Give me blood meow

Jag vet inte varför jag berättar det här. Kanske för att jag är trött på att vara tyst. Ni är väl förvånade för att jag sa att jag skulle berätta? Jag såg det ju i dina ögon, alldeles nyss.

I alla fall, jag vet inte varför jag gör ett nytt försök. Förväntar jag mig att ni ska tro på sanningen nu, sluta upp med att kalla mig för lögnare och rymling? Jag vet inte vad jag förväntar mig. Människor är roliga på det sättet, att man aldrig vet vad som rör sig i deras huvuden. Man vet aldrig vad de kan hitta på.

Är ni redo för sanningen nu? Om inte kan jag gå, men jag kommer tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka.

Det här är vad som hände när jag försvann sådär spårlöst. Är det därför ni är så arga på mig – för att jag fick er att framstå som dåliga? Shit, ta det lugnt nu, jag undrade ju bara.

Det här är sanningen. Allt har hänt på riktigt.

Vad som hade väckt mig, det visste jag inte riktigt. Jag vaknade bara till, blinkade några gånger.

Madrassen var så sjukt skön...

...men den var inte min. Det doftade annorlunda.

Jag satte mig upp med ett ryck som fick det att susa och snurra i huvudet. Jag bet mig själv i tungan för att inte stöna, och jag satt helt stilla och blundade hårt, försökte få yrseln att sluta.

Vad hade hänt, vart var jag? Jag mindes inte ett skit av gårkvällen, förutom... Andy... Andy hade något med det hela att göra, men sängen luktade inte som honom heller.

Någon blondin, skratt... men efter det? Och vem fan var blondinen?

Jag drog en hand uppför nacken och upp i håret, men något stoppade mig. Det gjorde ont. Jag drog handen över halsen igen, och allt svartnade nästan framför mig, och jag kände paniken stiga.

Helvetehelvetehelvete, vad hade hänt, vad hade jag gjort?

Men, när jag rörde vid halsen och försökte känna, det kändes som om jag ramlat, elller...

Och minnena kom tillbaka med full kraft.

Festen igår. Vadet. Pam. Hon ville att jag skulle följa med hem till henne. Kyssarna. Sovrummet, och...

Hon bet mig. Hon bet mig faktiskt! Det var inte som när mina småsystrar bet mig, eller den där sjuka tjejen jag hade ett tag, för Pam... hon sög i sig mitt blod.

En enda tanke fanns i mitt huvud - att ta mig därifrån. Den där tjejen kunde vara störd eller något, inte fan visste jag, men vad det än var så kunde jag inte stanna.

Jag lyckades resa mig upp och gick mot dörren, öppnade den, och hon satt precis utanför, på en stol. Pam. Jag bara stirrade på henne, kunde liksom inte riktigt röra mig.

"God morgon", sa hon med ett leende. "Eller snarare god kväll, sömntuta. Solen gick nyss ner."

Jag stod bara och stirrade på henne.

"Är du hungrig?"

Var jag det?

"...törstig då?"

Helvete, jag kunde inte prata.

Pam reste sig upp från stolen och kollade nyfiket på mig. "Jag tror att du borde äta."

Vad fan var hon?
Hon suckade. "Om du inte går till köket så kan jag tvinga dig."

Jag tog ett försiktigt steg framåt, som för att se vad som skulle hända. Hon log bara uppmuntrande och tog några steg åt sidan för att inte stå ivägen. Trots att det kändes obehagligt att inte kunna se henne så gick jag ändå.

I köket stod vi mest och såg på varandra. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont, för ja, jag var rädd. Vem var hon? Vad var hon?

"Jag förstår inte", sa jag efter en stund. "Vad är du?"
Det blev tyst. Pam gick fram till mig och fick mig att sätta mig ner på en stol och lutade sig sedan fram så att hennes ansikte bara var några centimeter från mitt. "Vad tror du?"
"Jag... jag vet allvarligt talat inte."

"Är du rädd för mig?"
Jag nickade.

"Var inte det, Oliver." Hon gav mig en lätt puss på munnen och backade sedan.

"Du svarade inte på min fråga."

"Du vet egentligen svaret."
Jo, jag visste. Ordet fastnade i halsen och ville inte komma ut. Jag satt och svalde hårt och till slut sa jag det, och ordet skar genom tystnaden.

"Vampyr."