Tidsinställt: Fråga
Billie 14, del 17: EPILOG
”You said 'hey, what's your name?' - it took one look and now we're not the same”
Det var vår, nästan sommarlov, och Tré hade kommit på att jag aldrig någonsin varit hemma hos honom. Då hade vi ändå känt varandra i runt ett halvår. Det var lite konstigt, med tanke på att han sovit över hos mig otaliga gånger och jag varit hemma hos Mike oftare än vad jag var hemma hos mig ibland. Att ingen tänkt på det innan...
”För fan, det här måste vi ju ändra på! Lördag – du, jag... middag... sex... Nejmen allvarligt, vi behöver inte stanna där. Men se inte så jävla rädd ut du vet att jag skämtar.”
”Vem vet? Man kanske kan hitta helt sjuka porrtidningar under din säng som ger en psykiska skador för livet.”
”Meh, vadfan, lite bögporr har väl inte skadat någon. Eller?”
Jag visslade när jag gick hem till honom den där lördagen vi bestämt. Musiken skrek ut i mina öron som tuffat till sig ordentligt. That's right – Billie, som både avskydde och var rädd för Slipknot, hade nu börjat avguda deras musik.
Ärligt talat så hjälpte skrikandet mer än vad jag trodde att det skulle göra ibland, och nu var jag lika beroende av det som jag var av all annan övrig musik jag lyssnade på. Det var inte bara Slipknot heller, utan en massa annat. Jag hade frågat Mike om tips och han var väldigt glad över att kunna hjälpa till.
Det verkade som om jag kommit till rätt hus i alla fall. Eller, jag hoppades på det. Jag såg ner på lappen jag skrivit ner hela Tré's vägbeskrivning på och kom ihåg hur jag kommit dit. Allt stämde. Kunde stämma. Dammit.
”Huset till vänster. Det är bara att öppna porten, du behöver ingen kod – dörren låser sig automatiskt efter nio på kvällen och då behöver man nyckel, men det är inget du behöver bry dig om. Första dörren till höger. Ja, bottenvåningen.”
Varför var folk så förvirrade när det kom till beskrivningar? Varför? Det hjälpte ju inte att jag var en sjukt förvirrad människa heller.
Nu säger vi att det är rätt. Ja.
Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte pekfingret mot ringklockan och väntade. Det tog en liten stund innan steg hördes på andra sidan om dörren, men det var inte Tré som öppnade.
Den enda tanken som for genom mitt huvud när dörren öppnades var att tjejen som stod där var helt sjukt vacker. Ja, vacker.
Jag visste inte att någon kunde vara så vacker. Hade ingen aning.
När jag tänkt den tanken blev det knäpptyst i mitt huvud, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag förstod det inte, förstod inte tanken, förstod inte känslan som sakta började krypa runt i hela mig. Det fanns inga ord för den heller, vilket störde mig otroligt mycket. Jag ville ha ett ord för den.
Hon såg lika förvirrad ut som jag kände mig, men hon log i alla fall. ”...hej. Kan jag hjälpa dig med nåt, kanske?”
”Jag, ehm... jag tror det. Alltså förlåt men jag är sjukt förvirrad just nu.”
Hon skrattade till och jag dog lite inombords. Till och med hennes skratt var helt fantastiskt. ”Det är lugnt. Letar du efter någon?”
”Ja... Tré. Bor Tré här?” Jag tvingade mig själv till att tänka och kom fram till att om hon kände honom skulle det inte vara några problem.
”Han är i duschen just nu.” Hon drog fingrarna genom det rödbruna håret, strök undan luggen från ansiktet. Var hon nervös? Det såg ut som om hon var det i alla fall. ”...du såg så förvånad ut när jag öppnade dörren. Har han inte berättat att han har en syster?”
”Han har säkert nämnt det någon gång... tror jag.”
”Han brukar glömma bort mig när han pratar med kompisar, så tro mig – du är inte den första som blir så förvånad.”
Jag kunde inte låta bli att le. ”Det var väl... skönt att höra.”
”Åh, Angelica förresten.” Hon räckte fram handen och log. ”Förlåt. Apropå inget så tror jag vi går på samma skola.”
”Billie. Och hm, kanske.” Och så kom jag ihåg. ”Jo, han har visst nämnt dig! Jag kommer inte ihåg sammanhanget men han har det.”
”Jamen dåså, då glömde han inte bort mig för en gångs skull. Cheers! Vill du komma in och lyssna på mitt babbel innan sengångaren kommer, eller vill du hålla dig på avstånd genom att vänta här?”
”Jag lyssnar gärna på ditt babbel”, sa jag och bugade, såg på henne med ett flin. ”Om jag får.”
Hon fnissade till och flyttade på sig. ”Självklart. Välkommen.”
”Man tackar, man tackar.”
Damn, en bit av himmelen måste ha fastnat i hennes ögon. I'm not even kidding. Vad är det med mig? Seriöst. Herregud.
Jag satt på köksbänken medan Angelica städade lite – jag frågade om hon ville ha hjälp, ja faktiskt, men hon hade sagt nej – och vi bara pratade om ingenting egentligen. Ärligt talat så tyckte jag om det. Det kändes så naturligt, normalt liksom. Vi verkade ha samma humor och gilla ungefär samma saker, och så verkade hon som en rent allmänt mysig tjej.
När Tré kom ut från duschen satt Angelica brevid mig på köksbänken (för att stolar är för normala människor) och min hand rörde nästan vid hennes. Av någon anledning var jag nästan smärtsamt medveten om det. ”Jaha, oj. Hej. Har du varit här länge?”
”Ett tag”, sa jag och log mot honom. ”Tar du alltid såhär lång tid på dig i duschen?”
”Vadå, hur länge var jag där?”
”Han kan vara där längre ibland, men det här är nog the average duschtid för honom.” Angelica suckade och hoppade ner från bänken.
”Du ska egentligen inte säga något alls. Hur länge brukar du vara där inne egentligen?”
”En kvart. Du var där inne i över en timme.”
”...i alla fall – Billie, följ med. Jag ska bara hämta en tröja.”
När vi senare lämnade lämnade lägenheten satt den där känslan kvar i mig, och jag förstod den fortfarande inte. Den var mysig och fick mig att vilja hoppa runt och skrika och skratta av glädje (vilket jag, av uppenbara skäl, lät bli att göra) samtidigt som jag bara ville gömma mig under ett täcke och ligga där tills jag förstod, tills jag inte var förvirrad mer.
Jag vände mig om och såg Angelica stänga dörren efter oss med ett litet leende, och trots att kaos i mitt huvud visste jag att jag helt klart ville se henne igen, prata, få höra henne skratta. Det skulle vara perfekt.
Då visste jag inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända senare, och ärligt talat så vet jag inte vad jag skulle ha gjort om jag visste.
Men det är en helt annan historia. En helt annan historia för en helt annan tid.
Slut~
Billie 14, del 16:
”Sometimes I feel like you've known me forever – you always know how to make me feel better”
Alla dagar som passerade flöt in i varandra. Hela min tidsuppfattning var borta och jag hade verkligen förlorat all koll, tappat kontrollen över precis allt. Jag var mestadels hemma och då var det ingen fara, men de få dagar jag var i skolan bara fanns jag, liksom. Jag var tyst och satt mest och ritade och skrev på mina händer, armarna. Ingen i klassen visste något alls, förutom Mike och Tré, så de blev rädda och slutade prata helt med mig. Mike och Tré däremot, de kämpade vidare, var så normala de kunde. Eller ja, ”normala”. De fortsatte vara sig själva, helt enkelt. Jag uppskattade det väldigt mycket, och de fick mig att i alla fall le ett par gånger. Hade de tur var det flera gånger under en dag som det hände, att jag log alltså.
Julavslutningen kröp sig allt närmre och närmre, men istället för att stressa sönder så tog vi det lugnt. Vi repeterade knappt heller, och det var nog mitt fel. Istället satt vi på golvet i replokalen och pratade, lyssnade på musik. Vi pratade om allt som fanns att prata om, förutom David och hur jag mådde. Jag var så sjukt tacksam för att de inte ställde några frågor.
David fortsatte dyka upp sådär oväntat, och det gjorde alltid lika ont när man insåg att det inte var på riktigt. Jag kunde inte för allt i världen komma på varför han gjorde så mot någon av oss – eller om det var vi som bara tänkte fram honom på något sätt. Även fast det i princip var omöjligt för oss alla att tänka på honom precis samtidigt och själva tanken var omöjlig i sig, så var det mycket enklare att tänka så. Läskigt som fan var det i alla fall. Eller kanske inte direkt läskigt (för det var ju fortfarande David), men obehagligt på något sätt.
Det visade sig att Davids begravning skulle vara på samma dag som julavslutningen, men Brendon lovade att jag inte skulle behöva oroa mig, att jag skulle hinna vara där och sedan komma i tid till avslutningen på kvällen. Eftersom han sagt åt mig att inte oroa mig gjorde jag inte det. Jag litade helt enkelt på honom.
När den dagen kom var jag inte tillåten att gå till skolan. Jag tror det kan ha något att göra med att jag knappt sovit något alls den natten, utan bara legat och vridit och vänt på mig. De korta stunder jag lyckats sova alls hade jag drömt mardrömmar om att en extremt blodig David jagat mig med diverse vapen och skrikit ”DITTFELDITTFELDITTFEL”. Klart som fan att jag var ur balans då. Den enda anledningen till att de visste om det var att alla haft svårt att sova. Skillnaden var att de inte valt att ligga kvar i sängen ändå.
Jag ville verkligen inte gå. Jag ville inte se någon kista alls hissas ner i marken och veta att det verkligen var över, att det var slut. Kunde alla man brydde sig om bara leva för alltid, så man slapp förlora dem?
Audie kunde inte tvinga mig att ha någon kostym eller vad fan det nu var hon ville, fastän hon sa att jag skulle passa så bra i det. Det var för formellt, och jag hatade precis alla jävla traditioner. Därför låtsades jag att det var en helt vanlig dag när jag drog på mig en skjorta och ett par jeans. Jag kunde låtsas att det svarta var för att jag brukade ha det, men sanningen var att just den dagen var det svarta för David. Jag var nästan aldrig särskilt färgglad, men just då var det för honom.
Jag vet inte varför jag blev förvånad över att det var så många där. David var ju absolut inte hatad – nej, det var nog faktiskt ganska enkelt att tycka om honom – men ändå, liksom. Förutom den släkt vi hade där var det ju andra som jag inte kände igen alls. Vissa hade jag sett någon gång och andra kände jag (som Noah och Oliver). Jag hatade dem alla, oavsett vilka de var, för de såg på mig med så mycket medlidande att jag blev obekväm. Jag förtjänade det inte.
Jag satt och skruvade mig igenom hela ceremonin och allt, kunde inte sitta helt stilla. Det var omöjligt, jag var för rastlös för det. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket mer än att hela jag darrade av rädsla när det var dags att gå till kistan. Av någon anledning var jag så rädd för att han skulle sätta sig upp, ta tag i mig. Vad som helst. Den där lilla stunden var det min största rädsla – till och med större än rädslan för clowner jag burit runt på sedan femårsåldern. När det inte hände och jag fick gå och sätta mig igen var clowner återigen det läskigaste i hela världen.
Det kändes som om vi kom allt närmre någon slags undergång. Jag tyckte inte om det. Hela tiden kändes det som om en bomb tickade i mig, som om när den exploderade skulle något hända, högst antagligen med mig. Den känslan gillade jag inte heller.
När själva begravningen var över, när David låg där under marken – då man ändå ska stanna i tusen år efteråt – mådde jag sämre än vad jag gjort under morgonen, och det var då jag fick en kram av Oliver. Jag vet inte om det syntes på mig, hur jag mådde, eller om han bara kände det på sig. Det spelade inte så stor roll egentligen. Trots att jag verkligen inte förtjänade kramen så var han var, och jag var så förbannat jävla genomfrusen. Noah var inte så mycket för kramar så han stod en liten bit bort med händerna i byxorna. Han log mot mig i alla fall; inte ett sådant leende jag fått se sedan vi kommit dit, utan ett helt normalt leende.
”Allt kommer bli bra”, viskade Oliver. ”Du vet om det va?”
Visste jag om det? Trodde jag honom? Jag visste inte. Jag hoppades i alla fall på att han hade rätt, för jag ville verkligen att allt skulle bli bättre. Att jag skulle bli bättre.
”För jag lovar, hur jävla illa det än är så blir allt bättre. Tro mig, jag vet.”
Någon gång skulle jag fråga honom hur han kunde vara så säker på det, men just då nöjde jag mig med att låta honom säga så, tro på honom. ”Jag ser inte hur, men jag tror väl på dig då.”
”Det gjorde inte jag heller, men allt kommer bli bra för dig med.”
Noah kom fram till oss, klappade mig på huvudet. ”Lilla loser”, sa han och flinade, ”försöker du sno min pojkvän kanske?”
Jag fnissade till och kramade Oliver hårdare. ”Självklart – han ger världens mysigaste kramar ju.”
”Get your filthy hands off him, you bastard!”
Under hela tiden jag tvingades stanna där var de mina favoritpersoner, helt klart. De var med Mike en hel del också, men han hade ändå andra. Jag hade i princip ingen, och det var nog ingen som hade något emot att jag hängde med dem. De fick mig att glömma verkligheten, den tickande bomben. I alla fall tills Audie frågade vilken tid det var jag skulle gå nu igen, för då insåg jag att jag skulle kunna missa tåget om jag inte hade tur – vilket jag, as already stated, aldrig hade – så jag fick satsa på att skynda mig så mycket jag kunde.
Så fort jag började springa hemåt kom verkligheten tillbaka med en skräll. Det gjorde så ont att jag fick svårigheter med att andas, men jag visste att om jag stannade skulle jag falla ihop i tusen små bitar där på trottoaren. Det fick under inga omständigheter hända.
Jag lyckades komma hem och tvingade mig själv till att inte tänka när jag bytte om – röda jeans ('cause awesomeness) och en vit skjorta; klassen hade bestämt att alla skulle antingen ha något rött, vitt eller båda färgerna på avslutningen. Bussen hade jag redan missat, men tåget kunde jag nog hinna med om jag sprang hela vägen till stationen. Egentligen var det omöjligt, men jag valde att försöka i alla fall. Jag hade inte precis så mycket att välja på.
Jag hann inte längre än till det lilla torget ungefär 100 meter från huset innan någon stoppade mig. Självklart.
”Varför har du så bråttom?”
”Släpp mig”, fräste jag och slet mig loss från Anton, började springa igen. Jag reflekterade inte ens över att han var ensam för en gångs skull, vilket jag skulle ha gjort i vanliga fall. Det var ju alldeles extraordinärt.
”Jag hörde vad som hände med tvillingen”, ropade han efter mig. ”Han förtjänade det, du vet det va?”
Jag saktade in, stod ett par meter bort med ryggen mot honom. Var det något jag visste så var det att David inte alls förtjänat det. Inte alls.
”För, du vet, han var ju bara en idiot. Rätt åt honom att gå och bli påkörd sådär.” Han skrattade ett sånt där elakt skratt, och jag fick nog.
Bomben small av.
Jag tänkte inte när jag snodde runt, gick de där meterna till honom och körde upp knät i hans mage. Han vek sig dubbel och det krävdes bara en knuff för att han skulle ramla. Jag antar att han var i chock och därför inte gjorde något när jag satte mig gränsle över honom och bara slog så mycket och hårt jag kunde, vart jag än kom åt. Det var väl klart att han var chockad, egentligen, för nej Billie slog ju aldrig tillbaks. Billie gjorde aldrig någonting.
Det var gamla Billie. Han var borta nu.
Det tog dock inte så lång tid för honom att släppa förvåningen och han lyckades nästan få bort mig från honom. Jag struntade i det, fortsatte slå.
Nu vet du hur det känns, förutom att jag inte har ett par tusen kompisar med mig överjävlaallt.
Det enda som fick mig att stanna upp var att någon annan kom ut på torget och började skrika åt mig. Jag vred förvirrat på huvudet och det var mitt största misstag. Han slog till mig och fick hela huvudet att snurra. Det gav honom tillfälle att kasta av mig, hålla fast mig mot marken istället. Jag försökte bara skydda ansiktet och blockera så mycket av slagen som möjligt.
”Jag ringer polisen! Sluta!”
Anton släppte mig och kom snabbt upp på fötter. Han stirrade chockat på mig en stund innan han stack därifrån.
”Hörru grabben, är du okej?”
”Jag är okej. Jag är okej!” Jag kom snabbt upp på fötter och drog mig undan från mannen. ”Rör mig inte.” Sedan började jag springa igen.
Sen. Jag skulle bli så jävla sen. Jag visste att Mike och Tré antagligen skulle döda mig, eftersom det var meningen att vi skulle repetera en gång innan alla skulle samlas på skolgården för att frysa ihjäl under rektorns tal. Nu skulle vi definitivt inte hinna det.
Jag var så uppstressad att jag gick upp och ner över stationen bara för att hamna i fel ände av tåget, så de stationer det var mellan mig och skolan ägnade jag till att ta mig till andra sidan. Jag fick springa till bussen som turligt nog stannade för mig och sprang sedan till replokalen för att se Mike och Tré gå ut därifrån.
”Vart fan har du varit?!”, for Tré ut mot mig. ”Vi skulle ju repetera! Glömde du det eller?”
Känslan av att vara så hopplös och helt jävla värdelös började växa i mig när jag försökte hämta andan. ”Jag... jag...”
”Billie, vad fan har hänt? Vad har du gjort?”
Jag vet inte riktigt vad som hände, förutom att allt blev för mycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag helt plötsligt insåg att jag aldrig mer skulle få se David igen. Att allt inte varit någon hemsk mardröm, utan att det var verkligt. Insikten fick mig att bryta ihop totalt och börja gråta. Jag sjönk ner på golvet och gömde ansiktet i händerna och bara hatade allt, hatade mig, hatade hela jävla världen.
Det var tyst en stund innan Mike satte sig ner, kramade mig hårt med ansiktet mot min axel. ”Ssh”, viskade han, ”allt är bra. Allt kommer bli bra. Var det idag ni... ja... David?”
Jag nickade samtidigt som Tré satte sig han med och lutade huvudet mot min axel, strök mig över ryggen.
”Förlåt. Fan, förlåt Billie. Jag glömde.”
”Det är okej”, mumlade jag när jag lugnat ner mig (vilket tog en bra stund), torkade tårarna med skjortärmarna och log svagt. ”Allvarligt. Det är lugnt. Jag... jag bara...”
”Ssh. Du behöver inte säga något.”
Lika snabbt som allt bara hade fallit ihop så insåg jag att ja, Oliver hade rätt. Allt skulle bli bra, någon gång. Det skulle ta tid, men jag skulle vänta på det, för jag visste att det skulle hända. Allt skulle bli bra.
Jag skulle bli bra. Nej, inte bra. Jag skulle bli bättre än bäst, helt jävla fucking fantastic. Jag hade Mike, jag hade Tré, och även om vi inte alls känt varandra så länge så kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Just den där stunden, där utanför replokalen, tror jag var det som bestämde hur allt skulle bli. Det var ett beslut för livet.
De hade stannat. De hade kunnat välja att bara skita fullständigt i det, struntat i mig, men de stannade. Och det var på grund av det som jag visste att allt skulle bli bra, så länge jag hade dem. Så länge jag hade dem skulle de inte låta mig falla ihop, och om det hände så skulle de fixa mig igen. Jag visste om det, och jag älskade känslan.
”Så, ska vi gå och värma upp hela skolans elever nu? Let's make those fuckers jump.”
De flinade och hjälpte mig upp på fötter. ”Alltid, baby. Alltid.”
[Låten de spelade btw: http://www.youtube.com/watch?v=sy9_JjLnmZI]
Billie 14, del 15:
”Yeah I, I saw your ghost tonight – it fucking hurt like hell”
Det var inte förrän det nästan var morgon som någon sagt att den skulle sova. Eller i alla fall försöka. Jag var näst sist med att lämna vardagsrummet i alla fall – Mike hade slocknat på soffan efter ett hysteriskt och hjärtskärande sammanbrott.
Jag var fortfarande i chock, för avtrubbad för att kunna känna något alls. Jag hade inte ens gråtit. Kanske trodde de alla att det var något fel på mig, där de satt och grät. Nej, men det var nästan värre att sitta och se sina förebilder så ledsna, se allt falla ihop, gå sönder totalt. Hela världen var återigen raserad.
Frågan var om den någonsin skulle kunna byggas upp igen. Bli okej.
Hur många gånger kan man laga något trasigt innan det inte går mer, innan det fortsätter vara trasigt vad man än gör?
Jag låg vaken länge och bara stirrade upp i taket, lyssnade på tystnaden. Tystnaden bröts då och då av små tysta ljud från de andra i lägenheten, huset. Det var aldrig helt tyst, aldrig någonsin. Det var alltid något jävla ljud någonstans.
Jag visste inte om jag inte ville sova eller om jag inte kunde. Det var ingen tydlig gräns mellan de båda sakerna för mig. Jag önskade dock att jag sov med tanke på alla tankar som vägrade lämna mitt huvud. Kanske skulle de försvinna om jag sov – det var vad jag hoppades på i alla fall.
Det lät som en alldeles utmärkt idé – om jag faktiskt somnat, alltså. Istället plågades jag genom att bara ligga där och göra absolut ingenting alls, höra alla rösterna i mitt huvud anklaga mig för vad som hänt.
Det spelade ingen roll att Mike sagt att det inte var mitt fel – på något sätt måste det ju vara så. Hade jag inte varit där hade han inte varit ouppmärksam. Om det inte varit så halt hade jag inte börjat fåna mig, och han hade inte stannat. Jag var helt enkelt hemsk och så jävla värdelös som bara förstörde allt hela tiden. Jag hade inte förtjänat den evighetslånga kramen ute i trapphuset; jag var helt övertygad om att de skulle ha backat om de bara vetat mer, vetat vad som hänt.
Jävla loser. Vad är det för fel på dig? Allt du gör är att fucka upp precis alltjävlating. Inget hade varit såhär om du inte funnits, din patetiska lilla nobody.
Jag valde att försöka hitta något positivt alls att tänka på, men gav upp. Det fanns helt enkelt inget positivt alls, och man kunde inte låtsas att det fanns något positivt heller.
Det var nog nästan morgon när jag äntligen somnade, bara för att vakna av ett skrik mindre än en halvtimme senare.
”Jag såg honom! Jag fucking såg honom! Han gick förbi där borta vid dörren jag svär det var han. Nej det var inte fucking Mike jag hade vetat det! Alltså -”
Mummel. Det jag hört var tillräckligt för att göra mig nyfiken – åh vilken överraskning – och trots att jag var så sjukt trött att jag trodde jag skulle svimma snurrade jag ur sängen och föll ner på golvet. Meningen var att jag skulle göra något awesome ninja-move och hamna på fötter, men nu var det ju inte riktigt så det blev. Självklart inte. Jag stönade lågt innan jag lyckades ta mig upp på fötter och tassade ut ur rummet. Mike hade tydligen också vaknat, då han kom ut från rummet han och David delade – delat, delat – och gnuggade sig i ögonen, såg förvirrad och förstörd ut. Jag hatade det, för det hjälpte inte alls mot skuldkänslorna och självhatet (för ja, jag hatade mig själv mer än vad jag någonsin gjort tidigare). Han såg frågande på mig och jag ryckte lätt på axlarna som svar. Jag visste knappast mer än vad han gjorde.
Audie satt i sin säng och verkade försöka förklara något för Brendon i ett mycket lägre – men fortfarande hysteriskt – tonfall än innan. Hon såg mig och Mike i dörröppningen och pekade på honom. ”Du där! Vad gjorde du för kanske tio minuter sen?”
”Sov”, sa han och gäspade. ”Du väckte mig när du skrek.”
”Se!? Det var inte han!”
Brendon såg nästan misstroende på Mike, vred sig sedan mot Audie. ”Alltså...”
”Jag vet, det är svårt att tro på, men jag svär det var han.”
”Ursäkta, men vad pratar ni om?”, frågade jag, såg förvirrat på dem båda.
Brendon suckade. ”Audie tror att hon nyss såg David gå förbi hennes dörr. Vilket tydligen är konstigt av flera anledningar.”
”Jag är bombsäker på att det var han. Mike sov ju och hur kunde dörren ha öppnats?”
”Du bad mig sova hos dig och förlåt för att jag behövde gå på toa och glömde stänga dörren. Det är fan inget mystiskt med det.”
”Hur förklarar du skuggan då, att någon gick förbi?”
”Ljuset från en billykta? Audie, jag -”
”Det finns ingen vettig jävla förklaring, Brendon. Jag såg vad jag såg. Jag svär på att det var han. Du vet det där lilla leendet han alltid hade? Han såg på mig och han log. Jag vet inte vad fan det betyder, men jag svär -”
”Du har sovit för lite.”
Hon såg ut att vara på gränsen till tårar när hon såg mot oss i dörröppningen. ”Snälla säg att ni tror mig”, viskade hon.
Mike gömde ansiktet i händerna och suckade. ”Jag vet inte. Det är så jävla mycket. Liksom, det är så jävla mycket. Du kan ju vara i chock och bara, jag vet inte, inbillar dig det. Men, det kan ju också vara så att du såg honom. Helt jävla omöjligt är det inte.”
”Tack så mycket! En halv röst på mig, då.”
”Dudå, Billie? Vad tror du?”
Jag ryckte på axlarna och gäspade. ”Jag är för trött för det här.”
”Så en halv röst till! Det betyder att jag har en hel röst plus mig själv så hah!”
”Men det betyder ju att vi står lika”, sa Brendon irriterat. ”Om en av dem ställt sig på en sida hade det -”
”Jag ändrade mig nu”, sa Mike med svag röst. Han såg helt plötsligt blek ut, som om han sett ett spöke.
Åh, vilken bra liknelse.
Jag vred på huvudet i ett försök att se vad han såg. Jag förstod inte först, det var för mörkt och jag var för trött – ärligt talat tyckte jag det var normalt att se att tv:n stod på och att någon skräckfilm visades och att man såg silhuetten av en människa i soffan. Man såg det bara riktigt, riktigt svagt, men det fanns där.
Det var ofta man vaknade mitt i natten och klev upp för att hitta honom sittandes i soffan. Ibland sov han, om klockan var tillräckligt mycket, om det var morgon. Han hade haft svårt att sova så länge jag kunde minnas.
Sedan kom jag ihåg, och det var som ett hårt slag i magen. Det gjorde så ont, att det kändes så jävla normalt, som om han inte alls dött. Som om det bara varit en ovanligt sjuk och realistisk mardröm.
Han vred huvudet mot oss och log sitt lilla leende innan han bara försvann tillsammans med ljuset från tv:n. Det var, för en gångs skull, helt knäpptyst i lägenheten. Vad skulle man kunna säga om vad som nyss hänt, egentligen?
Jag kunde inte komma ihåg vad som hände mellan det och att jag somnade i min egen säng. Det var bara vaga minnesbilder som kom fram när jag verkligen försökte minnas – det förvirrade uttrycket alla delade, Mike som bröt ihop totalt och att jag fortfarande var så avtrubbad att jag inte ens reagerat på det. Jag kunde inte känna något alls.
Något sa mig att jag borde börja oroa mig för att jag knappt känt något alls sedan telefonsamtalet, men jag var på tok för trött för att orka bry mig om det. Jag var bara glad över att jag somnade, att jag slapp vara vaken och ensam i mitt huvud längre.
Billie 14, del 14:
http://www.youtube.com/watch?v=7b38aBHJnBA
Sekunder blev till minuter som blev till timmar som inte blev mer än timmar. Det hann bli mörkt ute, men ingen rörde sig ur soffan. Jag satt i Mikes knä, precis som jag gjort åtta år tidigare, och hatade i princip allt. Helt tyst var jag också, satt mest och bara stirrade ner på mina händer. Det fanns inte så mycket annat man kunde göra.
Väntan var tortyr. Det var som om alla satt på nålar, redo att flyga upp vid minsta lilla ljud. Mike hade armarna om mig, och jag kunde känna att han skakade – eller var det jag? – och Audie satt och höll så hårt i Brendons hand att han fick ont. Det gick att se, då han då och då grimaserade och såg ut att vilja vara någon annanstans. Men iförsig – vem ville inte det? Han såg blek ut också.
Ingen hade sagt något på minst en halvtimme. Jag hade kanske frågat hur mycket klockan var då, men sedan hade det blivit så jävla tyst. Om inte väntan skulle ta livet av mig så skulle tystnaden göra det, men ändå sa jag inget. Hur skulle jag kunna göra det? Min hals kändes torr och det kändes som om något satt fast där, och jag var för rädd för att prata. För rädd för vad jag skulle säga. Jag var rädd för att börja gråta också, för jag hade inte gråtit sedan jag var hysterisk i hallen bara någon timme tidigare och jag visste att jag bara skulle känna mig ännu värre då.
Kan de inte bara ringa? Vet de verkligen ingenting?
Som svar på min tanke ringde det i telefonen. Alla ryckte till – Mike slutade andas och jag trodde han skulle svimma, Audie såg så jävla blek ut och Brendon for upp på fötter för att kasta sig mot telefonen. ”Hallå?”, sa han andlöst innan han såg förbannad ut. ”Nej vi vill inte ha några jävla fucking tidningar aldrig någonsin ring aldrig mer hit igen jävla idiot hejdå.”
”Jag klarar inte det här”, viskade Mike och satte ner mig i soffan, reste på sig. ”Jag går och röker.”
Att han sagt att han skulle sluta med det, lovat, var det ingen som brydde sig om. Nej, inte när det fanns så mycket att oroa sig för. Jag önskade också att jag hade något att sysselsätta mig med, vad som helst.
Han var borta så länge att jag började bli orolig. Kanske var jag bara överkänslig för att det varit mitt fel alltihop, rädd för att förlora David. Rädd för att något skulle hända Mike. Det skulle också vara mitt fel.
Jag tog med mig ett par filtar och gick ut på balkongen. Mike satt på en av plaststolarna med en cigarett mellan läpparna, skakade. Jag lade en filt om honom och flyttade en stol så nära honom jag kunde, satte mig där. Han var tyst, men han skakade inte lika mycket längre så jag antog att det var bra att jag gått ut dit.
”Det är mitt fel, eller hur?”
Mike såg chockat på mig. ”Va? Vad pratar du om?”
”Det är väl mitt fel att det här hände, eller hur?” Jag såg på honom, bet mig hårt i underläppen.
Han skakade på huvudet, tryckte ner cigaretten i askkoppen. ”Nej. Billie, det här är inte ditt fel. Den där svängen, den är livsfarlig. Särskilt nu när det är halt ute. Han borde... han borde fan... han skulle inte ha stannat. Det är inte ditt fel.”
Det var tyst en stund. Jag vred bort blicken, såg ner på mina knän istället.
”Billie, titta på mig. Lyssna, det är inte ditt fel. Jag vet att det känns som det men det är inte så. Jag lovar. Ingen skyller det här på dig. Om det är någons fel så är det isen eller bilens eller ja till och med Davids fel. Inte ditt. Okej?”
Jag nickade och log svagt, drog mig hastigt undan från hans hand som försökte rufsa till mitt hår. ”Det där ger du fan i.”
Han skrattade till och reste sig upp, sträckte lite på sig. ”Ska vi gå in igen?”
Brendon stod vid telefonen när vi kom in. ”Aha. Ah. Okej, tack.” Han lade på och stirrade in i väggen. Jag hade nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Han vred på huvudet och såg på mig och Mike, och jag förstod redan innan hans ögon började fyllas med tårar, innan han skakade på huvudet, innan Audie lade händerna för munnen, innan Mike tappade både cigaretter, tändare och filten han fortfarande hade om axlarna på golvet.
Nej.
(Tré~)
En ganska dålig vana jag lagt på mig, det var att somna på eftermiddagarna. Det var väl helt enkelt bara något med skolan och allt annat som hände runtomkring som gjorde mig så trött, helt enkelt. Det hjälpte inte alls – jag var uppe hela nätterna och sov kanske tre timmar varje natt. Jag hade tur under helgerna, för då spelade det ingen som helst roll.
Mike väckte mig hursomhelst genom att ringa. Jag satte mig upp i soffan och svarade med en extremt irriterad röst, vilket inte verkade bekomma honom alls. ”Du, jag har stört mig på det där jävla tjafset idag sen vi gav upp. Jag har så jävla dåligt samvete.”
”För vad?”
”För vad jag sa. Speciellt till Billie, dårå. No offense men du är ju van.”
Ja jo tack jag vet. Jag suckade. ”Jaha, och vad ska jag göra åt det då?”
”Jag vet inte... jag tänkte fråga om jag typ, borde ringa eller något.”
”Gör så du, låt mig sova ifred.”
”Jävla pensionärsjävel, sover du middag igen?”
”Håll käften”, fräste jag och hörde honom skratta innan jag lade på. Jag var på gränsen till att somna om när han ringde upp en kvart senare. ”Vad!?”
”Han svarar inte. Borde man bli orolig?”
”Testa att ringa igen eller nåt, inte fan vet jag – han kanske bara är upptagen.” Jag lade på. Mike hade dock fått mig att börja tänka såpass mycket att jag inte kunde somna om igen. Jag satt och väntade på att han skulle ringa upp igen, säga att Billie svarat och att allt var lugnt. Det var väl klart att jag oroade mig för den korta charmiga tönten med bra musiksmak – om Mike oroade sig så fanns det högst antagligen någon vettig anledning till att göra det.
”Han har fortfarande inte svarat.”
”Alright then, då åker vi hem till honom.”
Jag mötte Mike på tåget och tillsammans gick vi till Billies lägenhet, där han bodde tillsammans med sina syskon. Vi var ganska stolta över att vi lyckades hitta dit, trots att vi bara varit där ett flertal gånger under veckorna som gått, och efter lite tjafs tryckte jag fingret mot ringklockan. Vi stod och väntade en stund innan låset vreds om. Det var Billie som öppnade, och till och med jag kunde se direkt att något var fel. Han nickade bara och kom ut i trapphuset, stängde dörren efter sig.
”Hej”, sa Mike och stoppade händerna i jeansfickorna. ”Vi, eh... du svarade inte, i telefon alltså.”
”Hm ja, har inte den på mig”, mumlade han och kliade sig besvärat i nacken. Han såg trött och sliten ut, olycklig liksom, och det trasade sönder mig inuti. Han var så sjukt vacker på något sätt, och det var så sorgligt att se honom ledsen.
”Har det hänt något?”, frågade jag innan jag varken hann tänka efter eller stoppa mig själv.
Billie såg ut som om han var påväg att säga något innan han verkade ändra sig, svalde hårt. Han nickade och såg ner på sina fötter.
”Vill du prata om det?”
”Alltså... det...” Han tog ett djupt andetag och såg upp på oss. Såg han rädd ut? Kanske. ”Det är David. Han... han är... död.”
Hela världen slutade snurra för ett tag. Vi såg chockat på honom när han bet sig i underläppen, såg ner på sina fötter och lade armarna om sig själv.
Något inom mig gick sönder. Jag förstod det inte, men han var så vackert trasig, såg ut som en otroligt olycklig ängel. Återigen tänkte jag inte när jag gick ett par steg framåt, lade armarna om honom. Han slappnade av, lade armarna om mig och lutade huvudet mot mig. Mike joinade kramen han med, och vi stod där ute i trapphuset i evigheter och bara höll om varandra.
Billie 14, del 13:
”Just crash, fall down”
Det var sista veckan i november. Snön som kommit hade långsamt förvandlats till ännu mer slask, alldeles äckelhalt var det överallt också. Det var kallt och de flesta stod mest och hoppade upp och ner i väntan på bussen, stod i grupper för att hålla sig varma.
Jag kommer komma ihåg allt, till och med de allra fånigaste små detaljerna, från den sista fredagen i november, för då var det något som hände. Något som kom att vända allt upp och ner, ut och in igen.
Det var äckligt varmt i replokalen, särskilt som man hade ovanligt varma kläder på sig för den oerhörda kylan utomhus. Det var varmt redan när vi kom dit, och ingen av oss förstod hur vi kunde svettas och halvt dö lite när vi bara ett par sekunder senare svurit över att det varit snorhalt precis utanför dörren, vilket hade resulterat i att jag nästan ramlat. Igen. Jag hade all rätt i världen att vara gnällig just då.
”Björn frågade om vi ville spela på julavslutningen eller inte”, sa Mike när vi satt på golvet. Jag visste inte riktigt varför vi gjorde så, att vi satte oss på golvet och pratade innan vi började spela. Det var inte så att jag inte tyckte om det – för det var ju trevligt – men ändå. Jag var en oerhört nyfiken människa (vilket jag fått sota för hur många gånger som helst) helt enkelt. ”Jag sa inte ja eftersom ni inte var där, men ja. Vill vi det?”
”Like hell to the fuck to the yeah?”, sa Tré och höjde på ena ögonbrynet, flinade. ”Det kommer vara så jävla kallt men vad fan.”
”Sure”, sa jag och ryckte på axlarna med ett leende. Varför inte, liksom?
Jag visste inte riktigt vad som hände, men när vi varit där en stund blev allt bara så ansträngt, irriterat. Till slut frågade jag om Mikes bas verkligen var stämd, för den lät hemsk, och han blev arg. Det var bara något i luften som gjorde alla irriterade, något med värmen. Till slut spelade det ingen roll vad det var som fått oss att börja, för vi alla hade tydligen något att säga om och till varandra. Det var egentligen ganska komiskt och jag skulle ha skrattat om jag inte blivit så arg att jag faktiskt ville slå sönder något.
”Men shit – Billie, du blöder näsblod.”
Allt kom liksom av sig. Jag tystnade mitt i en mening precis som de andra gjort och rörde med fingrarna under näsan bara för att upptäcka att det var sant, svor till. Jag lämnade replokalen och stelnade till när kylan slog mot mig. Gud, hur kunde det vara så varmt i ett rum? Jag hittade till en toalett och hämtade papper, upptäckte först då att de andra följt efter. ”Alltså det är lugnt, det här händer jätteofta. Särskilt när jag är stressad. Jag lovar, jag är okej.”
”Säkert?”
”Jadå.”
Mike suckade och lutade huvudet mot väggen, blundade ett par sekunder. ”Jag tror inte vi ska repa mer idag.”
”Varför inte?”
”Tré, seriöst? Vi har inte bara stått och tjafsat om småsaker, utan vi har också stressat upp Billie såpass mycket att han blöder näsblod. Billie, det är okej att säga nej om du inte vill spela då. Allvarligt.”
Jag såg chockat på honom. ”Så det är vad du tror det här rör sig om?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag menar, det började ju efter att -”
”Jamen vad fan då kan det väl lika jävla gärna vara någon annan som inte vill, eller? Varför tror du att det är jag?” Att jag blev upprörd hjälpte inte näsblodet, så jag vände upp ansiktet mot taket och suckade. ”Jag vill. Jag lovar. Vi har väl bara en dålig dag, helt enkelt.”
”Så är det nog”, sa Tré och klappade mig på axeln. ”I alla fall, jag sticker hem nu. Ciao suckers.”
Jag hade släppt det när jag klev på tåget. Jag var ensam, för Mike åkte med mig tills han hoppade av, och Tré var i andra änden av tåget då han påstod att man var tvungen att springa för att hinna med bussen och att det gick snabbare om man stod där. Det var nog antagligen sant, men jag önskade att han inte brytt sig om det.
När tåget stannade vid min station och jag klivit av visste jag inte vilken väg jag skulle ta, för det fanns ju självklart så jävla många vägar att ta. Precis som med livet, om man känner för att vara lite filosofisk och djup av sig. Jag valde hur som helst att ta den vägen som gick precis vid den stora vägen, förbi stadion och allt. Mitt exempel har nog väldigt mycket med det här att göra, för hade jag inte valt den hade vissa saker kanske inte hänt. Det var en av livets alla jävla vägar, precis som alla jävla vägar jag kunde ta hem, helt enkelt.
På den vägen finns en sväng som var så snäv att man verkligen var tvungen att se sig om tills man var säker på att ingen bil var där och skulle kunna köra på en. Till och med jag gjorde det – jag som brukade ta ur en hörsnäcka och lyssna efter bilar eller bara se åt båda hållen lite snabbt när jag skulle korsa en gata. Det var mest för att jag visste hur svårt det var att bromsa in där (med tanke på alla olyckor de skrev om i tidningarna) och för att Audie eller någon annan valfri medlem i familjen skulle döda mig om något hände, eftersom de tjatat om den där svängen sedan jag gick i mellanstadiet och var tillåten att gå lite som jag ville. Det hade dock tagit väldigt lång tid innan jag faktiskt gick dit, och jag hade väl mina anledningar. Precis som de hade sina anledningar till att tjata på mig, för vi alla visste hur det kunde bli.
När jag kommit en bit bortåt insåg jag att det var snorhalt på trottoaren – det var säkert halt på vägen med, men nu var jag ju inte så dum att jag gick där – så jag gled runt och låtsades att jag åkte skridskor. To be honest så hade jag såpass roligt att jag började göra små fåniga piruetter och nynna på överdrivet glada låtar, bara för att det inte spelade någon roll om någon eventuellt skulle se mig och tycka jag var galen. Jag var ju det.
”Snyggt Billie!”
Jag snurrade runt så snabbt att jag höll på att ramla och antagligen såg jag ut som Bambi på is, flinade mot David så fort jag återfått kontrollen över min balans igen. Just den dagen – och antagligen alla andra dagar under vintern också för den delen – var det svårt att se vem det var, eftersom han och Mike bestämt sig för att göra tvilling-grejen den vintern, alltså hade de köpt likadana jackor, mössor och vantar. Det var skorna jag kunde se vem det var på, för Mike gillade kängor och David tålde dem inte. Han hade, precis som jag, idiotiskt nog converse på fötterna. Jag bugade i alla fall åt kommentaren och han skrattade.
Det som hände efteråt skedde så snabbt och var säkert över på någon minut, men jag upplevde allt i slow motion. Jag såg bilen, upptäckte att David liksom stannat – om han stannat när han såg mig eller inte visste jag inte – och hörde Brendons röst i mitt huvud. ”Bilar kan fan inte stanna där, så var jävligt försiktig Billie. Du vet hur jävla snabbt allt kan gå.” Jag visste, och det höll på att hända igen.
Min röst försvann när jag försökte skrika, ropa, be honom flytta på sig så snabbt han kunde, men då jag tydligen inte kunde prata försökte jag på något sätt gestikulera åt honom. Han såg bara frågande ut. Panikpanikpanik. Jag började hoppa men glömde bort hur jävla halt det var så jag föll. Jag föll till ljudet av en biltuta och skrikande däck.
Jag drabbades av en blackout när jag slog huvudet i marken. Allt blev svart, men jag försvann inte. Jag kunde fortfarande höra, kunde höra ljudet av något annat som träffade marken, ett skrik, en massa svordomar.
Synen återkom så småningom, när det blivit ett ganska högljutt, oroligt mummel. En röst frågade om någon ringt ambulans eller något sånt, jag lyssnade inte riktigt. Jag kämpade mig upp på fötter men ramlade genast igen. Det hindrade mig inte från att försöka igen och jag lyckades. Allt snurrade av så många anledningar när jag lyckades ta mig bortåt, mot den lilla folksamlingen. Ingen lät mig komma förbi, tvärtom – en man stoppade mig och tog min arm för att dra bort mig då jag blev helt hysterisk och stod och skrek åt precis allt och alla. Mest skrek jag åt David, av någon anledning. Jag skrek allt jag kunde komma på åt människorna som inte flyttat på sig, skrek åt mannen att jag skulle anmäla honom för vad det nu var jag kom på om han inte släppte mig. Han släppte mig, men han lät mig inte gå nära David, vilket nästan gjorde mig ännu mer förbannad.
En tyst liten röst i mitt huvud undrade varför jag inte var ledsen, varför jag inte bröt ihop. Jag förstod det inte men antog att det var chocken och att det var så mycket enklare att bara vara arg. Ilska var en känsla jag kunde förstå och hantera på något vettigt sätt, vilket man inte kunde med skräck och panik.
När jag insett att jag inte skulle få följa med ambulansen ville jag hem, ville hämta Mike eller någon annan, ville att de skulle veta vad som hänt. Jag halkade på isen igen och mannen som stannat med mig under hela tiden bestämde sig för att skjutsa mig. Att man inte ska hoppa in i främmande personers bilar var inget jag brydde mig om just då – han kunde få åka med mig in till skogen och mörda mig så blodigt och brutalt han kunde, det skulle inte spela någon roll – men nu skjutsade han hem mig i alla fall och jag försökte få fram något vettigt ord, försökte få Mike att förstå. Det slutade med att jag slet med mig honom ner ut genom porten för att låta mannen förklara, och då blev det liv i honom. Han bad mig stanna hemma,ringa Audie, när han försvann iväg. Jag hade aldrig någonsin sett honom så rädd förut, och det skrämde mig så mycket att jag blev ännu mer hysterisk och bara satt innanför dörren i hallen med huvudet mot knäna och bara gungade fram och tillbaka.
Jag hatade att det hänt, att det varit just där. Jag hatade att få återuppleva allt på ett annat sätt i ett annat perspektiv. Jag hatade känslan som jag så väl kände igen, som jag visste vad den betydde lika väl som jag visste vad jag hette.
Skuld. Jag kände mig skyldig för vad som hade hänt, för jag visste att det var mitt fel. Precis som jag visste att det var mitt fel att mamma och pappa försvann på precis samma jävla ställe åtta år tidigare.
Snälla någon låt honom inte dö jag klarar inte det snälla låt inte det vara så illa låt mig inte vara skyldig för tre liv jag fixar inte det jag vill inte mer kan jag inte bara få vakna nu kan det här jävla skämtet ta slut jag vill inte jag vill inte JAG VILL INTE MER NU!!!
Jag visste att det var verkligt, att det faktiskt hade hänt, och den insikten fick mig att börja gråta värre än vad jag gjort sedan kvällen på tågstationen.
David, dö inte. Snälla. Vad du än gör, fortsätt leva. Låt det inte vara mitt fel, inte igen. Jag gör vad som helst, jag lovar. Bara... bara lev. Okej? Lev.
Det var tortyr att stanna hemma, men så småningom kom Audie hem, hittade mig som ett vrak på hallmattan. Hon satt och kramade mig i vad som kändes som evigheter, mumlade lugnande saker i mitt öra. När Mike och Brendon kom hem var Mike alldeles likblek och Brendon såg så orolig ut.
”De vet inte om han klarar det eller inte”, viskade Mike och bet sig hårt i läppen. ”De ska ringa sen.”
Väntan skulle vara värre än tortyr, men vad skulle man göra då? Det fanns inget att göra, och vi alla visste om det.
Vad är det för jävla fel på mig? Kommer jag utsätta alla i min närhet för fara, alla jag älskar, alla jag bryr mig om?
Jag hatade mig mer än vad jag någonsin gjort, och jag visste allvarligt talat inte vad jag skulle göra om David också dog.
Billie 14, del 12:
Skumt inlägg men whatevs~
”What if I say I will never surrender?”
”Billie Billie Billie titta titta Billie Billie titta det har snöat Billie titta titta Billie snö det har snöat Billie -”
”Okej sluta nu, andas.” Jag tog tag om Tré's axlar och skakade om honom. ”Andas för helvete!”
Det kunde verkligen bli riktigt varmt i replokalen. Jag var alldeles varm och hela världen snurrade orimligt fort – så fort att jag ville lägga mig ner på golvet och bara blunda, hoppas på att det skulle gå över. Eller kanske gå och stoppa huvudet i snön utanför.
”Wow, hur länge var vi där inne egentligen?”, sa Mike och såg chockat ut genom glasdörren. ”Liksom... kolla hur mycket snö det är.”
”Eller så snöade det bara helt sjukt jävla intensivt.” Men jag undrade också hur länge vi varit där. När hade vi slutat, hur mycket var klockan?
”Fuck, bussen!”
Trots att det varit kallt hela dagen var ingen av oss förberedd på att det skulle kunna börja snöa.
Alla som försökt springa i snö eller snöslask med converse vet att det inte är en så bra idé. Jag halkade och grep tag i Mike för att inte ramla, men det gjorde att han också halkade och på något konstigt vänster lyckades fälla Tré. Slutresultatet var alltså att vi hamnade i en hög på asfalten med mig, som var lättast och helt enkelt minst, underst. Det gjorde ont och självklart missade vi bussen.
”Hey, vem är det som tafsar?”
”Jag vet inte men det här var jävligt obekvämt.”
”Jag trodde du gillade sånt här.”
”Håll käften Billie.”
”Kan du flytta på dig tjockis? Du mosar mig.”
”Mosar han dig? Vad fan tror du att du gör med mig då?”
”Bort med tassarna för helvete!”
”Det är fucking kallt här.”
”Wow, do you kiss your mother with that mouth!?”
”Okej nej försvinn jag kan inte andas flytta på er då!”
Det tog en stund innan vi lyckats trassla loss oss från varandra. Vid det laget var jag genomblöt och alldeles frusen. Jag kände mig lite som en isglass – delicious but yet so fucking cold... Jag satte mig upp och stirrade på dem båda, försökte andas. Att fastna under två killar som var längre och bara allmänt större än mig var inte trevligt. Bara nej.
Jag tog upp snöslask och slängde iväg det på Tré. Han såg så chockad ut att jag var tvungen att börja skratta, kunde inte låta bli.
”Nä nu jävlar...”
Trots att just slask var värre än vanlig snö så blev det krig. Mike blev inblandad när Tré började rufsa om hans hår med snö i händerna. Det visade sig att det värsta Mike visste var snö som rann nerför nacken. Ja, han hatade det mer än vad han påstod att han hatade Tré.
”Hey, snön där borta ser fin ut...” Mike såg menande på Tré som började flina. De hade hunnit resa sig upp och flinat mot mig innan jag fattade något alls.
Jag höll upp ett varnande finger. ”Nej.”
”Åh jo.” Mike grep tag i mina fötter och Tré tog tag i mina armar, och med ett litet ”åhhej!” lyfte de upp mig.
”Nej! Nejnejnejnej!” Det spelade ingen roll hur mycket jag än protesterade eller försökte slingra mig loss – de var helt enkelt starkare. Mike började nynna något i stil med ”nu ska lilla Billie kastas i snön tralalalalaaaaaa” vilket Tré var snabb med att apa efter.
”Å ett, å två, å ett två tre fyr!”
Och så låg jag i snön. Igen. Den här gången var det riktig snö – isande blöt och äcklig. Jag kunde inte känna min egen kropp längre.
”Fyfan fyfan fyfan fyfan...” Jag for upp på fötter så snabbt jag kunde och stod och bara hoppade upp och ner och i princip skrek rätt ut. Rent nonsens var det som kom ut ur min mun, för jag frös så mycket att jag hackade tänder och knappt kunde prata alls.
De skrattade så mycket att de nästan grät, och Tré passade då på att knuffa ner Mike i snön. Att vi lyckats missa två bussar var inget som gjorde något, inte så mycket i alla fall, fastän det var bussens fel att vi hamnat där från början.
”Åh gud jag kan inte känna mitt huvud. Brain freeze.”
”Vänta vilken hjärna?” Jag fnissade nästan hysteriskt åt att Mike verkade flippa totalt.
Oh well.
”Juste, jag måste vara barnvakt... måste dra.” Mike reste sig upp och borstade av kläderna, såg frågande på oss. ”Ska ni med till bussen?”
Jag nickade och hämtade andan efter skrattattacken.
”Äh, ingen är hemma tror jag. Ingen har väl saknat mig i alla fall, om de är det.” Tré flinade och sträckte på mig innan han slängde en arm om mina axlar och drog mig intill sig. ”Fyfan, du ser ut som en isglass.”
Åh, så jag var inte den enda som tyckte det. ”Ice cold, but yet so fucking delicious.”
Båda skrattade till. ”True that.”
Vi trängde ihop oss på två säten för att bli i alla fall lite varmare – eller ja, jag satt i Mikes knä och Tré nästan satt i mitt. Det var ganska mysigt tills det spårade ur och Tré satt och tafsade på mig samtidigt som Mike började hålla på med höfterna. Jag satt och grät av skratt, för seriöst, vem skulle inte ha gjort det? Jag borde antagligen bli oroad över att jag jag inte alls tyckte det var awkward, att det var normalt. Det kunde ju också bara vara så att jag vant mig vid dem, helt enkelt. Jag gillade den tanken, tanken på att jag kunde ha vant mig vid de två psykfallen.
Jag hatade att vi hoppade av på olika stationer. Det hade varit trevligt att ha någon att prata med hela vägen, någon som bodde nära. Mike hoppade visserligen av en station innan mig bara. Ändå, liksom. Jag saknade de båda så fort de klev av.
Jag gick runt och nynnade för mig själv, sparkade runt i slasket – mina fötter var redan så genomfrusna och blöta att jag inte orkade bry mig mer. Det var sjukt irriterande att ha flera låtar i huvudet samtidigt, för man visste liksom inte vilken man skulle sjunga på (för sjunga var ett måste). Jag lyckades skapa någon slags remix som faktiskt fungerade, vilket var stolt över.
”Men fan lägg av nån gång då!”
Var det där Audies röst? Det var väldigt likt i alla fall.
Typiskt mig att bli så nyfiken att jag inte ens behövde fundera innan fötterna automatiskt styrde mig åt det hållet rösten kommit från. Den vägen skulle också ta längre tid att komma hem sen på också – det var därför jag varit påväg åt ett helt annat håll. Dammit.
Det var faktiskt Audie. Hon stod med ett gäng killar som alla var längre än henne. Det såg nästan löjligt ut, kontrasten alltså. Dels var hon kortare, dels såg hon bara allmänt udda ut. Min syster var världens sötaste med sin mer utstickande stil, och det var bara så tydligt på något sätt just då, fastän det borde vara enklare att se när hon stod bland tjejer.
Det som märktes mest var i alla fall att hon var kortast. Visst såg det roligt ut, men jag visste också vad det kunde betyda. Jag hoppades bara att det där var några kompisar till henne jag aldrig sett förut, hoppades på att det inte var något helt annat.
”Låt honom bara vara, okej?”
”Jag har ju sagt att jag ska göra det, men det beror ju på dig också...” Han strök henne över kinden med ett finger och hon slog undan hans hand så snabbt att det måste ha varit en reflex.
”Och det är helt jävla orimligt. Nej, jag ställer inte upp. Du kan ta och sticka upp -”
”Heeey, när man talar om trollen!” Kristoffer hade tittat upp och fått syn på mig, sken upp. Jag tyckte det kändes som om någon kramat åt mitt hjärta med något som var lika kallt som mina fötter. Minnet av kvällen på tågstationen gjorde mig fortfarande skräckslagen, och jag hade mardrömmar om det på nätterna ibland. Det var hemskt, men samtidigt så visste jag ju om att det bara var minnen, inget verkligt. Inte längre. ”Du förstår, vi pratade nyss om dig med din syster här. Hon sa åt oss att ge fan i dig. Hon sa att vi inte fick röra dig alls. Säg mig, har du skvallrat på oss kanske?”
Alla orden fastnade i halsen på mig, vilket gjorde att jag bara skakade på huvudet. Jag hade aldrig sagt att det varit han och Anton, men det var nog ganska självklart ändå. Förstod inte han det?
”Hur kommer det sig då att hon fått reda på det?”
”Jag vet inte.”
”Vad fan, tala högre – man hör ju inte vad du säger.”
Jag höjde blicken och såg på honom, tog ett djupt andetag. ”Jag vet inte.”
”Bättre, nu hör man i alla fall vad du säger! Stick nu pysen.”
Hans kompisar skrattade och jag insåg helt plötsligt att de var precis som Anton och hans apor. Varken mer eller mindre. Dock var det inte särskilt förvånande, då Kristoffer och Anton var bröder.
Jag frågade mig själv om jag var rädd för Anton, och svaret blev nej. Inte längre. Och om Kristoffer då var likadan, borde jag vara rädd för honom då?
”Billie, gå.” Audie log svagt mot mig. ”Gå hem.”
Vad skulle Mike och Tré ha gjort?
”Nej.”
De alla såg förvånat på mig, som om det kom som en stor chock att jag överhuvudtaget sa något, och att det var en protest. Hur länge tror folk att man kan hålla käften tills man inte orkar vara tyst längre? Jag såg trotsigt på Kristoffer och knöt nävarna. Det var inte för att slåss eller så – nej, det var för att behålla koncentrationen och inte glömma bort att hålla kvar hans blick, inte kolla ner på mina egna fötter igen.
”Vad sa du nu?”
”Du hörde vad jag sa. Eller är du döv nu också kanske?”
Det var tyst. Jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att sluta vara rädd. De skulle inte få så roligt, ingen av dem.
Jag ska aldrig vara rädd för dem eller personer som är som dem igen. Aldrig mer.
Så fort jag tänkt tanken kunde jag slappna av, slutade trycka in naglarna i mina handflator. Det var helt lugnt och tyst i mitt huvud, och jag älskade känslan mer än något annat just då.
”Vet du, det är inte så jävla konstigt att hon fattade att du var inblandad. Inte alls. Vet du varför?” Jag blev tyst, men inte tillräckligt länge för att någon skulle hinna svara. ”För det första, vem skulle det annars vara? Anton skulle aldrig våga göra något sådant själv – hell, han vågar ingenting egentligen. Han är så jävla feg och det är mer synd om honom än vad det är om mig.”
Han började se irriterad ut, men jag planerade inte att hålla käften.
”För det andra, min bror var också där, om du minns det. Även om han inte fick tag på er så kanske kan såg vilka ni var, och även om jag håller käften så är det inte garanterat att han gör samma sak. Vad ska du göra åt det då? För jag svär, han skulle slå dig till marken på två slag.”
Det var sant, för Brendon kunde göra precis vad som helst när han blev riktigt jävla förbannad. Jag hade sett det flera gånger förut. Dock verkade inte Kristoffer tycka om det jag sa, även om han inte kunde veta om det var sant eller inte.
”För det tredje -”
”Håll käften!” Jag hade inte ens märkt att han kommit närmre, men jag hann ducka när han plötsligt for ut med ena knytnäven mot mig. Hade jag reagerat ett par sekunder senare var jag säker på att det skulle ha varit illa. Riktigt jävla illa. Audie skrek något men jag kunde liksom inte höra det – hon kanske inte visste om att han missat.
Något jag däremot inte hängde med var exakt hur jag hamnade på marken. Jag kunde bara komma ihåg att jag gjorde mitt bästa för att skydda ansiktet och bröstkorgen mot slagen, fastän de inte kändes. Hur de inte kunde kännas var bortom mitt förstånd, men det var precis så det var.
Jag lyckades blockera det mesta och lyckades också få bort honom från mig. Jag hann däremot inte ta mig upp på fötter innan han fick ett nytt infall och tryckte ner mitt ansikte i snön. Det, om något, kändes. Dels kunde jag knappt andas – vilket gav mig panik – och dels kändes det som om tusen små isnålar stack mig i ansiktet på samma gång. Jag var knappt medveten om annat än den där isande smärtan i ansiktet och hur ont det gjorde i mina armar på grund av sättet han höll fast mig på. Jag tror att det var meningen, att han ville att jag skulle bli rädd och få panik. Jag var ju inte rädd längre, men jag höll på att få panik.
”Ger du dig?”, väste han i mitt öra.
Vad skulle jag säga? Båda mina alternativ lockade så otroligt mycket, verkligen. Jag ville varken säga ja eller nej.
Jag mumlade något i snön, tillräckligt lågt för att han inte skulle höra det, släppa taget om mig lite. ”Nej”, upprepade jag när jag kunde andas igen. ”Aldrig.”
”Fel svar.”
Jag kunde inte komma ihåg vad det var som fick honom att släppa mig, men något var det. Jag satte mig bara upp och så var alla förutom Audie påväg bort. Hon såg nästan hatiskt efter dem innan hon hjälpte mig upp på fötter. ”Just typiskt. Just jävla typiskt.”
”Förlåt”, sa jag och bet mig i underläppen, försökte känna något alls i ansiktet.
”Äsch”, sa hon och krokade i sin arm i min, ”nu går vi hem.”
Något sa mig att trots att hon inte verkade överlycklig så var hon stolt. Vad jag hade gjort som var så bra hade jag ingen aning om, men något måste det ju ha varit. Jag såg hur hon kämpade mot det lilla leendet som fick det att rycka i mungiporna på henne. Hon gav upp när jag log stort mot henne, för jag visste att leenden smittade. Hon fnissade till och lade armarna om mig. ”Du är så jävla söt.”
Jag visste inte om det stämde eller inte – allt jag brydde mig om var att hon var varm och jag höll på att frysa ihjäl.
If I'd known, how to save a life... (english)
White walls. Everything was so damn clean. You could smell the scent of disinfectant in the air, all over the place. I hated it, and I knew Mel hated it too.
She looked so fragile in the bed, so weak but yet so strong. She'd been holding on for years, struggling and fighting just to stay alive, and I adored her for that. I really did idolize my younger sister for not giving up, for not giving in. The cancer had almost got its hold on her so many times, but there she was, still alive.
“Now you have that look on your face again.” Mel smiled at me and touched her very short, uneven hair. It was kinda sad that she'd gone from having blonde, waist-long princess-like hair to this. She was still beautiful – she would always be beautiful – but I knew she missed it so much.
“What look?”, I asked as I sat down beside her on the bed, careful not to touch or disturb anything.
“I don't know. You've never explained it to me.” She shrugged and looked down at her hands, pulled a face. “God, I look like a fucking ghost. I'm so pale.”
“Nah, you're okay.”
“Well look at you – you're tanned if we're going to compare.” She held out her arm to show me the difference.
I knew she was pale. I knew she almost never saw the sun. I knew all of that, but I was just trying to be nice. It never worked; sure, she could smile, but she wasn't happy. None of the kind words helped, at all. I knew that too, she didn't have to tell me.
“I'm not tanned. I just... I just see the sun more often. Why don't you go outside anymore?”
“The neighbors stares”, she whispered. “The new ones. Especially the kids. It's not even funny to swing when they see me, and you know how much I love to swing.”
I knew she loved to fly, the feeling of being weightless, and suddenly I hated our neighboring kids. They had no fucking right to stare at my little sister, to make her uncomfortable and stop doing something she loved.
“You know what? Tell me next time, and I'll kick their tiny white asses and make 'em never stare again. Okay?”
She smiled, but I saw that sad look in her eyes. She didn't want me to do it, not really, but she knew she wouldn't be able to stop me. “Stop saying things like that, Sean. You know mom said you're not -”
“Allowed to kill anyone, yes, but that hasn't happen, has it?”
“Not yet, but Sean, you -”
“Yeah okay I promise. But if I ever catch them staring...” I smiled and gently stroke her over her cheek. “You know I hate the ones who doesn't understand.”
“You can't expect everyone to care or understand. Not everybody does.”
“I know, I know.”
Of course I knew some people just couldn't understand. I remembered at the beginning, when I was so depressed and scared, and people at my school made jokes about it. I couldn't remembered what they said, but I got so mad that I started a fight with one of the meaner guys. He ended up with a broken nose and he was so scared of me afterwards. Everybody was. I guess I was kinda scary, because I really lost my mind. Even I were scared, and I knew if anyone hadn't got that teacher to stop me, I wouldn't have. I would have keep on beating him, without even caring if he got, like, really damaged. I didn't care. He was just an asshole, and at that time I even thought he didn't deserve to be alive. He could be the sick one, that's what he deserved. Not my sister.
“What are you thinking about?”
“Hm? Oh, nothing. Really.” She smiled, but I knew something was wrong. It always was.
“Okay, what's up?”
“I just... I don't know. I'm scared.”
“Of what?”
“Time. This... this has never happened before. I mean... you know...” She took a deep breath and looked away. “It went too fast, you know? Usually it goes slower. This was more scary, it felt as if... as if...” Tears started to fall down her cheeks and she hid her face in her hands. “As if I was dying. Sean, I felt what it would be like.”
It went silent in my head. I couldn't think, I couldn't speak. She'd never told me anything like that before, not a single thing. I didn't know what it felt like, to pass out. She'd never told me.
“You're not going to die. You know that, right?”
“Sean, it's a possibility it might -”
“No. Don't say it.” I shook my head and took her hand. “I won't let you.”
She cried even harder, not trying to hide her tears anymore. “But who says it will be okay, that I'll be fine? You don't know how things will turn out.”
“Neither do you. I'm sure you'll make it.” I kissed her forehead lightly. “I can't see another ending.”
If you're going to die, there must be something seriously wrong with the world. As if it isn't already, but I can't lose hope. If I stop hoping, I wouldn't make it. I wouldn't be able to keep myself sane any longer.
“Isn't it better if I just die?”
“Mel!”
“What? I mean, isn't it worse to keep me here, when I'm suffering? Isn't it better for us all to just let me go?”
“Stop. Mel, stop this. You don't... you don't know what you're saying. You're not going to fucking die, we're going to make it, you're gonna be okay.” I bit my lip. I could feel the metallic taste of blood. Good. Then I had something to concentrate on, something that would make me not cry, not lose my mind.
I'm scared too, Mel. I'm scared. What if I lose you? I can't even stand the thought of living without you here.
“Sean, I'm freezing.”
I felt as if I was a robot when I put my arms around her, held her as tight as I dared. “My baby sister”, I whispered. “My sweet, sweet baby sister. You know I would do anything to take your place, right?”
She was silent, but I could hear her breath go slower and slower, and she fell asleep. I held her for so long – I didn't even know what time it was, or how long I'd been sitting there, but it didn't matter. It really didn't.
After a while I let her go to go find our mother. I had no idea where she was, but probably still in the hospital. I didn't really know why I went to look for her – maybe I wanted to tell her what Mel said, maybe I just wanted a hug, wanted someone who could say that everything was going to be okay.
I'd only got to the reception when a few doctors and nurses ran pass me. I watched them and stood still, suddenly having a bad feeling. I felt it in the chest, and it was so bad I couldn't breathe. My heart stopped when they ran in to Mel's room.
No.
I ran after them, trying to stay calm and keep myself together, but it was hard.
Please. No. Please let it be a false alarm, please let it be some others room. Please.
They were all standing around her and some nurses stopped me from going in. I yelled, went mad, almost smashed a table to pieces, cried, begged, cursed at them, but they wouldn't let me in. Mom came there too and since she was much more calm than I was at that moment they told her they had to do what they could for Mel, that they didn't know... and that was all I could hear. I started to yell again, asked what they were talking about. Mom held me close and I cried even more.
I'm so fucking scared, Mel. Tell me everything's okay.
We sat outside for what felt like forever, just waiting. We listened to the small noises we could hear through the door, trying to find something calming in the chaos that became our reality in a few seconds.
Mel, don't do this. Don't die. I won't let you. No. You're not going to die. You won't die. You can't die.
She could, and she did. Her death drove me insane, out of my mind, and I was all alone in my head again. No one could do anything about it, because I fell so long, hit the ground so hard. A piece of me died with her, and I gave up on everything.
Fuck you, Mel. Fuck you. Thank you very much for leaving me when everything's finally started to go well again. Thank you for making the voices in my head become even louder. Thank you.
Even though I'm angry, I can't hate you. I just... I can't. Every time I say that I hate you, I start to cry and regret it and beg for forgiveness. I love you so fucking much, but it hurts, you know. It hurts.
I'm sorry, Mel. I'm so sorry for everything. I'm sorry that I couldn't take your place, I'm sorry for not being the sick one.
I'm sorry that I couldn't save you. I'm sorry that I don't know how to save a life. I would've if I could, but I can't.
And I hate it.
