Give me blood meow

Lägger förresten ut alla låtar till one shots i en spellista, här: One-shots, om det är någon som bryr sig alltså...

Jag fattar inte. Varför lägger man ut såna bilder? Hon tror inte att hon kommer ångra det imorgon, se hur hemskt det ser ut? Vad ska hon göra då, ta bort det? Bilden har legat synlig för hennes kompisar en hel natt.

Jag vet även att hennes dotter har facebook. Hon är väl typ, 10 år nu eller så. 11, kanske.

Hur tänker hon där? Att dottern inte ska se bilden? Tänk om hon tycker det är skitjobbigt att se fyllebilder på sin mamma?
Jag erkänner, det finns fyllebilder på min mamma på facebook, såna där man seriöst bara vill skaka på huvudet och sucka. Just de bilderna kan inte jag se på facebook. Såna bilder hamnar i ett album som är "barnförbjudet" - alltså har hon gjort så att alla barn (och typ hennes pappa och moster) inte kan se bilderna, samma sak med alla bilder hon blir taggad i. Jag ser bilderna om hon visar dem via kameran vid frukostbordet, och där är det bara att kolla menande på min bror och sucka och säga "Men mamma dååå". Det skulle vara en helt annan sak om jag kunde se bilderna på facebook, veta att mina kompisar som har henne där kan se bilderna, då skulle jag seriöst skämmas ihjäl.

Jag vet inte om den här kvinnan har barnspärr på sina bilder, men jag tror inte det. Man brukar inte ha det på mobilalbum, och hursomhelst tror jag att hennes dotter kan se bilden.

Kan inte säga annat än att jag tycker synd om dottern och alla andra barn som kan se såna här bilder. Det är bara hemskt, för att se sina föräldrar dricka snäppet för mycket kan vara riktigt jobbigt. Tro mig, jag vet. Det händer inte ofta, typ 2-3 gånger om året, men man flyr gärna till ett annat rum.

Och ja, jag kände bara för att skriva min åsikt. Någon som håller med? Någon som inte håller med?

Aja! Hoppas ni tycker om den!

---

Om någon skulle be dig nämna några motsatser, hade du sagt mörker och ljus, svart och vit, salt och peppar, dag och natt, månen och solen, högt och lågt, allt sådant.

Jag var svart, peppar, natt, månen och låg. Shelley var vit, salt, dag, solen och hög. Alltså, inte hög på det sättet. Bara... hög. Jag borde antagligen bara vara tyst.

Jag satt och tänkte på henne där på bussen, med pannan pressad mot det svala glaset. Det var skönt, hjälpte huvudvärken lite. Trots att det kändes som om huvudet skulle sprängas så fick jag inte stanna hemma.

Nåja. Om Tom hellre ville få åka till ett bårhus och försöka identifiera en kropp med ett bortsprängt huvud så fick han väl göra det då. Inte mitt problem. Frågan var väl hur man gjorde det... ”Jadu, har personen i fråga någon flickvän eller pojkvän?” Ha-ha. Min humor.

Någon satte sig på det lediga sätet brevid mig. En doft av vanilj slog mot mig, åh så söt. Jag behövde inte ens vrida på huvudet för att se vem det var. Ändå sneglade jag mot henne, bara för att hon var som ljuset för en fluga. Eller socker för en geting. Eller något annat.

Hon satt och låtsades som om hon inte kände mig, även om det syntes att hon var hypermedveten om hur nära vi satt. Jag lutade mig mot glasrutan och satt och stirrade på henne med ett leende. Det skulle brytas snart, hon skulle le om tre, två, ett...

Shelley log och kollade på mig. ”Vad stirrar du på?”
”Jag vet inte. Man ska inte stirra på solen men vissa gör det ändå.”

”Är jag solen?”
”Min sol.” Jag lade en arm om hennes axlar, drog henne nära och gav henne en kyss. ”Hej förresten.”
Hon fnissade till. ”Hej.”
”Hur mås det idag då?”
”Det mås bra. Hur mås det hos dig då?”
”Det är väl bra.”

Det blev tyst. Hon satt bara där med huvudet lutat mot min axel och jag behöll min arm om henne. Det kändes som om allt var komplett, som om allt var som det skulle vara. Kanske var jag inte hel utan henne, inte visste jag.

Allt jag visste var att jag var en annan människa när jag var med henne.

 

Det kändes som om hela världen stod vid busshållplatsen och väntade på oss.

Okej, det var kanske en överdrift. Hela skolan då.

”Matias!” Någon rufsade till mitt hår, någon som var John. Han skulle så få ångra det senare.

Jag struntade i vad man borde göra och inte skulle göra som kille, utan kramade honom. ”Tja!”

”Hej Shelley”, sa han och kollade på Shelley med ett leende. Hon nickade och log och kramade min arm. Lite blyg var hon väl. ”Men du”, sa han och vände sig mot mig igen, ”vi tänkte dra och röka, vill du hänga på?”
”Nä , inte just nu. Ska eskortera den fina lilla damen till hennes klassrum.” Jag fick ett lätt slag mot axeln, men jag bara log mot henne. ”Vi ses senare.”
”Sure.”
Jag började dra med mig Shelley mot skolan när en välbekant tjej med klackar och brunt hår kom gående mot oss, lockarna studsade för varje steg hon tog. Hon log och hon hade ögonen på mig.

Great, Courtney visste nu att jag var där.

Hur skulle man få tjejer att sluta hänga efter en? Jag hade då inte lyckats särskilt bra med henne. Spelade ingen roll om jag var elak eller elakare – hon kom alltid tillbaks. Jag kunde förolämpa henne bäst jag ville, det spelade ändå ingen roll.

”Hej Matias!”, sa hon och log stort, verkade som om hon ignorerade Shelley. Som vanligt. Jag kände att Shelley höll hårdare om min arm. Kanske var hon rädd för att jag den här gången skulle lämna henne för att gå med Courtney.

Skulle bara hända över min döda kropp. Det kunde jag ju inte säga just då, men jag tog hennes hand och kramade den. ”Hej Courtney.”
”Så, vad har du gjort under helgen då?”
”Inget speciellt.”
Jag började gå, höll fortfarande hårt i Shelleys arm. Det spelade ingen roll att jag inte frågat vad Courtney gjort under helgen – hon gick brevid och babblade på ändå.

”Alltså Mike hade fest på fredagen och det var sååå synd att du inte var där, alla saknade dig typ! Det hade verkligen verkligen verkligen varit roligt om du varit där, roligare liksom! Ah, och på lördagen åkte jag in till stan med Sally, och åhherregud, hon har ingen känsla för stil alls!”

Jag himlade med ögonen och gjorde någon fjantig imitation av Courtney till Shelley utan att bry mig om ifall babbel-tjejen kollade eller inte. Shelley visste antagligen inte om hon skulle skratta eller inte, men hon fnissade till i alla fall.

”Åh, intresseklubben antecknar”, log jag mot Courtney. ”Faktiskt, intresseklubben dog av värsta explosionen, för många intressanta nyheter. Följer du med på begravningen i eftermiddag?”
Hon såg bara förvirrad ut, som om hon inte fattade poängen. Poängen var att hon pratade för mycket, och jag kunde inte bry mig mindre om vad som kom ut ur hennes mun. Den enda jag faktiskt orkade och ville lyssna på hela tiden, var Shelley. Hennes röst var bland det finaste som fanns.

”Är inte du typ, blondin egentligen? Tycker du är rätt trög. Men det kanske bara är jag?”

Jag fick inte ens dåligt samvete. Det fick jag nästan aldrig, särskilt inte när det gällde Courtney. Förstod hon inte själv att hon var jobbig?

Hon stannade upp, men jag och Shelley bara fortsatte gå. Jag vägrade att ens kommentera vad jag sagt, och Shelley sa inte något om det.

Vi kom fram till hennes skåp där hennes kompisar väntade. De blev fnittriga när de såg oss, men jag var van. Det kanske var lite speciellt att deras kompis var tillsammans med en kille som var ett år äldre och råkade hamna i trubbel lite då och då. Ungefär varenda dag. Nästan. Kanske.

”Så, vad har du nu?”
”SO. Så sjukt tråkigt, läraren är inte ens bra.”
”Naw.” Jag log mot henne. ”Vi ses sen efter skolan...?”
”Ja.”
”Du kommer ihåg vart?”
”Busshållplatsen. Klockan tre. Jag har koll.”
”Bra.” Jag kysste henne på munnen och hon lade armarna runt min nacke. Ingen av oss ville egentligen gå, men ja... min inte-komma-sent-och-inte-skolka-vecka hade ju gått så bra dittills. Eller ja, den hade ju inte direkt börjat, men jag var ju inte sen i alla fall. En bra start.

”Ses”, viskade jag och strök henne över kinden med pekfingret, log svagt. Hon nickade och lät mig gå.

 

Hela dagen gick utan att något hände. Helt otroligt. Jag gjorde ingen arg och ingen gjorde mig arg.

Helt perfekt och ovanligt.

Jag gick till busshållplatsen tillsammans med John. Han rökte och jag kunde inte låta bli, gjorde det jag med. Shelley och jag hade inte pratat så mycket om det, bara det att hon sagt att hon inte var helt överförtjust i att jag rökte. Det var därför det bara hände ibland.

Jag var inte direkt beroende, det var mer att ha något att göra medan man väntade. Eller ha något att göra av händerna. Eller något. Kanske för att det såg coolt ut, inte fan visste jag.

John visslade till och jag visste åt vad. Jag vände på huvudet och log stort mot Shelley som log tillbaka. Det syntes att hon slets mellan att springa fram eller gå normalt. Det blev som en korsning.

Det kändes som tusen år sedan jag hållit om henne, även om det bara rörde sig om några timmar. Jag gömde ansiktet mot hennes hår och andades in doften av hennes schampo. ”Hey babe.”
”Tja”, sa hon och skrattade till. ”Kan du säga åt din kompis att sluta göra massa naaaw? Det är lite störande.”

Jag hade inte ens märkt att han började. ”Låt honom hålla på”, mumlade jag och tog hennes ansikte mellan mina händer, kysste henne på munnen. Det kändes också som tusen år sedan jag fått göra så senast. Helt otroligt att skolan kunde få timmar att kännas som dagar.

Bussen kom och John sa hejdå, hade väl bara stått med mig för att ha någon att vara med. Han bodde så nära skolan att han inte behövde åka buss.

Jag och Shelley klev på, satt tätt intill varandra någonstans i mitten. ”Så, min lilla prinsessa, vart ska vi hoppa av?”
”Hemma hos dig, tack. Jag saknar Tom.”
”Erkänn – du vill bara vara hemma hos mig på grund av honom.”
”Alltid.”

Nåja. Kanske var det synd om Tom, för Shelley var min, och jag skulle aldrig släppa taget om henne.

 

Han var inte hemma när vi kom dit, men Shelley verkade inte ens bry sig. Vi irrade runt i köket och letade efter något att äta – vi båda var ganska överens om att lunchen var rätt äcklig – och letade oss sedan in på mitt rum. Jag bar en tallrik med en hög mackor på, balanserade den lite. Shelley försökte få mig att tappa den genom att peta mig på revbenen, ett av de ställen jag var mest kittlig på.

Vi satte oss på min säng och pratade om allt som fanns att prata om, åt mackor och lyssnade på musik. Jag hade en särskild spellista bara för oss, de gångerna hon var hemma hos mig. Det var en spellista med våra favoritband. Vi lyssnade inte särskilt mycket på samma musik, men vi stod ut med de andra ändå. Det var inte bara favoriter, utan också låtar som fick mig att tänka på henne, låtar som fick henne att tänka på mig, låtar som fick oss att minnas.

Den spellistan var ganska lång. Jag kunde alla låtar utantill, visste exakt vilka låtar som fanns med där.

Varje gång den spelades körde vi så att alla låtar blandades. Det var roligt att sitta och gissa vilken låt som skulle komma efter.

Tom kom inte hem förrän det var dags för Shelley att gå. Han fick en kram av henne och en avundsjuk fnysning från mig som välkomnande, och Shelley lovade att messa när jag kunde få komma över. Det var lite konstiga regler hennes föräldrar hade, att hon var tvungen att komma hem till middagen och sedan kunde hon få gå iväg eller låta någon komma hem till henne. Jag tyckte det var konstigt i alla fall, men jag sa inget om det. Varför skulle jag? Alla hade inte en pappa som verkade jobba dygnet runt, en mamma som man inte ens visste vart den var och en storebror som var helt psykad i huvudet. Man visste aldrig när Tom skulle vara hemma eller inte – ibland kom han hem jättesent och ibland stannade han hemma och gjorde ingenting alls.

Den dagen var en sådan dag där Tom stannade hemma. Båda blev ganska förvånade när till och med pappa kom hem. Han fixade middag också!

Det var när vi satt där och pratade som min mobil vibrerade och någon sa ”Oh, baby!”. Alla såg förvånade ut, förutom Tom, för han dog av skratt.

”Din lilla jävel...!” Jag slog till honom på armen och tog upp mobilen. Det var Shelley som tyckte att jag skulle komma över. Jag log när jag svarade att jag skulle komma så snart som möjligt. ”Tack för maten.” Jag reste mig upp och undvek Tom's krokben, lade tallriken på diskbänken.

”Vart ska du?”

”Hem till Shelley.”
”Hans lilla söta flickväään”, halvsjöng Tom.

”Ja, jag vet, jag har träffat henne förut. Jag är inte helt senil.”
”Inte?”, sa jag och flinade innan jag gick ut mot hallen.

Varför var allt helt plötsligt ljusare, nu när jag visste att jag var påväg hem till Shelley?

 

Jag orkade inte vänta på en buss som skulle gå en hel jäkla halvtimme senare. Det var inte för långt att gå, egentligen.

Men jovisst, man kände sig lite som ett psykfall när man gick och halvt hoppade och nynnade för sig själv.

Jag var glad och kunde knappt stå stilla när jag plingade på dörren och väntade på att någon skulle öppna. Denne någon var inte personen jag ville se, utan personens pappa, men det gjorde inget. Jag log bara. ”Hej!”
”Hej”, sa han och log tillbaks. ”Kom in.”
Jag klev in och hann inte ta av mig skorna förrän Shelley kommit ner i hallen. Hon var mer lik en ängel än någonsin just då. Jag kunde bara stå och stirra. ”Nej, ta inte av skorna”, sa hon och tog min hand, drog med mig ut genom dörren igen. Jag följde bara med.

Hon gick ut på gräsmattan, satte sig ner och kollade upp på mig. Jag satte mig intill henne, lade en arm om hennes axlar.

Vi sa inget. Vi bara satt där, tysta – jag kollade på henne, och hon kollade på stjärnorna.

”Du är så vacker”, mumlade jag och gömde ansiktet mot hennes hals. ”Det borde vara olagligt.”

Hon lade sig ner och jag följde med, hade fortfarande ena armen om hennes axlar. Den andra höll i hennes hand.

”Och det borde vara olagligt att vara som du”, viskade hon och vred huvudet mot mig. ”Du är för fantastisk för att finnas.”
Jag vred huvudet mot henne och log svagt, gav henne en puss på näsan.

”Om vi hade bott i något magiskt land, något som egentligen inte existerar, vad hade vi varit då?”
Jag var tvungen att tänka en stund innan jag svarade. ”Du skulle vara en prinsessa. Ingen dum Disney-prinsessa, utan en bra, en stark. Eller en söt liten fé. Eller ska det vara något annat?”
”Nej, det låter bra.” Hon log. ”Vad skulle du vara då?”
”Säg det du.”
”...en pirat. En pirat som brukar kidnappa prinsessan då och då för att ge henne en chans att se mer, se världen.”
En pirat. En pirat, och hans prinsessa.

Jag älskade tanken.

”Det låter bra.”

”Du är min pirat.”
”Och du är min prinsessa.”

Hade det inte varit Shelley hade jag tyckt att det lät urfånigt, men allt som hade med Shelley att göra kunde inte vara fel. Inget kunde låta cheesy, allt lät bara... bra.

”Och så skulle vi åka jorden runt och köpa massa presenter och så skulle Courtney låta oss vara och bara acceptera läget och du och jag skulle vara så älskade av alla.”

Jag hade ingen aning om vad jag sa, men det spelade inte så stor roll, egentligen. Shelley fnissade ju i alla fall.

Det slog mig att jag skulle kunna göra precis vad som helst för att det skulle bli så. Att jag skulle få vara helt ensam med Shelley, strunta i alla andra jävla människor som inte spelade någon roll alls. Vad fanns de till för?

”Titta, Matias, fort!” Shelleys hand for upp och hon pekade på ett ljus som for över himlen. ”Tror du det är en fallande stjärna?”
Hon lät glad, sådär barnsligt, gulligt glad. Jag älskade det.

Jag kollade på stjärnan. ”Det är det. Önska dig något.”

Det blev tyst en stund innan hon kramade min hand. ”Jag önskar att det ska vara såhär för alltid.”

Jag ville påpeka att önskningar ska man inte säga högt, inte egentligen, men vem sa att det inte kunde bli sant för det?

”Shelley, vill du gifta dig med mig? Vill du vara min för alltid?”
Hon satte sig halvt upp, stödd på ena armbågen, kollade förvånat på mig. Hon kanske trodde att jag skojade, fastän jag såg allvarlig ut.

Varför inte? Det spelade ingen roll att vi bara var 16 och 17 år gamla – det var inget som behövde hända nästa vecka. Vi kunde vänta, vi kunde vänta för alltid, tillsammans.

”Ja”, sa hon till slut, log stort och kramade mig. ”Om du lovar att vara min för alltid.”
”Alltid, min prinsessa.”

 

~Fin~

Jao...

Men ändå. Jag hatar den här dagen. Fast, det är imorrn, men iaf.

Andy's första utskällning i klassrummet kom dagen därpå. Jag hade faktiskt inget med det att göra – varför skulle jag?

Vi satt helt normalt och lyssnade på vad läraren sa. Eller i alla fall jag. Andy gäspade och klottrade lätt i skrivboken, verkade helfokuserad på det. Efter en stund petade han mig i sidan med armbågen och sköt över skrivboken och sin penna till mig.

'Vad fan babblar han om?' En pil mot läraren.

Jag kunde inte låta bli att le svagt, skrev ner ett snabbt 'vet inte' och skickade tillbaks. Han suckade tyst och skrev något nytt.

'Tror du nån i klassen ens bryr sig? Om vad han säger, alltså.'

'Nä.'

'Vad tror du de tänker på då?'

Det tog en stund innan jag svarade. 'Vet inte.'

'Vadå, inga gissningar alls? :o'

'Nej.'

Andy flinade och skakade lätt på huvudet. 'Men kom igen, säg bara nåt du tror. Det får vara helt stört!'

'Nej sa jag, jag vet inte.'

”Bitch please.” Andy slog för händerna för munnen och jag försökte kväva en fnissattack genom att gömma ansiktet mot armarna på bordet. ”Fan, sa jag det där högt? Förlåt, eller nåt sånt. Eh.”
Läraren såg irriterad ut men fortsatte bara lektionen medan Andy och jag satt och försökte att inte skratta högt. Det var svårt, men jag klarade det nog bättre än honom, i alla fall.

'Hey, stoppa in den här i örat.' Jag kollade frågande på Andy som höll fram en hörlur, en sån man stoppade i örat. Jaha.

Jag gjorde som han sa och väntade. Han stoppade in den andra i sitt öra, höll på med mobilen under bänken.

Till slut kom musiken i alla fall, och jag lyssnade. Andy satt inte stilla, satt och stampade lätt med foten mot golvet och nynnade tyst med. Jag hade aldrig hört låten förut och hade ingen aning om vilket band det var, kände inte igen något alls, men de var bra ändå.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore.”
Jag försökte återigen att inte skratta, fast det lät som om jag kvävdes. Läraren såg bara irriterad ut.

”Andy, tyst nu. Stör inte lektionen igen.”
”Vad? Varje gång de säger så måste jag säga det högt.”
”Inte nu. Tyst.”

Andy suckade och drog en hand genom håret, kollade på mig som om han var stolt över att han fått mig att le.

Det blev tyst en stund igen.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore.”
”Andy!”
”Vad!? Jag har ju redan sagt att jag inte rår för det!”
”Stör du en gång till får du gå ut härifrån.”
”What a cheap perfume, I hate this room”, suckade han och gungade lätt på stolen.

”Tänker du vara tyst eller inte?”
”Tyst.”
”Bra.” Läraren fortsatte prata.

Andy var bra mycket intressantare än läraren. Jag satt och kollade på honom och försökte att inte skratta åt att han satt och gjorde fula grimaser mot mig och mot lärarens rygg när han skrev något på tavlan.

”They slap you like a bitch and you take it like a whore!” Den här gången när han sa det drog han ut hörluren ur mitt öra och reste sig sedan.

”Ut! Nu!”
”Är påväg.”

Jag slets mellan panik när jag insåg att han skulle gå och lusten att skratta för att han var så... Andy.

Han försvann ut ur rummet och jag satt och tuggade på min penna. Min mobil vibrerade, och jag väntade tills läraren suckat och vänt sig om mot tavlan igen innan jag vågade kolla.

'KOM UT OCH LEK MED MIG. I know you want to :-) /that stupid attention-whore<3'

Jag kunde inte låta bli att le. Jag kände inte igen numret, men jag fattade inte hur han hade fått tag på mitt. För det var ju klart att jag fattade vem det var.

Jag reste mig upp och gick mot dörren.

”Sebastian, vart ska du?”

”På toa”, mumlade jag till svar innan jag smet ut, möttes av Andys leende ansikte.

”Egentligen trodde jag inte att du skulle våga gå ut”, sa han när vi började gå.

”Varför inte?”
”Vet inte. Det bara kändes så bara.”

Vi kom ut på skolgården och stannade. Det var tomt, alla verkade ha lektion. Det var sådär läskigt tomt som det var på helgerna, kändes som i någon skräckfilm, som om något skulle hända snart.

Det gjorde det också.

”Så, vart ska vi?”

”Vet inte. Hem till dig?”
”Vi har redan varit där tusen gånger.”
”Två, faktiskt.”

”Whatever. Det är samma sak. Kan vi inte gå hem till dig?”
Jag skakade på huvudet, ville inte att Andy skulle se hur det såg ut hos mig. Hade jag inte lämnat ett rakblad på skrivbordet? Det var antagligen bäst att inte chansa.

”Men snääälla?”
”Nej, inte idag.”
Han suckade och drog en hand genom luggen, såg lite besviken ut. Kanske var han lika nyfiken på att se vart jag bodde som jag varit över vart han bodde. ”Okej då”, sa han – han lät till och med besviken – och bet lätt på piercingen. ”Imorgon. Hemma hos dig. M'key?”

Det skulle nog gå. Hoppades jag.

Utan att visa att jag tvekade nickade jag och Andy log igen. Det skulle funka, klart vi inte kunde vara hos honom hela tiden. Det förstod väl jag med.

”Bra”, sa han och krokade i sin arm i min.

Jag önskade att han inte gjort så. Det var ett oläkt sår precis där, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont. Jag kunde ju inte säga det till Andy, för jag ville inte att han skulle veta, aldrig.

Jag försökte att inte grimasera samtidigt som jag diskret försökte vrida på mig så att det inte skulle göra så ont. Fan att sår inte läkte sådär supersnabbt – hur gammal var det, två dagar?

Andy verkade märka något, han kollade konstigt på mig. Det gjorde mig nervös, som om han visste vad det var som hände, eller åtminstone anade något. Kanske var jag bara paranoid?

”Vad håller du på med?”

”Nä, inget...”

Jag såg något i hans ögon, som om han blev irriterad över att jag verkade ljuga för honom. Sårad, kanske. Jag vägrade låta mig själv få dåligt samvete eller säga som det var till honom, att jag ville att han skulle släppa.

Han höll om min arm hårdare och jag grimaserade. ”Vad är det?”
”Jag har ett blåmärke precis där”, sa jag snabbt, för det var det första som dök upp i huvudet.

”Får jag titta på det?” Han sträckte sig efter min tröjärm och jag fick panik, drog mig loss från honom och stannade. ”Vad? Vad är det, Sebastian?”

”Det är inget allvarligt”, mumlade jag och kollade ner på marken, ”du behöver inte kolla på det.”
Tystnad. Jag kunde känna Andys blickar, de satte press på mig, men det här var något jag inte kunde prata om. Det kunde jag ju inte säga till honom, för det skulle bara leda till frågor jag inte kunde svara på.

”Du ljuger.”

Jag kollade förvånat på honom. Han kollade på mig, utan minsta lilla skymt av ett leende. Han såg rätt arg ut.

”Gör jag inte alls.”
”Gör du ju. Regel nummer ett – kolla alltid på personen du pratar med. Regel nummer två – se inte skyldig ut. Jag tycker inte du gjorde något av det.”
”Men vad du tycker och vad som är sant behöver ju inte vara samma sak.”
”Om jag säger att jag har rätt då?”
Jag lade armarna i kors på bröstet och vägrade prata mer. Jag tror att Andy förstod att han skulle få kämpa för ett svar som inte skulle duga för honom, för han stoppade händerna i jeansfickorna och nickade kort, som om han bestämde sig för något.

”Då ses vi nångång då”, sa han och började gå.

Jag blev förvånad. Vadå, skulle han bara lämna mig där?
Paniken steg, jag tog ett halvt steg mot honom och försökte ignorera hur ont det gjorde att se honom gå bort från mig.

Jag hade vetat hela tiden att det var så det skulle bli. Jag fick helt enkelt acceptera att han inte ville vara med mig mer.

”Gå inte!”, skrek jag panikslaget. ”Snälla! Jag klarar mig inte utan dig!”

Vad skulle jag göra om han inte stannade?

Jag vet, men jag blir fortfarande sjukt glad när folk säger sånt ♥ tack så mycket!
Du är inte den första som blivit rädd - Selma undrade om hon skulle oroa sig för hur bra jag beskrev allt med Sebastians självskadelsebeteende, och jag kan säga att om någon jag kände skrev som jag gör skulle jag också ha blivit rädd. Jag tänker inte på hur jag skriver när jag skriver det, jag försöker bara få ut allt jag tänker på, hur jag vill att allt ska vara i det jag skriver, och sen efteråt undrar jag om det verkligen var jag som skrivit allt det där.

Ja, faktiskt. Världen hade nog varit bättre då, haha xD eller om allt var fluffigt, typ marshmallows. Det finns för många idioter i världen, helt enkelt.

Tusen tack igen ♥

(Och nej, jag har inte glömt bort Bleed it out, jag har bara halvt fastnat lite...