Give me blood meow

Oliver's song ('cause I totally love soundtracks): http://www.youtube.com/watch?v=_mCiRtoPoXw

 

 ”This new chapter in your life, read it over once or twice – burn the pages, not the bridge, sew your wounds without a stitch”

 

Det var som om en del av mig hade försvunnit med Angelica. Jag kan inte förklara det bättre än så. Något som inte syntes, men som märktes. Jag märkte det i alla fall, och kanske var det andra som också gjorde det. Jag vet inte heller hur jag ska förklara det, för jag var ju jag, hela tiden. Men samtidigt så var det något som fattades. Förstår någon?

I alla fall, så från att jag kom hem efter mötet med Angelica på söndagen och under måndagen så kan jag nämna flera saker jag själv fann konstiga i mitt beteende. Exempelvis så stängde jag in mig själv på mitt rum, slutade äta och pratade inte med någon. Jag svarade inte ens på tilltal, utan nickade eller skakade på huvudet eller hummade som svar, för det tyckte jag räckte. Självklart oroade det folk, särskilt när jag skrev en lapp om att jag inte tänkte gå till skolan fastän de satt i samma rum och jag hade kunnat säga det hur lätt som helst.

”Billie... har det hänt något?”, försökte Mike. Hans älskade morgonkaffe-och-upplivande-cigarett-som-gjorde-honom-mänsklig-en-tidig-morgon var som bortglömda för tillfället, vilket var ganska impressive.

”Har du ätit något?”, hade Audie frågat och sett ut som vilken orolig hönsmamma som helst. Och det där är sagt med en väldigt kärleksfull ton, för jag tyckte om att hon brydde sig.

”Dina strumpor har olika färger”, sa Brendon ointresserat utan att knappt se upp från sin tidning. Det fick dock mig att fnissa till mitt i allt allvar.

Nu låter det kanske som om jag överreagerade, det där med att inte äta och allt, men det där var bara något som hände med tanke på att jag stängde in mig. Och eftersom det inte var första gången jag gjorde något liknande så blev Audie orolig och tvingade mig att berätta vad som hänt. När jag berättat allt tvingade hon Oliver att komma hem till oss. Jag förstod först inte alls hur han var kopplad med något alls och ville helst av allt skrika åt henne att hon inte hade någon som helst rätt att någonsin prata om mig, och en massa andra dramatiska saker.

Vi tar det från början.

På måndagskvällen plingade det på dörren. Jag brydde mig inte så mycket om det alls, för det var störst chans att det inte ens var mig någon ville något, men när det knackade på dörren och Oliver kikade in så blev jag förvånad. Inte för att han var där, utan för att han gått till mig. Han log hastigt och klev in i rummet, stängde dörren efter sig. Stod med ryggen mot den och såg på mig med en outgrundlig blick. Det var tyst ett tag tills han sa ”hej”.

”...hej.”
”Får jag sitta med dig en stund?”

”Sure.” Jag flyttade mig lite och klappade på sängen för att visa att han fick sitta där. Han satte sig bredvid mig och såg på mig. ”Vad...?”

”Jag pratade lite med Audie”, sa han långsamt och såg ner på sina händer. Helt plötsligt var det som om han var rädd för hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga. ”Hon... berättade lite om hur hon tror att du mår. Eftersom du inte pratar, alltså. Och hon ville typ få råd och sånt.”
Jag förstod inte varför hon gått till honom bara. Självklart var jag arg för att hon överhuvudtaget snackat om mig med någon, men jag var tacksam över att det varit just Oliver i alla fall. Frågan var bara varför.

Han verkade ha sett min förvirring, hört frågorna som snurrade runt i huvudet på mig, för han log bara lite, verkade ta ett djupt andetag och drog snabbt av sig sin huvtröja. Av det man kunde se av hans armar – för han hade fortfarande t-shirt på sig – var båda nästan helt fulla av ärr. Han hade några tatueringar som sträckte sig ner från under kanten av hans tröja, och det såg nästan ut som om han försökte täcka över ärren, som om han inte ville se dem. Nu när jag tänkte på det så hade jag nog aldrig någonsin sett honom i kortärmat förut. Han hade alltid haft olika huvtröjor och andra långärmade tröjor på sig, varenda gång jag sett honom. Jag såg på honom med stora ögon och kunde inte hjälpa att jag var oerhört förvånad, med tanke på att Oliver var bland de gladaste och mysigaste personer jag någonsin lärt känna.

”Jag var... inte så glad när jag var tonåring”, började han och såg på mig, såg ut att välja sina ord noggrant. ”Det började väl med att mina föräldrar separerade och att jag alltid var den där skumma ungen som hellre satt och läste än lekte med andra barn redan från dagis. I mellanstadiet var det inte accepterat att inte vara som alla andra, så mobbningen började. På min skola var det så att man höll ihop med samma personer genom hela grundskolan, så jag var liksom fast med en klass som hatade mig. I högstadiet blev det ännu mer fysiskt, att killarna gav sig på mig och sånt där, och eftersom de alla höll på med sporter och sånt så var de mycket starkare än vad jag var och sånt. Jag ljög för mamma varje gång jag kom hem och såg ut som ett helvete, för jag ville inte att hon skulle veta. Jag tyckte inte det var viktigt, eftersom jag överlevde. Ännu mindre viktigt blev det när jag hittade rakbladen. De var min flykt från verkligheten, ett sätt att straffa mig själv för att jag var jag, det enda jag hade som kunde få mitt huvud att bli tyst.” Han tog en paus, såg ner på sina händer igen och log lite. ”Vet du hur jag träffade Noah?”

Jag skakade på huvudet, och jag antog att han sett det i ögonvrån eftersom han fortsatte sin berättelse.

”Vi träffades på ett hustak. Jag hade fått nog, hade skrivit mitt avskedsbrev, hade klättrat över stängslet. Av en ren slump så var jag inte ensam, utan det var någon annan där. Denne någon var jävligt sur och sa att jag gärna fick dö, men inte på hans tak. Denne någon lyckades också få mig att komma över till den säkra sidan om staketet, höll mig i handen hela dagen och lovade att slå ner alla som någonsin gjort mig illa. Bara jag pekade ut dem så skulle han ge sig på dem.” Hans leende var ganska stort när han såg på mig igen. ”Noah räddade mitt liv, bokstavligt talat. Hade han inte varit där hade jag varit död nu. Ruttnat under marken. Och... och jag vet inte. Audie berättade att... att du...” Han gjorde en gest mot mig och jag förstod vad han menade. ”Och hon vill inte att du börjar igen.”

”Don't worry, I won't. Det var ändå bara ett par gånger, y'know?”

Det var något jag gjorde när jag var tretton. Jag hade haft tur, för det blev inga ärr av det. Att jag hade diverse andra ärr på armarna och speciellt ett som såg självgjort ut på underarmen hade inget med det att göra.

”Jag vet, men det är så jävla lätt att falla tillbaks. Och... hon nämnde dina matvanor.”
”Det bara blir så ibland. Allvarligt. Jag har alltid var si och så med maten.”
Det var faktiskt helt sant. Ibland kunde jag äta hur mycket som helst och fortfarande vara hungrig för att ett par dagar senare knappt äta mer än en frukt på en hel dag. Det hade bara varit så sedan jag var liten, och jag överlevde ju.

”Om du säger det så.”

Det var tyst en stund innan jag vågade låta min hand hitta hans och krama den. Han såg på mig med ett litet leende.

”Jag bryr mig om dig, Billie. Okej? Du kan alltid snacka med mig. Dag som natt. Du har ju mitt nummer och allt. Lova att du snackar med mig om du behöver, för jag vet att kärlek pretty much suger ibland. Lova.”
”Jag lovar.”
”Bra. För jag vill inte att du någonsin ska stå på ett hustak och tro att ingen skulle bry sig, för jag bryr mig i alla fall.”
”Jag vet.”
Senare under kvällen fick jag tag på Audie och då var jag inte alls lika lugn som jag varit med Oliver. ”Varför i helvete berättade du för Oliver?” är en mycket snällare version av det jag egentligen sa.

”För att jag visste att du skulle prata med honom”, sa hon och vred koncentrationen från tidningen i hennes knä. ”För jag känner dig, och du skulle aldrig liksom verkligen prata med någon här. Och det är bra att prata ibland. Oliver är bra på att prata och en jävel på att lyssna också. Det är fint.”

När det var meningen att jag skulle sova låg jag bara och stirrade upp i taket. Tankarna snurrade runt i mitt huvud – tankar om livet, Olivers historia, mat, mig, Angelica och allt annat man möjligtvis kunde tänka på.

Jag vill inte att jag och Angelica ska vara ett avslutat kapitel, men det finns nog inte så mycket jag kan göra åt det. Vad kan man göra? För jag vill inte att allt ska vara ett helvete, och det är bara jag som kan göra något nu. Angelica har valt, och nu är det min tur. Jag kan ju välja mellan att bara dra mig tillbaks helt och längta tills det blir onsdag då jag kommer ifrån allt – jag kan också göra det bästa av situationen. Vad gjorde jag innan Angelica? Jag var i ett band. Jag kan ju alltid snacka med Tré.

Det kan jag ju faktiskt göra. För det är nog det bästa av de få alternativ jag har nu. Oliver vill inte att jag ska stå på ett hustak – fine. Jag ska läka, jag ska bränna upp kapitlet som involverar Angelica. Det låter bra.

Trots att klockan var fyra och trots att jag verkligen behövde sova och trots att jag skulle ha mycket att göra senare under dagen så klev jag upp och gick till köket för att äta kalla köttbullar och kex, och dricka juice. Mentalt hade jag dragit fram en tändare och höll i sidorna som innehöll Angelica, men jag ville inte bränna upp dem. Nej, de fick vara kvar.

Tills vidare. Nu ska jag äta och sen sova och så ska jag fixa den här jävla skiten. Jag ska inte stå på något hustak, jag kommer aldrig någonsin göra det. Jag måste nog öppna ett till kexpaket...