Give me blood meow

Jag vet inte exakt hur allt gick till, vad som hade hänt, men Andy och jag låg på golvet i hans rum och bara kollade upp på taket. Vi hade ätit, jag hade ätit, jag var stolt över mig själv. Inget illamående – ingenting. Visst, det hade varit svårt ändå, hade svårt att svälja och var nära på att bryta ihop, men Andy kollade på mig hela tiden, sa att jag skulle klara det.

Jag klarade det.

Nu låg jag med huvudet mot hans mage, kände hans andetag, hörde hans hjärta slå. Det var lite svagt, var för långt bort, men det slog.

Alltid något.

Hans rum var mysigt. Jag gillade det. Mörkblå väggar, tre fönster varav en satt i en dörr utan handtag, alla persienner var nerdragna. Skrivbord intill en bokhylla vid huvudänden av sängen. Mjuk matta. Röd tv-hylla som passade in på något sjukt sätt, filmer, filmer, filmer. Hans älskade Tim Burton-samling, superhjältefilmerna...

Hans rum kändes tryggt, på något sätt. Som om ingen kunde ta oss, ingen kunde se oss, ingen kunde röra oss.

”Gillar du blått?”, frågade jag.

”Va? Åh, ja. Ja jag gillar blå. Gillar du blå?”
”Ja. Blått är fint.”
”Världens finaste färg. Fast rött är ju coolt också.”
”Coolt och fint är inte samma sak.”

”Näokej. Rött är fortfarande coolt.”
Blod är rött. Fan, jag ville gå till Andys badrum och leta upp något att skada mig med. Något borde han väl ha? Jag blundade, ville inte tänka så, ville inte gå iväg. Andy lekte lätt med mitt hår, som om han kände vad jag tänkte. Rätt sjukt, för om han gjort det skulle han ju säga åt mig att sluta. Jag misstänkte att han skulle säga det, i alla fall.

”Hur mycket är klockan förresten?”, frågade han.

Jag fiskade upp mobilen ur fickan och kollade. ”Nio.”
”Nio prick, några minuter före eller några minuter efter?”

”Tre minuter över.”
”Okej.”

Jag frågade inte ens varför det var så viktigt att veta, fastän jag undrade. Klart jag undrade – jag ville veta allt vad han tänkte på, vad han tyckte, vad han kände. Jag visste inte ens varför jag frågat, det hade varit rätt onödigt.

”Vad gillar du för musik?”
Andy var tyst en rätt lång stund innan han svarade. ”Allt möjligt. Typ allt förutom all pop-skit som går på radio. Jedward, till exempel – hatar allt med dem. Visst, deras humor är väl okej, men de suger och ser fåniga ut och låter som ekorrar.”

”Men dina favoritband då?”
”Just nu är det Escape The Fate, Slipknot, Bring Me The Horizon... sånt liksom. Det varierar, men mest dem. Du då, vad brukar du lyssna på?”
”Rise Against och Three Days Grace.”
”De är bra.”

Jag nickade ivrigt och halvsatt upp, stödd på ena armbågen. ”Favoritlåt med Rise Against?”
”...oj. Jäklars, kan inte säga en. Älskar alla.” Andy lade armarna bakom nacken och kollade på mig med ett leende. ”Fast just nu är det nog Savior.”

”Three Days Grace då?”
”Ännu svårare. Just like you, kanske. Avgudar en massa låtar från Life starts now-albumet. One-X är bland de bästa album jag hört.”
”Vilka är alla bra album du hört då?”
”De bästa är helt klart The drug in me is you med Falling In Reverse, Dying is your latest fashion med Escape The Fate och There is a hell believe me I've seen it blablabla med Bring Me The Horizon. Och Folie à deux med Fall Out Boy!”

Jag kände knappt igen något av albumen eller artisterna, men det spelade ingen roll. Jag lyssnade knappt på vad han sa, lyssnade bara på hur hans röst lät, såg hur mycket han älskade musik. På honom lät det som om det var det bästa som fanns i hela världen. Jag älskade glittret i hans ögon, det fick honom att se ännu mer levande ut.
Som om han hade något att leva för.

Hade jag det?

Jag hatade de där tankarna, de tankarna som ville att jag skulle hoppa framför ett tåg, skära upp handlederna och inte sätta på plåster, hämta ett rep och knyta om i kroken i garaget.

Det blev svårt att andas. Jag stod inte ut. Jag reste mig upp och försvann ut ur rummet, hittade badrummet väldigt snabbt.

Mina händer skakade och synfältet var suddigt. När jag kände efter skakade faktiskt hela jag. Jag fällde snabbt upp toalocket och hann inte ens undra över varför vattnet var blått innan jag spydde upp middagen.

Någonstans mitt i all panik måste jag ha glömt att stänga och låsa dörren, för jag kände ett par händer stryka mig över ryggen. ”Såja”, viskade Andy mjukt och strök mig över håret.

När allt var ute torkade jag snabbt av munnen och sjönk ner på golvet, lutade mig mot ett skåp. Jag kände mig så jävla patetisk och dum och jag hatade mig själv. Jag brydde mig inte om att Andy var där när jag började gråta, för jag kunde helt enkelt inte stoppa tårarna.

Han var en klippa. Seriöst, alltså. Han städade snabbt upp och försvann en kort stund, kom tillbaks med ett glas vatten. ”Drick”, sa han gav glaset till mig. Jag torkade tårarna med en handduk som råkade hänga precis vid mitt ansikte. Mina händer skakade fortfarande när jag tog emot glaset och drack försiktigt. Det kändes kolsyrat, typ som Loka, och när det gick bra att dricka drack jag upp hela glaset kanske lite för snabbt än vad som var bra. Jag hade inte insett hur törstig jag var.

Andy fick mig att resa mig upp och fick nästan släpa mig till hans sovrum. Han bäddade ner mig i sängen och lade sig intill, höll om mig hårt. Jag visste inte varför jag skakade, om jag frös, men det kändes enklare när Andy fanns där. Som om jag skakade mindre.

”Håller du på att bli sjuk eller var det för att du åt?”
”För att jag åt, tror jag”, fick jag fram, rösten var knappt högre än en viskning. Jag trodde i alla fall inte att jag höll på att bli sjuk.

Andy sa inget om det, höll bara om mig. Det kändes bra, att han var där och brydde sig. Ingen annan skulle ha gjort det, särskilt inte jag. Hade jag varit ensam hade jag spytt tidigare, varit noga med att utplåna alla spår av vad som hänt, gått in på mitt rum och med på tok för hög volym på stereon hade jag skärt mig.

Jag skar mig inte bara för att det var skönt, för att se om jag fortfarande levde (ibland blev jag faktiskt osäker på det). Nej, jag skar mig för att straffa mig. Allt jag gjorde var fel och jag behövde straffas för det; om jag var glad – fram med rakbladet. Om jag var ledsen – samma sak. Om jag lät klassen mobba mig, om jag ens tänkt tanken på att säga ifrån, om jag ätit, om jag inte ätit, om jag varit tyst, om jag pratat – straffas. Det var så klassen gjort mot mig, fått mig att tro att allt jag gjort var fel.

Jag kom fortfarande ihåg tiden när jag hade en kompis och alla var snälla. Simon hette han. Vi var rätt lika när vi gick på förskolan, ibland trodde föräldrar och fröknar att vi var tvillingar. Ibland såg vi nästan ut som varandra, ibland var det mer personligheten. Vi lekte ganska ofta, trivdes tillsammans och alla var så glada.

Sen kom slutet av trean. Då var det inte okej att leka, inte okej att hålla hand, särskilt inte med killar. Jag och Simon brydde oss inte, vi fortsatte som vanligt. Vi brydde oss inte om klasskompisarnas kommentarer – liksom, de var bara avundsjuka.

Sedan flyttade Simon, lämnade mig kvar med ingenstans att ta vägen. Jag var lite mindre än alla andra, nästan huvudet kortare än de flesta. Det var kanske då allt började.

Det var inte direkt mobbning då. Utfrysning och elaka kommentarer. Jag trivdes bra själv och det andra var jag van vid. I femman kom knuffarna och krokbenen och värre kommentarer. Jag var förvirrad det året.

Det blev bara värre under sexan.

I sjuan skar jag mig för första gången. Jag hade tråkigt, mådde dåligt och ville bara testa. Just där och då hade jag inte vetat om, att den där lilla bloddroppen som kom från såret som sved som fan, skulle bli ett beroende.

Jag vet inte varför jag tänkte på allt det där just då, men så var det. Jag vände mig om och tryckte ansiktet mot Andys tröja och grät. Förut hade det varit tårar för att jag var så dum i huvudet – nu grät jag för att jag var så jävla glad över att jag hade Andy.

Otur för mig förstod han inte det, inte då i alla fall. Fast det spelade egentligen ingen roll att han inte förstod. Han förstod senare, och det var allt som spelade roll.