Give me blood meow

Vad är det egentligen? Man har ju fått höra när man var liten att det är fjärilar i magen och allt är gulligull.
- en känsla man kan känna på olika sätt

Jag är yr när jag läser dina sms. Du får mig att le med dina "Älskar dig <3" när jag sitter på bussen. Det gör ont i mig att du ska flytta från Sverige under två år, och jag som tycker att du bor för långt bort redan nu. Jag har drömt om dig (även om det var helt jävla sinnesrubbat, haha). Jag älskar dig och dina frågor jag inte förstår mig på. Jag förstår inte hur du kan få mig att känna mig som någon när jag egentligen inte är det. Jag sitter och skakar när jag väntar på svar på någon fråga jag bara var tvungen att ställa, vill inte läsa det du skriver (även om du aldrig - hittills - har skrivit något taskigt eller negativt, utan bara så söta saker att man dör).
Edit; Jag sa sanningen till dig. Du svarade på min fråga också. Fan, jag är så jävla lättad och kan fan flyga nu, hedersord!

Nu har jag bestämt mig hur jag ska göra.

Mikey~

Allt var så... jag vet inte om det går att beskriva i ord. Allt var liksom luddigt, vitt. Det fanns inget att se, inget att undra över. Jag kände ingenting, det gjorde inte ont någonstans.

Om det var döden så ville jag gärna stanna kvar där. Jag hade inget emot att inte känna något alls.

Som på kommando började det sticka i fingertopparna och tårna. Det vita blev svart, det luddiga blev normalt. Jag kunde höra ett pipande ljud, kunde höra ljudet av andetag, kunde höra... snarkningar? Jag brukade väl inte snarka?

Jag kunde röra på fingrarna. Sakta men säkert kom känseln tillbaka till fötterna, kröp sig uppför benen, fick det att kittla och klia. Samma sak hände med armarna. Ögonlocken kändes tunga och jag hade inte ork nog att öppna ögonen, inte än. Jag svalde hårt, försökte att inte störa mig på det pipande ljudet eller att något satt fast i min näsa. Det stack lite i armen också.

Vad hände med det där att inte känna något alls? Det hade ju varit härligt. Nu kunde jag känna hjärtat slå, lakanet under mig.

Jag öppnade långsamt ögonen och såg upp på ett vitt tak. Det måste vara ett tak, i alla fall. Eller så var himlen helt enkelt täckt med moln. Helvete, det gick ju inte att tänka, det var segt som cement i mitt huvud. Jag vred lätt på huvudet och såg någon sitta på en stol, lätt tillbakalutad och sova. Jag antog att han sov i alla fall, eftersom det inte var från mig snarkningarna kom.

...Frank?
Fan, vart var jag egentligen?

Jag stönade lågt och försökte sätta mig upp, men det gick inte så bra så jag gav upp. Jag drog en hand över ansiktet. Det borde vara olagligt att ha så ont i huvudet som jag hade just då.

Vad gjorde jag på ett sjukhus? Jag var ju död. Och vad i hela världen gjorde Frank där?

Apropå Frank så började han att vakna till. Han sträckte på sig och gäspade stort, öppnade ögonen och såg på mig. Han ryckte till. ”Mikey!”

Fan, jag hade saknat när han sa mitt namn. Saknat hans röst, saknat hela honom. Men vad gjorde han där? Snälla säg att han inte var död, han med. Och varför fanns sjukhus på andra sidan, mådde man inte automatiskt bra, liksom återställs som innan man förstörde sig själv?

Om inte...

Om inte någon hade hittat mig. Åh, Frank... nej. Snälla säg att det inte var så.

Jag började bli normal igen, började komma ihåg, började känna efter, och jag levde. Jag var redan irriterad på det där pipande ljudet som inte kunde vara annat än mina hjärtslag.

Jag blundade hårt, vred undan ansiktet och försökte kämpa tillbaka allt jag kände just då. Förstod Frank inte att den som försökte ta livet av sig ville dö? Det gjorde så jävla ont, för nu var allt kört. Jag skulle inte kunna bo själv, jag skulle flytta någonstans och JAG VILLE INTE.

”Mikey?” Frank reste på sig och satte händerna på sängen.

”Varför, Frank?” Min röst var hes, som om jag inte pratat på evigheter. Hur länge hade jag legat där?

”Mikey...”

”Fattar du inte?” Tårarna steg i mina ögon, och jag gjorde inget för att hindra dem från att falla. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. ”Fan...”
”Ssch, Mikey, gråt inte...”
Jag ville fråga honom varför han grät då. Jag ville fråga honom hur han hade kunnat sätta mig till den här världen och hur han kunnat lämna mig sådär. Det var så mycket i mig just då, förstod han inte det?

”Varför?” Jag kunde inte säga mer än så, klumpen i halsen höll på att kväva mig. Frank verkade förstå i alla fall.

”Jag vet inte”, viskade han och strök mig över kinden med pekfingret. Jag lät honom. ”Jag vet faktiskt inte. Jag... jag kände bara att något var fel, så jag gick till skolan för att leta efter dig, för att se att du mådde bra, men du var inte där. Mikey, kan du tro att trots allt jag gjort så älskar jag dig?”
Jag skakade på huvudet. ”Frank...”
”Nej. Lyssna. Snälla. Jag struntar i om du hatar mig eller inte, jag struntar i hela jäkla världen, men -”
Jag drog honom intill mig, pressade mina läppar mot hans. ”Jag sa åt dig att hålla tyst”, mumlade jag, och han slutade protestera efter en kort stund. ”Jag vet. Frank, tro mig, jag vet. Men snälla, var bara tyst. Vi kan prata sen.”
Han nickade och flyttade läpparna till min panna. ”Lova bara att inte dö från mig. Aldrig någonsin.”
Jag svarade inte, kramade honom bara hårt. Satt där i sängen med armarna om honom, blundade, och kände mig för första gången trygg för första gången på evigheter.

---

Jag har råkat lova Selma att skriva en novell som jag tyvärr inte kan nämna för er här och nu.
A) Skriva den där freakin' novellen och ni får stå ut utan den här bloggen så lång tid det tar och typ, få inlägg när jag kan skriva på någon annan novell?
Anledningen till att jag inte kan lägga upp just den novellen är enkel - det är en fortsättning på en liksom serie. Jag började på den 2009, och URSÄKTA MIN FRANSKA MEN JAG ÄR DIKTATOR - de fyra första delarna är så dåliga att jag dör. Jag vill helt klart skriva om dem någon dag och lägga ut här, och jag får inte avslöja den idén jag har nu för den är hemlig tills jag lagt ut första inlägget på KPw.

Det här blir kort, men jag lovar att det kommer mer om en stund! (Kanske imorrn eller så.)

I A drug store without a store - del 21 har jag lagt till ett pyttelitet stycke, så nu står det såhär i slutet istället:
Ni ser skillnaden va?

Frank~

Jag hade den skumma känslan i magen att något var fel igen. Jag avskydde att jag bara kunde sitta hemma och göra ingenting, kunde inte ta reda på hur det var med Mikey och så vidare.

Mikey. Det gjorde fan ännu ondare i magen. Snälla säg att det inte hade hänt honom något.

Jag visste inte ens hur det var med honom. Åh, jag hatade mig själv. Jag kunde inte hata honom, men jag kunde hata mig, och Katie. Fan, hon fick vara med honom, han ville det tydligen, hon fick krama honom, kyssa honom, höra hans underbara skratt.

Nej, inget av det jag kände för honom hade försvunnit, och jag tyckte att det var konstigt. Jag tänkte ofta på det, på honom, på allt.

Så kom den där dagen. Jag orkade inte stanna hemma längre, orkade inte tröstäta glass framför dramaserier på tv:n. Jag var tvungen att se så att allt var okej.

Nu när jag väl hade bestämt mig stängde jag av tv:n, gick ut i hallen och slet på mig skor och jackan och sprang nerför trapporna, ut på gården. Jag ville bara se så att Mikey mådde bra, men jag hade ingen aning om vart jag skulle börja leta. Skolan lät som en bra idé, vågade ändå inte riktigt gå hem till honom, inte just då i alla fall.

Så, jag stack mot skolan och hoppades intensivt på att alla lärare skulle vara någonannanstans. Att vara avstängd suger, helt enkelt.

 

Katie~

Hade jag vetat att Frank skulle stoppa en i korridoren hade jag antagligen sprungit och gömt mig.

Jag blev helt sjukt jävla rädd när någon tog tag i min arm och drog mig lite avsides, och jag fann mig själv stirrandes in i Franks ögon.

”Katie. Var är Mikey?”
...Frank. Mikey. Förhållande. Alltså... euw.
”Släpp mig.”
”Katie, snälla...”
”Släpp mig, annars skriker jag, högt. Jag menar allvar!”
Han släppte min arm. ”Svara bara, jag lovar att gå snart. Vart är Mikey?”
”Jag vet inte.”
”Du... vet inte?”

”Nej. Han är inte i skolan – ta-daah! Jag har ingen jävla aning om vart han är, och jag bryr mig inte heller.”
Det var svårt att läsa av Franks uttryck. ”Katie. Om jag säger att jag tror att nåt är fel... hur reagerar du då?”
”Fel med vad?”
”Mikey.”
Jag blev tyst. ”Jag skulle nog bli orolig”, sa jag osäkert efter en stund.

”Okej. Jag tror att det är nåt som är fel med Mikey. Det är därför jag frågar. Vet du om han är hemma eller nåt?”
”Ingen aning, men vart skulle han annars vara?”

Frank kliade sig besvärat i nacken. ”Jag vet inte. Tack för hjälpen, måste gå innan nån ser mig här.”
Fan. Jag kunde inte bara vara ovetandes, det visste jag när han vände sig om för att gå. ”Jag följer med.”
”Det gör du inte.”
”Jo, det gör jag visst det.” Om något hänt Mikey var det antagligen mitt fel, men det kunde jag ju inte förklara för Frank.

”Om du inte ens bryr dig tillräckligt för att veta vart han är, varför ska jag då låta dig följa med?”

”Om du brydde dig om honom skulle du inte ens ha tänkt på ett förhållande med honom.”
Slag under bältet. Jag såg hur ont mina ord gjorde, och Frank kanske inte ens förtjänade det, men jag hade slutat bry mig. I alla fall slutat bry mig om Frank. Mikey var en helt annan sak.

”Vi säger såhär – du får följa med om du lovar att berätta precis allt som hänt sedan jag försvann.”
”Allt?”
”Allt.”
”Hela sanningen?”
”C'mon Katie, vi har inte hela dan på oss!”
Jag svalde hårt och följde efter honom. Lika bra att han fick veta, kanske.

Jag berättade allt. Ja, till och med att det var jag. Även om jag sa att jag inte vetat att det skulle bli som det blivit såg jag hur förbannad han blev, fastän han inte sa något. Blicken, händerna som knöts så hårt att knogarna vitnade...

Hjälp mig.

”Du vet att om nåt har hänt Mikey så är det ditt fel, va?”, sa han. Det lät som om han försökte låta bli att skrika.

Jag svalde hårt och nickade.

Fan. Vad hade jag gjort?

"Aaaah :OOO och jag gillar det :DD
:D♥
"Nu vill ju jag ha en kram D:"

Du är tamigfan en av de visaste människorna i världen, mr. Playin'-with-a-fridge. Åh, man vill bara krama honom ♥

Förlåt att det tog tid! Hann helt enkelt inte med, but I'm back bitches!!!

Förlåt för alla onödiga inlägg, men det går segt att skriva och jag börjar knarka nya låtar hela tiden (You Me At Six – Loverboy ♥), vilket stör koncentrationen ännu mer. Lovar att skriva klart ett inlägg till er när jag kommer hem idag, hedersord!

"Om det sen kommer ut att han är Franks son också så undrar man ju vad som kommer hända. Är jag elak som sitter och ler nu? ;D"

"Men... hallå, han har ju gått runt och hånglat med Katie hela dagarna, ingen som tänker på det eller? -.-"
Förlåt för förvirringen :c

En dödssjuk pojke med en sjukdom som äter upp honom inifrån. En hund som har blivit misshandlad. En flicka som har cancer och hennes största dröm är att träffa Justin Bieber. Bilderna är många.
Ja, jag tänker mycket idag, har jag märkt.

Snälla ni, överreagera inte som min kompis gjorde. Hon missförstod bilderna.

Jag började fundera på det där lite random. Vart går gränsen till egoism?

"Den där sista kommentaren du svarade på kanske syftade på Mikey och inte Frank...
...vänta, nu blev jag förvirrad. Men det gör ju inget om Katie och Mikey håller på, för det är ju lagligt? Liksom, Frank och Katie är fel och Frank och Mikey är fel och där trillade poletten ner. BINGO! HAHAHA, förlåt, jag missförstod Ian. Tror jag.

"Jag tyckte det där lät som en väldigt bra början, fast det ser inte jättebra ut att skriva kommatecken innan "och" men annars ;)"
"Ja, jag vill läsa "10 Miles Wide" :D
Då blir det ost i fortsättningen 8D
Jag vet, jag är hemsk :c
"Men... hallå, han har ju gått runt och hånglat med Katie hela dagarna, ingen som tänker på det eller? -.-"

Mikey~

Det var på engelskan något hände. Det knackade på dörren, och hela klassen kollade in.

”Kom in”, sa Frank, som satt och vägde på stolen med fötterna på bordet. Dörren öppnades, och jag blev chockad över att se rektorn där. Eller, det var väl inte så chockerande – det som fick alla viskningar i klassen att tystna var att han hade knutna nävar, vitt ansikte och hans ögon skulle antagligen kunna skjuta blixtar om han bara försökte.

”Frank, får jag prata med dig en stund? I enrum?”

Frank var tyst en stund. Han såg mest oförstående ut, kanske lite rädd också. ”Visst...”, sa han osäkert och kom på fötter. ”Ehm... ni kan fortsätta jobba där ni är, spara frågorna till när jag kommer tillbaka.”
Tystnaden höll tills dörren stängdes efter dem. Alla frågade samma sak – vad hade Frank gjort som var så hemskt att rektorn såg sådär förbannad ut?

Jag satt och tryckte in naglarna i handflatorna, för ja, jag var orolig. Och rädd. Och förvirrad. Det kändes inte bra, det sa min magkänsla. Men vad fan var fel då?

När dörren öppnades väntade sig alla att Frank skulle komma in dit med ett leende, fråga vilka idioter som behövde hjälp, men det var biträndade rektorn som sa att Frank inte kunde komma tillbaka, så vi fick sluta tidigare. Jag har aldrig varit med om att det varit tystare i klassrummet än då.

”Men vad väntar ni på? Gå ut, ta er frihet?”
”Miss...”, sa Mary försiktigt. ”Vart tog Frank vägen?”

”Han... han hamnade i ett möte och kan inte gå ifrån. Det kan nog ta ett tag därborta.”
Hon ljög. Jag visste det.

Det lät som om Frank aldrig skulle komma tillbaka.

 

Hur det kommit ut varför Frank var borta var det ingen som visste, men helt plötsligt var det en massa folk som visste att han haft ett förhållande med en elev. Men vem? Var det någon från hans klasser – en trea? Nej usch, Frank skulle aldrig göra nåt sånt. Men vem?

Det gjorde så jävla ont i magen. Var det mitt fel att Frank var borta från skolan?

Dagen därpå kom bomben. Han var tillsammans med Mikey. Det där psykot i nian, ni vet? Alla stirrade på morgonen, men just då förstod jag inte varför. Inte förrän den första kommentaren kom.

Jag skulle aldrig glömma det. Jag stod vid mitt skåp och försökte komma ihåg vilket ämne vi hade, men det var så rörigt i mitt huvud att jag inte visste vad jag skulle göra. Någon knuffade till mig, och jag skulle vända mig om och fräsa något otrevligt, men jag frös snarare till is.

”Bögjävel, stick hem så man slipper se dig!”

Allt kaos i huvudet (och korridoren) tystnade, och jag kunde inte tänka. Bara en enda tanke for genom mitt huvud – De vet. Jag hoppas att de inte vet hela sanningen, men de vet.

Det var där helvetet tog över. Kommentarerna som haglade över mig, knuffarna.

Frank hade gjort skolan uthärdlig, och nu var han borta. Jag ville bara dö.

 

Det blev bara värre. Jag tänkte att om jag stod ut, bara ignorerade dem, så skulle allt bli bra.

Frank hade förstört alla de chanserna. Om jag sagt att jag var gay och tillsammans med vemsomhelst förutom Frank, så hade det tillslut blivit bättre. Nu var det just Frank.

Det var så illa att jag bröt ihop flera gånger om dagen i skolan och grät tills jag somnade när jag kommit hem. Det var hemskt. Till slut gick jag runt som någon zombie hela dagarna, orkade inte bry mig om knuffarna och slagen och sparkarna och kommentarerna. Innerst inne visste jag att det inte var mitt fel, att det här var Franks fel alltihop, men det var så lätt att glömma, när man låg under täcket på soffan och önskade att man var död.

Fan, det var Franks fel att jag existerade. Franks fel att mamma blev deprimerad. Franks fel Franks fel Franks fel. Jag kunde säga en massa saker som var Franks fel, men det jag anklagade honom mest för, det var att han skapade mig, han fick mamma att bli deprimerad och därav göra mitt liv till ett helvete. Alltså var allt som hänt, allt som gått fel, hans fel.

Hade jag trott att det inte kunde bli värre, så hade jag fel.

"Du nu skriva mer Ò.Ó (vilket betyder ungefär samma sak som, det där var en riktig bra kombination av det bästa från de två alternativen, och jag längtar tills du skriver mer :D)"
"Men men som hon gör!
Ojoj, hur ska detta sluta?

Jo, kommer ni ihåg It never ends jag bad er läsa och välja mellan två olika starter?

Jag vet inte varför jag berättar det här. Kanske för att jag är trött på att vara tyst. Ni är väl förvånade för att jag sa att jag skulle berätta? Jag såg det ju i dina ögon, alldeles nyss.

I alla fall, jag vet inte varför jag gör ett nytt försök. Förväntar jag mig att ni ska tro på sanningen nu, sluta upp med att kalla mig för lögnare och rymling? Jag vet inte vad jag förväntar mig. Människor är roliga på det sättet, att man aldrig vet vad som rör sig i deras huvuden. Man vet aldrig vad de kan hitta på.

Är ni redo för sanningen nu? Om inte kan jag gå, men jag kommer tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka.

Det här är vad som hände när jag försvann sådär spårlöst. Är det därför ni är så arga på mig – för att jag fick er att framstå som dåliga? Shit, ta det lugnt nu, jag undrade ju bara.

Det här är sanningen. Allt har hänt på riktigt.

 

Vad som hade väckt mig, det visste jag inte riktigt. Jag vaknade bara till, blinkade några gånger.

Madrassen var så sjukt skön...

...men den var inte min. Det doftade annorlunda.

Jag satte mig upp med ett ryck som fick det att susa och snurra i huvudet. Jag bet mig själv i tungan för att inte stöna, och jag satt helt stilla och blundade hårt, försökte få yrseln att sluta.

Vad hade hänt, vart var jag? Jag mindes inte ett skit av gårkvällen, förutom... Andy... Andy hade något med det hela att göra, men sängen luktade inte som honom heller.

Någon blondin, skratt... men efter det? Och vem fan var blondinen?

Jag drog en hand uppför nacken och upp i håret, men något stoppade mig. Det gjorde ont. Jag drog handen över halsen igen, och allt svartnade nästan framför mig, och jag kände paniken stiga.

Helvetehelvetehelvete, vad hade hänt, vad hade jag gjort?

Men, när jag rörde vid halsen och försökte känna, det kändes som om jag ramlat, elller...

Och minnena kom tillbaka med full kraft.

Festen igår. Vadet. Pam. Hon ville att jag skulle följa med hem till henne. Kyssarna. Sovrummet, och...

Hon bet mig. Hon bet mig faktiskt! Det var inte som när mina småsystrar bet mig, eller den där sjuka tjejen jag hade ett tag, för Pam... hon sög i sig mitt blod.

En enda tanke fanns i mitt huvud - att ta mig därifrån. Den där tjejen kunde vara störd eller något, inte fan visste jag, men vad det än var så kunde jag inte stanna.

Jag lyckades resa mig upp och gick mot dörren, öppnade den, och hon satt precis utanför, på en stol. Pam. Jag bara stirrade på henne, kunde liksom inte riktigt röra mig.

"God morgon", sa hon med ett leende. "Eller snarare god kväll, sömntuta. Solen gick nyss ner."

Jag stod bara och stirrade på henne.

"Är du hungrig?"

Var jag det?

"...törstig då?"

Helvete, jag kunde inte prata.

Pam reste sig upp från stolen och kollade nyfiket på mig. "Jag tror att du borde äta."

Vad fan var hon?
Hon suckade. "Om du inte går till köket så kan jag tvinga dig."

Jag tog ett försiktigt steg framåt, som för att se vad som skulle hända. Hon log bara uppmuntrande och tog några steg åt sidan för att inte stå ivägen. Trots att det kändes obehagligt att inte kunna se henne så gick jag ändå.

I köket stod vi mest och såg på varandra. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, för ja, jag var rädd. Vem var hon? Vad var hon?

"Jag förstår inte", sa jag efter en stund. "Vad är du?"
Det blev tyst. Pam gick fram till mig och fick mig att sätta mig ner på en stol och lutade sig sedan fram så att hennes ansikte bara var några centimeter från mitt. "Vad tror du?"
"Jag... jag vet allvarligt talat inte."

"Är du rädd för mig?"
Jag nickade.

"Var inte det, Oliver." Hon gav mig en lätt puss på munnen och backade sedan.

"Du svarade inte på min fråga."

"Du vet egentligen svaret."
Jo, jag visste. Ordet fastnade i halsen och ville inte komma ut. Jag satt och svalde hårt och till slut sa jag det, och ordet skar genom tystnaden.

"Vampyr."

Det gick tre dagar. Varken mer eller mindre. Jag struntade i skolan, hade låst dörren och satt för den där kedjan som aldrig användes (för säkerhetsskull – det var ju därför den satt där, för att man skulle känna sig säker), låg bara under ett täcke och sov, eller så kollade jag på film. Telefonen ringde minst tusen gånger, men jag svarade inte. Det plingade till och med på dörren, men jag kröp bara längre ner under täcket och höll för öronen. Jag hörde Frank ropa genom brevinkastet, han sa att han ville prata. Jag ville skrika åt honom att fara åt helvete och aldrig mer komma tillbaka, men jag låtsades att jag inte var hemma istället. Han kunde gott få plågas mer. Det här var ju trots allt hans fel. Och mammas. Varför blev ALLT hon gjorde fel?
Jag hatade henne mer än jag någonsin gjort förut. Tillsammans med Frank hade hon fått in mig i den här hemska världen som bara var ett helvete och en plåga. Frank var nog mest skyldig, för det var han som fått mamma att bli så deprimerad – jag förstod det nu. Men det betydde inte att jag hatade henne mindre för det.

På den tredje dagen ville jag visa hur mycket jag hatade honom. Jag gick till skolan, ägnade honom aldrig en blick, och jag var med Katie hela tiden, lät henne aldrig låta mig gå, och hon verkade inte ha något emot det. Jag kände Franks blickar i ryggen när jag kysste Katie.

Ja, så lite betyder du, Frank. Precis sådär äckligt lite. Är du stolt nu Frank? Är du stolt över vad du gjorde?

Jag hoppades på att han bara skulle släpa bort mig från skolan, tvinga mig att lyssna på honom, kyssa mig. Jag skulle inte ha kämpat emot, skulle inte ha sagt nåt.

 

Katie~

Jag förstod inte den där ilskan och kylan Mikey började utstråla när han kommit tillbaks till skolan. Jag förstod inte Franks längtande och sårade blickar mot Mikey varje gång de befann sig i samma rum. Jag förstod inget alls.

Något med Mikeys uppsyn fick mig att låta bli att fråga, bara vara med honom och gå runt och vara sjuk av oro. Något var ju fel, det kände jag, men vad? Vad hade hänt mellan Mikey och Frank? Det var ju uppenbart att Mikey var förbannad och att Frank var... sårad? Hemskt var det i alla fall.

Jag hade missat att vi hade läxa i engelskan, och Frank hade inga kopior just då, så han bad mig att gå till lärarrummet efter sista lektionen och så kunde jag få kopian då.

Jag kunde inte hata Frank, för på sätt och vis förstod jag nu hans reaktion. Vem ville riskera att förlora jobbet på grund av en elev? Inte ens han skulle göra det. Jag pratade med honom igen, och han såg rent ut av sagt lättat ut. Han kanske inte klarade av tanken att det fanns någon som tyckte illa om honom pågrundav han själv. Vuxna kunde väl också känna det där behovet av att passa in, eller något sånt?

Usch, jag fick dåligt samvete.

I alla fall, jag skulle knacka på dörren till lärarrummet när jag såg en lapp upptejpad på den. KATIE stod det på den, och jag läste vidare.

Jag är tvungen att gå av personliga skäl, så jag kan inte ge dig läxan. Tro bara inte att du kommit undan nu! Dörren är upplåst och läxan ligger på mitt bord. Jag märker om du varit där eller inte. /Frank

Jag skakade lätt på huvudet med ett leende när jag testade att trycka ner handtaget. Dörren svängde upp, och doften av kaffe slog mot mig. Jag klev in och kollade runt efter Franks bord.

HÄR ÄR DET stod det på en annan lapp som var uppklistrad på en hylla ovanför ett bord i samma handstil som lappen på dörren. Brevid läxpappret hade någon skrivit Precis där och en pil mot pappret med blyerts.

Trodde han att jag var dum i huvudet eller? Högst antagligen ja.

Min blick gled hela tiden till den osorterade högen med papper, mappar och böcker i högra hörnet på bordet. Jag ville så gärna kolla om det fanns något intressant där, något alls. Liksom, Frank hade väl ett liv?

Jag kunde inte låta bli. Försiktigt kollade jag igenom några av papprena, och jag fick panik när ett av dem föll till golvet. Tänk om han kom ihåg exakt vart den legat och anklaga mig för att rota bland hans grejer?

När jag tog upp den kände jag att lappen blivit ihopknycklad ett antal gånger, och nyfikenheten tog över hand. Jag slätade ut pappret yttligare och läste igenom. Ganska snabbt förstod jag att det var en lista, och jag blev chockad över att se mitt namn på en av punkterna.

”Katie. Hon gillar Mikey, men Mikey är min. Bara min. Hon vet det inte, men kommer Mikey hålla tyst?”

Jag stod och stirrade på orden länge, och verkligheten slog mig i magen som en knytnäve.

Det förklarade ju allting. Mikey och Frank var... tillsammans. Mikeys väldigt många besök hos Frank... ville jag veta vad de gjort?

Usch. Usch! Mikey var ju MIN! Inte Franks! Inte någon annans! Det var nästan värre än att Frank avvisat mig.

Jag vägrade låta tårarna ens stiga i mina ögon. Det var inte värda det. Och de skulle inte få komma undan med det heller.

Ett leende dök upp på mitt ansikte när galenskapen tog över – jag tänkte inte på konsekvenserna av det jag skulle göra när jag letade upp rektorns rum för att skjuta in lappen under dörren.

Bara utifallatt någon skulle få för sig att säga att det var jag.

Så under inlägget är det en reklam med en ung tjej och en lika ung kille som står och tittar romantiskt på varandra som nått slags "Perfekt" par. Sen är din novell så helt tvärtom så det blir skrattretande xD

Jag var tvungen att berätta för Mikey. Det var... nej, jag kunde inte bara strunta i det. Det var oacceptabelt.

Hur berättar man sånt, att den man är kär i är ens pappa?

Åh herrejävlar vad jag mådde illa. Inte så att det kändes som om jag skulle spy (fast det hade varit enklare då, enklare att bara få bort), utan bara illamående.

Det fanns inget bra sätt att ta det på, och jag fick helt enkelt vara beredd på allt. Ja, till och med att han skulle hata mig.

Ett hugg i magen. Let's do this.

 

Mikey~

Jag var förvirrad. Det var jag van vid – det var sakerna jag var förvirrad över som förvirrade mig. Nu förvirrade jag mig själv också, med mina förvirrade tankar. Vad förvirrat det blev, jag måste verkligen sluta tänka så förvirrat så slapp jag bli mer förvirrad än vad jag redan var från början.

Det som fick mig att bli så förvirrat var att Katie verkade... annorlunda.

Och så Frank. Han såg, helt ärligt talat, livrädd ut när han såg mig och sprang nästan därifrån. När jag kommit till lärarrummet för att fråga efter honom var han distraherad och sa att han hade för mycket att göra. Det fick mig att gå därifrån och tänka att jag aldrig mer skulle prata med honom. Det var därför jag gick utan ett ord när han hittade mig på rasten efter det.

”Kom igen Mikey, prata med mig!”
”Du vill ju inte prata med mig.”
”Jag söker ju verkligen upp dig för ingenting, eller hur? Snälla, det här är viktigt.”
Jag suckade, stannade och vände mig mot honom. Han såg blek ut, och ilskan sjönk snabbt undan och jag blev bara orolig för honom istället. ”Vad är det?”
”Ehm, det kan vi inte ta här... följer du med ut en stund?”
”Men... men jag har ju svenska snart...”
”Det här går snabbt. Snälla?”
Jag ryckte lätt på axlarna och följde med honom ut, gick till och med utanför skolgränsen, stod där lärarna (och eleverna) antagligen brukade röka på raster. Frank skrapade lätt med foten i marken och kollade ner, såg ut att försöka fundera ut hur han skulle säga det han nu hade på hjärtat.

”Alltså, Mikey... fan, det här är för svårt.” Han drog händerna genom sitt hår, lät dem stanna där som för att hålla kvar huvudet på plats när han vände upp ansiktet mot himlen. Allt om honom skrek att det var något som var hemskt hemskt fel, men jag skulle aldrig kunna hjälpa honom om han inte sa något. Jag gjorde ett försök att gå fram till honom, lägga armarna om honom, klappa honom på armen, vadsomhelst.

Han backade. Han backade, och han såg skrämd ut. Jag drog tillbaka handen som om jag fått en elstöt och såg sårat på honom.

Jag förstod nu. Han skulle säga att han inte ville riskera sitt jobb för min skull, ville att det skulle ta slut mellan oss. Han kunde bara inte säga det, för han visste hur sårad jag skulle bli – han ville ju fortfarande vara allas lilla älskling.

”Mikey...”
”Säg det bara. Snälla. Jag orkar inte vänta.”
”Jag...” Han suckade och såg bedjande på mig. ”Lova att lyssna från början till slut, och avbryt mig inte, snälla? Du måste förstå... du måste förstå...”

Hade jag fel?

Han började att berätta. ”För flera år sen träffade jag din mamma, och well... vi var tillsammans. Bara för sommaren, trodde jag, även om hon ville annat. Det skulle ändå inte funka, vi bodde inte alls nära varandra och så vidare. Den sista kvällen innan jag skulle åka igen försökte hon säga något till mig, bara det att jag inte lyssnade. Idag vet jag. Hon var gravid. Visst, barnet skulle kunna tillhöra vem som helst – låt mig prata klart! Okej, förlåt, det lät som om jag menade att hon låg med alla, men låt mig prata klart. Som jag sa – jag kunde inte veta om hon hade en pojkvän eller inte, fastän hon var oskuld när jag träffade henne. Du... Mikey, förhelvete, jag är din pappa.”

Jag stod bara och kollade oförstående på honom. Det han sa gick inte in i mitt huvud. ”Va?”
”Kommer du ihåg när jag stack dig i fingret för att ta reda på vilken blodgrupp du hade? Jag ljög. Jag skulle ta faderskapstest, och man behöver lite blod för att kolla DNA och sånt, och det kunde jag ju inte säga till dig. Liksom, du skulle tycka att jag var helt jättekonstig om jag bara 'Hey Mikey, jag överreagerar mot allt och alla och tror att jag är din pappa för jag låg med din mamma förut – kan jag få lite av ditt blod så att jag kan köra test på det och sen säga om jag är det eller inte?' Fan heller.”

Det började att gå in. Jag backade ett steg. ”M-men... Frank?”

Nej, det fanns inget fint i hela världen. Inte ens Frank var fin. Jag var bara äcklad.

”Nej, rör mig inte!”, skrek jag och backade när han försökte göra en ansats att röra vid mig. ”Rör mig inte! Är det här nåt sjukt skämt eller?”
Han skakade på huvudet, hans ögon var fulla med tårar. ”Mikey, snälla...”
”Ge fan i mig. Prata aldrig mer med mig!” Jag vände mig om, orkade inte mer, började springa. Frank skrek mitt namn, kanske för att få mig att stanna, kanske för att det gjorde lika ont i honom som det gjorde i mig.

Just då kunde jag inte tänka på hur Frank kände sig. Det gjorde bara ont, så jävla ont...

Helvete. Vad var värst – att jag var kär i min egen pappa, eller att han var kär i mig?

Frank~

Ännu en sak att lägga till på listan över problem. Katie. Var. Kär. I. Mig.

Herregud, var jag verkligen så attraktiv att jag kunde dra till mig elever som flugor? (Var jag socker eller skit? Med tanke på hur jag reagerat mot Katie så borde det bli skit.)

Det kändes... inte sådär jättebra, faktiskt. Hon kunde ju gå och säga vadsomhelst till vem som helst. Jag trodde inte att hon skulle göra det – jag hade ju känt henne ett tag, och hon var schysst – men ändå. Man tänker sig alltid det allra värsta scenariot i huvudet för att sedan bli så lättad över att saker löste sig bättre än väntat.

Det betydde inte att jag trodde på mig själv.

 

Med tanke på att jag överreagerade på allt, kom jag på en sak och bokstavligt talat frös till is.

Louise. Det hon försökt säga. Hade hon inte blivit blek när jag öppnat toalettdörren och trott att det varit tomt? Hade jag inte kommit på henne med att kolla ner på sin mage, och jag hade bara sagt åt henne att vara lugn, hon var fortfarande platt som en planka (och hon slog alltid till mig)?

Hade hon försökt säga att...?

Nej. Nej, så var det ju inte. Jag slog till mig själv och skrattade hysteriskt. Det var väl klart att...

Jag skulle aldrig få veta. Jag var tvungen att få veta.

 

”Mikey, jag måste göra en grej.”
”Vadå?”
”Litar du på mig?”
”Ja, det gör jag, men...”

”Bra. Jag kommer att sticka dig i fingret.”
”Vafan!?”

”Jag vill se vilken blodgrupp du har.”
”Varför är det viktigt!?”

”Därför! Ge hit ditt finger!”
”Nej! Frank, sluta!”

Jag hade gripit tag i hans arm, hållit fast honom och stuckit honom i fingret, tog snabbt en tops och fångade upp en bloddroppe. Jag tog snabbt ett plåster och satte på. ”Tack så mycket”, sa jag med ett leende och gav honom en snabb puss på munnen innan jag gick därifrån.

”Låter du mig veta vilken blodgrupp jag har sen då?”, skrattade han.

”Jadå.”

 

Jag satt i väntrummet i vad som kändes som evigheter. Läkaren hade tagit blodprovet (blodet jag tagit med våld, tihi) och tagit prov från mig, och sagt åt mig att vänta.

Jaha. Den enklaste saken i hela världen att göra.

...eller inte. Det var inte alls enkelt. Jag satt med huvudet i händerna och blundade och hade armbågarna på knäna och försökte att inte tänka.

Om jag hade haft fel och Mikey inte var min son, då hade antingen Louise varit otrogen eller haft någon efter mig, och det var väl okej, egentligen. Om Mikey däremot var min son...

Åh herregud. Herrejävlar, vad hade jag gjort, vad skulle jag göra?

Jag ville skratta åt mig själv. Jag hade inte fått resultatet, och jag överreagerade redan. Patetiskpatetiskpatetiskpatetisk.

”Frank Anderson?”

Jag kollade upp och for sedan upp på fötter. ”Ja?”
”Vi har resultaten.”

Mitt hjärta slog hårt som av bara helvete.

”Det är positivt. Han är din son.”

 

Hur jag kom hem var ett stort mysterium. Jag kom inte ihåg något av det, men där stod jag i badrummet och såg på min egen spegelbild.

Jag visste att blekheten inte berodde på ljuset – jag var blek. Vit som ett jävla spöke. Jag kollade noga på mig själv.

Vi hade nästan samma ögonfärg, jag och Mikey. Bruna som blev mörkare ju närmre pupillen det kom. Han hade något ljusare, något grått i sig. Samma näsa, samma hår – samma färg, men inte samma tendens att bli lockigt när det blev för långt, som jag hade.

Mina händer skakade. Jag höll upp dem framför mig, och jag orkade inte mer. Benen orkade inte hålla mig uppe längre. Jag sjönk ihop på badrumsgolvet och bröt ihop.

Det var väl bara väntat.

Frank~

Det var aldrig tyst i mitt huvud längre. Det var så himla mycket som snurrade runt där, som Louise och Mikey. Det var mest dem.

Men så i lördags. Där kom Katie in i huvudet, och hon stannade där också, tillsammans med allt annat. Som om det inte var nog så hade jag läxor och prov att rätta, och jag började sova dåligt igen.
Jag kände knappt igen mig själv när jag såg min egen spegelbild. Till och med eleverna reagerade på ringarna runt ögonen och att jag nästan somnade på lektionerna, om det blev för tyst. De hade tydligen aldrig blivit tillsagda att prata så mycket de bara kunde, för de verkade hamna i ett chock-tillstånd.

Jag skrev ner en lista under en rast, för att få koll på allt jag tänkte på. Listan blev såhär;

 

1. Mikey. Hur kommer det att gå för oss? Kommer det vi har att hålla?

2. Katie. Hon gillar Mikey, men Mikey är min. Bara min. Hon vet det inte, men kommer Mikey hålla tyst?

3. Louise. Vad var det hon inte kunde säga den där sommaren för evigheter sen? Det verkade vara nåt förbannat viktigt.

4. (Varför är jag dum i huvet?)

5. Rektorn. Vad är det värsta han skulle kunna göra om han fick reda på vad som händer mellan mig och Mikey? Sparka mig? Kommer det bli svårt att hitta ett nytt jobb? Kommer det som hände stå skrivet nånstans så att hela världen kan se det?

6. ...vad fan var det jag skulle handla nu igen?

 

Det lät mer som en typisk dramaserie än något som hände på riktigt. De kanske borde filmatisera det hela, låta hela världen få se ändå.

Men i filmer slutar det alltid bra, tänkte jag dystert, men det här är det riktiga livet. Det finns inga riktigt lyckliga slut. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

Jag suckade och kliade mig lätt i nacken. En nödlösning på Katie-problemet; döda henne. Hur enkelt som helst. Jag kunde inte låta bli att le stort.

Det finns en lösning på allt, och allt blir alltid bättre. Men när? Efter att orkanen dragit förbi och orsakat så mycket skada som det är möjligt?

 

Katie~

Det började som ett vad, bara se vad som skulle hända. Jag hatade Mary efteråt, bara för att det inte blev som jag hoppats.

Under en biologi-lektion fick alla i min grupp tråkigt, och vi började köra sanning eller konka. Jag fick den extremt jobbiga frågan ”Vilken är den snyggaste läraren?”, men jag svarade ärligt. Alla tjejer – alltså Mary och Bella – höll med med mycket fniss. Nästa gång jag sa konka sa Steve att jag skulle stöta på Frank (eller något liknande), annars skulle de sätta upp en lapp på skolans anslagstavla som... inte var så trevlig. Det var därför mitt ansikte var rött när lektionen slutade och de andra i gruppen önskade mig lycka till. Jag plockade långsamt ihop mina saker för att få mer tid på mig.

”Katie? Är du fortfarande kvar? Har du inte bråttom?”
”Nä, inte direkt... vi har idrott nästa lektion, och man behöver inte femti minuter att byta om på.” Jo. Det behöver man.

”Jaha, okej.” Frank log och började plocka ihop sina papper.

Jag svalde hårt. Nu eller aldrig. Jag visste inte ens vad jag skulle göra, fick väl improvisera eller nåt. Jag ställde mig bakom honom, lade armarna runt hans midja och lutade huvudet mot ryggen. Han stod helt stilla.

”Har du pratat med Mikey än?”
Jag nickade. ”Allt är lugnt.”
”Vad bra.”

Mitt hjärta slog hårt när jag började stryka händerna över bröstet och magen. Han sa inget, men något skulle han nog säga. Det skulle han väl? Eller?

”Katie...”

”Ssch. Säg inget.

”Katie, lyssna -”
”Jag kan inte lyssna om du inte säger nåt”, viskade jag intill hans öra, kände hur han rös till. ”Så säg inget.”

”Jo, jag har nåt att säga, och det är nej. Det här går inte, det -”

”Jag struntar i det. Jag struntar totalt i det. Det här är rätt – känner du inte också det?”

”Nej, det gör jag inte.” Han tog varsamt bort mina händer från sin kropp och vände på sig så att han kunde se mig. ”Jag är ledsen Katie, men det funkar inte så.”
Jag slet bort mina händer från hans och försvann ut ur klassrummet.

Det var ju trevligt att få höra. Han tänkte inte på mig på det sättet, aldrig någonsin.

Ilskna tårar steg i mina ögon, och jag torkade argt bort dem. Frank var inte värd mina tårar.

Men Mikey då? Om han inte heller tyckte om mig så kunde jag ju lika gärna dö.

 

Mikey~

Frank kunde hjälpa till att höja mina betyg, men jag behövde inga betyg i idrott. Liksom, vad skulle jag med det till? Han kunde inte tvinga mig, inte om jag inte hade idrottskläder.

Jag satt i en fönsternisch och läste, väntade ut idrottslektionen. Springande steg hördes i korridoren, och jag trodde att det var någon elev som var sen till någon lektion.

Nej, det var Katie. Och hon såg... förstörd ut. Förstörd var nog rätt ord. Hon såg ut att ha gråtit, hennes kinder var röda och hon andades häftigt.

”Mikey, håll bara käften”, sa hon svagt och hoppade upp så att hon satt i mitt knä, och hon pressade sina läppar mot mina.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Helt plötsligt förstod jag hur Frank känt sig.

Om man tänkte omvänt, vad skulle jag ha velat att han gjort när jag kysste honom? Besvara, såklart.

Jag gjorde det, och jag hörde den tysta sucken av lättnad. Jag hade alltså haft rätt.

 

Katie~

Mikey.

Tack.

Du räddade mitt liv.

Bokstavligt talat.

"Det blev plötsligt väldigt fel om Frank skulle vara Mikeys pappa ... xD"

Frank~

Dagen därpå var jag rädd. Vad fan hade jag gjort?

Jovisst, jag gillade Mikey, och trots all förvirring så lös det igenom allt. Det fanns inga tvivel. Jag hade inte känt sådär för någon på evigheter, minst.

Men ändå. Hur skulle det se ut nu, hur skulle det vara i skolan? Skulle det här gå att dölja på något sätt? Ångrade Mikey sig, skulle han sluta komma till mig på rasterna för att prata? Herregud, jag ville inte att han skulle sluta prata. Han FICK INTE sluta prata.

Jag var så himla rädd för det ögonblicket där jag skulle se honom, och när det kom log han bara svagt, vinkade. Jag vinkade tillbaka, och jag blev lugnare.

Han skulle komma till mig på rasten.

 

Katie~

Var det inte något som var annorlunda med Mikey idag? Han log mer, verkade inte käfta emot Mary, utan höll bara med.

”Jaja, whatever you say.”

Vi båda blev förvånade, men jag kunde åtminstonde fortsätta prata. På lunchen satt Frank inte med de andra lärarna, han satt med oss.

Av någon anledning blev jag avundsjuk på hur enkelt Mikey och Frank verkade kunna skämta med varandra. Jag ville också kunna prata med Frank utan att bli röd i ansiktet eller börja stamma. Han verkade inte ens veta hur stor effekt han hade på mig, kanske brydde han sig inte ens.

”Nä, nu måste jag gå”, sa Frank, sträckte på sig och reste sig upp. ”Har lite grejer att göra.”
Mikey for snabbt upp på fötter. ”Jag följer med”, sa han. ”Jag måste fråga en sak om engelskaläxan.”
”Varför frågar du inte nudå?”, frågade Mary. Mikey bara kollade på henne.

”För att jag måste visa, kan inte förklara.”
”Det går väl bra”, sa Frank och log snett. ”Vi ses sen.”

Och då satt jag alltså fast med Mary och Luca och alla andra hela lunchrasten och hatade både Frank och Mikey.

 

Det var väl inget fel på att Mikey och Frank pratade mer än vanligt, förutom att jag var svartsjuk. Jag ville också kunna prata sådär med dem, men jag vågade ju knappt säga en vanlig mening till Frank som inte var skolrelaterat. Mikey kollade konstigt på mig då och då, när jag blev tyst och bara svarade på frågor. Inte för att det var hans fel, men jag orkade inte bry mig.

Till slut slutade Mikey att vara med mig, och det gjorde så ont. Jag hade inte direkt trott att jag skulle förlora honom, och verkligen inte för något som inte var hans fel.

Någon borde jag ju kunna prata med.

Jag gick till Frank.

 

”Katie? Hej, kom in...” Han såg nyvaken ut, med rufsigt hår och hur gullig som helst.

”Förlåt om jag väckte dig”, mumlade jag och drog av mig skorna. Det var kanske för tidigt, kanske var det en dum idé, kanske ville han hellre sova, kanske -

Jag måste sluta tänka, annars skulle det aldrig gå. Men var klockan tio på en lördag för tidigt?

Jag följde efter Frank in i lägenheten. ”Ehm, du får ursäkta röran”, sa han och gäspade stort, ”jag visste inte att nån skulle komma hit.”

Att det var rörigt kunde man ju lugnt säga, men det var i alla fall mer organiserat än röran i mitt rum. Jag log stort.

Han sjönk ner i soffan och tecknade åt mig att göra likadant, och jag satte mig brevid honom, drog upp benen under mig.

”Så, vad har du på hjärtat då?”
”Jag har ingen att prata med.”
”Ingen?”
”Nä. Får jag prata med dig?”
”Visst. Om du står ut med att jag halvsover.”
”Hur länge brukar du sova på helger egentligen?”
”Till efter tolv, i alla fall”, log han. ”Men nåja, jag överlever. Vad var det du ville säga?”
”Jag är dum i huvudet”, suckade jag och lutade huvudet mot hans axel. ”Jag har varit en idiot och nu vågar jag inte rätta till det igen.”
Han lade armarna om mig. ”Det tror jag inte. Vad har du gjort?”

”Det har med Mikey att göra. Jag har liksom inte vågat prata med honom på evigheter, och nu när vi väl börjat prata så är jag dum och blir avundsjuk och nu vill han inte prata med mig mer.” Jag gömde ansiktet mot hans axel och blundade. Egentligen kändes det inte som ett stort problem längre, inte när jag satt på nära Frank och kunde prata utan att börja stamma.

”Varför vill han inte prata med dig då?”
”För att jag slutade prata med honom.

”Varför slutade du prata med honom då?”
”För att jag är dum i huvudet.”
Han skrattade till och såg på mig med en road blick. ”Det tror jag inte på. Kom igen, varför?”

”Ska jag svara helt ärligt?”
”Helt ärligt.”

Jag bet mig lätt i läppen. ”För att han börjat vara mer med dig, helt enkelt.”

Han blev tyst en stund, såg ut att tänka. ”Katie... jag är hans mentor, och vi... vi bara pratar mer. Jag försöker hjälpa honom.”
”Ja, jag förstår. Det är det som gör mig dum i huvudet.”
”Och du vågar inte prata med honom?”
”Precis.”
”Mitt förslag är att du försöker. Försök prata med honom. Tro mig, han kan inte hata dig – vi pratar om mycket, han och jag, och han har pratat mycket om dig. Inga dumma saker eller nåt alls, och bara du pratar med honom så blir nog allt bra. Om han inte är jätteförbannad på dig, vilket jag tvivlar på.”
”Tack”, viskade jag och strök undan luggen från hans ögon. Han log svagt.

”För all del.” Han blundade, och jag kunde höra att han somnade.

Stackarn. Jag hade väl kommit för tidigt i alla fall då. Jag lutade huvudet mot hans axel igen och blundade, bara njöt av känslan av hans armar runtom mig.

Det skulle nog vara sista gången jag fick känna det.

Mikey~

Åh herregud, vad hade jag gjort? Tårarna rann nerför mina kinder när jag sprang bort, bort från skolan, bort från allt.

Det hade inte varit meningen! Det var bara något som hände.

Jag skulle aldrig mer kunna se Frank i ögonen igen. Tänkte aldrig gå tillbaka till skolan heller, för den delen. Allt för att slippa honom.

Jag kunde inte ens förklara vad som hänt. Ena sekunden hade jag varit arg och irriterad över att jag inte förstod vad han pratade om, han hade böjt sig fram för att visa i boken och försöka förklara bättre, och jag fick någon störning i huvudet och bara kysste honom. Han hade stelnat till, och då insåg jag vad fan jag gjorde, och flydde helt enkelt.

Fan, Frank borde hata mig. Hata mig som av bara helvete. Han borde se till så att jag blev inspärrad någonstans, ett ställe för galna killar som blev kära i deras lärare. Ha gruppterapi och hela jävla paketet.

Jag försökte få tårarna att sluta rinna, för jag såg ju inget. Det var då någon lade armarna om mig bakifrån för att få mig att stanna, och jag skrek.

 

Frank~

”Helvete, sluta skrika, mina öron!”
”Släpp mig!” Mikey kämpade emot, försökte slå till mig, försökte till och med bita mig i handen, men jag släppte inte.

”Lyssna på mig. Snälla Mikey?”
”Nej! Låt mig gå! Frank, snälla.” Han grät, och varför gjorde det så ont?

”Sch, Mikey, sch...” Jag höll om honom. Även om jag var förvirrad så ville jag inte att han skulle vara ledsen. Nej, han fick inte vara ledsen.

Värmen efter hans läppar brände, som om de fortfarande fanns där. Ärligt talat så skrämde det mig att jag faktiskt gillade det.

”Mikey... hur länge?”
”Jag vet inte. Ett tag.”

”Varför sa du inget?”
”Varför skulle jag?”
”Litar du inte på mig?”
”Jamen vad fan ska du göra åt att jag är kär i dig? Spärra in mig, tack!”
Jag log svagt och tog hans ansikte mellan mina händer, strök honom över kinderna med tummarna. ”Snälla gråt inte. Det... det här löser sig, okej?”

”Nej, det gör det inte.” Han skakade på huvudet och snyftade till. ”Du är världens underbaraste, roligaste, finaste, gulligaste -”

Jag kysste honom.

 

Mikey~

Det regnade. Jag märkte ingenting.

Luggen klibbade fast i pannan på mig. Det spelade ingen roll.

Franks läppar mot mina. Hela min värld.

Hans händer runt mitt ansikte. Brann som eld.

Jag kunde inte tänka – inget annat än Frank spelade någon roll, alls.

Det var han som drog sig undan för att andas, han som lutade sin panna mot min. ”Mikey...”
”Snälla, säg inget, inte nu.” Jag lade armarna runt hans nacke och pressade mina läppar mot hans igen.

Säg inget, Frank. Inte nu, inte sen – aldrig. Vi behöver inte prata.

Det här är allt jag behöver.

Frank~

Jag kände mig helt enkelt världsbäst. Jag lyckades hjälpa Mikey så pass mycket att de andra lärarna började prata om det. Inget dåligt sades, mest att de noterade att han helt plötsligt pratade mer, vågade chansa, vågade ha fel, och ja vad kunde det bero på? Jag satt mest och bara log för mig själv, låtsades som om jag inte lyssnade på dem.

Jag lyssnade. Jag tog åt mig. Jag var så sjukt stolt.

Självklart var det ju inte bara jag som borde ta åt mig, utan Mikey borde också. Att jag inte berättade att lärarna pratade om honom var helt enkelt för att jag var rädd att han skulle få prestationsångest, sluta chansa, sluta våga ha fel. Och, vem vill höra att lärarna pratar om en, även om det är något bra?
Nej, jag var tyst, men jag log mot honom så ofta att jag undrade om han inte undrade vad fan jag höll på med. Än så länge log han tillbaka, men sen då? Skulle han bara tycka att jag var konstig som log?

Det kändes som om vi hade kommit nära varandra. Han pratade inte bara om skolan, utan också om hemma. Jag var hans sätt att ta ut allt på, och för mig var det okej. Hade jag varit han skulle jag ha älskat personen som lät mig stå och skrika på honom, slå ner saker, utan att säga till mig. Jag bara lyssnade, frågade om han var klar och fortsatte vad vi nu höll på med.

Det var inte bara han som delade saker – jag berättade saker som hände, saker jag gillade. Vi kunde fastna totalt i att prata om musik, för det verkade som om vi båda hade samma stil. Det var kanske det vi pratade mest om.

Varje gång vi sågs (vilket var ungefär 1-2 gånger per dag) ställde vi 10 frågor till varandra, och man var tvungen att svara. Först var det vanliga frågor, som favoritsaker, minnen, familj (jag frågade inte Mikey, men han frågade mig), sånt. Sedan blev det mer personligt.

En dag hade han frågat mig om sig själv – vad jag tyckte om honom, om jag bara tyckte att de timmarna vi såg var jobbiga och så vidare. Jag svarade helt ärligt, att jag tyckte om honom, att han inte var jobbig, att han var rolig och extremt duktig på allt om han bara orkade försöka. Han verkade le större, verkade gå rakare, verkade helt enkelt stolt över det, och jag kunde inte låta bli att le stort.

Den natten när jag skulle sova så började jag tänka på det där igen. Jamen vad tyckte jag om Mikey? Han var inte jobbig alls – han var nyfiken, frågade mycket, hade ett härligt skratt, var ironisk, rolig, ja jag gillade honom mycket. Men varför hade han blivit så glad när jag sagt det?

Apropå Mikeys familj – jag kunde fortfarande inte släppa det med hans mamma. Den där sommaren för så länge sedan, vad hade jag gjort som var så oförlåtligt? Jag hade bara fina minnen därifrån, och jag sa ju att jag inte hade tid att säga hejdå.

Tjejer var så himla konstiga.

'Du bara stack och lämnade mig med allt.' Vad menade hon med det? Vad hade jag lämnat henne med?

Om inte...

Det var ju något hon försökt säga till mig. Vad var det nu igen?

 

Tiden spelade ingen roll, inte när jag var med Louise. Hon låg i min famn, och hon var bara min. Jag lekte med fingrarna i hennes hår, strök henne över kinden. Himlen var rosa utanför fönstret insåg jag då jag kollade rakt mot fönstret. Jag sa det till henne, och hon kollade dit.

”Det är så vackert”, suckade hon.

”Du är vacker”, viskade jag och kysste henne mjukt på halsen. Hon skrattade lätt.

”Du är töntig.”
”Jag vet.”

”Jag älskar dig.”
”Älskar dig mer.”

”Frankie... det är en sak jag måste säga till dig...” Hon vred på sig så att hon kunde se mig. Hon såg allvarlig ut, men jag var inte rädd. Kanske lite, men inte för något hon skulle kunna säga.

”Louise, jag åker imorrn”, sa jag innan hon hann säga något.
”...nej.”
”Jo.”
”Nej.”
”Det är inte jag som bestämmer.”
”Du är över arton. Du får stanna om du vill det.”

”Ian och Caroline vill inte åka själv, jag har ju lovat att åka med dem.”
”Lämna mig inte.”
”Förlåt.” Jag strök henne över kinden och gav henne en puss på munnen.

”Det jag skulle säga var...”
Och där kom hennes föräldrar in i rummet och det blev ett jävla helvete när de såg sin dotter i sängen med en äldre okänd kille.

 

Vad var det hon försökt säga? Det kändes som om det var viktigt, även om jag inte tänkt på det då. Då blev det bara awkward, och jag kunde inte få tag på henne efter det.

Men ändå, vi lyckades vara sneaky med förhållandet en vecka, och det var bara tur. Louise hade sagt att hennes föräldrar var överbeskyddande, att de inte skulle gilla mig för att jag var äldre – inte ens om de känt mig hade de gått med på det som hände, bara för att jag var kille.

Hon menade väl inte att...?

Nej. Det stämde inte. Det kunde inte vara så.

...eller?

Mikey~

Jag vet inte vad som var roligast – att jag kunde sitta och säga replikerna ur Lejonkungen utantill, eller att Katie flög i taket när vi såg på Dolt under ytan. Hennes skrik... varför spelade jag inte in det?

I alla fall, jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen, och jag ångrade inte att jag gått med på att gå hem till henne. Jag fick minst tusen kramar, för hon gömde sig bakom mig när det var som läskigast, sa att hon offrade mig, helt enkelt.

Min arm domnade av. Den gjorde så när jag var rädd, och Katie hade kramat sönder den.

När jag gick hem hade jag glömt bort hur arg jag var tidigare den dagen, för allt blev helt enkelt perfekt just där och då, där med Katie. Ett lyckorus i hela kroppen, liksom. Det var svårt att gå helt normalt påvägen hem.

Åh, jag var så töntig. Jag började skratta.

Fast... när jag kom hem var det roliga över. Det var totalt kaos där överallt, flera tomma flaskor stod på soffbordet (och här och var), tv:n var på med på tok för hög volym, och mamma satt i soffan. Hon såg helt borta ut.

Det gjorde mig arg, av någon konstig anledning. Kanske för att hon fick mitt glada humör att försvinna så snabbt. Jag dumpade väskan på golvet och ställde mig brevid soffan, bara kollade på henne.

”Vet du vad?”, sa hon, och jag var förvånad över att jag ens hörde det – hon pratade så himla otydligt. ”Killar... killar är idioter. Särskilt Frank. Frank är... underbar. Nej, jag hatar honom. Han bara... han bara lämnade mig, och sen fanns du och allt. Stort misstag. Han bara försvann med den... den där jävla... vad heter det?”
”Tror du att jag bryr mig? Jag har faktiskt aldrig brytt mig mindre.”
”Din attityd, Michael, är nåt vi måste träna på, eller hur?”

”Mikey!”
”Michael.”
”Mikey! Jag heter Mikey!”

”Skrik inte!”
”Varför inte!? STÖR DU DIG PÅ DET ELLER!?”

”Jag får ont i huvudet!”
”Jaha? Det skulle du ha tänkt på INNAN du började dricka. Det är inte mitt fel.”
”Dudär.” Hon reste sig vingligt upp och pekade på mig, eller försökte. ”Jag är fortfarande din mamma, jag -”
”Du är patetisk. Du ska ge fan i mig. Försök inte att vara min mamma nu, för det har du aldrig varit förut!”
Jag vände mig om och gick till mitt rum, slog igen dörren hårt efter mig. En liten del av mig ville att hon skulle följa efter, skärpa till sig, bara försöka rätta till allt, men jag ville nog helst att hon bara skulle dra åt helvete.

Hur lyckades hon, när hon gjorde mig sådär arg? Jag som varit så glad.
Helvete, hon förstörde ju bara. Jag borde sluta bry mig om henne, borde sluta -

Livet funkar inte så. Hade jag hittat henne, avsvimmad eller död, hade jag försökt se till så att hon fick hjälp. Det hade jag gjort förut. Jag skulle ha fått panik, och efteråt hade jag önskat att jag bara låtit det vara, låtit henne dött.

...vem var den där Frank hon pratat om, förresten?

 

En tid gick, kanske någon vecka, och jag fick hjälp från Frank. Han var som en blandning mellan lärare, hjälte och livvakt, och jag skrattade mer än jag någonsin gjort innan. Frank var verkligen inte tråkig, och varje gång jag träffat, eller bara sett honom, gick jag därifrån med ett leende. Saker och ting började att gå uppåt, och han log sådär stolt när jag pratade i klassrummet, räckte upp handen och så.

Ja, allt såg ut att bli bra. Tills jag insåg hur varm jag blev varje gång jag var nära Frank, hur mitt hjärta slog hårdare varje gång han rörde mig, hur jag log som ett fån varje gång när han tänkte varje gång han försökte hjälpa mig. Den där lilla rynkan i pannan, hur han bet sig lätt i ringen som satt fast i underläppen.

Jag tänkte inte ens på allt jag noterade, inte ens att jag noterade allt som hade med Frank att göra. Det var som om jag blev besatt av honom, och jag förstod inte varför jag fick så svårt att sova på nätterna, bara för att jag råkade tänka på honom.

Om det var att vara kär, så visste jag inte om jag gillade det eller inte. Det var... ovant.

Det spelade ingen roll att Frank var äldre, att det antagligen inte skulle fungera ändå, att han var kille – varför skulle något spela roll, när han var det finaste människan som existerade?

"Men, men är det bara i mitt huvud som Frank nyss blev Mikeys pappa? xD Jättebra, jag vill gärna läsa mer :D"

Katie~

Jag ville slå ihjäl Fredrik för det han sagt till Mikey, och jag ville slå ihjäl Luca för att han tyckte att det hela var döroligt och förvred sanningen för alla som frågade vad som hänt. Mikey hade blivit arg, yes!

Jävla idiot.

Jag såg inte Mikey under resten av dagen, och jag kände mig tvungen att fråga Frank, då han kunde vara den som senast såg honom.

Men Frank verkade helt borta i sin egen värld och sa frånvarande att Mikey gått hem.

Trots att Frank inte gjort något fel, så kunde jag inte låta bli att irritera mig på honom. Varför sa han inget mer om det som hänt? Killar är så svåra att förstå, verkligen.

Jag ville gå hem till Mikey den dagen, bara för att se så att allt var okej, men samtidigt var jag så livrädd för vad jag skulle få se, hur han skulle reagera. Han kanske inte ville träffa någon?

Det visade sig att jag skulle få veta väldigt snart, då han stod vid busshållplatsen, men han pratade tyst i en telefon och hade inte lagt märke till mig än. Jag satt på bänken så att jag kunde se honom. Han rörde då och då på händerna, kanske utan att tänka på det. Jag hörde inte vad han pratade om, bara några enstaka ord, och jag förstod ingenting. Han kanske inte ville att jag skulle förstå heller, om han hade vetat att jag lyssnade.

Han strök undan luggen ur ögonen och vred på huvudet, fick syn på mig. Han stod och kollade en stund innan han log och vinkade lätt med sin lediga hand. Jag log stort och vinkade tillbaka. Efter en kort stund avslutade han samtalet och kom och satte sig brevid mig på bänken. ”Tja.”
”Hej. Hur är det?”
”Det har varit bättre, men det skulle kunna vara sämre. Dudå?”

”Jag är arg.”
”På vem?”
”Fredrik.”
”Aw. Ska vi döda honom?”
”Du vet vem han är va?”
”Ja, jag vet. Det var därför jag frågade, för det skulle vara jävligt skönt.” Han log svagt och blundade, lutade huvudet mot glasskivan bakom sig. Jag fick en väldig lust att stryka honom över håret, över ansiktet, vadsomhelst, ville bara röra vid honom.

”Vi står utanför hans fönster inatt. Vad ska vi ha för vapen?”
”Blodiga köksknivar, eventuellt en motorsåg. Kanske en fjäder.”
”En fjäder?”
”Ja, du vet, för tortyr.”
”Genialt, Mikey.” Jag höll upp handen för en high five, och Mikey log större när han slog handflatan mot min. ”Har du lust att göra nåt?”
Han ryckte lätt på axlarna. ”Jag vet inte. Vad har du för plan då?”
”Ingen plan alls för tillfället. Film, kanske?”

”Nån gammal Disney-film eller nåt läskigt.”
”Både och.”
”Hos vem?”
”Hos mig, kanske?”
”Sure.” Hans leende...

Jag tror jag dog lite.

Frank~

Allt jag hittade om Mikey var hela hans namn, adress, telefonnummer, och hans mammas namn.

Det var inget som sa mig något, förutom mamman. Louise. Namnet störde mig, som om det fanns något jag glömt, något viktigt.

”Louise...”, mumlade jag för mig själv och drog händerna genom håret med en suck. Vad var det med det namnet?

Ett minne, en sommar... men vad hade Louise med det att göra?
Nej, jag skulle aldrig få veta om jag inte började försöka leta efter svaret på annat håll än från mitt minne, för det sög ju uppenbarligen.

Det var bara att hoppas på att Louise var hemma då.

 

Jag måste vara galen, tänkte jag när jag stod utanför hyreshuset Mikey tydligen bodde i. Jag dubbelkollade pappret jag skrivit ut med alla uppgifter.

Andra våningen, dörren till höger. Varför gjorde jag det här?

Innan jag hann ändra mig drog jag upp portdörren och gick uppför trappan, stannade utanför lägenheten. Jag plingade på och klev åt sidan.

Tassande steg på andra sidan, mitt hjärta slog som av bara helvete. Dörren öppnades, och där stod hon.

Louise.

Nu kom jag ihåg varför jag kände igen namnet. Sommaren, löftena, slutet.

Hon såg minst lika förvånad ut som jag blev. ”Frankie?”
”Hej.” Jag log svagt. ”Hur... hur är läget?”
”Vad gör du här?”
”Ehm... ärligt talat så vet jag faktiskt inte.” Vad gjorde jag där egentligen? ”Så... vad har hänt sen -”
”Sen du bara stack utan att säga hejdå?” Hon lade armarna i kors på bröstet och jag skulle inte bli förvånad om hon slängt igen dörren rätt i mitt ansikte. Jag svalde hårt.

”Jag hann inte...”
”Du hade en hel, jävla, dag på dig att säga hejdå. Jag väntade, Frank. Jag väntade och väntade och väntade, men nej. Du bara stack och lämnade mig med allt. Vem var blondinen?”
”Min kusin.”
”Det såg ut som om ni stod varandra väldigt nära.”
”Snälla Louise, det var... det vi hade var inget som skulle fortsätta efter sommaren, det visste vi ju båda två. Det skulle ändå inte ha fungerat.”
”Du ville inte ens testa.”
”Kan vi... inte bara släppa det?”

”Nej, det kan vi inte. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde. Fick du vad du ville ha?”
”Louise, tror du att -”
”Svara bara. Varför?”
”Jag... jag vet inte.”
”Okej. Kom tillbaka när du kan svara.” Hon stängde dörren och bara lämnade mig där.

Jag förstod inte. Åh herregud, mitt huvud skulle sprängas av förvirring.

Det där var så länge sen, den där sommaren. Vi var båda unga och dumma, och så mycket hade ändrats sen dess.

Hade jag trott, i alla fall.

Jag har skrivit apmycket på det här, och det kommer hända saker som ni verkligen inte förväntade er. MUAHAHAHAHAHAHAHA ♥

Mikey~

Jag kollade chockat på Frank. Ingen hade frågat det förut, då ingen brytt sig. ”Va?”

”Jamen hur har du det hemma? Svara ärligt.”

”Mamma dricker hela tiden och är borta, ibland flera veckor.” Jag tvekade; kunde jag verkligen lita på Frank? Han hade sagt att jag skulle göra det, men alla vuxna var ju blinda, döva och ljög en massa. Som mamma, när hon var nykter och lovat att skärpa sig.

”Hur länge har det varit såhär?”

”Flera år. Orkar inte komma ihåg exakt.”

Frank stod tyst och funderade. ”Hur gammal är hon?”

”Vad fan är det för fråga?”

”Svara bara.”
Jag suckade. ”Trettioett.”
Han räknade tyst på fingrarna. ”Var hon sexton när hon...?”
”Ja.”
”Hm. Du, jag har lektion, men är du okej? Lugn nu? Stannar du eller går du hem?”
”Jag går nog.”

”Great, jag kan meddela det. Vi ses imorrn, Mikes.”
”Mikey.”
”Sorry.”

Vad spelade det för roll, egentligen?

 

Frank~

Jag störde mig hela dagen på vad Mikey berättat. Alla år, och ingen hade vetat om det. Klart att han inte hängde med, om det var jobbigt hemma.

På lunchrasten kollade jag igenom hans fil i skolan, försökte hitta namn, adress, telefonnummer, tecken på att något var fel – vad som helst, bara jag kunde hjälpa honom på något sätt. Det måste ju finnas något man kunde göra.

Det gjorde ont i magen, som om den ville säga mig något, att det var något viktigt som jag missat, något som inte var som det skulle.

Glass brukade hjälpa mot magont, och vem hade sagt att man inte fick gå från skolområdet?