Give me blood meow

Det fanns inte en chans att jag skulle gå ut. Om någon var där ute skulle de se vad jag gjort, jag skulle inte kunna få tag på papper eller något alls. Nej, jag kunde inte gå runt och låtsas som inget heller – även om det skulle sluta blöda sen så skulle det blöda nu, och jag ville inte förstöra Andys skjorta.

...fan, Andy. Vad skulle jag göra med honom då?

Jag bet mig hårt i läppen när jag drog upp skjortärmen ännu mer, höll armen så långt bort från mig som möjligt. Om det kom något på kläderna var jag antagligen rätt körd, skulle ta evigheter att få bort. Been there, done that – en gång fick jag panik och gjorde ett hål på knät (på byxorna alltså), lät blodet droppa där, smetade runt lite och låtsades att jag hade ramlat.

Det var ingen som hade brytt sig. Inte mer än att de kallat mig klantig och fått mig att ramla på riktigt. Slog faktiskt upp andra knät då.

Hur gammal kunde jag ha varit då? Fjorton? Något sådant, i alla fall.

Jag svalde hårt flera gånger för att inte börja gråta, men tårarna kom ändå. Fan, varför hade jag glömt plåstren? Jag borde egentligen skära en gång till som straff för det, men jag hade inga plåster för det.

Jag vet inte hur länge jag satt där och väntade på att något skulle hända, men jag minns att jag undrade om Andy skulle undra vart jag var, kanske leta efter mig. Man kunde ju alltid hoppas.

Varje gång dörren till toaletterna öppnades höll jag andan, rädd för att någon skulle höra mig. Satt där tyst och blundade och låtsades att jag inte existerade.

Jag tänkte inte på blodet som droppade ner på golvet, brydde mig inte om någon skulle hitta det och undra vad som hänt, vem som blivit skadad. Det var nog inget mer än att folk skulle låta det vara, kanske skulle vaktmästaren torka golvet i toaletterna, se och inte ens notera, bara torka. Jag började tänka på hur många gånger han hittat konstiga saker i skolan och inte sagt något.

Det knackade lätt på dörren till båset. Jag höll andan igen. ”Sebastian? Är det du där inne?”

Jag visste inte om jag skulle bli lättad eller inte när jag hörde Andys röst. Han brydde sig, han hade letat efter mig.

Att han vågade. Tänk om det var vem som helst därinne, någon som inte var jag? Vad hade han gjort då?

”Sebastian...?”
Mina ögon fylldes med tårar igen. Jag hade ont i huvudet, det gjorde ont i armen och jag ville bara hem. ”Mm?”
”Det är du som är där inne va?”
”Mm”, sa jag igen, tryckte ansiktet mot knäna. Andy fick inte veta vad som hänt, ingen fick veta. Jag visste inte hur jag skulle få honom att gå, när allt jag ville var att krama honom så hårt jag kunde.

”Vad gör du?”
Jag ville svara något i stil med 'vad brukar man göra här inne?', men jag kunde inte. Jag visste inte om jag visste eller hoppades att Andy letat efter mig ett bra tag, och ingen skulle vilja sitta där jag satt så länge om inget hade hänt.

”Kan du inte öppna dörren?”
Jag skakade på huvudet och blundade hårt, glömde bort att han inte kunde se mig. ”Jag kan inte”, viskade jag.

”Vad sa du?”
”Jag kan inte.”
”Varför inte?”
Du skulle bara veta... ”Kan inte.”

”Har det hänt något?”

Något var jag tvungen att säga. Vad som helst, bara inte sanningen. Han skulle kunna få upp låset om han bara ville, så svårt var det inte.

”Jag... jag mår inte bra.”
Det blev tyst utanför dörren. ”Jag kan hjälpa dig”, sa Andy efter en stund.

Jag reste mig sakta upp, noga med att inte ge ett ljud ifrån mig. Gick fram till dörren och lutade pannan mot den, blundade igen. Jag var så nära honom, men ändå så fruktansvärt långt borta. Det kändes hemskt.

”Det kan du inte.”
”Jo. Om jag bara får veta vad som hänt...”
Det hade slutat blöda från armen. Jag misstänkte att om jag petade på såren skulle det antagligen börja igen, och om jag drog ner skjortärmen och låtsades som inget skulle väl ärmen få det att blöda igen.

Kunde han inte bara gå?

”Sebastian...”, sa han och suckade. ”Snälla öppna. Jag lovar att försöka hjälpa dig.”
Han kanske kunde gå och hämta plåster...? Nej, han skulle fråga vad jag behövde det till.

Men vad hade jag för val? Jag kunde inte sitta där för alltid och Andy skulle verkligen inte stå där ute så länge till.

”Det har hänt en grej”, sa jag. ”Jag vill... jag vill att du hämtar en sak till mig.”
”Vadsomhelst.”
”Men du måste lova att göra precis som jag säger, okej?”
”Okej.”

”Du måste gå och hämta ett pennskrin i mitt skåp. När jag öppnar dörren här får du inte komma in. Förstår du det?”
Återigen blev det tyst. ”Ja.”
Jag öppnade dörren lite och sträckte ut nyckeln med armen som jag inte gjort något med. ”Det är ett svart pennskrin, ligger längst in. Du får absolut inte kolla i det. Tro mig, jag kommer veta om du gjort det.”
”Okej. Jag kommer snart då.”

Jag orkade inte bry mig om att han gjorde precis som jag sa utan att säga något om det. Det måste ju verka hur skumt som helst att bara be honom hämta ett pennskrin han absolut inte fick kolla i. Jag hade tyckt att det var konstigt, i alla fall.

Det knackade igen. ”Är det en bomb i pennskrinet eller nåt?”
”Nästan”, sa jag när jag öppnat dörren tillräckligt för att kunna ta emot det.

Åh, jag var räddad... Tårarna steg återigen i ögonen på mig när jag drog upp dragkedjan för att få fram plåster.

Jag tänkte snabbt skärsåren och gömde undan rakbladet, torkade bort blodet från armen och drog ner skjortärmen igen.

Nu. Nu skulle allt bli bra igen.

Jag låste upp dörren och höll hårt i pennskrinet. Andy stod utanför och kollade konstigt på mig, som om han var orolig för hur jag mådde. Det skulle jag nog också ha varit om jag var han.

”Säg inget”, sa jag bara och gick mot dörren, hörde att han följde efter. ”Hur mycket är klockan?”
”Typ tolv, de flesta är och äter lunch”, muttrade han och drog en hand genom håret. ”Vad vill du hitta på?”
Inte äta, i alla fall. Jag tänkte efter, kanske kunde vi gå hem till honom igen? Eller hem till mig...

Eller inte. Verkligen inte. Om mamma var hemma...?

Jag ville inte att hon skulle träffa Andy. Jag trodde inte att hon skulle bry sig om jag kom hem själv eller inte, inte egentligen, men ändå. Det var länge sedan jag tagit med någon hem.

Nåja.

”Kan vi inte gå hem till dig eller nåt?”
”Och kolla på massa filmer?” Andy flinade och jag pustade ut.

Det borde ju betyda att allt var normalt mellan oss, fortfarande. Om man nu kunde kalla det normalt.