Billie 16, del 12 + epilog:
”Listen up now motherfuckers – this is how it's got to be, and I don't give a single fuck if you like it or not”
Så kom den där dagen vi alla väntat på så mycket att det gjort ont under hela vårterminens helvete: skolavslutningen. Inte ens jag kunde låta bli att vara glad, fastän saker och ting blivit så fel den senaste tiden.
Idag kommer vändpunkten, idag blir allt bra igen. Jag behöver komma härifrån, bort från allt, och då blir allt bra.
Visst hade jag rätt, men inte på det sättet jag trott från början.
Dagen började med att jag tjafsade med Audie. Om vad? Kläder. Hon tyckte tydligen inte att det var acceptabelt att dyka upp i en bandtröja och svarta jeans (men jag förstod henne också, för det var verkligen sjukt varmt ute).
Dock vägrade jag ta hennes förslag, inte fullt ut i alla fall. Med tanke på att jag är jag så är det nog inte särskilt förvånande att jag fick tag på en hobbykniv. Ärligt talat så är jag fortfarande stolt över resultatet, med tanke på att jag hade så lite tid på mig. När Audie sett vad jag gjort suckade hon bara uppgivet, men hon log också.
De tidigare hela, ljusa jeansen hade nu hål i sig, speciellt runt knäna och låren. Hade jag haft mer tid på mig hade jag gjort de bättre och fixat fler hål, men det var i alla fall tillräckligt för att jag inte skulle dö. Skjortan hon ville att jag skulle ha var okej – den var svart och blårutig, och jag trotsade Audie genom att ha den uppknäppt med en bandtröja under. Det fanns liksom inget hon kunde göra åt det. Och medan vi väntade på att Brendon skulle dricka upp sitt kaffe så hann jag också byta snörena till de svarta conversen – ett rosa och ett svart och vitrutigt. Ja, ni hörde rätt. Rosa.
Det var fullt av folk på skolgården när vi väl kom dit. Elever, lärare, släktingar, vänner. Överallt. (Självklart kände jag knappt igen någon – jag kände bara igen de som gick i min klass.)
Vi gick till klassrummet eftersom det var bestämt att vi skulle börja där och avsluta på skolgården senare. Flera av tjejerna i klassen hade redan gråtit eller grät hysteriskt, och de flesta killarna såg väldigt obekväma ut. Tré såg dock lika glad ut som han brukade göra, innan allt med Angelica hänt alltså. Han gav mig världens längsta kram när jag kom dit, vilket fick många av tjejerna att bryta ihop igen och kasta sig över oss för att vara med och kramas.
Tillslut var alla som hunnit till klassrummet involverade i en stor gruppkram med mig och Tré ihoptryckta i mitten. Efter en stund blev det både varmt och för många som pressade ihop mig så att det inte gick att andas. Jag trasslade mig bort från människohögen och drog efter andan. När jag väl kommit loss och kunde andas igen såg jag att Mike också hittat dit, och han fick också en kram, fastän det bara var jag. Det var länge sedan jag varit nära honom – inte lika länge sedan som med Tré, men ändå kändes det som minst tusen år sedan.
”Om alla kan sätta sig en kort stund så kan vi börja...”
Tal, tårar, kuvert, kramar. Det är vad jag minns som tydligast från avslutningen. Jag kommer ihåg hur sammanbiten Mike började bli mot slutet, hur Tré inte kunde sluta skruva sig på sin stol, hur jag tillslut var den enda som inte grät. (De hade alla känt varandra under fyra år och jag hade haft ungefär ett och ett halvt år med dem, så särskilt konstigt var det. Ingen där tyckte det heller, men de ville gärna påminna mig om att jag varit ett bra tillskott i klassen.)
Efter rektorns tal fick niorna stanna kvar för att få en extra chans att säga hejdå till allt. Klassen, de andra niorna, lärare, skolan.
Min klass blev upptvingade på utomhusscenen för att uppträda. Egentligen var det inte planerat, men vår musiklärare hade varnat oss för att det kunde hända. Ingen av oss visste vad vi skulle göra så det var kaos innan vi lyckades organisera oss tillräckligt mycket för att kunna improvisera fram något. Jag kommer knappt ihåg vad vi gjorde, men jag minns att vi sjöng fel texter hela tiden och skrattade en massa, trots att många grät sig igenom allt.
När vi äntligen blev tillåtna att kliva ner från scenen slängde Mike en arm om mina axlar med ett stort leende. ”Så. Billie. Vad ska du göra i sommar då?”
”Det vette fan. Sova, spela gitarr. Tror att vi skulle till England och andra diverse ställen, men ja.”
”Sounds good. Men du... trots att nian tar slut... vi tar inte slut va?”
”...you do realize how gay you sound?”
”Ohja. Men du det vad jag menar, eller hur?”
”Jag vet.” Jag lade en arm om hans midja och såg upp på honom med ett stort leende. ”Oroa dig inte. Du och Tré, vi tre, vi tappar inte varandra. Eller hur?”
”Absolut inte.” Mike kramade mig hårt. ”Jag adopterar dig som min lillebror nu.”
”Visst.” Jag märkte knappt att vi hade börjat gå bort från folksamlingen, men det gjorde inte så mycket. Jag hade saknat att vara med någon ganska vettig människa, någon som inte i vilken sekund som helst kunde vända om och försvinna. Han var bara inte sån.
”Så, vi har ju inte snackat så mycket den senaste tiden. Tell me how you've been.”
Åhherregud.
”Mm, inte särskilt mycket.”
”Har inget alls hänt?”
”...jo...”
Och jag berättade allt för honom. Det var som om jag hade stoppat allt i en flaska och korkat igen den, men någon idiot hade gått och skakat den om och om igen och tillslut, när jag öppnade den, så flög orden som en kolsyrad fontän. Jag lät det vara en fontän, tillät att ösa ur mig alla orden som suttit inne i mig och nästan gjort ont. Audie hade kunnat lista ut delar av vad som hänt alldeles själv, men jag hade aldrig berättat allt för henne, och jag hade aldrig berättat för Oliver heller.
”...och det har varit sjukt jobbigt att låtsas som om allt är bra, speciellt runt dem”, avslutade jag. ”Och jag borde kanske ha sagt något tidigare. Förlåt.”
När började jag att bita på naglarna igen?
Jag såg osäkert på Mike och insåg att han stannat, och han såg inte glad ut. Tvärtom – han såg ut som om han helst av allt ville slå någon.
”Du skulle ha sagt något ja! Så du har låtit den idioten köra över dig? Och jag fick inte veta ett skit? Damnit Billie!”
”Förlåt.” Jag stoppade händerna i jeansfickorna för att hindra mig själv från att bita ned mina naglar totalt. ”Du hade fullt upp med annat och sånt...”
Han började att skaka på huvudet och bet sig nästan sammanbitet i underläppen. ”Nope, this won't do.” Han grep tag i min arm och började dra iväg med mig. Jag var både för chockad och för svag för att kunna stoppa honom.
”V-vad gör du?”
”Något som någon borde ha gjort för jävligt länge sedan”, sa han mellan tänderna och jag bestämde mig för att hålla käften.
Vi återvände till själva skolgården för att upptäcka att de flesta börjat dra sig därifrån. Tré satt på kanten till scenen och pratade i telefon med någon. Mike släppte min arm och hoppade smidigt upp till honom för att ta telefonen från Tré, som blev ytterst förvånad.
”Vad fan...?”
”Förlåt, Tré måste gå nu. Ring igen senare om det är något viktigt.” Han lade på och stoppade mobilen i sin egen ficka. ”Du följer med här. Nu.” Han drog med sig Tré ned mot mig. Tré var bättre på att försöka protestera än vad jag var, men det hjälpte inte heller.
”Vet du vad fan det är som pågår?”, frågade han mig och såg ut som om han trodde att Mike hade blivit galen. När jag ryckte på axlarna suckade han bara. ”Allvarligt Mike, vart för du oss? Det känns lite som om vi blir kidnappade här.”
”Käften”, morrade Mike till svar.
”Jag antar att vi är påväg till tågstationen, men mer än så kan jag inte -”
”Kan du inte bara snälla hålla fucking käften? Du har sagt tillräckligt redan!”
”Vad har jag ens gjort?! Kan du berätta det för mig, kanske?”
”Du vet redan.”
”Vet vad? Jag vet ingenting.”
”Näjuste, jag glömde – du är helt jävla pantad.”
Jag fnittrade till åt hur chockad Tré blev, men tystnade efter en blick från Mike.
”Jag önskar nästan att jag hade ett halsband och koppel till er”, sa Mike när han var tvungen att släppa mig för att krångla fram alla kort som behövdes. ”Skulle fan vara så mycket enklare då.”
”Det låter bara kinky”, mumlade Tré. ”Hey, mind your hands, det där är inte min ficka. And you tell me you're not gay at all...” Han kved till när Mike stampade hårt på hans fötter.
Ingen av oss vågade säga något mer, med tanke på Mike's dåliga humör. Jag försökte att lista ut vart vi var påväg (eller ja, om Mike verkligen kidnappade oss och varför). Snart visade det sig dock att det var hem till Tré han förde oss. Den lilla uppenbarelsen förklarade inte så mycket mer än det. Varken jag eller Tré – för jag antog att han inte visste mer än vad jag gjorde – hade någon aning om varför.
”Nycklar. Nu.”
På något sätt lyckades de låsa upp dörren och Mike lämnade oss i soffan. Själv gick han runt i cirklar framför soffan. Det märktes hur tydligt som helst hur upprörd han var. Han gav oss då och då blickar som gick både mig och Tré att nästan krypa ihop.
Jag har aldrig sett honom såhär, aldrig någonsin. Han skrämmer mig.
”Vem ska jag skrika på först?”
Tystnad. Det verkade som om han väntade på svar, så efter ett utbyte av blickar viftade jag lätt med handen.
”Okej, vi tar Tré. Du är så jävla dum i huvudet att det inte finns, förstår du inte det? Av alla idiotiska saker du gjort och sagt under de år vi känns varandra har du fan tagit priset nu. Du menar att du, på fullaste allvar, lade dig i vad fan Billie och Angelica gör? Jag förstår att du vill skydda Angelica från allt ont i hela världen men Billie är fan inte ond! Om de tycker om varandra så ska du tamigfan inte komma här och spela Gud. Jag känner också henne – hell, hon är min bonussyster – och jag vet att hon kan ta hand om sig själv. Hon behöver inte dig på samma sätt nu, och du behöver ta och inse det nu. Vill du verkligen förstöra både henne och Billie totalt? Vill du det?
”Och du, Billie – du lät den idioten köra över dig? Seriöst?”
”Det var inte så det var”, sa jag och drog upp benen på soffan. ”Det var hon som gjorde slut med mig, okej? Jag sa att vi kunde fixa det på något sätt – jag var påväg att välja henne.” Jag klarade inte av att se på Tré just då; hans blickar brände, så jag visste att jag inte ville se hans ledsna valpblick.
Mike pekade argt på Tré. ”Sluta se på honom sådär, det här är ditt fel. Jag är mest arg på honom för att han inte sa någonting tidigare.”
Ljud hördes vid dörren och Angelica kom in i lägenheten. Innan hon ens hunnit se oss sprang Mike ut i hallen för att dra med sig henne in till oss; jag förstod hennes lilla tjut.
”Ta det lugnt, det är bara jag!”
”För helvete, skräm mig inte sådär!” Hon tog ett djupt andetag och drog en hand genom håret innan hon upptäckte både mig och Tré. ”...vad har hänt? Varför ser Billie skräckslagen ut och vad är Tré arg för?”
”Tycker du om Billie?”, frågade Mike.
”Va, vad pratar du om?” Hon skrattade nervöst och började att leka med sitt hår. Att någon kunde vara så söt som hon var när hon rodnade hade jag väldigt svårt att tro på.
”Han vet”, sa jag med ett blekt leende. Jag såg hur hon helst av allt verkade fortsätta vilja spela oförstående, men hon verkade ge upp det. Hon visste precis vad jag pratade om, och hon kunde inte neka till det.
Hon suckade och gömde ansiktet i händerna. ”Ja. Jag tycker om honom väldigt mycket.”
”Är Tré anledningen till att ni gjorde slut?”
”...ja.”
Innan jag fäste blicken vid mina händer så noterade jag att Tré vägrade att se på någon av oss, och Angelica verkade kämpa för att inte snegla mot mig. En del av mig började ångra att jag berättat allt för Mike, för det gjorde ont att veta att det gjorde så ont för Angelica med, ännu ondare än tidigare. Jag ville bara krama henne, kyssa henne på pannan och viska ner i hennes hår att allt skulle bli bra, att på något sätt så skulle allt lösa sig.
”Om du fick chansen, skulle du gå tillbaks till Billie då?”
Först gav jag Mike en nästan mördande blick för att sedan se på Angelica. Hur lite jag än tyckte om att han ställt frågan så var jag fortfarande nyfiken på svaret. Nyfiken och skräckslagen på samma gång.
Hon tänkte efter en stund, bet sig fundersamt i underläppen innan hon såg på mig, nickade kort. ”Ja.”
”Och du, Billie? Skulle du gå tillbaks till henne?”
Det kändes som världens svåraste fråga samtidigt som svaret var alldeles glasklart för mig. Jag hade vetat om att det hela var komplicerat redan från början, men jag hade inte förstått vidden av det förrän då.
Jag skulle göra vad som helst för att få ha Angelica för mig själv, få kalla henne min. Vakna upp bredvid henne, få kyssa henne, få henne att le, hålla om henne när hon är ledsen.
Men samtidigt så finns ju allt annat.
”Jag vet inte”, svarade jag tillslut och slet blicken från mina händer för att se på henne. ”Jag behöver inte förklara, för jag vet att i alla fall du förstår”, tillade jag med ett blekt leende.
Du är det enda viktiga.
Hon nickade och besvarade det svaga lilla leendet. Just då var det varken särskilt jobbigt eller svårt att möta hennes blick, för de där ögonen som en liten bit av himmelen fastnat i, som tillhörde den mest änglalika flickan jag någonsin träffat, gjorde inte ont. Jag kunde se längre än horisonten, kunde se förbi molnen – jag kunde se hela universum i de ögonen, och det var det vackraste jag sett i hela mitt liv.
Mike stönade och gömde ansiktet i sina händer innan han skakade på huvudet. ”You guys are breaking my heart”, sa han med ett nästan förtvivlat tonfall. ”You're fucking breaking it!”
Med de orden snodde han runt och stormade ut ur lägenheten utan att se sig om en endaste gång.
”Believe me, we're breaking ours too”, mumlade jag och reste mig upp för att gå ut i hallen. Innan jag lämnade lägenheten hann jag se henne, hann möta hennes blick igen, och jag förstod direkt att hon hört det.
Och jag hade rätt. Det gjorde lika ont i henne som det gjorde i mig, att allt var som det var.
”Jag älskar dig”, mimade jag till henne, gav henne en slängkyss och lämnade lägenheten.
Epilog~
”I've passed the test, I've earned an A – not just in school, but in life”
Jag överlevde alla mina år i skolan. Ärligt talat så är jag fortfarande stolt över det, att jag faktiskt klarade mig. Jag överlevde trots att flera odds verkligen var emot mig. Det gjorde ont, det gav mig ärr som skulle visa sig långt senare, men jag klarade det fortfarande. Jag överlevde.
Allt skulle inte bli bra riktigt än, allt fortsatte göra ont ett tag. Det mesta fortsatte göra ont längre än vad jag velat, än vad jag hoppats på. Särskilt ont gjorde ängeln med himmelska ögon som hemsökte mina tankar dag som natt. Det gjorde ont att längta efter henne, sakna henne, önska att hon var med mig. Hon var anledningen till att jag inte kunde sova de flesta nätterna, anledningen till de överfulla anteckningsblocken med historier och poetiskt trams och halva låttexter som jag aldrig avslutade. Inte förrän lådan med alla häftena under min säng flera år senare gjorde sig påmind, men det är en annan historia. En annan historia för en annan tid.
Men även tankarna, saknaden och sömnlösheten blev bättre senare, jag lovar.
...vadå, ni trodde väl inte att det var över?
Nej. Min och Angelicas historia, den har bara börjat.
”And when they give up, 'cause they always give up, say 'here I am, alive!'”
Slut~
