Give me blood meow

 ”No matter how far we fall apart – we bleed together”

Att få Tré att överhuvudtaget se på mig verkade vara en oerhört svår uppgift, fastän vi gick i samma klass och satt mittemot varandra i klassrummet. Min skola hade också fått för sig att dagen innan skolavslutningen skulle ägnas åt en massa... roliga saker, vilket betydde att klassen delades upp i grupper och tvingades städa, spela fotboll och någon frågesak. Att städa betydde att slänga allt innehåll i sitt skåp i sopsäckar, spela fotboll blev till att ligga på gräset och se på moln och frågesaken bestod av att sitta på en bänk och gissa vilket svar som var rätt. Pretty much.

Oturligt nog för mig så betydde det att jag inte såg mer av Tré än när han satt mitt emot mig i klassrummet i ungefär tio minuter innan alla gick till sina grupper. Nåja – Mike var åtminstone glad att se mig, och han hade lyckats hamna i min grupp. Det var han som påpekade att en grupp på fyra inte kunde spela fotboll och därmed lyckades få oss alla att slippa det, så vi kunde se på molnen tills vi fick gå och äta.

Dagen var faktiskt helt okej, med tanke på att man inte gjorde så mycket. Egentligen var det nog bra att Tré inte var där hela tiden för allt hade nog varit lite värre då. Det var roligare att vara med Mike som var trevlig och pratade en hel massa om musik och bas och musik igen och om ännu mer musik än att vara med Tré som jag var helt hundra på inte ens skulle snegla på mig. Ja, Mike var rolig att vara med, och han frågade inte heller några jobbiga frågor.

När det äntligen var dags att åka hem och ladda inför skolavslutningen dagen därpå så skulle Mike få skjuts hem, vilket betydde att jag fick gå ensam till tågstationen. Det var lugnt, för inget var ju bättre än hög musik i öronen. Men det var halvvägs dit som jag insåg att Tré gick kanske tre meter framför mig, och han var också ensam. Trots att jag helst av allt gärna skulle slippa en väldigt awkward stämning så började jag gå snabbare. Han kunde inte fly, och jag kunde absolut inte fly. Jag hade ingenstans att ta vägen, alls.

”Tré!” Jag drog ur hörlurarna och rörde lätt vid hans arm. Han vände automatiskt på huvudet och såg på mig ett par sekunder innan han fortsatte se rakt fram. ”Du behöver inte behandla mig som luft längre.”
”Inte?”
”Nä. Snälla sluta behandla mig som luft. Jag saknar dig.”
Jag fortsatte vara ett luft. Ett plötsligt infall och plötsligt irritation (och en liten gnutta ilska) fick mig att ta tag i hans arm. Vad som hände efter det var väldigt suddigt, men helt plötsligt befann jag mig på gräset vid sidan av trottoaren. ”Rör mig inte”, fräste Tré. Vad som än hände så startade det en brottningsmatch, som var oerhört välbekant – hur många gånger hade det inte hänt i replokalen, att vi börjat tjafsa och det slutat i att man försökt brotta ner den andra personen och kittla honom? (Den här gången var det dock inte det sistnämnda.)

”Men vad håller ni på med? Släpp varandra!”
”Nej, avbryt inte!”, ropade jag och viftade undan den okända människan som tydligen trodde att vi slogs på allvar. ”Det är lugnt!”

Att jag blev distraherad gav Tré övertaget och han klättrade kvickt upp på mig, tryckte ner mina armar med sina knän och log sött mot den chockade kvinnan. ”Det är okej. Vi slåss inte.”
Hon skakade lätt på huvudet och mumlade något innan hon fortsatte gå därifrån, något snabbare än tidigare kanske. Tré såg ner på mig och leendet försvann. Ändå såg han inte särskilt arg ut, utan mer fundersam. Han försökte väl lista ut vad jag pratat om.

”Jag saknar dig”, upprepade jag och såg på honom. ”Jättemycket.”

”Jaha?”

”Saknar du mig med?”
Tystnad.

”Kan vi inte... kan vi inte bara prata igen? Snälla? Du är ju min bror för helvete. Jag bryr mig om dig, och jag tycker fortfarande om dig. Trots att du är helt jävla störd.”
Han fnös till och lutade sig närmre, tills våra ansikten bara var några centimeter från varandra. ”Och Angelica?”
Angelica...

”Det är slut”, sa jag och lyckades hålla all smärta borta från rösten, och förhoppningsvis såg jag ju neutral ut också. ”Och nej, jag har inte krossat hennes hjärta eller så, om du oroar dig för det.”

Nej, för det gjorde hon nog så bra själv.

Det var något i hans blick som mjuknade och han log. ”Bra.” Han reste sig upp och tog mina händer, drog upp mig på fötter. ”Lust att hitta på något?”
Trots att det fortfarande gjorde ont efter Angelica så kunde jag le. Hur mycket jag än saknade hans syster så hade jag ju saknat Tré sjukt mycket med. Han var ju på flera sätt min bror, och det hade känts så konstigt utan honom.

Jag fick bara hoppas på att allt skulle hålla den gången.