Give me blood meow

 ”Ladies and gentlemen – it's the moment of truth”

 

Jag kunde inte sova på nästan hela natten (framåt morgonen började jag slumra till och somnade vid kanske fem, men det var svårt). Det var något som gjorde att det absolut inte gick, att jag inte kunde sluta tänka. Jag visste inte om det var bra eller inte att jag visste precis vad det var också.

Kyssen behövde inte betyda något – det skulle inte vara första gången någon gjort så som ett slags hejdå. Grejen var ju bara den att det aldrig hänt mig, inte med Angelica. Och brukade man inte pussa på kinden istället för munnen om man inte var mer än kompisar?

Jag visste ju inte hur hon var med andra kompisar, visste bara hur hon var med mig, men jag hade alltid bara fått kramar. Dittills i alla fall, tydligen.

Kanske gjorde jag det bara större än vad det egentligen var. Kanske hade det ingen stor betydelse alls. Men hur skulle jag kunna veta? Alltså verkligen veta?

Jag kan ju fråga. Så svårt kan det väl inte vara, eller?

Jo, så svårt var precis vad det var. Jag hade hennes nummer och skulle kunna ringa henne hur lätt som helst, men så slog tvångstankarna och paniken in. Jag sköt upp det så mycket jag kunde genom att duscha, klä på mig, äta – jag pluggade till och med (eller okej, att läsa en mening om och om igen och ändå inte förstå den kanske inte direkt var att plugga, men jag hade i alla fall öppnat boken). Trots att jag gjorde allt jag kunde för att distrahera mig själv så kunde jag inte sluta tänka på vad jag skulle säga till henne, kunde inte sluta skapa dialoger med henne i mitt huvud.

Sedan tog det ett tag att ta fram hennes nummer och våga ringa också. Såklart. Mina händer skakade när jag äntligen lyckades ringa – skakningar som spred sig genom hela kroppen. Fick mig att sitta och darra som ett asplöv på golvet i mitt rum.

Okay, here we go.

”Hej, det är Angelica...”

”Hej, det är -”
”... jag är inte tillgänglig just nu, men lämna ett meddelande så ringer jag upp så snart jag kan, hejdå!”

”Fan”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, glömde bort att klicka bort samtalet. ”...eh...” Jag lade på och dunkade huvudet så hårt jag kunde i skrivbordet upprepande gånger.

Idiotidiotidiot.

Jag tog ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök att ringa.

Telefonsvararen. Igen.

”Ehm... hej. Det är Billie. Eh... ja... förlåt för det senaste meddelandet. Tänkte inte på att det var en telefonsvarare. I alla fall – hej. Skulle du kunna ringa eller messa mig sen? I feel like we should talk or something. Eh. Nej jag har ingen aning om varför det blev på engelska. Varför pratar jag på engelska? ...hejdå.”

Jag lade på igen och dunkade återigen huvudet mot skrivbordet. Det började göra ont, så jag lade mig ner på mage och gömde ansiktet i armarna, blundade.

Dum, dum, dum. Vem hade gett mig förmågan att kunna prata alls? Det borde tamigfan vara straffbart. Jag kunde helt enkelt inte prata, och det var så det var.

”Okej, hej igen. Förlåt för det där meddelandet. Eller ja, båda två. Jag kommer säkert be om ursäkt för det här i slutet också. Eh. Förlåt. I alla fall – det jag försöker säga är att jag skulle vilja att du ringer eller något sen. När du kan. Får tid. Om du vill. Kanske. ...fan, hejdå.”

Varför fortsatte jag ens försöka? Det kändes dumt när jag ändå bara fuckade upp allt i slutändan. När jag ändå bara dog inombords och önskade att jag kunde spola tillbaks tiden eller att jag kunde radera meddelandena.

”Hej igen. Här är ytterligare ett meddelande du kan skratta åt sen, whee! Jag tänkte bara förklara att jag är trött och förvirrad idag och ja. Saknar dig och sånt. Ja. Eh.”

MEN FÖRIHELVETE BILLIE, LÄGG AV NU.

Allt det där – distraktionerna, att samla mod och alla samtal med hennes telefonsvarare – tog lite över två timmar att göra. Cheers Billie, cheers.

Jag låg gömd under mitt täcke ett tag och önskade att jag inte var så jävla korkad. For just once så ville jag kunna tänka och vara lite smart, bara en enda gång. Var det för mycket begärt, kanske? Det tog dock inte alls särskilt lång tid innan jag slutade tycka synd om mig själv – jag satte mig i Angelicas situation och undrade vad hon skulle tänka när hon hörde meddelandena och kom fram till att hon skulle skratta, så jag började le – och då orkade jag kravla mig ur sängen och fram till skrivbordet där jag lämnat min mobil.

Jag stelnade till när jag såg att jag hade fått ett meddelande.

Ett röstmeddelande.

Från Angelica.

När jag lyssnade höll jag på att få en hjärtattack. Eller ja, det kändes som det – mitt hjärta slog så hårt att det kändes som om det bara skulle ge upp när som helst.

”Hej, det är Angelica. Du, jag såg att du ringt och så, och ja, vi borde nog prata. Jag är lite upptagen just nu men jag kan komma förbi senare...? Typ vid sex? Du kan messa om det är okej eller inte. Måste gå, men ja... ses.”

Hur mycket är klockan?

Fyra. Två timmar kvar.

Yeah, sure. Du kan komma förbi. (Ska jag möta dig någonstans?)

Nej, jag hittar. Det är lugnt.

Dåså. Då var det helt enkelt bara att stå ut med den långa väntan.

 

Det var tortyr. Jag hade alltid varit dålig på att vänta, men just då var det helt klart värre än vanligt. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten minst miljoner varv och försökte att inte tänka så mycket. Inte oroa mig för vad hon eventuellt skulle säga. Jag visste inte ens vad jag ville att hon skulle säga, men ändå oroade jag mig. (Behöver jag ens nämna att jag undrade vad fan det var för fel på mig minst tio gånger per minut?)

När klockan närmade sig sex blev det allt svårare och svårare att sitta stilla. Brendon (som hade oturen att vara hemma just då) frågade vad det var med mig nudå, men jag kunde inte prata. Han trodde att jag blivit helt psykstörd, men så kom han på att jag ju redan varit det långt innan dess.

Klockan var runt kvart över sex när det – äntligen – plingade på dörren. Jag, som sen ungefär trekvart tillbaks hade stängt in mig på mitt rum, flög ut och snubblade ut till hallen för att vara först till dörren. Till min stora lycka hann jag först, och personen på andra sidan av dörren var lyckligtvis Angelica. Det hade kunnat vara någon annan – det kunde det alltid vara – men nu slapp jag vänta längre.

”Hej”, sa hon och log lite. ”Följer du med ut en stund?”

”Självklart.” Jag drog på mig skorna utan att orka knyta dem samt drog på mig första bästa huvtröja (som även den fick vara öppen). Jag tog Brendons nycklar från byrån och hoppades intensivt på att han inte skulle hinna sakna dem när jag gick ut till Angelica.

Det var tyst medan vi gick nerför trapporna och ut på gatan utanför. Hon verkade ha fastnat med blicken någonstans långt borta – det såg jag när min blick pendlade från mina skor till henne. Jag ville säga något för att bryta tystnaden, vad som helst, men jag visste inte om det var jag som borde börja. Om det var hon som skulle prata först.

Varför måste vi ens prata? Vad skulle vi prata om nu igen?

”Du, det där som hände igår...”

”Ja?”, sa jag och vred huvudet mot henne. Nu var de klarblå ögonen inte fästa vid horisonten längre, utan vid mig.

Gud, det är som om en bit av himmelen fastnat i hennes ögon.

”Alltså... jag vet inte hur jag ska förklara det.” Hon rodnade lite och var så söt att man bara ville krama sönder henne. ”Det bara... alltså... liksom... det... bara hände. Jag vet inte varför jag gjorde så. Förlåt, typ, det här blev förvirrat.”

”Det är lugnt”, sa jag och flinade snett mot henne. ”Hörde du inte mina meddelanden eller?”

Hon fnittrade till och nickade. ”Jo, jag hörde dem. Höll på att börja skratta och alla där var väldigt seriösa.”

”Vart var du förresten?”
”Hemma. Pappa hade några killar från jobbet där och jag vette fan. Var väl något viktigt, antar jag.”

”Aha”, sa jag och nickade, fnissade till. ”Förlåt.”

”Det är okej – nu undrar alla bara varför jag fnittrade som besatt och log när jag såg min mobil. De tror väl att jag har en pojkvän eller så.”

Det vore ju inte helt fel.

...vänta, vad tänkte jag just?

Jag försökte att inte visa hur förvirrad jag helt plötsligt blev. Först då märkte jag att vi hade stannat, att vi bara stod där på trottoaren, och jag undrade hur länge vi stått där egentligen. Hon stod och bet sig i läppen, som om hon var osäker på något. Borde jag prata? Säga... vad? Vad skulle jag säga?

”...så det där betydde ingenting? Om jag ska reda upp det här nu, alltså.”
Hon nickade och log svagt. ”Ja. Vi gick som kompisar och vi är fortfarande kompisar, och det där bara hände.”

”Precis. Det är inget mellan oss.”
”Exakt.”

”Så vi är okej?”

Hon nickade igen och stoppade händerna i bakfickorna. Allting blev helt plötsligt väldigt konstigt, och det märktes att hon också kände det. Känslan fick mig att vilja skrika av någon okänd anledning, för jag ville inte att det skulle vara så mellan oss. Verkligen inte.

Vi stod och bara nickade, såg på varandra. Det var som om vi båda bara väntade på att något skulle hända, väntade på att någon av oss skulle vara tvungen att gå eller så.

Väntade på att något underbart skulle hända.

Utan att tänka på det började jag att skaka på huvudet, vilket tydligen fick henne att göra samma sak kort därefter. ”Det var inte ingenting.”
”Jag vet.” Hon drog en hand genom håret och suckade. ”Det är bara det att det är för mycket, liksom? Jag -”

Det var då något hände. Jag tog de få steg som var mellan oss, lade händerna försiktigt på hennes kinder och kysste henne. Det kändes, precis just då, som om hela världen stannade för ett tag. Slutade snurra. Alla mina förvirrade tankar som funnits i mitt huvud hela dagen försvann och det var helt tyst för en gångs skull.

Jag drog mig undan lite och såg att hon rodnade igen, och hon såg på mig med en nästan förundrad blick. ”Vi kan få det att funka”, sa jag och försökte komma på vad jag skulle kunna säga. ”På något sätt. Om du vill det, alltså. Annars så -”
Hon lade sitt pekfinger över mina läppar och log. ”Inte ett till förvirrat meddelande, okej?”

”...okejdå.” Jag log stort när hon kysste mig igen och bara lät allt vara fint och bra för en gångs skull och valde att inte tänka på allt som man egentligen var tvungen att tänka på. Som hur vi skulle få det att fungera.

Vi skulle fixa det, på något sätt.