Give me blood meow

Okay so I just want opinions on this, because I have a great idea and hopefully people will like it. I'm planning on writing a longer story in english and this is the first part. I just want response - I'll have to wait to continue this anyway, because I need to finish up this part of Billie (which is soon) and stuff, so yeah. Just please tell me what you think about it, if it sounds interesting etcetcetc. Thank you!

 

---

“The seven deadly sins are bullshit. Everybody still here? Anybody convert to Scientology because I let fly that little nugget of reality? No? Then we may continue.”

- Corey Taylor

 

I never know what to say about myself. I mean, I must be the most uninteresting person in the whole world. Seriously. Nothing ever happens to me. Like, I can really just tell you my story and you'd fall asleep.

My life wasn't bad, at all. I lived in a nice house with my mother, younger twin brothers and Steven, mom's husband. There's not even an interesting story how my mom and dad broke up – they just stopped loving each other and all I know about him now is that he lives in another country and send money to mom for me and my siblings. Really, that's all. I wasn't that fond of Steven though, who was extremely into God and Jesus and religious stuff like that. He weren't too fond of me either, liked to tell me what to do and told me my feelings were wrong. So apart from the never ending feud with Steven and me, our family was perfect. The way they are in books, you know?

But me? What about me? I didn't feel like I belonged anywhere. I didn't belong in school, not even with my good grades and many friends and all the boys hanging around me. I didn't belong at home either, because I knew I were kind of different from everyone else there. Maybe that's why Steven never liked me, or if he was just somewhat disturbed. Maybe there was just something about me that screamed “Hate me! Hate me!” to him. I don't know, really.

That was my life before I met Mitch. Mitch with his electric green eyes and tattoos and crooked smile. After that, things became a lot more... interesting.

 

How could I be so stupid?

I had been home at Molly's and forgotten about the time. Now I had to walk home in the dark and knowing Steven would be nagging about my late arrival for like, ever. And my earphones broke that same day, of course.

It wasn't like me and Molly had done anything special in particular, and that's what bothered me the most. I could have said mom wanted me home for dinner have left a lot earlier. Now I had to put up with hearing how irresponsible and anything that came up in Steven's mind when he thought of me for longer than I would've want. I mean, even a minute is too much – he would probably go on whilst I made myself something to eat and slammed the door to my bedroom in his face, and then I would hear his raised voice as he complained to mom about me. Of course she wouldn't stand up for me – she would just agree with him.

God no, I don't want to.

I decided to walk through the park, as it was light there and was a short cut home. The darkness, the shadows, that lurked everywhere freaked me out, which was one of the reasons I kept calling myself stupid over and over in my head. I tried to cheer myself up with the thought that it's only Tuesday so the park won't be full or drunk people, and it would be just a little bit too early for them anyway.

I didn't see that someone lied on his back on a bench, and that's why I got so startled when I heard a voice behind me. “Do you like stars?”

I turned around and saw a fairly young man (probably around his twenties) with dark hair lying underneath a lamppost on a bench. His eyes were closed, as far as I could see, and a small smile played in the corner of his mouth. He wore black skinny jeans, black converse and a leather jacket. I just stood there and watched him, wondering if he had been talking to me or having a conversation with himself.

“...are you still there?”

“Yeah...”
“Hi.” He sat up and opened his eyes, and I had to catch my breath. They were extraordinarily green, almost electric. It felt as if they were piercing right through me.

If the kind of soft light from a lamppost makes them this... strong, wonder what they would be like if I was closer or in the dark or in an even stronger light...

No. Don't think about that. Don't walk up to him. Just leave, Laura. Leave.

“So... what do you say? Do you like stars?”
“I don't know. I guess so.”
“You guess...? Haven't you seen the stars at all?”
“Of course I have.”
“No you haven't. Take a look at them right now, and tell me they aren't the most beautiful thing in the whole world.”

I have no idea why I actually did it. I turned my face to the sky and saw the sparkling point of light on a black background. At first I thought that there was nothing special about them, but then I noticed they were somewhat magical, the way they winked down to us.

“So?”
“They're beautiful.”
“I know. I'm Mitch, by the way. What's your name?”
“...why would I tell you that?”
“Suit yourself”, he said and fell down to his back again, crossed his arms behind his neck. The light shirt he wore underneath the jacket had slid up on his stomach a bit, showing off some parts of tattoos. He noticed my gaze on his stomach and pulled up the shirt even more. “Sexy, right?”
“...you're drunk, aren't you?”
He started to giggle and nod once, smiled. “I'm drunk as a... fish.”
“And how do you know fishes are drunk?”
“Because... because... they're under water. They drink all the time.” He rolled his eyes like it was the most obvious thing in the whole world, but I didn't get it. You couldn't get drunk on water, right? “Anyway. If you don't wanna tell me your name Imma have to guess who you are. You're that kind of girl who goes to a fancy private school and give boys blowjobs at the public bathroom, right?”

Euw. “No.”
“Oh. I beg your pardon, then.”

“Look, I'm leaving now. Okay. Bye.”
“No, don't go!” He sat up again and just looked at me with an expression of a sad puppy. His eyes were still hauntingly beautiful. “Please? I'm sorry, okay? I'm drunk and I don't know you and I shouldn't have said that.”
“No, it's not you.” Even though you kinda freak me out because I don't know you at all. “I just have to head home.”
“One last question! Do you believe in the seven deadly sins?”

“...what?”
“The seven deadly sins. Do you believe in them?”
“I don't know.”
“But you know what they are, right? Vanity, lust, sloth, envy, greed, glutton and wrath?”

“I know what they are, my stepdad's Christian.”
“Oh, hardcore of soft?”
“...hardcore, I guess you could say.”
“Your family dinners must be very funny.”
“They're all very delightful.”
He laughed at the sarcasm in my voice. “So you don't really believe in any of that shit?”
“Well, I don't know. I don't know much of anything else.”

“You can't believe in nothing, sweetheart. Everyone believes in something, whether it's Scientology, a religion or some hippie-shit about karma.”
“Aren't karma in one of the religions?”
“...whatever; you get my point. So, what do you believe in?”

I went silent for a moment. “The stars”, I said and turned around, walking away.

“But that's not what I meant! C'mon, just tell me!”

“Nope. Bye.”

 

As expected Steven was nagging on me and my irresponsibility. The chat with Mitch had taken about half an hour (it felt kind of unexpected – I'd guessed that it took fifteen minutes or so but no, I'd been wrong) so I wasn't home until around ten, which made things even worse.

Well, it's not my fault an young drunk started to talk about stars and the seven sins.

When his voice finally disappeared and I was alone, I started to think about what Mitch had been talking about. Did I even believe in anything? I had said stars, but how do you believe in stars?

I guess it's possible, but I don't know if I do.

But as much as I tried to figure out a reason, I knew that I would never meet him again. I wouldn't have to explain myself with some clever words about my beliefs. He would never ask again.

Oh, how wrong I was.

 ”No matter how far we fall apart – we bleed together”

 

Att få Tré att överhuvudtaget se på mig verkade vara en oerhört svår uppgift, fastän vi gick i samma klass och satt mittemot varandra i klassrummet. Min skola hade också fått för sig att dagen innan skolavslutningen skulle ägnas åt en massa... roliga saker, vilket betydde att klassen delades upp i grupper och tvingades städa, spela fotboll och någon frågesak. Att städa betydde att slänga allt innehåll i sitt skåp i sopsäckar, spela fotboll blev till att ligga på gräset och se på moln och frågesaken bestod av att sitta på en bänk och gissa vilket svar som var rätt. Pretty much.

Oturligt nog för mig så betydde det att jag inte såg mer av Tré än när han satt mitt emot mig i klassrummet i ungefär tio minuter innan alla gick till sina grupper. Nåja – Mike var åtminstone glad att se mig, och han hade lyckats hamna i min grupp. Det var han som påpekade att en grupp på fyra inte kunde spela fotboll och därmed lyckades få oss alla att slippa det, så vi kunde se på molnen tills vi fick gå och äta.

Dagen var faktiskt helt okej, med tanke på att man inte gjorde så mycket. Egentligen var det nog bra att Tré inte var där hela tiden för allt hade nog varit lite värre då. Det var roligare att vara med Mike som var trevlig och pratade en hel massa om musik och bas och musik igen och om ännu mer musik än att vara med Tré som jag var helt hundra på inte ens skulle snegla på mig. Ja, Mike var rolig att vara med, och han frågade inte heller några jobbiga frågor.

När det äntligen var dags att åka hem och ladda inför skolavslutningen dagen därpå så skulle Mike få skjuts hem, vilket betydde att jag fick gå ensam till tågstationen. Det var lugnt, för inget var ju bättre än hög musik i öronen. Men det var halvvägs dit som jag insåg att Tré gick kanske tre meter framför mig, och han var också ensam. Trots att jag helst av allt gärna skulle slippa en väldigt awkward stämning så började jag gå snabbare. Han kunde inte fly, och jag kunde absolut inte fly. Jag hade ingenstans att ta vägen, alls.

”Tré!” Jag drog ur hörlurarna och rörde lätt vid hans arm. Han vände automatiskt på huvudet och såg på mig ett par sekunder innan han fortsatte se rakt fram. ”Du behöver inte behandla mig som luft längre.”
”Inte?”
”Nä. Snälla sluta behandla mig som luft. Jag saknar dig.”
Jag fortsatte vara ett luft. Ett plötsligt infall och plötsligt irritation (och en liten gnutta ilska) fick mig att ta tag i hans arm. Vad som hände efter det var väldigt suddigt, men helt plötsligt befann jag mig på gräset vid sidan av trottoaren. ”Rör mig inte”, fräste Tré. Vad som än hände så startade det en brottningsmatch, som var oerhört välbekant – hur många gånger hade det inte hänt i replokalen, att vi börjat tjafsa och det slutat i att man försökt brotta ner den andra personen och kittla honom? (Den här gången var det dock inte det sistnämnda.)

”Men vad håller ni på med? Släpp varandra!”
”Nej, avbryt inte!”, ropade jag och viftade undan den okända människan som tydligen trodde att vi slogs på allvar. ”Det är lugnt!”

Att jag blev distraherad gav Tré övertaget och han klättrade kvickt upp på mig, tryckte ner mina armar med sina knän och log sött mot den chockade kvinnan. ”Det är okej. Vi slåss inte.”
Hon skakade lätt på huvudet och mumlade något innan hon fortsatte gå därifrån, något snabbare än tidigare kanske. Tré såg ner på mig och leendet försvann. Ändå såg han inte särskilt arg ut, utan mer fundersam. Han försökte väl lista ut vad jag pratat om.

”Jag saknar dig”, upprepade jag och såg på honom. ”Jättemycket.”

”Jaha?”

”Saknar du mig med?”
Tystnad.

”Kan vi inte... kan vi inte bara prata igen? Snälla? Du är ju min bror för helvete. Jag bryr mig om dig, och jag tycker fortfarande om dig. Trots att du är helt jävla störd.”
Han fnös till och lutade sig närmre, tills våra ansikten bara var några centimeter från varandra. ”Och Angelica?”
Angelica...

”Det är slut”, sa jag och lyckades hålla all smärta borta från rösten, och förhoppningsvis såg jag ju neutral ut också. ”Och nej, jag har inte krossat hennes hjärta eller så, om du oroar dig för det.”

Nej, för det gjorde hon nog så bra själv.

Det var något i hans blick som mjuknade och han log. ”Bra.” Han reste sig upp och tog mina händer, drog upp mig på fötter. ”Lust att hitta på något?”
Trots att det fortfarande gjorde ont efter Angelica så kunde jag le. Hur mycket jag än saknade hans syster så hade jag ju saknat Tré sjukt mycket med. Han var ju på flera sätt min bror, och det hade känts så konstigt utan honom.

Jag fick bara hoppas på att allt skulle hålla den gången.

Oliver's song ('cause I totally love soundtracks): http://www.youtube.com/watch?v=_mCiRtoPoXw

 

 ”This new chapter in your life, read it over once or twice – burn the pages, not the bridge, sew your wounds without a stitch”

 

Det var som om en del av mig hade försvunnit med Angelica. Jag kan inte förklara det bättre än så. Något som inte syntes, men som märktes. Jag märkte det i alla fall, och kanske var det andra som också gjorde det. Jag vet inte heller hur jag ska förklara det, för jag var ju jag, hela tiden. Men samtidigt så var det något som fattades. Förstår någon?

I alla fall, så från att jag kom hem efter mötet med Angelica på söndagen och under måndagen så kan jag nämna flera saker jag själv fann konstiga i mitt beteende. Exempelvis så stängde jag in mig själv på mitt rum, slutade äta och pratade inte med någon. Jag svarade inte ens på tilltal, utan nickade eller skakade på huvudet eller hummade som svar, för det tyckte jag räckte. Självklart oroade det folk, särskilt när jag skrev en lapp om att jag inte tänkte gå till skolan fastän de satt i samma rum och jag hade kunnat säga det hur lätt som helst.

”Billie... har det hänt något?”, försökte Mike. Hans älskade morgonkaffe-och-upplivande-cigarett-som-gjorde-honom-mänsklig-en-tidig-morgon var som bortglömda för tillfället, vilket var ganska impressive.

”Har du ätit något?”, hade Audie frågat och sett ut som vilken orolig hönsmamma som helst. Och det där är sagt med en väldigt kärleksfull ton, för jag tyckte om att hon brydde sig.

”Dina strumpor har olika färger”, sa Brendon ointresserat utan att knappt se upp från sin tidning. Det fick dock mig att fnissa till mitt i allt allvar.

Nu låter det kanske som om jag överreagerade, det där med att inte äta och allt, men det där var bara något som hände med tanke på att jag stängde in mig. Och eftersom det inte var första gången jag gjorde något liknande så blev Audie orolig och tvingade mig att berätta vad som hänt. När jag berättat allt tvingade hon Oliver att komma hem till oss. Jag förstod först inte alls hur han var kopplad med något alls och ville helst av allt skrika åt henne att hon inte hade någon som helst rätt att någonsin prata om mig, och en massa andra dramatiska saker.

Vi tar det från början.

På måndagskvällen plingade det på dörren. Jag brydde mig inte så mycket om det alls, för det var störst chans att det inte ens var mig någon ville något, men när det knackade på dörren och Oliver kikade in så blev jag förvånad. Inte för att han var där, utan för att han gått till mig. Han log hastigt och klev in i rummet, stängde dörren efter sig. Stod med ryggen mot den och såg på mig med en outgrundlig blick. Det var tyst ett tag tills han sa ”hej”.

”...hej.”
”Får jag sitta med dig en stund?”

”Sure.” Jag flyttade mig lite och klappade på sängen för att visa att han fick sitta där. Han satte sig bredvid mig och såg på mig. ”Vad...?”

”Jag pratade lite med Audie”, sa han långsamt och såg ner på sina händer. Helt plötsligt var det som om han var rädd för hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga. ”Hon... berättade lite om hur hon tror att du mår. Eftersom du inte pratar, alltså. Och hon ville typ få råd och sånt.”
Jag förstod inte varför hon gått till honom bara. Självklart var jag arg för att hon överhuvudtaget snackat om mig med någon, men jag var tacksam över att det varit just Oliver i alla fall. Frågan var bara varför.

Han verkade ha sett min förvirring, hört frågorna som snurrade runt i huvudet på mig, för han log bara lite, verkade ta ett djupt andetag och drog snabbt av sig sin huvtröja. Av det man kunde se av hans armar – för han hade fortfarande t-shirt på sig – var båda nästan helt fulla av ärr. Han hade några tatueringar som sträckte sig ner från under kanten av hans tröja, och det såg nästan ut som om han försökte täcka över ärren, som om han inte ville se dem. Nu när jag tänkte på det så hade jag nog aldrig någonsin sett honom i kortärmat förut. Han hade alltid haft olika huvtröjor och andra långärmade tröjor på sig, varenda gång jag sett honom. Jag såg på honom med stora ögon och kunde inte hjälpa att jag var oerhört förvånad, med tanke på att Oliver var bland de gladaste och mysigaste personer jag någonsin lärt känna.

”Jag var... inte så glad när jag var tonåring”, började han och såg på mig, såg ut att välja sina ord noggrant. ”Det började väl med att mina föräldrar separerade och att jag alltid var den där skumma ungen som hellre satt och läste än lekte med andra barn redan från dagis. I mellanstadiet var det inte accepterat att inte vara som alla andra, så mobbningen började. På min skola var det så att man höll ihop med samma personer genom hela grundskolan, så jag var liksom fast med en klass som hatade mig. I högstadiet blev det ännu mer fysiskt, att killarna gav sig på mig och sånt där, och eftersom de alla höll på med sporter och sånt så var de mycket starkare än vad jag var och sånt. Jag ljög för mamma varje gång jag kom hem och såg ut som ett helvete, för jag ville inte att hon skulle veta. Jag tyckte inte det var viktigt, eftersom jag överlevde. Ännu mindre viktigt blev det när jag hittade rakbladen. De var min flykt från verkligheten, ett sätt att straffa mig själv för att jag var jag, det enda jag hade som kunde få mitt huvud att bli tyst.” Han tog en paus, såg ner på sina händer igen och log lite. ”Vet du hur jag träffade Noah?”

Jag skakade på huvudet, och jag antog att han sett det i ögonvrån eftersom han fortsatte sin berättelse.

”Vi träffades på ett hustak. Jag hade fått nog, hade skrivit mitt avskedsbrev, hade klättrat över stängslet. Av en ren slump så var jag inte ensam, utan det var någon annan där. Denne någon var jävligt sur och sa att jag gärna fick dö, men inte på hans tak. Denne någon lyckades också få mig att komma över till den säkra sidan om staketet, höll mig i handen hela dagen och lovade att slå ner alla som någonsin gjort mig illa. Bara jag pekade ut dem så skulle han ge sig på dem.” Hans leende var ganska stort när han såg på mig igen. ”Noah räddade mitt liv, bokstavligt talat. Hade han inte varit där hade jag varit död nu. Ruttnat under marken. Och... och jag vet inte. Audie berättade att... att du...” Han gjorde en gest mot mig och jag förstod vad han menade. ”Och hon vill inte att du börjar igen.”

”Don't worry, I won't. Det var ändå bara ett par gånger, y'know?”

Det var något jag gjorde när jag var tretton. Jag hade haft tur, för det blev inga ärr av det. Att jag hade diverse andra ärr på armarna och speciellt ett som såg självgjort ut på underarmen hade inget med det att göra.

”Jag vet, men det är så jävla lätt att falla tillbaks. Och... hon nämnde dina matvanor.”
”Det bara blir så ibland. Allvarligt. Jag har alltid var si och så med maten.”
Det var faktiskt helt sant. Ibland kunde jag äta hur mycket som helst och fortfarande vara hungrig för att ett par dagar senare knappt äta mer än en frukt på en hel dag. Det hade bara varit så sedan jag var liten, och jag överlevde ju.

”Om du säger det så.”

Det var tyst en stund innan jag vågade låta min hand hitta hans och krama den. Han såg på mig med ett litet leende.

”Jag bryr mig om dig, Billie. Okej? Du kan alltid snacka med mig. Dag som natt. Du har ju mitt nummer och allt. Lova att du snackar med mig om du behöver, för jag vet att kärlek pretty much suger ibland. Lova.”
”Jag lovar.”
”Bra. För jag vill inte att du någonsin ska stå på ett hustak och tro att ingen skulle bry sig, för jag bryr mig i alla fall.”
”Jag vet.”
Senare under kvällen fick jag tag på Audie och då var jag inte alls lika lugn som jag varit med Oliver. ”Varför i helvete berättade du för Oliver?” är en mycket snällare version av det jag egentligen sa.

”För att jag visste att du skulle prata med honom”, sa hon och vred koncentrationen från tidningen i hennes knä. ”För jag känner dig, och du skulle aldrig liksom verkligen prata med någon här. Och det är bra att prata ibland. Oliver är bra på att prata och en jävel på att lyssna också. Det är fint.”

När det var meningen att jag skulle sova låg jag bara och stirrade upp i taket. Tankarna snurrade runt i mitt huvud – tankar om livet, Olivers historia, mat, mig, Angelica och allt annat man möjligtvis kunde tänka på.

Jag vill inte att jag och Angelica ska vara ett avslutat kapitel, men det finns nog inte så mycket jag kan göra åt det. Vad kan man göra? För jag vill inte att allt ska vara ett helvete, och det är bara jag som kan göra något nu. Angelica har valt, och nu är det min tur. Jag kan ju välja mellan att bara dra mig tillbaks helt och längta tills det blir onsdag då jag kommer ifrån allt – jag kan också göra det bästa av situationen. Vad gjorde jag innan Angelica? Jag var i ett band. Jag kan ju alltid snacka med Tré.

Det kan jag ju faktiskt göra. För det är nog det bästa av de få alternativ jag har nu. Oliver vill inte att jag ska stå på ett hustak – fine. Jag ska läka, jag ska bränna upp kapitlet som involverar Angelica. Det låter bra.

Trots att klockan var fyra och trots att jag verkligen behövde sova och trots att jag skulle ha mycket att göra senare under dagen så klev jag upp och gick till köket för att äta kalla köttbullar och kex, och dricka juice. Mentalt hade jag dragit fram en tändare och höll i sidorna som innehöll Angelica, men jag ville inte bränna upp dem. Nej, de fick vara kvar.

Tills vidare. Nu ska jag äta och sen sova och så ska jag fixa den här jävla skiten. Jag ska inte stå på något hustak, jag kommer aldrig någonsin göra det. Jag måste nog öppna ett till kexpaket...