Give me blood meow

”Böh!”

Jag skrek högt och kunde ge mig fan på att jag flög upp en meter från soffan vid åsynen av dockan som hoppat fram från ingenstans.

Hej jag heter Max Brown och är 25 år, livrädd för dockor. Finns det terapi för sådant?

Lucy skrattade hysteriskt och lade ifrån sig dockan på soffbordet innan hon hoppade upp i soffan och gav mig en stor kram. ”Men pappa, dockor ääär inte läskiga!”

Var jag en bra förälder om jag funderade på att låta min 5-åriga dotter kolla på skräckfilmer för att bevisa att jag hade rätt? Vuxna hade alltid rätt, förstod hon inte det? Och hur kunde hon leka med dockor? De kom seriöst från helvetet. Inte för att jag var religiös överhuvudtaget, men ja. Från helvetet.

”Jo, de är läskiga. När du är äldre kommer du förstå.”

Hon suckade högt och släppte mig, såg extremt sur ut. ”Det är så alla vuxna säger, att man förstår när man är äldre. Jag är faktiskt en stor flicka nu, jag kan förstå mer än vad du tror!”
”Skulle inte förvåna mig alls. Har du hört uttrycket 'vuxna har alltid rätt'?”
Hon suckade igen och hoppade ner från soffan, tog upp dockan och gick ut ur rummet. Jag började skratta, satte mig upp och kollade mot tv:n. Det var någon show på, antingen någon reality-serie eller något tonårsdrama, som vanligt. Jag sträckte mig fram mot fjärrkontrollen och stängde av tv:n, orkade inte fastna framför något program om ingenting igen.

Alla flyttkartonger gjorde mig lite deprimerad, men glad på samma gång. Vi båda behövde en ny start nu, det gick inte att bo kvar. Inte efter...

Nej. Jag hade lovat mig själv att inte tänka på det – åtminstone inte förrän Lucy sov.

Men ändå. Det var svårt.

”Hey, Lucy, vad vill du ha till middag?”
”Pannkakor!”
Alla ungars förslag. Typiskt. Vet de inte hur svårt det är att flippa över dem utan att få pannkakssmet över hela rummet? Jag tänkte i alla fall inte städa mer. Och hur som helst var vi tvungna att handla – kylskåpet var nästan läskigt tomt precis just då.

”Det får bli färdiggjorda, duger det?”
”Jadå!”
Pannkakor som pannkakor – vad var skillnaden, egentligen?

Det var ljust ute, en vanlig extremt fin vårdag i maj. Jag var ensam i lägenheten, satt ute på balkongen och lyssnade på musik genom det öppna fönstret. Amanda och Lucy skulle snart vara hemma. Borde de inte vara hemma nu? Jag slängde en blick på klockan och jo, det borde de. Men det var säkert bara något litet krångel på dagiset, inget mer. Jag var inte orolig alls.

Jag var inte orolig fem minuter senare heller.

Efter tio började man ju undra.

Efter en kvart försökte jag ringa Amanda.

Efter tjugo minuter började jag bli orolig på allvar.

Efter en halvtimme ringde mobilen. Amandas nummer. Jag suckade lättat. ”Hej älskling, vart -”
”Är det Max Brown?”
Det var en man som talade, och jag kände inte igen hans röst. Förvirrat kollade jag numret igen, och det var Amandas. ”...ja?”

”Kontaktperson för Amanda Butler?”
”Ehm, ja...”

”Det har skett en olycka. Du borde komma till sjukhuset.”

Jag kunde inte tänka. Inte ett enda ord flög förbi i mitt huvud när jag reste mig upp och gick ut till hallen och slet på mig skorna.

Snälla, låt det inte vara något allvarligt...

Vaken.

Jag vaknade med ett ryck och for upp, försökte andas, försökte lugna ner mig. Varför fortsatte det komma tillbaks till mig, varför kunde jag inte få sova som normala personer?
Det tog en liten stund innan jag insåg att det knackat på dörren, att det var det som antagligen väckt mig. Efter en snabb blick mot klockan undrade jag vem fan som kom och knackade på vid fem på morgonen.

Jag reste mig upp och sträckte på mig när jag gick genom rummet. Jag kollade till Lucy lite snabbt, men hon sov fortfarande.

Egentligen borde jag inte öppna. Människan där ute kunde vara vem som helst, och vad det än var fick det fan vänta – fattade den inte att man normalt sett sov då?
Jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken, så istället för att lyssna på rösten i mitt huvud kollade jag ut genom det lilla titthålet i dörren. Jag såg ingen där ute, men det var ju mörkt. Borde inte lampan i trapphuset ha tänts då, eller hade den gått sönder, eller brukade den inte göra det på natten? Och hur hade någon kommit in genom porten?
Det måste vara någon granne. Det fanns ingen annan förklaring, fast vad den som plingat på nu ville var fortfarande ett mysterium.

Jag låste upp dörren och var beredd på att ge vem det nu var en utskällning, men det var ingen där. Jag tog ett steg ut i trapphuset för att se om någon stod och gömde sig, slog foten i något.

Jag kollade ner innan jag tände lampan i hallen. Det var ett paket som låg där ute, ett rätt stort. Det stod ingenting på den, inget namn, inget kort fanns heller.

Utan att riktigt veta om det var en bra idé tog jag upp det och bar in det i lägenheten, lade den på en flyttkartong och fortsatte kolla på den.

Det kunde vara precis vad som helst. Jag borde inte öppna det, borde lämna det ute i trapphuset och kasta det imorgon.

Jag tänkte inte öppna det, inte än, det kunde vänta till dagen därpå. Eller, det kunde vänta några timmar, rättare sagt. Hur nyfiken jag än var så behövde jag sova, måste orka med dagen därpå.

Tur för mig att drömmar aldrig kom fler än en gång per natt, för mig i alla fall. Annars hade jag nog aldrig fått sova.