Give me blood meow

Egentligen är den här skriven för en person och egentligen skulle jag inte lägga upp den här, men det var så länge sen jag uppdaterade att jag vill komma med någonting. Egentligen heter den Oliver/Tom för jag har dålig fantasi, och karaktärerna är ett minst sagt opassande par/en intressant ship mellan två karaktärer i olika rollspel. Den handlar egentligen inte om någonting alls, men jag är så sjukt nöjd med den. Så yeah, haha c:

 

 

“Snälla sluta...” Hans röst var tyst och hans blick var riktad mot de slitna skorna. Om han bara såg lite framåt skulle han se tre andra par andra skor. De skorna tillhörde andra personer som hindrade honom från att flytta sig. Han tyckte inte om att vara tryckt mot väggen, inte ha någonstans att ta vägen, men samtidigt så betydde det även att ingen kunde stå bakom honom.

”Vi har inte ens gjort något. Än. Eller hur? Ta det lugnt, gayboy.” Fötterna flyttades närmare honom – nu kunde han se dem. Han svalde hårt.

Ljudet av en annan pojkes röst fick honom att ryckte till lite. Det var inte ovanligt att folk kom för att hjälpa de som nu stod framför honom. ”Guys, låt honom vara.” Han såg ett par av vad som såg ut att vara läderboots i ögonvrån och blev ärligt talat förvånad. Vid det laget visste han på ett ungefär vilka som hade vilka skor, men ingen hade hittills haft just skor av läder. Han vred på huvudet och såg upp på den nyanlända killen. Denne hade på sig ett par trasiga jeans på sig samt en läderjacka, och han insåg att han aldrig någonsin sett den killen förut. Han skulle nog ha kommit ihåg det. Det var något med den killen som skrek att han inte var någon man glömde.

”Och vem fan är du som tror att du kan komma och bestämma då, va? Vem fan är du?”

”Jag heter Tom”, sa killen med läderjackan och log snett, stoppade ner händerna i jeansfickorna. ”Du, han är mycket mindre än vad någon av er är. Varför ger ni er inte på någon i er egen storlek?”

Det blev tyst. Pojken med ryggen mot väggen såg förvirrat på alla, visste inte riktigt vad han skulle tro. Sånt där brukade ju aldrig hända. Ingen brukade någonsin försvara honom.

”Kom igen, jag står ju precis här.”

Till pojkens stora förvåning såg de andra killarna osäkert på varandra innan de mumlade något och släntrade iväg. Han blev däremot inte alls förvånad över att den sista av dem körde in armbågen så hårt han kunde i magen. Han vek sig nästan dubbel, men det var inte alls lika illa som allt annat han fått stå ut med det senaste året.

Han såg upp på killen som tydligen hette Tom, försökte säga något. Normalt sett var han tyst hela dagarna, men nu när någon faktiskt gjort något som förtjänade ett tack så var det vad han ville göra. Det borde egentligen inte vara så svårt – ändå var det precis vad det var.

När han insåg att det verkligen inte gick nickade han bara lite och började gå, men Tom tog tag i hans handled för att hindra honom.

”Nej, gå inte! Jag vill ha sex med dig.”

Trots att tonfallet varit skämtsamt så fick det honom att vända sig om och se något skrämd ut. ”Seriöst?”

Tom synade honom uppifrån och ner, flinade sedan. ”Ja”, sa han och nickade allvarligt. ”Vad heter du?”

”Släpp mig.” Han vred lite på sig, försökte få loss armen från Toms grepp. ”Snälla släpp mig.”

”Om du berättar vad du heter.”
”Oliver.”
”...och om du har sex med mig. Fint namn förresten, kommer bli sexigt att stöna det sen.” Tom flinade glatt och höll något hårdare om Olivers handled, verkade strunta i paniken som uppstod hos den andra pojken. ”Kom igen, jag vill ha ett tack. Just sleep with me, baby – you're pretty enough.”

Oliver skakade på huvudet och gav upp försöken att ta sig loss. Tom var helt enkelt för stark för honom, precis som alla andra. Han stod och såg ner på sina fötter, försökte att inte bryta ihop. Han kände sig lika svag och patetisk som alltid, och något med att den andra pojken faktiskt varit snäll mot honom gjorde inget bättre. ”Snälla låt mig bara gå.”

”Varför då? Varför ska jag släppa dig?”

”J...jag tycker inte... om... n-när folk rör vid... mig...”

”Varför inte? Hur ska du då kunna ligga med någon, om man inte får röra vid dig?”

Han skrattade dystert till. Dystert med en släng av hysteri. Han svalde hårt och tvingade sig själv att se upp på Tom, möta hans frågande blick. ”Du såg ju vad som hände nyss. Är det någon som rör vid mig eller ens kommer nära så är det inte för att de tycker om mig. Och det är ingen som vill vara nära mig, egentligen. Inte på det bra sättet. Jag har gett upp det, okej? Ingen vill ha mig, ingen vill ha en sån som jag, and that's fine. Jag överlever ändå.”

Tystnad. ”Jag vill ha dig”, viskade Tom och drog honom intill sig, såg allvarligt in i hans ögon. ”Jag vill vara nära dig på det sättet.”

Han lutade sig ännu närmre och hans läppar var bara millimeter från Olivers när denne reagerade. ”Nej”, mumlade han och vred bort huvudet. ”Låt mig bara vara, snälla?” Han gjorde ett sista försök att dra sig undan från Tom, och till sin stora förvåning så kom han faktiskt loss. Han vände sig om och gick snabbt därifrån, försökte att andas så ytligt som möjligt för att inte börja gråta.

Nej, ingen vill ha mig. Aldrig någonsin. Jag är precis ingen. Förstår du inte det?