Give me blood meow

Jag kommer inte ihåg när jag somnat, men det måste ju ha varit någon gång eftersom det var ljust när jag slog upp ögonen igen. Jag blinkade flera gånger innan jag satte mig upp, gnuggade mig lätt i ögonen.

Det var läskigt att inte ha någon aning om vart jag var. Jag var förvirrad en stund och undrade vart fan jag var, varför jag inte var hemma.

Andy kom in i rummet med en tandborste i munnen, nynnade svagt för sig själv, rotade igenom en låda. Han liksom stelnade till och vände sig om, såg på mig en kort stund innan han rätade på sig och log. ”Så du är vaken nu?”, sa han, men det var så otydligt med tanke på löddret. Jag var stolt över att jag hört vad han sagt.

Jag nickade och sträckte på mig, drog en hand genom håret. Andy hade hunnit byta om, vilket fick mig att undra över hur länge han varit vaken.

Han hoppade upp brevid mig i sängen och kände på min panna. ”Ingen feber”, mumlade han för sig själv – tror jag, det lät som det i alla fall – innan han reste sig upp igen och försvann. När han kom tillbaka var tandborsten borta i alla fall. ”Hur mår du?”
”Bra. Tror jag. Jag mår nog bra.”
Han såg ut att tveka innan han ryckte på axlarna och reste sig upp igen. ”Behöver du låna nåt? Du får ta nåt från garderoben om du vill.”
”Nej det är lugnt.”
Ha kläder på sig som luktade Andy...

”Eller jo. Om det är okej alltså.”
”Självklart.” Andy log stort, ett leende som inte kunde göra annat än att smittas.

Efter att ha beslagtagit – gud vad Andy skrattade när jag sa så – en av hans tusentals skjortor som var för stor för mig lämnade vi lägenheten för att gå till skolan.

Jag ville inte, men jag kunde inte säga det. Jag tänkte inte förstöra för Andy med. Mig själv kunde jag – och tänkte – förstöra hur mycket jag ville, och jag ville. Jag ville vara ett vrak, ville inte må bra. Kunde inte må bra.

Det var för länge sedan jag skadat mig. Det var högst på listan att göra. Faktiskt den enda saken på listan. En väldigt kort lista alltså.

Jag försökte att inte tänka på vägen till skolan, orkade inte med mig själv.

Andy sa inte så mycket, sa faktiskt inget alls, gick bara tyst brevid mig med händerna i jeansfickorna. Antingen så var det samma svarta jeans han hade igår, eller så var det ett par andra. Vad visste jag?

När vi var nära skolan ville jag vända om, ville inte dit. Vartsomhelst skulle jag kunna gå med på att vara, förutom skolan.

Det kändes som om Andy kände min panik, då han tog min hand och log mot mig. Han släppte min hand innan vi kom fram, men det hade värmt ändå. Jag kanske skulle våga vara där, jag hade ju Andy. Han skulle knappast låta något hända.

Det var kaos i korridoren. Jag kom inte på något bra sätt att smuggla ner rakbladet och plåstren i jeansfickan utan att någon (Andy) skulle märka något. Han fick inte veta, vad som än skulle hända. Jag ville inte att han skulle tycka mer synd om mig än vad han säkert redan gjorde.

Några tjejer från klassen (plus Marcus) började prata med Andy. De såg inte fientliga ut, bara trevliga och nyfikna. Andy verkade inte ha några problem med dem, pratade och log.

Jag ville att han skulle le mot mig.

Jag tog långsamt och försiktigt ut böckerna från skåpet och tvingade mig själv till att inte kolla mot Andy. Jag försökte vara osynlig, ville inte att någon skulle se mig.

Gick ensam till klassrummet. Andy pratade fortfarande med de andra. Jag sjönk ner på en ledig stol och var beredd på att allt bara skulle bli normalt igen, försökte att inte känna mig sviken av Andy. Det var bara en tidsfråga innan han skulle ha stuckit i alla fall.

Det var nog därför jag blev förvånad när stolen brevid mig sköts ut och Andy satte sig där. Jag försökte att andas normal och bet mig själv i läppen för att inte börja le, kollade inte upp på honom utan klottrade lätt på bänkskivan.

Kanske skulle han inte försvinna än, kanske skulle det dröja längre.

 

Under lektionen började Andy fnissa som besatt. Jag kollade frågande på honom, förstod inte det roliga.

”Lyssna bara på vad han säger”, viskade han och kollade på läraren. ”Går det alltid att misstolka vad han säger?”
Jag lyssnade, jag förstod. Det var svårt att inte skratta. Att jag inte tänkt på det innan, att allt bara lät fel. Eller så var det kanske för att Andy sa det, så tänkte jag också så.

Vem vet?

Det var först när vi kom ut från klassrummet som jag insåg att jag faktiskt log. Det fick leendet att sjunka och försvinna och gömma sig nere vid fötterna. Jag öppnade skåpet och ställde in sakerna, såg längtansfullt mot pennskrinet som jag visste fanns där bakom böckerna. Om jag bara kom ifrån Andy några sekunder...

Allt skulle bli bra då.

Jag tog snabbt fram pennskrinet och något skrivhäfte, utan att bry mig om vilket det var. Andy höll på med något i sitt eget skåp, och jag vågade chansa. Tog snabbt ut ett rakblad och stoppade mellan två sidor.

”Du, jag kommer alldeles strax, okej?”
”Okej”, sa Andy som vänt ansiktet mot mig med ett leende.

Jag försökte besvara leendet så bra jag kunde och började sedan gå mot toaletterna med blicken i marken. Hjärtat slog hårdare än vanligt, precis som alltid. Ibland kunde stunden innan vara bättre än när man faktiskt gjorde det, den där spänningen, rädslan att någon skulle stanna mig, fråga om allt var bra, komma på vad det var jag höll på med.

Jag var mest rädd för att Andy skulle följa efter. Fan om han skulle få veta vad jag höll på med...

Väl framme låste jag in mig på ett av båsen och sjönk ner på toalettlocket. Det här var jag ju van vid, det här skulle gå bra. Letade snabbt upp rakbladet, drog upp ärmen på den lånade skjortan, kollade ut ett ställe. Vart skulle jag skära den här gången? Armvecket? Handleden? Handflatan kanske.

Nej. Inte handflatan. Det fick bli något random ställe på armen, helt enkelt, orkade inte bry mig.

Det var som om stenar lyfts från mina axlar. Det var så skönt, jag kunde slappna av och le. Ett sår mer eller mindre spelade ingen roll, därför fanns två röda strimmor på min bleka arm. Kanske skulle jag kunna flyga, så lätt kände jag mig.

Vad straffade jag mig för? För att jag varit glad, för att jag inte var normal, för att jag inte kunde äta, för att jag varit deprimerad, för att jag inte orkade, för att jag inte förstod varför Andy fortsatte prata med mig, för att...

Listan kunde göras oerhört lång.

Först när jag tagit in allt, kollat på blodet och reste mig upp för att gå insåg jag en sak som fick det att kännas som om allt blod lämnade huvudet. Jag kunde inte tänka.

Hur fan kunde jag vara så dum att jag glömt plåster?

...helvete, vad fan skulle jag göra?