Give me blood meow

”Vad ska vi se den här gången då?” Andy låg tvärsöver sin säng. Hans huvud hängde ner över kanten, han såg på mig. Jag var antagligen upp-och-ner. Andy hade sagt att det ibland var bra att se världen ur ett annat perspektiv och sedan skrattat.

Det var ju ett sätt att se på saken.

”Jag vet inte.” Jag själv satt på golvet och for runt med blicken i hans rum. Det stod en gitarr vid garderoben. Den hade jag inte sett dagen innan. ”Spelar du gitarr?”
Han nickade, eller jag tror i alla fall att det var det han gjorde. Det såg ut som så.

”Du, har du något husdjur?”
Jag kollade förvånat mot honom. ”Nä”, sa jag. ”Har du?”
Jag borde ju veta att han inte hade det – jag hade ju varit i hela hans lägenhet. Inte ens en katt skulle han kunna ha – vart var dens saker?

Svaret förvånade mig.

”Ja.”
”Har du?”
”Ja sa jag ju. Är du döv eller?”
”Nej, men...” Jag kollade förvirrat på honom. ”Va?”
Andy vred på sig så att han låg på mage, kollade på mig med ett flin. ”De är bland de vanligaste djuret fastän ingen tänker på det. Vill du gissa eller ska jag säga?”
”Säg.”
”Dammråttor!”

Var han seriös? Jag satt bara och kollade på honom. Han såg allvarlig ut.

Herregud, han var seriös.

”Se inte så förvånad ut”, sa han, reste sig upp och gick fram till mig, höll fram en hand mot mig. ”Kom, jag ska visa.”

Jag tog hans hand och följde efter honom ut till köket. Han öppnade kylskåpet och såg fundersamt på allt som stod på hyllorna. Jag vågade inte fråga vad han höll på med, antog att jag helt enkelt skulle få veta det inom kort.

”Ost blir nog bra”, hörde jag honom mumla för sig själv innan han tog ut osten och stängde kylskåpet igen.

”Blir bra till vad?”
”Det ska du få se.” Han letade upp en osthyvel ur en av lådorna och hyvlade några bitar, stoppade en i munnen. ”Vill du ha?”
När jag skakade på huvudet ryckte han bara på axlarna, hyvlade en till skiva och gav till mig. ”Du får ändå. Du har inget val.”
Osten hade jag ätit upp innan vi kom tillbaks till Andys rum igen. Den var god, och det var så lite att jag inte kunde oroa mig för att något skulle hända som senaste gången jag åt. (Nej, jag hade inte ätit något sedan jag ätit hos Andy dagen innan.)

”Bara så att du vet, dammråttor kan bitas. Ska du eller jag mata dem?”
Det kändes fånigt att vara rädd för dem – jag visste ju att Andy antagligen drev och att de inte kunde bitas på riktigt – men det var så det var. Jag var rädd för dammråttorna. ”Du får göra det.”
”Okej.” Han lade sig ner på golvet intill sängen och kikade in. ”Komsikomsi små dammråttor...”

”Är dammråttor farliga?”, frågade jag oroligt och hoppade upp i sängen, kramade mina ben. De lät farliga, i alla fall.

”Nä, inte speciellt, men de har vassa tänder.” Andys röst lät konstig, med tanke på att han halvt låg under sängen. Rösten lät dämpad. ”Hallååå, någon hemmaaa?”
Jag blundade och försökte låtsas att jag var någonannanstans, ville inte att något skulle hända Andy. Tänk om dammråttorna bara bestämde sig för att han var godare än osten han skulle ge dem och attackerade honom? ”De kommer väl inte äta upp dig?”
”Nejdå. De är tokiga i ost. Men kom igen nuuu, vart är ni!? Det är ju jag, Andy!”
”Och jag”, pep jag fram. Jag hörde Andys dämpade skratt.

”Och Sebastian, men han sitter på sängen. Kan ni inte visa att ni inte är farliga alls? Jävla råttor...”

Det var tyst en stund innan Andy skrek till. ”Aj! Helvete! Jag sitter fast!”
Jag ryckte till och vågade inte kolla. ”Ä-äter de up-p-p di-hig?”
”Nej, men de kommer att göra det om jag ligger kvar länge till! Hjälp mig, snälla?”

Efter en hel del lirkande från Andys sida vågade jag mig ner från sängen, tog tag i Andys fötter och drog ut honom från där han låg under sängen. Han låg kvar och skrattade, såg till och med ut att gråta. Gjorde det ont i hans fingrar? Hade dammråttorna bitits hårt?

”Gör det ont?”
”Nädå”, fick Andy fram efter en stund, torkade sig lätt om kinderna och satte sig upp. ”Inte alls, faktiskt. De här dammråttorna är bebisar och deras tänder är små. Glömde jag säga det?”
”Ja...”
”Förlåt.” Han kröp över golvet och kramade mig, verkade strunta i att jag stelnade till.

”Men varför skrek du då?”, frågade jag efter en stund, kollade försiktigt på Andy. Han såg ju ut att må bra i alla fall.

”Det kändes som om någon grep tag i min fot och jag fick panik”, sa han och ryckte lätt på axlarna, som om det inte var konstigare än så.

”Jaha...”, mumlade jag och blundade. Det kändes bra, att Andy kramade mig. Jag kramade inte tillbaka, men hans armar kändes trygga, som om inget kunde ta mig så länge han höll om mig. Det var en rätt underbar känsla. Jag gillade det.

Det var nästan bättre än att skära sig själv.

 

Jag stannade inte hos Andy särskilt länge, även om jag ville. Det var inte det att han inte ville att jag skulle vara där, men han sa att han hade lite saker han var tvungen att göra. Jag trodde honom, och det var därför jag hade gått.

Det var passande att jag kom hem ungefär när jag skulle ha kommit hem från skolan om jag gått hela dagen.

Ingen var hemma. Jag var inte alls förvånad, tog av mig skorna och ställde de alldeles raka på skohyllan, hängde av mig jackan och tog med mig väskan upp.

Mitt rum var inte särskilt märkvärdigt. Mitt rum var inte som Andys. Mina väggar var vita, som på ett sjukhus, golvet var ljust. Sängen stod alldeles under ett av de två fönsterna i rummet, en byrå stod brevid dörren och det fanns en matta på golvet. Om man drog ut den understa lådan i skrivbordet och kände efter under hittade man en hög med plåster, rakblad och sömntabletter. Det fanns sömntabletter i skåpet i badrummet också, men det var mammas och hon märkte om för många försvann. Oftast sa hon inget om det till mig, frågade bara om jag hade svårt att sova och släppte det sedan.

Ibland önskade jag att hon brydde sig lite mer. Jag var ju faktiskt hennes enda son. Hade jag inte kunnat få en storebror åtminstone, en som var som Andy? Det skulle vara helt underbart. Att det alltid skulle finnas någon som skulle lyssna, någon som kunde hjälpa.

Usch, jag blev bara deprimerad av att tänka så.

Vad skulle jag göra, när jag inte hade Andy i närheten? Jag for runt med blicken i rummet, såg på böckerna som stod staplade eller radade på hyllor på väggarna eller i fönsterna. Nej, jag hade ingen bokhylla, det fanns helt enkelt ingen plats.

Det slog mig att om jag bara försvann skulle ingen kunna säga att det varit mitt rum. Det var så opersonligt på något sätt.

Ingen skulle väl märka om jag försvann heller.