Give me blood meow

Egentligen blev den här ganska så konstig och det andra stycket blev konstigast, men jag är rätt nöjd ändå.

Han vaknade på morgonen med en helt sjuk huvudvärk. Han önskade att han kunde somna om, men han visste att hans mamma någongång inom fem minuter skulle komma in till honom och tjafsa och gnälla om hur viktig skolan var. Varje gång tänkte han på att hon inte förstod, att hon aldrig skulle förstå, inte ens om han försökte förklara.

Han kunde ju inte ens förklara för sig själv och förstå varför det som hänt faktiskt hade hänt. Det bara gick inte. Det var kanske för komplicerat, helt enkelt.

Det var svårt och gick trögt, men han lyckades ta sig upp på fötter. En lätt knackning på dörren sa att hans fem minuter var borta.

”Jag är vaken!” ropade han. ”Jag ska bara klä på mig.”
Det hördes inget mer. Hans mamma hade väl gått. Han orkade inte bry sig – han var ju vaken, han skulle bara hitta kläder.

Ibland undrade han varför han bara inte kunde vara som alla andra. Tanken kom tillbaks när han letade efter ett par hängslen. Röda. Röda till svarta jeans. Matchande strumpor hittade han inga, men han hittade sin älskade t-shirt som varit borta i exakt tre månader, fem dagar, tretton timmar och 37 minuter. Det visade sig att den legat underst i klädhögen som alltid låg på golvet i garderoben. Nu låg den på golvet i hans rum, och han visste att han skulle tvingas till att städa senare.

Nåja.

Han blev ganska snabbt klar hemma, åt knappt någon frukost alls. Huvudvärken släppte inte och han skulle gärna stanna hemma istället, men hans mamma var redan borta. Om han ringde henne skulle hon whina om att han kunde ha sagt till innan hon åkt, ringt skolans frånvarotelefon och sedan ringt och sagt ”Nöjd nu!?” till honom. Ohja, han kände sin mamma väldigt bra. Hon skulle inte bry sig om hur han mådde, inte ens om han spydde mitt i natten och vaknade med feber. Det hade hänt förut, även om det var han som stoppat fingrarna i halsen och fått sig själv att bli extremt varm. ”Du kan väl försöka gå i skolan ändå, m'key?” hade varit vad hans mamma sagt, gett honom en puss på pannan och gått. Bitch.

Det var med tunga steg han gick mot skolan. Snön knarrade under hans converse. Ja, han hade converse fastän det var vinter och svinkallt. Han borde ha tagit en mössa också, men alla hans var borta. Om de bara försvunnit hemma som tröjan han hade på sig den dagen hade han hittat dem förr eller senare – nu var det inte hemma de försvann, och han hade gett upp. Det var inte värt att spendera pengar på något han bara blev av med varje dag.

Hjärtat kändes inte som ett hjärta, utan som en blyklump. En fotboja av metall runt hans fötter, som han släpade efter sig. Om han bara kunde ta sig till skåpet...

Men nej. Alexander och några andra killar i klassen stod vid bommarna vid skolgränsen och verkade ha väntat på honom. Kunde de inte bara fatta att han inte ville höra all skit de hade att säga? Vem ville höra allt som kom ur deras munnar.

”Sammy-boy! Vi har väntat på dig!” Alex lade en arm om hans axlar. Det kunde ha sett ut som om de var kompisar, om inte han sett så rädd ut, om inte Alex arm om hans axlar gjort så ont. Ingen visste att blåmärket på pojkens arm som Alex tryckte fingrarna mot var ett blåmärke han fått av Alex och hans kompisar.

Han förvånade sig själv genom att slå undan Alex's arm, backa. Han visste att det inte skulle gå bra efter det, men vad hade han för val? Det fick vara nog. ”Låt mig vara”, sa han och blev återigen förvånad då rösten höll. Han lät inte ens rädd, bara arg. Alex blev nog också förvånad, han stod bara och kollade på honom innan han flinade och den andra pojken blev rädd för blicken i hans ögon.

”Nu ska vi ta det lugnt här, Sammy-boy. Lilla lilla Sam. Vad har vi sagt om att prata? Vi vill inte höra din röst. Den är ful, irriterande, och du är så jobbig. Håll bara käften.”
”Nej. Jag tänker inte vara tyst. Låt mig vara sa jag! Gå!”

Alex slutade le. ”Måste vi lära dig att hålla käften nu eller?”
Han spottade på Alex's skor, och det var väl droppen. Bomben. Vad man nu skulle kalla det.

Tegelväggen gjorde ont mot hans kind, det var varmt. Han blundade och föll genom det svarta hålet, sögs ner som om han var ingenting.

Han var ingenting.

Sparkarna, slagen, de kändes inte. Ropen, skriken, orden, de hördes inte. Allt var en virvel av färger och ljus och någon ihållande, metallisk ton, lika irriterande som tinnitus.

En klocka ringde, en klocka han inte kunde höra. Folksamlingen spreds, kvar låg han på marken. Det gjorde inte ont, inte ännu. Antagligen skulle han inte kunna resa sig upp. Han låg bara där och blundade, försökte låtsas som om allt var bra, som om han var hemma och var sjuk och hade sluppit allt.

Kanske skulle han ta livet av sig i alla fall, så blev väl alla nöjda.

 

Hon hade inte särskilt långt hem, egentligen. Hon tog den långa vägen för att hon hoppades på att någon av dennes föräldrar skulle hinna hem, för hon var så trött på att vara ensam.

Vad var det för fel på henne? Varför var hon inte som Miranda, som var alldeles perfekt i allas ögon och supersnygg och hade en hel hög med kompisar som följde efter henne? Varför var hon inte som alla andra?
Hon suckade och strök luggen ur ögonen, sköt upp glasögonen längre upp på näsan. Glasögonen var fina, flera i skolan och tre i klassen hade såna, om man inte räknade med henne.

Det var det som var grejen. Ingen räknade någonsin med henne. Till och med lärarna glömde bort henne när det var något grupparbete eller vad som helst. ”Ojdå, Ella, vi råkade glömma dig! Du får hoppa in med Fredde, Viktor, Hanna och Wilma då, det blir väl bra?” Like, yeah, de pratade inte ens med henne. Hon satt bara tyst på sin stol och kollade på dem medan de pratade med varandra. Varje gång hon öppnade munnen för att säga något var det som om de höjde rösterna mer, som för att säga ”Du får inte prata, din lilla loser! Stick och far åt helvete!”
På lunchen hade hon suttit ensam. Igen. Varför fortsatte hon äta där? Maten var äcklig och hon var ändå för fet. Var det därför ingen pratade med henne, för att hon var så tjock? Den senaste veckan hade det varit den mest tänkta tanken, och att det kanske var för att hon var ful. Hennes utseende kunde hon inte göra så mycket med för att bli okej, men hon kunde alltid bli smalare. Hon kollade sig regelbundet i speglar, stod och kollade på sin platta mage, men det dög inte. Nej, hon skulle bli ännu smalare.

Hon kände sig svag där hon gick, som om en bris skulle kunna tippa omkull henne, hålla henne fastnaglad till marken. Den där tomma, ihåliga känslan i magen var hon vad vid nu, och hon visste att det var hunger. Ändå åt hon ingenting.

Kunde ingen se henne? Kunde ingen bara komma och prata med henne, sätta sig brevid henne i matsalen någon gång? Varför syntes hon inte, varför var hon osynlig?

Hon suckade och försökte ignorera att jeansen som passat så bra för någon vecka sen satt alldeles för löst runt midjan. Det var, enligt henne, något normalt – det hon struntade i var att byxorna gled ner på tok för mycket.

Skratt. Hon hörde skratt. Det var några killar i 19-års åldern kanske, gick mot henne. De skulle inte se henne, precis som alla andra. En del av henne ville att de skulle se henne, skulle bli arga på henne, göra vadsomhelst, bara hon inte var osynlig.

Det verkade som om hon skulle förbli osynlig, fast när de precis gick förbi råkade hennes axel stöta emot en av killarnas arm.

”Ey, vafan, se dig för!”
”Förlåt”, mumlade hon och kollade ner i marken, visste inte vad det var meningen att hon skulle säga eller göra. Hon bara fortsatte gå tills någon grep tag i hennes arm och tvingade henne att vända sig om.

”Kolla på mig när jag pratar med dig!”
Han stank alkohol, fastän klockan inte kunde vara mer än fem på eftermiddagen. Hon blev rädd, räddare än hon någonsin varit.

”Förlåt sa jag ju”, pep hon fram och kollade panikslaget på honom.

Det var väl något med hennes rädsla som triggade igång honom. Hans kompisar var ju inte direkt oskyldiga heller, det kan man verkligen inte säga.

För henne var det första gången någon lade märke till henne, men på helt fel sätt. Vad hade hon egentligen gjort för att förtjäna slagen? Vad hade hon gjort?

Nej, hon förstod ingenting. Hon förstod inte människor. Hon förstod bara att det gjorde ont.

Kanske skulle hon ta livet av sig, såsom hon tänkt många gånger innan, för att slippa alla människor, så att alla kunde bli glada?

 

En pojke och en flicka gick förbi varandra, båda med blicken fäst på sina skor. Pojken haltade lite, som om han hade ont i foten, och såg nästan ut att grimasera. Det kanske gjorde ont att röra sig. Flickan höll armarna i kors på bröstet, lät håret hänga över hennes ansikte, dölja hennes röda kinder, söndergråtna ögon och den spruckna läppen.

Inte visste de, hur den andra personen mådde. Inte visste de, att de egentligen gick igenom nästan samma saker.

Kanske var det lika bra att de tog livet av sig, så att alla kunde bli glada igen.

”Vad ska vi se den här gången då?” Andy låg tvärsöver sin säng. Hans huvud hängde ner över kanten, han såg på mig. Jag var antagligen upp-och-ner. Andy hade sagt att det ibland var bra att se världen ur ett annat perspektiv och sedan skrattat.

Det var ju ett sätt att se på saken.

”Jag vet inte.” Jag själv satt på golvet och for runt med blicken i hans rum. Det stod en gitarr vid garderoben. Den hade jag inte sett dagen innan. ”Spelar du gitarr?”
Han nickade, eller jag tror i alla fall att det var det han gjorde. Det såg ut som så.

”Du, har du något husdjur?”
Jag kollade förvånat mot honom. ”Nä”, sa jag. ”Har du?”
Jag borde ju veta att han inte hade det – jag hade ju varit i hela hans lägenhet. Inte ens en katt skulle han kunna ha – vart var dens saker?

Svaret förvånade mig.

”Ja.”
”Har du?”
”Ja sa jag ju. Är du döv eller?”
”Nej, men...” Jag kollade förvirrat på honom. ”Va?”
Andy vred på sig så att han låg på mage, kollade på mig med ett flin. ”De är bland de vanligaste djuret fastän ingen tänker på det. Vill du gissa eller ska jag säga?”
”Säg.”
”Dammråttor!”

Var han seriös? Jag satt bara och kollade på honom. Han såg allvarlig ut.

Herregud, han var seriös.

”Se inte så förvånad ut”, sa han, reste sig upp och gick fram till mig, höll fram en hand mot mig. ”Kom, jag ska visa.”

Jag tog hans hand och följde efter honom ut till köket. Han öppnade kylskåpet och såg fundersamt på allt som stod på hyllorna. Jag vågade inte fråga vad han höll på med, antog att jag helt enkelt skulle få veta det inom kort.

”Ost blir nog bra”, hörde jag honom mumla för sig själv innan han tog ut osten och stängde kylskåpet igen.

”Blir bra till vad?”
”Det ska du få se.” Han letade upp en osthyvel ur en av lådorna och hyvlade några bitar, stoppade en i munnen. ”Vill du ha?”
När jag skakade på huvudet ryckte han bara på axlarna, hyvlade en till skiva och gav till mig. ”Du får ändå. Du har inget val.”
Osten hade jag ätit upp innan vi kom tillbaks till Andys rum igen. Den var god, och det var så lite att jag inte kunde oroa mig för att något skulle hända som senaste gången jag åt. (Nej, jag hade inte ätit något sedan jag ätit hos Andy dagen innan.)

”Bara så att du vet, dammråttor kan bitas. Ska du eller jag mata dem?”
Det kändes fånigt att vara rädd för dem – jag visste ju att Andy antagligen drev och att de inte kunde bitas på riktigt – men det var så det var. Jag var rädd för dammråttorna. ”Du får göra det.”
”Okej.” Han lade sig ner på golvet intill sängen och kikade in. ”Komsikomsi små dammråttor...”

”Är dammråttor farliga?”, frågade jag oroligt och hoppade upp i sängen, kramade mina ben. De lät farliga, i alla fall.

”Nä, inte speciellt, men de har vassa tänder.” Andys röst lät konstig, med tanke på att han halvt låg under sängen. Rösten lät dämpad. ”Hallååå, någon hemmaaa?”
Jag blundade och försökte låtsas att jag var någonannanstans, ville inte att något skulle hända Andy. Tänk om dammråttorna bara bestämde sig för att han var godare än osten han skulle ge dem och attackerade honom? ”De kommer väl inte äta upp dig?”
”Nejdå. De är tokiga i ost. Men kom igen nuuu, vart är ni!? Det är ju jag, Andy!”
”Och jag”, pep jag fram. Jag hörde Andys dämpade skratt.

”Och Sebastian, men han sitter på sängen. Kan ni inte visa att ni inte är farliga alls? Jävla råttor...”

Det var tyst en stund innan Andy skrek till. ”Aj! Helvete! Jag sitter fast!”
Jag ryckte till och vågade inte kolla. ”Ä-äter de up-p-p di-hig?”
”Nej, men de kommer att göra det om jag ligger kvar länge till! Hjälp mig, snälla?”

Efter en hel del lirkande från Andys sida vågade jag mig ner från sängen, tog tag i Andys fötter och drog ut honom från där han låg under sängen. Han låg kvar och skrattade, såg till och med ut att gråta. Gjorde det ont i hans fingrar? Hade dammråttorna bitits hårt?

”Gör det ont?”
”Nädå”, fick Andy fram efter en stund, torkade sig lätt om kinderna och satte sig upp. ”Inte alls, faktiskt. De här dammråttorna är bebisar och deras tänder är små. Glömde jag säga det?”
”Ja...”
”Förlåt.” Han kröp över golvet och kramade mig, verkade strunta i att jag stelnade till.

”Men varför skrek du då?”, frågade jag efter en stund, kollade försiktigt på Andy. Han såg ju ut att må bra i alla fall.

”Det kändes som om någon grep tag i min fot och jag fick panik”, sa han och ryckte lätt på axlarna, som om det inte var konstigare än så.

”Jaha...”, mumlade jag och blundade. Det kändes bra, att Andy kramade mig. Jag kramade inte tillbaka, men hans armar kändes trygga, som om inget kunde ta mig så länge han höll om mig. Det var en rätt underbar känsla. Jag gillade det.

Det var nästan bättre än att skära sig själv.

 

Jag stannade inte hos Andy särskilt länge, även om jag ville. Det var inte det att han inte ville att jag skulle vara där, men han sa att han hade lite saker han var tvungen att göra. Jag trodde honom, och det var därför jag hade gått.

Det var passande att jag kom hem ungefär när jag skulle ha kommit hem från skolan om jag gått hela dagen.

Ingen var hemma. Jag var inte alls förvånad, tog av mig skorna och ställde de alldeles raka på skohyllan, hängde av mig jackan och tog med mig väskan upp.

Mitt rum var inte särskilt märkvärdigt. Mitt rum var inte som Andys. Mina väggar var vita, som på ett sjukhus, golvet var ljust. Sängen stod alldeles under ett av de två fönsterna i rummet, en byrå stod brevid dörren och det fanns en matta på golvet. Om man drog ut den understa lådan i skrivbordet och kände efter under hittade man en hög med plåster, rakblad och sömntabletter. Det fanns sömntabletter i skåpet i badrummet också, men det var mammas och hon märkte om för många försvann. Oftast sa hon inget om det till mig, frågade bara om jag hade svårt att sova och släppte det sedan.

Ibland önskade jag att hon brydde sig lite mer. Jag var ju faktiskt hennes enda son. Hade jag inte kunnat få en storebror åtminstone, en som var som Andy? Det skulle vara helt underbart. Att det alltid skulle finnas någon som skulle lyssna, någon som kunde hjälpa.

Usch, jag blev bara deprimerad av att tänka så.

Vad skulle jag göra, när jag inte hade Andy i närheten? Jag for runt med blicken i rummet, såg på böckerna som stod staplade eller radade på hyllor på väggarna eller i fönsterna. Nej, jag hade ingen bokhylla, det fanns helt enkelt ingen plats.

Det slog mig att om jag bara försvann skulle ingen kunna säga att det varit mitt rum. Det var så opersonligt på något sätt.

Ingen skulle väl märka om jag försvann heller.

Såg något sådant på facebook och blev seriöst förvånad. Hur kan man jämföra de böckerna med varandra?
Det. Är. Två. Helt. Skilda. Böcker.

Det fanns inte en chans att jag skulle gå ut. Om någon var där ute skulle de se vad jag gjort, jag skulle inte kunna få tag på papper eller något alls. Nej, jag kunde inte gå runt och låtsas som inget heller – även om det skulle sluta blöda sen så skulle det blöda nu, och jag ville inte förstöra Andys skjorta.

...fan, Andy. Vad skulle jag göra med honom då?

Jag bet mig hårt i läppen när jag drog upp skjortärmen ännu mer, höll armen så långt bort från mig som möjligt. Om det kom något på kläderna var jag antagligen rätt körd, skulle ta evigheter att få bort. Been there, done that – en gång fick jag panik och gjorde ett hål på knät (på byxorna alltså), lät blodet droppa där, smetade runt lite och låtsades att jag hade ramlat.

Det var ingen som hade brytt sig. Inte mer än att de kallat mig klantig och fått mig att ramla på riktigt. Slog faktiskt upp andra knät då.

Hur gammal kunde jag ha varit då? Fjorton? Något sådant, i alla fall.

Jag svalde hårt flera gånger för att inte börja gråta, men tårarna kom ändå. Fan, varför hade jag glömt plåstren? Jag borde egentligen skära en gång till som straff för det, men jag hade inga plåster för det.

Jag vet inte hur länge jag satt där och väntade på att något skulle hända, men jag minns att jag undrade om Andy skulle undra vart jag var, kanske leta efter mig. Man kunde ju alltid hoppas.

Varje gång dörren till toaletterna öppnades höll jag andan, rädd för att någon skulle höra mig. Satt där tyst och blundade och låtsades att jag inte existerade.

Jag tänkte inte på blodet som droppade ner på golvet, brydde mig inte om någon skulle hitta det och undra vad som hänt, vem som blivit skadad. Det var nog inget mer än att folk skulle låta det vara, kanske skulle vaktmästaren torka golvet i toaletterna, se och inte ens notera, bara torka. Jag började tänka på hur många gånger han hittat konstiga saker i skolan och inte sagt något.

Det knackade lätt på dörren till båset. Jag höll andan igen. ”Sebastian? Är det du där inne?”

Jag visste inte om jag skulle bli lättad eller inte när jag hörde Andys röst. Han brydde sig, han hade letat efter mig.

Att han vågade. Tänk om det var vem som helst därinne, någon som inte var jag? Vad hade han gjort då?

”Sebastian...?”
Mina ögon fylldes med tårar igen. Jag hade ont i huvudet, det gjorde ont i armen och jag ville bara hem. ”Mm?”
”Det är du som är där inne va?”
”Mm”, sa jag igen, tryckte ansiktet mot knäna. Andy fick inte veta vad som hänt, ingen fick veta. Jag visste inte hur jag skulle få honom att gå, när allt jag ville var att krama honom så hårt jag kunde.

”Vad gör du?”
Jag ville svara något i stil med 'vad brukar man göra här inne?', men jag kunde inte. Jag visste inte om jag visste eller hoppades att Andy letat efter mig ett bra tag, och ingen skulle vilja sitta där jag satt så länge om inget hade hänt.

”Kan du inte öppna dörren?”
Jag skakade på huvudet och blundade hårt, glömde bort att han inte kunde se mig. ”Jag kan inte”, viskade jag.

”Vad sa du?”
”Jag kan inte.”
”Varför inte?”
Du skulle bara veta... ”Kan inte.”

”Har det hänt något?”

Något var jag tvungen att säga. Vad som helst, bara inte sanningen. Han skulle kunna få upp låset om han bara ville, så svårt var det inte.

”Jag... jag mår inte bra.”
Det blev tyst utanför dörren. ”Jag kan hjälpa dig”, sa Andy efter en stund.

Jag reste mig sakta upp, noga med att inte ge ett ljud ifrån mig. Gick fram till dörren och lutade pannan mot den, blundade igen. Jag var så nära honom, men ändå så fruktansvärt långt borta. Det kändes hemskt.

”Det kan du inte.”
”Jo. Om jag bara får veta vad som hänt...”
Det hade slutat blöda från armen. Jag misstänkte att om jag petade på såren skulle det antagligen börja igen, och om jag drog ner skjortärmen och låtsades som inget skulle väl ärmen få det att blöda igen.

Kunde han inte bara gå?

”Sebastian...”, sa han och suckade. ”Snälla öppna. Jag lovar att försöka hjälpa dig.”
Han kanske kunde gå och hämta plåster...? Nej, han skulle fråga vad jag behövde det till.

Men vad hade jag för val? Jag kunde inte sitta där för alltid och Andy skulle verkligen inte stå där ute så länge till.

”Det har hänt en grej”, sa jag. ”Jag vill... jag vill att du hämtar en sak till mig.”
”Vadsomhelst.”
”Men du måste lova att göra precis som jag säger, okej?”
”Okej.”

”Du måste gå och hämta ett pennskrin i mitt skåp. När jag öppnar dörren här får du inte komma in. Förstår du det?”
Återigen blev det tyst. ”Ja.”
Jag öppnade dörren lite och sträckte ut nyckeln med armen som jag inte gjort något med. ”Det är ett svart pennskrin, ligger längst in. Du får absolut inte kolla i det. Tro mig, jag kommer veta om du gjort det.”
”Okej. Jag kommer snart då.”

Jag orkade inte bry mig om att han gjorde precis som jag sa utan att säga något om det. Det måste ju verka hur skumt som helst att bara be honom hämta ett pennskrin han absolut inte fick kolla i. Jag hade tyckt att det var konstigt, i alla fall.

Det knackade igen. ”Är det en bomb i pennskrinet eller nåt?”
”Nästan”, sa jag när jag öppnat dörren tillräckligt för att kunna ta emot det.

Åh, jag var räddad... Tårarna steg återigen i ögonen på mig när jag drog upp dragkedjan för att få fram plåster.

Jag tänkte snabbt skärsåren och gömde undan rakbladet, torkade bort blodet från armen och drog ner skjortärmen igen.

Nu. Nu skulle allt bli bra igen.

Jag låste upp dörren och höll hårt i pennskrinet. Andy stod utanför och kollade konstigt på mig, som om han var orolig för hur jag mådde. Det skulle jag nog också ha varit om jag var han.

”Säg inget”, sa jag bara och gick mot dörren, hörde att han följde efter. ”Hur mycket är klockan?”
”Typ tolv, de flesta är och äter lunch”, muttrade han och drog en hand genom håret. ”Vad vill du hitta på?”
Inte äta, i alla fall. Jag tänkte efter, kanske kunde vi gå hem till honom igen? Eller hem till mig...

Eller inte. Verkligen inte. Om mamma var hemma...?

Jag ville inte att hon skulle träffa Andy. Jag trodde inte att hon skulle bry sig om jag kom hem själv eller inte, inte egentligen, men ändå. Det var länge sedan jag tagit med någon hem.

Nåja.

”Kan vi inte gå hem till dig eller nåt?”
”Och kolla på massa filmer?” Andy flinade och jag pustade ut.

Det borde ju betyda att allt var normalt mellan oss, fortfarande. Om man nu kunde kalla det normalt.

"perfektionisten emergens
Det ska "kom" i början, inte kommer. Det blir lite konstigt när du börjar med presens och kör resten av texten i imperfekt. :) Annars var det inget jag reagerade så starkt på. C:"

Jag kommer inte ihåg när jag somnat, men det måste ju ha varit någon gång eftersom det var ljust när jag slog upp ögonen igen. Jag blinkade flera gånger innan jag satte mig upp, gnuggade mig lätt i ögonen.

Det var läskigt att inte ha någon aning om vart jag var. Jag var förvirrad en stund och undrade vart fan jag var, varför jag inte var hemma.

Andy kom in i rummet med en tandborste i munnen, nynnade svagt för sig själv, rotade igenom en låda. Han liksom stelnade till och vände sig om, såg på mig en kort stund innan han rätade på sig och log. ”Så du är vaken nu?”, sa han, men det var så otydligt med tanke på löddret. Jag var stolt över att jag hört vad han sagt.

Jag nickade och sträckte på mig, drog en hand genom håret. Andy hade hunnit byta om, vilket fick mig att undra över hur länge han varit vaken.

Han hoppade upp brevid mig i sängen och kände på min panna. ”Ingen feber”, mumlade han för sig själv – tror jag, det lät som det i alla fall – innan han reste sig upp igen och försvann. När han kom tillbaka var tandborsten borta i alla fall. ”Hur mår du?”
”Bra. Tror jag. Jag mår nog bra.”
Han såg ut att tveka innan han ryckte på axlarna och reste sig upp igen. ”Behöver du låna nåt? Du får ta nåt från garderoben om du vill.”
”Nej det är lugnt.”
Ha kläder på sig som luktade Andy...

”Eller jo. Om det är okej alltså.”
”Självklart.” Andy log stort, ett leende som inte kunde göra annat än att smittas.

Efter att ha beslagtagit – gud vad Andy skrattade när jag sa så – en av hans tusentals skjortor som var för stor för mig lämnade vi lägenheten för att gå till skolan.

Jag ville inte, men jag kunde inte säga det. Jag tänkte inte förstöra för Andy med. Mig själv kunde jag – och tänkte – förstöra hur mycket jag ville, och jag ville. Jag ville vara ett vrak, ville inte må bra. Kunde inte må bra.

Det var för länge sedan jag skadat mig. Det var högst på listan att göra. Faktiskt den enda saken på listan. En väldigt kort lista alltså.

Jag försökte att inte tänka på vägen till skolan, orkade inte med mig själv.

Andy sa inte så mycket, sa faktiskt inget alls, gick bara tyst brevid mig med händerna i jeansfickorna. Antingen så var det samma svarta jeans han hade igår, eller så var det ett par andra. Vad visste jag?

När vi var nära skolan ville jag vända om, ville inte dit. Vartsomhelst skulle jag kunna gå med på att vara, förutom skolan.

Det kändes som om Andy kände min panik, då han tog min hand och log mot mig. Han släppte min hand innan vi kom fram, men det hade värmt ändå. Jag kanske skulle våga vara där, jag hade ju Andy. Han skulle knappast låta något hända.

Det var kaos i korridoren. Jag kom inte på något bra sätt att smuggla ner rakbladet och plåstren i jeansfickan utan att någon (Andy) skulle märka något. Han fick inte veta, vad som än skulle hända. Jag ville inte att han skulle tycka mer synd om mig än vad han säkert redan gjorde.

Några tjejer från klassen (plus Marcus) började prata med Andy. De såg inte fientliga ut, bara trevliga och nyfikna. Andy verkade inte ha några problem med dem, pratade och log.

Jag ville att han skulle le mot mig.

Jag tog långsamt och försiktigt ut böckerna från skåpet och tvingade mig själv till att inte kolla mot Andy. Jag försökte vara osynlig, ville inte att någon skulle se mig.

Gick ensam till klassrummet. Andy pratade fortfarande med de andra. Jag sjönk ner på en ledig stol och var beredd på att allt bara skulle bli normalt igen, försökte att inte känna mig sviken av Andy. Det var bara en tidsfråga innan han skulle ha stuckit i alla fall.

Det var nog därför jag blev förvånad när stolen brevid mig sköts ut och Andy satte sig där. Jag försökte att andas normal och bet mig själv i läppen för att inte börja le, kollade inte upp på honom utan klottrade lätt på bänkskivan.

Kanske skulle han inte försvinna än, kanske skulle det dröja längre.

 

Under lektionen började Andy fnissa som besatt. Jag kollade frågande på honom, förstod inte det roliga.

”Lyssna bara på vad han säger”, viskade han och kollade på läraren. ”Går det alltid att misstolka vad han säger?”
Jag lyssnade, jag förstod. Det var svårt att inte skratta. Att jag inte tänkt på det innan, att allt bara lät fel. Eller så var det kanske för att Andy sa det, så tänkte jag också så.

Vem vet?

Det var först när vi kom ut från klassrummet som jag insåg att jag faktiskt log. Det fick leendet att sjunka och försvinna och gömma sig nere vid fötterna. Jag öppnade skåpet och ställde in sakerna, såg längtansfullt mot pennskrinet som jag visste fanns där bakom böckerna. Om jag bara kom ifrån Andy några sekunder...

Allt skulle bli bra då.

Jag tog snabbt fram pennskrinet och något skrivhäfte, utan att bry mig om vilket det var. Andy höll på med något i sitt eget skåp, och jag vågade chansa. Tog snabbt ut ett rakblad och stoppade mellan två sidor.

”Du, jag kommer alldeles strax, okej?”
”Okej”, sa Andy som vänt ansiktet mot mig med ett leende.

Jag försökte besvara leendet så bra jag kunde och började sedan gå mot toaletterna med blicken i marken. Hjärtat slog hårdare än vanligt, precis som alltid. Ibland kunde stunden innan vara bättre än när man faktiskt gjorde det, den där spänningen, rädslan att någon skulle stanna mig, fråga om allt var bra, komma på vad det var jag höll på med.

Jag var mest rädd för att Andy skulle följa efter. Fan om han skulle få veta vad jag höll på med...

Väl framme låste jag in mig på ett av båsen och sjönk ner på toalettlocket. Det här var jag ju van vid, det här skulle gå bra. Letade snabbt upp rakbladet, drog upp ärmen på den lånade skjortan, kollade ut ett ställe. Vart skulle jag skära den här gången? Armvecket? Handleden? Handflatan kanske.

Nej. Inte handflatan. Det fick bli något random ställe på armen, helt enkelt, orkade inte bry mig.

Det var som om stenar lyfts från mina axlar. Det var så skönt, jag kunde slappna av och le. Ett sår mer eller mindre spelade ingen roll, därför fanns två röda strimmor på min bleka arm. Kanske skulle jag kunna flyga, så lätt kände jag mig.

Vad straffade jag mig för? För att jag varit glad, för att jag inte var normal, för att jag inte kunde äta, för att jag varit deprimerad, för att jag inte orkade, för att jag inte förstod varför Andy fortsatte prata med mig, för att...

Listan kunde göras oerhört lång.

Först när jag tagit in allt, kollat på blodet och reste mig upp för att gå insåg jag en sak som fick det att kännas som om allt blod lämnade huvudet. Jag kunde inte tänka.

Hur fan kunde jag vara så dum att jag glömt plåster?

...helvete, vad fan skulle jag göra?

Jag fick den här idéen under frukosten och har tråkigt, så mja... '-'
A drug store without a store: Åhherregud. Det hela började en torsdagsmorgon, faktiskt. Jag och Paulina gick på fördjupningsengelska (svårare engelska) och den var på morgonen. Vårat problem var att vi egentligen hade sovmorgon den dagen, så vi fick kliva upp vanlig tid och sen ha världens längsta rast i skolan...
Billie: Sommaren 2009. Jag hade precis börjat lyssna på Green Day och var helt besatt i Billie Joe Armstrong. Hängde hela tiden i rollspelsforumet på KPwebben och fick en idé att skapa en karaktär som kunde likna honom.
Afraid of livin' 'cause we might just think it's fun/So let's kiss in the dark, go where we like and do what we please/10 miles wide/Bleed it out: Jag behövde ett rollspel. Satt och lyssnade på random låtar i hopp om att komma på en handling. Lyssnade på The Downtown Fiction – Let's Be Animals, för jag var beroende av den och började bara skriva ihop en handling. En tjej nappade, hon hette Vannee (Vanessa egentligen), och även om vi inte kom långt alls blev jag kär i handlingen och så vidare. Startade ett nytt och dit kom Danne, men så hade han tydligen inte fattat att det var ett gay-roll så han stack .____________. (blev seriöst ledsen, haha </3)
It never ends: Återigen en rollspelshandling jag blev beroende av. Första var med Danne, men han gav mig inte den versionen av vampyren jag behövde (säger inte att han är dålig, han är jättebra, men jag behövde något mer) så jag skapade ett likadant rollspel. Den här tjejen kom dit, och det blev ett av mina favoritroll. Nu har hon slutat på KPwebben, är för gammal för det nu haha. Första inlägget till novellen hittar ni här!
Andra sidan om staketet: Dagen efter att jag sett Pojken i randig pyjamas. Vet inte vad som hände, men det var något som hände i mig efter filmen. Det går inte att förklara, för jag är rädd att använda fel ord.
Det var alla, tror jag. Någon ni tycker jag har missat?

Jag vet inte exakt hur allt gick till, vad som hade hänt, men Andy och jag låg på golvet i hans rum och bara kollade upp på taket. Vi hade ätit, jag hade ätit, jag var stolt över mig själv. Inget illamående – ingenting. Visst, det hade varit svårt ändå, hade svårt att svälja och var nära på att bryta ihop, men Andy kollade på mig hela tiden, sa att jag skulle klara det.

Jag klarade det.

Nu låg jag med huvudet mot hans mage, kände hans andetag, hörde hans hjärta slå. Det var lite svagt, var för långt bort, men det slog.

Alltid något.

Hans rum var mysigt. Jag gillade det. Mörkblå väggar, tre fönster varav en satt i en dörr utan handtag, alla persienner var nerdragna. Skrivbord intill en bokhylla vid huvudänden av sängen. Mjuk matta. Röd tv-hylla som passade in på något sjukt sätt, filmer, filmer, filmer. Hans älskade Tim Burton-samling, superhjältefilmerna...

Hans rum kändes tryggt, på något sätt. Som om ingen kunde ta oss, ingen kunde se oss, ingen kunde röra oss.

”Gillar du blått?”, frågade jag.

”Va? Åh, ja. Ja jag gillar blå. Gillar du blå?”
”Ja. Blått är fint.”
”Världens finaste färg. Fast rött är ju coolt också.”
”Coolt och fint är inte samma sak.”

”Näokej. Rött är fortfarande coolt.”
Blod är rött. Fan, jag ville gå till Andys badrum och leta upp något att skada mig med. Något borde han väl ha? Jag blundade, ville inte tänka så, ville inte gå iväg. Andy lekte lätt med mitt hår, som om han kände vad jag tänkte. Rätt sjukt, för om han gjort det skulle han ju säga åt mig att sluta. Jag misstänkte att han skulle säga det, i alla fall.

”Hur mycket är klockan förresten?”, frågade han.

Jag fiskade upp mobilen ur fickan och kollade. ”Nio.”
”Nio prick, några minuter före eller några minuter efter?”

”Tre minuter över.”
”Okej.”

Jag frågade inte ens varför det var så viktigt att veta, fastän jag undrade. Klart jag undrade – jag ville veta allt vad han tänkte på, vad han tyckte, vad han kände. Jag visste inte ens varför jag frågat, det hade varit rätt onödigt.

”Vad gillar du för musik?”
Andy var tyst en rätt lång stund innan han svarade. ”Allt möjligt. Typ allt förutom all pop-skit som går på radio. Jedward, till exempel – hatar allt med dem. Visst, deras humor är väl okej, men de suger och ser fåniga ut och låter som ekorrar.”

”Men dina favoritband då?”
”Just nu är det Escape The Fate, Slipknot, Bring Me The Horizon... sånt liksom. Det varierar, men mest dem. Du då, vad brukar du lyssna på?”
”Rise Against och Three Days Grace.”
”De är bra.”

Jag nickade ivrigt och halvsatt upp, stödd på ena armbågen. ”Favoritlåt med Rise Against?”
”...oj. Jäklars, kan inte säga en. Älskar alla.” Andy lade armarna bakom nacken och kollade på mig med ett leende. ”Fast just nu är det nog Savior.”

”Three Days Grace då?”
”Ännu svårare. Just like you, kanske. Avgudar en massa låtar från Life starts now-albumet. One-X är bland de bästa album jag hört.”
”Vilka är alla bra album du hört då?”
”De bästa är helt klart The drug in me is you med Falling In Reverse, Dying is your latest fashion med Escape The Fate och There is a hell believe me I've seen it blablabla med Bring Me The Horizon. Och Folie à deux med Fall Out Boy!”

Jag kände knappt igen något av albumen eller artisterna, men det spelade ingen roll. Jag lyssnade knappt på vad han sa, lyssnade bara på hur hans röst lät, såg hur mycket han älskade musik. På honom lät det som om det var det bästa som fanns i hela världen. Jag älskade glittret i hans ögon, det fick honom att se ännu mer levande ut.
Som om han hade något att leva för.

Hade jag det?

Jag hatade de där tankarna, de tankarna som ville att jag skulle hoppa framför ett tåg, skära upp handlederna och inte sätta på plåster, hämta ett rep och knyta om i kroken i garaget.

Det blev svårt att andas. Jag stod inte ut. Jag reste mig upp och försvann ut ur rummet, hittade badrummet väldigt snabbt.

Mina händer skakade och synfältet var suddigt. När jag kände efter skakade faktiskt hela jag. Jag fällde snabbt upp toalocket och hann inte ens undra över varför vattnet var blått innan jag spydde upp middagen.

Någonstans mitt i all panik måste jag ha glömt att stänga och låsa dörren, för jag kände ett par händer stryka mig över ryggen. ”Såja”, viskade Andy mjukt och strök mig över håret.

När allt var ute torkade jag snabbt av munnen och sjönk ner på golvet, lutade mig mot ett skåp. Jag kände mig så jävla patetisk och dum och jag hatade mig själv. Jag brydde mig inte om att Andy var där när jag började gråta, för jag kunde helt enkelt inte stoppa tårarna.

Han var en klippa. Seriöst, alltså. Han städade snabbt upp och försvann en kort stund, kom tillbaks med ett glas vatten. ”Drick”, sa han gav glaset till mig. Jag torkade tårarna med en handduk som råkade hänga precis vid mitt ansikte. Mina händer skakade fortfarande när jag tog emot glaset och drack försiktigt. Det kändes kolsyrat, typ som Loka, och när det gick bra att dricka drack jag upp hela glaset kanske lite för snabbt än vad som var bra. Jag hade inte insett hur törstig jag var.

Andy fick mig att resa mig upp och fick nästan släpa mig till hans sovrum. Han bäddade ner mig i sängen och lade sig intill, höll om mig hårt. Jag visste inte varför jag skakade, om jag frös, men det kändes enklare när Andy fanns där. Som om jag skakade mindre.

”Håller du på att bli sjuk eller var det för att du åt?”
”För att jag åt, tror jag”, fick jag fram, rösten var knappt högre än en viskning. Jag trodde i alla fall inte att jag höll på att bli sjuk.

Andy sa inget om det, höll bara om mig. Det kändes bra, att han var där och brydde sig. Ingen annan skulle ha gjort det, särskilt inte jag. Hade jag varit ensam hade jag spytt tidigare, varit noga med att utplåna alla spår av vad som hänt, gått in på mitt rum och med på tok för hög volym på stereon hade jag skärt mig.

Jag skar mig inte bara för att det var skönt, för att se om jag fortfarande levde (ibland blev jag faktiskt osäker på det). Nej, jag skar mig för att straffa mig. Allt jag gjorde var fel och jag behövde straffas för det; om jag var glad – fram med rakbladet. Om jag var ledsen – samma sak. Om jag lät klassen mobba mig, om jag ens tänkt tanken på att säga ifrån, om jag ätit, om jag inte ätit, om jag varit tyst, om jag pratat – straffas. Det var så klassen gjort mot mig, fått mig att tro att allt jag gjort var fel.

Jag kom fortfarande ihåg tiden när jag hade en kompis och alla var snälla. Simon hette han. Vi var rätt lika när vi gick på förskolan, ibland trodde föräldrar och fröknar att vi var tvillingar. Ibland såg vi nästan ut som varandra, ibland var det mer personligheten. Vi lekte ganska ofta, trivdes tillsammans och alla var så glada.

Sen kom slutet av trean. Då var det inte okej att leka, inte okej att hålla hand, särskilt inte med killar. Jag och Simon brydde oss inte, vi fortsatte som vanligt. Vi brydde oss inte om klasskompisarnas kommentarer – liksom, de var bara avundsjuka.

Sedan flyttade Simon, lämnade mig kvar med ingenstans att ta vägen. Jag var lite mindre än alla andra, nästan huvudet kortare än de flesta. Det var kanske då allt började.

Det var inte direkt mobbning då. Utfrysning och elaka kommentarer. Jag trivdes bra själv och det andra var jag van vid. I femman kom knuffarna och krokbenen och värre kommentarer. Jag var förvirrad det året.

Det blev bara värre under sexan.

I sjuan skar jag mig för första gången. Jag hade tråkigt, mådde dåligt och ville bara testa. Just där och då hade jag inte vetat om, att den där lilla bloddroppen som kom från såret som sved som fan, skulle bli ett beroende.

Jag vet inte varför jag tänkte på allt det där just då, men så var det. Jag vände mig om och tryckte ansiktet mot Andys tröja och grät. Förut hade det varit tårar för att jag var så dum i huvudet – nu grät jag för att jag var så jävla glad över att jag hade Andy.

Otur för mig förstod han inte det, inte då i alla fall. Fast det spelade egentligen ingen roll att han inte förstod. Han förstod senare, och det var allt som spelade roll.

Gå in på den här länken, läs hela inlägget och skriv en fin kommentar. Ian är så duktig på att skriva att hon förtjänar det!