Insändare: Homosexuella ska få ge blod och adoptera
Förut fick homosexuella män varken ge blod eller adoptera. Deras ansökningar lades längst ner i givarländernas listor, och det har ofta hänt att ansökningarna inte ens har skickats iväg. Idag får de ge blod – om det går ett år utan att de har haft sex med en annan man.
Hur fånigt är inte det?
Homosexualitet är ingen sjukdom, och du blir knappast homosexuell genom att få blod av en som är det. Tänk om vi säger nu att en homosexuell man har lyckats få ge blod, och din enda chans att överleva är att byta blod med denne man, hade inte du gjort det då? Hade du hellre dött än att få blod av en man som faktiskt är som alla andra män på den här planeten, förutom att han gillar män? Och om du hade varit ett föräldralöst barn, hade du inte hellre velat bo hos två män som älskar varandra än att bo på till exempel barnhem?
Jag förstår inte allt det här hatet och föraktet mot homosexuella, och särskilt då mot männen. Det är fler adoptionsbyråer som kan tillåta homosexuella kvinnor att adoptera, eller i alla fall skicka iväg ansökningarna.
Om vi skulle ställa alla världens män på en lång rad hade du inte ens kunnat peka ut någon som homosexuell, om de inte är stereotypiska – och det finns heterokillar som också bryr sig om mode och vad de har på sig och pratar ”fjolligt”. Jag tycker snarare att det är de homosexuella som verkar hetero, för att vara helt ärlig.
Hade jag vetat att det skulle hjälpa hade jag sagt att alla måste sluta vara homofobiska, börja inse att homosexualitet INTE är en sjukdom och sluta fjanta sig och göra en så stor affär av det här, för jag är helt övertygad om att homosexuella män skulle bli precis lika bra föräldrar som ett par biologiska föräldrar, kanske till och med bättre! Varför skulle de inte vara det, förresten, eller varför får de inte adoptera?
Och med blodgivningen, tänker de då inte på att ett homosexuellt par högst antagligen vet om de har någon sjukdom i blodet, medan en vanlig singel heterokille kan ha sex med olika tjejer jätteofta och inte ens veta om de har någon slags könssjukdom och då inte vet om att han är det? Han får väl ge blod utan att de ens tvekar, men homosexuella… Nej, jag förstår inte det här. Jag hade inte ens tänkt om det var någon homosexuell som gett blodet som eventuellt skulle kunna rädda livet på mig. Nej, jag tror inte att de bara skulle ge ut blod från en kille som var straight utan att ta en massa prover och sånt, men de skulle ju inte tveka till att säga ja till det.
Inse fakta nu, världen – homosexuella är människor, och de vill också ha barn och rädda liv. Skärpning!
”Homophobia is GAY <3”
Teaser
Jag hade det bra. Jag hade aldrig gjort någon illa, aldrig gjort någon något faktiskt.
I några år hade jag mardrömmar, såna som gör att man vet att det är något som inte står rätt till i ens huvud, att det är något som är hemskt fel. Det fanns inget någon kunde göra – inga mediciner funkade, tiden läkte inga sår.
Kanske var det därför jag blev troende, för att jag hoppades på något slags mirakel. Att Gud uppe i himlen, mannen som bestämde över oss alla, skulle se mig, tycka synd om mig, rädda mig, hela mig, vad som helst. Ett mirakel.
Att jag var kristen betydde inte att jag automatiskt inte svor, hade något emot homosexuella och tyckte att de sju dödssynderna var det rätta. Nej, jag var en normal pojke som gick i kyrkan. Jag drack inte, rökte inte, och det var väl den stora skillnaden mellan mig och alla andra. Och det var för övrigt ett medvetet val, inte av religiösa skäl. Jag ville bara inte.
Frågan är väl då varför det var just jag som var tvungen att dö.
Om någon vill att jag ska fortsätta skriva på den här påbörjade one shoten så gör jag det C:
Yes, I was drunk/Untitled
13 december 2009~
”Gå! Gå sa jag!”
Hon säger inget, hon skriker. Hon skriker, hon skriker, hon skriker. Jag är för borta, vet inte vad jag ska ta mig till.
Kunde hon inte vara glad över att jag sagt sanningen, vad som hänt? Det var ju inte meningen, det var inte så att jag varit otrogen många gånger eller länge, det var... bara något som hänt.
”Gå då!”
Tror hon att jag hör dåligt eller?
Jag vänder mig om och går utan att säga ett enda ord. Drar på mig skorna fastän allt bara snurrar runtom mig. Världen hotar att tippa mig över en kant, världens ände. Jag vägrar låta det hända, biter mig hårt i tungan, så hårt att jag känner blodsmak i munnen.
Om hon ville att jag skulle gå så skulle jag det.
”Försvinn, jag vill aldrig mer se dig!”
Ser hon inte att jag är påväg bort nu? Jävla blinda kossa. Helt jävla dum i huvudet är hon. Inte konstigt att hon går på tabletter – hon behöver det väl för att verka normal för allmänheten. Men jag vet, jag vet sanningen.
Dörren flyger igen efter mig, skickar ett eko genom hela trapphuset. Jag skiter väl fullständigt i om kärringens katt på våningen under vaknar eller inte, ger fan i hela jävla världen.
Om hon aldrig mer vill se mig så. Hon skulle få slippa – alla kunde lika gärna få slippa!
Jag knyter händerna hårt, känner nycklarna i min hand. Det gör ont, men det är så välkommet. Jag är van vid smärta, vad vid att göra mig illa.
Det spelar ingen roll vad som kommer hända, bara hon får som hon vill. Jag orkar väl fan inte med all hennes jävla skit hur länge som helst heller. Någongång måste det ta slut.
Allt har alltid att slut.
Jag rycker upp bildörren och sätter mig på sätet, fumlar med bilnycklarna. Världen fortsätter snurra så fort, jag mår så illa, men jag har något att göra. Jag ska göra det, ska inte låta någon stoppa mig.
Men exakt vad det är jag ska göra, det vet jag inte. Jag vet bara att ingen ska behöva se mig mer.
Gasen i botten och jag är påväg ut på gatorna. Jag struntar i att det antagligen är lägre hastighets...whatever på den lugna lilla gatan, struntar i att det kan sluta riktigt jävla illa, struntar i allt faktiskt.
Begränsning. Höghastighetsbegränsning heter det. Eller något liknande. Som jag redan sagt – jag struntar i det.
Rött ljus – jag kör på. Det är inte särskilt många ute, och då räknar jag in både bilar, cyklister och... de som bara är ute och går. Det är antagligen helt tyst där ute, men i bilen låter motorn och dränker alla andra ljud. Radion orkar jag inte sätta på, orkar inte höra all tråkig skit och all annan jävla skitmusik som går hela tiden, dygnet runt.
Det var när allt kändes som om det skulle gå bra som allt gick åt helvete. Ett ljussken, bromsar som inte hann med, smällen. Skrällen.
Allt är svart.
Luciafirande är seriöst så tråkigt. Julmust är inte ens gott, inte russin heller. Man sitter ju bara och petar ur alla russin ur lussekatterna.
Jag är så lättad när det är över, lättad över att jag slipper sitta och låtsas att allt är okej och att jag gillar pappas nya flickvän när hon egentligen är en riktig jävla hemsk häxa som snodde honom från mamma. Mamma kanske också är lättad, kanske inte heller vill vara med dem och se att de fått ordning på sitt liv så fort. Det hade tagit månader för mamma att bli så okej som hon är nu, och de månaderna hade jag fått tagit hand om henne istället för tvärtom.
Som om mamma vet vad jag tänker på rufsar hon till mitt hår och ler mer äkta än vad hon gjort på hela kvällen. ”Ska det bli skönt att komma hem då?”
Jag nickar, fast jag vill egentligen inte sitta en halvtimme i bilen och inte ha något att göra. Så sjukt tråkigt. Varför kan inte pappa bo bara några meter från mamma? Hur jävla svårt ska det vara?
En hel vecka hade jag tvingats vara hos pappa, trots att det redan var bestämt att jag ska bo hos mamma. De ville bara vara säker på att jag bestämt mig, att jag visste vad jag verkligen ville, och mamma vet, för varje kväll ringde jag henne och grät och sa att jag ville HEM. Det visste pappa inget om, men jag tror han visste ändå, att jag inte ville vara där. Pappa var inte som mamma, och nu när jag är tvungen att välja någon väljer jag mamma. Hon kommer i alla fall berätta för mig att hon träffat någon ny, istället för att göra som pappa – låta mig komma hem till honom för att mötas av en totalt okänd kvinna och tvingas ta in allt och förstå.
När jag växer upp ska jag inte bli som honom. Egentligen vill jag inte bli som mamma heller – jag vill bli jag, ingen annan. Så svårt kunde det väl inte vara, eller?
Jag vet ärligt talat inte alls vad jag tänker på, tänker kanske vadsomhelst för att underhålla mig själv. Mamma är också trött, ingen av oss kommer på något att säga. Hon bryr sig inte ens om att jag har fötterna på instrumentbrädan, fastän hon flera gånger sagt åt mig att det inte är säkert att sitta så, att jag inte får sitta så. Jag älskar henne väldigt mycket, men jag är fjorton år gammal, jag är ingen bebis. Jag tycker att jag är stor nog att inte behöva någon som säger åt mig vad jag får göra och inte får göra.
Det är inte särskilt många bilar ute på gatorna – antagligen är alla hemma och firar med sina perfekta familjer. Det enda jag tänker på när det kommer till familj är att jag är påväg hem nu, att allt kommer bli bra nu. Bara jag slipper häxjäveln och mannen som påstår att han är min pappa kan ju vad som helst bli bra. Hemma hos mamma har jag ju alla kompisar, allt jag någonsin brytt mig om. Och så Mathilda, såklart. Hon räknas inte som kompis, fastän vi definitivt inte är tillsammans.
Henne kunde man ju verkligen inte räkna bort.
Ljuset av ett par strålkastare får mig att ryckas tillbaka till verkligheten. Bilen kör förbi och jag kan inte låta bli att störa mig på att den väckt mig sådär. Det är så totalt onödigt, jag är så trött, jag -
Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände. Återigen kommer ett ljussken, jag blir nästan förblindad. Allt jag kommer ihåg är mammas skrik, försöket att vända på bilen, och smällen.
Allt är svart.
6 juli 2010~
Jag ville aldrig att någon annan skulle dö. Det var aldrig meningen.
Jag vet att jag kommer komma ihåg hur luddigt allting var, att jag inte kunde röra mig, att både polis och ambulans kom dit, att de fick ut kvinnan och pojken ur bilen. Jag kommer aldrig glömma att pojken inte kunde vara mer än femton år gammal.
Att det är mitt fel att han aldrig fick leva, på riktigt, det kommer alltid följa efter mig, finnas i mina tankar, och det kommer aldrig låta mig vara.
Han hemsöker mig fortfarande, i mina drömmar. Han säger att det är mitt fel, mitt fel, mitt fel alltihop! Att ingen skulle ha behövt sörja, att det var MITT FEL ALLTSAMMANS.
Det är ju det, men jag försöker glömma. Tro mig, jag har försökt.
Att han kommer efter mig bland alla blommor och allt fint på psykavdelningen på sjukhuset känns overkligt.
Jag kan lika gärna dö, för det var ju det som var meningen skulle hända. Jag kan lika gärna dö, så slipper jag hans anklagande blickar.
Mitt fel, alltihop.
Om att kritisera andras musiksmak (och annat personligt)
Jag stör mig så otroligt mycket på att vissa personer aldrig kan låta bli elaka kommentarer mot andra, men varken kan stå för vad dem sagt eller kan ta kommentarer tillbaks. Ni är så skrattretande att det inte finns.
Fortsättning på förra inlägget
Wanna drag me down some more?
Det här är jag
Kapitel 12: Hemligheter
Jag kunde inte släppa det där om höghus och frihet och jag förstod inte Andy.
Hoppa som hoppa, spelade väl ingen roll vart man hoppade?
”Men tror du inte att det är frihet att hoppa från ett höghus då?”
”Nä, det tror jag inte. Jag tror att man är rätt rädd om man hoppar.”
”Fast man kanske hoppar mot frihet?”
”Jamen vad vet jag, jag har väl aldrig hoppat från ett hus heller. Eller jo, det har jag faktiskt, men det var från andra våningen hos Kev... hos en kompis.”
”Varför gjorde du det?”
”Jag skulle få pengar om jag gjorde det, men jag bröt foten så det blev poängavdrag. Ke... han sa att jag inte vågade, och jag var tvungen att bevisa det. Gör det aldrig, Sebastian – kryckor är bara roliga ett litet tag.”
Varför sa Andy aldrig hans namn fastän det låtit som om han var påväg att göra det, och varför såg det ut som om han hade ont när han nästan sagt det? Jag vågade inte fråga, var rädd för att Andy skulle bli arg. ”Vad taskigt av honom”, sa jag bara.
”Jag vet.”
Andy lät... arg. Hade jag gjort honom arg? Jag hatade att vara så osäker.
Utan att tänka på det tog jag hans hand, och han kollade något förvånat på mig, log sedan och kramade min hand.
Det slog mig att jag inte kände honom, inte egentligen. Vad visste jag? Han hette Andy, var lika gammal som jag, världens bästa och schysstaste, och han brydde sig. Han gillade blått och tyckte rött var coolt, och han var helt normal för det mesta, fast inte alls för han hade dammråttor. Han älskade Tim Burton-filmer. Men mer då? Jag visste inget om hans familj, om varför han flyttat. Det kändes som om jag borde veta det, som om Andy borde ha berättat om det, om jag varit någon som var värd att få höra det. Han kanske inte ville att jag skulle veta för mycket om honom? Kanske var vi egentligen inte kompisar. Kanske visste han inte hur han skulle kunna gå iväg från mig, bara lämna mig som alla andra gjort. Det varför mycket att hoppas på att jag skulle få en sådan chans som Andy gett mig igen, och -
Och jag borde få mina tankar att sluta. De var helt åt helvete. Jag var tvungen att vara mer positiv om jag skulle få behålla honom som vän, för ingen ville vara med någon som var negativ om precis allt.
”Andy... får... får jag... kan...”
”Får kan vad?”
”Nej alltså, jag bara undrar... om jag typ... får fråga lite saker?”
”Vad för saker?” Jag vågade inte kolla på honom, kunde själv höra hur misstänksam han blev.
Borde jag verkligen?
”Nä, det var inget.”
”Jomen kom igen, vad ville du fråga?”
”Nejmen... nejmen allvarligt, det är inget.”
Han drog bort sin hand från min, och ett ögonblick var jag rädd att det var slut där, att han skulle gå. Det var därför jag blev så lättad när jag kände att han lade armen om mina axlar istället.
”Sebastian”, sa han och drog mig närmre, kollade allvarligt på mig. ”Du vet att du kan prata med mig om allt va? Jag lovar att svara på dina frågor, hur dumma du än tycker att de är.”
Det var så svårt att gå. Det kändes som om jag skulle snubbla på hans fötter. Ändå drog jag mig inte bort, kollade bara in i hans ögon. De var så sjukt blå att de kändes overkliga, som om de inte hörde hemma i den verkliga världen.
Kanske hörde han inte alls hemma i vanliga, verkliga, tråkiga världen, för han var för speciell för den. Han var kanske som en utomjording.
...han kanske var en utomjording?
”Kom igen. Fråga bara.” Han log och fick mig att glömma bort vad vi pratat om, bara genom att le.
”Vem är Kev...in...?” Jag lät väl antagligen osäker, för jag visste inte ens om han hette Kevin eller hur Andy skulle reagera eller något alls. Tänk om han blev arg? Jag skulle dö då.
Andy bet sig lätt i läppen och kollade bort. ”En kille jag kände förut”, sa han.
Nähä? ”Okej”, mumlade jag och kollade ner på mina fötter. Jag ångrade mig, ville inte mer. Samtidigt så kändes det dumt att bara sluta, inte fråga mer. ”Hur kände du honom då?”
Han blev tyst och jag ångrade mig ännu mer. Vi kände inte varandra så bra än, jag borde inte ha frågat, han ville inte att jag skulle veta.
”Du behöver inte svara, jag bara undrade liksom. Förlåt, ska inte fråga mer.”
”Nejmen jag ska svara”, sa han och kollade på mig igen, log svagt. ”Kevin är en kille som är ett år äldre än oss. Eller var det två? Jag kommer inte ihåg. I alla fall, vi började snacka och blev kompisar, och jag... jag trodde jag kunde lita på honom. Typ. Det kunde jag tydligen inte.”
Jag blev så nyfiken, men något sa mig att han inte var klar, eller att jag bara borde hålla käften. Andy sa inget mer, så han kanske var klar ändå då.
Känslan av att han höll undan något från mig ville inte försvinna, men jag litade ju på honom. Han skulle ha berättat om det var något mer.
Det hade han va? Eller?
Mitt hjärta kändes tungt som sten, eller bly. Eller någon annan metall av något slag. Jag ville inte att Andy skulle se hur det såg ut hemma hos mig, ville inte att han skulle se mitt rum. Jag var inte ens hälften så intressant som han var, och jag ville inte att det skulle finnas något som kanske kunde avslöja vad jag gjorde mot mig själv. Att jag inte åt, det visste han ju, men jag ville verkligen inte att han skulle veta om rakbladen. Jag ville inte höra vad han skulle säga om det – om han nu skulle säga något – ville inte ens tänka på att chansen fanns att han skulle försöka få mig att sluta.
Jag kunde inte. Ville inte.
”Så, ehm, här bor jag”, mumlade jag när jag låst upp och öppnat dörren, lät Andy kliva in före mig. Han for runt med blicken i hallen, och det slog mig helt plötsligt att huset var så ljust, vitt, överallt. Som ett sjukhus.
Jag hatade liknelsen, klev in efter Andy och försökte att inte tänka alls. Om jag tänkte skulle det sluta med att jag låste in mig i badrummet eller något, letade upp något att skada mig med. För alla rakbladen låg i mitt rum, eftersom mamma inte använde dem. Men det fanns annat, som nagelsaxen. Det var kanske inte vidare hygieniskt, men hade man inget val så, och var det inte jag som tänkte att jag skulle sluta tänka?
Andy sa inget, men det verkade inte som om han hatade det. Mer som om han var nyfiken och ville se mer av huset. Han såg kanske på mig att jag undrade. ”Jamen villor är inte samma sak som lägenheter”, sa han bara och flinade, drog av sig skorna och sköt dem lite åt sidan, så att de inte skulle vara i vägen. Kanske var man annorlunda om man var hemma eller hemma hos någon, för den Andy jag var van vid sparkade bara av sig skorna, lät de ligga helt åt helvete.
Jag log när jag tog av mig skorna och ställde dem brevid Andys. Röda och nästan smutsvita. Andy och Sebastian.
”Vart är ditt rum då?”, frågade han, och jag ledde honom uppför trappan, kunde känna mitt hjärta slå allt hårdare och hårdare. Tänk om jag glömt något i alla fall?
Det hade jag inte. Han stannade mitt i rummet och såg sig om. Jag satte mig på sängen med ryggen mot väggen och iakttog honom, väntade på att han skulle säga något.
Han sa inget när han satte sig brevid mig, krokade i sin arm i min och log stort. ”Fint”, sa han sedan, och allt kändes så mycket enklare.
Det kändes som om Andy passade in där, som om han alltid funnits där.
Oturligt nog hade han inte det. Annars hade kanske saker och ting varit annorlunda.
