det hade känts som en evighet, en oändlighet.
Solen sken och det var varmt ute. Bussar och tåg var till och med – hör och häpna – i tid! Jag kände att det var en bra dag, att det var en sådan dag där absolut inget kunde gå fel.
Åh så fel jag hade. Fast det visste jag ju, självklart, inget om just då.
Det var Tré som öppnade dörren när jag väl kommit fram. Av någon anledning kändes det som om jag borde vara rädd eller osäker, men det var jag inte. Jag bara log.
”...har drottningen skickat efter sin clown?”
Eftersom jag visste att det var en pik mot min otroligt fåniga clownfobi så gav jag honom bara fingret. ”Hur var det nu med att behandla mig som luft?”
Sweets, you couldn't ignore me if you tried.
Han svarade med att slänga igen dörren, men jag hörde honom i alla fall ropa Angelicas namn. Han nämnde också en massa ord som vi inte alls borde nämna här. Anta bara att det var väldigt trevliga saker han hade att säga om mig. Angelica såg irriterad ut när hon öppnade dörren igen, men hon log ändå stort mot mig. Att jag såg att hon inte riktigt var okej var inget jag ignorerade – jag visste bara att jag inte kunde göra något så länge Tré var i närheten. Trots att jag hörde hans steg i lägenheten så hade jag saknat Angelica för mycket för att kunna låta bli att kyssa henne.
”Get a fucking room”, hörde jag någon muttra innan en dörr stängdes.
Angelica suckade. ”Kan vi dra härifrån? Jag bara orkar inte med honom.”
Jag nickade och väntade alldeles utanför dörren medan hon drog på sig skorna. Med hennes fingrar sammanflätade med mina lämnade vi huset och den extremt idiotiska Tré bakom oss.
Det var tyst medan vi gick, men det gjorde inte så mycket; det räckte för mig att bara gå bredvid henne, ha hennes hand i min.
”Jo, du...”, sa hon samtidigt som jag sa ”Du...” Vi utbytte blickar, ett hastigt leende. ”Du först.”
”Nej, du kan börja.”
”Det är lugnt, du kan prata.”
”Nejmen allvarligt, börja du.”
Hon såg på mig en stund innan hon ryckte lätt på axlarna. ”Okej”, sa hon med en knappt hörbar suck, drog sin lediga hand genom håret. ”Jag har liksom tänkt lite. På oss. På Tré. Och jag har, typ, kommit fram till... att... att vi inte kan göra såhär mot honom. Jag kan inte göra såhär mot honom.
...nej.
”För jag vet hur mycket du betyder för honom, och han för dig. Och han behöver dig.”
Men du betyder ju massor för mig med. Jag behöver dig.
Jag märkte inte att vi stannat, men det hade vi tydligen. Jag såg på Angelica, såg i hennes ögon hur hon plågades av vad hon själv sa. Det gick inte att inte se hur ont det gjorde i henne att tvinga fram orden – jag ville bara krama henne, men jag visste inte om det var okej att göra så just då.
Jag? Vad jag kände? Jag kände ingenting alls.
”...okej. Ehm.” Jag log osäkert och kliade mig lätt i nacken. ”Så...”
Så vad exakt är det du vill få fram?
Jag visste redan svaret på den frågan, och jag hatade det.
”Billie, du får inte glömma att du betyder mycket för mig, okej?” Hon lade armarna om min nacke och jag hatade att jag kunde se hur nära hon var på att börja gråta. Jag hatade väldigt mycket just då, faktiskt. ”Du måste lova att komma ihåg att jag älskar dig. Lova det.”
Jag älskar dig ju med.
”Jag lovar”, mumlade jag fram och försökte desperat hitta rätt ord att säga. ”Men... Angelica, jag...”
Hon tryckte läpparna lätt mot mina. Smakade hon salt? Kanske. ”Ssch”, viskade hon. ”Jag vet.”
Men jag älskar dig ju mest i hela jävla fucking världen!
”Så, uhm... det är slut nu?” Sälla säg att jag tolkade det fel. Snälla se förvånad ut och skratta, säg att jag har fel. Snälla.
Hon nickade. ”Jag älskar dig, Billie. Kom ihåg det. Jag älskar dig.”
Jag såg henne gå iväg, och det var då jag började känna igen. Det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Jag ville bara skrika att hon skulle komma tillbaka, be henne att inte lämna mig. Säga att jag älskade henne.
”Helvete”, andades jag ut, men den här gången fanns det ingen Angelica som var där och kunde säga att det var okej.
Och jag hann inte ens säga ”jag älskar dig”.
Billie 16, del 8:
”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part II)
Jag gick aldrig till skolan på fredagen. Jag försökte intala mig att det var mer för huvudvärkens (som jag fått av att ha sovit för lite) skull än för att jag var rädd för att Tré skulle vara där, men hur mycket jag än försökte säga att det inte var så, så kunde jag inte lura mig själv. Brendon köpte att jag hade världens jävligaste huvudvärk och gick med på att ringa till skolan om jag lovade att försöka städa upp i vardagsrummet under dagen, men jag kunde inte ljuga för mig själv.
Men för att se det på den positiva sidan, om det nu ska finnas någon, så betyder det att jag får en dag att vara ifred och tänka lite. För jag måste fixa det här på något sätt, det går inte annars. Ju snabbare jag kommer på något desto bättre.
Problemet var att det fortfarande var så rörigt i mitt huvud att varje gång jag försökte tänka så förvärrades huvudvärken.
Okej, vi tar hand om huvudvärken först. Alvedon, massor med vatten och tv-serier borde fungera.
Jag fixade bubbelvatten och tog tabletter från ett skåp, och jade hade till och med bestämt mig för att se om Dexter verkligen var en groda eller inte, när jag helt plötsligt fick känslan av att inte vara ensam. Det fick mig att stanna upp på vägen till soffan och lyssna. Jag försökte komma på om någon varit hemma eller inte, men jag kunde inte komma ihåg att någon mer än Brendon varit hemma sedan jag vaknat och orkat kliva upp. Tekniskt sett borde det betyda att det bara var jag i lägenheten, men nu var jag helt övertygad om att det var precis vad jag inte var.
”Hallå?”, ropade jag, men egentligen förväntade jag mig inget svar.
”Well long time, no see.” Jag ryckte till och tappade vad jag hade i händerna. Flaskan hade en kork på sig och studsade in under en byrå, men glaset lyckades jag fånga upp innan det hann krossas mot golvet. Olyckligtvis hade jag haft vatten i det, som den smarta jävel jag var, och majoriteten av innehållet flög ut på golvet och mig själv. Mest på mig själv, faktiskt. Jag snodde runt och såg någon stå lutad mot dörrkarmen med ett välbekant, snett litet leende på läpparna.
”David”, suckade jag och gick för att plocka upp flaskan jag tappat samt dra av mig t-shirten jag hade på mig, som så brutalt angripits av kolsyrat vatten. ”Vad fan gör du här?”
”Ärligt talat så har jag ingen aning. Jag bara hamnade här, helt enkelt. Suck it up. Eller vill du att jag ska gå?”
”Suit yourself. Jag bryr mig faktiskt inte.” Jag styrde stegen mot köket igen för att hämta papper. Jag ville inte att golvet skulle fucka upp som det gjort i villan vi bott i när jag var kanske fem år. (För att göra en lång historia kort: David tappade ett glad med läsk i och golvet slukade det, så jag var tvungen att dela rum med honom två hela jävla veckor för att de var tvungna att byta ut golvet. Det märks att jag verkligen är släkt med mina syskon, när man tänker tillbaks på saker som hänt på grund av klantighet.)
Förutom att det gör lite ont att se dig så har jag viktigare saker att tänka på. Det är ändå ganska enkelt att låtsas att du är Mike, så länge du inte pratar bara.
”Okej, vad har hänt? ...vad? Jag ser ju att något är fel.”
”Inget speciellt”, sa jag och sjönk ner i soffan, drog händerna över ansiktet. Dagen hade nästan bara börjat och jag var redan trött på allt. ”Inget som angår dig i alla fall.”
”Meh. C'mon, du kan prata med mig. Lovar att försöka hjälpa till om jag kan.”
”Du kan inte hjälpa mig med det här. Ingen kan det. Det är bara något jag måste göra själv.”
”...well, ibland hjälper det att prata med någon i alla fall. Man kanske på något man missat eller så.”
Eftersom David varken verkade vilja ge upp eller gå därifrån så gav jag en kortfattad överblick över vad som hänt. Det blev väldigt tyst efter att jag berättat färdigt, men det syntes på David, som gått och satt sig bredvid mig, att han tänkte. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta för honom, så nyfikenheten om grodan Dexter tog över och jag startade en episod. Efter kanske halva avsnittet – jag hade hunnit konstatera att ja, det fanns tillfällen där han verkligen såg ut som en groda – yttrade David sig.
”Du har verkligen hamnat i en jävligt svår situation. Det måste vara jobbigt att vara du.”
Hah, tell me about it.
Istället för att ge honom ett väldigt sarkastiskt svar så gav jag honom en blick som sa allt jag ville säga. Han flinade bara. ”Önskar dig lycka till i alla fall”, sa han och reste sig upp.
”Hey, skulle du inte försöka hjälpa mig?”
”Jag lovar att tänka på det, men som du sa – det är bara du som kan bestämma det här.” Han sträckte lätt på sig innan han ställde sig framför mig och lade en hand över mitt hjärta. ”Follow your heart, young padawan.” Han tryckte läpparna lätt mot min panna, och så var han borta.
Åh gud, jag hatälskade honom. Allvarligt talat.
När han försvunnit var det lite enklare för mig att andas, och jag lade mig ner på sofan med ena armen bakom nacken och såg frånvarande mot tv:n, förlorad i tankar.
Om man inte vet vad ens hjärta vill, vad gör man då?
Jag gjorde en mental lista på hur det skulle bli om försökte väga för och emot. Egentligen var det helt omöjligt, men jag var desperat nog att försöka.
Valde jag Tré skulle jag fortfarande ha en av världens finaste vänner samt slippa risken att det blev ännu mer tjafs med bandet. Men samtidigt så skulle jag förlora världens vackraste tjej, förlora henne men ändå alltid vara nära. Att veta att hon inte var min längre... Om jag valde Angelica var det samma saker som skulle hända, men det positiva skulle bli negativt och vice versa, med några ändringar såklart. Om man skulle tänka helt logiskt så borde jag välja Tré, då jag nästan hade mer att förlora om jag inte gjorde det, men jag kunde inte släppa Angelica. Jag kunde inte vara utan henne.
Fan vad jag saknar henne. Hon kanske kan få lite av det trassliga garnnystanet som är mina tankar att redas ut lite eller sluta dunsa omkring i mitt huvud.
Jag plockade upp mobilen och skickade ett meddelande till henne. Svaret kom väldigt snabbt, och det fick mig att le.
”Visst, kommer till dig så snart jag kan – bara en lektion kvar!”
När det plingade på dörren var jag fortfarande ensam hemma, så jag kunde få kramma Angelica ute i trapphuset så länge jag ville utan att någon skulle störa oss. Huvudvärken hade släppt lite tills dess att hon kommit dit, men hon fick den att försvinna helt. Bara att vara nära henne igen fick mig att le, fick alla tankar att tystna.
Fan, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt.
”Saknade dig”, mumlade jag ner i hennes hår.
”Saknade dig med. Jättemycket.” Hon tog min hand med ett leende och drog med mig in i lägenheten där hon sparkade av sig sina skor. ”Så, vill du prata om allt drama eller ska vi hitta på något annat?”
Är hon lika rädd för att förlora mig som jag är för att förlora henne?
”Distrahera mig, snälla.”
”Visst”, sa hon och log, men jag kunde fortfarande se oron i hennes ögon. Ville hon egentligen prata, ta reda på hur och vad jag tänkte? Vågade hon inte säga det? ”Vad ska vi göra då?”
”Ingen aning.” Jag kramade hennes hand istället för att säga åt henne att inte oroa sig, och jag drog med henne till mitt rum. ”Vill du att jag ska spela för dig igen?”
”Åh, gärna.” Hon satte sig mer korsade ben på min säng, armbågarna på låren och hakan i händerna. Oron i de himmelsblå ögonen omvandlades till förväntan, och det fick mig att le stort. Jag kunde tydligen få hennes oro att försvinna lika lätt som jag kunde få henne att bli orolig, och det var ju skönt att veta.
Jag hämtade gitarren och satte mig mittemot henne, log. ”Vad ska jag spela då?”
”Det spelar ingen roll, spela något bara.”
Jag tänkte efter en liten stund innan jag ryckte lätt på axlarna och började spela. Återigen försvann jag in i min bubbla och jag kunde glömma att Tré verkade ha bestämt sig för att göra allt till ett helvete. Det var så skönt att bara få slippa, bara få glömma.
En annan sak som också var bra var att Angelica också var i min bubbla – hon var den enda jag ville dela min bubbla med. Det fanns ingen annan som jag trodde ens skulle kunna förstå en liten del, och hon förstod den. Hon förstod den verkligen. Och det gjorde mig glad.
Hon flyttade sig försiktigt så att hon satt bredvid mig, lade en arm om min midja. Det var som om hon ville vara nära, men samtidigt så ville hon inte störa.
Jag förstår henne med, precis som hon förstår mig. Hon förstår det jag inte kan förklara, och jag förstår henne utan att hon ens behöver förklara. Det känns så jävla bra.
Så fort låten tog slut blev det tyst, men absolut inte på ett dåligt sätt. Jag såg ner på gitarren med ett litet leende. Vi var kvar i bubblan och inget förutom det spelade någon roll. Utanför fanns verkligheten, problemen jag inte ville tänka på, och de kunde få fortsätta stanna där ute. Jag vred lätt på huvudet och såg på henne. Hon log hon med, satt och strök mig över ryggen. Följde ryggraden, upp och ner och sedan upp igen. Långsamt.
Hon är så jävla vacker. Seriöst. Jag orkar inte. Hur lyckas hon?
Jag lutade mig mot henne och tryckte läpparna lätt mot hennes. Hennes händer stannade upp för att sedan läggas om min nacke, och sedan kommer jag inte ihåg exakt vad som hände. Det enda jag tänker säga är att jag inte vet hur gitarren hamnade på golvet eller hur kläder åkte av. Jag minns att jag frågade om hon var helt säker på att det var okej, och hon hade nickat.
Det är okej, för vi existerar fortfarande i min lilla bubbla. Vår lilla bubbla. Bara hon och jag. Allt är okej då.
Angelica luktade gott, och det var inte första gången den tanken farit genom mitt huvud. Jag trivdes med ansiktet mot hennes nacke, näsan i hennes hår. Armarna om hennes midja. Jag trivdes väldigt bra där under täcket med henne i min famn.
”Är du okej?”, mumlade jag och gosade ner ansiktet i hennes hår. Hon rörde på huvudet, så mycket uppfattade jag, men jag visste inte om det skulle vara positivt eller negativt. Vadå orolig? ”...var det ett 'ja jag är okej' eller ett 'nej haha fuck you'?”
”Det var ett ja, jag är okej”, sa hon med ett litet skratt och lade händerna över mina. ”Jag lovar.”
”Vad bra.” Jag tryckte läpparna lätt mot hennes nacke och kunde inte låta bli att le. Det var bara omöjligt just då.
”Mm jag förstår varför du tycker om din bubbla så mycket. Den är trevlig.”
”Tycker du verkligen det?”
”Japp.”
”Då är du välkommen in i den när du vill. Jag har inget emot att dela den med dig.”
”Naw, vad gulligt. Tack så mycket.”
Vi låg där tysta en stund och bara existerade, tills hon vred på sig så att hon låg på rygg och kunde se mig. Hennes blick var något förundrad och fick mig att rysa till, från topp till tå. Hon strök mig med lätta fingrar över ansiktet, lekte med mitt hår.
”Du vet om att du är det finaste som finns, va?” Orden hann resa från min hjärna till min tunga med ljusets hastighet, så snabbt att jag inte hängde mig. Men det var definitivt okej, eftersom hon började le. Jag var bara helt otroligt svag för hennes leende.
”Aaaw”, mumlade hon och gav mig en lätt puss på hakan. ”Du är den finaste killen jag känner.”
Mitt leende blev ännu större och ännu mer psykopatiskt. Jag rådde inte för det.
”...Billie? Får jag berätta en sak för dig?”
Trots att jag automatiskt började tänka att något var fel så var jag någorlunda lugn när hon log, även om hennes leende var något osäkert. ”Visst.”
”Jag, uhm...” Hon tog ett djupt andetag, blundade ett par sekunder. ”Jag... älskar dig.”
Orden var något förvånande och jag låg bara och såg chockat på henne en stund. Leendet som avtagit lite så fort hon frågat om hon fick berätta något återvände med full styrka när jag förstod att hon menade allvar. Jag kramade henne hårdare.
Är det nu jag ska säga att jag älskar henne med?
”Alla jag säger att jag älskar försvinner”, viskade jag och lutade pannan mot hennes, såg allvarligt på henne. ”Jag vill inte att det ska hända med dig.”
Hon log lite och strök mig över kinden. ”Jag kommer inte att försvinna ifrån dig, jag lovar.”
”Hoppas du har rätt.”
Det blev återigen tyst, tills det verkade som om Angelica försökte sätta sig upp. ”Jag borde gå hem...”
”Nej.” Jag kramade om henne hårdare, försökte få henne att stanna i min famn. ”Stanna.”
”Men Tré...”
”Vad spelar det för roll? Han känner ju till oss, so there's no point in hiding. Om du vill stanna så får du det – han får tycka vad fan han vill om det. Vad du väljer att göra är upp till dig, för om han väljer att behandla mig som luft och du inte gör det så har jag all rätt i världen att vara med dig, eller hur?”
Hon såg på mig och bet sig lätt i underläppen, såg ut att fundera.
”Du får låna en tröja av mig om du stannar”, sa jag och lade huvudet på sned med ett litet leende.
”...deal.” Hon log stort och lade sig ner igen. Jag kämpade mig upp ur sängen och hittade en bandtröja som högst antagligen var något jag ärvt och var lite för stor på mig och en annan tröja som jag själv drog på mig. När jag kom tillbaks till sängen hade Angelica dock hunnit somna, hopkurad som en liten kattunge.
Jag kunde inte låta bli att le när jag lade ifrån mig tröjan vid fotändan av sängen och kröp ner bredvid henne igen, lade armarna om henne. Hon kröp närmre mig, lutade huvudet mot min bröstkorg.
”Sov sött lilla ängel”, viskade jag och strök henne över håret, blundade. Kunde inte låta bli att känna mig som den lyckligaste killen i hela jävla världen.
I've got nine lives, cat style
Sometimes, people do get an unique chance to do somethings that are really, really special. Sometimes people who are special can be good, sometimes they're bad. Just like every other maggot that has ever walked around on this planet. Superheroes are rare while the villains are growing stronger.
Sometimes I just wish that I could tell whatever I was.
“Helloooo New York, it's seven am and it's time to -”
My hand automatically flew out to hit the power-button on the small radio, and I let out a groan.
Seven am? Seriously? Who even gets up that early?
People with a job and someplace to be, you lazy ass fucker.
Grumpily I got out of bed, yawning and wishing I'd be able to fall asleep again. One of the cons of being me was, unfortunately, that once I woke up I wouldn't be able to get back to my pretty little dreamland of rainbows and marshmallows till the following night, which pretty much sucked. That's why I was a coffein-addict and the reason why there were lots of cans of the beautiful energy drink Monster. I felt pretty bad ass while drinking that stuff, even though it probably weren't good at all. You only live once, right?
…well...
I felt proud of myself as I managed to make coffee without burning the kitchen down (or set anything on fire, as I'd done last time), get dressed and make a very, very important decision.
I wanted waffles for breakfast.
When I was done with all the stuff I had to do before leaving the apartment it was almost half past eight. It wasn't my fault I was a sloth most of the time, a very old slow sloth. Not that I was old – the face I was when looking myself in a mirror was fairly young, only 25 years old. Maybe I looked a bit younger than I actually was, but at least I knew my age. And, just to mention it, I had not a single gray hair. It was just darkly reddish – it wasn't colored, which many people I met thought. It had just got a dark red color, like blood, all by itself. Even though the ginger-jokes I got thrown at me all the years through school I'd never dyed it in another color, because I actually like it. Like, hell yeah for no soul at fucking all. I could do whatever I liked without any regrets.
Except that it's was a lie. I do had regrets, and hell loads of them.
So, I left the apartment and strolled downtown towards the subway station that was located only a block away. Sometimes people really thought I was mad, since I could go all the way across town – or, not really, just a very long way away from home – to get waffles. The thing was that this wasn't ordinary waffles; they were my waffles. Waffles with capital W. I really wish I was joking, but once you've had the perfect waffles, you never go back to the oh-shit-what-did-I-do-to-my-kitchen-ones. Perfect waffles are perfect waffles, and I really shouldn't have to explain myself any further.
I didn't see the car around the corner, and apparently the driver didn't see me either, as the car ran straight over me and I flew like a mitten across the street to fall down in a ditch on the roadside. Stars were jumping in and out of my sight and all I could think was “oh shit, and all I wanted was waffles” before I passed out.
No, actually, I didn't pass out. I just died.
I inhaled sharply as I sat up, breathing heavily as I'd had a nightmare or sprinted too far than I usually could. (Fact: I weren't good at sprinting or running or moving at all – I just usually always managed to fall and hurt myself, whatever I did. Exercising wasn't really my thing.) The monitor that still was connected to my heart started to beep like crazy, and I could literally hear my pulse running too fast through my body. It pounded in my ear, making me feel like I was about to explode.
Some nurses and doctors or so – I couldn't really think, so I judged by their white clothes – ran into the room, looking all confused. “I could swear his heart had stop!”, a woman said in a hysterical voice.
Wait, so I really did die again?
I went through a series of examinations, questions and people basically trying to scratch their brains out, or that's what it looked like anyway. No one could really explain what had just happened, so they just choose to call it a miracle. A miracle. They patted me on my shoulder and said I was lucky, and since they couldn't find anything that was wrong with me, they let me go after a few hours of checking.
I sighed as I left the hospital, checking the clock. Three pm. My stomach growled and I asked a bypassing human being where the nearest subway station laid.
Dying took its toll on my stomach, and not even death would be able to stop me from getting my fucking waffles. Yeah, I was a bit pissed off that dying wasn't on my to-do-list that day, nor that it had tried to stop me from eating my beloved waffles, but shit happens.
Thing was, it always seemed to happen to me.
Oh sweet, sweet thing. What I'd like to do to you...
My thoughts accidentally slipped over to the creepy erotic side as I took the first bite of the heavenly waffles with chocolate on, but I was too hungry to care. Dying had made me too hungry to care about the long looks I was given nor the fact that my clothes now where all dirty and torn, and that I probably looked like a mess. Nothing really mattered that day because I choose so. Or, not really – the car that had hit me had made the decision for me. Same shit but different.
And oh, coffee too. Maybe this day can turn into something good after all.
When the plate was empty I realized I still was hungry, so I got up and ordered more waffles. The waiter gave me a weird look and told me to pay first, for coffee and all.
Do I really look homeless or something? I thought and quite irritated I fetched my wallet from the asspocket of my jeans. Yup, asspocket. Good name for it. Lucky them they have absolutely delicious waffles. But really, they need to stop hiring spoiled little fucked up teenagers – I don't want them to ruin my day. As if it hasn't been a downer except for the waffles already. “And oh, can I get a cup of white hot chocolate too?” I smiled as sweet as I could to hide how annoyed I were, and as the waiter nodded and made a note of it I bowed like a gentleman. “Thank you kind, miss.” I didn't realize someone was staring at me and literally dropped his jaw as I walked by.
Someone patted me on my shoulder as soon as I'd sat down again, and for a second I thought I still were at the hospital as I turned around, but no. I were still in the small café with perfect waffles, and the one who had touched me was a man about my age. He looked a bit older, with really dark, brown hair, a little stubble (it wasn't really a beard nor a mustache, but you could tell he hadn't bothered shaving in a few days) and a very confused in his dark eyes. “Yeah?”, I said with a confused little smile, trying to figure out if I knew him from somewhere. Not what I could recall at least, but then my memory was a bit fucked up too.
“Excuse me, but uhm... aren't you supposed to be... dead?”
I looked at him in shock. “...why?”
“'Cause I'm... I'm pretty sure I ran over you. This morning, actually. They said... uhm... the medics said your heart had stopped beating when they got there. They said they couldn't do anything.”
A light bulb switched on in my head and I pointed a finger towards him, smiling as if I finally understood what he was talking about. “You're the guy that killed me!”, I said with a happy voice as I reached out my hand. “I'm Troy. It's nice to meet you.”
“...Philip”, he said as he shook my hand. “Are you a...?”
“Ghost? Nah, fuck that shit. I'm not dead anymore.” The plate arrived and I expectantly picked up the fork. “I was just dead for a while. Shit happens, y'know.”
He stared at me in disbelief as I started to pay the waffles all my attention. They really did deserve all the focus I could give, because goddammit those waffles were great. “Okay, I don't get it”, he said and sat down on the empty chair across the small, round table. “You were fucking dead. People don't just... they don't...”
“First of all”, I said, holding up my fork in the air as if I were holding a very important speech. “I'm not fucking dead. I mean, there's lots of living people to fuck, and they're actually better at it than the dead. Don't ask me how I know that, okay? And secondly – as I said, shit happens. I'm alive again, and I'm not a ghost nor a zombie, and I'm so not fucking them either. Can you even fuck a ghost? I mean, it's not like they're solid...” I shook my head a bit and continued eating my waffles and ignored how confused the other man got. He killed me – he deserved it.
“...then what the fuck are you?”
“Human.” I smiled at how frustrated he was getting. “Okay, shall I be really honest with you?” I leaned forward over the table, towards him, and got a serious face. “I'm a cat. Trapped inside a human body.”
Philip rose to his feet and almost tipped his chair over. “Okay, I'm fucking done with this. If you can't explain it – just fucking say so. Say it was a miracle or whatever, I don't care anymore. Sorry for running over you, I didn't mean to.”
“Sit down”, I demanded in a quiet voice as he turned around, ready to leave. He turned his head towards me and raised one of his eyebrows. “Please? I'll behave. And by the way, I know it still matters. I know you're still curious. So, please, have a seat. I can buy you coffee.”
He carefully sat down again. I waved at a waitress and turned to him. “How do you want it?”
“Just get me café latte, please.”
“Alright.” I ordered and took sips on my hot chocolate. “Have you ever tried hot white chocolate?”
“No, I haven't.”
“I swear, it's like heaven. Not that I've been up there, but if heaven has a taste it would be like this.” I made a small gesture at the cup and put my elbows on the table and my chin in my hands. We just stared at each other till another cup joined us on the table. Philip took it and drank a little, not breaking the stare-competition. That was quite impressive – if I'd tried that I would've missed my mouth and spilled hot drinks all over me and felt like dying, 'cause yeah I was just that kind of person with extremely bad luck.
“So”, I said, looking down at my cup. “It happened when I was five years old or so. That's when I died the first time.”
“Wait, so you've died like not just once?”
“Exactly. It was during a field trip with my kindergarten – okay, field trip isn't the right word, really, but we went to some kind of forest. Anyway, me and some other kids ran a little bit too far away from the watchers and found a cliff. Once again I use the wrong word, but it was like a huge stone that we pretended was a cliff. Around it was like, bushes and flowers and other stones and stuff. So, we competed in who could get to the top first. I was in the lead, but then another boy gripped my ankle and caused me to fall off the stone. My head literally cracked open on one of the more sharper stones, and I died later at the hospital. The weird thing was that I woke up a few hours later, completely healed. No one could explain it, but honestly people were just happy that I all of a sudden lived again.”
I saw the confusion convert to shock with an ounce of disbelief in Philip's eyes, and it made me give away a knowing little smile. Of course it was hard to believe, of course there was no logical explanation to this. It had just happened, and so it had done a few times.
“So, uhm... how does it feel like? To die, I mean.”
“Depends on the death cause. This time I blacked out pretty quickly. It wasn't one of the most painful times, at least. You know, I've never actually talked to the ones who are the reason I died. Like, I've never met them again afterward and stuff. I'm curious too. Tell me what it felt like, hitting me with a car.”
“I... I was so fucking scared. That's basically all. And it felt like I was in a very weird dream, like it wasn't really happening.”
“Oh, I see. Well, you don't have my blood on your hands anymore. Congratulations.” I gave him a huge smile and turned my attention to the plate, finished off the waffles.
“How many times have you...?”
“Died? This was the fifth time, if I remember it right. First the smashing head, then a car accident, then suicide, then falling out a window on the tenth floor, and now another car accident”, I said and counted them off on my fingers. “Yup, seems about it.”
“...suicide?”
“Yup. I had a dark period, okay? And I also was curious to know if the other times I'd died had been occasional. Like, there's pros and cons with being me. The pros are that I can start over. Bad memories? Just die and then get out of there as fast as you can – that's kinda what happened when I fell out a window, but it's a really fucking long story. And I wouldn't have found the most perfect waffles in town if I hadn't died the second time. You see, I died on this exact street when I was nineteen, while one perfectly good morning trying to find a place to have breakfast on. When I came out of the hospital later I was so fucking hungry I didn't know what to do with myself, so I made it back to the small café I'd been headed for at the beginning, 'cause why not? I'm glad I did. So, they gave me free waffles since they recognizes me from under that fucking van, all bloody and messed up. And God I got stuck with 'em. Unfortunately the last owner sold the place to some douchebags who wouldn't give me free breakfast, since the story of my survival wasn't passed on to them. The chef remained where he was, though.”
Philip still looked pretty shocked. “I'm not dreaming, right? This isn't some weird-ass dream?”
I leaned over the table and pinched his arm.
“Ouch!”
“No, you're awake. Sorry.”
He gave me a murderous look, but as he'd already killed me once that day he only let out a sigh and brushed his hair off his face. “So okay...”
“Shit happens. Get over it.”
“...what are the cons then?”
“Well, I die. It's not like I like it. It's like drowning in thick, dark and very muddy water. You can't breathe, can't see, can't feel. You just... kinda exist. You can't move or anything, you're just floating around, suffocating.” I drank the last of the hot chocolate and rose to my feet. “And you get like extremely hungry as you return. Or, at least I do – I don't think all people return from the dead. And honestly I don't thing that dying is the same for everybody as it is for me.” I shrugged and took my jacket. “And oh, there's probably something I should tell you...”
“What?”, Philip said as he emptied his cup.
“You're going to die. Soon.” Silence. “Bye.” I waved and smiled again before turning around to leave the café.
“Wait, wh- wait!”
I didn't wait for him as I walked out of the door and crossed the street. I only listened to the shrieking wheels, screams, the crash, without even turning to see what as going on.
I already knew.
And I smiled.
Billie 16, del 7:
”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part I)
Jag fick inte tag på honom. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än ringde honom och bad honom att svara, hur många meddelanden jag än skickade, hur många gånger jag än testade att ringa med dolt nummer. Han vägrade svara. Inte ens Angelica fick tag på honom – han var inte hemma.
Jag vet fortfarande inte vad det var som gav mig mest panik; det faktum att Tré kunde göra precis vad fan han ville med mig om han bara fick tag på mig, eller att jag var livrädd för att han hatade mig. För vad som än hände, vem jag än träffade, så skulle jag aldrig komma ifrån att han var en av de allra bästa vänner jag någonsin haft. Han var den första jag verkligen började lita på, kunde prata med, och det betydde något.
Det fick mig att tänka på huruvida jag och Angelica varit särskilt smarta eller inte. Jag kom inte fram till något, för hela mitt huvud var en enda röra. Det enda jag kom fram till var att jag och Angelica egentligen inte gjort något fel – vi hade bara valt att vara tysta om något som faktiskt inte hade något med någon annan att göra. Samtidigt så önskade jag att vi kommit fram till att det varit bäst att säga något alls till Tré så att inget oväntat skulle hända, som nu. Jag var inte arg på oss för vad vi bestämt, jag var bara otroligt rädd för att något var förstört. Klart det var det, men så förstört att det aldrig skulle gå att fixa igen.
Senare under dagen gick jag runt till ställen där jag visste att man ibland kunde hitta honom, och han fanns mycket väl i en park, omkringåkandes på en skateboard. Vanligtvis när brädan åkt fram såg han alltid så avslappnad ut, hade ett leende lekandes i mungiporna hela tiden, men nu såg han nästan förbannad ut. Koncentrerad. Han hade sagt att han aldrig behövde fokusera på att få skateboarden att göra som han ville – kanske var hans skateboard för honom som min gitarr var för mig.
”Tré!” Jag ropade högt på honom och gick så snabbt jag kunde utan att skrika efter honom, försökte komma ikapp. Han ökade inte farten men han saktade inte heller ner, och jag visste att han egentligen hade hört mig. Hans hörlurar var nästan så orange att man fick ont i ögonen av att se dem och han hade tydligen inte dem med sig. ”Tré, vänta! Snälla stanna?”
Han lät mig följa efter honom nerför gatan innan han tvärt stannade och lyfte upp brädan. ”Vad?”, sa han utan att ens vända sig om och se på mig.
Jag gick tills jag hamnade framför honom och försökte att komma på något bra att säga. Precis som när jag skulle prata med Angelica så hade jag ingen aning om vad det var meningen att jag skulle säga, vad man skulle prata om.
Hur länge sen var det? Känns som en evighet sen.
”Jag... jag bara... förlåt.”
”För vad?”
”...det vet jag inte än. Bara förlåt.”
”Okej, lyssna.” Tré suckade och blundade, verkade samla sig några sekunder, innan han återigen såg på mig. Hans blick fick mig att vilja kasta mig ner på knä och be om ursäkt minst miljoner gånger till, för hur mycket jag än försökte tänka på situationen ur olika vinklar så hade jag lyckats göra honom illa, och man gör inte så mot sina kompisar. ”Du, jag fattar. Okej? Jag fattar. Grejen än bara den att det här var något jag trodde att bara Angelica skulle göra, inte du. Är vi inte tillräckligt nära för att du inte ska vara rädd för mig eller vad fan är det? För ja, det gör ont som fan. Men jag fattar.” Han tog ett djupt andetag. ”Det finns en jävligt lång historia till allt det här, men jag har varken lust eller ork att berätta allt, så fråga Angelica någon gång om varför hennes helt jävla fucked up storebror bryr sig, alright?”
Han började gå igen, men jag grep tag i hans arm, lyckades få honom att stanna. ”Jag fattar att du bryr dig om henne, för det är så syskon gör, men Angelica är inte fem år längre. Förstår du inte det? Hon växer också upp precis som alla andra, och -”
Ett ögonblick var jag övertygad om att han skulle slå till mig. Kanske var det därför jag backade undan så fort jag kunde utan att snubbla när han slet sig ur mitt grepp. Han såg på mig med en uttryckslös blick och såg ut att fundera på vad han skulle göra. Eftersom han fortfarande inte verkade vilja slå mig kunde jag ta en djupt andetag av lättnad och börja tänka igen.
”Du måste släppa taget om henne någon gång. Du inser det va?”
Han nickade och bet sig lätt i läppen. ”Jag vet, men det är inte nu. Inte just nu. Nej Billie du fucking fattar inte, okej? Du fattar inte. Låt mig vara nu, okej?”
”Nej.” Jag tog ett steg mot honom igen utan att släppa honom med blicken. ”Okej, jag kanske inte fattar då, men -”
”Då säger vi såhär, för att göra det enkelt för dig.” Jag såg att han höll på att tappa humöret och valde att svälja kommentaren om att jag inte var helt dum i huvudet, vad han än trodde. ”Du får välja. Mig eller Angelica.” Han backade undan från mig, slog ut med händerna och log ett leende som aldrig nådde ögonen. ”Du får hur lång tid du vill på dig. Jag väntar. Men tills dess är du luft.”
Först när han gått flera meter från mig insåg jag exakt vad han menade och försökte komma ihåg hur man andades, försökte att inte falla över kanten till avgrunden som plötsligt befann sig framför mina fötter. ”Du kan fan inte tvinga mig att välja mellan min bästa vän och min flickvän!”, skrek jag. ”Det går inte, fattar du inte det!?”
Han höll upp ena handen för att visa att han hört, men det fanns tydligen inget att svara på det.
Jag tappade räkningen på hur många gånger min mobil vibrerat sedan jag lyckats ta mig hem. Allt var otroligt rörigt i mitt huvud, en röra jag inte kunde reda upp. Inte själv i alla fall, men det fanns inte heller någon jag kunde be om hjälp från heller. Vad fanns det någon kunde göra egentligen? Jag hade en känsla av att ingen skulle kunna prata med Tré och få honom att ta tillbaks det, att bara komma över hela skiten och lägga det bakom sig.
Till slut knackade det på dörren och Angelica klev in innan jag hann svara något. ”Du kan väl svara när man försöker få tag på dig, eller?”, sa hon irriterat och såg min blick sedan. ”...vad har hänt? Träffade du Tré?”
Jag nickade och korsade benen på sängen, såg ner på mina händer. ”Han, uhm... vi snackade lite och well... han vill att jag ska välja. Mellan er.”
Det blev så tyst att jag var tvungen att se upp på henne igen, och hon stod och stirrade chockat på mig. Det verkade nästan som om hon väntade på att jag skulle le och säga att där fick jag henne allt, men nej. Det var inget skämt – det var precis vad han sagt. ”...oh fuck”, sa hon tyst när hon insett att jag menat allvar och sjönk ner på sängen brevid mig. ”Vad... uhm, hur ska du göra?”
Jag ryckte på axlarna och såg på henne, bet mig lätt på insidan av underläppen. ”Jag vet inte än.”
”Sa han... något mer?”
”Han sa typ att jag får hur lång tid som helst på mig att tänka men att jag är som luft tills jag valt.”
Hon nickade och såg ner på sina händer. Jag hade känt henne tillräckligt länge för att kunna säga att hon inte tog det särskilt bra, och jag hatade att se det. Därför lade jag armarna om henne och kramade henne hårt, gömde ansiktet i hennes hår. ”Jag löser det här, okej?”, mumlade jag och strök henne över armen. ”Jag lovar att jag fixar det här på något bra sätt.”
Det kändes som om hon nickade. Jag lyfte på huvudet och tryckte läpparna lätt mot hennes kind, tvingade mig själv att le. ”Jag lovar, jag är typ awesome.”
Hon vred huvudet mot mig och log snett. ”Du kan vara Batman.”
”Precis. Jag är Batman. Det fixar sig, okej? Du har mitt ord på det.”
Hon nickade och kramade mig hårt, och jag önskade att jag kunde tro på mina egna ord. För just då hade jag ingen aning om vad jag skulle göra – allt jag visste var att jag inte förlora någon av dem, vilket garanterat skulle hända nu.
Och jag hatade det.
