LUCKA 5: Oh Abigail, how could you do this to us?
”Pappa pappa pappa”, sjöng den lilla pojken. Han satt på golvet i vardagsrummet intill julgranen och lekte med en tågbana. Skjutsade julgranspynt fram och tillbaka i sina små plasttåg. Mamma och pappa var för tillfället de enda ord han kunde säga utan att det lät som om han talade på ett påhittat – eller okänt språk – men det var i alla fall ett steg mot att lära sig nya saker. Innan vi visste ordet av det skulle han väl kunna prata flera språk flytande.
Jag stod vid fönstret, såg ner på den snötäckta gården, lade armarna i kors på bröstet och tuggade på underläppen. En gnagande känsla hade bitit upp ett stort hål i mig – jag valde att se den som ett litet luddigt monster som föreställde oro. Jag visste inte riktigt varför den befann sig där, kunde bara komma ihåg att den funnits där ett antal veckor. Om den höll på att driva mig till vansinne? Jag önskade att jag skulle kunna säga nej när jag ställde mig själv den frågan, men det skulle vara att ljuga.
Det var egentligen inget speciellt. Det kunde lika gärna vara min fantasi som spelade mig spratt. Det kunde vara precis vad som helst. Och ändå var jag orolig.
Abby var inte hemma än, men vad förväntade jag mig? De senaste veckorna hade hon ringt och sagt att hon var tvungen att jobba över, att hon var så ledsen för det och bett om ursäkt. De första gångerna hade det känts okej, men när det bara fortsatte och fortsatte så började man ju undra.
Jag brukade oftast tänka för mycket och hade en väldigt livlig fantasi – vilket gjorde att Jack oftast ville att jag skulle natta honom, då jag oftast berättade sagor för honom – och det var något Abby visste om. ”Ta det lugnt, Matt”, brukade hon säga med ett litet skratt, rufsa till mitt hår. ”Låt ditt söta lilla huvud vila lite nu.”
Det brukade faktiskt fungera, men inte just då. Oron fortsatte gnaga sönder mig inifrån.
Telefonen började ringa och fick mig att rycka till. Jag kastade mig mot den, hörde hur Jack med en väldigt glad röst ropade ”Mammaaaaaaa!”
”Tyst nu, Jack”, sa jag och svarade. ”Hallå?”
”Hej älskling”, sa Abby. Hon lät trött. Tonfallet var densamma som tidigare, och jag visste redan vad hon skulle säga. Egentligen skulle jag lika gärna kunna lägga på, men nu gjorde jag inte det.
”Låt mig gissa – du måste jobba över igen?”
”Förlåt, men jag måste verkligen. Det är kaos här och ja... förlåt älskling.”
Jag skulle precis svara något i stil med ett uppgivet okej när en röst hördes i bakgrunden. ”Hey, Abby – stop talking and get over here! We've got things to do~...”
Jag kände hur jag stelnade till samtidigt som hon fnittrade. ”Okej, jag måste verkligen gå. Vi ses sen älskling. Pussa Jack från mig, okej? Hejdå!”
Klick.
”Mamma?” Jack hade kravlat sig fram till mig och lyckats ställa sig upp, ryckte lätt i mitt byxben. ”Mammaaa?”
Jag lyfte upp honom, höll honom tätt intill mig. ”Jag vet inte”, viskade jag och blundade. Min hjärna började spela upp scener och gav olika förslag på vad som hände i just precis den sekunden. Allting snurrade runt så snabbt att jag nästan blev illamående.
Jag orkar inte med det här längre.
Det var kallt ute, och jag önskade att jag tagit bilen till jobbet eller orkat vänta på bussen. Att ringa Matt och be honom komma och hämta mig var inget alternativ då han hade Jack. Lilla älskade Jack. Tanken på att få komma hem till dem båda fick mig att le stort trots att kylan fick mig att skaka.
”Abby? Vill du ha skjuts?” En bil hade kört in till trottoarkanten, nästan helt ljudlöst. Det visade sig vara Cole, min chef.
”Gärna”, sa jag och klev in i bilen. ”Tack så mycket.”
”You're welcome, honey.” Det var tyst en kort stund. ”Det var din man du pratade med tidigare idag, va? På telefonen?”
”Ja, det var det.”
”Vad heter han nu igen?”
”Matt.”
”Juste... Du tror inte att han tog kommentaren på allvar va?”
Jag skrattade till. ”Nejdå, det tror jag inte. Och om han nu gjorde det så oroa dig inte – han kan inte ens slå ihjäl insekter. Han kommer inte söka upp dig.”
”Pjuh, vad bra.”
När jag kom hem var det alldeles tyst och mörkt. Först trodde jag att Matt inte orkat vänta uppe på mig, att han gått och lagt sig, men sen insåg jag hur mörkt det var i lägenheten. Han brukade aldrig släcka helt, utifallatt man skulle behöva gå upp med Jack.
”Matt?”, ropade jag tyst och tände i hallen, sparkade av mig snön på matten. ”Maaatt? Jag är hemma.”
Jag letade igenom alla rummen, men det var ingen där. Ingen alls. Det enda jag hittade var ett litet paket på köksbordet som låg intill en lapp. Jag struntade i paketet, även fast det stod mitt namn på det, och tog upp lappen.
”Jag klarar inte det här längre. Förlåt. Det går bara inte. /M”
Det tog en stund innan jag förstod. Han måste ha tolkat kommentaren på fel sätt och antagit något. Det gjorde lite ont att han inte pratat med mig om det, men skräcken över att de var borta tryckte lätt undan det som gjorde ont.
Nej. Nejnejnej åh Matt förlåt, förlåtförlåtförlåt. Det var inte meningen att det var såhär det skulle bli...
Blicken fastnade på paketet igen och mina händer skakade när jag tog upp det. Jag lyckades skära mig på pappret, men det gjorde inget. Inuti låg en tunn silverkedja med två berlocker på. Det ena var ett hjärta som tydligen gick att öppna. I hjärtat hade någon petat in en bild på Matt och Jack tillsammans. Båda såg glada ut, även om Jack inte riktigt log. Han såg glad ut ändå – han såg alltid glad ut. Den andra berlocken var en kanin. Det verkade fånigt och lite barnsligt ja, men det fick mig att lägga ena handen för munnen och ögonen tårades.
Han kom ihåg. Han kom faktiskt ihåg.
Jag snyftade till och gömde ansiktet i händerna, höll hårt i kedjan. Jag kom ihåg när vi gått förbi en smyckesbutik i stan, första gången vi varit ensamma sedan Jack föddes, och jag hade sett ett kaninsmycke. Av någon anledning hade jag berättat för honom att jag hade ett nästan likadant när jag var liten, hade fått det av min mormor och det hade betytt en del för mig. Han hade sett på det en lång stund och sedan gett mig världens största leende, kramat min hand. ”Fint”, hade han sagt och vi hade börjat gå.
Jag visste aldrig att han hade gått tillbaks.
”Förlåt Matt förlåtförlåtförlåt”, viskade jag, var inte ens medveten om att jag sjunkit ner på knä. ”Förlåt älskling...”
Det var lite oklart varför jag bad om ursäkt, men det kändes helt klart som om det var mitt fel. Hade jag varit hemma mer hade det aldrig hänt.
”Förlåt...”
Allt jag har kvar är en kanin som betyder mycket, när jag hade kunnat ha två personer som betyder hela världen för mig.
”Förlåt...”
