Give me blood meow

 ”Know the words I speak are the thoughts I think out loud”

 

Allt var ljust när jag vaknade. Först trodde jag att jag befann mig på ett sjukhus eller något liknande, ett mentalsjukhus kanske, men när jag vaknade till lite insåg jag att jag låg i min alldeles egna säng. Att det var så ljust berodde på att någon glömt bort att dra ner rullgardinen – kunde det ha varit jag? När hade jag ens hamnat i mitt rum?

Jag vred lite på huvudet och var tvungen att blunda för att inte bli bländad av solen. Det var varmt och mysigt under täcket, och jag skulle gärna vilja ligga kvar där för alltid.

Höjda röster – eller, okej, en höjd röst – som hördes genom väggarna gjorde mig nyfiken. Jag försökte ligga kvar och ignorera nyfikenheten, men när mitt eget namn nämndes var det omöjligt, så jag kravlade mig upp från sängen och smög iväg mot köket där jag trodde rösterna kom från.

”Men fattar du inte att han kunde ha dött!?”

”Jo, jag fattar det, men -”

”Dött! Han hade kunnat dö!”

”Kan du hålla käften så jag får prata färdigt någon gång? Tack så mycket. Allt jag säger är att vi i princip inte vet något alls – vi vet inte ens vilka som gjorde det här! Det sa du ju själv, att du inte kunde se det! Kan vi inte vänta och se vad Billie säger? För han kan säkert förklara det här och sen får vi se vad vi gör. Vi kommer göra något, jag lovar det Brendon, men vi vet för helvete ingenting.”
”Oh, så vi ska vänta på att världens mest hederliga människa ska berätta något för oss? Okej, great. Det låter som världens bästa plan.”

Det gjorde ont. Riktigt ont, faktiskt. Trodde han på fullaste allvar att jag skulle ljuga så? Det var ju... intressant.

Jag smög mig så tyst som möjligt tillbaks till mitt rum för att hämta en huvtröja och tassade ut från lägenheten. Just då ville jag vara ensam utan att någon visste om att jag var vaken, utan att någon kom in till mig. Alltså kunde jag inte stanna inne, trots att jag kanske borde. Det var bara så att jag inte visste hur jag skulle hantera allt, vad jag skulle berätta för dem, och jag var tvungen att veta det för att klara av att möta dem.

Precis som kvällen innan hade jag ingen aning om vart jag skulle, men inget kunde väl hända när det var ljust ute? Det var bara i mörkret som monstren kom fram. Monster gillade mörker.

Jag lät fötterna styra utan att tänka på vart de gick, var för upptagen med att tänka på annat. Självklart skulle jag inte kunna ljuga mig ur det här – jag kunde bara tänka mig vad som skulle hända om jag ens försökte, och det ville jag verkligen inte – men jag visste inte vad jag skulle säga. ”Jag stötte på Anton och hans bror som flippade ur på mig av någon anledning och han drog dit mig. Nope, jag har ingen aning om varför. Jag hade faktiskt inte gjort något.” Yeah, right.

När jag väl kollade upp såg jag att jag kommit till en bro. Den bron hade jag stått på många gånger, ibland på kanten. Aldrig för att hoppa, utan bara för att titta. Överväga tanken att kanske bara ta ett pyttelitet steg utåt och falla ner i vattnet.

Om någon sett mig hade de väl trott att jag skulle ta livet av mig. Sanningen var att det var det enda som hjälpte när jag ville göra det. Att stå där uppe och se ner på vattnet, undra över hur det skulle kännas, om det var djupt, om jag skulle slå ihjäl mig eller drunkna, skrämde skiten ur mig av någon anledning och det slutade alltid med att jag klev ner (på rätt sida) och visste att jag inte ville göra det. Inte än. Det kanske skulle komma en dag då det blev värre, men det fick jag ta då.

Jag lutade mig mot räcket med armarna i kors på det, såg ner på vattnet. Det forsade fram och var så högljutt, men jag var van. Det gjorde inte ont i öronen längre. Idag tänkte jag inte på hur det skulle kännas, utan bara stod där och såg på vattnet.

Nu hade jag verkligen chansen att tänka, att komma på hur jag skulle göra med saker och ting. Som vad jag skulle säga till mina syskon senare. Jag behövde verkligen veta vad jag skulle säga innan jag gick hem, för annars skulle det gå så mycket åt helvete. Det ville jag gärna undvika om det gick.

”Så här står du och typ... filosoferar?” Rösten fick mig att rycka till och vända mig om. David stod ungefär en meter bort, lutad mot räcket med armarna i kors på bröstet. Han log sitt sneda lilla leende som nästan alltid befann sig på hans läppar, vare sig han var arg eller glad eller ledsen. Det var hans grej, det där leendet.

”Jeez, skräms inte så! Och vad fan gör du här?”

”Sorry, but I'm not that sorry. Jag följde efter dig, såklart.”

Jag tvingade mina händer att släppa taget om räcket och såg irriterat på honom. ”Kan inte alla bara sluta med det? Seriöst. Ni behöver inte stalka mig. Yikes...” Jag suckade och drog en hand genom luggen. ”Varför följde du efter mig då?”

”För att jag hörde Brendon och såg dig dra. Med tanke på hur du såg ut så antog jag att du också hörde och jag ville bara se att allt var okej.”

”Jadå. Det är inte första gången Brendon säger något sånt, och han hade nog inte sagt det så om han visste att jag var vaken.” Ingen rolig tanke egentligen, men det hade inte gjort lika mycket om jag inte visste om det.

”Sant.” Han ställde sig brevid mig och lade armarna i kors på räcket, såg ner på vattnet. Han stod likadant som jag gjort innan han kommit och skrämt mig – då hade jag gripit tag i räcket och knutit händerna så hårt att jag fick ont. ”Brukar du gå hit ofta?”

”Nja, men det händer väl.”

”Har du stått där uppe?”
Jag nickade. ”Men bara för att se vattnet.”

Han såg fundersamt på mig, som om han försökte se om jag talade sanning. Det var ju vad jag gjorde också, för det var ju därför jag stod där uppe – för att hinna bli såpass rädd att jag backade ur innan det var för sent. Han vred blicken till räcket en kort stund innan han hoppade upp på det, höll hårt i en stolpe för att inte ramla. ”Har du nångång funderat på att hoppa?”

”Lite.”
”Vad gör du då?”
”Ställer mig där uppe och ser ner.”

”Och?”
”Och inser att jag egentligen inte vill, att jag inte vågar.”

David stod där uppe en lång stund. Ett tag var jag orolig över att han skulle tappa balansen och falla åt fel håll.

”Det kanske hjälper”, mumlade han och hoppade ner brevid mig. ”Vad vet jag?” Han flinade och började gå iväg.

Alla mina syskon var otroligt skumma, men David tog nog dagens pris. Jag förstod ingenting men följde efter honom i alla fall. Gick med händerna i jeansfickorna, alldeles brevid honom.

”Vad ska du säga till dem?”
”Jag vet inte.”

”Men kom igen”, sa han och slog lätt till min arm. ”Vill du inte säga något alls?”
”Helst inte.”

”Jag skulle ha snackat istället för dig om det gått, men nu går inte det. Jag kan däremot stå bakom allt du säger och skydda dig från Brendon. Både fysiskt och psykiskt.”

Även fast jag verkligen önskade att han kunnat göra något mer var jag glad över det lilla. Förhoppninsvis skulle han vara den som sa åt Brendon att hålla käften eller klappa till honom på käften. Man kunde vilja det ganska mycket ibland, och jag skulle vara väldigt tacksam om jag var den som slapp göra det.

”Säg bara precis vad du tänker på just då”, sa David när vi kommit fram till porten, flinade igen.

Lättare sagt än gjort – jag tänkte på pudlar. Hur i helvete skulle jag få in det lite snyggt i samtalet utan att verka psykstörd?

 

---

Kapitelnamnet doesn't really make sense, jag vet, men jag gillar den meningen väldigt mycket och jag kanske byter ut den om jag kommer på något bättre. Om någon har ett förslag så är det bara att lämna en kommentar C:

(Långt kapitel whoopidoo~)

 

 ”Tear me down, clean me up – now spill my fucking guts”

 

Det var en lättnad när sista lektionen för dagen äntligen tog slut. Anton hade följt efter mig hela dagen och jag som redan var ganska paranoid höll på att bryta ihop.

Jag hade gjort en liten lista i huvudet på saker det här kunde handla om, och det jag trodde mest på – hoppades på – var att det inte fanns något motiv bakom. Att de bara gjorde så i ett försök att knäcka mig. Jag hatade mig själv för att det var vad som hände och för att jag hela tiden försökte låtsas som om de inte kunde göra det. Som om det aldrig skulle hända.

Sanningen var att de inte skulle sluta för att jag hade flera personer bakom mig nu. Det enda som hände var att jag hade folk jag kunde snacka med när allt blev för mycket, men det betydde verkligen inte att de inte skulle kunna knäcka mig någon dag. För de skulle kunna göra det, om de bara försökte tillräckligt länge. De hade försökt i flera år nu, så var det dags snart kanske? Hur lång tid skulle gå nu innan det hände?

Nej. Det var precis såna här tankar de ville att jag skulle ha. Jag fick inte tänka så, för de fick inte veta att jag börjat tvivla.

Jag reste mig upp och försvann från klassrummet så fort som möjligt. Jag såg mig om över axeln hela vägen hem, var rädd för att de skulle fortsätta följa efter mig, hela vägen till porten.

Åh gud, det här var verkligen inte bra för min mentala hälsa. Inte alls bra.

Jag tänkte att jag borde sluta se på skräckfilmer och annat diverse som kunde göra en paranoid, men jag visste att det aldrig skulle hända.

En suck av lättnad undslapp mig när jag kom hem utan att ha blivit förföljd av något värre än en liten fågel. Det tog inte alls lång stund att inse att jag var ensam hemma också, vilket ju var ganska trevligt. Jag hittade en lapp på köksbordet där Audie hade skrivit ner vart alla högst antagligen var när jag kom hem – hon hade väl vetat att jag skulle komma hem först och vara ensam, eftersom jag inte fanns med där. Tydligen var Brendon på gymmet, tvillingarna på sina jobb och Audie på sitt jobb men hon skulle handla efteråt, så hon skulle nog komma hem sist. Det fanns tydligen någon kycklingsak i kylskåpet som jag fick ta om jag blev hungrig, men jag var tvungen att spara lite till Brendon. Och efter det slutade jag läsa, eftersom jag fått reda på det viktigaste. Jag undrade inte ens varför jag skulle spara till just Brendon, för jag visste om att han var hungrig precis hela tiden och var ännu hungrigare efter att han tränat.

Trots att det var skönt att vara ensam hemma blev jag lite uttråkad. Verkligen uttråkad. Såpass uttråkad att jag höll på att dö. Jag hade sett på tv, försökt se på någon film, spelat gitarr, skriksjungit med i låtar och till och med övervägt – övervägt! – att städa mitt rum. Och ingen hade kommit hem än, så ingen kunde underhålla mig. Jag önskade lite att jag varit åtminstone lite sportig eller träningsinriktad, för då hade jag kunnat gå ut och springa och sedan duscha och hoppas på att någon skulle komma hem under tiden. Nu när jag tänkte på det var det ingen dum idé alls, att gå ut alltså. Jag fick väl jobba lite på springandet, även fast det inte riktigt behövdes. Det verkade nämligen som om jag aldrig la på mig någon vikt, inte ens ibland. Ärligt talat hatade jag det, eftersom det fick mig att känna mig ännu mer onormal. (Jag visste att vikt inte var den enda anledningen, att det var bra och man fick bättre kondition också, men jag orkade inte bry mig om det. Så för att slippa skyllde jag på viktsaken – vilket betydde att det var av ren lathet jag inte tränade, inte ens sprang någon gång i veckan. Jag tyckte det var ganska smart i alla fall.)

Jag drog på mig skorna och undrade om jag skulle kunna lura Audie och säga att de inte alls var så slitna som hon verkade tro att de var. Jag hade haft dem så länge att jag inte ville – kunde – kasta dem. Någonsin. Vi hade varit med om för mycket tillsammans.

När jag väl kom ut hade jag ingen aning om vart jag skulle egentligen. Det fanns liksom inte särskilt många alternativ. Jag hade inga pengar och var för lat för att gå upp igen, så jag kunde inte handla typ godis. Det lät och såg ut som en fotbollsmatch var på gång, och kanske kunde någon av Brendons kompisar – som nästan alltid var där – underhålla mig, men problemet var att jag inte orkade gå hela vägen dit. Folk gick förbi i grönvita tröjor och pratade och skrattade och jag undrade hur de inte kunde ha problem med att gå dit. Det var ju ganska långt.

Jag började gå utan något mål alls, tänkte bara hamna någonstans. Det fanns en lekpark i närheten, och plötsligt fick jag för mig att jag verkligen ville gunga. Det var påväg att bli sent och ganska mörkt, så det skulle antagligen inte vara någon där. Inte för att jag hade något emot barn – det var bara så att jag trivdes bäst ensam, när det var tyst.

Jag genade mellan ett par höghus och skulle runda hörnet när jag höll på att gå in i något. Eller något, tydligen, eftersom något grep tag i mina armar.

”Well well well, look who we've got here.” Ett lätt skratt. Det var bara lite för mörkt i skuggan av huset för att jag skulle kunna se vem det var. ”Är det inte lilla Billie?”

”Kan stämma, ja”, sa jag och såg misstänksamt på han som höll i mig. Han hade en kompis eller något med sig som höll sig lite i bakgrunden. Det var något med honom som jag kände igen, men jag kunde inte sätta fingret på det. ”Vem fan är du och vad vill du mig?”

”Ah, känner du inte igen mig?” Han drog med mig ut på trottoaren, ut till ljuset, och jag stelnade till när jag kände igen honom och hans bror.

Kristoffer och Anton.

Jag ville inte. Helvete, varför hade jag gått ut? Det hade varit en jävligt dum idé; jag skulle ha väntat på att någon kom hem och ville/kunde följa med mig, men nu var det som det var, helt enkelt. Det fanns inte så mycket jag kunde göra än att vänta och se vad som skulle hända, även om jag inte gillade det särskilt mycket. Senaste gången jag träffat Kristoffer hade han knuffat in mig i ett omklädningsrum, in i duscharna och fått igång den, sedan gått och lyckats låsa dörren från insidan. Jag, som hade kläder som var alldeles genomblöta och frös så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, satt fast där i flera timmar innan någon hittade mig. Sen blev jag hemma i en vecka på grund av en förkylning. Det var flera år sedan det hände, men det betydde absolut inte att jag glömt eller var mindre rädd. Ibland när jag hade sett honom efter det hade jag sprungit iväg innan han fått syn på mig. Jag var nog mer rädd för honom än vad jag någonsin varit för Anton.

”Saknat mig?”
”Släpp.”

”Inte?”

”Men släpp mig då.”

”Kom igen, känner du inte igen mig?”
”Släpp då för fan!” Jag försökte vrida mig loss, önskade återigen att jag aldrig gått ut. Inget av det hjälpte, eftersom han var större och starkare, och att önska hade aldrig hjälpt något alls. I alla fall inte för mig.

Det här var ett typiskt exempel på min tur, att bestämma sig för något och sedan blev det helt åt helvete på ett eller annat sätt. Varför var jag ens förvånad?

Jag kunde inte riktigt komma ihåg vad som hände, men jag måste ha sagt något riktigt illa för att Kristoffer skulle se förbannad ut och börja dra med mig någonstans. Jag stretade emot så mycket jag kunde, men som sagt – han var äldre, större och starkare. Det var ingen idé att kämpa emot.

Vad skulle han göra den här gången då? Vi var ju utomhus. Jag kunde inte komma på något, men han kanske hade det. Räknades det som kidnappning förresten, när han drog iväg med mig? Och varför tänkte jag på det? Borde jag inte ha fullt upp med att komma på en bra flyktplan?

Tydligen inte.

Jag önskade att jag vågat ta upp mobilen och bara kollat klockan i alla fall, ville veta vad klockan var och räkna ut hur lång tid det skulle ta för någon att börja sakna mig.

Något sa mig att ingen ens skulle börja tänka på mig förrän om ett tag, en halvtimme kanske, och då kunde ju vad som helst redan ha hänt. Bara tanken gjorde det svårt att andas.

Ungefär då började jag förstå vart vi var påväg, och det gjorde mig så rädd att jag glömde bort att ta mig loss. Jag kunde bara följa efter på stumma ben och känna exakt hur hårt mitt hjärta slog, hur mycket hela jag skakade.

Hur kunde det vara så folktomt helt plötsligt? Hade alla tagit sig till stadion och nu skrek heja-ramsor, och alla som inte var där, hade de hunnit hem?

Tågstationen, som det nästan alltid var rörelse på, var nu öde.

Hur vi kom igenom spärrarna var ett mysterium – jag var för upptagen med att inte snubbla för att kunna tänka på det. Det skulle inte få sluta såhär, det kunde inte det. Vad hade jag ens gjort? Var det för att jag gått in i honom eller för vad jag nu sagt, eller hade Anton ljugit en massa? Jag förstod ingenting och kunde inte tänka heller – mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont och min puls dånade i öronen. Kunde man få en hjärtattack av sånt? Jag hoppades nästan det, för det skulle nog vara bättre än att få reda på vad som annars skulle hända med mig.

Paralyseringen släppte och jag började återigen försöka dra mig loss, nu mer än någonsin. De fortsatte dra med mig längre bort och jag testade att trycka ner hälarna och försöka sakta ner allt.

Snälla någon kom ut på stationen och stoppa dem jag vill inte jag vill inte helvete nejnejnej

När vi var längst bort släppte de mig och jag föll ner, lyckligtvis åt rätt håll. Jag lyckades vrida på mig så att jag kunde ta emot mig själv med händerna. Att det gjorde helt sjukt ont i just händerna och knäna brydde jag mig inte riktigt om just då. Jag såg upp på den elektriska tavlan med tågtider och en klocka, och ett tåg skulle komma om fem minuter. Vad skulle hända då?
”Hoppa.”
”Va?”
”Hoppa ner på spåret.”

Jag skulle kunna göra det, för så farligt var det inte. Problemet var att tåget snart skulle komma när som helst, och vad hände om jag inte kunde komma upp igen, inte hann? Om de hindrade mig? Det fanns inget annat håll att fly åt, eftersom stationen var uppe på en bro över en motorväg, med staket på andra sidan av spåret.

Jag ville inte veta vad som skulle hända om jag gjorde det, så jag skakade bara på huvudet. ”Nej.”
”Vad sa du?”
”Nej, jag tänker inte hoppa ner på spåret.” Jag mötte trotsigt hans blick utan att blinka. Nej, jag skulle inte ner dit. Inte då – aldrig, nu när jag tänkte på det. Jag hade inget där att göra.

Han tog tag i mina armar igen och drog upp mig på fötter, hur mycket jag än försökte stanna kvar nere på betongen. Han drog med mig till kanten och lutade mig framåt, höll hårt i min tröja och vänsterarmen. Jag misstänkte att jag skulle få blåmärken senare. Det borde väl betyda att det inte kunde ses som självmord om något skulle hända, eller? Det borde det ju vara. Ett litet tecken på att något var sjukt fel.

”Varför inte?”
”Varför skulle jag? Jag skulle inte ens göra det om jag fick bra betalt för det.”

Snälla låt någon komma nu. Låt någon se och ropa, få honom att släppa. Rädda mig. Jag vill verkligen inte det här. Dö, alltså. Jag vill inte dö.

Trots att jag egentligen inte ville vred jag lätt på huvudet och fick panik när jag såg ljusen en bit bort. Än hade jag tid att ta mig loss, än hade någon tid att komma ut på perrongen, men det var så lite tid ändå.

Jag kunde inte tänka när jag kämpade emot ännu mer, väl medveten om att tåget närmade sig och att jag skulle kunna få mig själv att ramla ner på spåret. Om jag bara stod stilla kanske allt skulle lösa sig, men att säga åt någon med panik att lugna sig är som att säga åt vatten att inte vara blött.

Allt eftersom tåget kom närmre började jag fäkta ännu mer, försökte slå till Kristoffer. Jag hörde tåget tuta och det var så öronbedövande högt och jag visste att han inte skulle kunna stanna i tid – det var ett tåg det rörde sig om, inte en bil.

Jag var inte riktigt medveten om vad som hände. Ena sekunden blev jag halvt förblindad av ljuset från tåget, nästa föll jag. Då insåg jag inte att jag föll åt fel håll, att jag föll baklänges. Det enda jag kunde tänka var Nu dör jag, jag dör innan min kropp landade hårt på betongen och allt försvann.

 

Allt var liksom svart. Jag varken hörde, såg eller körde något alls.

Är det såhär det är att vara död?

Det var inte för illa, faktiskt. Bättre än att känna en massa och ha ont. Hade det gått så snabbt förresten? Det kändes som om det borde ha tagit längre tid att dö. Och varför kunde jag inte komma ihåg något om det? Jag kom ju ihåg allt annat, till exempel vem jag var, min familj, allt annat som hänt. Jag kom ihåg bilolyckan och allt som hänt innan tåget kom, men varför kunde jag inte komma ihåg just det?

Sakta men säkert vaknade jag liksom till, kom tillbaka. Det kändes som om jag gungade lite och det kändes inte som om jag hade fast mark under fötterna. Det fick mig att stelna till och öppnade ögonen. Det blev inte så stor skillnad, bara lite ljusare. Ljudet av någons andetag och hjärtslag mot mitt öra var något lugnande, kändes tryggt på något sätt, men vem tillhörde dem? Jag försökte ta mig loss och snyftade till. ”Tåget kommer! Tåget... det kommer!”
”Ssch Billie, det är okej.”
”Tåget kommer!”, skrek jag och tryckte ansiktet mot personens tröja, slog nästan kraftlöst på honom med den hand som inte satt fast mellan våra kroppar. ”Fattar du inte? Tåget kommer, vi kommer dö! Det... det... är inte...” Rösten bröts. Tårarna och snyftningarna gjorde det omöjligt att säga mer.

Jag kände igen doften och rösten som tillhörde personen som tydligen bar mig, men just då var jag för trött och avtrubbad för att kunna sätta ihop de bitarna med varandra. Allt jag visste var att jag inte var död.

Jag visste inte ens om jag skulle vara glad för det eller inte, inte längre.

 ”I'm not your puppet, so cut the strings and free me from your hands”

 

De ville egentligen inte att jag skulle till skolan dagen därpå, för de ville att vi skulle prata om hur vi skulle göra med allt. Jag försökte förklara att om jag inte gick till skolan skulle de se det som att de vunnit, vilket de verkligen inte hade gjort. Vad som än hände fick de inte tro att jag gett upp, att jag var rädd. Det var jag inte.

Så, jag masade mig iväg till skolan, trots att mina fötter kändes som blyklumpar igen. (Att jag inte var rädd betydde inte att jag gillade det, att jag ville dit.) Jag försökte tänka att om något hände skulle någon av mina bröder få reda på det och göra något, även om jag helst ville att de skulle hålla sig borta från allt som hände. Det hade jag också försökt förklara för dem, vilket hade slutat med att David sa att det inte verkade som om jag faktiskt hanterade det och gjorde något åt situationen, så någon var tvungen att göra det åt mig, och så var det inget mer med det.

När jag väl kom till skolan – vilket tog längre tid än det brukade – var ingen jag kände igen på skolgården, ingen som väntade på mig, och det kändes så bra. Kanske skulle jag kunna komma till skåpet och ingen skulle se mig förrän jag var i klassrummet och de inte kunde göra något. Kunde jag verkligen ha så mycket tur?
Tydligen, för ingen stod vid mitt skåp eller var i närheten. Vissa av dem i klassen, de som inte var Anton och hans kompisar, såg lite konstigt på mig, men de gjorde ju inget. Jag var väldigt tacksam för det, för jag visste inte vad jag skulle ha gjort om precis alla var emot mig. Inte för att jag skulle säga att det fanns många som direkt gillade mig. Det var inte heller många som var på mig, men Anton och hans gäng var nog.

Apropå Anton och folk som inte tyckte om mig hörde jag dem anlända i korridoren. Det var sånt man bara hörde, helt enkelt. Jag skyndade mig in i klassrummet och sjönk ner på en stol längst bak vid ett fönster. Av någon anledning kändes det tryggast så – jag kunde se alla och de var tvungna att vända sig om för att se mig. Nackdelen med att sitta där var att jag var fast om läraren gick ut ur klassrummet. Om man tänkte så var det egentligen bäst att sitta längre fram, närmare läraren – bara ifall någon skulle få för sig att göra något – men nu fanns det ingen tid kvar att ändra sig. De var i klassrummet.

Det klokaste jag kunde ha gjort, för min egen skull, skulle ha varit att se ner i bänken och försökt vara så osynlig som möjligt. Nu var jag ju varken klok eller något alls åt det hållet, så jag satt med rak rygg och såg på dem, försökte säga ”Här är jag – vad fan ska ni göra åt det?” utan att faktiskt säga det.

Det tog inte alls lång stund för dem att se mig, och de stannade upp och stirrade tillbaks.

Jag flinade och behövde inte ens säga att de inte hade lyckats förstöra mig, och att de aldrig någonsin skulle kunna göra det.

 

Det bästa med att sitta längst bak var att man kunde låtsas att man fick saker gjorda fastän inget alls hände. Jag satt mest och klottrade lite i boken, men inte mer än så. Jag var bara lite orolig för vad som skulle hända efter lektionen, samtidigt som jag önskade att jag inte var det. Det hjälpte ju liksom inte alls till med att göra det enklare.

Okej, inget skulle hända. Allt skulle gå bra. De skulle inte våga göra något nu när de sett mina bröder. Iförsig hade flera av dem också äldre bröder, men inte skulle väl de göra något? Inte igen? ...eller?

Åh gud. Jag gömde ansiktet mot armarna på bordet under resten av lektionen och önskade att jag inte kunde tänka alls.

Nu fanns det inget annat att göra än att resa sig upp, för lektionen tog slut, precis som allt annat. Det fanns ett slut på allt, eller det var vad jag hört i alla fall. På ett eller annat sätt tar saker och ting alltid slut, vad man än gör. Jag tog ett djupt andetag innan jag reste mig upp och lämnade klassrummet. Som jag trott stod de utanför med breda flin. Jag valde att försöka ta mig förbi dem, men de stoppade mig, tvingade mig att backa tills jag kände väggen mot min rygg. Jag hatade just den situationen, när man inte kunde fly, men vad kunde jag göra åt det?

”Så, du är tillbaks nu?”
”Nej, jag är ett hologram. Vet du vad det är?”

Anton stod så nära att det var läskigt, men händerna på varsin sida om mig. ”Passa dig.”
”För vad? Dig eller tjejerna bakom? Eller varför inte ekorren uppe i trädet på andra sidan av skolgården?”

Några sekunder trodde jag att han skulle slå till mig, men han verkade lugna ner sig innan det hände. Det fick mig att bli modigare av någon sjuk anledning, så jag duckade under hans ena arm och backade undan, hade det perfekta svaret på tungan, och självklart backade jag in i någon.

”Hallå, se dig för?!”

”Du kan se dig för”, sa jag och vände mig om mot personen jag krockat med. Det var Linnea, klassens okrönta drottning. Eller årskursens slampa – det berodde nog lite på vem man frågade. ”...din tuggummituggande bitch”, lade jag till efter några sekunder, utan att ens tänka efter.

Hon gapade chockat, sådär som man bara trodde att tjejer gjorde på film, och gav mig en örfil – återigen en sådan sak man trodde bara hände i filmer.

Jag såg något förvånat på henne medan de andra vrålade av skratt. Och tanken om att jag inte kunde vara den enda som inte förstod deras humor dök upp igen.

Antagligen. Tydligen. Eller något sånt.

”Tänk på vad du säger... eh...”
”...emojävel? Bög? Vad kan du säga som jag aldrig hört förut?”

”Emobögjävel.”

Jag stirrade på henne en lång stund och försökte att inte börja skratta. Det var inte det att jag tyckte hon var rolig – det var hon inte. Det lät bara så idiotiskt. ”...det, indeed, har jag aldrig hört förut.”

Det var bara inte värt det, att fortsätta alltså. Jag ville inte ha en till örfil, och särskilt inte i korridoren. Inte för att jag ville han någon alls – såna saker sved faktiskt ganska mycket, om de gjordes på rätt sätt. Hon måste ha övat på en massa folk.

”För övrigt är jag inte gay heller”, muttrade jag och gick därifrån, lät henne tro att hon vunnit.

Barnslig? Ja. Orkade jag bry mig? Nej.

 

Under resten av dagen lät de mig vara. Först trodde jag att det var för att jag var så bäst, men när de under en rast satt och viskade tillsammans och sneglade mot mitt håll började jag bli osäker och tyckte att det började bli obehagligt istället för skönt. Först önskade jag att jag vågade gå fram och fråga vad de små flickorna tisslade och tasslade om, men när det blev ganska klart (för mig) att det inte skulle hända började jag försöka undvika dem. Problemet var att när jag flyttade på mig följde de efter.

Efter ett tag tröttnade jag och vände mig mot dem. ”Okej, vad fan vill ni?”

De såg förvånade ut. Ungefär så förvånade som skådisar blev när de var tvungna att spela sina roller, spela förvånade. ”Vad pratar du om?”

”Det här. Ni har förföljt mig typ hela dagen.”

Och protesterna kom strömmande på direkten. Självklart.

”Har vi ju inte!”

”Vi går i samma klass, jackass.”

”Är du rädd för oss eller?”

Jag insåg att det var meningen att jag skulle bli paranoid och rädd, undra vad de höll på med. De hade lyckats väldigt bra – för bra – och eftersom de spelade skulle jag också göra det. Jag himlade med ögonen och gick därifrån, låtsades att jag var alldeles oberörd och inte alls brydde mig om att de fortsatte följa efter mig. Egentligen höll det på att äta upp mig, lika mycket av nyfikenhet som av oro, men det tänkte jag aldrig någonsin visa för dem.

 ”You'll be alright – no one can hurt you now”

 

Mike påstod på morgonen att han hört mig vrida och vända på mig hela natten för att jag fortfarande var sjuk och att jag borde stanna hemma en dag till. Sanningen var att både han och jag smugit upp och fortsatt kolla på tv-serier med väldigt låg volym på tv:n. Han var säkert också väldigt trött, men han var också vuxen och hade ett jobb att sköta.

Jag hade däremot inte lika mycket tur när det kom till att vara ensam – Brendon skulle inte till sitt jobb förrän på kvällen, då han hade nattpass.

”Jag tänkte sova hela dagen, men nu kan vi ju prata istället”, sa han glatt och slängde sig i soffan när alla andra gått, klappade på sätet brevid sig. Jag önskade att han hållit sig till sina tidigare planer när jag satte mig brevid honom och slängde upp fötterna på soffbordet. Normalt sett var det inget man fick göra, men nu var ju inte Audie hemma. ”Hur är det?”

”Om jag skulle få fem spänn för varje gång nån frågat det...”
”...skulle du vara jävligt fattig. Plot twist. Nejmen allvarligt.”

”Jag är väl okej. Har...?”
”Audie hört nåt från David som pratade med Mike, ja. Man kan inte hålla något hemligt särskilt länge här.”

”Sant.”
Han lade en arm om mina axlar, drog mig närmre i en kram. ”Du ska veta att nästa gång de ger sig på dig står jag bakom dig. Okej? Jag kan slå skiten ur de fega små jävlarna när som helst, bara du säger till.”

Jag tvivlade inte en sekund på att han var allvarlig. Jag hade sett honom ge sig på större och äldre killar – och då var ju han ganska stor själv – och komma därifrån i alla fall levande. En annan sak jag visste var att han var extremt nöjd med sin kropp, hur mycket han än kunde klaga. Jag var avundsjuk på att han var lång, eller i alla fall medellängd, eftersom jag själv nästan alltid varit kortast bland de i min ålder ända sedan dagis. Jag hatade det.

Jag nickade och lutade huvudet mot hans axel med ett litet leende. ”Gör det du.”
”Då säger vi så då.”

Okej, gay-moment necessary. Det gjorde inget att sitta där, det gjorde inget att jag faktiskt gillade det. Jag kände mig trygg, och det var allt som spelade roll för mig just då.

Det slog mig att för första gången sedan vi flyttat, kändes lägenheten verkligen som hemma. Innan hade det varit ett litet utrymme där jag kunde få gömma mig för folk, men det hade aldrig riktigt känts som hemma, även fast jag kallade det för mitt hem. Mitt hem hade alltid varit huset vi bott i med mamma och pappa, för där hade jag varit trygg varenda sekund, hade aldrig varit särskilt orolig eller rädd.

Nu hade känslan kommit tillbaka, och jag älskade den. Älskade att vara Hemma.

 

Vi hade det faktiskt väldigt bra. Inte för att jag någonsin inte haft det med Brendon, för han var ju väldigt snäll om han bara orkade vara det. Mot mig orkade han ibland, och nu var ett av de (ganska) sällsynta tillfällena.

Han nämnde inte något som rörde vad Mike antagligen sagt, utan behandlade mig som vanligt. Vi såg på tv och åt lunch och godis, som vi på något magiskt vis hittat i ett skåp, och skrattade och sjöng.

Klockan var närmare tre när Brendon tyckte att han skulle städa lite innan Mike kom hem, vilket var en väldigt ovanlig tanke för att vara han. Jag fick sitta i soffan och göra precis ingenting under tiden, för han tyckte att jag skulle pausa avsnittet vi var på och så kunde jag ju gärna få spara godis till honom, så alltså fick jag bara sitta där. Det var ganska tråkigt faktiskt, de gånger man inte hade något att kommentera. Till exempel - ”Du missade en fläck där.” ”Upp med byxorna, ingen vill se din jävla asscrack.” Såna saker. Antingen blev Brendon löjligt sur över alla kommentarer, eller så låtsades han för att han visste att det var meningen att han skulle bli sur. Jag visste inte, men det spelade ingen roll.

Har man inget liv så har man inte det, och då bara är det så.

Han hade försvunnit ut i köket och jag ropade att medan han ändå var där kunde jag ju få en smörgås (och med det menade jag att han var en kvinna – inte för att jag någonsin trott att tjejer ska vara i köket hela tiden, men det var ju Brendon, och Brendon kunde man retas med) vilket fick honom att peka finger åt mig genom dörröppningen.

”Billie, jag tror det är några som är här för att se dig”, sa han och halvt hängde i dörren. ”Jag vet inte, de ser förvirrade ut dock. Några du känner?”

Jag reste mig upp med bara en svag aning om vilka det kunde vara. Även om jag hade rätt så kunde jag inte för allt i världen förstå vad de hade hos mig att göra.

Jag hade rätt, men det gjorde inte att jag förstod mer.

”Hey, är inte det där Anton?”
”Jo...”

Brendon öppnade fönstret på vid gavel och visslade så högt han kunde, vilket var nog för att göra mig hörselskadad. ”Hey assholes, vad gör ni här?”

De kollade automatiskt upp. ”Vem fan är du?”, ropade Anton tillbaks och skuggade ögonen när han såg på Brendon, som för att skydda dem från den nästan oexisterande solen – det var ganska molnigt ute.

”Billies bror.”

”Aha. Så det är där ni bor?”
”Nej. Jag har brutit mig in i en främmande lägenhet. Duh.”

”...är Billie hemma?”

”Ja, han är här.” Han grep tag i min tröja och drog med mig till fönstret igen. Jag var bara sur för att jag lyckats fly halvvägs genom köket innan han lyckats fånga in mig. ”Här är han!”

De jublade. ”Vi trodde att du skurit upp handlederna och dött!” Skratt. Jag ville gå men Brendon höll fortfarande i min tröja och såg på mig med en ”men stå inte bara där, säg något!”-blick. Det var faktiskt så att jag väldigt ofta sa ifrån, eller i alla fall sa något alls, så varför behövde jag göra det just då, när jag inte ville?

Jag suckade och lutade mig ut lite genom fönstret. ”Synd för er att det inte hände då.” Jag orkade inte påpeka att jag faktiskt inte skar mig själv, att det var något de fått för sig. Visst, jag hade gjort det en gång, men det var bara för att testa och så var det en lång historia som började med att jag föddes. För övrigt kändes det inte så fantastiskt som man trodde det skulle vara – jag fick bara ännu mer ångest och gick runt i långärmat resten av sommaren trots att det var så varmt.

”Synd, ja. Vi hade förlorat vårat favoritemo, men det är väl inte så svårt att ge någon annan kronan.”
”Prata inte om honom sådär”, sa Brendon och lät så hotfull att jag blev nästan rädd, fastän jag visste att det inte var riktat mot mig.

”Jaha, och vem fan tror du att du är då?”
”Hans bror, som jag redan sagt en gång.”
”Jaaa emobror!” Jubel och applåder. Var det bara jag som inte fattade deras humor? Jag kunde inte vara den enda.

”Emobror? Ser ni de här?” Brendon spände armarna och jag höll på att bryta ihop av skratt, eftersom... well... vem skulle inte ha gjort det? Det lät så löjligt, även om han hade en poäng. ”Jag kan komma ner och banka skiten ur er precis just nu.”

”Amen kom då!”

Det de inte såg var att Mike och David nyss kommit hem. David såg dem och såg upp mot vårat fönster. Brendon gestikulerade lite och David nickade innan han viskade något till Mike som nickade han men och spände armarna som Brendon. Jag önskade att jag hade haft popcorn eller något.

”Hey punks, vad gör ni här? Stick!”

En kort stund – några sekunder – såg det ut som om de tänkte ge sig på honom, trots åldersskillnaden, men sen såg de hans muskler och hans längd, och sen att det stod någon brevid honom som såg likadan ut, men med inte lika imponerande muskler och något kortare. Trots att han stod brevid sin tvillingbror som såg så mycket läskigare ut lyckades David se ganska hotfull ut ändå genom att lägga armarna i kors på bröstet och se typ iskall ut. Inte som om han frös, men liksom kall. Anton och hans gäng valde att det inte var värt att stanna och stack därifrån så fort de kunde. Tvillingarna gjorde tummen upp mot oss i fönstret med breda leenden. De såg så lika ut från vår vinkel att det nästan var läskigt.

Brendon vände sig mot mig med ett leende och höll upp en hand. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gav honom en high five.

”Säger ju att de inte ska få röra dig, inte ens säga något. Om de fortsätter försöka kommer de en väldigt vacker dag få så jääävla mycket stryk. Låter det bra?”

I vanliga fall hade jag sagt åt honom att hålla käften, att inte säga så. Men nu trodde jag inte att jag skulle kunna stoppa honom, så det var ingen idé att ens försöka. Och för att vara helt ärlig så kändes det ganska tryggt att veta att jag inte behövde stå ensam mot dem längre.

”Visst.”