Give me blood meow

Jag vaknade med ett ryck, for upp och ramlade ur sängen, skrek högt.

Nej, jag gjorde mig inte illa, inte alls. Faktum är att jag mådde bra, att det inte var något fel på mig.

Skulle man kunna tro, om det inte varit för mardrömmarna. Mardrömmarna jag fått efter den där händelsen...

Dörren till mitt rum öppnades, och jag var så rädd, ville inte dö, VILLE INTE VARA DÄR IGEN, ville inte bli jagad, men det var bara mamma. Min mamma, som sjönk ner brevid mig på golvet och höll om mig, och det kändes inte alls konstigt fastän jag var sjutton år, snart skulle fylla arton.

Det kändes bara tryggt, som om hon jagade bort demonerna som höll mig fast, som ströp mig, som inte lät mig vara. Jag ville så gärna bara glömma, skulle ge vad som helst för att få glömma.

”Ssch, allt är bra nu”, mumlade mamma och strök mig över håret, struntade i att jag grät. Det gjorde så ont, gjorde så ont överallt. Varför gjorde det ont?
För att jag ramlat. Bilden av mina uppskrapade händer, ljudet av någon som ropade och skrattade och steg bakom mig. Känslan att vara jagad.

Jag grät ännu mer.

”Kommer du ihåg vad George sa, att du borde börja prata om det varje gång det händer?”
”Ja, jo...”
”Ska vi börja i natt?”
Det kanske var lika bra. Jag ville famla efter hoppet att allt mirakulöst nog skulle lösa sig, att mardrömmarna försvann om jag upprepade historien högt för någon tillräckligt många gånger, även om alla i Sheffield redan visste om vad som hade hänt.

Och jag började berätta.

”Hey, Oliver!”
Jag snurrade runt på stället, såg Terry göra det brevid mig. Det bara blev så, man vände sig automatiskt om när något ropades.

Det var Jermaine, en klasskompis till oss. Han var väl min kompis mer än Terrys, tyckte väl att Terry var lite mesig och konstig som gick i kyrkan och så, men han höll i alla fall tyst när jag var där, för jag slog gärna ner folk för Terrys skull. After all – vi var ju bästa kompisar, hur töntigt det än lät. ”Läget?”, sa han och stannade en liten bit ifrån oss, stoppade händerna i jeansfickorna.

”Det är väl okej, själv?”
”Bra. Alltså, jag och John och Rebecca tänkte campa i helgen – vill du hänga på?”
”Campa vart?”

”Jamen skogen. Du vet, en massa träd och sånt.”
”Jag VET vad en skog är, thank you. Helt efter är jag faktiskt inte.”

Jermaine flinade bara. ”Åh, Terry, häng på du med. Ju fler desto roligare.”
Terry nickade och log. ”Visst.”

”Men bra, då säger vi då! Fredag, klockan fem. Vi har tält och grejer. Kom inte sent!”
”Nejdå.” Vi vinkade iväg honom och fortsatte gå. Det kändes bra att Terry skulle med, för att vara helt ärlig så gillade jag inte John och Rebecca så mycket, fast jag gillade Jermaine. Han hade i alla fall ett sinne för humor.

Fast, Terry, han skulle ju i stort sett bara ha mig då. Skulle han våga överge mig?

”Terry?”
”Mm?”
”Du tänker inte bara lämna mig med dem va?”
”Självklart inte! Varför skulle jag göra det?”
”Jag vet inte, ni verkar bara inte prata så mycket och så... jag vill inte vara själv med dem.”
Terry log och jag log också. ”Det kommer bli roligt, okej? Vi och dom. De är ju faktiskt rätt schyssta.”
Jag nickade. Det var ju sant, och de hade aldrig mobbat Terry. De tyckte bara han var konstig.

Men, de tyckte jag var konstig också, så det var lugnt. Det var livet, helt enkelt – alla kan inte tycka att man är normal.

Jag och Terry möttes en halvtimme innan på fredagen och gick tillsammans genom den lilla staden Penistone, Sheffield. Vi skrattade och pratade och jag tänkte inte på hur helgen skulle bli, för jag visste att bara Terry var där skulle allt bli bra, att det skulle bli helt sjukt awesome.

Precis innan skogens början fanns en stor äng, och när vi korsat den fick vi syn på Jermaine och Rebecca. Hon drog en hand genom sitt hår – som blivit sjukt mycket längre sedan senaste gången jag såg henne; fuskhår, hårförlängning, vad fan det nu hette, kanske? - och log när hon fick syn på oss. ”Oliveeer!”, sa hon och chockade mig genom att krama mig. Jag kramade henne tafatt tillbaks och log osäkert.

”Hej, Rebecca.”
Även Terry fick en kram, och han var minst lika chockad som jag var. ”Ehm, vart är John?”, sa Terry och trampade lite osäkert där han stod.

”Fotbollsträning. Han kommer lite senare.”
Vi började gå in mot skogen, och ju längre in vi kom, desto svagare blev ljuden från vägen, och tillslut hördes bara fåglarna.

”Men hur ska han hitta oss då?”
”Amen alltså vi har redan typ satt upp tältet och allt. Vi gjorde det igår. Oroa dig inte, han kommer hitta oss.”

Det var mycket prat och skratt när vi gick genom skogen – Terry skrämde skiten ur mig minst fyratusenfemmiljarder gånger, och fick Jermaine att skratta tills han grät åtminstone hälften av de gångerna – tills vi kom fram till tältet. Jag påstod att jag var hungrig bara för att jag hittade marsmallows, och det var ju ingen som kunde säga nej till det. Inte ens Rebecca, som – efter vad jag hört – höll på med läskiga grejer mot sig själv och knappt åt något alls. (Ja, det gick ju att se också. Som jag sagt till Jermaine – jag var inte helt efter.)

Just där och då var allt bra, allt var perfekt, och jag visste inte att allt det skulle krossas lika lätt som man kan krossa en glasruta.

John kom en dryg timme senare, och det var något konstigt med honom. Det kanske bara var jag som såg det – ingen frågade hur det var med honom och jag vågade inte – men det var något annorlunda, något som skrämde mig lite. Jag kunde inte för allt i världen komma på vad det var som ändrats så.

Det blev mörkt och jag och Terry satt ensamma vid elden. De andra hade gått iväg, gud vette fan vart, och hade lämnat mig och Terry på vakt.

”Alltså du, jag måste verkligen pissa. Klarar du dig?”
”Jadå.” Terry log mot mig.

”Bra.” Jag flinade tillbaks och gick iväg en bit från lägret för att få mina business gjorda. Det där kändes töntigt att tänka. Allvarligt, vem fan sa så?
Jag, tydligen.

Medan jag stod där gömd bakom några träd såg jag hur Jermaine, John och Rebecca kom tillbaka, och alla tre bar på någonting, något avlångt. Jag stod för långt bort för att kunna säga vad det var, men det skrämde skiten ur mig. (Inte bokstavligt talat, alltså.)

Vart var Terry? När hade han försvunnit från elden? Jag såg en skugga i tältet och det var antagligen han. Gruppen på tre människor gick mot tältet, och jag kände för att skrika. Nej, jag förstod inte varför de skrämde mig så mycket, för jag såg ju vilka de var. Det var bara något med hur de rörde sig, deras ansiktsuttryck.

Jag drog sakta upp gylfen och smög närmre, gömde mig bakom ett träd. Varför jag gömde mig visste jag inte, men det kändes som om jag inte bara kunde gå fram.

Allt därefter hände så snabbt, och för att vara ärlig så kollade jag bort också. Jag var rädd, rädd som fan, förstod inte.

Skriken, rösterna, ljudet av något hårt som träffade mjukt. ”Ska du inte springa lite då, springa bort?” Skratt, gråt, fan jag önskade att jag hade gjort något. Springande steg, bort från mig, och så tystnad. Bara tystnad. Inget mer.

Jag skakade, höll hårt i trädet för att inte falla, för huvudet snurrade runt runt så mycket att jag trodde jag skulle ramla. Åh Terry, vad har hänt, vart är du, kan du inte komma ut från skogen, skratta, le, säga ja det var ett bra skämt det! Snälla?

Ingen kom. Jag var ensam. Tänk om jag drömde. Ja, det måste vara en dröm. Jag skulle vakna upp närsomhelst och Terry skulle finnas där och fråga varför jag var så blek. Ja. Precis.

När skulle jag vakna då? Varför vaknade jag inte?

Ljudet av någon, några, något, som gick genom skogen. ”Vart fan är Oliver då?” John's röst. Skulle de hitta mig? Vad skulle de göra med mig? Jag kunde inte andas, ville bara vakna. VAKNA NU OLIVER!!!

”Han måste vara i närheten. Rebecca, har du sagt...?”
”Nej, jag sa inget. Jag vet inte varför han inte är här.”
Även om det var en dröm eller inte så ville jag inte dö. Det var känslan jag fick, att det var vad som skulle hända om jag stannade. Jag backade så tyst jag kunde från trädet, längre in i skogen, samtidigt som jag hörde Jermaine säga ”Vi måste hitta honom innan det är försent. Han kanske såg något.”

Och så klev jag självklart på en gren som lät oerhört högt och föll baklänges. Ja helvete, jag var så smart.

”Där borta!”
Det var som om alla tankar bara försvann ur mitt huvud, sådär som man önskade att de kunde göra när man skulle göra något awkward, så man slapp tänka på det. Nu var det inte awkward, det var inte den där halvt panikartade känslan innan man hoppade runt i stan och skreksjöng på urusla låtar på grund av ett vad, eller när man skulle berätta för någon jättehet tjej att hon var just det – het.

Det här var allvar, och jag kunde antagligen dö. En dröm var det inte, jag visste det, jag skulle ha vaknat när jag ramlade. Det betydde att jag levde i en mardrömsscen, och jag skulle inte bara vakna upp och tänka att det bara var en dröm.

Om jag dog nu skulle jag vara död på riktigt.

Jag kom upp på fötter och började springa utan att riktigt veta vart jag var påväg. Bort från dem, måste tillbaks, måste hämta någon. Bara jag kom ut från skogen...

Små röster i mitt huvud försökte ta över, försökte säga att det var kört, att jag lika gärna kunde stanna och låta dem göra vad fan de nu ville med mig, vad jag än gjort. Jag vägrade tänka på dem, vägrade tro att de hade rätt.

Jag var inte körd. Jag kunde inte vara körd. Det var inte över än.

Någon måste ju berätta vad som hänt Terry. Han kunde ju ligga där i evigheter annars.

Hade det varit ljusare hade det varit enklare att inte snubbla så mycket, inte halvt krocka in i träd och stora stenar. Men nu var det så mörkt, jag såg knappt något alls, inte mer än någon decimeter framför mig och inte mer än det ficklamporna längre bak kunde lysa upp.

Paniken när jag föll. Fanfanfan mitt ben. Helvete. Jag rörde hastigt vid benet och det sved, det var blött, fan nej snälla. Jag fick bort det ur mitt huvud, kunde ju inte bara sitta där. Ropen, stegen, de kom närmre. Satt jag ner var jag så gott som död, det var allt jag tillät mig själv att tänka.

Det borde göra en paralyserad. Det fick mig att tvinga mig upp på fötter och fortsätta.

Bara en liten bit till. Jag kunde inte vara så långt borta, såvida jag inte sprungit åt andra hållet. NEJ OLIVER INTE TÄNKA SÅ.

När jag ens kom på tanken att tänka på att ge upp såg jag Terry framför mig. Om det varit ombytta roller, om det var jag som dött och han som sprungit genom skogen, hade han gett upp eller fortsatt trots att han knappt kunde andas, att allt snurrade i hans huvud, att det gjorde ont överallt?

Nej. Han hade inte stannat. Jag bara visste det.

”Oliver! Du kan inte springa för alltid!” Skratten, skratten, skratt. Haha vad roligt.

Om jag bara kom tillräckligt långt bort från ficklamporna... om jag bara hade en chans att gömma mig... Det kunde lika gärna vara att råka göra så man dog också, men de hade ju rätt – jag skulle inte kunna springa för alltid.

Men om jag visste vart jag var och lyckades komma tillbaka till staden skulle det bli bra. De skulle inte kunna göra något, för jag skulle kunna skrika, eller vad som helst. Någon kunde se.

Och rätt som det var försvann alla träd. Kunde jag ha sån tur?

Nej, bara nästan. Jag var ju ute från skogen, men om det varit en klocka hade jag stått på fyra, och staden stod på tolv. Om man tänkte i tid istället så var jag ungefär femton minuter bort, tio om man sprang så fort man kunde. Jag kunde klara det på tio om jag inte var så trött...

Det var bara att tvinga sig till det. Jag hade vilat för länge – de var också påväg ut nu. Jag började springa så fort jag kunde, försökte tvinga mig att öka takten ännu mer. Ju mindre tid det tog att komma fram skulle jag slippa det här, bli fri.

Jag kände något mot min axel, som om någon försökte ta tag i mig. Jag bet tillbaka skriket och tvingade fötterna att röra sig ännu snabbare, visste att jag inte skulle kunna springa särskilt länge till. Det bultade i benet och jag kände mig blek och svag.

Ängen. Om jag bara kom dit skulle det inte vara så långt kvar, jag kunde och skulle klara det.

Över den. Följde de fortfarande efter eller insåg de att vi var för nära?

Gatorna. Åh, härliga gator. Jag visste att de inte skulle göra något, om de nu följde efter. Snyftningarna kom, dels för att jag var så trött, dels för att jag var så rädd, och jag föll ihop, skrapade upp handflatorna mot asfalten, men det var bättre än att fortsätta springa.

”Nu har vi dig!” Jag skrek och backade undan så mycket jag kunde, försökte komma upp på fötter igen. Mitt ben hade gett upp. ”Vi misstänkte att du trodde att det skulle vara över nu, och hade vi rätt eller hade vi rätt?” John flinade och pekade på mig med något som såg ut som en lie.

”Varför? Varför Terry, varför jag, varför -” Det kändes bara som om jag behövde veta innan jag dog. Det var vad jag antog skulle hända, att jag dog.

”Aw, så gulligt. Är du rädd, Oliver? Är du rädd för att dö?”

De gick närmre, och jag lyckades sparka till John på smalbenet vilket fick honom att skrika till.

”Vilka är där ute? Vad gör ni!?”
”Kom, vi sticker!”

Jag satt lutat mot en vägg och kunde inte förstå vad ljusskenet som verkade komma från någonstans uppifrån hade där att göra.

”Hörru, mår du bra?”
Var det till mig? Vad skulle jag svara? Jag lutade huvudet mot väggen och koncentrerade mig på att andas.

Jag hann inte svara förrän allt bara blev svart.

Jag var tillbaks i mitt sovrum. Mamma satt fortfarande brevid mig, höll om mig. Tårarna hade tagit slut för länge sedan. Jag hade inte ens kunnat gråta när jag pratade om Terry.

Efter en snabb blick mot fönstret insåg jag att det blivit ljusare ute. Hur länge hade jag pratat?

”Känns det något bättre?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Vi får väl se senare.”
Sanningen var att jag inte var okej, och jag visste att jag inte skulle vara det på ett långt tag. Jag skulle fortsätta vara rädd för att Terry hatade mig för att jag inte gjorde något, att han skulle hemsöka mig.

Jag visste ju egentligen att Terry var för snäll för det, att han antagligen förstod och förlät mig för det, men jag kände mig fortfarande hemsk, och det hade gått flera månader nu.

Förlåt Terry. Förlåt, förlåt för allt. Förlåt tusen gånger.

Det gör inget, Oliver. Allt kommer bli bra, jag är inte arg. Jag älskar dig mest av allt, världens bästa kompis. Glöm mig bara inte, snälla?

Aldrig.

Jag somnade där jag satt på golvet, visste att jag var trygg och att ingen skulle jaga mig, och Terry hade förlåtit mig.

Jag log för första gången sedan han dog.