Give me blood meow

Det var något som ändrades inom mig. Jag visste redan att jag var beroende av Andy och att han var vacker och så fin att allt började snurra, och jag vägrade tänka på vad det här gjorde mig till. Jag vägrade tänka att ordet som kastades efter mig av ingen anledning alls var sant, att det var vad jag var.
Nu när jag ändå tänkte på om det var sant eller inte – hur mycket man än säger att man inte tänkte på det så gjorde man det ändå – så kom jag på flera tillfällen när jag kollat på film, till exempel, då hade jag ofta tänkt ”Men han är ju söt” och det hade inte spelat någon roll. Jag hade inte tänkt mer på det efter den tanken, inte reflekterat det när kommentarerna i skolan kom. Det var ju bara jag som var ensam med mitt huvud och ingen behövde få veta.

Det kändes så hemskt att tänka ”Jag är bög”. Det lät så elakt – alla hade förstört meningen med ordet, det fina, och jag ville inte vara det. Men vad var jag då, om inte det? Gay lät mer... det var inte samma sak. Och homosexuell – vem går runt och säger ja hej jag är homosexuell? Det lät också så fult på något sätt.

Allt det där låg jag och tänkte på den natten. Jag låg tätt, tätt intill Andy, kände hans armar om mig. Han var trygg, han fick alla demoner att försvinna. Mina tankar var lugna, de fick mig inte att vilja gråta, och det var en sak jag älskade med Andy – att inget var lika hemskt som det skulle ha varit annars, om jag legat ensam i min säng.

Hade han varit vaken hade jag frågat honom om det här. Jag hade frågat om vad han tyckte om allt, ville bara höra hans röst, höra honom säga att allt var okej.
Fast, hade han varit vaken hade han skrattat, rufsat till mitt hår och sagt åt mig att sova. Men frågan då? Äsch, jag svarar imorgon. Sov nu.

Jag blundade och lutade huvudet mot hans bröstkorg, somnade till ljudet av hans hjärta.

Vi stannade kvar hemma hos mig istället för att orka kliva upp. Det var mysigt att bara stanna i sängen med honom hur länge som helst.

Det tog inte lång stund förrän jag insåg att Andys läppar var beroendeframkallande – varje gång de var mot mina ville jag ha mer. Hans händer fick mig att rysa och vilja vara ännu närmre honom. Mer mer mer, ville ha mer av allt.

Jag var stolt över mig själv när jag vågade låta mina händer smita in under hans skjorta och jag blev både glad och lättad när han verkade tycka om det. Jag kände mig ganska osäker, för det här var inget jag känt för någon alls överhuvudtaget, någonsin, och Andy hade varit tillsammans med någon som var äldre. Kevin var antagligen tusen gånger bättre än vad jag någonsin skulle bli, på mer än ett sätt, och jag gillade det inte.

Det slog mig när jag insåg vad vi faktiskt höll på med. Hans läppar var mot mina och hans händer strök lätt över min mage under skjortan – de fick mig att nästan sluta andas. Det borde vara olagligt att vara så beroendeframkallande.

Han märkte att något var fel och stannade upp, kollade frågande på mig. Jag skakade bara på huvudet och drog fingrarna genom hans hår, försökte tänka. ”Du vet att du kan berätta allt va?”, mumlade han.

Bra, nu hade jag lyckats göra honom sårad också. Man märkte det om man bara kollade på honom, kände hans händer.

”Jag vet”, sa jag och såg allvarligt på honom, lekte lätt med hans hår. ”Jag lovar, det är inget. Hedersord.”

Han såg på mig, som om han försökte bestämma sig för om jag ljög eller inte, och han ryckte på axlarna med ett litet leende. ”Visst”, mumlade han.

Det var antagligen bara jag som kunde bryta stämningen som uppstått, så jag tog mod till mig innan jag lät händerna leta sig ner till hans skjorta och leka lätt med översta knappen. Andy upptäckte det och kollade snabbt ner på mina händer och sedan upp på mig. Hans blick verkade säga att han inte trodde att jag skulle våga, ett leende lekte på hans läppar.

Han hade så fel, och mitt leende fick honom att skratta till och kyssa mig igen. Det tog inte lång stund förrän alla knappar var uppknäppta och hans skjorta hade blivit ivägslängd över rummet. Jag sa att han var tvungen att be om ursäkt för den där blicken, vilket Andy inte ville göra.

”Vad ska du göra åt det då?”, sa han och bet sig lätt i läppen.

”Kittla dig”, sa jag bara och struntade i hans protester som startade, började kittla honom. Han skrek av skratt och bad om nåd, men jag gav mig inte.

Det var skönt att höra honom skratta sådär. Jag vet inte, jag ville väl bara veta att vi fortfarande kunde göra samma saker som vi gjort förut utan att det blev konstigt. Det verkade som om allt var som förut med en touch av nytt, kunde man ju säga.
Jag gillade det med.

Hela dagen var jättemysig – den kunde ju verkligen inte vara dålig om Andy gick runt utan något på överkroppen större delen av dagen – men dagen därpå, i skolan, var bara allmänt jobbig. Jag var så rädd för att någon skulle se, att någon skulle veta, att det var något som ändrats med freaket Sebastian och Andy. Jag var ännu räddare än vanligt, ryckte till vid minsta lilla ljud, rädd för att någon skulle komma fram och säga något.

Det blev inte bättre av att jag inte visste hur jag skulle vara mot Andy. Låtsas som ingenting? Var det okej att röra vid honom? Fan jag ville bara slita av honom tröjan igen, vara nära och strunta i alla andra. Hur skulle alla i korridoren reagera om jag bara kysste honom?
Frågorna snurrade runt i mitt huvud hela tiden, gjorde mig ofokuserad och väldigt distraherad. Jag pratade knappt ens med Andy, men det var inte bara för att jag var så borta i mina egna tankar – jag var rädd för att säga något som skulle avslöja oss.

Det gjorde mig rätt ledsen att jag själv förnekade det hela och skämdes över mig själv, de där timmarna i skolan. Sedan skulle det inte spela någon roll, när vi kommit hem. Fan, Andy förtjänade inte det. Han förtjänade någon bättre, någon som inte tänkte som jag gjorde.

”Jag måste gå”, mumlade jag och tog mig bort från Andy. Rakbladet hade jag hittat hemma och lagt i fickan, bara utifallatt det skulle bli för jobbigt, och nu var det precis vad det var. Vad jag inte visste var att Andy följde efter, och att han smet in i båset innan jag hunnit stänga dörren. ”Andy, vad -”
Han svarade inte, lade bara armarna om mig och pressade läpparna mot mina. Jag kände väggen mot min rygg och kunde inte andas. Allt bara försvann, alla tankar, alla funderingar – allt som fanns just då var Andy, hans läppar, hans händer. Mina händer trasslade in sig i hans hår, försökte få honom att komma närmre. Jag kände att han log när han strök med händerna över min mage, satte sig mot mina höfter.

Dörren till toaletterna öppnades och jag höll andan, stannade upp. Jag visste att Andy också lyssnade. En av dörrarna till ett av båsen längre bort öppnades och låstes, men inget med. Andy lät sina läppar förflytta sig till min hals, och jag försökte knuffa bort honom. Nej, Andy... det är omöjligt att vara helt tyst när du gör så... sluta...

Han höll fast mina händer och jag blundade, bet mig hårt i läppen för att inte stöna.

Personen som var i samma rum lämnade ganska snabbt, och först när han gjorde det släppte Andy mina händer. Jag skakade och knuffade bort honom. ”Vad fan var det där bra för?! Du vet hur svårt det är att vara tyst.”
”Men vad spelar det för roll egentligen?” Han log stort och kollade nästan roat på mig, vilket fick mig att bli sjukt irriterad.

”Om det inte spelar någon roll ifall någon hör oss, eller ser oss, vad gör vi då här inne?”

Andys leende försvann, och han hade inget som helst svar på den frågan.

”Hej, det är Max Brown... min dotter gick hos er förut.”
”Ja, Max! Hej! Hur är allt, hur mår Lucy?”
”Det är väl bra, hon mår också bra. Jag ringde bara för att fråga om Maji är där?”

”Nej, hon har slutat för dagen, men om det är viktigt så kan du få hennes hemnummer.”
”Visst.” Jag slet till mig ett block och en penna som råkade ligga i närheten, skrev ner numret och sa hejdå. När jag lagt på kollade jag mot soffan. Lucy låg och sov där, ville inte vara ensam på övervåningen, vilket jag förstod. Jag hade fortfarande inte fått veta vad som hänt, men jag hoppades på att hon skulle berätta det snart.

Jag ringde numret jag fått och funderade vad jag skulle säga om hon svarade, vad jag skulle göra om hon inte svarade.

”Ja hallå?” Det kändes bra att höra hennes röst, faktiskt. Även om hon skrämt upp mig ganska mycket senaste gången. Ja, jag hade blivit sjukt rädd utan att kunna förklara det, mer i efterhand, och därför försökt att inte tänka på det.

”Hej, det är Max. Han med dockorna.”
Jag hade tvekat innan jag sa det där sista, men då skulle hon nog i alla fall veta vad det var jag ville. Eller, få en liten ledtråd om det i alla fall.

Tystnad. Jag stod och väntade.

”Vad vill du?”, frågade hon efter en stund.

”För att vara helt ärlig så vet jag inte. Jag har ingen aning om något alls längre. Jag vill veta vad det är som händer och varför det händer. Jag... jag vet inte.” Jag blundade och tog ett djupt andetag, försökte samla mig. ”Alltså jag vet inte hur jag ska förklara eller något alls, men... men... jag tror att du kan förklara för mig vad som händer. Jag tror du vet.”

Det blev tyst igen. Jag bet mig hårt i läppen och hoppades att hon skulle kunna ha något svar åt mig – bara jag visste vad som hände så kanske jag skulle kunna hantera det.

”Ja. Jag vet.”
”Kan du... kan du berätta för mig? Snälla?”

”Inte såhär. Inte nu. Jag... jag är upptagen imorgon, men kan jag komma till er någongång i helgen?”
Om det inte fanns tid skulle jag se till att det fanns tid. Jag nickade och kom sedan på att hon inte kunde se mig. ”Det blir bra.”
”Bra.” Hon lade på och lämnade mig med förhoppningar om att allt skulle ha löst sig efter helgen.

Det tog ingen lång stund förrän jag förstod ungefär vad Lexi kunde ha menat – Amanda var helt perfekt. Hon gillade i princip samma saker som jag gjorde och hon lyckades faktiskt få mig att skratta åt saker som Lexi bara suckade och himlade med ögonen åt.

Jag försökte ställa upp en lista med allt som jag gillade med henne, men den blev bara längre och längre så jag gav upp. Det gick inte.

Kanske var jag bara förtrollad, men om det nu fanns någon som var perfekt för en, kändes det som om Amanda skulle passa mer där än någon annan jag någonsin träffat. Allt jag egentligen visste just då var att jag ville träffa henne igen.

Lexi tvingade mig att följa med Amanda till dörren när denna sa att hon var tvungen att gå hem. ”Det var trevligt att träffa dig, Max”, sa hon när hon dragit på sig skorna och jackan. Jag älskade att det var converse och skinnjacka.

Alltså hur perfekt fick en människa vara?

”Jag slår vad om att Lexi står och lyssnar på oss just nu”, sa hon med ett litet fniss, vilket fick mig att också skratta till. ”Det var, som sagt, väldigt trevligt att träffa dig i alla fall.” Hon ställde sig lätt på tå och kramade mig, tryckte läpparna lätt mot min kind. ”Mitt nummer”, viskade hon i mitt öra samtidigt som hon tryckte en papperslapp mot min hand. Jag tog den och log mot henne. Hon log tillbaka och vinkade lite innan hon försvann ut genom dörren.

Jag gick tillbaka till vardagsrummet och såg Lexi sitta i soffan med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. Jag sjönk ner brevid henne, lutade huvudet mot ryggstödet och vred ansiktet mot henne. Det hann bara vara tyst några sekunder innan hon började kasta frågor mot mig.

”Vad tyckte du om henne då? Tror du det kommer bli något? Vad hände i hallen?”

Jag höjde händerna, som för att få henne att vara tyst en liten stund. Min hand hade knutit sig lätt om lappen jag fått, och jag visade upp den för henne med ett leende, vilket fick henne att jubla högt.
”Jag lovar, ni kommer vara helt perfekta för varandra!”, sa hon glatt och klappade förtjust i händerna. ”Lova att du inte låter det här gå nu – Amanda är ingen som brukar sitta och vänta på killar.”
Inte ens någon som tydligen är perfekt för henne? Det sa jag inte, för varför skulle jag vänta? Tänk om jag inte fick en sån här chans igen?

”Lovar. Jag ringer imorgon.”
”Bra! Det kommer bli jättebra, lovar!”
Jag kunde inte göra annat än att hoppas på att hon hade rätt.”

Det var läskigt tyst och stilla medan vi väntade på att helgen sakta men säkert skulle krypa närmre. Det var som om hela huset höll andan, som om jag inte var den enda som undrade vad det var som pågick. Väldigt få saker hände medan veckan gick – det enda som hände var att det kändes som om någon såg på mig hela tiden, och att det ibland hördes små springande steg här och var i huset. Ibland hände det att jag trodde att någon som liknade Lucy stod och stirrade på mig genom fönster och sånt, fastän jag visste exakt vart Lucy var, hela tiden. Det var obehagligt, ja, men det hade ju kunnat vara värre.

Jag hade berättat för Lucy att Maji skulle komma till oss under helgen, och hennes reaktion på det var att se skräckslaget på mig och gråta och skälla på mig. ”Hur kan du göra något sånt?!”, var en av de saker hon skrek, och jag blev så förvirrad. När hon väl lugnat ner sig skakade hon bara på huvudet och såg ledset på mig.

Klockan var runt tre på eftermiddagen när det plingade på dörren. Både jag och Lucy kollade upp, och hon såg precis lika ledset på mig som hon gjort flera gånger innan. Jag valde att strunta i det, eftersom hon inte sa vad jag gjort för fel.

Allt kommer lösa sig, älskade unge, förstår du inte det?

Det kändes konstigt att se henne stå där ute på verandan, långt borta från den miljön jag var van att se henne i. Jag var livrädd för vad hon skulle göra – senaste gången vi träffats hade det ju blivit jätteskumt – men hon såg bara likgiltigt på mig. ”Berätta allt som har hänt”, sa hon när hon sparkat av snön från skorna och klivit in i hallen.

Jag tog allt från början – från hur vi fått dockorna till Chris' försvinnande – så fort vi kommit in i köket. Det spelade ingen roll att Lucy kom och satte sig i mitt knä och lyssnade, för hon hade ju varit med om allt. Det kanske inte var något man borde berätta för känsliga öron – det var inte ens en sådan historia som man skulle använda till att skrämma barn med – men frågan var om det inte var värre att ha varit med om allt.

”Ett tag trodde jag att det är huset det är fel på, eller att dockorna bara var något sjukt skämt som du deltog i, men jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag ska tro om något överhuvudtaget.”

När jag var klar blev det helt tyst ett tag. Maji satt och såg fundersamt på Lucy som gömde sig, tryckte ansiktet mot min tröja.

”Nej, det är inte huset”, sa hon efter en stund, kollade på mig. ”De är ondskan själva. Allt de rör vid blir... hur ska jag säga det... infekterat, av deras ondska. Jag kände det direkt när jag klev in, att det är något som inte stämmer här. De har gjort det här huset ont, och det lyder dem och endast dem.”
Kunde det förklara källardörren? Att källaren var obehaglig var ju inga nyheter, men dörren...

Att hon sa de istället för att säga vad det var gjorde mig irriterad, lika irriterad som jag var över att Lucy inte heller velat säga vad det var. Varför gjorde de så?

”Vad är de för något?” Jag struntade i att jag redan visste att de var dockor, men det kunde ju inte vara allt.

Maji såg ut att tveka innan hon skakade på huvudet. ”De är ondska. Det finns inget namn för dem.”

”Mary och Robin.” Lucys lilla viskning fick mig att kolla på henne. Hon kollade upp på mig med stora ögon. ”De heter Mary och Robin.”

”Har du pratat med dom?”

Lucy vred huvudet mot Maji och nickade. ”De... de vill leka. De viskar saker, de...” Hon bet sig sedan i läppen och skakade på huvudet.

”Hon är märkt.” Maji pekade på Lucy och kollade allvarligt på mig.

”...och det betyder?”
”Att hon är deras.”
”Hur... hur får man bort det då?”
”Man dödar henne.”
Jag höll Lucy tätt intill mig och kollade på Maji. ”Aldrig någonsin. Över min döda kropp.”
Hon log svagt och skakade lätt på huvudet. ”Det är helt mot mina principer, du kan slappna av. Inget kommer hända henne. Men annars vet jag inte, jag vet inte heller hur vi ska få dem att lämna er. Kan vi gå runt lite, så kanske jag kan klura ut något?”

Jag nickade och bestämde mig för att inte släppa Lucy med blicken. Utifallatt Maji skulle få för sig att göra något, alltså – man visste ju aldrig, och jag vägrade förlora det finaste jag hade. Inte ens om det betydde att jag skulle få vara ifred, att Mary och Robin skulle försvinna. Det betydde ingenting, ingenting alls, om jag inte hade Lucy där.

Så kvällen kom och jag var lite nervös när jag plingade på dörren. Det kändes konstigt att Lexi tänkte försöka tussa ihop mig med någon jag inte hade en susning om vem den var – det var väl en sak om hon sagt något namn åtminstone, men nej. Det hade hon ju såklart inte gjort. Vad hade jag väntat mig?

Dörren öppnades av någon som inte var Lexi. Hon var vacker, det kunde jag inte säga att hon inte var; något kortare än mig, långt brunt hår som lockade sig, blå ögon som var så sjukt fina att jag kände för att le, och ett leende som faktiskt smittade av sig. ”Du måste vara 'the mystery man'...?”, sa hon och gjorde citattecken med fingrarna.

”Ja, det är högst antagligen jag”, sa jag med ett lätt skratt och räckte fram handen. ”Max.”
”Amanda.” Hon skakade min hand och nickade åt mig att komma in. ”Skönt att ha ett namn på dig – Lexi har vägrat säga det.”
”Hon sa inte ditt heller. Skönt att veta.”
”Ja.”
”Så ehm... hur känner du Lexi?” Jag fick av mig skorna och följde efter henne in mot köket.

”Vi är syskon.” Hon vände sig mot mig när hon märkte att jag blev tyst, skrattade åt min förvåning. ”Hon har högst antagligen inte nämnt mig, va?”
”Hon har sagt att hon har en syster...” Alltså gud jag kände mig så cheesy som ville säga ”men inte sa hon att systern var så vacker”. Vad var det för fel på mig? Så hade jag aldrig varit förut.

Jag hade aldrig kunnat gissa det, för de var inte lika alls.

”Maaaax!” Lexi kastade sig över mig och gav mig världens största kram. ”Och ni har träffats och allt – bra! Ska vi äta då? Det var meningen att du skulle hjälpa till, men du ditt fetto var sen. Som vanligt. Nåja, inget att göra åt det, vi får straffa dig sen.”
Jag himlade lätt med ögonen bakom hennes rygg, vilket fick Amanda att fnissa till och kolla bort. Jag bet mig lätt i läppen för att inte börja skratta och undrade vad fan det var för fel på mig.

Och så kom den där första gången jag skulle jobba sedan Amanda dog. Det kändes jobbigt i bilen, när jag visste att jag lämnade Lucy, dock inte ensam, och inte hade en chans att åka tillbaka förrns imorgon. Det var vad jag bett om – något man kunde åka till samma dag, stanna över natten på ett hotell och åka hem tidigt dagen därpå.

Mitt jobb var väl rätt awesome, egentligen – att bli betald för att gå på konserter och sedan recensera dem. Fast det var väldigt komplicerat för Lucy att förklara för folk som frågade vad jag jobbade som. Hon hade hatat mig för att jag inte var något vanligt som typ alla andra var – lärare, doktor, polis. Det var så mycket enklare att säga, menade hon.

Jag mötte Matthew på vägen. Han var min partner/assistent, något åt det hållet. Det var han som fixade allt, även om han oftast var ganska tankspridd och ofta glömde viktiga saker. Som en gång när vi skulle flyga och han lyckades glömma beställa flygbiljetter. Nej, jag slog honom inte alls, absolut inte.

Det kändes bra att sitta i bilen med honom igen. Han pratade så mycket och ville ha radion på och allt möjligt, så det var totalt omöjligt att tänka. Det tog inte alls lång stund innan jag skrattade åt honom, och allt var som vanligt.

”Så ehm, vem tar hand om Lucy nudå?”, frågade han efter ett tag.

”Min granne, Chris. Hennes äldsta dotter tror jag är där också, Alice. De lovade att stanna över natten.”

Han nickade och trummade med fingrarna mot instrumentbrädan, trots att han visste hur mycket jag hatade det. Han flinade bara när han såg att jag blev irriterad.

Det var skönt att han inte nämnde Amanda, för allt hade bara blivit tusen gånger svårare.

Det var alltid extra roligt när bandet faktiskt var bra. Det hade hänt ganska många gånger att de inte alls var bra, det var trist att skriva om det då – för att göra det extra värre hände det att folk som jobbade för dem ringde och sa att jag skulle ta tillbaka allt det där.

”Inte mitt fel om ni suger”, brukade jag säga och lägga på, även om alla jag kände sa åt mig att sluta med det.

I alla fall så satt vi i bilen påväg hem dagen därpå. Det var ganska tyst, för det hade blivit rätt sent kvällen innan. Och så var det ju det här med att somna och drömma och nej. Skulle bli skönt att komma hem och sova bort resten av dagen.

Jag fick upp mobilen från jeansfickan och ringde hem, ville bara höra att allt gått bra. Det kanske verkade lite onödigt, nu när jag snart var hemma, men jag ville bara höra hur det gått och så. Det var ingen som svarade, men jag vägrade bli orolig – de kunde ha åkt över till Chris, vad visste jag? Det var säkert ingenting.

Jag nynnade för mig själv när jag stannade bilen och klev ur. Nästan direkt kände jag på mig att något var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det – allt såg ut att vara som vanligt. Så vad var fel...?

Ingen kom ut. Snön dämpade visserligen alla ljud och gjorde det skrämmande tyst, nu när bilen inte var igår, och kylan kramade om mitt hjärta.

Dörren var inte låst, och ingen kom när jag ropade. Det snurrade runt i mitt huvud, jag förstod ingenting. Jag fick upp mobilen igen och ringde till Chris' nummer, ringde hem till henne, men nej. Varför svarade ingen? Jag ringde till hennes man också och han svarade, men han visste ingenting. De kanske hade åkt någonstans bara.

Jag mumlade fram ett ja kanske visst hejdå, och jag kollade ut genom fönstret, mot hennes bil. Vart var hon, vart var Lucy?
Steg. Små steg som sprang förbi mig, mot trappan.

”Lucy? Lucy!” Jag följde efter stegen, hade sett en skymt av blont hår. ”Lucy, vad gör du?”

Ett litet skratt, steg uppför trappan. Jag stannade upp, kollade på trappstegen. Jag hade inte märkt det innan, men de små fötterna lämnade fotspår, och allt började snurra i mitt huvud.

Blod. Jag förstod ingenting, men blod. Det var blod.

Jag kollade uppför trappan, började långsamt och så tyst som möjligt gå upp. Eller, det kanske inte spelade någon roll om jag var tyst eller inte – mitt hjärta slog så hårt att jag var helt säker på att det borde höras.

Övervåningen var tom och fotstegen tog slut vid min dörr. Det fanns inga spår som gick tillbaka mot trappan och inga inne i rummet, och jag förstod inte mer än vad jag gjorde innan.

”Pappa!” Skriket fick mig att rycka till. Jag sprang nerför trappan och höll på att snubbla över mina egna fötter. Vart? Vart är du? Jag hörde bara gråten, gråten som slet sönder mig inifrån.

Källardörren var låst och det lät som om någon bankade på dörren på andra sidan. Jag hörde inget, kunde bara se dörren, slå med händerna mot den och ropa, men jag hörde ingenting. Jag kunde bara tänka vad jag sa, men jag hörde det inte.

Och hörseln kom tillbaka, fastän allt var tyst. Jag hörde surret från kylskåpet, droppandet från en kran, men allt annat var tyst.

”Lucy...?”, fick jag fram, tryckte prövande ner handtaget. Det var olåst, och jag öppnade dörren försiktigt.

Hon stod på det översta trappsteget med händerna för ansiktet. Så gjorde hon när hon var mindre, om det hände något läskigt på tv eller om jag eller Amanda höjde rösten. Som om hon gömde sig.

Jag viskade hennes namn gång på gång när jag lyfte upp henne, stängde källardörren efter oss och gick mot vardagsrummet. Hon lade armarna om min hals och grät. Jag strök henne lugnande över ryggen, viskade att allt var bra nu, att jag fanns där. Jag kollade mot trappan, men fotspåren var borta.

Höll jag på att bli galen? Det var inte normalt, det här. Dockor levde inte. Sånt existerade bara i skräckfilmer.
Men borde det inte finnas någon som visste vad det var som hände, någon som kunde förklara det hela? För jag insåg att det här var för stort för mig att klara av ensam, och jag visste inte vem jag skulle vända mig till.

”Chris”, viskade Lucy. ”Hon är borta. Hon... hon kommer aldrig tillbaka.”
Och helt plötsligt visste jag vem jag skulle ringa. Varför hade jag inte tänkt på det från början?

Slutet suger, men nu kör vi i alla fall~

”Pappa, vet du vad jag har hittat?”

”Nä, vadå?” Jag kollade upp från tidningen jag inte ens läste, satt bara och kollade på någon bild av ingenting alls. Jag blev bara irriterad av tidningar, så jag förstod inte varför jag gång på gång försökte läsa dem.

”Utomhus. Det finns en damm längre bort, den är jättecool. Vill du se?”

Eftersom jag trott att det var en sak så kände jag mig extremt lat när jag suckade. ”Måste jag?”
”Ja. Du låter mig inte leka med Hannah så jag får leka med dig istället.”
Det där var bara halvsant – det hade visat sig att stackaren lyckats bryta armen på något konstigt vänster. Ramlat helt åt helvete, kanske, vad visste jag? Jag var ju inte där.

Jag suckade igen och slog ihop tidningen, reste mig upp. ”Visst. Visa mig du.”

Det var kallt utomhus och jag önskade att hon bara kunnat stanna inne och lekt istället, för då skulle hon inte ha fått för sig att tvinga ut mig. Det hade snöat under natten och första frosten hade kommit för evigheter sen, kändes det som. Egentligen var det kanske bara någon vecka sen, men tiden gick så snabbt att det var svårt att komma ihåg. Hur länge hade vi bott i huset, förresten?

Hon skuttade iväg en bit ifrån mig. Hur orkade hon? Jag ville bara gå in och sova igen. Det var ganska synd egentligen, när man visste att man faktiskt vuxit upp. På ett eller annat sätt gjorde man ju det, hur lite man än ville det.

När vi väl kom fram förstod jag vad hon menat. Jag kunde föreställa mig hur stället såg ut på våren och sommaren, när allt var grönt. Nu var det vitt och blått och grått och brunt och usch, jag hatade verkligen vintern. Och slutet på hösten. Allt blev så dystert då, tungt och tråkigt.

”Lucy, gå inte ut på isen!” Vad gjorde ungen där ute? Isen var inte så tjock att den skulle hålla, det fattade ju till och med jag...

Och hon var borta. Jag hann aldrig se något, och jag kunde inte tänka. Det fanns inte en chans att hon hunnit ta sig bort från isen så snabbt, hon hade ju stått mitt där ute.. nej, Lucy, varför var du så dum för?
Jag sprang ner dit och ut på isen utan att tänka mig för, och förvirrat stannade jag upp när det inte var något hål i isen alls. Jag hann inte tänka över det särskilt länge innan den sprack och allt blev kallt och mörkt.

Minnen. Det finns många olika sorters minnen – såna som gör så ont att man vill krypa ihop och gråta, och såna som är så fina att man önskar sig tillbaka. Det finns många minnen som kan göra ont, även de allra finaste.

”Max, jag har hittat din perfect match!”
Hur Lexi hade kommit in i min lägenhet hade jag ingen aning om, men ingenting hon gjorde brukade förvåna mig längre.

Jag stönade och drog upp täcket över huvudet när Lexi drog upp persiennerna. ”Ugh, nej, låt bli...”
”Kom igen! Upp nu! Klockan är tre på eftermiddagen, har du inget vettigare för dig än att sova?”
”Nej. Jag tänker ligga här och tycka synd om mig själv idag.”

”Vadå, bara för att Carolyn dumpade dig? Inte hennes fel att hon kom på att hon är lesbisk. Upp nu!”
Jag klagade när hon rullade ner mig på golvet med täcke och allt. Mitt huvud gjorde redan så ont innan det, hej jag älskar dig med liksom. ”Men jag vill inte ha någon ny än, inte sådär direkt. Ge mig tid att -”
”Att vadå, sörja? Bearbeta det hela? Är du en tjej eller? Nä just det, hade du varit det hade Carolyn inte gjort slut. Sa jag att jag träffat din perfect match förresten?”
Jag satte mig surt upp och blängde på henne. ”Ja, det sa du.”
”Jaha. I alla fall så är du inbjuden på middag hemma hos mig idag. Hon kommer dit. Är du inte lite nyfiken? Inte alls?”

Hon hade lyckats göra mig nyfiken, faktiskt. Tydligen trodde hon verkligen det,för varför skulle hon annars ha fått tag på nycklar till lägenheten från? Att hon var galen var ju ingen nyhet, inte längre.

Var det värt det?
”Ja okej jag är nyfiken. När ska jag vara där.”
”Vi säger vid sex, men du kommer lyckas komma vid sju så det får vara okej. Ses sen då.” Hon vinkade med ett stort leende och skuttade ut ur rummet.

Jag skakade lätt på huvudet och trasslade loss mig själv från täcket innan jag reste mig upp och började leta fram kläder.

The perfect match. Vem trodde på sånt, egentligen?
Lexi gjorde tydligen det.

”Max? Max! Vakna nu!”
Det var segt att hitta fram genom mörkret och lyckas öppna ögonen. Jag frös så mycket att rysningar for genom min kropp varannan sekund, som om jag fått frossa.

Att öppna ögonen hjälpte inte särskilt mycket mot mörkret. Jag såg bara att det var någon som stod över mig.

”Hur jävla länge har du legat här, och vad fan gör du här ute!?”

Lexi. Helt klart Lexi.

”Jag vet inte”, fick jag fram och tvingade mig själv till att sätta mig upp. Huvudet kändes tungt, och vad fan gjorde jag utomhus? Jag for förvirrat runt med blicken och till slut kom jag ihåg. ”Lucy, hon... vart är...”
”Hon är inomhus. Fan, du skrämde skiten ur mig! Jävla idiot!” Hon slog mig antagligen det hårdaste hon kunde på armen, men jag kände ingenting. Det kändes bara som om jag skulle ramla.

Hon gav mig en filt och lyckades få upp mig på fötter. Jag förstod ingenting och var så förvirrad när hon ledde mig tillbaka till huset. Jag upptäckte att det var folk där, människor som såg extremt viktiga ut och började fråga ut mig vart jag varit. Jag försökte förklara och berätta det jag kom ihåg, fast det var svårt för att jag letade efter Lucy.

”Pappa!” Skriket fick mig nästan att hoppa till. Lucy sprang fram och började slå på mig, hon grät. ”Du är dum, dum, dum, dum!”

Jag satte mig på knä och kramade henne hårt. Jag var för trött för att gråta, men hade jag inte varit det hade jag väl gråtit för att jag var så lättad över att hon var okej.

Hon berättade att jag varit jättekonstig, gått och pratat med mig själv och gått ut. Hon hade sett mig försvinna, och när jag inte kommit tillbaka hade hon lyckats ringa Lexi som lyckats ringa fler personer och där var vi nu.

När alla gått och Lexi försvunnit till badrummet frågade jag henne om det var sant, och hon skakade på huvudet.

”Det var Mary”, viskade hon. ”Mary gjorde det, och Robin med.”
”Hur menar du? Vilka är dom?”
Men hon bara skakade på huvudet och gömde ansiktet mot min tröja, och inom en liten stund somnade hon.

Jag strök henne lätt över håret och kramade henne hårt. Älskade lilla unge. Jag önskade att jag kunnat förstå vad hon menat, men hur mycket jag än tänkte på det så förblev de bara namn.

Och så kom den där dagen som jag varit så rädd för. Begravningen.

Jag var livrädd för hur jag skulle bli, hur allt skulle bli med Lucy, räddräddrädd. Rädd hela tiden, rädd för allt. Hur skulle det kännas?

Jag drog lätt i slipsen, som om den höll på att strypa mig. Det gjorde den säkert, jag hatade det. Varför är det så varmt?

Kistan var stängd för att jag bett om det. Jag visste inte hur jag skulle reagera om jag såg henne ligga där, hade aldrig gjort det – kunde inte ens tänka mig det. Det var svårt nog att inte börja svära och bryta ihop inför alla som pratade med mig.

Det var kallt inne i kyrkan. Hur kunde det vara så varmt utomhus, men så kallt inomhus? För att döden satt med oss? Jag tänkte så förvirrade tankar, allt för att inte tänka på Amanda som låg inom kistans väggar och snart skulle befinna sig under marken.

Lucy höll hårt i min hand. Jag hade sagt åt henne att försöka tänka på annat innan vi gick in, att allt skulle bli bar. Hon såg antagligen på mig att jag inte visste vad jag skulle göra.

Älskade lilla unge, du är det finaste jag har kvar. Jag älskar dig så mycket, vet du det?
Jag lyssnade knappt på pratet från prästen, det var ändå ord som inte betydde något – de kunde inte få Amanda att komma tillbaka, så därför var de inte viktiga för mig. Vissa reste sig upp för att gå fram och lägga rosor på locket, och Lucy kollade halvt skrämt på mig. Taggarna hade tagits bort från skaften för att vissa barn, som Lucy, inte skulle göra sig illa, och hon satt nu och höll hårt i rosen.

Nudå? Ska vi inte gå upp, pappa?

Jag reste mig upp, log svagt, något uppmuntrande, mot henne och gick fram till kistan. Lucy skakade, men om hon frös eller var rädd hade jag ingen aning om. Kanske var hon rädd för att Amanda skulle vakna, komma tillbaka – jag var rädd för att hon skulle ligga kvar, fastän jag visste att det var precis vad som skulle hända.

Hon lade rosen försiktigt på kistan och mumlade något, alldeles för lågt för att jag skulle kunna höra vad det var. Jag frågade inte heller om vad det var hon sa, för jag visste att det inte var till mig. Hon kollade upp på mig, som om hon undrade om jag skulle göra något, eller om vi skulle gå tillbaka.
Jag strök lätt med fingertopparna över kistlocket, kände tårarna stiga. ”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Bara så du vet det.”

Det gjorde inget att jag grät, för det gjorde alla andra också.

Jag satt och stirrade på dockorna, som om jag väntade på att de skulle röra på sig. Lucy hade jag skickat i säng, fastän hon inte ville det.

De låg på soffbordet och jag satt i soffan, hade armbågarna mot låren och lutade hakan mot händerna.

”Jaha, och vad är det med er då?” Pfft, som om dockorna skulle svara. Jag kände mig dum, men det kändes bättre att prata än att bara tänka. ”Varför är ni så läskiga?”
Eftersom de inte svarade började jag testa olika saker. Jag gick ut ur rummet, fram och tillbaka, för att de om de hade rört sig. Resultat: De låg kvar och jag kände mig dum. Jag undersökte dem för att se om de hade något inbyggda i dem eller något, jag visste inte riktigt vad jag letade efter, men hittade inget.

Jag skrattade åt mig själv och skakade lätt på huvudet innan jag reste mig upp igen. ”Det här är ju bara löjligt. Jag går och sover nu.” Jag gick mot dörren och vände mig om innan jag släckte lampan, och förvånat kollade jag mot bordet där nu ingen docka alls låg.

Något sa mig att jag bara skulle springa därifrån, men vart? Det här är bara något sjukt skämt, remember?
Jag lyckades tvinga mig själv att stanna och leta i rummet efter dockorna, men de låg ingenstans. Efter ett tag gav jag upp och gick för att sova. Att båda dockorna låg i min säng, nerbäddade under täcket, fick mig att vilja skrika och gråta och bara kasta ut dem genom fönstret, även om jag inte ville röra dem.

Okej, de kunde få vinna i natt, eller vad det nu var. Jag gick och lade mig brevid Lucy istället och hoppades att jag skulle vakna upp och inse att det bara varit någon sjuk dröm.

Dockorna låg inte i min säng på morgonen, vilket konstigt nog fick mig att slappna av. Egentligen kanske jag borde ha blivit väldigt paranoid och trott att de var överallt, men jag ville verkligen tro på att det var någon sjuk dröm. Det var bara nervositet över att ha flyttat som visade sig, ingenting annat. Jag trodde inte längre att det var något sjukt skämt, för jag trodde inte att någon jag kände skulle orka driva det så långt.

Lucy var hemma hos Chris för att träffa hennes dotter, Hannah. Visst var hon några år äldre än Lucy, men både jag och Chris trodde att de skulle kunna leka tillsammans, nu när Lucy inte gick på dagis längre. Jag tänkte inte låta henne vara från andra barn bara därför.

Jag gjorde precis ingenting när telefonen ringde, men var för lat för att resa mig upp. Det slutade ringa efter ett tag och jag höll på att somna på soffan när min mobil ringde. Jag stönade tyst innan jag såg att det var Chris nummer. ”Mm hallå?”
”Hej, uhm... det har hänt en grej. Oroa dig inte! Lucy mår bra. Det är Hannah, hon ramlade och... jag måste till sjukhuset med henne, tror jag. För säkerhets skull. Kan du komma och hämta Lucy?”
”Jag är där om tio minuter”, sa jag och kände mig inte ens trött längre. Rädslan och paniken när Chris sa att något hade hänt satt fortfarande kvar, fastän jag visste att Lucy var okej. Men ändå, liksom. Flashbacks.

Det tog ungefär tio minuter att komma dit – det kändes skönt att bo en bit från grannarna – och jag knackade något oroligt på dörren. Varför skakade mina händer? Jag stoppade dem i jeansfickorna för att dölja det.

Chris öppnade dörren. ”Hej”, sa hon och strök undan luggen från ögonen, ”kom in.”
Jag gick in och for runt med blicken. ”Vart är Lucy?”
”I vardagsrummet. Hon... är lite sur. Hannah säger att Lucy knuffade ner henne för rutschkanan, men Lucy säger att det inte var hon. Jag har svårt att tro att Lucy skulle göra något sådant, och Hannah kan ju ha halkat.”

Jag nickade och ville strypa Hannah för att ha anklagat Lucy för det, men nu var jag ju vuxen och gjorde inte såna saker. Det var väl klart att Lucy inte knuffade folk – hon hade inte gjort det ens om någon varit elak på dagis. Hon var för snäll för det, helt enkelt, och jag kunde inte komma på en endaste sak Hannah möjligtvis gjort som fått Lucy att göra så.

Hon satt i en soffa och Hannah i en annan. Jag ville bara krama henne för att hon såg så ledsen ut, som om hon inte kunde förstå att den äldre tjejen anklagat henne för något sånt som hon gjort. Jag nickade och log lätt mot Hannah innan jag sträckte ut handen mot Lucy. ”Ska vi åka hem?”
Hon nickade och tvekade lite innan hon kollade på Hannah. ”Jag hoppas armen blir bättre”, viskade hon tyst, men tillräckligt högt för att den andra flickan skulle höra. Denne bara skakade lätt på huvudet och kollade bort.

Hade det varit vem som helst hade jag blivit arg, och Hannah var vem som helst, men hon var en vem som helst som hade gjort illa armen.

Vi sa hejdå till Chris. Det var så tyst i bilen. Jag väntade på att hon skulle berätta vad som hade hänt, men hon satt tyst.

”Så... vad var det som hände?” Vi stannade utanför huset, men ingen klev ur bilen.

Hon satt tyst och kollade ner på sina händer. ”Hon ramlade, från rutschkanan. Jag höll också på att ramla, för jag försökte få tag på henne så att hon inte skulle ramla, men hon ramlade ändå.” Hon kollade på mig med tårar i ögonen. ”Jag knuffade henne inte. Jag lovar.”
Jag strök henne lätt över kinden med tummen. ”Jag tror dig. Om du säger att du inte gjorde det så gjorde du det inte, okej?”
Hon nickade och log svagt innan hon öppnade dörren och gick mot huset. Jag kollade upp mot andra våningen och visste inte om det var inbillning eller inte när gardinen rörde sig, som om någon stått där och kollat ut.

Lexi stannade och åt frukost med oss innan hon åkte iväg med löftet om att hon skulle komma tillbaka så snart som möjligt. Jag och Lucy stod och vinkade efter henne.

”Då var det bara du och jag igen då”, sa jag och rufsade till hennes hår. ”Vad ska vi hitta på då?”
”Leka kurragömma!”

”Hm... vad sägs om att du hjälper mig packa upp istället?”
”Men neeej, pappa var inte tråkig nu.”
”Om vi gör såhär då – du hjälper mig med lådorna i vardagsrummet, sen leker jag med dig? Bara de lådorna. Hedersord.”
Hon suckade men nickade i alla fall. ”Om du lurar mig nu kommer jag kasta dockor på dig.”
”Sen när har jag någonsin lurat dig?”
Hon gav mig en blick som skrek bitch, please. Jaha, okej, visst. Jag kanske hade lurat henne en eller två gånger, men inget som förtjänade den blicken.

Eller kanske gjorde de visst det.

”Ett... två... tre...”
Hon hade tvingat mig till att räkna, och jag stod mot källardörren. Jag blundade och höll händerna för öronen, för annars skulle Lucy säga att jag fuskade. Men det gjorde hon i alla fall, så det spelade inte så stor roll.

”Fyra... fem... sex...”

Utomhus eller inomhus? Jag hade ingen aning om vart hon var. Hon hade inte svarat på frågan. Det var lite orättvist, men jag skulle hitta henne. Det gjorde jag alltid.

”Sju... åtta... nio... Tio!” Jag for runt med blicken i rummet och försökte komma på ett gömställe inne i huset. Jag gick runt i alla rummen och kollade överallt.

Hon kanske var utomhus då. Jag drog på mig skorna och gick ut. Det fanns inte särskilt många ställen att gömma sig på där ute, trots att det var ganska stort. Jag borde se henne.

”Lucy?”, ropade jag efter en stund. ”Jag ger upp! Är du här ute?” Jag lyssnade, men det kom inget svar. Jag fortsatte gå runt och leta efter henne.

Efter en stund gav jag upp och gick mot huset igen, tryckte ner dörrhandtaget. Blev förvånad när den var låst. Det var en sådan dörr som inte gick i baklås (som hände ett antal gånger i lägenheten...), det fanns bara ett lås på insidan. Hur som helst låg mina nycklar i fickan, och jag kunde inte minnas att jag hört något om några extranycklar.

”Lucy, är du där inne? Lås upp då, snälla.” Jag knackade och väntade, kollade in – det var en glasdörr – och väntade ännu mer.

”Pappa? Vad gör du?”

Jag snurrade runt och kollade förvirrat på Lucy. Hon hade visst varit utomhus trots allt. ”Varför svarade du inte när jag ropade?”
”Jag hörde inte. Varför står du här ute?”
”Dörren är...” Jag kollade på den och såg att den var öppen. ”...låst. Det här var skumt.”
”Jag tror du är lite trött”, sa hon och ryckte lätt på axlarna, gick in och sparkade av sig skorna.

”Kanske det...”, mumlade jag och kollade på dörren, som om den skulle stängas igen. Jag gick in och stängde den efter mig, tog upp nycklarna och låste. ”Varför lämnade du dockan där?”, sa jag och pekade på dockan som låg på golvet vid gardinen. Det var en av dem som kommit mitt i natten och jag hatade att den såg ut att stirra på mig.

”Jag har inte rört den.”
”Sluta Lucy, det är inte roligt.”
”Men jag menar allvar.” Hon tog upp den och gick mot trappan.

Det var väl klart hon skojade – det fanns väl ingen annan förklaring. Jag skakade lätt på huvudet och log svagt. Hon hade väl fått lika dålig humor som alla andra hon kände och var släkt med.

Tiden efter var bland det värsta jag varit med om. Jag sov dåligt, Lucy grät så ofta, det kom folk hela tiden som sörjde och sörjde och sörjde. Jag visste att Amanda inte ville att vi skulle gråta, att vi skulle fixa någon fest, men vem fan orkade göra något sådant? Det var jag som skulle göra det, om någon skulle, och jag orkade inte.

Hela tiden frågade de om hennes begravning. Jamen gå och sköt det själva, jag orkar fan inte, ser ni inte det? Varför måste jag göra allt? Hjälp mig, jag drunknar!
När folk frågade för sjuttioelfte gången skrek jag åt dem att hålla käften. Ser ni inte, ser ni inte att jag inte klarar av det här? Vad fan är det meningen att jag ska göra? Ni kan väl ringa begravningsbyrån istället?

De bortförklarade allt med att jag var instabil för tillfället, vilket var förståeligt.

JAMEN FÖR FAN HJÄLP MIG DÅ, STÅ INTE BARA NÅGONSTANS I BAKGRUNDEN OCH PRATA OM MIG.

Det tog någon vecka, men jag ringde i alla fall. Allt blev ganska snabbt ordnat, jag behövde inte göra så mycket. Jag sa att det inte spelade någon direkt roll, bara att det blev gjort. Lexi hjälpte mig, skötte det mesta.

Jag hittade den lilla fyrkantiga svarta lådan en dag när jag var ensam. Lucy var med Lexi för att jag skulle få sova. Jag hade inte glömt bort det, jag hade inte gjort det, men det gjorde så ont att hitta den.

”Fan, Amanda”, viskade jag och öppnade den lilla lådan, såg på ringen. ”Jag har ju väntat på det här i evigheter.”

Den var vacker. Det hade varit hon som valt det, stått och kollat på den genom ett fönster bara några dagar innan hon dog. Det kändes så overkligt, som om det aldrig hänt.

Jag övervägde att kasta ut den genom ett fönster, men jag sparade den. Varför?

För att hon gillat den. Den skulle sitta på hennes finger, även om hon aldrig någonsin skulle få veta om det.

”Lucy, sluta lägga dina dockor överallt i huset! Jag slänger ut dem snart, jag lovar!”

”Men jag har inte gjort något!”

Det hade gått en vecka i huset, det var kallare utomhus och den där vintertröttheten kom. Och jag var tydligen förföljd av dockor. Lucy tyckte tydligen att det var roligt att lägga de mystiska (och de mest obehagligaste dockorna av de hon hade) runt om mig.

”Om du fortsätter kastar jag dem, lovar.”

Lucy dök upp i trappan och såg argt på mig. ”Jag lovar, det är inte jag!”
”Nähä, vem är det då? Din låtsaskompis? Eller påstår du att dockorna flyttar på sig helt själva?”

Hon suckade tungt och stampade med sin lilla fot på trappsteget. ”Det är inte jag.”
”Lucy.” Jag kollade på henne med en blick som sa att det fick räcka nu, att det inte var roligt längre.

”Jag lovar!”
”Lucy.”
”Nä, tro mig inte då, det är inte jag som kommer ångra det.” Hon lade armarna i kors på bröstet.

Jag suckade och drog händerna över ansiktet. ”Men berätta vilka de är då, så kan jag gå och skälla ut dem. Vilka är det?”

Hon bet sig lätt i läppen innan hon gick nerför trappan, kollade allvarligt på mig. ”Det får jag inte säga.”
”Alltså är det du.”
”Nej. Om det nu var jag, hur skulle jag ha kunnat göra det där?” Hon pekade på något bakom mig och jag vände mig om, såg oförstående på dockan som låg intill källardörren. Det var flickan, inte pojken som jag nyss blivit galen över.

Jag kollade förvånat på dockan innan jag gick fram till den och lyfte upp den. Kanske överreagerade jag för att jag blev så rädd. ”Hämta den andra. Vi åker och kastar dem.”
Det som skrämde mig mest var att Lucy inte sa emot, utan bara gick och hämtade den, drog på sig skorna och gick ut till bilen.

Jag visste inte riktigt vart man skulle åka, så vi satt i bilen ett tag och bara körde runt tills jag stannade för att fråga någon. Följde vägbeskrivningarna, kastade iväg dockorna och åkte hem igen.

Det kändes skönt. De hade varit skumma från början, och nu skulle jag slippa oroa mig för dem.

Det var tyst i bilen och vi fortsatte vara tysta när vi kom hem.

”Max! Hej! Jag som precis skulle åka, haha.”
Jag vände mig om och kollade på Chris med ett litet leende samtidigt som jag låste upp dörren. ”Hej. Vad var det du ville?”
”Jag tror jag glömde en kofta senaste gången jag var här. Kan jag få komma in och leta efter den?”
”Är det svart? Jag hittade den och visste inte vad jag skulle göra. Kom in, jag ska hämta den.” Jag släppte ifrån mig nycklarna, drog av mig skorna och gick in för att hämta den. Jag hörde Lucy och Chris prata lite.

Det tog ingen lång stund alls att hitta den, den hängde över ryggstödet på soffan. Jag gick tillbaka till hallen och höll fram den mot henne.

”Åh, tack så mycket, du är väl en ängel!”
”Haha, det var väl inget.”
”Jag ska åka till min syster över helgen och så, den här huvtröjan är den skönaste jag har... i alla fall, jag ska inte prata bort eran dag! Så, hejdå.” Hon gick ut och stannade upp. ”Men Lucy, vad gör dina dockor utomhus?”
Både jag och Lucy gick dit, och det var samma dockor vi nyss åkt för att slänga. Vi blev tysta och bara stirrade på dem, för vi båda visste att det inte var någon illusion.

”Jag kanske lekte med dem imorse”, mumlade Lucy och tog upp dockorna. Jag ville slita dem ifrån henne, ville inte att hon skulle vara nära dem.

”Jaha, okej. Men nu måste jag gå, tjingeling!”
”Mm hejdå”, sa jag, föste in Lucy i huset och stängde dörren. ”Hur. I. Helvete...?”
”Jag vet inte”, sa hon och kollade upp på mig. ”Tror du på att det inte är jag som gjort något?”
Jag nickade och stirrade på pojkdockan. Hans obehagliga ögon kändes som om de skar genom mig, såg allt. Mitt hjärta slog hårdare. ”Jag tror dig”, viskade jag.

Nej, det var inte hon. Det här var något sjukt skämt, inget mer. Någon som spelade mig, oss, ett spratt. Ett väldigt hemskt spratt.

Men ändå. Tänk om det inte var så, om det var dockorna som... som... vad gjorde de egentligen?
Men sluta fåna dig, Max. Det är ingenting. Det är ett spratt, inget annat.

Hur mycket jag än försökte intala mig det så kunde jag inte släppa att möjligheten fanns att jag hade fel.

Lucy hade sprungit ut för att utforska utomhus, jag kunde se henne springa runt om jag kollade ut genom fönsterna i vardagsrummet. Jag gick dit ganska regelbundet för att kolla så att hon inte hunnit försvinna.

Huset lät konstigare än lägenheten, och det var normalt. Det var normalt att det ibland knarrade eller knäppte till någonstans i huset, lika vanligt som att höra grannarna gå runt på ens tak eller att musik hördes från andra sidan om väggen.

Även fast det var normalt så var det ovant. Varje gång det knarrade stelnade jag till och blev paranoid och rädd tills jag kom ihåg.

Jag hade precis kollat till Lucy och gick förbi dörren ner till källaren när det lät konstigt igen. Det lät inte som det brukade – det lät som om någon sprang runt på våningen ovanför. Förvånat kollade jag upp mot taket, hörde vad som lät som små steg, som om det var ett barn... nej, två, som sprang runt där uppe.

Man kan inte vara rädd för sitt hem. Det bara går inte.

Jag gick mot trapporna och gick upp, gick genom hela den lilla korridoren, öppnade alla dörrar, och det var ingen där. Nu när jag bevisat det för mig själv kunde jag slappna av och gå ner igen.

Jag sprang runt i hela huset och försökte få bort så många av alla kartonger som möjligt, tyckte att jag i alla fall kunde göra ett försök till att få det att se lite bättre ut. Kanske borde jag ha ropat in Lucy och bett henne hjälpa mig lite, som tack för att hon stuckit ifrån mig kvällen innan.

Någon gång sprang jag in källardörren. Det knackade till i gångjärnen som höll upp dörren och jag kunde inte komma ihåg att jag öppnat den dörren. När kunde jag ha gjort det?

Förvirrat kollade jag nerför trappan. Lampan var släckt, så man såg bara lite grann av trappan. Det kändes som i en skräckfilm, där något nu i sånt fall skulle komma krypandes uppför trappan.

Jag tände lampan och kollade ner, men jag såg inget. Jag kunde inte förklara varför dörren var öppen och skulle väl antagligen inte kunna göra det heller.

När jag stängde dörren höll jag på att få en hjärtattack. ”Fan Lexi, hur kom du in hit?!”
Lexi skrattade och släppte ner sin handväska på golvet för att ge mig en stor kram. ”Lucy sa att bakdörren var olåst. Du hörde väl inte ringklockan eller?”
”Uppenbarligen inte.”
Det kändes bra att krama henne igen. Hon var den som hjälpt mig igenom tiden efteråt, när det var som värst, för hennes saknad efter sin syster var lika stor som min. Det bästa var att hon inte var särskilt lik Amanda, varken till som person eller till utseendet, så jag slapp tänka så mycket på det.

”Har du färgat håret nuigen?”, sa jag och rufsade lätt om hennes nu blonda hår – senaste gången jag sett henne hade hon haft rosa hår, och det var ju inte så länge sen.

”No shit Sherlock. Nejmen jag blev trött på att alla småglin stirrade på mig och kallade mig för Bubbelgumstjejen.” Hon himlade lätt med ögonen. ”Det hjälpte ju inte precis att jag tuggar tuggummi hela tiden.”

Jag skrattade till och glömde bort allt om källardörren och hur den gett mig huvudvärk.

”Okej, vad står på schemat? Vad ska hända?”
”Det kommer en till gäst ikväll, så vi måste städa upp lite, och -”
”Vänta lite, så du tänkte inte städa för min skull?”
”Pfft, varför skulle jag?”
”...iförsig”, sa Lexi och ryckte lätt på axlarna, fick mig att le. ”Det ser inte så tokigt ut, och personen kan ju inte förvänta sig att det ska vara jättestädat. Vem är det, förresten?”
”En tjej som bor här i närheten. Hon ville hälsa de nyinflyttade välkomna eller något.”
”Ah, okej. Det betyder att hon tycker du är extremt het.”
Jag fnös till. ”Det kan inte vara ren vänlighet då?”
”Lilla vännen, det är aldrig av ren vänlighet man kommer på middag. Aldrig. Särskilt inte om det är tjejen som frågade.”
Nej, Lexi var inte riktigt klok, men jag älskade henne ändå. Och hon var kanske klokare än flera av de smartaste människorna, även om det väldigt sällan hände. Hon var helt underbar i alla fall.

Efter någon timme hade vi lyckats få bort en del kartonger (alltså bara flyttat dem till andra rum på övervåningen, vilket var ganska jobbigt), fått Lucy att komma in och jag hade lyckats övertala Lexi att inte lata sig utan hjälpa mig med middagen. Lucy satt på en stol och skrattade åt oss, för jag har alltid varit väldigt usel i köket, och det märktes extra mycket när Lexi var där.

Hursomhelst kom Chris och hon var väldigt trevlig och sånt. (Men jag ville verkligen inte höra Lexi's konspirationsteorier dagen därpå.) Hon var inte för på, hon var inte för tyst, hon var alldeles lagom. Till skillnad från Lexi, som pratade stup i kvarten. Hon hade en väldigt fin röst, Lexi alltså, men den kunde bli jobbig efter ett tag.

Lucy visade Chris alla hennes dockor, och visade även hur man skrämde mig med dem. Jag stod och gömde mig bakom Lexi (som var sådär tio centimeter kortare än mig) tills vi gick nerför trappan igen. Jag skrattade, de skrattade. Det gjorde ingenting, för jag visste att jag högst antagligen verkade som om jag överreagerade på dockor, men jag var glad över att jag kunde skratta bort det i alla fall.

När Lucy gått och lagt sig efter ett tag kom det där samtalsämnet som nästan var oundviklig. Lexi stod och sköljde av alla tallrikar och jag stoppade in dem i diskmaskinen, som de effektiva människor vi var. Chris satt vid bordet och pratade. Vi pratade också såklart.

”Jag måste bara få fråga – Lexi, är du Lucy's mamma?”
Jag och Lexi utbytte hastiga blickar innan hon skrattade till. ”Nej, det är jag inte.”

”Jaha, okej. Vart är hon då, Lucy's mamma?”
Jag svalde hårt. ”Hon heter Amanda, och...”

Du måste säga det någon gång, Max. Säga det högt, inte upprepa det om och om igen i ditt huvud, för det gills inte.

”Hon dog. För sex månader sen.” Sex månader, två veckor och fyra dagar sen. Ge mig lite tid och jag kan ange minuter, sekunder, också.

Chris satt och såg på mig som om hon inte visste vad hon skulle säga. Vad skulle man säga, egentligen? Jag var van vid den blicken, hade fått den för många gånger.

”Jag... uhm... beklagar sorgen. Jag... jag visste inte...”

”Det är lugnt”, sa jag och viftade lätt med handen. ”Hur skulle du kunna veta det? Hursomhelst är det... jag måste gå vidare. Jag måste komma över det nu.”

Hon nickade förstående. ”Du älskade henne verkligen.”

Hördes det så tydligt? Jag ville inte tänka på det. Jag tog ett djupt andetag för att svälja ner klumpen i halsen, tvingade tårarna till att inte stiga. Jag tog ner ett glas från ett av skåpen, fyllde det med vatten och drack. Det hjälpte.

”Kan vi, ehm, prata om något annat? Det är fortfarande ganska känsligt.”
”Självklart! Förlåt, jag tänker för lite ibland. Men hm... hur kommer det sig att du är så rädd för dockor?”
Jag log lite och drog ut stolen mitt emot henne, satte mig ner. ”Varje sommar brukade mina föräldrar tillsammans med en kompis familj hyra en speciell stuga som låg uppe på ett berg, ganska långt från stan. Det tog en hel dag att åka dit, och bilresan brukade vara jätterolig.

”I alla fall, vi hade åkt dit för tredje året i rad och vi verkade hitta nya saker varje år som vi missat året innan. Mina föräldrar och kompisens mamma – de hade nyss skilt sig – och vi var ensamma där tillsammans med kompisens storebror. Vi gick runt och kollade efter saker vi missat, igen, och upptäckte en liten dörr inne i garderoben i ett av sovrummen. Vi fick upp den och kom in i ett helt sjukt rum. Det var dockor, överallt! Jag skojar inte ens, de var överallt. Stora som små, allting. Jag tyckte de såg obehagliga ut, men min kompis bara skrattade åt mig.

”Han lämnade rummet utan att jag märkte det och stängde dörren. Ficklampan hade han ju såklart tagit med sig, så det var totalt mörkt när han stängt dörren. Jag fick panik och försökte hitta någon lampa men hittade inget, så jag ramlade in i dockor och det var så obehagligt och jag såg ingenting och nej usch.” Jag ryste till och flinade mot Chris. ”Han lät mig sitta därinne ett tag innan hans bror kom ihåg mig och släppte ut mig. Min kompis fick stryk av sin bror och en utskällning av sin mamma, och jag var livrädd och ville inte stanna kvar. Jag ville inte stanna i det rummet, på den våningen, jag ville inte ens vara i huset. Jag och mina föräldrar åkte hem tidigare än vad vi skulle ha gjort annars, jag drömde mardrömmar hur länge som helst, pratade aldrig mer med den killen och har aldrig varit i den stugan sen dess.”
”Men gud...”, sa Chris och skakade lätt på huvudet. ”Jag kan ju säga att jag förstår dig mer nu. Herregud, fyfan vad läskigt!”
”Och det blir ju inte bättre av att den här herren älskar skräckfilmer”, sa Lexi och klappade mig på huvudet. ”Jag stannar här i natt förresten – jag tänkte inte på att jag skulle vara tvungen att köra genom totalt mörker.”
”Det är lugnt.”

”Apropå att åka, jag måste nog dra nu. Men det var trevligt att träffa er.”
”Trevligt att träffa dig med.” Jag bugade mig lätt när hon lämnade huset och vinkade efter henne med ett leende. ”Du tar min säng, jag tar soffan. Det är bestämt så nu, och du kan inte säga något alls.”

”Det kan jag visst! Jag tar soffan, du tar din säng.”
Och så var vi igång igen. Det var inte precis första gången det hände, om man säger så. Och vi båda visste att det skulle sluta med att båda sov i min säng, för att ingen av oss kunde ge sig.

Jag stod och kollade på Amanda. Hon såg ut som något taget från en saga, en vacker prinsessa eller... eller en docka. Hon såg docklik ut, men inte alls som vanliga läskiga, obehagliga dockor – hon var världens vackraste docka i sånt fall.

Hela tiden trodde jag att hon skulle sätta sig upp, sträcka på sig och fråga om jag sovit gott. Eller bara sätta sig upp, le mot mig och säga att hon ville se hur jag skulle reagera. Jag älskar dig ändå, bara du vaknar. Snälla vakna, för min skull? Lämna mig inte här.

Mina händer skakade när jag smekte hennes ansikte med fingertopparna, strök lätt över hennes ögonlock, näsan, munnen, hakan, kinderna. Hon var så vacker, så jävla vacker...

”Amanda... jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet hur jag ska klara mig utan dig.” Trots att jag redan gråtit så mycket steg tårarna igen, och jag brydde mig inte ens. ”Snälla vakna. Vakna. Jag... jag gör vad som helst.”

Jag stod där och höll hennes händer och väntade. Var hon inte kall? Snälla, öppna ögonen nu. Jag vägrar tro på att du är död. Allt brukar väl få ett lyckligt slut, som i sagorna, eller hur?

Lucy. Lilla älskade Lucy. Kan du verkligen lämna henne bara sådär? Kom tillbaka, om inte för min skull så för hennes. Snälla?

Jag visste att Lucy stod och väntade på mig, så jag svalde hårt och lutade mig fram för att ge henne en lätt puss på pannan, rörde bara så lätt med läpparna, som om hon var gjord av glas. Som om hon skulle gå sönder annars.

”Sov sött, älskling.”

”Andy, får jag säga en sak till dig?”
”Självklart.”
”Lovar du att inte skratta?”
”Jag lovar.”
”Du är vacker.”
”Du med, Sebastian. Du med.”

I skolan dagen därpå glömde Andy något i bildsalen som han tydligen absolut var tvungen att springa och hämta. ”Du kan fortsätta till klassrummet, jag kommer snart”, sa han med ett leende och försvann.

Visste han inte vad det var som hände varje gång han försvann, varje gång han lämnade mig ensam med de andra i korridoren?

Han hittade mig sittandes bakom skolbyggnaden med nya sår på armarna och ett skrapmärke på kinden. Han strök med fingrarna lika lätt över det som han gjort över mina ärr, men det sved mer och minnen från när de tryckt upp mig mot väggen bara för en liten stund sen kom tillbaka, och jag hatade dem. Jag hatade att Andy lämnat mig för några minuter, hatade mig själv för att jag aldrig sa något, hatade alla andra för att de inte lät mig vara.

Han sa inget, utan tog bara tag i mina händer och drog upp mig, lade en arm om mina axlar och började gå. Jag brydde mig inte om vart han var påväg, det var inte viktigt.

Först trodde jag att han skulle lämna skolområdet, men när han gick mot porten igen kollade jag ner på mina armar för att se så att plåsterna inte syntes. Han gick mot våran korridor och jag ville streta emot. Varför skulle vi dit? Kunde vi inte gå hem istället?

”Var det Tobias?”, frågade han i en mumlande ton. Jag tvekade några sekunder innan jag nickade. Han for runt med blicken i korridoren och nickade tyst för sig själv innan han släppte mig och började gå. Jag blev rädd, för det var något med sättet han gick på som sa att det här inte skulle gå bra alls.

”Andy...” Jag försökte få honom att stanna, men han bara fortsatte gå, som om det inte betydde något alls. ”Snälla Andy, vad ska du göra?”

”Jag ska bara slå till Tobias, så kan vi gå hem sen.”
Att han sa så var inte det som skrämde mig mest – det som skrämde mig var sättet han sa det på. Det var som om han pratade om vädret samtidigt som man kunde höra hur förbannad han var.

”Andy nej, gör inget dumt nu... det där var ingenting, det känns knappt...”

”Jag förstår inte”, sa han och stannade upp, kollade på mig. ”Han borde inte få hålla på såhär, och någon borde ha sagt stopp till honom för evigheter sen. Varför har ingen gjort det? Varför har du inte gjort det?”
Nej, Andy, sluta prata, snälla. Du vet inte hur de här orden kommer få mig att känna. Du vet inte vad som kommer hända.

Att jag stod tyst fick honom att skaka på huvudet. ”Om ingen gjort det än så är det tamijfan dags nu. Släpp mig, Sebastian, och låt mig få göra det här.”

Jag höll fortfarande hårt i hans arm.

”Om det nu känns så lite, varför har du då gjort som du gjort?”
Orden skar som knivar i mig, gav mig elstötar som fick mig att chockat släppa honom. Han såg bara en sista gång på mig innan han fortsatte gå.

Jag vände mig om och sprang åt andra hållet, för jag visste att jag inte skulle klara av att bara stå där. Jag ville inte se, ville inte höra, ville inte känna.

Andys ord fortsatte snurra runt i mitt huvud, fortsatte slå ner mig. Han visste inte hur ont de orden skulle göra, han hade nog inte sagt det om han vetat om det. Det är väl klart att han inte skulle ha gjort det.

Jag fattade inte vad jag gjort förrän det var för sent. Jag satt på golvet i badrummet och stirrade på de ännu nyare såren än de Andy sett, såg blodet. Det skrämde mig så mycket att jag inte kunde komma ihåg hur jag kommit hem – inte ens att jag tagit upp nycklarna – och mina händer började skaka.

”Sebastian?” Jag hörde Andy ropa från nerevåningen. Hade jag glömt att låsa dörren?

Eftersom det bara var han så reste jag mig upp, slet snabbt åt mig plåster och medan jag gick mot trappan försökte jag få på dem på såren.

Andy stod och kollade mot trappan, bet sig lätt i läppen. Jag såg att han såg vad jag hade gjort, och jag brydde mig inte. Det hade bara hänt, jag försökte intala mig att det inte hade med honom att göra. Det gick inte – det var hans fel, hur lite jag än ville tänka på det.

”Sebastian...”
”Säg inget.”
”Jo. Sluta. Sluta med det här. Jag vill inte att du gör dig illa mer, det... du vet inte hur det är att veta att du gör det, och jag kan säga dig att det är jävligt läskigt. Jag...”
Jag vet inte, det blev för mycket för mig. Alla känslor som låg och tryckte i mig – ilskan över mig själv, ilskan över Andy för att han sagt så, förståelsen över det han sagt, alla jävla tankar, osäkerheten, ALLT – behövde få komma ut.

”Men fattar du inte!? Jag är RÄDD, Andy. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för dig, jag är rädd för alla i den här jävla världen. Jag är rädd för alla i skolan, vuxna som barn, rädd för alla andra barn och alla andra vuxna runt omkring. Jag är rädd för att vara ensam samtidigt som jag inte vill vara i närheten av någon. Jag hatar mig själv ungefär varannan sekund för att jag är så jävla rädd och feg hela tiden. Tror du inte att jag vet att jag borde ha sagt ifrån? Tror du inte jag redan vet hur sjukt jävla värdelös jag är?”

Jag visste inte när tårarna börjat rinna, men jag kände de först då i alla fall. Jag slog hjälplöst ut med händerna och kollade ner på Andy. Han stod nedanför trappan och jag stod fortfarande fem steg uppåt.

”Vad fan ska jag göra då?”

Han stod bara och kollade upp på mig en stund innan han tog trappan två steg i taget, lade händerna mjukt runt mitt ansikte och pressade läpparna mot mina.

Det var helt tyst. Inte ett ljud hördes i hela huset, ingenting hördes ute på gatan, och det var helt tyst i mitt huvud. Inga tankar snurrade runt, ingenting.

Jag gillade det. Jag gillade det väldigt mycket.

Mina händer letade sig upp till hans hår när jag besvarade kyssen, struntade i att vi stod i trappan. Jag kände bara hur svaga mina ben blev, det kändes som om de skulle vika sig under mig, men de höll sig kvar.

”Du är inte värdelös”, viskade Andy mot mina läppar. ”Du får aldrig, aldrig någonsin säga så igen. Hör du det?”
Jag nickade, och kanske var jag förtrollad, men jag trodde honom. Jag var inte värdelös – jag var någon, och jag visste att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan Andy.

”Vi har gjort i ordning kroppen nu. Vill ni se henne?”

Jag kollade ner på Lucy och frågade om hon ville det. Att hon absolut inte var tvungen till att göra det om hon verkligen inte ville, att det var okej, men att jag skulle gå in i alla fall. Hon höll hårt i min hand och kollade upp på mig med rödgråtna ögon, skakade på huvudet. Hon ville inte gå in. ”Lämna mig inte”, viskade hon.

Trots att jag redan gråtit så mycket kände jag tårarna stiga igen, men det fick räcka. Inte gråta mer inför henne nu, hur svårt det än är.

”Jag kommer tillbaka om en liten stund. Jag lovar. Du kan få sitta här med Amy och vänta på mig.”
Hon skakade häftigt på huvudet och började gråta igen. ”Lämna mig inte, snälla”, viskade hon och jag gick sönder ännu mer inombords.

Jag sjönk ner på knä framför henne, kramade henne hårt och grät med ansiktet mot hennes hår. Det spelade ingen roll om förbigående människor kollade konstigt på oss, spelade ingen roll vad någon sjuksköterska sa.

Fan, Amanda, varför? Varför försvann du från oss? Du lämnade oss i bitar, båda två. Två trasiga själar med en så stor saknad inom oss som redan gjorde så ont, fastän vi inte varit utan dig länge alls.

”Jag älskar dig, Lucy. Mer än allt annat, men jag måste gå in dit. Jag måste få se henne. Jag lovar, på heder och samvete, att jag kommer tillbaka om en stund.” Jag viskade orden i hennes öra, strök henne över håret. ”Jag ska inte lämna dig. Jag kommer alltid finnas här, hör du det? Jag kommer aldrig någonsin lämna dig.”

Det tog en stund, men till slut nickade hon. Jag strök med tummarna över hennes kinder, log svagt och gav henne en puss på pannan.

”Jag kommer alldeles strax tillbaks. Jag lovar.”
Jag höll fram lillfingret mot henne, och hon log lite när hon tryckte sitt eget lillfinger mot mitt. Jag strök henne lätt över håret en sista gång innan jag reste mig upp och förberedde mig på att gå in till Amanda.

Egentligen var det högst antagligen dags för Lucy att sova när vi var klara med att få in allt i huset, och solen hade stigit ner helt, låtit att bli mörkt ett tag innan månen valt att kika fram. Inte helt full, men inte halv heller. Någonstans där i mitten.

Jag låg utslängd på soffan och slökollade mot tvn, var för trött för att orka bry mig om vad som var på. Lucy låg ihopkurad intill mig och halvsov. Jag kanske borde ha skickat henne i säng och skulle antagligen ha gjort det om jag själv inte var så förbannat trött.

Efter ett tag, en halvtimme kanske, tvingade jag mig själv att resa mig upp, lyfta upp Lucy och utan att bry mig om tandborstning bar jag henne till hennes rum, bäddade ner henne i sängen och gav henne en puss på pannan.

”Godnatt pappa.” Jag hörde den tysta viskningen precis innan jag gick ut ur rummet, och jag vände mig om med ett leende.

”Godnatt älskling.” Jag släckte taklampan och stängde dörren lite halvt.

Jag borde antagligen också sova. Jag bestämde mig för det när jag nästan ramlat nerför trappan, snubblat på ett dammkorn och sett dubbelt när jag försökt fylla ett glas med vatten. Sova, ja. Vad skönt.

Jag lyckades fylla glaset i alla fall, drack långsamt för att inte lyckas sätta i halsen eller något – vilket faktiskt inte skulle ha förvånat mig ett dugg om jag lyckats med det – och ställde ifrån mig glaset på diskbänken.

Det negativa med att ha ett större hus var att det var fler lampor man var tvungen att släcka innan man kunde gå och sova. Jag släckte alla förutom en i båda hallarna, så att man skulle se något ifall man vaknade mitt i natten innan jag sjönk ihop på min säng, sparkade av mig jeansen och somnade.

Det kändes annorlunda att vakna upp med ljuset som från ett annat håll och fågelkvittret utanför. Normalt sett brukade de extremt morgonpigga grannarna som hade köket på andra sidan om min vägg lyckas väcka mig genom ett skratt eller allmänt högljudda ljud. Om jag hade världens baksmälla brukade jag banka i väggen eller i värsta fall skrika åt dem att hålla käften. Och självklart be om ursäkt senare under dagen. De förstod, och det var ju tur.

Det var skönt att slippa dem, faktiskt. Äckligt snälla och med påklistrade leenden, och hur de kollade på mig efter att Amanda försvann. Jag svär på att de ett tag trodde att det var jag som dödat henne, hur det nu skulle ha gått till.

Jag satte mig upp och strök med händerna över ansiktet, gäspade. Det kändes extremt bra att jag fått sova hela natten utan att vakna av att någon stod utanför dörren, och förvånad över att jag inte drömt något. Var jag helt enkelt för trött eller var det så att minnena fick drömmarna att komma tillbaka varje natt? Jag visste inte – hur skulle jag kunna veta det? - fick väl vänta och se nästa natt då.

Efter en stund kunde jag få mig själv till att kliva upp. Lucy låg inte i sin säng, så hon var väl också vaken. Jag ropade på henne och hittade henne sedan i köket. Hon hade tagit ett glas från en av kartongerna som låg utspridda lite här och var över rummet och fyllt det med vatten.

”Är du hungrig?”
Hon nickade.

”Vi måste handla. Följer du med?” Jag frågade av gammal vana, inte för att jag tänkte lämna henne ensam i huset. I lägenheten hade det gått bra, för det var inte särskilt långt bort från mataffären, men nu låg det ungefär tjugo minuter bort, så nej. Inte än, i alla fall. Kanske när hon blivit lite äldre.

Hon nickade igen och hoppade ner från stolen hon satt på, kilade iväg för att byta kläder. Jag letade reda på nycklarna och när vi skulle gå insåg jag att jag fortfarande gick runt som jag sovit.

”Men pappa, du kan väl inte åka utan byxor heller?”
”Nä, du har nog rätt...”, sa jag förvirrat och sprang uppför trappan för att hämta ett par byxor. Jag hörde hur Lucy kiknade av skratt på nerevåningen.

Det var väl tur att hon upptäckt det, annars hade det kunnat sluta roligt. Eller tråkigt. Det beror nog lite på hur man ser på saker.

Försök nummer två till att lämna huset. Jag dubbelkollade att jag hade byxor på och att Lucy inte hade satt skorna på fel fot. Bra, då kunde vi gå ut. Jag drog upp dragkedjan på den svarta huvtröjan jag slitit med mig.

Den lilla... byn, kunde man nog kalla det, var ganska liten och mysig. Jag gillade det, trivdes trots att vi bara åkt igenom det kvällen innan och gick runt där nu.

Eller så ville jag tänka så bara för att tänka att allt skulle bli bra, inte visste jag det heller.

När vi var inne i mataffären och jag försökte att övertala Lucy att man inte kunde äta pannkakor varje dag var det någon som knackade mig på axeln. Jag vände mig förvånat om och kollade på kvinnan som stod där. Hon log och strök undan håret från ögonen.

”Hej! Ni är de nyinflyttade, eller hur?”
”Hej, uhm... märks det?”
Hon skrattade till. ”Nejdå, men alla känner alla här och jag har bott här hela livet. Ni måste ha levt under en sten om vi inte träffats. Jag heter Chris.”
”Max.” Jag skakade lätt handen hon höll ut mot mig. ”Och det här är Lucy.” Jag klappade Lucy lätt på huvudet och kollade ner mot henne. ”Ska du inte säga hej?”
Hon gömde sig lite bakom mitt ben.

”Ehm... hon är blyg.”
”Jag förstår”, sa Chris och log, vinkade lätt mot Lucy. ”Jag har lite bråttom, men jag bara undrar om jag kan komma över ikväll på middag? Det skulle vara trevligt att lära känna er. Jag kan ta med efterrätt.”
”Visst”, sa jag och log – vi hade ju inte precis något annat för oss. Sen kom jag ihåg. ”Fast ehm, det kommer en annan person hem till oss också, men det går väl bra?”
”Självklart! Vi ses sen då.” Hon vinkade innan hon försvann.

”Hon var skum”, sa Lucy så fort Chris var utom hörhåll.

”Jasså du.”
”Hon kommer äta upp dig till middag.”
”Jaha.”
”Du lyssnar inte på mig.”
”Såklart jag gör det. Eller vad vad frågan nu igen?”

Hon suckade och stormade iväg. Jag skrattade och följde efter henne, rufsade lätt till hennes hår. ”Nej, ingen här kommer bli uppäten. Bara du, för att du är så söt.”
”Om du äter upp mig får jag alla mina dockor att hemsöka dig för alltid.”
”Okej jag lovar du kommer få leva!” Lucy skrattade åt hur panikslagen jag lät, och jag flinade när jag tog hennes hand igen.

Var det fånigt att vara så rädd för det lilla hotet som inte ens var seriöst att jag funderade på att kasta alla hennes dockor?

Lägenheten stod tom. Allt var nedpackat i lådor som befann sig i en flyttbil påväg mot vårat nya hus, mot vår omstart.

Jag stod i hallen och höll i Lucy's hand, kom ihåg allt som hänt i den lägenheten. Alla fina minnen som blivit så plågsamma, så tunga att de tryckte sig mot ens axlar, tryckte ner en mot golvet. Alla minnen som skulle försvinna.

Det gjorde ont, ja, men jag visste att vi var påväg mot något nytt, något stort, när jag låste dörren för sista gången någonsin och hängde nycklarna i ett snöre på handtaget som hyresvärden skulle komma och hämta senare, när han hade tid.

Ingen av oss sa något när vi gick nerför trapporna – hissen var ur funktion, som vanligt – och ut mot bilen. Hade jag inte haft den lilla flickans hand i min hade jag antagligen skakat, gråtit, brutit ihop precis där på vägen. Hennes hand i min påminde mig om att vi var tvungna att gå vidare nu, jag var tvungen att ge Lucy den chansen.

När vi satt i bilen och jag var helt säker på att Lucy satt fastspänd valde jag att skjuta undan alla tankar som störde, satte i nyckeln...

Och vi var påväg. Jag kände att jag blev lättare och lättare för varje minut som gick, när jag visste att vi skulle bort. Visst hade jag skuldkänslor över att bara lämna allt där, särskilt alla fina minnen, men det fanns inget annat än två ledsna själar där.

Vi skulle bli glada igen. Jag hade bestämt mig för det. Jag hade lovat mig själv att när vi kommit ifrån allt skulle jag rycka upp mig. Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa Lucy allt vad jag kunde för att allt skulle bli bra igen.

Vi gjorde ett stopp vid dagiset. ”Vill du säga hejdå en sista gång?”, frågade jag, vänd mot henne. Hon skakade på huvudet.

Jag klev ur bilen och tog de två svarta lådorna från framsätet innan jag gick mot dörren.

Några småbarn, yngre än Lucy, sprang förbi. Den ena höll i en plastbil och båda skrattade. Jag log mot dem och drog upp dörren, klev in.

Jessica fick syn på mig och log stort. ”Max! Har du med dig dockan?”
”Ja det har jag. Jag hittade en till igår, tänkte att ni kanske ville ha den med.”
”Det blir säkert jättebra. Får jag se dem?”
Jag öppnade locken på båda lådorna och lade dem på en liten soffa som stod i närheten. Jessica kollade på dem. ”Vad fina de är. Ser nästan läskigt verkliga ut.”

Tell me about it.

Medan vi stod där och pratade om dockorna kom Maji, en kvinna som jobbade i köket. Hon log och nickade mot mig, sa ett kort hej innan hon vände sig mot Jessica.

Maji var en trevlig kvinna, var alltid snäll mot barnen. Det visste jag efter de åren jag både lämnat och hämtat Lucy och varit tvungen att stanna en stund ifall hon blev ledsen helt plötsligt. Det hände bara på morgonen, och det var då Maji kom för att kolla med någon fröken hur många barn det var på avdelningen. Hon brukade alltid stå och vinka med Lucy och stanna med henne tills hon slutat gråta. Lucy var väldigt fäst vid henne och bombarderade mig ofta med historier Maji berättat för henne om Haiti, landet där hon växte upp som barn. Särskilt förtjust var Lucy i ett halsband man väldigt sällan såg Maji utan, förutom de gånger Lucy fått henne att låta henne prova det.

”Hur många barn är ni idag då?”
Jessica gick fram till en lista som hängde intill dörren och började kolla av den, och Maji kollade ner på dockorna. Jag såg hur hon stelnade till och bara stod och stirrade på dem. Jag kollade något oroligt på henne och skulle precis fråga vad som var fel när hon kollade på mig, pekade på dockorna. Den blicken var något av det läskigaste jag varit med om, jag stirrade tillbaka och kände mig paralyserad.

”De här dockorna ska inte stanna här.”
”...nähä...”
”Du ska ta med dig dem och gå härifrån.”
Jag kollade lite chockat på Jessica, väntade på något stöd, men hon såg minst lika förvirrad ut som jag kände mig. ”Men Maji, han -”, började hon, men Maji bara skakade på huvudet.

”Jag går ingenstans förrän herrn tagit dockorna och gått härifrån.”

Skulle jag vara helt ärlig så visste jag inte vad jag skulle göra. Vad brukade man göra? Jag hade aldrig varit med om något liknande förut.

”Visst, jag går.” Jag lade tillbaka locken på lådorna och lyfte upp dem. ”Vi ehm... hejdå.”
Jag vände mig om och gick ut genom dörren, kände hennes blickar följa mig hela vägen ut. När jag kommit ut vände jag mig halvt om för att se så att hon inte följde efter mig, och visst hade hon flyttat sig till dörren och fortsatte kolla på mig. Hon stoppade en hand i fickan och såg ut att kasta något efter mig.

Vad hade hänt? Vad hade det tagit åt henne? Frågorna snurrade runt i mitt huvud medan jag gick tillbaka till bilen och kastade bak lådorna till baksätet.

”Ville de inte ha dockorna?”
”Nej, så det ser ut som om du får behålla dem i alla fall.” Vad skulle jag göra då? Lucy skulle ha hatat mig om jag kastat iväg dem.

Hon log så stort och såg så lycklig ut. Kanske gjorde jag rätt, i alla fall.

Ju längre bort vi kom, desto lättare blev stämningen i bilen. Hon hade lovat att inte ta upp dockorna förrän vi kommit fram, för jag ville koncentrera mig på vägen. Jag hade förberett med en massa resegodis, för jag visste att det skulle behövas – att bli en bitchig diva när man hade lågt blodsocker var något Lucy fått efter mig, tyvärr. Det dröjde inte länge förrän det var ganska livfullt i bilen, med radion som stod på, Lucys skratt och min usla sångröst, trummandet med händerna på ratten.

Det kändes faktiskt väldigt bra, och jag visste att det här var helt rätt val. Vi hade klarat av början, och vi skulle klara av resten. Det skulle bli svårt, men det skulle funka.

Huset som var vårat nya hem låg några timmar bort, och jag hade inte räknat med att det skulle vara sån trafik som det var, så solen höll på att gå ner när vi äntligen var framme.

Själva trädgården och runtomkring var inte så stort, men det fanns tillräckligt med utrymme för Lucy att kunna springa omkring och leka på. Huset var byggt på en liten kulle med en kort stentrappa upp till verandan som gick runt hela huset. När vi kom dit var dörren redan öppen och några flyttgubbar hade börjat lyfta in alla saker. Det var inte särskilt mycket, nu när man flyttade från en lägenhet till ett hus med två våningar, men det kändes bra. Inte lika fullt som i lägenheten.

”Tror du det finns en massa coola gömställen där då?”
Lucy nickade och kollade ut genom fönstret. ”Kan vi gå in? Jag vill börja utforska.”
”Efter att du hjälpt världens bästa pappa bära in saker från bilen menar du då, eller hur?”
Hon suckade och såg på mig med stora runda ögon och blinkade. ”Snääälla låt mig slippa?”
Jag låtsades tänka efter innan jag suckade, något dramatiskt. ”Visst, gör så du, lämna mig bara, jag-”
Och hon hade redan hoppat ur bilen och sprang mot huset. Jag skakade lätt på huvudet och log innan jag klev ut.

Det här skulle bli bra. Jag kände det på mig bara.

Vi väntade och väntade och väntade, men det var ingen som kom.

Jag bar runt på Lucy hela tiden, ville inte släppa henne ifrån mig. Jag kunde inte förstå hur nära jag varit på att förlora henne, och hur nära jag var på att förlora Amanda. Jag tänkte inte sluta hoppas, tänkte inte sluta tro på att det fanns ett bra slut på det här.

Det var väl klart att Amanda skulle överleva. Vad skulle det bli av mig om hon inte gjorde det? Jag visste inte vad jag skulle göra utan henne.

Lucy sov i min famn, och vi satt i det lilla väntrummet som jag hatade. Jag höll henne tätt intill mig, andades in hennes doft, blundade. Jag visste att hon egentligen ville hem, hon hade sagt det, men mamma då. Mamma, vart är du?

Ja, Amanda, snälla säg att det här är ett sjukt skämt, att du kommer komma in genom dörren och le. Jag kommer inte ens bli arg, jag kommer bara le och skratta och gråta och krama sönder dig och säga att du har så jävla dålig humor. Kommer du ihåg den kvällen, förresten? När jag sa att jag älskade dig för första gången? Jag älskar dig fortfarande, fastän din humor suger.

Dörren öppnades och jag kollade upp. Doktorn behövde inte ens säga något, för jag såg redan på hans ansiktsuttryck vad han skulle säga. Jag skakade på huvudet och bet mig hårt i läppen i ett försök att stoppa tårarna från att stiga. Nej, snälla, säg det inte. Jag vill inte, jag vill inte...

Han nickade långsamt. ”Hon är borta. Jag beklagar sorgen.”

MEN MAX FÖR HELVETE VAKNA NU, DRÖM INTE DET HÄR, VAKNA NU.

Jag vaknade, men inte på det sättet. Jag insåg att det var allvar, att det var sant. Att det var verkligt. Jag vaknade upp ur drömmen om att det var en dröm, och jag föll.

Amanda var död, och det fanns inget i hela världen som kunde ändra på det nu.

Jag var så rädd att jag skakade när jag gick in på sjukhuset. Vad hade hänt, vart var Lucy, Amanda?

Hela jag började skaka när jag gick mot närmaste informationsdisk, och jag trodde inte att jag skulle kunna prata. Jag fick harkla, men det gick att prata. ”Hej, uhm... jag heter Max Brown, min eh... min flickvän och dotter har... har råkat ut för en olycka.”

”Vänta lite, så ska jag kolla upp det.” Sjuksköterskan började kolla upp något på datorn innan hon nickade för sig själv, reste sig upp. ”Följ med här.”

Jag började fråga om hur de mådde, om de var okej, vad som hade hänt, men hon sa bara att en läkare skulle komma och prata med mig senare. Hon lämnade mig i ett litet väntrum och sa åt mig att vänta där. När hon gått var jag ensam.

Varför fick jag inte träffa dem, vart var dem, hur mådde de? Förstod de inte att det var som tortyr, att sitta där ensam med sina tankar och inte veta?
Jag sjönk ner på en stol och höll huvudet mellan händerna, tvingade mig själv till att inte resa mig upp och springa för att hitta någon som kunde berätta vad som pågick, berätta för mig vad det var som hänt.

Jag flög upp när dörren öppnades och en läkare kom in. ”Vart är dom, vart är Amanda, mår Lucy bra, vad -”

”Ta det lugnt”, sa han och gjorde en gest åt mig att sätta mig ner, hade en hand på min axel. ”Jag ska förklara och jag ska svara på dina frågor, men du måste kunna vara tyst och lyssna.”

Jag tog flera djupa andetag och nickade. Det var tur att han inte bad mig sitta stilla, för min fot rörde sig hela tiden.

”Amanda och Lucy råkade ut för en bilolycka. En bil missade rödljuset och det blev en kollision. Lucy mår bra, du kommer få träffa henne om en liten stund.”
Jag satt tyst och kollade på honom, väntade och väntade och väntade. ”Men... Amanda då...?” Jag hatade att jag lät så liten och rädd, men jag var rädd. Hans ansiktsuttryck fick mig att stålsätta mig för vad han skulle säga, samtidigt som jag spelade upp de värsta scenariona i mina tankar.

”Hon... vi vet inte än. Läget är ostabilt för tillfället, hon har inre blödningar och utgången är oviss. Vi gör allt vi kan.”

Jag kunde inte förstå det, ville inte förstå det. Det kändes som om jag befann mig i en bubbla, som om inget av det han sa var verkligt. Det var en sjuk dröm, och jag skulle vakna upp brevid Amanda och se henne le och vakna upp och allt skulle vara perfekt. ”Får jag... får jag träffa henne?”
”Inte för tillfället, men Lucy kommer hit om några minuter. Ni kan stanna kvar här på sjukhuset, vi kommer hålla er uppdaterade.”
Jag nickade och undrade när fan jag skulle vakna upp.

”Men pappa, öppnade du paketet när jag var borta?!”
”Ja, det gjorde jag. Ville du vara med?” Jag såg besvikelsen som om den stod skriven över hela hennes lilla söta ansikte när jag frågade en av fröknarna på dagiset om de ville ha dockan.

”Ja det ville jag. Hur ser dockan ut, är den fin?”
”Du får väl vänta tills vi kommer hem. Du kan inte fråga mig om sånt, vet du.”

Vad tänkte hon med, strumporna eller? Hade jag sagt det hade hon antagligen börjat slå mig, vilket var fullt förståeligt. Det var därför jag inte sa något.

Vi kom hem, hon kastade sig över lådan på direkten, och jag trodde att om man var beredd på vad som fanns där i skulle man inte vara rädd, men jag ryckte till i alla fall. Lucy hade inte ens tid att skratta åt mig för hon lyfte upp dockan och kollade på den som om den var helig. (Ärligt talat, vad kunde vara heligare än jag? En docka, tydligen.)

”Den är så vacker...”, andades hon.

”Den är inte vacker, den är läskig och den ska till dagiset imorgon.”
”Kan jag inte få behålla den?”
”Nej. Du har dockor så det räcker, lilla vän.”

”Snääälla?”
”Nej säger jag. Lucy, det räcker nu. Den dockan ska inte stanna här, hör du det?”

Hon insåg att det inte var någon idé att fortsätta försöka, så hon suckade besviket och kollade på dockan. ”Får jag leka med den tills imorgon då?”

”Inte förrän efter vi packat klart allt i ditt rum. Vi måste börja nu, annars kommer vi aldrig bli klara i tid.”
Hon suckade igen, och insåg ännu en gång att det bara var att lyssna och göra som jag sa.

Ibland var det bra att vara vuxen, men ibland ville jag vara liten igen, krypa ihop intill någon vuxen och bara gråta.

”Pappa... jag har tänkt på en sak.”
”Jasså, vadå för sak då?”, sa jag samtidigt som jag vet ihop kläder från hennes garderob och la dem i en flyttkartong. Det stod Lucy's kartong – kläder på den, skrivet med en röd spritpenna. Jag försökte ignorera dockorna som hon inte packat ner, försökte ignorera känslan av att de stirrade på mig.

Lucy var tyst en stund, som för att komma på hur hon skulle formulera sig. ”Du ska ju köra imorgon... eller hur?”
Mina händer stannade upp, och jag kollade på henne. Att jag skulle sitta bakom ratten igen inom ett par timmar var inget jag ville tänka på. ”Ja, det ska jag.”
”Borde... borde du inte öva lite först? Det var ju rätt länge sen du körde.”
Jag hade inte suttit i en bil sedan... det, hände. Inte tänka på det medan Lucy är vaken, var det ja. ”Lucy.” Jag kollade allvarligt på henne, och hon såg nästan rädd ut när hon mötte min blick. ”Jag ska inte köra ihjäl oss. Hedersord.”

Hon nickade långsamt och kollade på en av sina dockor, strök lätt över dens klänning. Jag visste att hon var precis lika rädd som jag, om inte ännu räddare. Jag förstod det.

Jag strök henne lätt över håret och log svagt. ”Allt kommer gå bra, okej?”

Hon kollade på mig och nickade igen, log och verkade lite gladare.

Att sitta i bilen skulle vara början på den nya starten för oss. Vi skulle klara oss, vi skulle bli bättre. Allt skulle bli bra igen – jag vägrade att tro annat.

När Lucy gått och lagt sig sjönk jag ner på golvet utanför hennes dörr och grät. Jag var tyst, för jag fick aldrig visa Lucy hur nere jag var.

Det var jobbigt att tänka att allt snart skulle ta slut, att tänka på allt vi lämnade kvar. Alla minnen, allting. Samtidigt så visste jag att det skulle kännas tusen gånger bättre, bara vi kom härifrån.

Varför skulle allt vara så svårt? Varför var det så svårt att hitta fotfästet igen, hitta någonstans att börja om på mitt i allt kaos?

Det plingade på dörren igen, och med ett stön insåg jag att klockan var fem igen.

Jaha, vad ville personen nudå? Lämna en clown utanför dörren? Hänga en massa spindlar i taket? Jag blev lite irriterad, faktiskt – varför plingade det på dörren igen? Det var inte roligt.

Jag klev upp och sprang så tyst jag kunde mot dörren, låste upp och... nej, ingen där. Vad hade jag förväntat mig? Men se där, ett paket, på golvet. Jag lyfte upp den, gick in i hallen och låste dörren bakom mig, kollade på paketet.

Utan att tänka särskilt mycket tände jag lampan, slet upp pappret och lyfte på locket, och mycket riktigt – en till docka. Den såg mer... manlig ut, eller vad man ska säga. Den hade kostym på sig, och den var mörkhårig, till skillnad från flickdockan.

Frågan var vilken av dem som var mest obehaglig. De båda såg ju normala ut, men de såg så... Deras ögon. Det var ögonen som var läskiga. Som om de var... äkta.

Jag rös till och lade tillbaks locket, lade lådan på den andra lådan och vände mig om för att gå tillbaka till sovrummet, men höll på att få världens hjärtattack istället.

”Lucy! Vad gör du uppe?”
”Jag vaknade av klockan”, sa hon och gnuggade sig lätt i ögonen. ”Vem var det?”
”Jag vet inte. Kom, vi går och sover igen.”

”Vad var i paketet?” Hon kollade upp på mig när jag tog hennes hand, släckte taklampan och gick mot sovrummet. Nu när hon ändå var vaken kunde hon ju få sova hos mig, för jag ville inte lämna henne ensam. Eller, rättare sagt – jag ville inte sova ensam.

”En till docka. Dagiset får den också. Men nu ska vi sova, fråga inte mer.” För jag kan ändå inte svara på dina frågor.

Jag kramade henne och gömde ansiktet mot hennes hår, blundade. Världens finaste unge, vet du om att jag älskar dig mer än något annat?

Jag hoppades att hon visste om det, trots att allt (jag) varit så konstig den senaste tiden.
Allt kommer bli bra, bara vi kommer härifrån. Allt kommer bli bra...

”Böh!”

Jag skrek högt och kunde ge mig fan på att jag flög upp en meter från soffan vid åsynen av dockan som hoppat fram från ingenstans.

Hej jag heter Max Brown och är 25 år, livrädd för dockor. Finns det terapi för sådant?

Lucy skrattade hysteriskt och lade ifrån sig dockan på soffbordet innan hon hoppade upp i soffan och gav mig en stor kram. ”Men pappa, dockor ääär inte läskiga!”

Var jag en bra förälder om jag funderade på att låta min 5-åriga dotter kolla på skräckfilmer för att bevisa att jag hade rätt? Vuxna hade alltid rätt, förstod hon inte det? Och hur kunde hon leka med dockor? De kom seriöst från helvetet. Inte för att jag var religiös överhuvudtaget, men ja. Från helvetet.

”Jo, de är läskiga. När du är äldre kommer du förstå.”

Hon suckade högt och släppte mig, såg extremt sur ut. ”Det är så alla vuxna säger, att man förstår när man är äldre. Jag är faktiskt en stor flicka nu, jag kan förstå mer än vad du tror!”
”Skulle inte förvåna mig alls. Har du hört uttrycket 'vuxna har alltid rätt'?”
Hon suckade igen och hoppade ner från soffan, tog upp dockan och gick ut ur rummet. Jag började skratta, satte mig upp och kollade mot tv:n. Det var någon show på, antingen någon reality-serie eller något tonårsdrama, som vanligt. Jag sträckte mig fram mot fjärrkontrollen och stängde av tv:n, orkade inte fastna framför något program om ingenting igen.

Alla flyttkartonger gjorde mig lite deprimerad, men glad på samma gång. Vi båda behövde en ny start nu, det gick inte att bo kvar. Inte efter...

Nej. Jag hade lovat mig själv att inte tänka på det – åtminstone inte förrän Lucy sov.

Men ändå. Det var svårt.

”Hey, Lucy, vad vill du ha till middag?”
”Pannkakor!”
Alla ungars förslag. Typiskt. Vet de inte hur svårt det är att flippa över dem utan att få pannkakssmet över hela rummet? Jag tänkte i alla fall inte städa mer. Och hur som helst var vi tvungna att handla – kylskåpet var nästan läskigt tomt precis just då.

”Det får bli färdiggjorda, duger det?”
”Jadå!”
Pannkakor som pannkakor – vad var skillnaden, egentligen?

Det var ljust ute, en vanlig extremt fin vårdag i maj. Jag var ensam i lägenheten, satt ute på verandan och lyssnade på musik genom det öppna fönstret. Amanda och Lucy skulle snart vara hemma. Borde de inte vara hemma nu? Jag slängde en blick på klockan och jo, det borde de. Men det var säkert bara något litet krångel på dagiset, inget mer. Jag var inte orolig alls.

Jag var inte orolig fem minuter senare heller.

Efter tio började man ju undra.

Efter en kvart försökte jag ringa Amanda.

Efter tjugo minuter började jag bli orolig på allvar.

Efter en halvtimme ringde mobilen. Amandas nummer. Jag suckade lättat. ”Hej älskling, vart -”
”Är det Max Brown?”
Det var en man som talade, och jag kände inte igen hans röst. Förvirrat kollade jag numret igen, och det var Amandas. ”...ja?”

”Kontaktperson för Amanda Butler?”
”Ehm, ja...”

”Det har skett en olycka. Du borde komma till sjukhuset.”

Jag kunde inte tänka. Inte ett enda ord flög förbi i mitt huvud när jag reste mig upp och gick ut till hallen och slet på mig skorna.

Snälla, låt det inte vara något allvarligt...

Vaken.

Jag vaknade med ett ryck och for upp, försökte andas, försökte lugna ner mig. Varför fortsatte det komma tillbaks till mig, varför kunde jag inte få sova som normala personer?
Det tog en liten stund innan jag insåg att det knackat på dörren, att det var det som antagligen väckt mig. Efter en snabb blick mot klockan undrade jag vem fan som kom och knackade på vid fem på morgonen.

Jag reste mig upp och sträckte på mig när jag gick genom rummet. Jag kollade till Lucy lite snabbt, men hon sov fortfarande.

Egentligen borde jag inte öppna. Människan där ute kunde vara vem som helst, och vad det än var fick det fan vänta – fattade den inte att man normalt sett sov då?
Jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken, så istället för att lyssna på rösten i mitt huvud kollade jag ut genom det lilla titthålet i dörren. Jag såg ingen där ute, men det var ju mörkt. Borde inte lampan i trapphuset ha tänts då, eller hade den gått sönder, eller brukade den inte göra det på natten? Och hur hade någon kommit in genom porten?
Det måste vara någon granne. Det fanns ingen annan förklaring, fast vad den som plingat på nu ville var fortfarande ett mysterium.

Jag låste upp dörren och var beredd på att ge vem det nu var en utskällning, men det var ingen där. Jag tog ett steg ut i trapphuset för att se om någon stod och gömde sig, slog foten i något.

Jag kollade ner innan jag tände lampan i hallen. Det var ett paket som låg där ute, ett rätt stort. Det stod ingenting på den, inget namn, inget kort fanns heller.

Utan att riktigt veta om det var en bra idé tog jag upp det och bar in det i lägenheten, lade den på en flyttkartong och fortsatte kolla på den.

Det kunde vara precis vad som helst. Jag borde inte öppna det, borde lämna det ute i trapphuset och kasta det imorgon.

Jag tänkte inte öppna det, inte än, det kunde vänta till dagen därpå. Eller, det kunde vänta några timmar, rättare sagt. Hur nyfiken jag än var så behövde jag sova, måste orka med dagen därpå.

Tur för mig att drömmar aldrig kom fler än en gång per natt, för mig i alla fall. Annars hade jag nog aldrig fått sova.

Lucy kom och hoppade i min säng vid sjutiden, så jag fick ju verkligen sova länge. Jag gäspade så mycket när jag klivit upp att hon tyckte det var irriterande. Jamen då skulle du väl inte ha väckt mig då, lilla vännen där.

”Pappaaa, vad är det här?” Jag gick ut i hallen och kollade på paketet hon pekade på. Jajuste. Det jag klivit upp mitt i natten för. Varför hade jag tagit med det in?
”Jag har ingen aning, faktiskt. Någon kom och lämnade det mitt i natten.”
”Konstigt.” Hon stod väldigt nära paketet och stirrade på det. ”Vad tror du att det är?”

”Ingen aning – det kan vara vad som helst. I alla fall så måste vi skynda oss lite om du ska komma i tid till dagiset.” Hennes sista dag där, sen slapp hon de ”hemska fröknarna och de dumma ungarna och det kommer bli jätteroligt att komma härifrån”. Fast jag visste ju att hon skulle sakna det sen.

Vi gick dit för jag kunde inte ta bilen, jag kunde inte. Det var totalt omöjligt. Lucy hade klagat till en början, och sedan när hon förstått var hon faktiskt tyst. Man glömmer bort om det är enkelt att vara ett barn eller inte, om allt verkligen var så enkelt som man ville tro. Jag tror inte att det var det, jag tror inte att det var enkelt för någon någonsin i livet.

När jag kom hem stod jag och kollade på det mystiska paketet. Skulle jag öppna det, kasta det? Jag hade ingen aning. Jag var så sjukt nyfiken samtidigt som jag hade en känsla som sa åt mig att bara kasta iväg den, strunta i det.

Jag höll på att slita bort allt papper och kunde se en svart låda under när min mobil ringde. Det var Matthew, och jag kunde inte bara ignorera honom. ”Tja.”
”Är du redo för att börja arbeta igen? Jag har två biljetter till You Me At Six, på fredag. Stor scen, mycket folk.”

”Nej, inte än. Ledsen, men vi flyttar imorgon och jag har en massa saker att lösa... Jag kan inte bara lämna Lucy ensam, vet du.” Det blev sådär tjockt i halsen som det blev innan man började gråta, och jag gick och hämtade vatten i ett försök att svälja ner det.

”Ah, juste... när tror du att du kan komma tillbaka?”
”Jag vet inte”, sa jag och ställde ifrån mig glaset på diskbänken, strök en hand över ansiktet. ”Om någon vecka...?”
”Bra! Det ska bli roligt att se dig igen, Max. Lycka till med allt.”
”Tack desamma.”
Klick.

Jag tog flera djupa andetag innan jag nickade och gick tillbaka till hallen, kollade ner på den svarta lådan. Den hade ett sidenband runt sig, som ett paket. Lite onödigt att ha det innanför pappret, tyckte jag. Jag knöt upp det och tvekade en halv sekund innan jag öppnade locket.

Min reaktion på vad som låg där i var att svära och backa bakåt, slå i väggen.

Det var en docka. Det. Var. En. Fucking. Docka. Den såg inte speciell ut, såg ut som de flesta dockor – porslinsfärgad hy med rosa kinder, stora blåa ögon med långa ögonfransar, ljust hår i prinsesslockar, en söt blå klänning och svarta ballerinaskor – men det var fortfarande en docka.

Jag skrattade till åt min reaktion och lade på locket igen. Det var bara något sjukt skämt, någon kompis som fått portkoden och lämnat den där utanför. I stort sett alla jag kände hade koden, för jag orkade oftast inte springa ut i trapphuset för att släppa in dem.

Ett väldigt sjukt skämt som inte ens var roligt. Vad skulle jag göra med dockan då?
Jag orkade (eller vågade) inte tänka på det just då, så jag gick och småplockade i lägenheten, städade och packade undan det som var kvar. Jag hade lovat att hjälpa till med Lucys rum, men jag vågade inte gå dit. Hjälpa, hade jag sagt, inte städa undan alla hennes grejer. Hon tyckte ju att det var roligt att packa ner saker i lådor, så jag kunde ju lika gärna vänta tills hon kom hem.

Nej, jag gjorde absolut inte allt jag kunde komma på för att glömma dockan som låg i hallen. Kanske borde jag ta med den till dagiset sen, när Lucy skulle hem, höra om de ville ha den. Annars skulle jag bara kasta den.

Det var något med den som skrämde mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Alltså, vad som var läskigare än vanligt. Dockor var ju läskiga överhuvudtaget.

SÅ HEJ jag har valt att lägga upp den här också, så jag kommer skriva på både den här och Bleed it out!
För att göra allt lite mindre förvirrande så skriver jag "Dollfaces: Del x" som rubrik på alla inlägg till den, och i Bleed it out är det ju "Kapitel x: -". Hoppas verkligen att det här ska funka och så - berätta gärna om det inte gör det. Det här är ett experiment för att se hur det går, så alla ni som läser båda novellerna medverkar nu i ett... vaddetnuheter JA JAG HAR GLÖMT BORT DET.
Hoppas ni gillar den :3

Det blåste ute, och regnade gjorde det också, men det kunde tydligen inte hindra Andy från att vilja gå hela vägen hem till honom efter skolan dagen därpå. Jag ville inte gå ut från skolan för första gången på evigheter, men det var bara för att jag inte gillade att det regnade.

Halvvägs hem till honom slutade det lika tvärt som det börjat, och vi båda stod och kollade förvånat upp mot himlen. Han började skaka på huvudet så att vattendropparna flög och jag tjöt till och försökte gå bort från honom.

”Du är som en hund!”
Andy började skratta och lade en arm om mina axlar, drog mig närmre och rufsade till mitt hår, struntade i mina protester.

”Andy?”

Jag hade inte sagt något, och jag kände inte igen rösten som sagt Andys namn. Andy själv stelnade till och kollade varken på mig eller bakåt, där personen stod. Jag vred lätt på huvudet och såg på killen som tydligen kände Andy. Hans hår var mörkt och blött, inte lika svart som Andys, mer åt det bruna håret. Förvåningen lyste ur hans gröna ögon och han såg ut att vara längre än både mig och Andy, vilket gjorde mig kortast av oss. (Det rörde sig bara om några centimeter mellan mig och Andy, men ändå.)

Andy vände sig långsamt om och stirrade på personen. Det var nog första gången jag sett honom mållös. På sätt och vis skrämde det mig, för jag hade ingen aning om vad som hände eller vem killen var eller hur det kände varandra eller något alls.

Jag kollade på Andy, som om jag förväntade mig att han skulle förklara för mig vad det var som hände, för förstod han inte att jag blev orolig?

”...hej?” Killen tog ett steg närmre. Andy sa ingenting, stod lika orörlig som en staty. ”Jag visste inte... att... att du...”

”Att jag flyttade hit?” Äntligen, Andy. ”Det gjorde jag.”
Killen nickade och drog en hand genom håret, kollade hela tiden på Andy. Det var som om jag inte fanns, och jag blev förvånad över att inte gilla det. Jag puffade lätt på Andys arm och väntade mig att han skulle kolla på mig, le och säga att allt var bra, men det gjorde han inte. Dock fick det den okända killen att se mig.

”Sebastian, det här är... Kevin. Kevin... Sebastian.”

Jag kom ihåg när Andy pratat om honom, hur arg han hade varit på Kevin. Jag såg att Kevin såg och insåg att Andy hade pratat om honom.

”Vad... vad gör du här?”, sa Andy och jag var orolig för honom. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur han såg ut just då – förbannad, sårad, chockad, förvånad, liten, rädd, allt på samma gång – och jag var bara så rädd för att något skulle hända honom.

”Min farmor bor här”, sa Kevin och ryckte lätt på axlarna. ”Hon har blivit sjuk, så pappa tyckte jag skulle följa med och muntra upp henne.”

”Mitt i veckan?”

”Ja. Vad gör du här, då?”

Andy bet sig i läppen och jag kände hans arm om mina axlar hålla mig hårdare. ”Vi måste gå nu.” Jag började mumla något om varför då, men han började bara dra med mig bort.

”Jaha, uhm, okej... Hejdå...”
Jag sa inget, för jag visste att Andy inte skulle svara, men jag kollade oroligt på honom. Jag både såg och kände att han skakade, och jag förstod inte varför han reagerade så kraftigt. Det gjorde mig rädd, att han var så rädd. Rädd eller nervös, han skrämde mig i alla fall.

När vi kom hem till honom upptäckte jag att han grät. Andy, som jag aldrig sett gråta förut, grät. Och jag visste inte vad jag skulle göra.

”Fan”, hörde jag honom mumla, vända sig bort från mig. Nej, Andy, gör inte så, låt mig få finnas här, låt mig få hjälpa. Han knöt nävarna och slog dem i väggen, om och om igen.

”Andy...”
”Nej Sebastian snälla säg inget. Gör inget.”

Jag gick fram till Andy och kramade honom hårt, ignorerade hans försök att komma loss. Jag tänkte inte låta honom göra det här, jag tänkte inte låta honom gå.

Det dröjde inte alls lång tid innan han gav upp alla försök till att få mig att låta honom gå, gömma tårarna. Vi bara stod där i hans hall – han grät, jag var tyst, och allt var faktiskt okej.

Efter en stund lugnade Andy ner sig. Gråten avtog och till slut var det helt tyst. Inga snyftningar, ingenting. Vi stod så tysta ett tag till.

”Andy, vad har han gjort mot dig?”, viskade jag och strök honom lätt över håret.

Det fortsatte vara tyst, men inte en tystnad som sa att han inte skulle berätta. Han skulle berätta, han behövde bara lite tid att samla ihop sig, komma på vad han skulle säga. Jag kände det på mig, för jag visste att han visste att han inte kunde göra så mot mig, alltså vara tyst längre.

Han tog ett djupt andetag. ”Lång version eller kort version?”
”Lång.” Jag ville höra honom prata om det, ville veta mer.

”Ehm... kan vi typ, sitta ner? Jag orkar inte stå här.” Han log svagt och torkade sig lätt om kinderna innan han drog med mig till vardagsrummet, satte sig ner i soffan. Jag satte mig intill och kramade hans arm, väntade.

”Vi var tillsammans. Ett tag, typ.” Han kollade osäkert på mig, som för att vänta på min reaktion, men jag nickade bara åt honom att fortsätta. ”Han gick i ettan, alltså... inte ettan ettan, som minimi, utan alltså ettan på gymnasiet. I alla fall, jag gick i åttan. Först fattade jag inte att jag gillade honom och blablabla, och min bästa kompis då, Louise, hon sa åt mig att bara gå och snacka med honom. Så en rast gick jag till honom och struntade i hans kompisar som stod där, började bara snacka med honom. Vi blev kompisar och efter ett tag var vi tillsammans. Typ poff, bara sådär.

”Först var det många som var på mig bara därför, för vi försökte inte ens dölja det. Han fanns där hela tiden och slog till alla som vågade göra eller säga något om mig, och det dröjde inte länge innan jag blev som han. Varför skulle jag behöva gömma mig, dölja vad jag kände för honom? Alla andra fick ju vara hur öppna som helst med vilka de träffade, så varför fick inte jag göra det?
”Alla fattade till slut att det inte var någon idé att retas, för det var ingen som ville att Kevin skulle få veta det, så det blev liksom accepterat. Eller, folk kollade snett på oss när vi var tillsammans, men man lär sig att sluta bry sig om dem.

”Sen... jag trodde jag kunde lita på honom. Så jag berättade lite grejer för honom, och han... han sa fine, visst, allt kommer bli okej, kramade mig. Dagen därpå visste hela jävla skolan allt om mig, och det var därför jag flyttade. Jag varken orkade eller kunde stanna kvar, för alla visste ju. Alla vuxna, och de försökte hjälpa när de flyttade på mig eller något.”
Han blev tyst och jag visste att det inte var mer än så. Jag satt tyst och försökte ta in all information.

Andy hade alltså varit tillsammans med Kevin, killen vi träffade för en stund sen. Så Andy var... bög?
Det kändes så elakt att tänka så, även om det inte var illa menat. Det kändes elakt när man tänkte på alla gånger jag fått höra det skrikas efter mig i korridorerna i skolan. Om det stämde eller inte visste jag inte, för jag hade aldrig varit kär i någon. Det hade bara blivit så, för det var så enkelt att få för sig saker. Ingen lyssnade om man protesterade ändå så.

”Vad... vad var det du berättade för honom?” Även om han berättat det han skulle berätta så fanns det störande saker i hans berättelse, som varför han flyttat. Vad det var som var så stort att Andy blivit tvungen att flytta.

Han kollade på mig och bet sig lätt i läppen. ”Jag kan inte berätta”, viskade han och jag såg tårarna stiga i hans ögon igen. ”Inte igen. Inte efter Kevin. Det är inget personligt mot dig, men... men jag...”
Vad borde jag säga, göra?
”Det finns ingen jag kan berätta för”, mumlade jag tyst. ”Det finns ingen som skulle tro mig eller ens lyssna. Jag lovar, jag ska inte ens försöka berätta för någon.”
Jag vet inte, det bara kändes som om han borde prata om det. Om han skulle säga nej en gång till skulle jag släppa det, för jag kunde inte tvinga honom till att göra något han inte ville.

Han kollade länge på mig innan han nickade långsamt, och började prata igen.

För mig var det som att åka berg- och dalbana. Jag åkte upp, åkte ner, och jag var så jävla rädd.

Andy. Hade jag kunnat hade jag funnits där och hjälpt dig. Du vet att jag skulle ha gjort det.

”Du kan inte säga åt mig att sluta bara sådär! Det går inte, fattar du inte det?”
Hur det kom sig att jag och Andy stod upp och skrek åt varandra var ett mysterium för mig, kanske var det så för honom med. Jag vet bara att vi satt och kollade på film, och han hade nämnt något om rakbladen. Jag hade svarat, diskussionen hade fortsatt, och där var vi nu.

Jag vet inte vad som var värst – att jag stod och skrek åt den enda människan jag orkade stå ut med, den enda människan som stod ut med mig, eller att Andy såg rädd och arg ut på samma gång.

”Det sa jag inte heller, jag sa -”
”Du sa att jag skulle sluta. Jag kan inte, det går inte.”
”Du kan om du vill, Sebastian, och både du och jag vet om det. Det går, det kanske är svårt, men det går.”
”Vadå, har du gjort det eller? Använder du rakbladen och blodet som medicin? Det kan döda mig, Andy. Jag kan dö.”
”Ja om du fortsätter!”
”Svara på frågan – har du gjort det?”
”Nej, men -”
”Dåså. Då kan du vara tyst nu, för du vet inte hur det är.”
”Men jag kan sätta mig in i situationen, och jag försöker hjälpa dig. Jag vill inte att du gör dig illa mer, det... jag kan inte sluta tänka på det. Medan jag var borta försökte jag tänka på annat, men – NEJ avbryt mig inte! - jag var bara orolig över vad du gjorde.”

Jag lade armarna i kors på bröstet och kollade bort. Det gjorde ont att se honom sådär orolig och arg och rädd och ledsen och jag orkade inte. Jag ville gå och straffa mig själv, men jag kunde inte.

”Jag vill hjälpa dig, Sebastian.” Hans röst var mycket mjukare nu. ”Förstår du inte det?”
Och jag hatade att tårarna vällde upp i mina ögon. ”Andy jag kan inte”, gnällde jag och kollade på honom, struntade i att jag grät. ”Jag kan inte.”
Han gick fram till mig och satte händerna på mina axlar, kollade allvarligt på mig. ”Jo. Du kan visst. Lita på mig.”
Senaste gången han sagt så hade jag gjort det, och visst hade jag kunnat äta, men jag hade ju också spytt upp det.

Jag skakade på huvudet och blundade hårt. ”Jag kan inte.”
”Jo, du kan. Jag vet att du kan klara det.”
”Men om jag inte är så jäkla stark då? Jag är inte som du.”
”...tycker du jag är stark?”
”Jag är inte som du.”

”Sebastian. Jag är inte särskilt stark. Du ska vara glad att du inte är som jag, och -”
Jag orkade inte mer. Jag backade undan från honom, mot hallen.

”Snälla gå inte. Lämna mig inte här.”
”Jag... jag måste hem.”
”Sebastian, snälla. Kan du i alla fall lova att du inte gör dig illa?”
Jag svarade inte mer än att stänga dörren efter mig.

När jag kommit hem hatade jag mig själv mer än någonsin. Varför hade jag gått? Varför hade jag lämnat Andy sådär? Jag visste ju att han inte gillade att vara ensam.

Varför kunde jag inte bara vara normal och ta emot hans hjälp? Om han tyckte att den behövdes så behövdes den väl – han var väl mycket bättre än mig på att se sånt. Man var ofta ganska blind när det kom till en själv och ens egna problem.

Jag såg inte det här... beroendet, som ett problem. Jag såg det mer som ett sätt att fly, att få komma undan, slippa tänka, slippa oroa sig. Jag visste att det säkert inte var bra, att jag borde sluta, men jag var ju så förbannat svag. Förstod Andy inte det? Jag hade gjort såhär i två år, det var inget jag tänkte eller ville sluta med.

Skulle jag någonsin kunna göra det, för Andys skull?
Jag satt och grubblade hela dagen och kom inte fram till något vettigt svar. Rakbladen låg brevid mig på golvet och väntade, men helt plötsligt slog hjärtat inte lika fort och hårt som det brukade när jag såg dem. Nej, jag var nästan äcklad av att se dem. Jag ville inte att de skulle vara anledningen till att jag bråkat med Andy. Det kändes värre att göra det då, med hans ord snurrande i mitt huvud.

Jag gick hem till honom utan att ens kolla hur mycket klockan var, visste att han skulle vara vaken i alla fall. Han öppnade dörren och såg så trött och ledsen ut, och innan han hann säga hej eller undra varför jag var där, hade jag klivit in och gett honom en stor kram.

Det kändes bara som om vi båda behövde det.

Vi bestämde oss för att inte prata mer om det just då, även om vi båda visste att det inte var över än. Det skulle inte vara över förrän jag lagt av, förrän Andy inte hade något att oroa sig för.

Egentligen förstod jag inte varför han var så orolig – jag hade ju kontroll över det, gjorde nästan aldrig för mycket, jag skadades inte särskilt allvarligt. Så varför var han så orolig?

Självklart började vi prata om det igen.

”Men alltså, jag fattar inte. Varför är det så beroendeframkallande? Varför kan du inte sluta?”

Jag tänkte efter innan jag svarade. ”För mig är det som ett sätt att fly från verkligheten. Alla tankar bara försvinner, alla känslor försvinner tillsammans med blodet. Det visar även att jag lever, för ibland är det svårt att komma ihåg.”
”Du lever, Sebastian. Annars skulle du inte sitta brevid mig.”

Jag var så glad över att vi kunde prata om det utan att skrika. Det var trevligare, för Andy såg inte så förtvivlad ut då. Han såg mer nyfiken ut, nyfiken och trött. Hur mycket var klockan? Borde vi sova?

”Jag vet, men det är så lätt att glömma. Och om jag inte har rakbladen, vad har jag då?”
”Du har mig, Sebastian. Du har mig.”

Det var den första dagen på väldigt länge som jag inte tagit fram något rakblad alls.