Give me blood meow

---

Jag hade det bra. Jag hade aldrig gjort någon illa, aldrig gjort någon något faktiskt.

Ja, jag var troende troende, för att jag hoppades på att det fanns något mer, något som skulle rädda hela världen eller något. Att Gud uppe i himlen, mannen som bestämde över oss alla, skulle se vad som faktiskt pågick i världen och sätta stopp för det, vad som helst. Ett mirakel. Jag vet ärligt talat inte varför jag var troende, kanske var det för att mina föräldrar var det och jag bara hängde på, eller något.

Att jag var kristen betydde inte att jag automatiskt inte svor, hade något emot homosexuella och tyckte att de sju dödssynderna lät vettiga eller något de andra fördomarna mot kristna. Nej, jag var en normal pojke som gick i kyrkan. Jag drack inte, jag rökte inte, och det var väl den stora skillnaden mellan mig och alla andra. Och det var för övrigt ett eget val, inte av religiösa skäl. Jag ville bara inte.

Frågan är väl då varför det var just jag som var tvungen att dö.

 

Det skulle bli bra i helgen. Camping i skogen bara några kilometer ut från Penistone, Sheffield. Bara jag, Rebecca, John och Jermaine. Det var länge sedan vi gjort något alla tillsammans – senaste tiden hade det varit jag och Rebecca, i stort sett – det var något konstigt med Jermaine, som om något hade hänt, och han hade dragit John med sig.

Nåja. Allt hade väl blivit bättre, eftersom det var han som kommit med camping-idéen, enligt var Rebecca sagt i alla fall.

Jag litade mest på henne i hela världen, konstigt nog. Eller, konstigt och konstigt, det var väl inte så konstigt med tanke på att hon hjälpt mig genom en hel massa saker som hänt under åren som gått. Hon hade alltid varit den där stöttande axeln som aldrig lät mig falla, aldrig falla för långt i alla fall. Föll gjorde alla, men hon gjorde sitt bästa för att få upp mig igen.

Kanske var det därför mitt hjärta slog extra snabbare för henne och att jag rodnade inför henne nuförtiden. Kanske var jag kär i henne, inte visste jag. Något var det ju i alla fall.

Jag kollade igenom all packning en sista gång innan jag lämnade huset.

De hade sagt vart vi skulle mötas (vid en liten restaurang i utkanten av staden), och där träffades vi. Jag hade ärligt talat varit lite rädd för att möta Jermaine och John igen, eftersom det var så lång tid sen senast, men det gick faktiskt riktigt bra. De log och skrattade och pratade och var precis som de varit innan. Det fick mig att långsamt slappna av, delta mer i diskussionerna och le.

Jag kom inte ihåg hur vi kom dit eller hur vi fick upp tältet, kommer inte ihåg något alls från det. Inte heller hur länge vi satt och pratade innan det blev mörkt, hur John då lyckades få upp en liten eld.

Ett knakande ljud från skuggorna fick oss alla att hoppa till. ”Tänk om det är en björn”, sa Rebecca och kröp närmre mig.

Nej, jag hade verkligen inget att klaga på just då. ”Jag tror inte det finns björnar här”, sa jag och lade en arm lätt om hennes axlar. Jermaine verkade inte så glad över det, men jag brydde mig inte. Det var ju inget mellan oss, vi var kompisar. Inget mer.

”Tror? Tror hjälper inte, Terry. Tror gör man i kyrkan.”
”Säger man inte att ber gör man i kyrkan?”, lade sig John i. Jermaine kollade ut från det lilla lägret – antingen var han väl rädd eller något.

”Jag vet inte”, sa jag och ryckte lätt på axlarna.

”Jag går och kollar vad det var som lät”, sa Jermaine och reste sig upp. ”Någon som hänger med?”
”Jag!” John reste sig också upp, och de tog en ficklampa och försvann.

Rebecca kollade upp på mig med ett leende. ”Då är det bara du och jag kvar då. Du får skydda mig om något vilt rovdjur kommer för att döda oss, okej?”
”Visst”, skrattade jag, ”det kan jag väl göra.”
”Bra.” Hon lutade huvudet mot min axel. Det var tyst ett tag. ”Terry... vad tror du händer när man dör?”
Frågan förvånade mig. ”Jag vet inte, ärligt talat.”
”Men du tror ju på Gud och så, tror du man kommer till Himlen eller så?”
”...jag vet inte...”
”Vad vet du då?”
”Att... nä, jag har ingen aning. Jag tror jag tror på Himlen i alla fall.”
”Hur tror du det känns att dö?”

”Det... det beror väl på hur man dör, eller något...”

”Tror du på spöken och sånt? Tror du det var ett spöke som lät för ett tag sen?”
Vart var Jermaine och John? Jag ville inte fortsätta prata om det, men jag kom inte på något bra sätt att byta samtalsämne på, för hon lät... orolig? Var hon rädd för att dö?
”Rebecca, vi kommer inte dö i natt, om det är därför du frågar allt det här. Det kanske bara var ett rådjur eller något, och de är ju inte farliga.”
”Nej jag vet, jag är bara nyfiken. Jag -”
”REBECCA! Kan du kolla i min ryggsäck efter batterier?! Ficklampan slocknade!”
Rebecca reste sig upp och letade igenom John's ryggsäck, hittade batterierna och tog min hand. ”Kom. Du skulle ju skydda mig, eller hur?”
”Ja”, sa jag och reste mig upp, följde efter henne in i mörkret. Vi snubblade lite på varandras fötter och fnissade, och hon höll min hand så hårt.

Och så försvann hon, bara sådär. ”Rebecca?”, sa jag och famlade osäkert med händerna i luften, försökte hitta henne. Hade hon ramlat? ”Rebecca, vart är du? Det här är inte roligt.”
En lampa eller något tändes och jag blev halvt förblindad, snubblade bakåt flera steg. Något tog tag i mig och något trycktes ner över mitt huvud. Allt blev mörkt igen, och jag kunde inte andas. Jag försökte hitta vad det nu var som satt runt mitt huvud, började få panik.

...plast? En plastpåse?

Jag snubblade till och föll till marken. Den lilla luft jag hade kvar i mina lungor for ut av smällen, och paniken bara växte och växte. Vad var det som hände?

Det gjorde ont, så inihelvete jävla ont, och jag visste fortfarande inte vad det var som hände. Det gick inte att skrika heller, för det fanns ingen luft att skrika med. Det kändes som om någon högg i mig, det gjorde så ont överallt.

Eftersom jag varken kunde skrika eller se något alls tyckte jag att det var ett under när det bara slutade. Vad var det, vilka var det som gick runt, vem var det som skrattade? Jag kunde inte höra heller.

Exakt hur jag lyckades komma upp på fötter hade jag inte en susning om, allt jag visste var att vad som än hände var jag tvungen att ta mig därifrån, trots att det gjorde så ont i benen att allt verkade blixtra till i mörkret. Jag tog mig en bit, men det gjorde så ont, känslan av att inte kunna andas, jag kunde inte se något och inte heller få bort påsen, så det var väl inget förvånande med att jag föll ganska snabbt igen. Jag fortsatte försöka ta mig upp, eller i alla fall försöka ta mig fram på något sätt. Det snurrade i mitt huvud och jag försökte att inte andas alls, spara den lilla luft som fanns. Inte få panik.

Det är inte så enkelt att göra som man säger. Jag kunde inte lugna mig, fortsatte försöken till att andas som bara slutade med mer panik.

Om jag bara hade kunnat se, om...

Något träffade min mage, och det kändes inte som om någon högg längre, mer som en spark, och där blixtrade det till framför mina ögon.

Och det bara fortsatte. Hugg och slag och skratt och prat och jag förstod ingenting. Ungefär samtidigt som allt bara försvann kom något mot min nacke, och jag behövde inte ens tänka det för att veta att jag var så gott som död.

Det lilla jag visste innan allt försvann var att jag visste exakt vilka det var, att det inte fanns någon annan förklaring. Var det därför Rebecca frågade mig vad jag trodde om döden, för att hon visste vad som skulle hända? Var det hela planerat från första början? Vad hade jag gjort för något mot någon av dem?

Det skulle jag aldrig få reda på. Jag skulle bara gå vidare, utan att veta varför jag blivit tvingad till det.

Jag var där men samtidigt inte. Jag var någon annanstans, någonstans där ingen kunde göra mig illa.

Jag var inte rädd längre, för det fanns inget att vara rädd för.

 

 

 

(Alternativt slut – epilog)

 

En man gick över ängen. En promenad i skogen var väl aldrig fel, särskilt inte när solen sken så fint. Allt var vackert och det kändes verkligen som om våren äntligen kommit. Visst, det var mars och för tidigt för att hoppas, men det hade varit ovanligt varmt hela månaden. Aldrig hade han varit med om att det var så varmt så tidigt på året förut – och då hade han ändå levt hela 43 år.

Han visslade för sig själv, stoppade händerna i västfickorna. Att kunna gå runt i skjorta och väst var vår för honom, det var helt underbart.

När han kommit fram till skogen valde han att inte följa stigen som fanns där, den som var upptrampad av djur eller av människor från långt tillbaka i tiden, valde att bara ströva omkring. Han kunde skogen lika väl som sin egen bakficka, så han var inte rädd för att tappa bort sig. Och hans lokalsinne var förövrigt alldeles utomordentligt bra, och -

Det var något som låg lite längre fram. Först trodde han bara att det var skräp eller något – jäkla ungdomar som rände runt och förstörde naturen – men när han kom närmre såg han att vad det än var hade det ben.

”Hallå?”, sa han, trodde att det kanske var någon som bara somnat eller varit berusad och tappat bort sig. Kanske behövde personen hjälp, om det nu var en person.

Ja, det var en person. Han stod bara några meter bort.

”Hur är det f...”, sa han innan rösten svek honom.

Vem det än var som låg där rörde den sig inte. Det var något som var fruktansvärt över det hela, allt från hur personen låg till såren, som om... som om...

En svart plastpåse satt runt huvudet, så mannen kunde inte säga vem det var, och det satt en lie i personens nacke.

Mannen vände sig om och sprang. Han sprang så fort han bara kunde, hoppade lätt över rötter och stenar och annat som fanns i vägen. Det gick inte att tänka, allt snurrade i hans huvud, och allt han kunde tänka var i stort sett att någon låg där, kunde bara se lien inbäddad i nacken.

Han sprang över ängen och struntade i att han skulle behöva sakta ner, att han andades som en noshörning. Han kom upp till staden, saktade ner lite för att hämta andan innan han började skrika.

”Mord! Mord! Någon har blivit mördad i skogen!”
Vad som helst, bara någon skulle höra honom, hämta polisen, sjukvårdare, vadsomhelst. Bara personen i skogen blev upptäckt, att familjen skulle få veta vad som hänt.

Terry Lee Hurst blev identifierad senare under dagen, och polisen beskrev det som det värsta de sett på länge.

Mördarna? Inga spår. Inga spår alls.

Ska förklara lite mer nu.

Den här one shoten är baserad på en verklig händelse - ja, det var mer som hände efteråt och så, och nej, allt som finns här har inte hänt i just den ordningen, och allt är inte heller helt sant. (Lite saker måste man ju hitta på, eh.)