Give me blood meow

Egentligen blev den här ganska så konstig och det andra stycket blev konstigast, men jag är rätt nöjd ändå.

Han vaknade på morgonen med en helt sjuk huvudvärk. Han önskade att han kunde somna om, men han visste att hans mamma någongång inom fem minuter skulle komma in till honom och tjafsa och gnälla om hur viktig skolan var. Varje gång tänkte han på att hon inte förstod, att hon aldrig skulle förstå, inte ens om han försökte förklara.

Han kunde ju inte ens förklara för sig själv och förstå varför det som hänt faktiskt hade hänt. Det bara gick inte. Det var kanske för komplicerat, helt enkelt.

Det var svårt och gick trögt, men han lyckades ta sig upp på fötter. En lätt knackning på dörren sa att hans fem minuter var borta.

”Jag är vaken!” ropade han. ”Jag ska bara klä på mig.”
Det hördes inget mer. Hans mamma hade väl gått. Han orkade inte bry sig – han var ju vaken, han skulle bara hitta kläder.

Ibland undrade han varför han bara inte kunde vara som alla andra. Tanken kom tillbaks när han letade efter ett par hängslen. Röda. Röda till svarta jeans. Matchande strumpor hittade han inga, men han hittade sin älskade t-shirt som varit borta i exakt tre månader, fem dagar, tretton timmar och 37 minuter. Det visade sig att den legat underst i klädhögen som alltid låg på golvet i garderoben. Nu låg den på golvet i hans rum, och han visste att han skulle tvingas till att städa senare.

Nåja.

Han blev ganska snabbt klar hemma, åt knappt någon frukost alls. Huvudvärken släppte inte och han skulle gärna stanna hemma istället, men hans mamma var redan borta. Om han ringde henne skulle hon whina om att han kunde ha sagt till innan hon åkt, ringt skolans frånvarotelefon och sedan ringt och sagt ”Nöjd nu!?” till honom. Ohja, han kände sin mamma väldigt bra. Hon skulle inte bry sig om hur han mådde, inte ens om han spydde mitt i natten och vaknade med feber. Det hade hänt förut, även om det var han som stoppat fingrarna i halsen och fått sig själv att bli extremt varm. ”Du kan väl försöka gå i skolan ändå, m'key?” hade varit vad hans mamma sagt, gett honom en puss på pannan och gått. Bitch.

Det var med tunga steg han gick mot skolan. Snön knarrade under hans converse. Ja, han hade converse fastän det var vinter och svinkallt. Han borde ha tagit en mössa också, men alla hans var borta. Om de bara försvunnit hemma som tröjan han hade på sig den dagen hade han hittat dem förr eller senare – nu var det inte hemma de försvann, och han hade gett upp. Det var inte värt att spendera pengar på något han bara blev av med varje dag.

Hjärtat kändes inte som ett hjärta, utan som en blyklump. En fotboja av metall runt hans fötter, som han släpade efter sig. Om han bara kunde ta sig till skåpet...

Men nej. Alexander och några andra killar i klassen stod vid bommarna vid skolgränsen och verkade ha väntat på honom. Kunde de inte bara fatta att han inte ville höra all skit de hade att säga? Vem ville höra allt som kom ur deras munnar.

”Sammy-boy! Vi har väntat på dig!” Alex lade en arm om hans axlar. Det kunde ha sett ut som om de var kompisar, om inte han sett så rädd ut, om inte Alex arm om hans axlar gjort så ont. Ingen visste att blåmärket på pojkens arm som Alex tryckte fingrarna mot var ett blåmärke han fått av Alex och hans kompisar.

Han förvånade sig själv genom att slå undan Alex's arm, backa. Han visste att det inte skulle gå bra efter det, men vad hade han för val? Det fick vara nog. ”Låt mig vara”, sa han och blev återigen förvånad då rösten höll. Han lät inte ens rädd, bara arg. Alex blev nog också förvånad, han stod bara och kollade på honom innan han flinade och den andra pojken blev rädd för blicken i hans ögon.

”Nu ska vi ta det lugnt här, Sammy-boy. Lilla lilla Sam. Vad har vi sagt om att prata? Vi vill inte höra din röst. Den är ful, irriterande, och du är så jobbig. Håll bara käften.”
”Nej. Jag tänker inte vara tyst. Låt mig vara sa jag! Gå!”

Alex slutade le. ”Måste vi lära dig att hålla käften nu eller?”
Han spottade på Alex's skor, och det var väl droppen. Bomben. Vad man nu skulle kalla det.

Tegelväggen gjorde ont mot hans kind, det var varmt. Han blundade och föll genom det svarta hålet, sögs ner som om han var ingenting.

Han var ingenting.

Sparkarna, slagen, de kändes inte. Ropen, skriken, orden, de hördes inte. Allt var en virvel av färger och ljus och någon ihållande, metallisk ton, lika irriterande som tinnitus.

En klocka ringde, en klocka han inte kunde höra. Folksamlingen spreds, kvar låg han på marken. Det gjorde inte ont, inte ännu. Antagligen skulle han inte kunna resa sig upp. Han låg bara där och blundade, försökte låtsas som om allt var bra, som om han var hemma och var sjuk och hade sluppit allt.

Kanske skulle han ta livet av sig i alla fall, så blev väl alla nöjda.

 

Hon hade inte särskilt långt hem, egentligen. Hon tog den långa vägen för att hon hoppades på att någon av dennes föräldrar skulle hinna hem, för hon var så trött på att vara ensam.

Vad var det för fel på henne? Varför var hon inte som Miranda, som var alldeles perfekt i allas ögon och supersnygg och hade en hel hög med kompisar som följde efter henne? Varför var hon inte som alla andra?
Hon suckade och strök luggen ur ögonen, sköt upp glasögonen längre upp på näsan. Glasögonen var fina, flera i skolan och tre i klassen hade såna, om man inte räknade med henne.

Det var det som var grejen. Ingen räknade någonsin med henne. Till och med lärarna glömde bort henne när det var något grupparbete eller vad som helst. ”Ojdå, Ella, vi råkade glömma dig! Du får hoppa in med Fredde, Viktor, Hanna och Wilma då, det blir väl bra?” Like, yeah, de pratade inte ens med henne. Hon satt bara tyst på sin stol och kollade på dem medan de pratade med varandra. Varje gång hon öppnade munnen för att säga något var det som om de höjde rösterna mer, som för att säga ”Du får inte prata, din lilla loser! Stick och far åt helvete!”
På lunchen hade hon suttit ensam. Igen. Varför fortsatte hon äta där? Maten var äcklig och hon var ändå för fet. Var det därför ingen pratade med henne, för att hon var så tjock? Den senaste veckan hade det varit den mest tänkta tanken, och att det kanske var för att hon var ful. Hennes utseende kunde hon inte göra så mycket med för att bli okej, men hon kunde alltid bli smalare. Hon kollade sig regelbundet i speglar, stod och kollade på sin platta mage, men det dög inte. Nej, hon skulle bli ännu smalare.

Hon kände sig svag där hon gick, som om en bris skulle kunna tippa omkull henne, hålla henne fastnaglad till marken. Den där tomma, ihåliga känslan i magen var hon vad vid nu, och hon visste att det var hunger. Ändå åt hon ingenting.

Kunde ingen se henne? Kunde ingen bara komma och prata med henne, sätta sig brevid henne i matsalen någon gång? Varför syntes hon inte, varför var hon osynlig?

Hon suckade och försökte ignorera att jeansen som passat så bra för någon vecka sen satt alldeles för löst runt midjan. Det var, enligt henne, något normalt – det hon struntade i var att byxorna gled ner på tok för mycket.

Skratt. Hon hörde skratt. Det var några killar i 19-års åldern kanske, gick mot henne. De skulle inte se henne, precis som alla andra. En del av henne ville att de skulle se henne, skulle bli arga på henne, göra vadsomhelst, bara hon inte var osynlig.

Det verkade som om hon skulle förbli osynlig, fast när de precis gick förbi råkade hennes axel stöta emot en av killarnas arm.

”Ey, vafan, se dig för!”
”Förlåt”, mumlade hon och kollade ner i marken, visste inte vad det var meningen att hon skulle säga eller göra. Hon bara fortsatte gå tills någon grep tag i hennes arm och tvingade henne att vända sig om.

”Kolla på mig när jag pratar med dig!”
Han stank alkohol, fastän klockan inte kunde vara mer än fem på eftermiddagen. Hon blev rädd, räddare än hon någonsin varit.

”Förlåt sa jag ju”, pep hon fram och kollade panikslaget på honom.

Det var väl något med hennes rädsla som triggade igång honom. Hans kompisar var ju inte direkt oskyldiga heller, det kan man verkligen inte säga.

För henne var det första gången någon lade märke till henne, men på helt fel sätt. Vad hade hon egentligen gjort för att förtjäna slagen? Vad hade hon gjort?

Nej, hon förstod ingenting. Hon förstod inte människor. Hon förstod bara att det gjorde ont.

Kanske skulle hon ta livet av sig, såsom hon tänkt många gånger innan, för att slippa alla människor, så att alla kunde bli glada?

 

En pojke och en flicka gick förbi varandra, båda med blicken fäst på sina skor. Pojken haltade lite, som om han hade ont i foten, och såg nästan ut att grimasera. Det kanske gjorde ont att röra sig. Flickan höll armarna i kors på bröstet, lät håret hänga över hennes ansikte, dölja hennes röda kinder, söndergråtna ögon och den spruckna läppen.

Inte visste de, hur den andra personen mådde. Inte visste de, att de egentligen gick igenom nästan samma saker.

Kanske var det lika bra att de tog livet av sig, så att alla kunde bli glada igen.