Billie 16, del 6:
”Gonna make a heart-throb out of me, just a bit of minor surgery”
Det var svårt att förstå vad som faktiskt hade hänt. Det var svårt att inte le när jag gick hemåt. Det var svårt att tänka något vettigt alls. Det var svårt att tänka att inget egentligen var annorlunda, men ändå var allt, hela världen, sjukt olik vad den varit bara femton minuter tidigare.
Helvete vad svåra vissa saker blivit helt plötsligt då.
”Vad fan ler du för?”, var Brendons hälsning när jag passerade vardagsrummet.
”Vadå, får jag inte vara glad? Det är väl bra att le?”
”Jo, det förstås, men man undrar ju. Nyfiken.”
”Du har inget med det att göra”, sa jag och gick tillbaks till vardagsrummet, hade ändrat mig halvvägs till mitt rum. Jag slängde mig på soffan brevid honom och log nästan ännu större. ”Du får vara nyfiken i all evighet for all I care.”
”Älskar dig med.”
Ytterdörren öppnades och Audie kom in, tätt följd av Oliver. Det var ganska länge sedan jag sett honom, och att se honom nu gjorde mig glad. Han betydde glädje, betydde att ångesten jag ständigt haft tidigare skulle lugnas lite. När allt skitit sig med David och så vidare hade han alltid funnits där, även om jag fått bråka om honom med Noah (en gång hade det nästan blivit slagsmål – jag vet seriöst fortfarande inte om Noah var allvarlig då, men jag hade blivit rädd i alla fall). Att höra Olivers röst fick mig att tänka på att sitta på disken intill kassorna där han jobbade och skratta åt saker utan betydelse, få vara okej och glad ett tag.
”Bra, någon är här! De får avgöra det här.” Audie släpade med sig Oliver till vardagsrummet. Han kastade sig genast över mig och kramades, var som en väldigt klängig nallebjörn. ”Kan ni hjälpa oss med en sak?”
”Sure”, sa Brendon och höjde frågande på ena ögonbrynet. ”S'up?”
”Visst ser Dexter inte ut som en groda? Visst är han het?”
Oliver fnös till och släppte taget om mig, satt med benen uppdragna brevid mig istället. ”Han ser ut som en groda.”
”Inte alls!”
”Joho!”
Jag fnissade till. ”Jo, han ser ut som en groda.”
”HAH JAG SA JU DET!”
”...ibland. Ibland ser han annorlunda ut. Han ändras hela tiden, typ.”
”Han är inte het för det.”
”Det sa jag aldrig, men -”
”Billie, du luktar parfym.” Oliver sniffade på min tröja och såg på mig med stora ögon. ”Tjejparfym.”
”Jamen snälla nån det har han ju alltid gjort”, sa Brendon och viftade avfärdande med handen innan det gick upp för honom vad Oliver sagt. ”...wow, things just got interesting.”
”Har du träffat Angelica?” Ett litet leende lekte på Audies läppar, och jag tyckte inte om hennes blick. Det var som om hon sa att hon visste, att hon visste alltihop. Jag hatade när hon gjorde så.
”Åååh, vem är Angelica?”, frågade Oliver och började hoppa upp och ner i soffan. ”Tell me, I want to knoooow!”
”En kompis”, sa jag och kunde inte låta bli att le igen. På sätt och vis. ”Bara en kompis.”
”Yeah, right.” Oliver luktade på min tröja igen och såg fundersamt ut i ingenting. Eller ja, låtsades. ”Jag tror...”
”...att Billie har rätt, jaaa!” Jag slog nästan till honom när jag började vifta med armarna som om jag vunnit något. ”Allvarligt, hon är bara en kompis.”
”Om du säger det så”, sa Audie, men hennes tonfall sa att hon inte trodde mig.
Hur fan gör hon det där? Hur i hela helvetet kan hon veta? För hon vet, jag vet det. Men hur fan gör hon?
Jag fick aldrig reda på hur hon visste det, men hon frågade mig när vi var ensamma om det verkligen var som hon trodde, och jag hade svarat att det var så. Jag hade också frågat henne hur hon vetat det men hon hade bara skakat på huvudet och gett mig ett hemlighetsfullt leende.
Att Audie var läskig var inte det viktiga just då. Nej, det viktiga var Angelica.
Jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på henne, hennes leende, hennes skratt, hennes röst. Sättet hon alltid rörde händerna på när hon pratade. Allt som hade med henne att göra. Att vakna upp till gulliga sms på morgonen fick mig också att le.
I skolan på måndagen var det roligt att ge varandra hemlighetsfulla blickar som ingen uppfattade, små leenden. När hon kramade mig och gav mig en puss på kinden utan att någon såg det sistnämnda. Små saker som gjorde hela dagen mycket roligare.
Man vet oftast när folk vet om saker, som till exempel i skolan (där det var som allra svårast att hålla saker hemliga), men inget verkade veta något alls om oss. Det var precis så vi ville att det skulle vara också. Det var inte så att någon av oss skämdes på något sätt – jag var tillsammans med världens vackraste tjej, så vad skulle jag möjligtvis kunna skämmas för? – nej, det var mer alla andra vi ville undvika. Med alla andra menades mest Tré. Angelica hade, väldigt detaljerat, berättat vad som hänt med sin senaste pojkvän (och av rätt uppenbara skäl är denna historia utesluten – låt oss bara säga att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta när jag hört det) och hon trodde att det skulle bli värre nu, med tanke på att jag var en av Tré's närmaste kompisar. Uppmuntrande, eller hur? Jag frågade hur hon trodde att han skulle reagera om vi bara gick ut med det, men hon trodde inte att det skulle gå bra alls. Tré var ju väldigt överbeskyddande och impulsiv, vilket hade visat sig vara en dålig kombination när det kom till Angelica.
”Men jag är inte rädd för honom. Seriöst, vad fan ska han göra?”
”Han kan göra mycket. Tro mig. Jag har levt med honom hela livet, och jag vet att han säkert kommer komma på något. Snälla Billie, du vet att jag tycker om dig och att jag önskar att saker och ting var lite annorlunda, men lova att du inte säger något till honom. Inte än. Vi håller honom ute från det här ett tag bara, tills... jag vet inte...”
”...tills du är såpass gammal att han inte har något att säga till om?”
”Precis.”
Trots att det kändes som en evighet tills dess så kändes det ju bra att hon fick det att låta som om vi skulle hålla så länge. Längre än det, med lite tur. Jag tyckte om det.
Efter väldigt många om och men hade jag gått med på att han inte behövde veta något på ett tag. Jag sa till henne att han fick lov att acceptera att hon inte var ett litet barn längre, att hon också växte upp precis som alla andra, men att det inte behövde hända just då. Hon höll med och kramade mig, gav mig en puss på kinden. ”Du är världens bästa, du vet om det va?”
”Jag vet.”
Så, med vetskapen om att jag var världens bästa, började vi alltså låtsas att vi var hemliga agenter, eller något sånt. Och det fungerade faktiskt.
Jag var otroligt förvånad när det gått några dagar och ingen hade fattat vad som pågick mellan oss. Ingen märkte att Angelica åkte för långt med tåget varje dag. Eller ja, de i min familj märkte det ju. De var dock som vanligt – alla förutom Audie, såklart. Jag kunde fortfarande inte förstå hur hon lyckats få reda på det. Det spelade inte heller någon roll om hur många gånger jag frågade henne eller hur många teorier jag och Angelica än kom upp med – hon ville fortfarande inte berätta och inget vi kom på verkade stämma.
Men, precis som allt som hemlighålls för allmänheten, var det svårt att hålla vad vi hade hemligt. Till slut föll det ihop, och det kommer vi till nu.
Det var på torsdagseftermiddagen. Mike hade klagat på hur mycket han saknat replokalen och Tré hade till slut gått med på att följa med dit. Det var skönt att allt var som vanligt just då, att det inte var en massa bråk. Jag tyckte om att allt lät bättre, att det hörde att både Mike och Tré hade övat, för det betydde att ingen gett upp på vad vi hade. Eller så var det bara jag som tolkade det så, men det var lika trevligt för det.
”Wow, har du spelat så mycket trummor att du fått muskler?” Mike såg upp på Tré med ett litet leende medan han stoppade ner basen i sitt fodral. Jag kommer ihåg att jag, när vi börjat repa tillsammans och jag var ny, hade frågat varför han inte bara använde basen som fanns i lokalen. Lite senare samma dag upptäckte jag varför jag borde börja ta med min egen gitarr dit.
”Vi säger så”, sa Tré och vickade lätt på ögonbrynen, spände armarna så att musklerna blev ännu tydligare under t-shirten.
Jag är så glad att han inte vet något om mig och Angelica, just saying.
”Så, Billie, vad säger du – tänder du på det här?”
”Ohja.” Jag nickade allvarligt och flinade mot Tré som sken upp. ”Så sexigt.”
”Eller hur?!”
Min mobil vibrerade och jag fiskade snabbt upp den ur jeansfickan. ”Kan vi ses nånstans? Saknar dig <3” Självklart började jag att le, för vem skulle inte göra det om den fått veta att världens vackraste tjej saknade en?
”Sure. Kom till replokalen, vi är snart klara c:”
Hon kom dit när Tré var påväg ut, och han blev lite förvirrad. ”Fan gör du här nu? Vi är klara här.”
”Jag vet, men jag ska hänga med Billie hem.”
”...varför?”
”Ska låna en film från Audie och hon sa att Billie kunde släppa in mig.”
”Woah, är du kompis med henne?”
”Yeah, why?”
”Ah, coolt. Nej nyfiken bara. Snackar hon något om mig?”
”Dream on, boy.” Hon log när hon klev in i replokalen där jag satt på golvet och Mike satt på knä en liten bit bort och krånglade med fodralet. ”Tja”, sa hon och satte sig ner brevid mig efter att ha gett Mike en hastig kram.
”Synd att du inte kom hit lite tidigare – då hade du kunnat få höra oss spela.”
”Pfft, det slipper jag mer än gärna, era talanglösa pingviner.” Hon gav mig ett snett litet leende och strök mig lätt över handryggen, fick hjärtat att slå helt fucked up. Det var obehagligt på ett mysigt sätt – jag kan inte förklara det bättre än så. Det är som att varje gång jag var med henne var det som att bli satt i en fluffig elektrisk stol. Vadå använda tortyrmetoder som metaforer? Inte alls. Aldrig.
”Bara för att du önskar att du är cool som vi är.” Att hon började skratta fick mig att knuffa till henne och börja fnittra. Not cool. ”Sluta skratta.”
Nej sluta inte – du har världens finaste skratt.
Angelica slutade inte skratta, och jag kunde inte sluta le.
”Billie, hänger du med eller? Bussen går snart.”
”Nah, jag kan fixa det sista här. Ni kan gå, det är lugnt.”
”Okej, ses då.”
”Yeah.”
Så fort de båda lämnat byggnaden sträckte Angelica på sig för att kunna kyssa mig. ”Hello handsome.”
”Hey.” Jag lade armarna om henne och besvarade kyssen. Det kändes som tusen år sedan det bara varit hon och jag, även fast vi lyckats smita ifrån alla andra på lunchrasten.
”Du, jag började tänka på en sak nu. Jag har aldrig hört dig spela gitarr.”
”Inte?” När jag tänkte på det så insåg jag att hon nog hade rätt. Om klassen tvingats uppträda hade jag bara sjungit, aldrig spelat något instrument alls. ”Hm. Det var... skumt.”
”Har du lust att spela något nu?”
”...alltså, jag hamnar liksom i mig egen värld när det bara är jag som spelar. Helt. Jag typ... försvinner, medan jag spelar. Är i min egen privata bubbla.”
”Och du vet inte om du vill dela det med någon?”
”Precis.”
”Gör det. Snälla?”
Jag nickade och drog åt mig gitarren, tänkte efter. Nickade sedan kort och såg efter så att alla strängar lät som de skulle innan jag började spela alldeles mjukt.
”I'm always screaming my lungs out, till my head starts spinning, playing my songs is the way I cope with life...”
Var det någon jag ville dela min bubbla med så var det Angelica. Hon kunde få följa med till den värld där inget gjorde ont, där allt var lika mjukt som sockervadd och moln. Dit jag hade flytt när allt blivit för illa, när allt gjort för ont. Där orden som blev kastade efter mig varje dag inte spelade någon roll, slutade göra ont. Där det inte fanns någon saknad efter något man aldrig någonsin riktigt haft.
Men jag har ju allt jag vill ha nu.
”Won't keep my voice down – know the words I speak are the thoughts I think out loud.”
Jag blundade och lät fingrarna fara över gitarren, lät allt ske per automatik. Jag kunde låten utantill, visste precis vart jag skulle ha fingrarna. Det var knappt så att jag behövde tänka eller koncentrera mig alls.
”I like to keep things honest, I'm a safe bet like your life's staked on it, for real. I'd hate to keep you all wondering, I'm constant like the seasons – I will never be forgotten.”
Let's leave no words unspoken... save regrets for the broken...
”Will you even look back when you think of me?”
Jag glömde bort Angelica och precis allt annat. Att glömma Angelica var, normalt sett, helt omöjligt för mig, vilket var ett bevis på hur musiken verkligen fick mig att hamnade någon helt annanstans. Hon var visserligen fortfarande där, hon var med mig – jag kände hennes hand som försiktigt strök mig över ryggen och nacken, letade sig upp i mitt hår. Mitt huvud gungade i takt med gitarrens mjuka hummande och ett litet leende lekte på mina läppar när jag sjöng vidare.
”All I want is a place to call my own, and mend the hearts of everyone who feels alone. Whoaa, you know it keeps your hopes up high and your head down low...”
De sista tonerna dog ut, klingade iväg och drog mitt säkra lilla gömställe med sig. Jag såg den platsen som mitt gömställe mitt ute i allmänheten, som när man gömde sig i en garderob med öppna dörrar när man lekte kurragömma. Ett gömställe som fanns där hela tiden, bara man kollade efter ordentligt.
Jag satt med slutna ögon en stund, log fortfarande. Sedan vred jag lätt på huvudet och såg på Angelica. Det var något med hennes blick som jag inte kunde förklara med ord, men det fick mitt hjärta att slå snabbare, fick mitt leende att bli större. Hon började också le och knöt sina händer i mitt hår, kysste mig igen.
”Så vackert”, viskade hon mot mina läppar. ”Du är... vacker. Vet du om det?”
Killar ska egentligen inte vara vackra, men det funkar väl det med. I guess.
”Ska du säga”, mumlade jag och besvarade kyssen.
”Tack för att jag fick dela din bubbla. Det var trevligt.”
”Jag vet.”
Vi reagerade lite för sent på ljudet av steg ute i korridoren, steg som rörde sig mot replokalen. ”Billie, har du...” Orden klipptes tvärt av och stegen stannade lika hastigt. Ljudet av rösten fick hela mitt huvud att frysa till is och jag bad om att jag hade fel. Jag vred hastigt på huvudet och kände hur hjärtat for upp till någonstans i halsen.
Tré.
Han såg chockat på oss innan alla känslor bara försvann ur hans ögon. Jag vet fortfarande inte vad han tänkte precis just då, där han stod i dörröppningen med knytna nävar – allt jag kan komma ihåg är att jag var rädd för honom. Inte för att hans nävar var knutna, inte för att han definitivt skaffat sig muskler på något sätt. Nej, det var hur tomma hans ögon blev som skrämde mig.
Han klev in i rummet, följd av både mina och Angelicas blickar, och grep tag i en nyckelknippa som låg på en pall intill trumsetet, och utan att se på oss eller säga något vände han om igen och gick ut. Jag vred långsamt huvudet mot Angelica, och hon såg lika chockad och rädd ut som jag kände mig.
Vad fan var det som hände alldeles nyss?
”Angelica. Andas.”
”Jag andas.”
”Säkert?”
”Ja. Billie? Andas.”
”Kan inte.”
Vad fan var det som hände alldeles nyss egentligen?
Låten Billie spelade för Angelica, if anyone's interested:
Billie 16, del 5:
”Ladies and gentlemen – it's the moment of truth”
Jag kunde inte sova på nästan hela natten (framåt morgonen började jag slumra till och somnade vid kanske fem, men det var svårt). Det var något som gjorde att det absolut inte gick, att jag inte kunde sluta tänka. Jag visste inte om det var bra eller inte att jag visste precis vad det var också.
Kyssen behövde inte betyda något – det skulle inte vara första gången någon gjort så som ett slags hejdå. Grejen var ju bara den att det aldrig hänt mig, inte med Angelica. Och brukade man inte pussa på kinden istället för munnen om man inte var mer än kompisar?
Jag visste ju inte hur hon var med andra kompisar, visste bara hur hon var med mig, men jag hade alltid bara fått kramar. Dittills i alla fall, tydligen.
Kanske gjorde jag det bara större än vad det egentligen var. Kanske hade det ingen stor betydelse alls. Men hur skulle jag kunna veta? Alltså verkligen veta?
Jag kan ju fråga. Så svårt kan det väl inte vara, eller?
Jo, så svårt var precis vad det var. Jag hade hennes nummer och skulle kunna ringa henne hur lätt som helst, men så slog tvångstankarna och paniken in. Jag sköt upp det så mycket jag kunde genom att duscha, klä på mig, äta – jag pluggade till och med (eller okej, att läsa en mening om och om igen och ändå inte förstå den kanske inte direkt var att plugga, men jag hade i alla fall öppnat boken). Trots att jag gjorde allt jag kunde för att distrahera mig själv så kunde jag inte sluta tänka på vad jag skulle säga till henne, kunde inte sluta skapa dialoger med henne i mitt huvud.
Sedan tog det ett tag att ta fram hennes nummer och våga ringa också. Såklart. Mina händer skakade när jag äntligen lyckades ringa – skakningar som spred sig genom hela kroppen. Fick mig att sitta och darra som ett asplöv på golvet i mitt rum.
Okay, here we go.
”Hej, det är Angelica...”
”Hej, det är -”
”... jag är inte tillgänglig just nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan, hejdå!”
”Fan”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, glömde bort att klicka bort samtalet. ”...eh...” Jag lade på och dunkade huvudet så hårt jag kunde i skrivbordet upprepande gånger.
Idiotidiotidiot.
Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök att ringa.
Telefonsvararen. Igen.
”Ehm... hej. Det är Billie. Eh... ja... förlåt för det senaste meddelandet. Tänkte inte på att det var en telefonsvarare. I alla fall – hej. Skulle du kunna ringa eller messa mig sen? I feel like we should talk or something. Eh. Nej jag har ingen aning om varför det blev på engelska. Varför pratar jag på engelska? ...hejdå.”
Jag lade på igen och dunkade återigen huvudet mot skrivbordet. Det började göra ont, så jag lade mig ner på mage och gömde ansiktet i armarna, blundade.
Dum, dum, dum. Vem hade gett mig förmågan att kunna prata alls? Det borde tamigfan vara straffbart. Jag kunde helt enkelt inte prata, och det var så det var.
”Okej, hej igen. Förlåt för det där meddelandet. Eller ja, båda två. Jag kommer säkert be om ursäkt för det här i slutet också. Eh. Förlåt. I alla fall – det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du ringer eller något sen. När du kan. Får tid. Om du vill. Kanske. ...fan, hejdå.”
Varför fortsatte jag ens försöka? Det kändes dumt när jag ändå bara fuckade upp allt i slutändan. När jag ändå bara dog inombords och önskade att jag kunde spola tillbaks tiden eller att jag kunde radera meddelandena.
”Hej igen. Här är ytterligare ett meddelande du kan skratta åt sen, whee! Jag tänkte bara förklara att jag är trött och förvirrad idag och ja. Saknar dig och sånt. Ja. Eh.”
MEN FÖRIHELVETE BILLIE, LÄGG AV NU.
Allt det där – distraktionerna, att samla mod och alla samtal med hennes telefonsvarare – tog lite över två timmar att göra. Cheers Billie, cheers.
Jag låg gömd under mitt täcke ett tag och önskade att jag inte var så jävla korkad. For just once så ville jag kunna tänka och vara lite smart, bara en enda gång. Var det för mycket begärt, kanske? Det tog dock inte alls särskilt lång tid innan jag slutade tycka synd om mig själv – jag satte mig i Angelicas situation och undrade vad hon skulle tänka när hon hörde meddelandena och kom fram till att hon skulle skratta, så jag började le – och då orkade jag kravla mig ur sängen och fram till skrivbordet där jag lämnat min mobil.
Jag stelnade till när jag såg att jag hade fått ett meddelande.
Ett röstmeddelande.
Från Angelica.
När jag lyssnade höll jag på att få en hjärtattack. Eller ja, det kändes som det – mitt hjärta slog så hårt att det kändes som om det bara skulle ge upp när som helst.
”Hej, det är Angelica. Du, jag såg att du ringt och så, och ja, vi borde nog prata. Jag är lite upptagen just nu men jag kan komma förbi senare...? Typ vid sex? Du kan messa om det är okej eller inte. Måste gå, men ja... ses.”
Hur mycket är klockan?
Fyra. Två timmar kvar.
Yeah, sure. Du kan komma förbi. (Ska jag möta dig någonstans?)
Nej, jag hittar. Det är lugnt.
Dåså. Då var det helt enkelt bara att stå ut med den långa väntan.
Det var tortyr. Jag hade alltid varit dålig på att vänta, men just då var det helt klart värre än vanligt. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten minst miljoner varv och försökte att inte tänka så mycket. Inte oroa mig för vad hon eventuellt skulle säga. Jag visste inte ens vad jag ville att hon skulle säga, men ändå oroade jag mig. (Behöver jag ens nämna att jag undrade vad fan det var för fel på mig minst tio gånger per minut?)
När klockan närmade sig sex blev det allt svårare och svårare att sitta stilla. Brendon (som hade oturen att vara hemma just då) frågade vad det var med mig nudå, men jag kunde inte prata. Han trodde att jag blivit helt psykstörd, men så kom han på att jag ju redan varit det långt innan dess.
Klockan var runt kvart över sex när det – äntligen – plingade på dörren. Jag, som sen ungefär trekvart tillbaks hade stängt in mig på mitt rum, flög ut och snubblade ut till hallen för att vara först till dörren. Till min stora lycka hann jag först, och personen på andra sidan av dörren var lyckligtvis Angelica. Det hade kunnat vara någon annan – det kunde det alltid vara – men nu slapp jag vänta längre.
”Hej”, sa hon och log lite. ”Följer du med ut en stund?”
”Självklart.” Jag drog på mig skorna utan att orka knyta dem samt drog på mig första bästa huvtröja (som även den fick vara öppen). Jag tog Brendons nycklar från byrån och hoppades intensivt på att han inte skulle hinna sakna dem när jag gick ut till Angelica.
Det var tyst medan vi gick nerför trapporna och ut på gatan utanför. Hon verkade ha fastnat med blicken någonstans långt borta – det såg jag när min blick pendlade från mina skor till henne. Jag ville säga något för att bryta tystnaden, vad som helst, men jag visste inte om det var jag som borde börja. Om det var hon som skulle prata först.
Varför måste vi ens prata? Vad skulle vi prata om nu igen?
”Du, det där som hände igår...”
”Ja?”, sa jag och vred huvudet mot henne. Nu var de klarblå ögonen inte fästa vid horisonten längre, utan vid mig.
Gud, det är som om en bit av himmelen fastnat i hennes ögon.
”Alltså... jag vet inte hur jag ska förklara det.” Hon rodnade lite och var så söt att man bara ville krama sönder henne. ”Det bara... alltså... liksom... det... bara hände. Jag vet inte varför jag gjorde så. Förlåt, typ, det här blev förvirrat.”
”Det är lugnt”, sa jag och flinade snett mot henne. ”Hörde du inte mina meddelanden eller?”
Hon fnittrade till och nickade. ”Jo, jag hörde dem. Höll på att börja skratta och alla där var väldigt seriösa.”
”Vart var du förresten?”
”Hemma. Pappa hade några killar från jobbet där och jag vette fan. Var väl något viktigt, antar jag.”
”Aha”, sa jag och nickade, fnissade till. ”Förlåt.”
”Det är okej – nu undrar alla bara varför jag fnittrade som besatt och log när jag såg min mobil. De tror väl att jag har en pojkvän eller så.”
Det vore ju inte helt fel.
...vänta, vad tänkte jag just?
Jag försökte att inte visa hur förvirrad jag helt plötsligt blev. Först då märkte jag att vi hade stannat, att vi bara stod där på trottoaren, och jag undrade hur länge vi stått där egentligen. Hon stod och bet sig i läppen, som om hon var osäker på något. Borde jag prata? Säga... vad? Vad skulle jag säga?
”...så det där betydde ingenting? Om jag ska reda upp det här nu, alltså.”
Hon nickade och log svagt. ”Ja. Vi gick som kompisar och vi är fortfarande kompisar, och det där bara hände.”
”Precis. Det är inget mellan oss.”
”Exakt.”
”Så vi är okej?”
Hon nickade igen och stoppade händerna i bakfickorna. Allting blev helt plötsligt väldigt konstigt, och det märktes att hon också kände det. Känslan fick mig att vilja skrika av någon okänd anledning, för jag ville inte att det skulle vara så mellan oss. Verkligen inte.
Vi stod och bara nickade, såg på varandra. Det var som om vi båda bara väntade på att något skulle hända, väntade på att någon av oss skulle vara tvungen att gå eller så.
Väntade på att något underbart skulle hända.
Utan att tänka på det började jag att skaka på huvudet, vilket tydligen fick henne att göra samma sak kort därefter. ”Det var inte ingenting.”
”Jag vet.” Hon drog en hand genom håret och suckade. ”Det är bara det att det är för mycket, liksom? Jag -”
Det var då något hände. Jag tog de få steg som var mellan oss, lade händerna försiktigt på hennes kinder och kysste henne. Det kändes, precis just då, som om hela världen stannade för ett tag. Slutade snurra. Alla mina förvirrade tankar som funnits i mitt huvud hela dagen försvann och det var helt tyst för en gångs skull.
Jag drog mig undan lite och såg att hon rodnade igen, och hon såg på mig med en nästan förundrad blick. ”Vi kan få det att funka”, sa jag och försökte komma på vad jag skulle kunna säga. ”På något sätt. Om du vill det, alltså. Annars så -”
Hon lade sitt pekfinger över mina läppar och log. ”Inte ett till förvirrat meddelande, okej?”
”...okejdå.” Jag log stort när hon kysste mig igen och bara lät allt vara fint och bra för en gångs skull och valde att inte tänka på allt som man egentligen var tvungen att tänka på. Som hur vi skulle få det att fungera.
Vi skulle fixa det, på något sätt.
