Give me blood meow

Typ kort men ja~

 ”You don't even know me – still you pass your judgement out”

 

Jag var inte särskilt nervös alls när jag vaknade dagen därpå och insåg att det var en vanlig skoldag. Nej – för första gången sedan trean såg jag faktiskt fram emot det, på något sätt. Inte själva skolan och lektionerna kanske, men ändå. De som var hemma verkade otroligt glada över att jag var såpass glad att de inte behövde tvinga mig att kliva ut, tvinga mig att äta frukost och allt. Att de slapp höra ursäkter för att få stanna hemma.

Det första som hände när jag klev av bussen var att jag råkade gå in i någon. ”Shit, förlåt!”

”Se dig för emojävel!”, fräste tjejen jag krockat med och blängde på mig.

”Se dig för själv, punkhora.” Inte för att hon såg särskilt punkig ut, men det bara flög ur mig innan jag hann stoppa mig själv. Jag ångrade det inte särskilt mycket, för hennes blick var helt klart priceless.

”Vem fan är du som tror att du har rätt att säga sånt, huh? Du ska inte tro att du är nån för att Mike och Tré avgudar dig. Du känner mig inte, så håll bara käften.”

”Du känner inte mig heller, så vad ger det dig för rätt att kalla mig emojävel? Just think about it.” Jag knackade mig själv lätt i huvudet innan jag började gå.

”Tro inte att du är smart nu, jävla idiot!”

Jag höll bara upp ena armen och gav henne fingret över axeln utan att vända mig om, trots att jag gärna skulle ha velat se hennes reaktion.

Hennes ord hade inte alls gjort ont, och jag var ganska lättad över det. Okej då, väldigt lättad.

Jag är Gud. Jag är en fucking gud.

Vart tanken kommit ifrån visste jag inte riktigt, men den fick mig att le i alla fall.

Jag är en gud, oövervinnerlig. Take that, fuckers.

 

Jag var allmänt hyper och okoncentrerad hela dagen. Andra dagen var minst lika bra och rolig som den första och jag var helt salig över det. Det var bara så fantastiskt att det höll i sig, att de inte insett att holy fuck, Billie är precis ingen, utan att de fortfarande verkade tycka om mig. Eller att de i alla fall fortfarande inte verkade ha något emot det.

På musiklektionen, när gitarrerna åkte fram, blev jag självklart ännu mer hyper. Mike och Tré snackade lite om bandets framtid medan jag satt och tyst stämde en gitarr och spelade lite. Björn stämde alla gitarrer folk klagade på, men jag kunde själv. Inte för att skryta alltså, men jag var ganska duktig på det.

”Alltså åååh Björn det går inte att stämma den här! Jag blir tokig!”

Jag vred på huvudet och såg att den som sagt det var samma tjej jag kallat för punkhora.

Hm.

”Jag kan hjälpa dig.” Jag ställde ner min egen gitarr så att den stod lutad mot mitt ena lår och stolen, höll fram en hand mot henne.

Hon höjde på ena ögonbrynet och fnös. ”Yeah, som om.”

”Det är fem elever i kön till Björn just nu, vilket kommer ta kanske en kvart för honom med tanke på ljudnivån här inne. Självklart kommer fler komma till honom, för jag hör ännu mer gitarrer som måste stämmas. Ingen står i kö till mig och jag kan få gitarren att låta helt okej, utan att skryta alltså. Det går snabbare då.” Det var tyst en stund. ”...eller så kan du ju bara sitta där och vänta i en evighet, that's fine with me.”

Hon tvekade en kort stund innan hon suckade och räckte över instrumentet. ”Jag hoppas att du inte bara skryter nu.”

”Tro mig, jag skryter aldrig.” Jag hade ju aldrig direkt haft något att skryta om, än mindre någon att skryta för. Jag ville inte heller, för det kändes bara så jävla onödigt.

Det tog inte alls lång tid innan gitarren lät okej. Jag testade med några ackord innan jag räckte över den till tjejen utan att säga något.

”Uhm, tack.” Hon strök undan luggen från ögonen och såg ner på gitarren. ”Och... förlåt. För det jag sa tidigare. Jag har bara en väldigt dålig dag idag.”

”That's okay”, sa jag och flinade. ”Förlåt för att jag kallade dig punkhora och gav dig fingret. Jag, eh... har ingen direkt ursäkt.”
”Äsch.” Hon log lite och räckte fram ena handen. ”Katie.”

”Billie.”

”Jag vet.”
”Oh, I'm famous.”

”Eller så råkade jag bara lyssna när du blev presenterad, Billy.”
”Aoutsch.” Jag fnös och vred demonstrativt undan huvudet, vilket fick henne att skratta. Jag kunde inte låta bli att le.

Var det verkligen så att jag inte var helt värdelös, att jag gick att tycka om i alla fall lite?

Uppenbarligen.

Pojken satt i skräddarställning på sängen. Hans röda hår var alldeles rufsigt efter mycket vridande och vändande i sömnen, och han hade tecken på sömnbrist runt ögonen. Han sov aldrig särskilt bra, men ingen visste varför. De kunde inte direkt hjälpa hans sömn ändå så.

Blicken var fäst vid fönstret, och han såg ut att vara så långt borta att han inte skulle komma tillbaka ens om någon ropade på honom. Kanske skulle han inte höra.

Precis sådär satt han, varje dag, och bara stirrade ut med en drömmande blick. Någon hade försökt göra rummet trevligare genom att sätta blommor på fönsterbrädan, men det första han gjorde var att flytta på dem, så att de stod på en byrå intill dörren istället. Ingen visste varför, visste inte ens när han rört på sig, men ingen hade flyttat tillbaks dem. Det kändes bara så onödigt, på något sätt. Varför skulle de? De hade även testat att sätta för gardiner för fönstret en gång, men han hade rest sig upp och slitit ner den, fått gardinstången i huvudet på köpet och nästan svimmat. Efter det togs till och med persiennerna bort, bara för säkerhets skull.

En lätt knackning på dörren hördes och en leende kvinna kom in med en bricka. Frukost. Runda mackor med jordnötssmör, sylt i en liten glasburk och apelsinjuice i ett högt glas. ”Godmorgon Sam!”, kvittrade hon och ställde ner brickan på bordet brevid sängen. ”Sovit gott?”

Han fortsatte stirra ut genom fönstret, reagerade inte alls. Vem som helst hade väl i alla fall vänt på huvudet när denne hört sitt namn, men nu gjorde han inte det. Det tog en stund innan han vred på huvudet, fortfarande med blicken mot fönstret. Han var påväg tillbaka. Utan ett ord tog han en av smörgåsarna från tallriken, vred huvudet mot fönstret igen och bröt av små bitar som han stoppade in i munnen. Hela hans koncentration gick åt till att se på fönstret, så han råkade missa munnen och fick lite jordnötssmör på kinden.

”Här, låt mig ta bort det...” Han lutade sig åt sidan för att undvika hennes hand, lutade sig så mycket tills han tillslut låg med ena kinden mot madrassen. Det var obekvämt men han tänkte inte flytta på sig förrän hon försvunnit.

Hon suckade och backade. Han satte sig upp och fortsatte äta, fortsatte att stirra ut genom fönstret.

Det tog honom inte alls lång tid att äta, det gjorde det aldrig. Max en kvart till precis alla måltider. Han åt inte så mycket, vilket man kunde se tydligt de få tillfällena han inte hade någon tröja på sig, men det var aldrig så lite att han direkt led av det. Eller det var i alla fall vad alla sa – de kunde inte få honom att äta mer och han sa aldrig hur han mådde. De försökte att inte tänka så mycket på det, för det var helt enkelt enklast så.

Det fanns en sked till sylten, men han använde den aldrig. Han brukade fiska upp den på fingrarna och åt på det sättet. Det var som om han inte såg att skeden fanns, eller som om han blev äcklad av bara tanken på att röra vid den. Med tanke på allt annat som var fel var det ingen som brydde sig om att be honom använda den, inte längre.

”Doktorn undrade om du vill gå ut idag. Gunga lite, kanske. Det är väl roligt, va? Att gunga?” Hon såg nästan förväntansfullt på honom, men nu var hela hans koncentration låst på syltburken som befann sig i hans smala händer. ”Han tror att det är bra för dig om du kommer ut lite.”

Fortfarande ingen reaktion.

”Ärligt talat tror jag det med. Jag tar fram kläder åt dig.”

Han stod helt stilla och bara stirrade ut genom fönstret, hjälpte inte till alls med kläderna. Det enda han gjorde var att sträcka upp armarna och lyfta lite på fötterna. Kvinnan tog hans hand när han var påklädd och gick med honom ut genom dörren, genom korridorerna. En känsla av panik fyllde hans kropp men han visste att det bara var att följa med och vänta och längta tills han skulle få komma tillbaks i sitt rum igen. Han stirrade ner på sina fötter, ville inte se på någon, ville inte möta någons blick. Det räckte med att hans hörde viskningarna. Han insåg att han inte hade några skor på sig. Vart var hans skor?

Skorna befann sig tydligen alldeles brevid den låsta dörren man behövde magnetkort för att låsa upp, prydligt uppställda intill väggen. De var kalla och han rös till. Han knöt dem själv, för ingen annan kunde knyta dem så att de satt bekvämt. Alla andra knöt för hårt.

Han blev ledd till däckgungan som satt fast i den stora eken alla andra verkade älska att klättra i. Han hade sett det från sitt fönster, kunnat höra deras skratt. Han satte sig på gungan och såg ner på sina röda skor, undrade hur länge han skulle behöva sitta där den gången innan någon kom för att ta in honom igen. Det frågade han aldrig, var bara lika tyst som alltid.

”Är det inte skönt att slippa rummet? Lite skönt i alla fall?”

Han ville skaka på huvudet, gråta och be henne följa honom in igen, men istället fortsatte han stirra på sina fötter och vara tyst.

”...jag kommer och kollar till dig om en stund, okej?”

Han satt där ett tag och bara sparkade lite i marken, höll hårt i repen som höll upp gungan. Han varken gungade eller såg upp, inte en endaste gång. Han bara satt där och gjorde ingenting, ingenting mer än att vänta.

En annan pojke hasade sig fram till honom. Han släpade fötterna i marken och pillade nervöst på en plastburk han höll i händerna. ”Uhm... h-hej”, stammade han fram, stannade ett par meter bort. ”Du... du ser så en-ensam ut. Vill du... leka?”

Han lyfte inte på huvudet utan fortsatte se ner på sina fötter tills den andra pojken kastade plastburken på honom. Han såg förvånat upp, vilket var den enda reaktion någon sett från honom på flera veckor nu. Han såg på den andra pojken innan han såg ner på plastburken, tog upp den och kastade tillbaks. Kort efteråt kom den tillbaka. Egentligen förstod han inte riktigt meningen med att bara kasta en burk fram och tillbaka, men det var ganska roligt på något sätt. Inte för att han direkt visade det, utan fortsatte bara se uttryckslös ut när han fortsatte kasta och ta emot burken.

”Jag heter Simon”, sa pojken och gick fram till gungan, räckte ut handen med ett litet leende.

Han bara skakade på huvudet och backade undan lite.

”Åh, så du är verkligen tyst hela tiden? Kan du prata?”

Han ryckte på axlarna och kliade sig något besvärat i nacken. Ingen där hade någonsin hört hans röst, hade inte ens hört honom skratta. Ingenting alls. Tyst var han, hela tiden.

”Skumt.” Simon lade ner burken på marken och ställde sig bakom gungan, hoppade upp. ”Får jag gunga med dig?”
Han nickade och höll ännu hårdare i repen när Simon lyckades få upp farten allt högre och högre. Till slut var det omöjligt att inte le.

Det var som om alla bara stannade upp och stirrade på de två pojkarna – den ena log och den andra skrattade högt. Ingen hade sett pojken le, ingen gång alls.

Men se där, pojken kan ju le. Och ett fint leende har han också. Varför har ingen sett det, under alla de år som gått?

Kanske finns det hopp för honom med, trots allt.

 Förlåt förlåt förlåt att det tog tid men jag fastnade totalt, men det blev väldigt långt (förhoppningsvis) så jag hoppas att det blir bättre då!

(Oh btw har bestämt mig för att ta bort en händelse från originalet. Eh. Inte för att så många bryr sig, men bara så att de som bryr sig vet det x____x)

---

 

 

”'Cause I'm sick of being treated like I had before”

 

Eftersom vi klickat på direkten så var det inte särskilt förvånande att jag en halvtimme senare fick vara med i deras nu kompletta band. De hade tydligen bestämt redan när de var små att de bara skulle vara tre (de hade känt varandra sedan dagis, berättade de för mig) och att de skulle ta in gäster om de behövde något annat. De avgudade mig totalt, men jag visste inte riktigt varför. Var det för att jag var jag och kunde hjälpa dem med deras drömmar eller för att jag tydligen var perfekt? Jag hade verkligen ingen aning.

Resten av dagen gick oerhört fort och jag kunde inte komma ihåg särskilt mycket alls från den, inte mer än att jag faktiskt var riktigt sjukt glad hela tiden. Saker och ting hade verkligen löst sig bättre än vad jag trott att de skulle göra, så jag tyckte att jag hade all rätt i världen att vara så glad som jag var.

Först när sista lektionen var slut blev det helt plötsligt att Tré skulle bli min personliga stalker och följa med mig hem (bara för att båda skulle ha kommit hem till en tom lägenhet – han bodde inte heller i en villa – och sällskap var trevligare) och precis då upptäckte jag att mina nycklar var borta. Jag kunde inte ens komma ihåg om jag haft dem när jag gått hemifrån, men jag trodde inte det. Brendon hade ju varit hemma så jag hade inte behövt låsa eftersom han skulle göra det.

Seriöst, hur jävla dum i huvudet fick man vara? Hur hade jag tänkt? Det verkade som om jag aldrig skulle sluta bli förvånad över min egen dumhet. Jag hade ju vetat redan då att jag skulle få vara ensam hemma på eftermiddagen och kanske större delen av kvällen också.

”Har du något emot att åka in till stan en sväng först? Min syster jobbar där inne och jag behöver hennes nycklar.”

Tré ryckte lätt på axlarna. ”Beror på. Är hon het?”

Jag skrattade till och nickade. ”Ohja.” Det kunde till och med jag säga, och jag var ganska säker på att han skulle hålla med mig när han sett henne.

Vi gick tillsammans med Mike till tågstationen, då vi lyckats missa bussen. Jag frågade honom om han ville följa med han med, men han skulle tydligen på sin baslektion och fick absolut inte missa den.

”Vadå, du behöver väl inte öva, du spelar ju redan bra?”
”Jag känner det med, eller i alla fall att jag inte kan lära mig mer på den kursen, men mamma och pappa bara antog att jag ville fortsätta och betalade för en till termin, så jag måste gå alla gånger fram tills jullovet. Liksom, to make it up för alla gånger jag missat. Eller ja, missat och missat. Struntat i. Ja, mina föräldrar är lite... weird.”

Jag hade inte särskilt mycket erfarenhet när det kom till föräldrar, men jag trodde att alla var skumma på ett eller annat vis. De var ju människor, precis som alla andra, och det fanns inte en endaste människa som kunde vara normal precis hela tiden.

Vi satt på golvet intill en dörr – Mike skulle åt vårat håll, bodde tydligen bara en station bort från mig – och bara pratade om allt och inget. Det var trevligt och jag kunde slappna av när jag insåg att ingen av dem skulle fråga något personligt om mig och mitt liv, om varför jag bytt skola. De frågade vad jag lyssnade på (mer än Green Day alltså), vad för slags gitarr jag hade och vad jag gillade för tv-serier.

Det var väldigt mycket folk inne i stan, som vanligt, och jag var rädd för att tappa bort Tré – så rädd att jag gick och höll hårt i hans tröja medan vi tog oss förbi alla människor. Jag var antagligen rädd för att han skulle försvinna för att jag var så kort; man bara blev orolig och jag visste inte om jag skulle hitta honom. Än mindre om han skulle hitta mig. Ibland undrade jag om folk var oroliga för att tappa bort mig också, om de ens skulle märka något. Konstiga tankar, ja, men det var så det var.

Vi lyckades ta oss fram till den lilla butiken – som sålde i princip allt mellan band t-shirts och små pins (det fanns självklart en hel massa annat, största delen av det relaterat till musik, men det var för mycket för att man skulle kunna nämna allt) – utan att någon av oss blivit borttappad. Det var något jag var helt sjukt stolt över och hade all rätt i hela världen att vara det, då det var enkelt att tappa bort folk. Särskilt när de var... mindre.

Audie stod i kassan och pratade med en av killarna som jobbade där, Oliver. Hon stod med underarmarna mot disken och skrattade åt något han sagt när vi kom in genom dörren. Trots att det inte var så många som det kunde vara där – två scenetjejer som babblade om tröjor, en kille som var i Audie och Olivers ålder som stod och kollade på pins och ett vanligt par som stod och diskuterade piercings, plus en kille som jag var helt hundra på att han jobbade där – var det trångt. Eller det kändes väldigt trångt i alla fall, nästan klaustrofobiskt. Därför fick jag gå före Tré genom den smala gången, då det ändå var jag som skulle fram och prata.

”Fan vad länge sen det var man såg dig!” Oliver sken faktiskt upp när han såg mig, lyckades klättra över disken utan att välta något, som värsta ninjan, bara för att ge mig en kram. Vi kände egentligen inte varandra alls, utan bara typ, basic stuff. Men det var trevligt att han blev så glad i alla fall. ”Har du blivit längre eller var det bara länge sen vi träffades, så att jag glömt bort hur lång du är?”

”...du är den första någonsin som frågat om jag blivit längre. Men det har jag nog inte. Tyvärr.”

Han skrattade till. ”Näkej, önsketänkande då.” Han släppte taget om mig och hoppade upp på disken brevid Audie där hon stod, fast på andra sidan. ”Men jag gillar korta killar.”

”Och så är du tillsammans med en som är längre än vad du är”, sa Audie och petade på hans arm med ett flin.

Han himlade med ögonen och gjorde något rörelse med handleden som skulle kunna säga ”äsch” eller ”whatever”. ”Åh, detaljer hit och dit. Så jävla noga är det väl inte heller.”

Tré petade på mig och mimade något som såg ut som om det skulle kunna vara ”Är han gay?”, så jag nickade. Jag hade visserligen aldrig sett Olivers pojkvän – visste inte ens vad han hette – men jag visste att han fanns. Tré nickade en gång och log lite.

Jag skulle precis öppna munnen för att säga något, fråga Audie om nycklarna, när Noah från skivbutiken klev in. Det var inte alls svårt att känna igen honom, inte alls faktiskt. Jag hade nog hängt där för ofta. Han log stort, som om han var lycklig. Först förstod jag inte varför – förstod inte heller varför han inte sa hej eller ens nickade mot mig eller något – men ett par sekunder senare blev det ganska uppenbart. Så uppenbart att det nästan var pinsamt. Han ställde sig framför Oliver, satte händerna på hans höfter och kysste honom lätt på munnen. ”Hey Paperboy”, lät det som han sa, men jag var inte helt säker på det. Min hörsel var ju ändå lite sådär då och då. Det lät väldigt fint i alla fall.

”Hey”, svarade han och slingrade armarna om Noahs nacke. ”Det här var en väldigt trevlig överraskning.”
”That's what I thought.”
Och alla pusselbitar föll på plats för mig. ”Jahaaa”, sa jag och pekade på dem. ”Så ni är tillsammans?”
Noah vred på huvudet och flinade mot mig. ”Ah, tjena loser. Och... loservän. Ja, det är vi.”

”Vad gulligt.”

”Eller hur?” Noah vände sig om mot Oliver igen, strök honom lätt över ryggen. ”Ska vi gå?”

Oliver bet sig lätt i underläppen, såg helt plötsligt osäker ut. ”Jag vet inte... mitt skift är över om en timme...”
”Får du inte gå liiite tidigare då?”

”Jag har redan gjort det typ för många gånger den här månaden.”
”Gå.” Audie log mot dem, strök Oliver lätt över armen. ”Jag och Adrian klarar oss, eller hur?”

”Självklart!”, ropade den andra mannen som befann sig i den lilla butiken. ”Stick bara.”
”Säkert?” Olivers blick pendlade mellan dem båda innan han sken upp. ”Tack! Jag ska bara hämta mina saker!”

”I'm waiting.” Noah stod lutad mot disken medan Oliver nästan skuttade iväg. Han stod och stirrade på Tré, blängde nästan. ”Stirrade du på min pojkvän?”

”...va?”
”Du stirrade på min pojkvän.”
”Va, nä...”

”Joho.” Noah pekade på Tré som såg förvirrad ut. ”Det gjorde du. Du stirrade.”
”Men det är för att ni är så söta tillsammans.” Tré tog ett djupt andetag och skakade på huvudet med ett flin. ”Alltså jag vill ha gay experiences och jag vet inte, tips?”

”Är du gay?”
”Bi.”

”Åhåhåh.” Han synade Tré uppifrån och ner och nickade sedan. ”Japp. Du kommer få dem. Hitta en gay-kille eller någon som är bi så är det fixat.”

”Är det så enkelt?”
”Ohja. Du är het. Eller ja, typ sådär -”
”Vem är het?” Oliver kom tillbaks och höjde frågande på ena ögonbrynet.

”Duuu är!” Han lade en arm om Oliver och flinade. ”Ska vi gå då?”

”Alltså dom är så söta”, suckade Audie och såg efter dem medan de lämnade butiken. ”Jag önskar att jag hade något sånt där...” Hon skakade lätt på huvudet och såg på mig och Tré. ”Först, vem fan är du?”
”Tré.”
”...ännu en Green Day-nörd, I guess. Hej. Second, vad gör ni här?”
Det hade blivit på tok för mycket information för min (kanske) oexisterande hjärna och jag försökte samla ihop mig. Så Noah och Oliver var tillsammans, Tré var bi – vilket egentligen inte spelade någon roll alls – och varför var vi där nu igen? Jag kastade en blick på Tré för lite hjälp och han mimade ordet nycklar och jag kom ihåg. ”Kan vi få dina nycklar? Mina ligger hemma.”
Hon suckade och tog upp sina nycklar ur jeansen. ”Om du lovar att stanna hemma. Tror att alla andra blir sena och jag vill inte heller vara utelåst.”
Som om jag skulle ha en vettig anledning till att gå ut. ”Visst.” Jag tog nycklarna från henne och drog med mig Tré, rädd för att hans käke skulle gå helt ur led med tanke på att den nästan befann sig i samma nivå som golvet.

”Damn you were right!”
”Jag vet.” Då hade jag alltså haft rätt. ”Men du har nog ingen chans med henne – hon gillar äldre killar. Eller ja, killar som är äldre än henne.”
”Äsch, man kan väl få drömma lite i alla fall.”

Hela vägen hem fortsatte han prata om henne, ställde nästan bara fullt normala frågor jag kunde svara på – på de andra lite mindre normala frågorna bröt jag bara ihop av skratt ungefär hela tiden och var tvungen att stanna flera gånger – och allt kändes så bra. Jag ville hålla kvar känslan av att faktiskt höra ihop med någon så länge jag kunde, någon som inte tyckte särskilt illa om mig, någon som i alla fall stod ut.

Vid det laget borde jag ha lärt mig att det inte var någon bra idé att gena genom parken, men nu hade jag ju inte det. Eller så var det helt enkelt så att jag visste att inget skulle hända, inte så länge Tré var där – något sa mig att han skulle kunna stå upp mot Anton mycket bättre än vad jag någonsin gjort.

”Men gud, kan man inte inte gå någonstans utan att se dig länge?”

När man talar om trollen...

Jag blundade ett par sekunder och suckade tyst innan jag ryckte på axlarna. ”Tydligen inte. Stalkar du mig?”

Skratt. ”Du är inte värd att stalka, lilla du. Inte alls.”

”Dåså, då kan du ju sluta med det då, eller hur?”

Hade jag inte bara få kunnat slippa det, just den dagen? Jag kände Tré's frågande flickar, och jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Det var nog det som gav mig mest panik, att jag inte visste vad han skulle vilja höra. Anton kunde jag i alla fall hantera hyfsat bra, men Tré? Ingen aning.

”Åååh vänta, har du skaffat dig en emovän? Pojkvän? Tell me – Billie måste ju vara bra på något för att du ska vilja ha honom, right? Är han ett bra ligg kanske?”

Skratt igen. Varför var han aldrig ensam? Varför var hans kompisar alltid där? Jag förstod det inte. Jag himlade med ögonen och grep tag i Tré's arm, började dra med honom bort därifrån. Någon av Antons apgäng knuffade lätt till mig och Tré drog sig loss. Jag tog tag i honom igen. ”Det är inte värt det”, muttrade jag, hoppades att han skulle förstå. ”Allvarligt. Vi går bara.”

Han såg ut som om han verkligen ville säga något, men det slutade med att han såg hotfullt på killen som avsiktligt gått in i mig. Att dra iväg med honom hade inte gått bra – varför var i princip alla större och starkare än mig? - så vi stod stilla. ”Du ska ge fan i Billie.”

Jag trodde att de skulle skratta, förväntade mig nästan det. Någon skrattade lite osäkert, men ljudet hördes bara ett par sekunder, sen var det tyst. ”Vad ska du göra om jag inte gör det då?” Killen flinade snett och sträckte ut handen mot mig. Tré slog bort den. Det var något med hans blick som sa mig att jag inte ville vara den killen. Jag hade nog varit livrädd.

Tré höjde ena ögonbrynet och log snett. ”Vill du verkligen veta det?”

Eftersom det var tyst och ingen varken försökte knuffa till mig eller slå mig så antog jag att de inte ville höra, så jag började dra med mig honom igen. Det gick mycket lättare den gången.

”Stick hem och ligg med varandra ni, jävla bögar!”

Jag visste inte vad det var som hände, men jag fick nog. Det var inte för att jag återigen blivit kallad för bög – jag hatade mer att det användes som ett skällsord när det egentligen bara skulle vara något naturligt, fint – eller för att jag inte var det. Så vitt jag visste, i alla fall. Nej, det var nog bara så att jag fick nog. Att Tré var där kanske hjälpte lite också, för jag visste att om saker och ting skulle gå åt helvete så skulle han fortfarande vara där.

Jag vände mig om och tog de där få stegen till Anton innan någon hann reagera, stoppa mig. Jag gjorde dock inget mer än att bara stå så nära jag kunde, stirra på honom. ”Åh, vad ska ni göra då? Ni är aldrig utan varandra. Gillar ni gruppsex, kanske? Var ni påväg hem till någon? Får jag bara fråga, är det verkligen så bra? Det måste ju vara det, med tanke på att ni verkar älska varandra så mycket att ni inte kan stå ut med att vara ensamma.”

Anton blev förbannad. Han kunde snacka, men han tålde verkligen inte när ord vändes mot honom. ”Våga säga det där en gång till, och...” Det verkade inte som om han kunde komma på något bra att säga.

”Och vad? Vad ska du göra? Jag vill tyvärr inte vara inblandad i era... lekar. Särskilt inte om du är där. Stick hem och ha 'roligt'” - jag gjorde citattecken med fingrarna och gjorde det så sarkastiskt som möjligt - ”med dina kompisar istället för att göra bort dig. Så jävla patetisk som inte ens kan hota ordentligt.”

Tré grep tag i min arm och drog bort mig från honom. ”Come here, tough guy – let's gooo.” Det var kanske lika bra – ett par sekunder till och inte ens jag visste vad som kunde ha hänt. Jag var inte rädd för det, för det kändes så jävla bra på något sätt. Jag drog mig inte loss från honom, för även om jag inte var rädd så fattade jag ju att det var en dum idé att stanna, och jag visste att ingen av dem skulle göra något mot oss.

När vi kommit en bit bort började jag fnissa. Tré höjde frågande på ena ögonbrynet med ett litet leende. ”Nä inget”, fick jag fram efter en stund.

”Vågar man fråga vilka de var och hur du känner dem?”
”Gör man väl, men det är liksom komplicerat.”

Han släppte min arm, lade sin arm om mina axlar istället. ”Bara de inte rör dig så...” Han såg min blick och flinade. ”Vad? Jag känner igen typen, that's all. Säg till om du vill att jag ska spöa ner dem eller nåt, 'cause I can take 'em down.”

Jag lade en arm om hans midja och besvarade flinet. Det spelade ingen roll hur folk skulle se oss, för både han och jag visste att det inte var så. ”Vadå, tror du inte att jag kan göra det själv eller?”
”Nah.”

”Tack då.”
”You're welcome darling, you're welcome.”

Andas. Kom ihåg att andas.

Jag kan inte. Hur gör man?

Andas.

Jag drunknar. Jag kan inte. Jag kan inte andas. Det går inte.

Andas...

 

En tablett. Jag behöver inte ens tänka längre när jag tar den. Ändå har jag bara vetat om att de existerar i huset ungefär två dagar, och fått ta dem i ungefär en och en halv dagar. Det gjorde inte så mycket – hellre att det gick bra att kunna svälja tabletter än att kräkas varenda gång.

Hellre tabletter än att ligga uppe i sin säng och skaka och gråta varenda jävla dag.

”Glömde du att ta tabletten imorse?”

Jag ställer ifrån mig glaset och torkar mig om munnen med baksidan av handen innan jag nickar.

”Men jag skickade ju ett meddelande?”
”Jag såg aldrig det.”

”Du svarade.”
”Gjorde jag?”
”Ja.”
”Jag måste ha missat just det på något sätt då.”
Uppför trappan, in på mitt rum. Den har redan börjat verka. Det går så oerhört snabbt, och det var väl det som var bra.

Jag sätter mig på min säng och stirrar på datorskärmen, ser på texten jag slutat läsa i all hast. Egentligen är det inte den som fick mig att vara nära ett sammanbrott igen, men jag ville tro så. Det var enklast om det var så, att jag läst igenom en gammal novell och gråtit över en hemsk scen eller åt hur ful min stavning var. Så mycket enklare att förklara.

En vibration. Jag ser den på min mobil, ser lampan som blinkar. En bild. Något roligt.

Varför skrattar jag inte? Jag skulle ha skrattat i vanliga fall. Varför kan jag inte skratta?
Jag sitter och stirrar på bilden i vad som känns som evigheter, försöker känna något. Något alls. För jag vet ju att jag skulle ha skrattat åt den bara lite tidigare idag. Varför skrattar jag inte?

Men skratta då.

Jag känner inget, men jag skriver något kort svar i alla fall. Bäst att inte oroa. Bäst att ingen får veta hur tom jag helt plötsligt är, hur jag varken kan skratta eller gråta, le eller vara sur.

Du skrämmer bara upp dig själv. Det är väl ganska skönt ändå, att inte känna något?

Jag är ju inte ens rädd. Jag känner inget, inget alls.

Jag suckar och trycker ner novellen, orkar inte läsa mer. Den var säkert ändå bara skit, precis som allt annat. Skit, skit, skit. Bara för att jag inte känner något så slutar jag inte tänka. Det gör inte så mycket, för jag kan i alla fall inte reagera på tankarna som jag skulle ha gjort innan. Innan hade jag brutit ihop totalt och velat göra illa mig själv igen. Nu kunde jag sitta där och låtsas som ingenting, för det var ju precis så det kändes. Ingenting.

Du har lovat. Du kan inte göra sånt.

Jag vet, jag vet.

Jag kliar mig lätt i huvudet och ser förbryllat på telefonen igen. Vadå har det hänt något, inget har väl hänt. Eller? Är jag inte normal nog? Måste jag spela mer? Kan jag berätta sanningen? Det kan jag nog. Helt oförstådd är jag inte. Det finns folk som kan tänka sig in i det här, se hur jag mår. Ja, till och med genom en skärm. Men hur förklarar man att jag är jag men ändå inte jag? Att jag är jag men tom på känslor? Att jag inte kan skratta, att jag inte kan gråta?

Kan man börja oroa sig? Borde man det?

Skratta då, skratta för helvete. Skratta, skratta skratta skrattaskrattaskratta MEN SKRATTA DÅ!!!

Jag kan inte, men det är okej. Allt får vara okej på det sättet ett par timmar.

I del två har jag ändrat Dantes namn till Noah, vilket inte borde spela så stor roll för er men ja, I just did that. So from now on heter han Noah, ok? (Det är viktigt av en anledning, ni kommer typ fatta sen.)

Den här one shoten är på engelska. Jag vill bara påpeka att jag vet om att jag inte har perfekt engelska, men den var rolig att skriva. Jag har problem med grammatik, så förlåtförlåtförlåt om ni hittar några såna. Jag vet att jag inte har perfekt engelska och blir lätt osäker men ja... I hope you enjoy it!

 

 

~~

 

Why did it hurt so much, just sitting beside someone you love – or at least loved? Or wasn't it because of that, that it was the reason why we were sitting there that hurt the most?

The last months, when people asked me how everything was between me and Josh, I honestly didn't know what to say. The truth was that we were going down, and it was bad. Really bad. A marriage with someone you don't – can't – trust, someone who certainly did not trust you, was bound to fail. I think that's what hurt the most, that I couldn't trust him and he didn't trust me either.

I looked down at my hands in my lap, twirling my hands. This was just too awkward, sitting on a couch with a man you recently had a huge fight with (well, it must have been at least an hour a ago, but still – recently). I could bet all I had that he didn't look up to see me, to smile that little crooked smile I loved so much, not even once.

Couldn't that damn therapist or whatever he was just come and free me from the awkwardness? Why was he even late?

As if someone had heard my prayers, a short and kind of funny-looking man hurried down the hallway in a fast pace. “I'm so so so sorry that I'm late!”
“It's okay, it's not like we're in school or something”, murmured Josh. If everything had been normal, he would've looked at me at smile and looked absolutely dashing, and I would've giggled, but things had changed. A lot.

How could you possibly miss someone who was right there with you?

We both rose from the couch and Josh made a small gesture forward, as if he was saying “Ladies first” without talking, but I stayed put just to annoy him. I could tell it worked. He shook his head and let out a small sigh before walking past me. He was upset – he was upset already when we left the house, but it was even more obvious now somehow. I could tell that only by looking at his neck. I was about to reach out and touch it, tell him to relax and kiss him on the cheek, but then I remembered that I couldn't do that anymore.

“Come in, come in..” We walked into an office – Josh didn't even hold the door for me, but that was kind of okay. On the desk stood a small sign. Thomas Campbell, marriage counselor.

Great.

Why was there a couch in there? Would I really have to spend another forever beside him, trying to not look at him and not have a mental breakdown? Was it so hard to put some fucking chairs there instead?

What had I done to deserve my bad karma?

I sat down, crossed my legs and shoved my hair over my shoulder, like a curtain so I could hide from my... husband. My soon-to-be-ex-husband, probably. I didn't know if things would get better, not even going to this... counselor, but I was ready to give if at least one shot. If it didn't work out, well, then there was nothing more to do than get a divorce. I was hoping things wouldn't turn out that bad, because underneath that now angry and grumpy outside he had nowadays, Josh really was the sweetest person you could ever imagine.

The only problem was that I was sick of trying. I was sick of trying to talk to him about it, trying not argue, trying not to scream at him and cry every fucking night.

“So...” Thomas looked at us from behind the desk. The silence was so solid I really thought that if I just reached out I could touch it. “Let's talk.”
“About what?”

I turned to Josh, looked angrily at him. “What kind of stupid question was that? Seriously. Where'd your brain go?”

“Shut up, Tay. Just shut the fuck up. It's not like you're so bright yourself.”
“I haven't said otherwise you stupid chipmunk.”

He started to laugh, but it was not a happy sound. “A chipmunk? Did you just call me a chipmunk? Sweetheart, did you just run out of insults?”

The fact that he just called me “sweetheart” pissed me off more than anything he'd done and said that day, and he'd done a lot and said so many things. I bet he knew how irritating it was for me when he did that. It was like he said that just to provoke me. “You sure look like a fucking chipmunk”, I said and looked away, brushed a few strands of hair from my face. “You got fat cheeks and all.”

“They're not fat, and besides, you said that it was cute.” Josh wasn't fat. His body was extremely gorgeous underneath all the clothes and we both knew that. His slightly chubby cheeks were adorable and I loved them as much as I loved his whole face, but I just couldn't tell him that anymore. It was impossible.

“Yeah, but things change, right?

“Okay, cut it now.” Dear Thomas, you have to point guns at our heads and send us to different rooms to make us stop. I don't even know if any of that will help – I certainly don't know about the guns, but I know that the shouting and never ending rants won't stop because there's a wall between us. Sad, but true. I can't even count all the time we'd shout through walls and closed doors, or how many times he'd shout while I was crying so hard I couldn't breathe. “This is actually interesting and a way for me to find out how to help you, but I need to stop you here for a while. I just need to ask questions, then you can talk again. Josh, do you know why you're here?”
“Yes.”

“Taylor, do you know why you're here?”

“Yes.”

“Good. Did you get this recommended by someone, perhaps a friend or another family member, or did you both take this decision by yourself?”

Forced. By several reasons and persons who care for us.
“Recommended”, we both answered at the same time. I didn't even look at him, as I'd done the times similar things had happened. I just couldn't.

“Alright. Talk, tell me what happened. Why you ended up here. How do you feel about all this?”

I knew that this request (or demand, maybe question, whatever it was) would come, but I honestly didn't know what to say. Okay, yes I did know what I wanted to say, but I had no idea where to begin. I never knew that when I was supposed to talk, like most people I guess. Since Josh sat quiet, drumming lightly on his thighs without even looking up, I guess I was the one who were going to talk. Or at least start.“Well... I don't really know where to start...”

“From the beginning, maybe?” Josh's sarcastic answer made me want to slap him hard in the face, punch him as hard as I could in the crotch and tell him to shut up. All at the same time, of course.

Instead, I closed my eyes and took a deep breath to calm down. “No, I'm gonna skip to the ending of course.” Asshole. “Anyway... I though were were doing good, that we were happy. I mean, he was perfect. He was so nice and sweet and gentle, and he always knew how to make me laugh – even when I was at my worst. But then...” I let out a small sigh. “I don't really know exactly what happened, it's all kinda fuzzy, but suddenly we could argue about the most ridiculous things, and we did. All the time. I can't remembered what made things go worse – I only remember I coming home from a party and finding Josh in bed with another woman. Isn't it quite obvious how I feel about that?”

“I can totally understand your feelings, but don't stop talking. How do you feel about this?”

“I'm mad, and hurt. And disappointed, in some way. I mean, yeah we were having a hard time, but I don't think it would've been this bad if he hadn't -”

Chuckles. Small, amused chuckles. “Oh baby, aren't you forgetting something now? A small happening that even came before Lindsey?” I wanted to kill him, since I hadn't known that fucking whores name, until now. I'd been perfectly happy with not knowing, and I bet Josh had figured that out. “Something you left out of the story?”

I looked at Josh and tried to make sure he knew how much I hated him right in that moment, without saying anything. The truth to be told, I had no idea what he was talking about. I couldn't remember anything but the fights before Josh went to cheat on me with some ugly bitch named Lindsey. By the way he said it, it must have been something I'd done, because otherwise he would've shut up about it. His jaw dropped when I raised one of my eyebrows, like I was asking for an explanation. He also looked kinda hurt, so it must have been something really important. Or at least important for him. Thomas looked at Josh with interest in his eyes, as if this was some kind of drama/reality tv-show where things just had gotten exiting. It wasn't exiting – the whole situation made me want to tear my hair out and trash everything in the whole room. Or why not the whole wide world?

“What are you talking about?”
“Let's go back to that party. I don't think Tay said this, but we could easily make up after our arguments. I kinda had bad conscience after our fight that night, especially since I knew she was going out and all, so I took my car and went after her, to apologize. I couldn't remember which friend she said was having this party, so I drove around and was hoping to find her. Eventually I did, but in the arms of some other fucking guy.” He folded his arms on his chest, looked directly at Thomas. I saw his face anyway, and I saw how hurt he actually was. “I saw them kissing and he was touching her in ways I thought only I was allowed to do, and I lost it. I remember leaving, and now I'm only happy that I didn't get out of the car and kicked the crap out of that piece of shit. And no, I'm not talking about Tay there – I've never hit her, even though she has slapped me and kicked me and stuff several times. I have never, ever, laid my hands on her that way. I swear.”

That was true. He might have held my wrists tightly, but that was in bed (sometimes he did that, but I really didn't mind – it was kind of sexy in a way, as long as it didn't get too much) or to make me stop hitting him. He had never hurt me. Notphysically, at least. Never.

“I believe you. Go on.”

Josh looked at me, and this was as emotional I'd ever seen him in what felt like forever. “So don't come here and being all good, saying I'm the bad guy here, because it was you who started it all.”

Silence. I was speechless. I wanted to scream that it wasn't true, that he was lying, but now when it was said och everything, I remembered. But it was not as bad as he made it look.

I hadn't got a clue he went to see me. I thought he stayed at home, not giving a shit about me and what I was doing. The thought that he might wouldn't care if I died had flew through my head that night, and that had scared me. I knew that it might sounded a bit extreme, but that fight had been worse than the others. A lot worse.

“You won't believe me, but it was not what it looked like. I -”

“You started it all!”, he yelled and reached for the tissues on the table. I wanted to groan and hide my face in my hands.

Oh god. Not this. Please Josh, no.

He started to fake-cry so hard his shoulders were shaking, and he hid his face in a couple of tissues. He both looked and sounded so fucking ridiculous, but I couldn't laugh. This time I only thought he was annoying. Other times, before everything went total shitstorm, I could cuddle him and act like he was my little baby, and I actually found the whole act extremely cute, from his side of course. But not now. I only hated him for doing it.

Everything crashed for me. I moaned and looked away, shook my head. “Why can't you just grow up?”, I said angrily and reached out to him in an attempt to take away the tissues from him.

“No!”

I tried taking him by the arm instead and force him to give them to me, but he just got to his feet and stumbled away. “Don't... don't even... don't touch me!” He sounded almost hysterical and I hated him even more for a few seconds.

“Seriously, you don't have to be such a drama queen! Yeah, that's what you are – a fucking drama queen. Will you shut up and listen to me, please?!”

He didn't shut up. Of course. I wasn't surprised. I tried really hard not to scream at the top of my lungs, but oh God that man knew how to be annoying. The five minutes he stood there, acting childish, probably was the longest minutes of my life. When he finally sat down again I put my legs up on the sofa, crossed them and looked at him with a serious look at my face. This could be my only chance to sort it all out. Of course I didn't expect him to believe me or that things magically would be good again – but he needed to hear it.

“When I said it wasn't what it looked like, I didn't lie. It wasn't. I was so fucking pissed off at you for ruining my night, so when this really cute guy walks up to me and starts flirting I think that it doesn't matter, that you deserved it. He kissed me and he got to touch me, but when he went to get his car I realized I couldn't do it. I really couldn't. Not even to piss you off. This will sound cheesy, but I realized exactly how much you meant to me and how much I loved you, and that I really couldn't see myself grow old with anyone else. So I ran away before he got back and hurried home, just to find you in bed with another woman.” Tears made my sight extremely blurry, and I hated it. “I just couldn't believe you would do such a horrible thing, even though I was close to do it myself. I just couldn't get it. So yeah, Josh... you cheated on me for a misunderstanding.”

It was silent again. I was him struggle to find some words, but they just wouldn't come. Thomas didn't say anything, of course – I couldn't see why he would even open his mouth at that moment. I wiped my eyes, careful not to destroy my make-up or let any tears escape. I didn't know why I wanted to cry so badly, so suddenly. Was it because it all was so fucking stupid, or because it really was my fault? A part of me tried to think that he shouldn't have fucked that woman anyway, that it was wrong and that he could have stayed and talk to me, ask me what the hell I was doing. He would've easily take that boy down, I knew it.

“I'm sorry for interrupting now, but our time is out... we can schedule another session next week, if you're both available then.”

We both stood up and Josh said that we would call – not him, we – and then we left the building. It was all silent in the car, and since it would take forever to get home because of the traffic and the forever would be even longer I was happy when Josh turned on the radio and turned up the volume a bit. I knew exactly why he did it, and to be honest so did I feel the exact same thing. I wanted to be alone, do some thinking, but he was the one with the car and even with things so fucked up he wouldn't let me get a cab or walk home, leave me on my own. I was thankful for that, really. The music that filled the car was low enough to not be disturbing, but exact so loud that you couldn't talk. Start a conversation.

He parked outside the house and it was so silent after the music had disappeared. I just wanted to leave, flee in to the house and avoid Josh for a while. I couldn't move.

“Tay...”
“No. Don't talk.”
“But I -”
“Seriously, no. Don't. I need to be alone.” I opened the door and got out. “But, you know, you still cheated on me. You could have come to me and shake me up, ask me what I was doing. You're my husband, for fucks sake.” And with those words I slammed the door shut and hurried into the house.

I spent the whole afternoon in bed, crying my eyes out. Everything just hurt too much, and I really didn't know what to do with myself anymore. I didn't want to feel like that, I wanted to be happy with Josh, but I guessed that it was too much to ask for. He was still all I ever wanted...

Maybe that meeting hadn't been such a great idea, after all. Yeah, we'd finally actually talked about it – I didn't know why we'd not talked before; two whole fucking weeks had passed since I catched them – but I didn't like the feeling. It just hurt even more, knowing that things weren't as I thought they were.

About ten o'clock I went downstairs to grab some food. The tears had disappeared long time ago, but I'd fallen asleep. It takes a lot of energy to just cry, and I needed that nap. I had heard Josh leave home a couple of hours ago, but I hadn't cared enough to go see if he'd really left the house or if it had been my imagination. But I hadn't heard him get back, so seeing him sitting by the kitchen table made me stop. I could see he'd also cried a lot and he was looking tired. He locked his eyes on mine. “Do you want to talk now?”
I shook my head and headed towards the refrigerator, already knowing what I should take. He took my wrist and made me stop. “No, Josh please...”
“You can't run forever. You know that, right? We really need to talk, so why not now?”
“Because!” I freed myself and backed into the kitchen counter. “I don't want to, not tonight...”
“Yes, tonight!” He had raised his voice, but I didn't know if he was angry or just desperate. “We're talking now.”

“No.”

“Yes, we are.”

“No.”
“Then I'll talk. I need to get this off my chest, so please listen to me. I know that it was a really bad and stupid thing of me to do, but as you didn't expect me to follow you I didn't expect you to come home so soon. I was upset and sad, and if it matters to you she wasn't even good. I wasn't that good either, because I had second thoughts all the time. I panicked when you came in to the room, but I thought it didn't matter. I was glad you came, because that gave me a reason to stop. The only thing I could think of was that I wondered what you've been doing, how far you'd gone with that guy. God, I hated him so much, and yet I had no idea who he was. I know you probably hate me and everything, and I haven't apologized for what I did yet. I'm so sorry. As I said, it was really stupid and I'm so sorry. If I could turn back time, I would've done it and get out of the car instead, make a scene with you. That would've been so much better, I know that now with a little perspective on it all, but I really couldn't think. I'm so, so, so sorry Tay.”

Apparently, I had some tears left. I turned my face away, didn't really want to face him. I wanted that apology to be enough, I wanted it to magically make everything okay, but there was still so many things to think about and things to work on.

“I'm scared”, I whispered as the tears began to fall. “I'm so fucking scared...”
Instantly Josh stood up and pulled me towards him, held me close. “Ssh Tay, don't cry. There's no need to be scared.”
I hid myself against his shirt and closed my eyes, cried even more. It was too long ago he'd held me this close. It was too long ago I got a hug from anyone – especially from him.

“Tell me what's wrong”, he murmured and stroke me over my back. “I promise I'll try to help you. You know you can tell me anything...”

I knew I couldn't keep my secret for too long. And I definitely knew that I couldn't shut up any more now. I had to tell him sometime, so why not now? Maybe it was time to do that.

It had to be done.

I took a deep breath, inhaled his scent before I looked at him. He looked worried, like he genuinely cared about me. This was like it was supposed to be. Finally.

“I'm pregnant.” I couldn't make my voice any louder than a whisper, but I knew he heard it anyway. It was quiet enough for that.

I saw the shock getting to him as he realized I wasn't joking. He was just staring at me, and I saw the confusion and every other feeling he could possible have in his eyes.

“How... how... for how long...?”
“The day after the party, so I've known for about two weeks... but I've had it for a little while before I knew too.” I blushed a little, knew I had some explaining to do. “I got so scared, Josh. With everything falling apart I didn't know what to do. I didn't know how I was supposed to tell you between the fights and I was scared you wouldn't even care, and -”
“Wait.” He gently put a finger over my lips. “You thought... that I wouldn't care?”
“I don't know. Josh, please try to see it my way...” I tried to swallow all the tears. I had a feeling we would argue again, and I didn't want that. I already knew I would've had a breakdown right there and then, and nothing would've matter. Would Josh even care, react, do something? “Everything was going down, falling apart and I didn't know where I had you, I -”

He shook his head and took away the finger, kissed me. “Ssh”, he whispered. “Tay, this is great. Okay? This is nothing more than a miracle. It doesn't matter that you didn't tell me straight away – I'm not mad. Well yeah okay, I'm mad, but only at myself. I'm not mad at you. I understand, and...” He started to smile, a smile that lit up the whole kitchen. “This is just great!”

I couldn't help that I giggled. I'd never seen Josh this happy, not even when I'd said I wanted to marry him. Not even at the altar, when we both said “I do”. I couldn't even describe the happiness I felt by only watching him being happy.

Oh God. We were going to have a kid. Together. Our kid.

“You're going to be a great father”, I said happily and stood on my tiptoes to kiss him lightly on one of the chipmunk-cheeks of his.

He hugged me even closed and smiled that crooked little smile I still loved. “I know.”

 ”Got out alive but with scars I can't forget”

 

Lite mer än en månad senare var allt klart. Hela våran plan hade satts igång direkt efter att vi pratat, och den hade gått hur bra som helst.

Jag var inte särskilt nervös när jag åkte mot den nya skolan. Brendon hade sagt att han kunde skjutsa mig om jag ville, nu när det var första dagen och allt, men jag ville inte. Ju snabbare jag lärde och vande mig vid vägen och alla tider desto bättre.

Fyra stationer med pendeltåg, två med buss. Det skulle gå bra, precis som allt annat gjort dittills.

Skolan jag nu skulle börja på verkade helt okej. Anledningen till att jag fastnat lite för den var att det fanns olika profiler att gå i – bland annat musik. För att få komma in där var man tvungen att åka dit och sjunga, som ett intagningsprov, innan man blev satt i kö. Läraren, som hette Björn, sa att det var en hel del sjungande (obviously), spelande av instrument och även dramalektioner. Han sa själv att han var väldigt imponerad av min röst, att han fått rysningar i hela kroppen och att det var något bra. Det var bara för mig att vänta och hoppas på det bästa. Vi talade även med rektorn och biträdande rektorn och berättade varför jag ville byta skola i hopp om att det kunde förbättra chanserna att få komma in. Audie var den som fått följa med, då jag var rädd för att någon av mina bröder skulle fucka upp allt, och hon hade sagt så himla bra saker och varit förstående och allt. De hade i alla fall lovat att göra vad de kunde, och det hade gått.

När jag klev av bussen var det ingen som såg konstigt på mig, ingen som ens verkade undra vem fan jag var. För en gångs skull var jag bara en i mängden, ingen som dömde (än), och det var så sjukt jävla skönt. När jag närmat mig skolan hade jag börjat må illa av nervositet som kommit helt utan förvarning och önskat att Brendon varit där i alla fall, men nu hade den försvunnit. Istället gick jag med rak rygg och såg nyfiket runt på eleverna som gick åt samma håll som mig. Eller de allra flesta – vissa svängde av vid vänster en bit fram. Jag visste vart jag skulle och oroade mig inte för att inte hitta, för så stor var det inte.

Det fanns ingen direkt skolgård, då skolan bestod av fem hus (om jag inte mindes helt fel) som var lite utspridda här och var. Man kunde nog kalla området mellan huvudbyggnaderna för gårdsplan. Den var jag tvungen att korsa i alla fall, mot huset på andra sidan.

”Hey! Är du den nya eleven?”

Jag vände mig om och såg på en lång kille med blont hår. Trots att han såg ut att vara en decimeter längre än mig – minst! – blev jag inte rädd. Han såg bara nyfiken och väldigt snäll ut, men han skulle nog kunna slå till mig ganska hårt om han ville. Det var nog inte så svårt att vara starkare och större än mig.

”Jag antar det”, svarade jag efter en kort stund och strök undan luggen från ögonen.

”Ska du börja i 8md?”

Jag antog att det var en förkortning för klassen – vilket verkade logiskt i mitt huvud – så jag nickade.

”Mike.” Han flinade och sträckte fram en hand mot mig. ”Vi kommer gå i samma klass.”

”Awesome.” Jag tog hans hand och skakade den lätt med ett litet leende. ”Billie.”
Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Billie? Som i Billie Joe Armstrong?”

”Nästan. Andersson.”
Han skrattade till. ”Fan vad coolt. Ska du träffa Björn förresten?”

”Ja, han skulle ge mig ett schema och lite sånt.”

Mike följde med mig till expeditionen och Björn verkade jätteglad över att Mike börjat prata med mig redan. Jag fick schemat plus en förklaring, då det visade sig vara ganska förvirrande. Alla fem klasserna i årskursen hade en egen kolumn, så man hade deras scheman också. Björn litade tydligen tillräckligt mycket på Mike för att låta oss gå iväg ensamma.

”Schemat är förvirrande till en början”, sa Mike medan vi gick mot ett hus som tydligen kallades för Korset, då det var format just som ett kors. ”Och vi har inte skåp ute i korridorerna – vi har små kontor man delar med sex eller sju pers, oftast från sin egen klass. Vi har en ledig plats inne hos oss så du kan få den om du vill.”

Allteftersom blev jag allt mindre och mindre nervös. Om jag hade någon som kunde förklara och visa mig runt skulle ju allt (mer eller mindre) bli bra, och Mike verkade trevlig så det skulle nog inte bli några problem. Inte ens när jag gick in i klassrummet och alla blickar blev fastlimmade på mig blev jag nervös eller något alls. Jag mötte bara så många blickar jag kunde och försökte le normalt. Eller inte normalt – jag försökte få det att bli lite blygt och försiktigt, bara för att folk inte skulle säga något. Jag orkade inte prata, men eftersom jag hann inte gå och sätta mig innan läraren kom blev det oundvikligt.

”Åh, just det! Hej! Jag heter Magnus.” Han log mot mig innan han vände sig om mot klassen. ”Hörrni, var lite tysta nu! Ja. Tack så mycket. Det här är Billy, och -”
”Billie”, rättade jag så snabbt jag kunde. ”Billie. Inte y. I och e.”

”Oj, förlåt. Billie.”

En kille reste sig upp så hastigt att stolen föll baklänges, och han höll på att följa med den på golvet. ”Billie!?”

”Eh, ja...?” Jag stoppade händerna i jeansfickorna, höjde frågande på ena ögonbrynet när jag såg på honom. Eftersom jag var helt hundra på att jag aldrig någonsin sett honom förut antog jag att det var mitt namn han reagerat på. Precis som Mike, fast mindre sansat. Värst vad alla verkade helt oh-my-god om mitt namn helt plötsligt då – jag var van vid att folk bara tyckte det var konstigt och inget mer med det. Ändå var det inte direkt obehagligt eller något alls, och det var skönt.

Killen såg chockad ut. ”Lyssnar du på Green Day? Snälla säg att du lyssnar på dem.”

”Om det är att lyssna på dem om de varit mitt favoritband sen jag var liten så... ja, antar det.”

”Yes!” Han flinade och hoppade lätt upp och ner ett par gånger. Några i klassrummet fnissade till. ”Jag älskar dig redan!”

Jag fläktade mig lätt med handen, som om jag blivit väldigt varm eller höll på att svimma, innan jag flinade och sjönk ner på platsen brevid Mike. Lyckligtvis hade den varit tom, så jag slapp sitta brevid någon annan.

När lektionen dragit igång och man skulle göra ett par uppgifter lutade Mike sig närmre mig.

”Han som reste sig upp kommer kasta sig över dig senare”, viskade han med ett litet flin. ”Han är schysst men jobbig då och då. Svara rätt på hans frågor och han kommer avguda dig. Om du svarar fel kommer han vara ett jäkla pain in the ass för resten av ditt liv.”

”Åh, okej. Borde jag ljuga för att svara rätt eller bara vara ärlig och hoppas på det bästa?”
”Var ärlig. Tror det kommer gå bra ändå, du har nog inget att oroa dig för.”

Det var ganska skönt att höra, även om jag nu inte var rädd för den killen. Att det nog skulle gå bra. Skulle han acceptera mig som Mike gjort, trots att ingen av dem kände mig alls?

Lektionen tog slut innan jag hann göra särskilt mycket alls. Allt hade börjat snurra och jag hade fått så svårt att koncentrera mig att jag till slut gett upp, spenderade den tid som var kvar av lektionen till att tugga på min penna och se ut genom ett fönster. Ingen verkade lägga märke till det, eller så spelade det ingen roll. Det gjorde inte det för mig heller – vi hade redan gått igenom samma sak i den förra skolan och jag hade haft ganska bra koll då, så jag skulle nog överleva.

Precis som Mike sagt så blev jag attackerad ute i korridoren. Han rörde mig inte, men helt plötsligt stod han framför mig. Jag stannade upp och såg nästan chockat på honom, då jag inte sett honom någonstans förrän han bara dykt upp rakt framför näsan på mig. ”Så du gillar Green Day?”

Sättet han stod på, med armarna i kors på bröstet, stod stadigt med benen brett isär. Sättet han sagt det på.

Flashbacks. Jag kunde inte hjälpa att jag kröp ihop lite. För ett ögonblick var jag helt övertygad om att han var Anton. ”Mhm.”

Han såg något förvånad ut. ”Vadå, tror du jag ska slå dig eller?”

Trodde jag det? Ärligt talat visste jag inget alls längre. Jag var fortfarande rädd för att allt skulle återgå till det normala, att pojken skulle vara precis som Anton. Han skulle kunna vara det.

En arm lades om mina axlar. Mike drog mig lite närmre, kramade mina axlar lätt. ”Men skräm honom inte!”

”Vadå, vi pratade ju bara.”

”Och det är därför han ser så skräckslagen ut då?”
Syntes det verkligen så tydligt?

”Det är lugnt”, tvingade jag mig själv att säga och skakade av mig hans arm, log. ”Allvarligt. Så läskig är han inte.”

Den andra pojken flinade. ”Well thank you! Har du nåt emot ifall jag ställer tre frågor?”

Samtidigt som Mike suckade, en suck som sa ”Here we go again...”, ryckte jag på axlarna och nickade. ”Shoot.”

”Spelar du något instrument, och vad i sånt fall?”

”Gitarr, lite piano. Räknas rösten?”
”Självklart. Åsikter om lasagne?”

”Det är ingen maträtt, det är en livsstil.”

”Och slutligen – vem skulle du byta sexualitet för?”
”Jensen Ackles. Helt klart.”
Han såg fundersamt på mig en ganska lång stund innan han återigen flinade och sträckte fram en hand. ”Tré.”

Jag blev inte förvånad alls av någon anledning. ”Trevligt trevligt”, sa jag glatt och kände mig trygg igen när han skakade min hand. Jag verkade ha klarat testet, så han skulle nog inte göra något mot mig. ”Jag gissar på att du spelar trummor...?”

”Hell to the fuck to the yeah. Det är awesome.”
”Indeed it is.”

Kunde man bli accepterad av så lite? Jag hade knappt sagt något alls om mig själv, men ändå verkade allt helt okej. De verkade gilla mig, och om de nu inte gjorde det så var jag tydligen såpass okej att de inte gav sig på mig, och det var så jävla skönt.

Jag hoppades verkligen det, att det här skulle bli bra nu. Att det inte skulle gå tillbaks till hur det varit förut, för det här var så mycket trevligare.

 

Det kändes som om lektionerna bara flugit förbi, då det kändes som om det bara gått ett par minuter mellan Tré's test och lunchen. Jag hade nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Det var mysigt på något vis, att det fanns mer än min familj som i alla fall orkade stå ut med mig. Visst kändes det jättekonstigt och var en helomvändning för mig, men trevligt var det ändå.

För varje minut som inte gick åt helvete blev jag allt säkrare och började prata allt mer och mer. Till slut pratade jag inte bara med Mike och Tré, utan kunde även fråga andra klasskompisar om något eller kommentera något de sa. De verkade inte heller tycka särskilt illa om mig, vilket gjorde det hela nästan ännu bättre.

”Är du bra på gitarr?”, frågade Tré när vi satt i matsalen.

”Helt okej”, sa jag med en lätt axelryckning och tog en klunk vatten. ”Vadårå?”

”Jag och Mike har försökt sätta ihop ett band i typ evigheter, och ja... om du vill vara med skulle det vara coolt. Liksom, obvious reasons. Och vi letar efter en gitarrist och en sångare.”

”Men jag kan sjunga också.” Jag såg upp eftersom det blivit väldigt tyst. ”...vad?”

”Alltså... du heter Billie, har B.J.A. som initialer. Du älskar Green Day, du spelar gitarr och sjunger, och är för övrigt nästan lite lik den andra Billie. Hur perfekt får man vara?”

Jag hatade att rodna, men det var precis vad jag gjorde. ”Eh... tack. Eller nåt sånt.” Ska jag berätta en till freakyish grej?”

De båda nickade och såg på mig med stora ögon.

”Jag fyller år den sjuttonde februari.”

Deras reaktioner var omedelbara och bland det roligaste jag sett. Mike tjöt ”Ofta?!” och for nästan upp på fötter, började skratta nästan hysteriskt. Tré blev så chockad att han ramlade ner från stolen. Flera i matsalen vände sig om mot oss och såg nyfikna ut. Självklart fick allt det mig att bryta ihop av skratt.

”Jag skojar inte”, sa jag när jag var helt säker på att jag kunde säga något vettigt överhuvudtaget.

”Åh herregud.” Tré reste sig upp och tog stolen med sig. ”Okej, du kunde tydligen bli ännu mer perfekt.”
”Och du skojar verkligen inte? Alltså åh mirakel!” Mike flinade och höll sig lätt för magen. ”Aj...”

Jag ryckte lätt på axlarna. ”That's the way it is.”

”Så jävla coolt. Men du, vi kan gå till replokalen när vi ätit klart, och så kan du få spela med oss och vi kan se om du passar och vill vara med. Kan du stämma gitarrer?”

Jag nickade.

”Vet du hur man stämmer en bas också?”
”Lite halvt.”

”Det duger – bättre halvt stämd än inte stämd alls.” Mike flinade igen och grep tag i sin bricka. ”Ska vi gå då?”

Vi lämnade matsalen och gick runt huset, nerför en stentrappa och smet in genom en dörr.

”Där kan man spela in saker”, sa Tré med en gest mot en av dörrarna till vänster med skylten ”Studio” medan vi tog av våra skor. ”Där borta är en av musiksalarna, där vi har ungefär hälften av alla våra musiklektioner, och här”, han pausade för att ta upp en nyckel och låsa upp en annan dörr, ”är replokalen.”

Replokalen var ett litet rum med svarta, nästan luddiga tapeter. Det var litet, och de instrument som fanns där var ett keyboard, två elgitarrer, en bas och ett trumset. Jag började gilla rummet så fort jag satt foten i det. Dels var det ju av uppenbara skäl, dels var det känslan. Jag kände mig lika trygg där som jag numera gjorde hemma, fastän det låg i skolans källare, vilket kunde vara som taget från en skräckfilm. Det kändes som en fristad, ett ställe där inget dåligt kunde hända.

”Det är helt ljudisolerat, så det är bara att köra på.” Med tanke på Tré's flin hade han själv hört hur fel det lät. Han vickade lätt på ögonbrynen, vilket fick Mike att fnissa till. Ärligt talat fick jag lust att börja strippa, bara för att se hur de skulle reagera, men istället nickade jag bara med ett flin och tog upp en av gitarrerna. Den kändes konstig och ovan, men ändå skön. Aldrig att den skulle vara lika skön som min, men den var helt okej. Om man bortsåg från hur ostämd den var. Det skulle inte alls ta lång tid att stämma den så att den lät i alla fall hyfsat okej, och inte som tortyr för öronen.

Let the show begin.

 

---

Och så ignorerar vi all misstolk där i slutet, alright?

Marianas Trench – Acadia / Yellowcard – Here I Am Alive

 

Allt såg precis ut som jag mindes det. Gatan, husen, folket... allt. Hade inget ändrats under åren som gått?

Jag stoppade händerna i jeansfickorna och for runt med blicken överallt medan jag gick ner längsmed huvudgatan. Vissa ansikten var okända för mig, andra vagt bekanta. Andra kände jag igen så väl, men det var ingen som kände mig längre. Jag var bara en av de ungarna som stuckit och sprungit så snabbt de kunde, så länge benen höll. Lämnade allt bakom sig.

Hur många av de jag känt en gång i tiden bodde kvar? Hur många hade gjort som jag? Hade de liv någon annanstans i världen? Det jag var mest nyfiken över var om någon kom ihåg mig. Något minne måste jag väl ha lämnat? Jag kunde komma ihåg en massa saker som var guld värt för mig, men som kanske inte betydde något för alla andra. Som den där sista sommaren, när det var fest varje helg och jag var där på varenda en. Inte ensam, såklart – alltid följde Andrew eller Oliver eller någon annan med.

I mina hörlurar spelades Welcome to paradise med Green Day. Alla minnen, alla minnen... Som den gången jag och Oliver druckit ganska mycket men bestämde oss för att åka och köpa glass. Det fanns en nattöppen liten affär/bensinstation i andra änden av stan, och det tog minst tusen år att gå dit – vi hade försökt. Visserligen var vi bara fem år när vi tänkt gå dit, men det var varmt och äckligt långt, och det är sånt man inte glömmer. Så, vi tog bilen, och fick slut på bensin efter en bra bit. Vi hoppade ur bilen och gav folk långa tal om hur viktigt det var att vara nykter, men ingen fattade poängen. Vad gjorde två fulla ungdomar skrattandes utomhus som predikade om nykterhet? Nej, de förstod oss inte. Det var oftast ingen som gjorde det. De tyckte bara det var ett under att vi inte kvaddat bilen och kommit så långt som vi gjort.

Jag stannade utanför det nu mörkblåa huset och tog ur hörlurarna. När jag bodde där var det rött, och för mig skulle det alltid vara rött. Varför hade de målat om? Bodde mamma kvar förresten, med sina tusen virkade gosedjur? Jag hade aldrig förstått varför hon gjort dem eftersom de bara låg här och var i huset som fällor. Kanske var det meningen också. Men hon hade ju verkat rätt skakad när jag ramlat nerför trappan tack vare att jag snubblat på en elefant, så teorin höll inte riktigt.

Det räckte inte med att stå där och kolla – jag var tvungen att få veta. Vem bodde i det huset nu, och vad hade hänt med källaren? Hade de gjort om den, tagit bort alla mina grejer?

Jag gick uppför den korta trappan och tryckte fingret mot ringklockan innan jag hann ändra mig, stoppade händerna i fickorna igen och såg ner på mina fötter. Röda converse. Svarta jeans. Rutig skjorta. Jag hade kanske inte ändrats så mycket, om man tänkte efter lite.

Steg hördes bakom dörren och jag såg upp när den öppnades. En kvinna i femtioårsåldern eller något sånt stod där. Hon hade ljusblå jeans, en mörkblå stickad tröja – lika mörkblå som huset – och håret var brunt och alldeles trassligt.

Nej, det kunde inte vara någon annan.

”Derek...?”
”Hej mamma.” Jag log mot henne och det tog en stund för henne att fatta att det var jag innan hon slängde armarna om mig och skrattade. Det hade gått tio år, tio väldigt långa år, men hon var sig lik. Jag ångrade inte att jag åkt dit, men däremot ångrade jag att jag väntat så länge.

”Derek! Jag trodde att du aldrig skulle komma tillbaka!”
”Well, here I am, alive.”

”Du måste berätta allt nu!”, sa hon och drog in mig i huset. ”Jag har ju saknat dig.”
”Så du är inte arg över att jag stack?”
”Nejdå, inte alls. Jag... jag förstår väl, på något sätt. Och att det blev för mycket med... ja...”

Jag såg ner på mina fötter och nickade, svalde. Ja, det hade blivit för mycket med olyckan och begravningen och allt. Jag hade stuckit innan själva begravningen, hade inte fixat att stanna.

”Men nu pratar vi mer om dig istället. Hur har du det, vart bor du nu?”
”Los Angeles. Förutom att man jämt och ständigt blir mordhotad och trakasserad så fort jag lämnar min lägenhet så är det ganska trevligt.” Jag ryckte lätt på axlarna och hon skrattade till. ”Nejmen allvarligt, det är bra där. Jag trivs. Hur är det här då? Och varför har du målat om huset?”
”Under halloween förra året råkade jag ut för ett par dussin ägg, så det var lika bra att bara måla om skiten. Och jag vet inte, jag kände för en förändring, så det fick bli en annan färg.”

Jag nickade och lät henne leda mig till vardagsrummet, även om jag hittade dit. Det kändes bra att vara tillbaks, prata med henne. Det var inte direkt så att vi tappat kontakten efter att jag... flyttat, men vi hade inte träffat på evigheter. Hur många år sedan kunde det vara, fem? Kändes som ännu längre än så.

Jag satte mig i soffan och for runt med blicken i rummet. Jovisst verkade hon fortfarande virka alla dessa farliga djur som låg precis överallt i hela rummet. Det var flera jag kunde känna igen, om än lite vagt bara, och vissa jag aldrig sett förut. Hon såg att jag kollade och log lite ursäktande. ”Jag passade på att göra så många jag kunde, när jag hade hela huset för mig själv.”
Vågade man slänga upp fötterna på bordet? Kanske var det samma regler som gällde nu som då, så jag kunde nog inte göra det. ”Jag förstår. Så, du har inte träffat någon ny?”
”Nej, det har jag inte. Det känns liksom inte som om det behövs, om du förstår vad jag menar. Jag har ju redan gjort allt, fått en unge, och det var vad jag behövde någon till.”

”Så det är alltså inte mitt fel att du träffade någon ny efter... eh... den andra killen?”

”Nej. Det var du som fick mig att inse att jag klarar mig själv, att ingen annan behövs för att ta hand om ett barn, och att jag klarar mig bättre ensam.”
”Wow.”
”Eller hur?”

För att göra en lång historia kort – jag var inte särskilt snäll mot den killen. Det mamma inte visste om var att han inte var särskilt snäll heller, så när det kom fram sparkade hon ut honom. Lovely story, really.

”Du har inte hört något från pappa heller...?”
”Nope. Den jäveln skickar inte ens pengar längre. Så du har inte heller haft någon kontakt med honom?”
Jag skakade på huvudet. ”Varför skulle jag ha haft det?”

Hon ryckte på axlarna med ett litet leende. ”Man vet ju aldrig. Han kanske ville ha en andra chans eller något.”
”Om han ville ha det skulle han ha kontaktat dig, inte mig.”
”Låter logiskt.”
Det var tyst en liten stund. Normalt sett hatade jag när folk såg på mig någon längre stund, men just då var det okej. Hon hade ju inte sett mig på evigheter. Även om jag inte sa något så blev jag lite besvärad, så jag reste mig upp och gick runt i rummet, tog in varenda detalj. Försökte hitta sånt som var annorlunda från hur jag mindes det. I bokhyllan stod fler fotografier än vad jag kunde komma ihåg fanns där när jag var yngre. Jag rörde lätt vid ramarna, såg på bilderna. Större delen av dem var på mig, men inte bara på minimi-jag, utan bilder som jag kunde säga var åtminstone ett år gamla. Hade hon skrivit ut bilderna jag skickat henne?

”Ditt rum är nästan som det var när du bodde här”, sa hon efter en stund. ”Vill du se?”
Jag nickade och följde efter henne ut i köket och nerför trappan till källaren. Jag kom ihåg när hon sagt att mitt rum var så litet att jag kunde få flytta ner i källaren om jag ville, och jag hade varit så lycklig. Hela källaren hade blivit min, förutom det pyttelilla rummet alldeles intill trappan – mamma vägrade flytta på tvättmaskinen. Källaren bestod av ett enda stort rum, lika stort som hela bottenvåningen, minus det där lilla rummet då. Väggarna var svart och vit randiga och alla mina tusentals affischer (nästan tusentals då) satt kvar på dem. Det var inte lika rörigt längre – sängen var bäddad, alla kläder som låg här och var var borta och den allmänna röran av random skit var också borta. En del av sakerna hade jag hämtat när hon var på jobbet för ett par år sedan, men då hade det definitivt varit stökigare.

”Jag använder det här rummet som gästrum nu. Bäddsoffan kraschade, och jag hade ju din säng och allt... jag hoppas att det inte gör något.”
”Självklart inte”, sa jag och stannade mitt i rummet, for runt med blicken. Det kändes bra att stå där igen, men det kändes inte som mitt rum längre. Det var ett pojkrum, mitt pojkrum, och inget mer än så.

Eftersom det var ganska sent och jag kunde tänka mig att stanna ett par dagar fick jag sova där. Min ryggsäck låg på golvet intill sängen och jag stirrade upp i taket. Det kändes konstigt, att bara ligga där och tänka igen och vänta på att middagen skulle bli klar. En annan sak mamma varit sig lik med var att jag fortfarande inte fick hjälpa till i köket. ”Det är så litet här och jag gör det bättre själv”, hade hon satt och puttat ut mig från rummet.

Efter middagen sa jag att jag skulle gå ut och se mig omkring, som om jag inte hade något mål. Det hade jag, men jag visste inte vad hon skulle tycka om att jag gick till kyrkogården när det höll på att bli mörkt ute. Visserligen skulle hon inte ha något alls att säga om det, för jag kunde ta hand om mig själv, men det var så enkelt att glömma sånt när man var hemma.

Jag gick i lugn takt till kyrkogården, hade all tid i världen. Det var inga andra än de döda som väntade där, och de hade all tid i världen. De hade tid att vänta på att jag skulle komma dit.

Väl framme började jag leta efter en speciell gravsten. Egentligen såg den kanske ut precis som alla andra, men det var namnet och personen under marken jag sökte. Men en gravsten med Johns namn, det kunde inte flera såna.

Det tog en liten stund att hitta just hans viloplats, och när jag äntligen hittat den visste jag inte vad jag skulle göra. En del av mig hoppades nästan att det inte skulle finnas någon plats på kyrkogården, att det hela bara varit ett sjukt skämt. Att John inte alls låg under marken och ruttnade. Det hade känts så mycket bättre då, av någon anledning, för då skulle jag inte känna mig så skyldig. Hellre arg än skyldig.

Just då fanns det så mycket jag ville säga till honom, men rösten försvann. Vad skulle man säga, egentligen?

Åh John, jag saknar dig. Jag önskar att det inte hade blivit såhär, att du sett biljäveln och att föraren inte bråkat med sin pojkvän i telefonen, hunnit stanna. Jag önskar att jag inte sagt alla de där sakerna till dig innan. Det känns så hemskt, att jag sa hur mycket jag hatade dig, och att du bara en halvtimme senare var borta. Jag var så jävla rädd i flera veckor, rädd för att du skulle komma och hemsöka mig. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för det, även om det inte hänt än. Det kommer aldrig hända, jag vet det – du är för snäll – men bara för att jag vet det betyder det ju inte att jag inte är rädd.

Jag satte mig ner brevid graven, lutade mig mot den och blundade. Låtsades att jag såg John framför mig, som jag kom ihåg honom, när han log. ”Tjenare kompis”, sa jag med ett litet leende. ”Det var bra länge sen vi pratade.”

Trots att det kändes aningens stört att sitta och prata med någon som inte ens var där kunde jag inte sluta. Jag berättade om mitt nya hem, hur allt hade gått, om olika små gig på pubar.

”Vi skulle ju bli kända, du och jag. Nu blev det ju inte riktigt så.” Jag suckade och öppnade ögonen, såg upp mot himlen. Den var så otroligt vacker vid just solnedgångar. Jag älskade det. ”Och jag saknar dig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag vet att jag sa en hel del hemska saker, den där sista natten, men jag menade dem inte. Jag hoppas verkligen att du vet om det, för...” Jag tog ett djupt andetag och försökte blinka bort de plötsliga tårarna. ”För jag älskar dig. Det är klart att jag skulle stå bakom dig, vad du än tänkte välja att göra. Jag... jag blev bara rädd, för jag ville verkligen inte förlora dig. Jag hoppas att du förstår det.”

Normalt sett hatade jag att gråta, men just då kändes det faktiskt okej. Det var ju ändå ingen som kunde komma och fråga hur allt var, för det skulle bara ha gjort allt tusen gånger värre.

Det kändes som om en sten lyfts från mina axlar och jag kunde le upp mot himlen som sakta gick från orange till rosa .

Tack, John. Tack för att du lyssnade.

 

På morgonen var det oerhört konstigt att vakna upp i mitt rum. Eller ja, mitt gamla rum. Det var ju inte mitt längre. Det var ganska förvirrande att vakna upp där, och först trodde jag ärligt talat att jag åkt tillbaks flera år i tiden. Men eftersom jag såg ut som den jag varit när jag somnat antog jag att det inte hänt. Det var bara jag – gamla, slitna jag. Nej okej, så gammal var jag inte, men sliten.

Efter frukosten – som jag åt ensam, då jag varken vågade eller ville väcka mamma – bestämde jag mig för att gå ut och se vilka och vad som fanns kvar. Det skulle bli intressant att se om vissa saker ändrats lika mycket som färgen på mitt barndomshem, och jag såg väldigt mycket fram emot det. Trots att det nog skulle kännas konstigt att se hur tiden fortsatt gå efter olyckan, efter att jag gått. Det kändes som om tiden borde ha slutat gå, för det var vad den gjorde för mig i flera år.

Gatorna var så välbekanta och jag visste fortfarande vart man skulle gå för att komma dit och dit. Jag kände nog staden lika bra som min egen bakficka – man skulle nog kunna sätta en ögonbindel på mig och jag skulle kunna säga exakt vart jag var och vart vi gått, vart vi kommit ifrån. Eller ja, det hade i alla fall varit coolt.

Jag for nyfiket runt med blicken överallt, på byggnader och människor, ville se allt. Vissa såg lite konstigt på mig, vissa gick förbi utan att säga något alls. Hur många av dem var nyinflyttade, hur många kände igen mig?

Inte förrän jag var på samma gata kom Jack ut från sitt hus – så han bodde alltså kvar? – och han fick syn på mig. Vi stod ett par meter från varandra och bara stirrade nästan chockat på varandra innan han började skratta och sprang fram, kramade mig hårt. ”Derek!”
”Jack”, sa jag och kramade min bror i allt förutom blod så hårt jag kunde.

”Åh gud jag har saknat dig.”
”Och jag har saknat dig.”

Vi stod så länge och kramade varandra, så länge att jag till slut började skratta. Det gjorde han med och det var nära att jag höll på att ramla ihop på trottoaren – jag skulle antagligen ha gjort det om jag inte haft honom som stöd.

Av alla människor jag hade kunnat stöta på där från det gamla gänget, var nog Jack den mest välkomna. Han var den jag saknat mest av alla, och ibland undrade jag vad han tyckte om att jag stuckit utan att säga hejdå. Hade han blivit sårad? Hade han hatat mig?
”Damn, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen.” Jack släppte mig och torkade sig diskret i ögonen. Särskilt diskret var det egentligen inte, men jag lät honom tro det.

”Det trodde inte jag heller, faktiskt.”
”Varför kom du tillbaka?”
”Jag vet inte. Kände bara att det var dags nu.”
Han nickade och log mot mig. Han var sig lik, med det blonda håret, det där leendet som smittade av sig. Hade han vuxit? Jag hade för mig att jag faktiskt varit längre än honom, att han var den enda som var kortare än mig. ”Hur har du haft det?”

”Helt okej, faktiskt. Dudå?”
”Nejnej. Jag är inte den intressanta här. Det var du som stack. Livet här är likadant och så annorlunda på samma gång – inte intressant. Prata om dig istället.”
”Men jag vill inte det.”
”Nähä.” Jack log fortfarande. Var han inte sur för att jag stuckit? Jag var tvungen att få veta.

”Du, Jack... förlåt. För att jag stack utan att säga hejdå.”

Han viftade lätt med händerna och skakade på huvudet. ”Du har inget att säga förlåt för, Derek. Jag fattar. Det fanns inte tid, helt enkelt.”

Jag nickade och stoppade händerna i jeansfickorna, såg ner på mina fötter ett par sekunder. ”Så... lust att göra nåt?”
”Visst.”
Vi började gå, gick runt alla de vanliga ställena. Vi pratade om allt möjligt, om Los Angeles och livet hemma, hur allt blivit, vad som hänt. Tydligen hade nästan alla vi hängt med flyttat, förutom Jack då. Och ett par tjejer man ibland mötte på fester – såna personer man aldrig riktigt brydde sig om att lära känna, men ändå kände igen när man såg dem på gatan.

Det fanns ett litet kafé som alltid varit standard stället på vardagseftermiddagarna, efter att skolan slutat. Alla dagar förutom fredagar brukade spenderas där med varm choklad och bullar – ja till och med under sommaren. Det var bara så det var. Det var även där jag fått min första kyss någonsin, av Chris. Jag undrade lite om hon var en av dem som stannat kvar eller varit en av många som gett sig ut för att se världen.

Det var något jag skulle få svar på bara ett par sekunder senare. Jag och Jack stod utanför dörren till kaféet och funderade på om vi borde gå in eller inte när dörren öppnades med en liten smäll och en tjej med förkläde på sig kom utstormandes. Först trodde jag att det var någon som blivit arg och dumpad av sin pojkvän eller något, men hon stirrade på just mig med så mycket ilska och hat att jag inte riktigt trodde det. Däremot kunde jag inte för allt i världen komma på en endaste sak som jag kunde ha gjort under den korta stunden vi stått där utanför.

”Du!”
”...jag?”
”Ja, du!” Hon gav mig en örfil som sved som jag vet inte ens vad. Det gjorde ont i alla fall. Jag höjde förvånat ena handen till kinden och såg chockat på henne. Vem fan var hon?

Svart, lång hår uppsatt i en tofs på huvudet. Vackra blå ögon som nu fylldes med tårar. Hon stod och bet sig i underläppen med händerna hårt knutna.

Klart jag visste vem hon var.

Jag log när jag gick fram de stegen hon backat, tog hennes ansikte i mina händer och kysste henne mjukt på munnen. ”Förlåt”, viskade jag. ”Förlåt...”
Chris lade armarna om mig och lutade huvudet mot min axel. ”Din jävla idiot”, mumlade hon. ”Du är så jävla blåst och jag hatar dig för att du lämnade mig här.”
”Du vet att jag skulle ha tagit dig med mig om jag bara kunnat.”
”Du hade kunnat. Jag fanns där, men du bara stack ändå.”
”Förlåt. Jag kan säga förlåt flera tusen gånger, men jag vet inte om det hjälper. Förlåt så mycket.”

För ett ögonblick glömde jag bort Jack och resten av världen. Allt som fanns var jag och Chris, flickan jag älskat sen dagis. Vår historia var lång och kanske inte alls vacker, men det fanns ingen som hon någon annanstans. Jag älskade henne fortfarande, hade gjort det hela tiden.

Det tog mötet med Chris för att inse att jag gjort rätt som kommit tillbaka. Jag hade tänkt tanken flera gånger innan, men nu blev det så glasklart. Det gick inte att tänka att det skulle vara på ett annat sätt.

Att åka tillbaka var det bästa jag någonsin gjort. Jag var helt övertygad om det, och jag skulle aldrig någonsin ångra det.