Give me blood meow

Det fanns en sjö mitt ute i ingenstans som inte hade något namn. Eller, inget officiellt namn som stod på kartor och turistinfomationen, men hos lokalbefolkningen kallades den för dödens sjö. Det fanns många anledningar till varför den kallades så, men den största anledningen var att det var så många som försvann där i området. Aldrig hittades de igen, och nuförtiden gav alla försök till att leta efter personen upp efter bara någon dag. Oftast fanns det bevis, en historia, som alltid slutade vid sjön, och då var det redan kört. Fanns det inget kom det alltid en annan förklaring – som med fru Mayer. Den enklaste förklaringen var att hon lämnat sin man en gång för alla, inte stått ut med all sprit och alla slagen.

Det var något med sjön som fick Adrian att sitta där ute på bryggan. Allt var tyst – inte ett ljud hördes från skogen, och det var alldeles vindstilla. Trots att han kunde alla historierna, hade till och med gjort research helt själv, satt han nu där. Han hade varit intresserad av av sjön så länge han kunde minnas, ända sedan hans mamma försvann. Då hade han varit fem, och tio år senare var han precis lika nyfiken och besatt av den som han varit från början. Vad det var som gjorde honom så besatt visste han inte, men det var bara han och resten av hans familj som visste om det. Hans pappa hade sagt åt honom att hålla sig borta därifrån, inte ens komma i närheten av sjön.

Nu satt han i alla fall där på bryggan, för första gången någonsin. Att det hade tagit så lång tid var för att han var rädd för vad hans pappa skulle göra om han fick veta att Adrian åkt dit i alla fall, men nu hade nyfikenheten blivit för mycket. Det kändes spännande till en början, sen tråkigt. Det var ju liksom inget som hände, alls. Efter ett tag kunde han uppskatta tystnaden – han slapp i alla fall den dagliga dosen av hårda ord, hånskratt, glåpord, allt det där.

Han valde att utmana ödet, tog av sig skorna och strumporna innan han försiktigt doppade fötterna i vattnet. Det var kallt, men han hade inte förväntat sig något annat. Det var ju fortfarande maj. Lite rädd var han kanske, men han försökte intala sig själv att det bara var rädslan från alla andra som smittat av sig. Det kunde inte vara något mer, för det fanns ju inget vid sjön, inget alls...

Han hann inte reagera när en kall hand grep tag i hans fot och drog honom neråt. Det gick inte att kämpa emot – vad som än drog ner honom var för stark, och smällen när hans huvud slog i bryggan fick allt att svartna.

Det var helt tyst och stilla igen, precis som om inget nyss hänt. Inget alls.

Han torkade nervöst av händerna i jeansen innan han tryckte fingret mot ringklockan. Han hade blivit varnad för att inte gå dit, men nu var det ju så att han inte kunde låta bli.

Dörren öppnades av en man som inte kunde vara mycket äldre än han själv, om de inte var i samma ålder. Hans skjorta var bara halvt knäppt och det gick att se att han var vältränad. Kanske var det poängen. Det bruna håret var rufsigt, som om han antingen dragit händerna genom det upprepande gånger – eller kanske hade någon annan gjort det, skulle inte ha förvånat mig alls – eller som om han nyss precis vaknat. Han lutade sig mot dörrposten och såg på mannen som nu plingat på, log ett snett leende som bara kunde beskrivas som sexigt.

”Så, Jonathan Parker, du kom i alla fall.”
”Ja. Jag behöver... prata med dig.”

”Oh, sounds sexy. Vad vill du då? Är det mig du vill ha?”
Jonathan försökte verkligen att trycka undan obehagskänslan över att mannen visste hans namn. Han visste att denne visste exakt vem han var och varför han kommit också, och det var ganska skrämmande på något sätt. Trots att Jonathan visste att han var rätt straight kunde han inte låta bli att inte bli attraherad av mannen, för det var något med hans utstrålning som tilltalade honom. Han såg att denne såg det, såg den nästan triumferande blicken och hur han bet sig i läppen som för att inte kommentera det eller börja skratta.

”Vad du än vill så är du välkommen in.”
”Du vet egentligen vad jag vill, eller hur?” Han klev in och försökte att komma ihåg hur man andades när han ställde sig så nära som möjligt, sträckte ut en arm bakom honom och drog igen dörren. Mannen stod kvar så och stirrade på honom.

Helvete, han var inte bara sjukt het – han luktade gott också. Jonathan svalde hårt och ville blunda, orkade inte möta hans blick längre. Ändå fortsatte han kolla på honom.

”Det är väl klart. Vad tror du?” Hans ena hand knöt sig lätt i Jonathans hår, han var bara några centimeter bort...

Nej. Han knuffade bort honom och kollade ner på sina fötter. ”Sluta med det där”, mumlade han och försökte samla sina tankar.

Mannen skrockade. ”Vi båda vet att du kommer sluta i min säng. Det är ingen idé att dölja det.”

”Josh. Sluta.”

Ett lätt klickade ljud. Jonathan kollade upp. Josh hade plockat upp en cigarrett ur en av bakfickorna på jeansen och tände den, stoppade tillbaks tändaren. ”Du vill ha svar. Svar som ingen annan tycks vilja ge dig. Svar som du vet att jag haft länge. Så, vilken version vill du höra?”
Han kunde inte låta bli att undra om det verkligen varit en bra idé att gå dit, men det var ju svar han ville ha, och varför skulle Josh inte vara ärlig? ”Sanningen. Inga jävla lögner som inte leder någonstans.”

Josh nickade och svarade utan att verka som om han faktiskt behövde tänka för att komma ihåg. ”Sluta leta efter din flickvän – hon är i Las Vegas med nån man från Norge. Han är inblandad i en massa kriminell skit, så hon är antagligen död inom en månad. Och vad gäller Juliette...” Han drog ett djupt bloss och ställde sig sådär nära Jonathan igen, blåste ut röken i hans ansikte, fick honom att hosta och vända bort ansiktet. ”Hon har blivit nån annans lilla hora nu, nånstans. Du behöver inte tänka på det nu. Så, ska vi börja prata om betalningen?”

Han skakade häftigt på huvudet, ångrade mer än någonsin att han gått dit. Det var väl nyfikenheten som lurat dit honom, trott att Josh skulle ha svar att ge honom. ”Hur kommer det sig att du vet allt?”
”Jag är professionell.”
”På vad?”
”Allt.” Han betonade ordet vilket fick Jonathan att rodna. Josh lät det inte slippa undan obemärkt. Självklart inte. ”Men aw, så söt du är. Du är den sötaste av dem som kommit hit idag.” Han strök den andra mannen över kinden. ”Kanske till och med sexigaste.” Han vände om och gick längre in i lägenheten. ”Följ med.”

Jonathan borde gå. Han borde gå, springa därifrån och aldrig mer komma tillbaka. Hoppas att han inte skulle träffa Josh någonstans, trots att det visat sig vara ganska omöjligt nuförtiden. Ändå var det något som fick honom att följa efter.

Josh fimpade ciggen och kollade på Jonathan, blåste långsamt ut det sista rökmolnet. ”Betalning.”
”För vad?”
”För all min research.”
”Svara ärligt nu – stalkar du alla som kommer hit eller är det bara mig?”
”Hm. Du borde hålla din söta lilla näsa borta från mina affärer. Du kanske kan säga till polisen imorgon att sluta leta efter Juliette, och så kan du kasta bort alla gamla drömmar så kommer allt bli bra igen.” Han lade huvudet lätt på sne och stirrade på Jonathan. ”Du vill ha mig. Jag vet det. Du visste reglerna innan du kom hit, det vet jag, så du kan inte komma härifrån utan det.”

Jonathan suckade och slog ut med armarna. ”Okej. Visst. Om du svarar på en fråga.”
”Ah, frågorfrågorfrågor. Du är tamigfan den frågvisaste personen jag träffat, fast du är ju journalist så det är förståeligt.”
”Professionell på vad?”
”Stalka folk, såklart. Jag vet allt om dig, till och med sånt du inte vet om än. Sånt du inte har nån aning om.” Han suckade och drog en hand genom håret, gjorde det ännu rufsigare. ”Så, betalningen...?”

Det tog inte lång stund förrän de var där de var. ”Sa ju att vi skulle hamna här”, sa Josh glatt och bet tag i Jonathans hals. Det var inte alls skönt och Jonathan blundade, låtsades som om han inte kände blodet som kom från hans hals.

Han borde inte ha kommit dit från början. Ändå hade han gjort det. Varför? För att han varit nyfiken på Josh, varit nyfiken på mannen som följt efter honom så länge.

”Varför just jag?” Han kollade upp i taket och låtsades att inget av det som hänt hade hänt, brydde sig inte om att Josh rökte igen. Struntade i hur svårt det var att andas, hur mycket han än skakade.

”Jag vet inte. Drogs till dig, helt enkelt. Du var bara för dum i huvudet för att fatta det.”

Inte nu längre.

Har kommit på en ny idé och det här är högst antagligen det enda ni får läsa om det. Jag vill bara veta om ni tycker det är bra, m'key?

Jag vaknade upp och stönade. Mitt huvud skulle antagligen bli min död – så ont gjorde det.
Men vad hade hänt?
Rummet var en katastrof. Det var som om någon ramlat och stött till en massa saker, snubblat runt överallt.
Jag satte mig upp och kollade förvirrat runtom mig, försökte komma ihåg något. Vad som helst, som varför jag låg på golvet. Som vart blodet där längre bort kom från. Var det jag som gjort allt det där? Antagligen.
Efter många om och men och mycket klagande lyckades jag resa mig upp, kolla ut genom fönstret. Det var mörkt ute. Hade det varit det förut också, innan allt blev... svart?
Och jag kom ihåg.
”Lucy!” Jag ropade högt och sprang ut i korridoren, struntade i vilka som kunde höra mig. ”Lucy, vart är du!?” Jag sprang och letade i alla rummen med ett hjärta som slog så hårt att jag trodde att det skulle slå sig ut.
Panik. Vart fan var hon?
Egentligen visste jag nog svaret från början, innan jag hittade den rosa post it-lappen på glasdörren. Vi vill leka. Lucy är med oss.
Jag slet sönder lappen och försökte komma på något att göra. Paniken och chocken och alltihop gjorde allt så rörigt i huvudet och flera röster pratade i mitt huvud samtidigt och jag blev så yr.
Jag tvingade rösterna till att hålla tyst. Det viktigaste nu var att hitta Lucy, för jag antog att det var försent för Lexi, precis som det varit för alla andra. För att hitta henne var jag tvungen att hitta dockorna. Men hur? Hur skulle jag göra det? Och när jag gjort det skulle de ju inte släppa Lucy bara sådär. De skulle vilja något.
De ville leka. Det var vad de velat hela tiden. Leka. Det här var en lek för dem, och jag var en pjäs. Bara en spelpjäs.
Jag öppnade glasdörren och klev ut, gick ut på gräsmattan. ”Här är jag!”, skrek jag och for ut med armarna, stod där och bara väntade. ”Jag står här, så vad väntar ni på? Kom och ta mig!”
En harkling bakom mig. Jag snurrade runt och såg på de två dockorna som såg ut som riktiga barn. Jag var livrädd, ja, men det var så mycket viktigare att hitta Lucy än att vara rädd för dem. ”Var är Lucy?”
”Inte här”, sa Mary och lade huvudet lätt på sne. ”Vill du ha tillbaks henne?”
Vad fan tror du? ”Ja.”
”Då får du leka med oss.” Robin log så obehagligt att jag fick kalla kårar.
Tänk nu, Max. Tänk snabbt.
”Då leker vi då.” Jag kollade på den och försökte att inte visa hur rädd jag faktiskt var. ”Men då är det enligt mina regler.”
Robin tänkte invända, men hans... syster, avbröt honom. ”Låt Max prata nu. Jag vill höra. Vi gillar ju nya lekar, eller hur?”
Något som kan ge dig en chans att komma härifrån levande, tillsammans med Lucy. Tänk...
”Det är som kurragömma. Ni måste hitta mig, och fånga mig. Inom en timmes tid. Ni får inte fuska.”
Mary såg ut att tänka på det. ”Om vi inte får fuska – vilket är väldigt svårt – så måste vi göra det svårare för dig med. Du måste hitta Lucy. Om du inte gör det innan timmen är slut...”
”Så är det bara jag som överlever.”
”Precis. Då är vi överens då. Vi går och räknar, till hundra. Du kan börja springa om några sekunder.”
Jag blundade, nickade och andades djupt.
Låt leken börja.

 

Någonstans där de inte skulle leta. Någonstans där jag inte skulle leta. Ett ställe man skulle kunna springa från.

Jag visste att för att hitta Lucy var jag tvungen att vara smart. Hon var viktigast, för varför skulle jag klara mig om inte hon gjorde det?

Aldrig att jag lämnade henne här.

Jag sprang, räknade tyst i mitt huvud och försökte tänka. Ett ställe jag aldrig skulle komma på att leta på. Ett ställe där det skulle vara svårt att höra en skrika.

Huset var mycket osäkrare än utomhus, så jag provade där först. Det var ingen som sagt något om att jag inte fick börja leta medan de räknade. De var uppe i 40, och hade jag inte hittat henne innan 60 fick jag komma tillbaks till huset senare.

Ingen Lucy fanns där jag letade, och nu var det bara 40 sekunder kvar. 39... 38... 37...

Jag sprang tyst ut genom dörren och försökte tänka. Utomhus, långt från huset, men inte nära någon granne. Skogen? Jag testade, sprang ditåt och försökte att hålla räkningen i mitt huvud samtidigt som jag försökte komma på vart hon kunde vara.

Noll. De var efter mig nu.

Paniken igen. En timme hade jag på mig, men de var smartare än vad jag var, de kunde hitta mig hur lätt som helst. De visste vart Lucy var, och de skulle lika gärna kunna stå där och vänta på mig. Men om de gjorde det, så måste det ju betyda att det var ganska enkelt att hitta henne – så enkelt att det nästan var självklart.

Jag visste inte om jag inbillade mig att jag hörde små steg, men jag försvann så tyst jag kunde bakom ett träd, satt och höll för munnen på mig själv så att mina andetag inte skulle höras.

”Vi vet att du är här någonstans”, halvsjöng en röst och jag for runt med blicken, letade efter ett håll att försvinna mot, för jag kunde inte sitta kvar särskilt länge till. Jag vred lätt på huvudet, hukade mig och kikade fram. Robin stod med ryggen mot mig och kollade mot några andra träd.

Jag smög så tyst jag kunde därifrån, livrädd för att han skulle vända sig om.

Han såg mig inte. Det fick mig att inse att jag hade slutat andas. Jag gick runt så tyst jag kunde, väntade på att jag skulle komma på vart Lucy var, var på helspänn, beredd på att vad som helst skulle kunna hända. Hur lång tid hade det gått? Jag kollade snabbt på armbandsklockan och såg att det gått en halvtimme. Hur i helvete kunde det ha gått en halvtimme?
”Hittad!”

Nej nej nej Max det är inte över än, du kan springa ifrån henne. Jag började springa och önskade att det skulle kunna gå att vara tystare, hörde hennes steg bakom mig och mitt huvud snurrade, varför slutade det inte snurra, jag ville inte ramla – fick inte ramla. Mitt hjärta slog sådär hårt igen, jag var inte rädd för vad som skulle hända med mig om jag blev fångad, utan för vad som skulle hända med Lucy. Inget fick hända henne, det var bara jag som kunde se till att inget inte hände.

Och plötsligt tog stegen slut. Jag stannade för första gången och vände mig om, försökte hämta andan, och jag var ensam. Vart hade hon försvunnit? Det måste betyda något. Hade hon gått för att hämta Robin? Var det en ledtråd?
Jag for runt med blicken och önskade att jag kände igen mig, men det gjorde jag inte. Träd, träd, träd, träd överallt. Jag började gå igen, hoppades på att något skulle hända.

Och jag stod på gräsmattan utanför huset. Hade jag sprungit i någon cirkel? Jag visste inte. Det måste jag ju ha gjort, på något sätt.

Jag lyssnade efter ljudet av steg, ville inte gärna gå tillbaks in till skogen igen. Det var större risk att jag skulle snubbla eller vad som helst där, även om jag antagligen kunde göra det annars också.

Tänk nu, Max. Tänk. Lucy, vart är hon? Hämta andan och börja leta – tiden rinner ut.

Tjugo minuter kvar. Tänk nu, tänk snabbt.

Jag for runt med blicken, som om jag letade efter hjälp, och min blick fastnade på ett par små skor några meter bort från mig. Det var Lucys – dom kunde jag känna igen vart som helst, vart jag än var.
Och plötsligt visste jag vart hon var. Eller, jag hade en gissning på vart hon kunde vara. Att jag inte hade tänkt på det tidigare...
Tio minuter kvar. Jag kunde hinna med lite tur.
Halvvägs genom skogen hörde jag ropen bakom mig, och jag visste att det bara var att hoppas på mirakel nu. De hade hittat mig, och hade jag fel var det kört för oss båda.
Jag kom till skogen och försökte få fötterna att röra sig snabbare. Ner mot bäcken, in i grottan och leta. Mina händer famlade efter något, hoppades att Lucy verkligen var där. Var är du?
Där! Mina händer fick tag på något, en liten kropp, och jag höll henne intill mig samtidigt som någon tog tag i min arm. Lika lite som jag förstod hur jag kommit på att hon var där insåg jag en annan sak, en sak som fick mig att lugnt vända mig mot Robin. Jag ryckte inte ens till vid blicken av kniven Robin höll i, var faktiskt helt lugn när jag mötte hans blick.
”En timme har gått nu. Ni får inte göra något.”
Jag såg hur han slets mellan att hugga till mig ändå eller gå därifrån.
”Kom nu, Robin. Vi lovade. Vi förlorade.” Mary stod i öppningen och såg på oss. ”Vi lovade.”
Han stönade besviket och de båda försvann, och jag förstod att det var över nu.

När jag vaknade upp i min säng kunde jag inte komma ihåg hur jag kommit iväg från grottan. Någon gång och på något sätt måste jag ju ha gjort det.
Känslan av att allt var över nu fick mig att le, gosa in mig i täcket. Jag kunde få ligga kvar där en stund, tyckte jag.
Trots att jag visste att det var slut, gnagde en liten oro på mitt hjärta. Lucy. Hur mådde hon, vart var hon? Jag borde gå och kolla till henne, bara för säkerhets skull.
Om en stund. Hon mådde säkert bra.
Nej. Nu.
Jag klev upp och insåg att jag fortfarande hade kläder på mig, vilket måste betyda att jag bara kommit in i rummet och kraschat i sängen, vilket lät fullt logiskt i mitt huvud. Jag sträckte på mig och gick ut ur rummet.
Jag gick mot Lucys rum när hennes dörr plötsligt öppnades, och jag trodde att mitt hjärta nästan stannade. Det var som om tiden också slutade gå, som om alla klockor stannade.
Robin kom ut från rummet med en kökskniv i handen. Blodet droppade från den, och när jag såg det lilla handavtrycket av blod på hans kavaj förstod jag att det inte var någon idé längre. Inget var någon idé längre.
”Du sov väldigt länge. För länge. Jag hann bli uttråkad. Jag tänkte dra ut på det, men... det blev inte riktigt så.”
Nej. Nej, det här händer inte. Det får inte ha hänt.
Han lyfte upp kniven och såg ut att spegla sig själv. Blodet droppade långsamt nerför hans arm.
”Mary har alltid varit så ordentlig, följer alltid reglerna. Det gjorde hon när vi levde också. Men hon kommer inte störa oss nu.”
Det är över nu, men det är över på fel sätt.
Robin kollade upp från kniven och såg på mig, log så att tänderna syntes igen. ”Så... ska vi fortsätta leka då?”

~The End~

Nu är allt fixat och jag har skrivit ett jättebra slut, whiii! (Fast det kommer inte nu ^^)

Är så jävla ledsen just nu. Hade lagt upp en ny del av Dollfaces på Picknick och kom på nu att jag skulle ju lägga upp det här också. Klickar på filen och det står att den är skadad, men att jag kan återställa den. Jag gör det och det blir ett tomt dokument.

Det gick ett tag, och vintern tog slut. Som jag trott och tänkt förut var det ganska vackert runt huset när det blev grönare. Isen smälte från den lilla dammen, vilket gjorde mig väldigt lättad. En sak mindre att oroa sig för, av alla de tusen sakerna som fanns att oroa sig för.

Jag vågade knappt lämna huset, samtidigt som jag inte vågade/ville stanna kvar. Jag ville inte veta vilka i den lilla byn som visste om vad som hänt, vilka som anklagade mig för det. Om – när – jag var tvungen att göra något i byn gick jag snabbt, mötte inte någons blick och stannade inte alls länge. Det kändes som om alla höll sig borta från mig, var osäkra på vem jag verkligen var. Ärligt talat hade inte ens jag någon aning längre.

Jag låg på rygg på verandan och bara stirrade upp på taket. Det var rätt varmt och ganska skönt, även fast det var konstigt. Det var faktiskt bara mitten på mars. Det kanske var tur att ingen bodde i närheten, för hade någon gått förbi hade väl denne undrat varför jag låg där, vad jag höll på med.

Lucy sprang runt och plockade de blommor som hunnit komma, sjöng för sig själv. Hon var anledningen till att jag låg där jag låg – för att kunna hålla koll på henne. En normal människa hade väl satt sig på den lilla trappan eller kanske följt med henne runt, men nu var jag inte normal längre – inget var normalt – så det spelade ingen roll.

Jag vred lätt på huvudet och såg henne sätta sig på knä i gräset. En kort stund senare reste hon sig upp igen, vred huvudet mot något jag inte kunde se. Hon släppte alla blommor hon höll i och började gå. Nej, hon gick inte – hon marscherade. Ja, det såg ut som det, i alla fall.

”Lucy?”, ropade jag och satte mig upp. ”Vart ska du?” När jag inte fick något svar reste jag på mig och följde efter. En del av mig ville ropa igen, springa ikapp, men det var något med sättet hon gick på som fick mig att låta bli, hålla mig några meter bakom.

Hon gick in i skogen, bara gick rätt igenom. Jag förstod ingenting – vart var hon påväg egentligen?

Det var ingenting förutom träd runtomkring oss ett tag, men efter vad som kändes som en evighet, men kanske egentligen bara var tio minuter, kom vi till en stor äng. I andra änden av den låg en bäck som försvann in i en grotta ett par meter bort, och det var dit jag trodde Lucy var påväg. Jag fortsatte följa efter henne.

Hon vände sig aldrig om, och hon gick fortfarande som om hon marscherade. Den första tanken som kom upp i mitt huvud var att hon var besatt, vilket inte skulle förvåna mig överhuvudtaget. Om hon var det så var det antagligen dockorna som ville visa mig någonting, men vad?
Jag följde efter henne in i grottan, gick oroligt ner i vattnet när hon försvann för några sekunder – hon hade antagligen lyckats hitta en sten och ställt sig på den, bottnade inte. Vattnet nådde mig till höfterna, och det var väl ungefär så lång hon var. Hon vände sig mot mig, bara stod så en stund och kollade, innan hon blundade och föll ihop. Jag kastade mig fram för att fånga upp henne, och först då såg jag vad det var jag antagligen skulle ha sett från början.

Chris satt på en stol intill tre andra stolar. Det var svårt att känna igen henne – kanske var det egentligen ganska omöjligt med tanke på alla sår som var så djupa att man kunde se benen här och där.

Austins mun fick mig att tänka på en betydligt obehagligare version av Jokern; nu skulle han för alltid le, trots allt han förlorat, trots sorgen.

Trots att de var ganska obehagliga var barnen nästan värst. De såg perfekta ut, för perfekta. Deras hår glänste och var uppsatt i små söta tofsar, på dem båda. De hade klänningar – Alice hade verkat som typen som vägrade klänning oavsett vad, och det var väl därför det kändes så fel. Deras ögon såg ut som om de var gjorda av glas. Det enda som var... fe, var att Alice's mun var öppen, som om hon gäspade; det enda som fanns där var ett svart tomrum. Inget annat.

Det såg ut som om de var dockor, och som om de var där för att bli fotograferade.

Jag backade långsamt, som om jag var rädd för att de skulle få syn på mig. Något sa mig att de inte var så döda som jag trodde att de var. Lucy började hosta och rörde lite på sig. ”Pappa...”, mumlade hon. ”Vart är vi... vad gör vi här?”
Jag kunde inte andas, var helt säker på att de rört sig. ”Blunda”; viskade jag, fortsatte gå baklänges, hoppades verkligen på att jag inte skulle snubbla på något. ”Inga men. Blunda bara. Öppna inte ögonen förrän jag säger till.”

”Men... varför...?”
”Gör det bara.” Jag vred snabbt på huvudet för att se vart vi var. När jag kollade tillbaks tyckte jag att familjen rört på sig, flyttat närmre. ”Blunda!”

Jag vände mig om och sprang så fort vattnet försvann. Det var tur för mig att Lucy fortfarande var ganska liten, för jag vågade inte släppa ner henne. Jag vågade inte heller vända mig om och se vad som hände heller, ville inte veta.

Jag kunde inte riktigt komma ihåg hur jag kommit genom skogen, men jag befann mig på gräsmattan utanför huset när jag hörde Lucy dra efter andan. ”Skrik inte”, fick jag fram, höll på att snubbla på mina egna fötter. ”Blunda sa jag.”

När vi kommit upp på verandan släppte jag ner henne, höll hårt i hennes hand och öppnade dörren, drog med henne in. Jag låste dörren, fastän mina händer skakade, och jag kollade mot skogen.

De stod där, allesammans, och kollade på mig. De bara stod där. Efter en stund kom ett sus i mitt huvud, ett sus som blev större och starkare för varje sekund som gick. Till slut var det så högt att jag grimaserade, föll ner på knä och höll för öronen, som om jag kunde stänga ute de anklagande orden.

Det är ditt fel, ditt fel alltihop! Vi hade levt om det inte varit för dig. Vi hade kunnat vara lyckliga, må bra.

”Sluta”, viskade jag, försökte koncentrera mig på Lucy. Hon fanns där någonstans, hon måste vara livrädd. Jag var livrädd.

Ditt fel, ditt fel alltihop!

”Förlåt!” Jag skrek så högt jag kunde, skrek det om och om igen. ”Förlåt, förlåt, förlåt! Jag visste inte, jag hade ingen aning!”
DITT FEL!!!

Jag snyftade till, önskade att alla ljud bara skulle försvinna, lämna mig ifred. Det var mitt fel, jag hade förstått det, kunde de inte bara gå?

Det fortsatte ett tag, och jag satt kvar där jag var, försökte stänga ute ljuden som egentligen kom från mitt eget huvud.

Mitt fel. Mitt fel, alltihop.

 

Matthew stannade för att jag bad honom. Han åt frukost med oss och försökte att inte stirra på Amanda; jag hade sagt att hon tyckte sånt var obehagligt, Mer behövde han inte veta, för hela anledningen var min och Amandas hemlighet.

När han gått försvann Amanda in till badrummet. Jag följde efter, iakttog henne från dörröppningen. Hon stod och såg på sig själv, men blicken var ingen sån som vissa hade, som om hon tyckte om vad hon såg i spegeln. Blicken var mer undrande, som om hon inte riktigt visste vem hon var, vad alla andra såg.

Jag ställde mig bakom henne, lade armarna om hennes midja och satte hakan mot hennes axel. Våra blickar möttes i spegeln och vi bara stod så och såg på varandra ett tag.

”Du är vacker”, viskade jag. ”Världens vackraste människa. Vet du om det?”
Hon bet sig lätt i läppen, kollade på sin spegelbild igen, som om hon försökte se vad jag såg. Det var klart att hon inte bara var vacker på utsidan – hon var världens vackraste som person också. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon lade händerna över mina. ”Ska du säga.”
”Ja, ska jag säga.”

 

Det tog ett tag för rösterna att tystna och för mig att orka/våga resa mig upp. Lucy hade gått iväg en stund tidigare, och när hon kom tillbaka höll hon i min telefon. Vi båda hade gråtit en massa och hon såg helt slut ut.

”Vad vill du att jag ska göra?”
”Lexi. Ring henne. Du behöver henne – vi behöver henne.”

Lexi. Helt plötsligt saknade jag hennes röst, ville höra något som var välbekant. Hon kanske kunde hjälpa mig, kanske visste hon vad man skulle göra. Nej, det skulle inte bli så, det förstod ju till och med jag, men jag kunde alltid hoppas.

Jag nickade, tog telefonen och slog vant in hennes nummer.

”Vilken jävla idiot ringer såhär sent, va!? Vem är det, vad fan vill du?”

Jag kunde inte hjälpa att jag log. ”Det är Max.”

Tystnad. ”Men gud, nej shit, förlåt! Jag... jag visste inte!”
”Det är lugnt.”

”Vad var det du ville?”
Det var så mycket jag ville säga just då att jag inte visste vart jag skulle börja. ”Jag... jag tror jag kommer bli galen. Eller, håller på att bli. Är. Jag vet inte.”

Tystnad igen. ”Jag kommer, okej? Jag åker om en halvtimme, sen kommer jag till dig. Okej?”

Egentligen borde jag säga att det kunde vänta till morgonen i alla fall, men hon skulle inte ha lyssnat på det. Jag nickade innan jag kom ihåg att hon inte kunde se mig. ”Gör så du.”

När hon kommit orkade jag inte tänka på något alls, var hög på kaffe, kramade henne hårt och önskade att jag var ett barn, så att ingen skulle tycka det var konstigt att jag ville krypa upp i någons knä och gråta.

Jag fick väldigt snabbt klart för mig att Andy hatade sin syster nästan mer än allt annat i hela världen och inte ville prata om henne alls.

”Men kom igen, något kan du väl säga? Eller? Jag blir ju nyfiken.”
Han suckade och strök undan luggen från ansiktet. ”Vad vill du veta då?”
”Varför du hatar henne så mycket. Och det är också allt jag vill veta, så svara på det så lovar jag att inte komma med mer frågor.”
Både han och jag visste att det där inte var sant – jag såg det på blicken han gav mig – men han suckade bara. ”Hon var den där perfekta lilla dottern hemma, samtidigt som hon var skolans största slampa. Jag svär, hon har nog knullat alla i hennes årskurs. Eller, ja, när hon gick i åttan. Hon är bara ett år äldre än mig. Gud vet hur många de är nu... Jag vill nog inte veta heller.
”Anyway, hon var fast besluten vid att göra mitt liv till ett större helvete än vad det redan var, så hon tjallade om precis allt jag gjorde till pappa och var noga med att låta honom veta att jag varit elak mot henne.” Han ryckte lätt på axlarna. ”Inte för att jag inte gjorde något mot henne – jag försökte hålla mig så långt borta som möjligt hela tiden – men jag kunde snacka om jag blev sur. Så jag kallade henne en hel del grejer och fick en massa blåmärken på köpet, typ. That's all. Jag hatar henne. Kan du släppa det nu?”
Bara för att han lät så trött höll jag tyst, nickade och lade armarna om honom. Egentligen fanns det väl inget mer jag ville veta om henne, för att för mig var hon helt oviktig. Om hon skulle göra något mot Andy skulle hon bli viktig, men nu gjorde hon ju inte det.

Det var mysigt att bara sitta där och kramas. Särskilt när Andy slappnade av efter en stund, som om han tänkte att det inte var någon fara, att allt var lugnt. Det var ju lugnt, för inget skulle hända. Han hade funnits där för att rädda och skydda mig, så jag skulle göra samma sak för honom om det behövdes, men jag visste inte om han visste om det.

Jag tryckte läpparna lätt mot Andys hals. ”Du vet att du är världens finaste va?”
”Ska du säga”, mumlade han och lekte med mitt hår. Jag gillade det väldigt mycket, hans fingrar i mitt hår alltså. Vi satt där i vad som kändes som evigheter och bara pratade om allt och inget. Jag märkte att han blev lite tveksam till vad han kunde och inte kunde göra just då, så jag höll mig lugn. För hans skull. Vi kollade igenom hans skivsamling, lyssnade på några av dem och sjöng med väldigt högt och fult. Att Ashley skrek åt oss att hålla käften fick mig att tystna, men Andy skrek att hon kunde hålla käften och fortsatte, höjde volymen ännu mer. Jag började skratta och han började också skratta och vi låg på golvet och bara skrattade.

Trots att vi varit oseriösa när vi sjöng hördes det att Andys röst var bra ändå. Brukade han sjunga mycket? Han spelade gitarr, det var allt jag visste. Jag hade fortfarande inte hört honom spela. Skulle jag få göra det? Tänk om det var något han egentligen bara höll för sig själv, inte ville att någon skulle höra honom? Jag vågade inte fråga, för jag ville inte höra ett nej. Inte just då, i alla fall.

Eftersom det var fredag var det ingen av oss som brydde oss om att tänka på när och om vi borde sova. Det var sådant som inte spelade någon roll. Vi gick och köpte massa godis och läsk, för att vi skulle tydligen hålla oss vakna hela natten. Jag hade inget emot det, egentligen – okej godis var kanske inte bra, men nu hade jag ju varit duktig och ätit, så jag borde faktiskt få socker som belöning. Jag orkade inte tänka på att straffa mig längre, för att det ärligt talat var helt sjukt svårt att vara ledsen när man var med Andy nuförtiden.

Kanske hade jag blivit gladare också, men det kanske bara var önsketänkande, för att jag så gärna ville vara normal och må bra.

”Kan du inte spela något för mig?” Klockan var runt tolv och jag var alldeles snurrig. Jag gjorde en gest mot gitarren med fingret och kollade frågande på Andy.

Han bet sig lätt i läppen innan han ryckte lätt på axlarna. ”Visst”, sa han och reste sig upp, hämtade gitarren innan han sjönk ner på golvet och såg fundersam ut. ”Vad ska jag spela då?”
”Jag vet inte. Vad kan du spela?”

Han fortsatte tugga lite på sin piercing medan han tänkte, innan han böjde sig över gitarren och började spela. Det lät så mjukt, det var så fint – bara gitarren gav mig rysningar.

Andys röst fick mig att tappa andan, fick mig att stirra som hypnotiserad på honom, på hans fingrar mot strängarna. Jag hörde bara hans röst – allt som existerade var hans röst och ljudet från gitarren. Och jag rös. Jag rös som jag aldrig gjort förut. Det kändes nästan som om jag höll på att få feber, så mycket skakade jag.

Nog för att hela han var vacker, men hans röst var så vacker att något gick sönder inom mig.

Han kollade inte upp en endaste gång under tiden han spelade, verkade ha kommit in i en helt annan värld där kanske inte ens jag existerade, och just då hade jag inget emot det. Om det var så mäktigt att bara se på den här världen, den här bubblan, ville jag inte veta vad som skulle hända med mig om jag var en del av den.

Först när låten tog slut kollade han på mig med ett litet leende. ”Du har gåshud”, kommenterade han och rörde vid min arm. Han skrattade till när han såg hur borta jag var. ”Vad tyckte du?”
Det fanns inga ord att beskriva hur jag kände just då, så jag bara lutade mig fram och kysste honom. Kanske skulle jag lyckas förmedla hur jag kände mig just då på det sättet, när ord inte var möjliga.

 

Resten av natten satt Andy med gitarren i famnen. Han spelade inte hela tiden – ibland strök han mig över kinden med fingrarna och jag kunde inte riktigt förstå att just de fingrarna bara några minuter tidigare skapat så vackra ljud med gitarren att jag känt för att gråta. Samtidigt var det så självklart att det var just han som gjort det, och ingen annan.

Klockan var morgon när vi bestämde oss för att sova. Jag låg tätt intill honom och drömde om gräs, Andy, solsken, gitarrer och vacker musik. Det var en väldigt fin dröm, och för en gångs skull gjorde det inget om jag vaknade – drömmen skulle kunna fortsätta, för Andy hade sin gitarr, han hade musik, och jag kunde få se och höra det flera gånger.

---

Glömde lägga till låten när jag postade inlägget fastän jag tänkte att jag skulle göra det, men bättre sent än aldrig, right? ;)

Det var iaf den låten Andy spelade först.

Andy hade fortfarande inget svar på min fråga någon vecka senare. Jag frågade inte, men jag kunde ju se när han gick runt och tänkte på något, och vad annars kunde det vara? Han såg sådär fundersam ut och tuggade på sin piercing när han trodde att jag inte såg, men förstod han inte att jag såg allt? Jag frågade honom inte om det, ville inte att han skulle tvingas till att erkänna att det inte fanns något svar på det. Det var bara så det var och alltid skulle vara, helt enkelt.

Vi var påväg hem till mig en dag efter skolan när han helt plötsligt skrek att det var en ödla på vägen. Det fick mig att börja skratta, för det var ingen ödla – det var en sten. Jag skrattade så mycket att jag grät och var tvungen att sätta mig ner, vilket fick Andy att bli sur. Jaha, han tyckte verkligen att det sett ut som en ödla, vad var det som var så roligt?

Även fast han såg sur ut satte han sig brevid mig, och han skrattade när jag försökte torka bort skrattårarna från kinderna. Han gav mig en puss på kinden och sa att det var salt.

Nejmen no shit Sherlock, vill du ha en kaka eller något?

”Jag är hungrig”, sa jag när vi fortsatte gå, vilket fick Andy att kolla på mig. Idag vet jag fortfarande inte riktigt hur jag ska beskriva hans blick, precis lika svårt är det som det var just då. Han såg chockad och glad ut på samma gång, och hans ögon... de glittrade. Varför var han så jävla vacker? Det borde vara olagligt.

”Då får vi väl äta nåt när vi kommer fram då”, sa han och tog min hand. Jag orkade inte ens tänka på att jag inte ville äta – hur lite jag än ville det så var jag tvungen ibland, annars skulle jag dö, och jag ville inte göra Andy ledsen. Jag ville så gärna tro på att det fanns någon som skulle sakna mig om jag försvann. Ärligt talat hade han fått självmordstankarna att tyna bort, men jag gjorde mig fortfarande illa. Det var väl ett framsteg, eller?

Senaste gången vi ätit hade varit någon dag tidigare, och det hade ju gått ganska bra. Andy hade sett stolt ut. Jag försökte tänka på det, tänka på hans hemliga leende när vi satt i soffan efteråt och kollade på någon dålig dramaserie på tvn. Jag ville se honom sådär stolt över mig igen, så om jag tänkte på det så skulle det kanske gå lika bra just den gången.

Vi kom hem till mig och hjälptes åt att fixa något att äta. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen för att Andy försökte vara en ninja och jag vet faktiskt inte riktigt vad han höll på med. Det var roligt i alla fall. Han såg precis lika stolt ut när jag åt och inte sprang iväg, utan stannade kvar.

Jag reste mig upp och letade runt i skåpen, kände för att äta mer. Sötsugen, typ. Det var inte särskilt ofta det hände, men nu när jag kunde äta så var det okej. Jag visslade till när jag hittade en hel chokladkaka, kollade på Andy. ”Vill du ha?”
Han nickade och jag såg hur han bet sig i kinderna. Kanske försökte han att inte skratta eller flina eller något. Han såg förundrad ut, hans ögon nästan lyste. Om jag fick välja en sak jag älskade med honom, utseendemässigt, hade jag nog valt hans ögon. De var så levande, gnistrade och berättade en helt egen historia. På andra plats kom nog hans leende, som kunde lysa upp ett helt rum.

Jag bröt av en bit till honom och en till mig, hoppade upp på köksbänken och tuggade fundersamt på chokladbiten. ”Vad ska vi göra nudå?”
”Sitta här och äta choklad, kanske?” Andy hoppade upp på bänken brevid mig, log stort. Han var så söt att jag inte kunde låta bli att kyssa honom. Efter en stund kändes det som om vi var påväg att ramla ner, så jag drog mig undan. ”Kan vi inte gå hem till mig eller nåt? Eller gå till en lekpark.”

”Vi kan göra både och.” Jag ryckte lätt på axlarna och hoppade ner från bänken, tog hans hand. ”Fast den här följer med”, tillade jag och höll upp chokladkakan.

”Apropå den... får man lite till?”

Jag svarade inte förrän vi stod ute i hallen. ”Då får du ta den då”, sa jag och flinade retsamt mot honom.

Han bet sig lätt i läppen innan han flinade, tvingade mig att backa. Jag kände dörren mot ryggen, kollade frågande på honom. Han fortsatte bara le, stoppade in händerna under min tröja och kysste mig. Bara det lilla gjorde det svårt att komma ihåg hur man andades. Hans händer smög runt på min mage, hans läppar letade sig ner mot min hals. Jag blundade, lutade huvudet mot dörren och försökte komma ihåg hur man andades, innan jag glömde det helt, samtidigt som han drog sig undan. Han höll upp chokladkakan med ett triumferande leende. ”Så svårt var det inte.”

Det tog en stund innan jag fattade att jag blivit lurad, men istället för att bli sur log jag bara och ryckte lätt på axlarna, drog på mig skorna. ”Det är bara för att du är du, typ.”
”Yeah, right.”

Vi fortsatte snacka om det där hela vägen till lekplatsen, för ja så mogna var vi.

 

Vi stannade i lekparken någon timme, och jag tror aldrig jag skrattat så mycket i hela mitt liv. Hur mycket jag än önskar att jag kunde komma ihåg allt som hände där kunde jag det inte, och jag får väl leva med det.

Jag höll i hans hand hela vägen hem till honom efteråt. Ingen av oss sa särskilt mycket, men det gjorde inte så mycket att det var tyst för en gångs skull heller. Det var mysigt.

Andy släppte min hand några sekunder för att fiska upp nycklarna, och när han satt in den i låset stelnade han till, stod bara och stirrade på dörren. Jag såg oförstående på honom – han skrämde mig lika mycket som efter mötet med Kevin.

”Det var olåst.” Han vred på huvudet och såg på mig, och jag såg exakt hur rädd han var. Hans händer började skaka, så han knöt dem hårt. ”Jag vet att jag låste imorse.”

Jag ville så gärna säga att han kanske råkat glömma det eller något, det var ju sånt som hände, men något sa mig att det inte skulle lugna honom. Det kändes mer som om han bara skulle bli arg på mig, så jag höll tyst.

”Stanna här.” Han gick in och stängde dörren efter sig innan jag hann säga något alls.

Förstod han inte hur det kändes då? Jag visste inte vad jag skulle göra om han inte kom tillbaka.

Jag började bita på mina naglar, lyssnade efter minsta lilla ljud och stirrade på dörren. Snälla Andy, kom ut nu, säg att det inte är något...

En stund senare kom han ut igen, synbart irriterad. ”Det är lugnt”, sa han och klev åt sidan. ”Det är bara att gå in.”

Det tog all fokus jag hade för att inte fråga honom om vad som nyss hänt och bara sparka av min skorna. Han tog min hand och drog med mig mot sitt rum. På vägen dit vred jag huvudet mot köket och såg att någon faktiskt stod där, någon som höll i en stekpanna. Jag kände inte igen henne alls och det skrämde mig faktiskt lite att Andy inte sa något om henne. Han drog med mig in på sitt rum och stängde dörren, lutade sig mot den och blundade. Jag stod bara och kollade på honom, visste inte vad jag skulle göra eller säga.

”Det var min syster. Hon som stod i köket. Ashley.”
Hade Andy någon gång ens nämnt att han hade en syster? Inte vad jag kunde komma ihåg, i alla fall. Hur mycket var det mer som jag inte visste om honom?
Chocken över att han hade en syster fick mig att vara tyst. Andy kollade på mig med ett litet leende. ”Jag brukar glömma att prata om henne, för allvarligt talat så bryr jag mig inte om henne.”

Om han nu inte brydde sig, varför såg han fortfarande så rädd ut då?

Jag SKA bli författare. Helst ingen så känd som J.K. Rowling eller Stephanie Meyer, utan helst någon som folk kan känna igen på stan ibland och komma fram till och säga att man gillade dens bok. Det skulle vara roligt. Jag ska ge ut minst en bok, vi får väl hoppas att det blir så.
Det var sista dagen på den här listan! Kanske gör något liknande igen, men vi får väl se.

Den här delen suger - valde att göra förvirring av det hela istället för att sitta och bita sönder naglarna och ha de där tankarna om att jag är sämst och asdfgsdfg. Hoppas det duger i alla fall...

---

En natt utan att drömma. Det var allt jag begärde. Var det för mycket att be om?

Jag satte mig upp och gnuggade mig lätt i ögonen. Det skulle ta ett tag att somna om, jag visste det – känslan av att Amanda legat alldeles intill, i min famn, hade varit för äkta.

Nej, Max, gråt inte... sluta, det var bara en dröm...

Det var ju just det som var problemet. Jag ville så gärna att det skulle vara äkta.

Det tog ett tag att lugna ner mig, tänka att jag borde somna om. Jag skulle orka kliva upp på morgonen, orka tänka, orka le, orka ta hand om Lucy, allt det där. Plus att ta hand om tusen miljoner andra problem, som mördardockor som ville leka.

Jag orkade inte. Varför hände det mig? Jag gömde ansiktet mot kudden, tvingade mig själv till att sluta tänka, och jag hade säkert lyckats somna om ifall jag inte hört det där ljudet från bottenvåningen.

Den lilla smällen fick mig att rycka till, sätta mig upp. Jag borde antagligen tänka att det inte var något, att jag inbillade mig, eller att det var bar Robin och Mary som höll på med något. Inte för att det var någon lugnande tanke, men det betydde i alla fall att jag inte skulle behöva kliva upp.

Jag kunde inte släppa det. Jag ville så gärna sova och hatade mig själv när jag reste mig upp och lämnade rummet. På vägen mot trappan kollade jag till Lucy, mest för att se om hon också vaknat. Det hade hon inte, vilket fick mig att le lite.

Tyst gick jag nerför trappan. Golvet var kallt, så kallt att jag nästan ville hoppa på stället. Det var kallt i luften också.

Ytterdörren var öppen. Hur hade det hänt? Det blåste inte, och även om det gjort det kunde vinden omöjligt ha blåst upp en låst dörr, och så var alla fönster stängda. Eller hade jag låst den, förresten?

Förvirrad gick jag mot dörren och han bara stänga den innan någon tog tag i mig, tryckte mig mot dörren. ”Det var du som mördade Chris, eller hur?”

Rösten var så fylld av hat och ilska att jag blev rädd. Allvarligt talat, alltså.

”Det var inte jag”, sa jag och försökte dra mig loss. ”Jag svär, det var inte jag.”
Austin vände mig om så att jag kunde se honom, höll fast mina armar mot dörren bakom mig. ”Du kan lura polisen, men du kan inte lura mig. Varför flyttade du nu igen? Juste, din flickvän. Var det du som dödade henne också, flydde du från polisen?”
”Nej, jag -”

”Och varför tog du just Chris? Av alla människor i den här jävla stan... Tyckte du om det, det du gjorde mot Alice? Ett oskyldigt barn...”

Jag såg oförstående på honom. ”Va, vad har hänt med Alice?”

”Borde du inte veta det själv? Näjuste, du ska ju spela oskyldig. Visst, jag kan berätta. Någon – du – skar ut hennes tunga. Vet du hur det är att se henne sådär? Hon sitter bara och stirrar ut genom ett fönster. Hon vill inte ens kolla på någon, som om hon är rädd.”
Jag stirrade chockat på honom, slutade andas för några sekunder. Jag hade ingen aning om vad som hänt Alice – visste inte ens att något hade hänt.

Kunde de inte lämna någon ifred?

”Se inte ut som om du inte förstår vad jag pratar om!”

Hur jag hamnade på golvet kunde jag inte riktigt komma ihåg, men det gjorde ganska ont i huvudet. Det enda jag visste just då var att det smakade blod i munnen, att jag knappt kunde göra något mot slagen.

”Vet du vad?” Austin reste sig upp med ett leende som nästan var lika obehagligt som Robin. ”Jag borde göra samma sak mot din dotter som du gjort mot min. Ja.”

Han började gå iväg och jag satte mig upp. ”Du rör henne inte.”
Det snurrade i huvudet när jag reste mig upp, och allt efter det gick så snabbt att jag inte hann uppfatta något.

Duns. Svordom. Kvävt skrik. Barnskratt. Och tystnad.

Jag hade någon gång under de sekunderna som gått ramlat eller helt enkelt satt mig ner. Svårt att veta när man inte kom ihåg.

Jag drog lätt med en hand över ansiktet, upptäckte att om jag strök med tungan över läpparna smakade det ännu mer blod. Jag strök lätt med handen över munnen och låtsades inte om blodet.

När förvirringen släppt lade jag mig ner, för trött och snurrig för att orka resa mig upp. Jag vred lätt på huvudet och såg en lapp. Handstilen var ett barns – vissa av bokstäverna satt bak och fram.

Ingen annan får röra henne. Ingen annan.

Hade inte Lucy sagt något liknande förut? Innan jag hann tänka mer på det somnade jag.

 

Det var mysigt att bara ligga och krama Amanda, gömma ansiktet mot hennes hår i ett försökt att få solen att sluta förblinda mig. Hon luktade så gott, luktade hemma. Det skulle inte spela någon roll vart jag än tog vägen – jag var hemma om jag var med henne.

Det plingade på dörren. Jag stönade när hon flyttade på sig. ”Stanna kvar här”, sa jag och kramade henne hårdare, höll henne tätt intill mig. ”Vem det är kan den komma tillbaks senare...”

Hon fnissade till och slingrade sig ur mitt grepp i alla fall. ”Men det är en sak jag alltid velat göra”, sa hon och gav mig en puss på kinden efter att jag sett extremt sårad ut. ”Får jag låna en av dina skjortor?”

Efter en kort stund lämnade hon rummet, endast iklädd en av mina skjortor. Den räckte henne nästan till knäna, och hon hade kavlat upp armarna. Hon var så vacker att det inte ens var roligt.

Jag somnade om löjligt snabbt, brydde mig inte om att någon puffade på mig en liten stund senare och att denne sa mitt namn också. Inte förrän denna någon slog till mig i ansiktet vaknade jag till. ”Vakna!”
Jag for upp och kollade förvånat på Amanad. ”Men vafan göru!? Det där gjorde ju ont.”
Hon fnissade till, strök mig lätt över kinden och kysste mig snabbt. ”Du får faktiskt skylla dig själv om du inte vaknar”, log hon och strök mig hastigt över håret. ”Det är någon här som vill träffa dig i alla fall.”

Konstigt. Det är ju inte precis så att det är min lägenhet, eller hur Sherlock?

Det sa jag inte, utan gäspade bara, sträckte lätt på mig. ”Skicka in honom... henne... den.”

Matthew kom in i rummet och såg nästan förundrat på Amanda, lät blicken pendla mellan oss båda. Jag kollade hastigt ner på mig själv för att kolla så att täcket täckte... vissa delar. ”Trevligt att du kommer och stör en fin morgon som denna, Matthew. Vad har jag gjort för att förtjäna det?”

”Jo... alltså... eh... du svarar typ inte på telefonen, och jag...” Han kunde verkligen inte släppa Amanda med blicken.

Hon satt och låtsades att hon inte märkte det ett tag, tills hon till slut reste sig upp. ”Jag går och fixar frukost”, sa hon och lämnade rummet.

”Vad är det med dig?” Jag kollade leendes på Matthew. ”Blev du förtrollad av hennes skönhet eller något?”

”Nej, det är inte det...” Han skakade på huvudet och satte sig på sängen. ”Jag fick... en känsla. Typ.”

”Jaha. Vadå för känsla?”

”Jag vet inte... typ... när ni var i samma rum... det var som om... som om rummet blev... äsch, jag kan inte förklara det.”

Jag bara kollade på honom. ”Som om rummet blev... komplett?”

”Typ... kanske.”

”Du är inte den första som sagt så.”

Hade Lexi verkligen lyckats hitta någon som passade så perfekt med mig att till och med Matthew kunde se det?

 

”Pappa! Vakna!”

Jag öppnade ögonen och for förvirrat runt med blicken. Det var så ljust att mina ögon gjorde ont. Mitt huvud hade helt klart haft bättre dagar också.

Lucy satt på golvet brevid mig och såg orolig ut. Hon såg ut att må bra också, så inget kunde ha hänt henne.

”Jag mår bra”, mumlade jag och satte mig upp, kramade henne. Hon skakade.

”Men pappa... du har... du blod, i... i ansiktet... och... varför, varför låg du här?” Hon började snyfta och jag strök henne över ryggen. ”Var det... Robin... har han gjort nåt...?”

Han hade säkert gjort något, men inte mot mig. Jag ville inte ens tänka på vad som hänt med Austin, vad som skulle hända med Hannah och Alice.

Nej, jag kunde inte vara arg på Austin, eller vad det nu var meningen att jag borde vara. Jag hade också förlorat någon som betytt så mycket utan någon förklaring – jag undrade fortfarande varför det var just Amanda det drabbat, och om föraren fortfarande tänkte på det, kom ihåg. Jag visste inte ens vem det var, om det var en man eller kvinna, ålder... ingenting. Jag visste inte om den fortfarande levde, inte ens om den överlevt krocken. De hade inte velat säga något till mig, och jag förstod dem. Hur hade det blivit om jag vetat och sett den personen? Inte ens jag var särskilt säker på det. Nej, jag kände bara medlidande för honom, inget annat.

Även om jag helt och fullt förstod hans smärta, var det så olika ändå. Han hade ingen aning om vad som hänt Chris; jag visste vad som hänt Amanda. Det kanske var tusen gånger värre att inte veta – vad visste jag?

1) Musik. Musik har alltid och kommer alltid vara en stor inspiration till mig som person och som skrivare. Utan att ha musik som passar till känslorna i det man skriver just då hade jag antagligen inte kommit på hälften så mycket bra saker som kan hända, handlingar, personer och så vidare. Musik är det som får mig att stå ut i skolan när det är jobbigt, det är det som alltid finns där när ingen annan gör det.
3) Livet. Det finns bra sidor och det finns dåliga sidor med att leva, att bara finnas. Läs tidningar, kolla på nyheterna och du får veta en massa saker som händer runtom i världen. Mest ganska hemska saker, sånt som man vill veta om, sånt man vill läsa om. När jag har ont i huvudet och skrivkramp brukar jag ibland gå ut och gå, gå till min gamla skola och gunga för att sparka igång kreativiteten, kan man kanske säga. Man kan ta idéer från människor man ser, saker som händer runtom en... yeah, livet och liv är en inspirationskälla.

Jag pratar med mig själv ganska ofta. Yeah, weird fact of the day. Nejmen allvarligt, jag brukar göra det. Ibland låtsas jag att jag kanske är Andy - går som han, pratar som han, ler som han, gör som han. Det är riktigt roligt faktiskt. Då kan jag leva mig in i honom, prata, låtsas att jag går runt med Sebastian eller bara sitter i typ hans rum tillsammans med Sebastian, och så låtsas jag att han svarar, tänker ut vad han skulle kunna svara och sånt.

”Max... kan jag berätta en sak för dig?”
”Självklart.”
”Se det som ett test, okej? Jag vill bara se hur du reagerar.”
”Visst.” Jag log lätt mot Amanda, som log tillbaka och drog upp fötterna i soffan och kollade på mig. ”Vad händer om jag... svarar fel...?”

”Det vet jag inte förrän jag sett hur du reagerar.” Hon räckte snabbt ut tungan innan hon slutade le, såg nästan orolig ut och tog ett djupt andetag. ”Alltså... jag har inte berättat det här för många killar, och jag vet att vi inte känt varandra så länge och så, men jag litar på dig och sånt. Du vet om det va?”
Jag blev faktiskt sjukt glad och nickade med ett litet leende, även om jag var lite orolig för vad hon skulle säga.

”Alltså... när jag var tonåring var jag en av de där tjejerna som hatade sig själva. Jag slutade äta, och... jag gillade att göra mig illa. Det var det bästa som kunde hända en vanlig dag, typ. Och... och jag säger det här för att jag fortfarande känner av det där. Det där... suget... att strunta i att äta, ta fram ett rakblad eller något... Grejen är den att de killar jag trodde man kunde lita på springer iväg. Usch jag vet inte ens vad jag ska säga.” Hon gömde ansiktet i händerna, skakade lätt på huvudet. ”Jag vet inte ens varför jag ens försöker berätta det, för att... för att...”
För att du är rädd för att jag kommer lämna dig.

Jag flyttade mig lite närmre och strök henne lätt över kinden. ”Jag kommer inte lämna dig, okej? Aldrig.”
Hon kollade upp på mig med stora ögon.

”Du är vacker precis som du är. Hedersord. Det spelar ingen roll vad som än händer – du kommer vara lika vacker ändå.”

Ett litet leende som sakta blev större och större. Hon kramade mig hårt och jag tänkte att det kanske var värt att vara cheesy då och då.

”Godkänd.”
”Va?”
”Du är godkänd.”
”Bra”, mumlade jag med ett litet leende.

Det var sant, det jag sagt, även om det lät sjukt töntigt och allt. Jag ville finnas där när hon behövde det, skulle kunna säga det tusen gånger om bara för att le.

Ja, jag älskade henne redan då.

 

Det höll på att driva mig till vansinne efter bara några dagar. Jag kunde inte sluta tänka på Robin och på vad Lucy sagt.

Bara du. Ingen annan. Vad kunde det betyda?

Det blev inte precis bättre av att jag blev förföljd vart jag än gick. Robin och Mary inte bara dök upp överallt – de skrattade om något gick fel också.

Jag visste aldrig vad de skulle göra, och det skrämde mig mest av allt. Att inte veta. Jag försökte hålla Lucy så nära som möjligt, hela tiden, ville inte att hon skulle försvinna någonstans utan att säga till. Det var omöjligt att hålla koll på henne hela tiden, och det var de tillfällena som de passade på. Lucy sa inget, men jag märkte ju att hon var livrädd.

Det hade gått ett antal dagar och mina naglar var nästan borta. Jag brukade aldrig bita på naglarna egentligen, hade börjat samma vecka utan att tänka på det. Just den dagen hade varit ganska lugn, ovanligt lugn – de hade inte ens följt efter mig särskilt mycket heller.

Det plingade på dörren. Jag kollade förvånat upp. Lucy satt och lekte utomhus, eller sprang runt en del, vilket gjorde mig glad; att hon fortfarande lekte betydde att det fortfarande fanns saker som var normala.

Jag reste mig upp och gick och öppnade. Det var Chris' man, Austin, tillsammans med några polismän. Jag kollade frågande på dem, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vad skulle man säga egentligen?

”Är du Max Brown?”
”Ja...?”
Mannen som talat kollade på Austin som nickade bekräftande. ”Vi skulle vilja att du följer med till stationen.”

Jag kollade förvånat på dem. ”Vad gäller saken?”

”Mordet på Chris Collins.”

Självklart. Det fattade väl jag med, att Robin och Mary gjort något. Jag tvingade mig själv till att fortsätta se förvånad och förvirrad ut. ”Är hon död?”

”Ja, och enligt mr. Collins här så var hon här innan hon försvann.”

Jag gjorde en gest in mot huset. ”Men jag kan inte åka, min dotter...”

”Vi tar hand om henne under tiden..”

Det är säkrare på stationen. Låt henne följa med. Hon förstår, hon vet sanningen...

Jag följde med dem utan att säga det, för vad skulle Lucy kunna göra eller säga för att hjälpa? Hon var för liten, ingen skulle tro henne – kanske skulle de inte ens lyssna. Hon var för liten, precis som jag varit när allt med Jack hänt.

 

”Jag sa ju det, jag var inte hemma.” Jag drog händerna lätt över ansiktet och kollade på polismannen igen. ”Jag jobbade, Chris skulle passa Lucy och hon var borta när jag kom hem. Jag vet ingenting.”

”Varför stod då hennes bil utanför erat hus då?”

”Jag vet inte, jag kan inte förklara det för jag var inte hemma! Hon var inte där! Hur många gånger måste jag säga det?”

Jag visste att jag inte kunde säga som det var – då skulle jag väl bli inspärrad någonstans. Det var ju redan skumt att jag inte kunde förklara vad som hänt med Chris.

”Ni kan ringa Matthew, han kan säga som det är, att det är sant. Han var med mig hela tiden där borta, och -”

”Så du har varit ensam också?”

”Ja, men -”

”Då håller det inte.”
Jag skakade på huvudet och slog det mot bordet. Mitt huvud gjorde ont och jag ville inte stanna där mer. Det hade gått två timmar och det var samma historia om och om igen. De trodde mig inte, så varför dömde de mig bara inte? Väntade de på ett erkännande eller vad fan var det de ville ha av mig? Jag kunde inte säga hela sanningen, men det betydde inte att jag ljög.

Någon kom och viskade något i mannens öra. ”Vi kommer snart”, sa han till mig. ”Sitt kvar här. Vill du ha kaffe eller något?”
”Jatack”, sa jag och lutade huvudet mot bordet igen, blundade.

Det var väldigt tyst i rummet. Jag skulle vilja veta vad de pratade om på andra sidan om spegeln, ville veta vad de sa om mig. Vad skulle hända med Lucy om det inte gick bra? Jag ville inte ens tänka på det.

Mannen i kostym kom tillbaka. ”Here you go.” Han ställde ner en mugg framför mig. ”Kan du få den där Matthews nummer?”

Jag tog en klunk av kaffet och nickade innan jag rabblade upp numret.

”Efternamn?”
”Andrews.”

Han lämnade rummet igen. Jag lutade mig lite bakåt i stolen, lade armarna i kors på bröstet och kollade mot spegeln. Hur gjorde man sånt glas egentligen? Jag försökte se om det gick att se något alls genom det, men jag såg inget annat än rummet jag själv satt i, såg att jag bet mig i läppen igen. Det var en sån sak som jag var tvungen att sluta med, hatade att jag gjorde det.

Efter ett tag kom mannen tillbaka igen, lämnade dörren öppen. ”Det har hänt mycket runt dig sen du kom hit, Max. Vi låter dig gå tills vidare, men håll dig borta från trubbel.”
”Visst.” Jag reste mig upp och lämnade rummet, hoppades att jag inte skulle behöva komma tillbaka.

 

---

 

Fyi: nästa kapitel kommer ta tid att skriva, för jag 1 - hittar inte orden, 2 - tycker jag är sämst på allt för tillfället (nej det kommer inte hjälpa att ni säger att jag inte är det, inte just nu), 3 - har lite saker att göra innan skolan tar slut. Men jag jobbar på det, så ni vet det.

Det hela börjar med en liten idé som sätts i mitt huvud. En liten idé om en karaktär, en liten del av en story. De måste jag skriva ner ganska direkt, annars glömmer jag dem - när jag och Elvira sett Titanic i 3D hade jag fått en idé och glömt bort den tusentals gånger, så jag messade Paprika (för er som inte vet vem han är; min kompis, ok? xD) och skrev ner hela idéen och att han var tvungen att hjälpa mig komma ihåg det. Han fattade ingenting men han skickade den till mig dagen därpå, när jag hade tid att skriva :3
1) Jag vill få den så perfekt som möjligt men hittar inte orden.
Har jag ingen ork är det ingen idé att fortsätta - kastar dokumentet, river ur sidorna, glömmer det. Jag vet om jag har kommit på något som kan bli något eller inte, och tro mig - jag har haft många idéer som jag kastar iväg. Många ni inte ens hört om, mwaa C:
FYI; Jag har ett färdigt inlägg till Dollfaces i en skrivbok precis just nu, och början på ett till, men idag måste jag göra liiite skolarbete. Slutspurten, y'know. Jag är en text på spanska och en svenskauppsats iväg från sommarlov nu!

(Ugh varför skrev jag sånt här VARFÖR)
Andy
Sebastian
Max:
Ugh, this doesn't make sense at all... VARFÖR SKREV JAG UPP DEN HÄR PÅ LISTAN GODDAMMIT

”Borde han inte vakna upp nu?”

”Snart. Ha tålamod, Robin.”

”Jag vill att han ska vakna nu. Kan jag inte bara få peta på honom?”

”Nej. Du får inte röra honom.”

Rösterna var ljusa, som om de tillhörde barn. Jag kunde inte känna något, kunde inte röra mig, men jag kunde höra.

”Är du säker på att han inte är död?”

”Men idiot – hör du inte hans hjärta!? Det slår, och alltså lever han!”

Långsamt kom känseln tillbaka. Jag rörde prövande på fötterna och händerna. Det kändes konstigt, men det skulle nog bli bättre.

”Han rörde på sig! Snällasnällasnälla låt mig peta på honom?” Eftersom jag kände ett par fingrar mot mitt ansikte antog jag att den andra personen godkänt det. Inte för att jag trodde att någon skulle bry sig om vad jag tyckte och ville, men jag tyckte det var ganska obehagligt.

”Hörru, öppna ögonen. Tvinga mig inte att göra det åt dig.”

Efter en stund blinkade jag flera gånger innan jag kollade upp på ett litet ansikte. Alldeles blek var han – man såg att det var en kille, helt klart – med svarta ögon som nästan var läskigt stora. Hans leende när han såg att jag öppnade ögonen visade ett par spetsiga tänder. Hans leende var väldigt obehagligt och gav mig kalla kårar. ”Men hej där!”, sa han glatt och skrattade till. ”Du var borta så länge att till och med Mary blev orolig. Hon oroar sig aldrig, ska du veta.”

Jag satte mig upp och blundade när hela rummet snurrade. Det var ljust, men inte så ljust att man fick ont i ögonen. En liten flicka med ljusblå klänning satt på knä på golvet en bit bort med händerna knäppta mot knäna, kollade på mig med stora ögon.

Det tog en stund innan jag kände igen dem, och när jag väl gjorde det ryckte jag till och försökte flytta mig bort från pojken. Han skrattade igen och tog tag i min fot. ”Vi ska inte göra något mot dig. Faktiskt, vi räddade ditt liv. Du ramlade nerför trappan. Du hade kunnat dö. Tänk på Lucy och var lite försiktigare nästa gång.”
”Lucy... vart är hon...?”
”Hon sitter också här.” Robin gjorde en gest mot ett ställe en liten bit bort från flickdockan jag antog var Mary.

Lucy satt med ansiktet tryckt mot sina knän med armarna om benen, gungade sakta fram och tillbaka.

Jag kollade tillbaks på Robin. Hur kunde han se så levande ut? Han såg nästan ut som en människa, om man bortsåg från att leendet inte kunde vara mänskligt, och att jag aldrig sett någon – eller något, för den delen – ha så kalla ögon. Som om det inte fanns några känslor där överhuvudtaget. ”Låt mig... låt mig på gå till henne. Snälla?”

Robin satte sig på mina ben, skakade på huvudet och lade armarna i kors på bröstet. ”Nä. Sitt kvar där du. Hon klarar sig – hon valde själv att komma ner hit faktiskt, så hon får skylla sig själv.”

Jag kollade mot Lucy, önskade att hon kunde kolla upp, så att jag kunde få se att allt var bra med henne, att de inte gjort något mot henne. Hon kollade aldrig upp.

”Nu tycker jag att vi pratar om annat. Varför kommer du inte ihåg mig? Jag blir ju sårad.”

Jag såg oförstående på honom. Han suckade, flyttade sig närmre, lade händerna mot mina kinder och stirrade på mig. Han höll fast mitt ansikte så att jag skulle vara tvungen att kolla på honom, hur mycket jag än försökte vrida mig undan.

”Tänk tillbaks. Kom ihåg. Kom ihåg sanningen.”
Jag förstod inte vart smärtan kom från. Det var som om något slagit mig hårt i huvudet med en hammare, fast det kom inifrån mitt eget huvud. Jag blundade, som om jag trodde att jag kunde stänga ute smärtan då, men istället kom jag ihåg.

Jag hade kommit ihåg det fel. Hur kunde jag ha glömt?

 

”Max! Vet du vad vi hittat?!” Jack hoppade framför mig.

Det var lite jobbigt att han var två år yngre och extremt hyperaktiv – jag tyckte det var ganska skönt att bara ligga där på gräset. Jag suckade och lade ifrån mig boken. ”Vadå?”
”Ett helt sjukt rum! Du måste följa med, nu!” Han tog min hand och slet upp mig på fötter innan han drog mig med sig mot stugan. Jag snubblade efter och klagade på att det var jättespännande i boken och att jag inte bara ville sluta det sådär, men han lyssnade inte. Varför skulle han?

Han drog med mig uppför alla trappor och in i hans föräldrars sovrum. Jag hann inte fråga varför han drog in mig i garderoben och sjönk ner på knä.

”Alltså va... vad gör du?”
”Men ssch, du får se snart!” Jack kröp in under kläderna som hängde på galgarna. Jag satte mig ner och kollade förvånat på den lilla dörren som fanns där. Han kröp in genom den och försvann.
Även om jag var ganska säker på att jag vuxit ifrån Jack lite, vuxit upp under året som gått, så kunde jag inte hjälpa att jag blev sådär barnsligt nyfiken – jag tänkte skylla det på Jack när jag kröp efter honom. Dexter – Jack's storebror – stod där och han flinade. ”Vad tycks?”
Jag reste mig upp och kollade runt i rummet med stora ögon. Det var dockor överallt. Stora som små, pojkar som flickor, alla möjliga dockor fanns samlade i säkert hundratals (eller runt femtio) i det lilla hemliga rummet vi aldrig sett förut. ”Wow...”
”Jag vet! Ser lite ut som någon scen i en skräckfilm, eller vad tycker ni?” Dexter klappade Jack på ryggen. ”Näni, jag måste gå. Lova att inte säga något till morsan bara – hon kommer bli tokig om hon får veta att jag lämnar er ensamma i huset igen.”
”Visstvisst.” Jack sparkade till sin bror i ett försök att få honom att försvinna snabbare, flinade mot mig. ”Det är lite läskigt, eller hur?”
Jag nickade. Blicken fastnade på en av de större dockorna. Det var en kille med kostym, svart hår och ögon som var helt sjukt läskiga. Han var obehaglig. Jag vred bort blicken, ville inte kolla på honom. Det var något med honom som skrämde mig så mycket att när jag gick runt i rummet blev jag paranoid och trodde att han kollade efter mig. Vid något tillfälle råkade jag kolla på honom och hans huvud hade vridit sig mot mitt håll och jag fick panik och hela rummet snurrade och jag frågade Jack om vi inte kunde gå när dörren stängdes. Jag gick och tryckte ner handtaget, men dörren gick inte upp. ”Jätteroligt, Dexter!”, ropade jag. ”Släpp ut oss nu!”

Lampan släcktes. Jack skrek, skrek högt, så högt att jag fick ont i öronen. Ett ljud jag inte kunde beskriva – något sa mig att jag inte ville veta vad som hände heller.

Skriket tystnade.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt. Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras. Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset? Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något. Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Jag skrek, ropade på Dexter, glömde bort att han sagt att han skulle lämna oss ensamma. Någon kom och öppnade i alla fall, och det kändes bra att bara ramla ut över väskor, slippa händerna. Ett par armar lades om mig, armar som bara kunde tillhöra Dexter. Jag grät så mycket och jag brydde mig inte om att Dexter var fem år äldre och supercool, struntade i vad han tyckte och tänkte just då.

”Max... vart... vart kommer... blodet från?”
Jag kollade ner på mina händer och min kropp, såg rivmärken, andra sår. Tröjan var trasig. Varför kom jag inte ihåg något av det? Jag snyftade och försökte få bort blodet från händerna, visste inte vad jag skulle göra.

Dexter försvann in i det hemliga rummet fastän jag försökte stoppa honom, och han kom tillbaka ganska snabbt. Han var alldeles blek och såg ut att vilja spy. ”Gå inte upp dit, Max”, viskade han med händerna på mina axlar, sparkade igen dörren. ”Lova det.”
Varför var hans händer blodiga? Jag följde efter honom ner när han gick för att ringa en massa samtal.

Vi kunde inte förklara för polisen eller våra föräldrar vad som hänt, för Dexter hade inte varit där. Jag visste att ingen skulle tro mig, så jag höll tyst.

Vem skulle tro på en elva-årig liten kille som sa att dockor hade mördat Jack sådär brutalt som man läste i tidningarna dagen därpå?

 

Jag kom ihåg nu. Robin såg det på mig och flinade, visade tänderna. ”Jack skrek så mycket att vi skrattade åt det efteråt. Det var synd att vi inte hann bli klara med dig också, det hade varit ännu roligare.”
Åh, Jack...

”Vad vill ni mig?”, sa jag och kollade på honom, försökte andas normalt och inte sparka iväg honom.

”Vi vill leka”, sa han med en barnsligt glad röst. Den passade honom inte alls. ”Du är den enda som lyckats komma undan från oss.”
”Vad har det med Chris att göra? Och Maji? Hannah? Har ni tagit Alice också?”

Robin suckade och skakade på huvudet. ”Frågor frågor frågor. Bla. Bla. Bla. Men okej, eftersom du nu undrar – Chris var för skojs skull, Alice med. Hannah retade Lucy, så hon förtjänade det. Och Maji... skulle ha satt stopp för det roliga. Har aldrig gillat trollkvinnor. Usch och kryss på dem.” Han gjorde ett kryss över mitt hjärta, men jag förstod inte vad jag hade med det hela att göra. ”Och du... Det är din tur sen. När du blivit galen, när du blivit så paranoid att du är rädd för din egen skugga. Då är det din tur.” Han strök mig över kinden med ett kallt finger som gav mig rysningar. ”När allt hopp är ute.”
Så det fanns hopp fortfarande? Om jag hittade det skulle de krossa det, men det var en liten tröst att veta i alla fall. ”Jag förstår ingenting.”
”Varför skulle du det? Du är ju dum i huvudet. Det hela är en lek, ett spel. Du är bara en spelpjäs, och du måste komma på reglerna själv. De finns där, hela tiden, men du är så korkad att man blir mörkrädd.” Han reste sig upp och nickade mot trappan. ”Kom nu, Mary. Vi har katastrofer att planera.”
Mary reste sig upp och skuttade efter Robin mot trappan, vände sig om och vinkade med ett sött litet leende innan de båda var försvunna.

Så de hela var en lek för dem, ett spel. Målet var att jag skulle bli galen, och då skulle jag dö. Hur skulle jag kunna hålla galenskapen borta, då? Fanns det en chans för mig att vinna, ta mig ur det här levande? Det kändes inte riktigt som det – det kändes mer som om de gav mig falska förhoppningar för att göra det enklare för dem. Men vad visste jag? Det hela verkade sjukt komplicerat.

Allt kändes så sjukt overkligt, som om det inte alls hända, som om jag stod utanför ett fönster och kollade in, såg alltihop som en film.

Lucy kröp upp intill mig, gömde ansiktet mot min hals. ”Du får en ledtråd”, viskade hon. ”Bara du, och ingen annan. Ingen annan, ingen annan...”
Det gav mig inte direkt mer förståelse för det hela, men det var nog inte meningen heller.

Jag tror jag redan skrivit det... men nu kör vi i alla fall!

Just idéer får jag mest från filmer, musik och random saker jag bara börjar tänka på, för att vara kortfattad.

Jag höll i Lucys hand, höll hårt, var rädd för att släppa taget. Hon skakade – jag visste inte om hon var rädd eller om hon frös, och vad hon var rädd för i sånt fall. Kanske han hon samma känsla som jag, att något skulle hända – den hängde tung över hela huset, tryckte ner mig mot golvet, kramade om mitt hjärta. Om Maji också kände något så sa hon det i alla fall inte.

Hon gick runt över hela bottenvåningen, kollade ut genom olika fönster också. Jag hade ingen aning om vad hon kollade efter, men var för rädd för att våga fråga – tänk om jag störde och så hände något? Lucy var också tyst, och såg både ledsen och rädd ut, men jag hade ingen aning om varför.

Till slut hade vi gått igenom alla rummen förutom källaren. Vi stod tysta och kollade ner på trappan som försvann i mörkret.

”Lucy, du stannar här uppe.”

”Nej... lämna mig inte...”
”Jag kommer snart, okej? Hedersord. Lova att du stannar här.”
Hon nickade efter en stund. Jag tände lampan och nickade mot Maji, som var först att gå neråt.

Jag visste inte riktigt varför jag ville att Lucy skulle stanna där uppe – det var bara den där känslan jag hade, och eftersom jag själv inte visste vad som skulle hända så vågade jag inte få henne dit heller.

Vi gick runt i det stora rummet som var källaren – ganska stökigt var det, fastän vi inte bott i huset särskilt länge. Hur länge var det förresten? En månad kanske. Inte mer? Kanske inte. Jag kunde inte komma ihåg hur jag börjat tänka på det, men det höll mig tillräckligt distraherad för att inte bli rädd.

Ljuset dog, och jag slutade andas för några sekunder. Något sa mig att jag borde hitta trappan och ta mig upp till Lucy, men jag kunde inte röra mig. Det var helt omöjligt att förmå mig själv till att vända mig om och gå ditåt jag trodde trappan var.

Det kändes som om något rörde vid min fot, kröp uppför mitt ben. Paniken började komma och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. ”Maji?”, viskade jag, kunde inte få upp tonläget högre än så. Inget svar. Det kändes som om något kröp över min tröja och jag blev så sjukt rädd. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont.

Så fort jag kände något kallt mot mitt ansikte släppte paralyseringen och jag snubblade bakåt, försökte hitta trappan.

Mörker. Rädsla. Panik. Händer, händer överallt.

Jag snubblade på något, ramlade in i något annat. Det kändes som om jag blev runtknuffad, som de där gångerna i lågstadiet när de som var äldre fick tag på en.

Röster, skratt, de skrattade åt mig, skrattade åt att jag var så liten, skrattade åt att jag var deras.

Nej, sluta, jag vill inte... jag vill inte...

Jag kunde inte komma någonstans. Det var låst, det var stängt, lampan vart fan är lampan vart är ljuset?

Jag kunde inte hjälpa att jag snyftade till när jag kom upp på fötter, försökte hitta trappan med händerna. Jag kunde inte ens skrika. Händer som rörde vid mig, strök med kalla fingrar över mitt ansikte.

Nej, försvinn från mig. Jag har inte gjort något.

På något sätt hittade jag trappan och lyckades snubbla uppåt, uppåt... Jag försökte hitta lysknappen men gav upp – stegen i trappan sa mig att jag inte ville veta vad som hände om de kom upp och jag stod kvar.

Handtaget, handtaget, vart fan är handtaget? Det var borta, det var över, kört, slut.

Där! Mina händer fick tag på något, men det var tydligen inte handtaget – det grep efter mina fingrar, och det var så kallt att det brändes. Jag skrek till, drog mig undan och slog på dörren. ”Lucy, öppna! Hjälp mig! Öppna dörren!”
Inget svar. Vart var hon då? Det var nästan läskigare att inte veta det än att inte veta vad som skulle hända med mig. Jag famlade på nytt efter handtaget, hittade det och tryckte ner. Det blev helt plötsligt ljust och jag ramlade ihop på golvet.

”Pappa... vad gör du...?”

”Varför öppnade du inte dörren för!? Jag ropade ju!”

”Jag... jag hörde ingenting...”

”Hur kunde du inte ha gjort det? Du stod ju precis här!”
Hon kunde inte förklara, skakade bara på huvudet. ”Maji”, viskade hon. ”Maji, vart är hon?”

Jag kollade nerför trappan. Det var fortfarande mörkt, men vad hade jag förväntat mig? ”Maji?”, ropade jag, och när jag inte fick något svar reste jag mig upp på fötter och försökte tända lampan. Den fungerade inte, så jag gick och letade upp en ficklampa. ”Du stannar här”, sa jag och pekade på Lucy med den. ”Håll dörren öppen.” Jag fick nerför trappan och hoppades verkligen att inget skulle hända, att jag skulle hitta Maji och så skulle allt bli bra, för även om jag förstod mer så visste jag ingenting om dem, och hon var den enda som kunde ge mig dem svaren.

Det var tomt. Det var bara jag där nere. Hur det gått till hade jag ingen aning om, men det var precis så det var.

”Nej! Nej! Ni får inte ta honom, ni får inte!”

Jag vände mig om och sprang mot trappan. Lucy stod däruppe och höll för ögonen och grät. Dörren höll på att stängas, och trots att jag inte förstod varför eller hur eller något alls så ville jag inte stanna kvar där jag var när dörren stängts. Jag visste inte heller hur jag visste det, men det var en sån sak som man bara visste, helt enkelt.

Jag sprang uppför trappan och tryckte axeln mot dörren i ett försök att få upp den. Det var starkt motstånd, och även om jag inte kunde öppna den mer så rörde den sig i alla fall inte mer.

”Lucy, hjälp mig! Ta tag i handtaget och dra.”

Jag hörde henne gå framåt och vi var två som försökte öppna den mer. Det var på tok för litet mellanrum för att jag skulle kunna smita igenom, och även om det inte varit det så var jag rädd för att den skulle ha stängts rätt på mig eller något. Det kunde nog göra ganska ont, ja.

Dörren for igen och fick mig att snubbla bakåt och tappa ficklampan. Jag stod på tå på trappsteget och försökte få tillbaka balansen, men händerna som drog mig bakåt höll tydligen inte med.

Jahapp, då är det kört då. Jag är fast, fast för alltid. I mörkret, med rösterna, med dockorna.

Jag hann inte tänka så mycket när jag föll bakåt och allt blev svart.

 

Jag höll mitt löfte till Lexi och ringde Amanda dagen därpå. Jag kände mig sjukt duktig över det och blev glad när hon svarade. Hon skulle komma över lite senare, bara för att ingen av oss hade något att göra.

Trevligt. Då var det ju bara det här med att städa jättesnabbt då...

Jag hann med det och blev förvånad när jag hann duscha också. Det var väl trevligt, men ja. Mitt hår var fortfarande blött när det plingade på dörren.

”Hej”, sa hon glatt och klev in när jag flyttat på mig.

”Tja.”
Det var allmänt trevligt, kändes faktiskt väldigt naturligt trots att jag knappt kände henne. Hon kollade förundrat på de hyllor med filmer jag hade. Jag hade samlat på filmer sen jag var tonåring och sparat de allra flesta när jag flyttat, och självklart samlad på mig mer. Filmaholic, som Lexi uttryckte det. Det kanske jag var också – fanns det terapi för sånt? Sätt mig där, tack.

Jag visste redan att Amanda älskade filmer – hon hade sagt det kvällen innan och hon och jag hade pratat ganska livligt om filmer medan Lexi skakade på huvudet och suckade – men att hon kände igen nästan alla filmer jag hade fick mig bara att tycka om henne ännu mer.

”Åh, kan vi inte kolla på någon film? Snälla?” Hon såg så glad ut och jag kunde inte hjälpa att jag log.

Alltså det var nästan inte ens roligt att hon var så vacker. Det kändes nästan overkligt.

I alla fall slutade det med att vi kollade på film – hon satt uppkrupen intill mig med huvudet mot min axel och jag hade armarna om henne.

Det kändes som om jag känt henne hela livet, och jag ville inte att hon skulle gå när hon gick. Hon ville inte heller gå, men hon pressade läpparna lätt mot mina och sa att hon skulle komma tillbaka.

Klart hon skulle, varför skulle hon inte? Jag visste att hon också kände att det var något speciellt mellan oss.

Ja, kanske fanns det där med ”the perfect match” i alla fall. Jag ville gärna tro på det, i alla fall.

Jag har slängt alla mina gamla skolsaker från sexårs till femman, så den fina sagoboken med illustrationer i är borta sedan länge... hade kunnat skriva någonting från den annars, men nej. Och mina typ 12345676543567 häften om den där seriesaken jag berättade om förut hittar jag inte heller - hade för mig att de låg i en låda, men de gjorde inte det och jag har letat igenom hela hurtsh-saken och mitt skåp men nej... sorry guys :c
Bubblan tittar ut från sin lugna bur. Hon hoppas att Frida kommer och vill gosa med henne. Men hoppet släcks när hon hör ytterdörren stängas. Hon suckar och går ner för stegen och upp genom röret till hennes eget balkongtorn. Hon bäddar in sig i sitt lilla torn och somnar.
Två månader senare:
HAHAHAHAHAHAHAHAH SITTER OCH SKRATTAR IHJÄL MIG SERIÖST HAHAHAHAHAHAHA ♥
Jag tänker inte lägga ut något av Billie eller Nellie, men här är en liten del från Ryden som jag skrev... 2010...?

Damon:
Alltså det här får väl typ räcka, haha... Jag har mer, typ gestalteringar , om någon skulle vilja läsa xD