Give me blood meow

Okej, först och främst - förlåt för att det dröjde. Förlåt för att det här är ganska shitty, men det har en mening. Det liksom måste vara med fastän det bara blev asdgfhsdfghdfgh konstigt nu. Men sista delen är bra (enligt mig - det kändes bra, at least), så jag hoppas ni är nöjda i alla fall C: Och jag ska skärpa till mig nu, för nu har vi kommit till den planerade delen så YAY ♥

 

 

 ”I wanna feel weightless, 'cause that would be enough”

 

”Billie, vad fan hände med din röst?”

Jag suckade irriterat och satte mig ner på golvet för att sura som den femåringen jag var mentalt. ”Min röst? Är det min röst det är fel på?” Okej, jag var hes, men det var egentligen inget att haka upp sig på. Flera hade ju sagt att det var sexigt när de upptäckt det, så hur kunde det förvandla sångrösten till något dåligt? Jag var ändå inte den enda som lät hemskt, om nu min röst var störande – Tré's trummor lät som om de svalt en bebis hel.

”...det sa jag inte, jag bara frågade.”
”Sa du ju visst. Men är det bara jag som tycker att trummorna låter som en gnällig gammal kärring?”

”Hey, dra inte in mig i det här!”

”Håll käften.”
”Käft själv.”

”Guys. Guys! Lägg av!” Mike lade ifrån sig basen på ett nästan aggressivt sätt och suckade frustrerat. Något med hur han behandlade basen fick mig och Tré att komma av oss i förolämpningarna. Tré var som fastfrusen i en pose som sa att han var påväg att resa sig upp och antingen storma ut ur lokalen eller ge sig på mig. Jag hoppades på det första, mest för att jag visste att han skulle vinna stort om han hoppade på mig, och jag ville inte komma ihåg hur det kändes. ”Har ni tänkt på hur jävla mycket vi bråkat den senaste tiden? Alltså, seriöst. Det är helt sjukt mycket om skitsaker.” Han satte sig på golvet en bit från mig och lät blicken pendla mellan oss, låtsades inte om att han rodnade av ilska. Det där var något han vanligen störde sig på, men nu var han tydligen för upprörd för att bry sig om det.

Det var tyst medan alla tre bara såg på varandra. Blicken gick fram och tillbaka mellan de två personerna som hjälpt mig genom så mycket det senaste året och som betydde oerhört mycket för mig, och vi bråkade som dagisbarn. Ärligt talat så hade jag aldrig riktigt tänkt på hur mycket, men det kändes inte alls bra. Egentligen så ville jag ju inte bråka med dem alls.

”Så, vad ska vi göra för att stoppa det?”

Efter ytterligare en stunds tystnad suckade Tré och gjorde en nästan uppgiven gest med händerna, som om han tagit ett oerhört stort beslut. ”Vi kanske behöver en paus. Nej, lyssna!” Han höjde händerna för att tysta mina och Mikes omedelbara protester. ”Låt mig förklara hur jag tänker. Det är bara så jävla mycket just nu. Vi har ju Mikes föräldrars skiljsmässa, mina... eh... problem” - det hade kommit fram att han var kär i någon, men han vägrade säga vem (hur mycket vi än bönade och bad på våra bara knän fick vi inte veta - ”och så Billie... jag vet inte, du har inte varit dig själv den senaste tiden, så jag antar att saker händer för dig just nu också. Ovanpå det har vi skolan och åtminstone tusen andra saker. Vi kanske... vi kanske behöver en paus från det här. Jag menar, det är ju ganska krävande och så. Kan vi inte bara testa någon vecka, se hur det går?”

Mike såg ner på sina händer, bet sig i läppen. ”Jag vet inte”, sa han och såg sedan på Tré. ”Bandet är det enda som får mig att orka just nu, liksom. Vad fan ska jag göra då?”
”Du har fortfarande basen. Jag säger inte att vi ska lägga av helt och ta sönder alla instrument, jag menar bara att vi kanske inte borde hänga... såhär.”
”Du menar inte att vi ska ta paus från varandra, va?”, frågade jag tyst.

Han såg på mig. ”Självklart inte. Det går ju inte, eller hur? Jag vill inte det i alla fall.”

”Men om alla inte vill det... alltså, ta en paus...”
”Jag tar en paus i alla fall.” Han reste sig upp och lade ifrån sig trummpinnarna. ”Ses imorgon.” Sedan lämnade han rummet och lät mig och Mike sitta kvar med stora ögon.

”...did he just...?”
”I think he did.” Med en sjunkande känsla i bröstkorgen reste jag mig upp och höll ut händerna mot Mike. ”Jag är kvar i alla fall. Vi kan spela tillsammans på fritiden och bara flumma runt.”
”Det är inte samma sak.”
”Jag vet, men det är ju alltid något, eller hur?”
Han log svagt och tog mina händer, drog sig upp på fötter. ”Sant.

Men vi behöver dig, Tré. Fattar du inte det?

 

Trots att Tré sagt att det inte skulle bli en paus för oss i skolan också så kändes det inte alls bra att han dragit iväg. Antagligen var det bara för att visa att han bestämt sig och att vi inte kunde få honom att ändra sig, men det kändes inte bättre för det.

Det var något med hela händelsen som verkade påverka Mike otroligt mycket. Han var allmänt distraherad och inte alls som sig själv. Dessutom märktes det att han var nära att bryta ihop – sånt ser man oftast ganska tydligt, om man verkligen känner personen – och jag försökte göra vad jag kunde för att det inte skulle hända. Lyckligtvis verkade han kunna hålla ihop under resten av dagen, och något med kramen på tågstationen sa att han förstod vad jag försökt med och tackade för det. Då var det i alla fall något som kändes lite bra.

”Billie? Hej!” Angelica kom fram till mig när Mike klivit av tåget. ”Vart är Tré?”

”Ingen aning. Hemma, kanske.”

Hon nickade förstående. ”I see. Du ser nästan förbannad ut. Har det hänt något, stör jag?”

Jag, som inte hade varit medveten om att jag sett arg ut, såg förvånat på henne och log sedan, skakade lätt på huvudet. ”Nejdå, inget allvarligt i alla fall. Du stör inte.”
”Vad bra.”

Tåget stannade igen och vi klev av. Samtidigt kom jag på en sak, så jag stannade upp. ”Du”, sa jag och rörde vid hennes arm. ”Vet du vad?”
”Nä...?”

Jag satte händerna på hennes axlar och såg henne allvarligt i ögonen. Det var roligt att se hur förvirrad hon blev – den fick mig nästan att börja skratta. Nästan. Jag lyckades hålla mitt ansiktsuttryck seriöst, vilket jag var otroligt stolt över. ”Du skulle ha klivit av för två stationer sen.”
”...helvete.” Hon suckade och skakade lätt på huvudet. ”Du råkar inte veta när nästa tåg går?”

”Om en kvart. Ska jag berätta en till sak?”
”Sure.”

Jag tog hennes hand och drog med henne till en bänk, satte mig ner för att sedan dra ner henne brevid mig. ”Jag ska vänta med dig”, sa jag med ett stort leende.

”Tack.” Hon log och kramade min hand, vilket fick mig att inse att jag inte hade släppt henne än. Trots att det gav intrycket av att det var något mellan oss som egentligen inte fanns där så ville jag inte släppa taget. Det var trevligt. Riktigt mysigt, faktiskt. Eftersom hon inte drog undan handen så antog jag att hon var okej med det, och det var ju roligt att veta.

Vi satt tysta medan vi väntade på tåget. Jag undrade lite över hur allt kunde verka så normalt när jag själv satt och dog lite på ett mysigt sätt, hur världen liksom bara fortsatte gå och snurra och inte märkte något alls. Det var ganska intressant egentligen, hur människor var som de alltid var och verkade fastän man själv inte alls var det, även om det inte var något stort. Men ibland var det ju också de små detaljerna som spelade allra störst roll.

”Men åh, måste de snacka om Hungerspelen?”

”Hm?”, sa jag och vred huvudet mot henne, slog mentalt till mig själv för att helt randomly ha varit filosofisk och allt. Jag hatade när det hände, för jag fastnade verkligen i mitt eget huvud och det var ingen trevlig plats. Det var trevligare att vara ute i världen, med Angelica.

”Dem där borta.” Hon viftade med handen mot ett litet gäng med tjejer som helt klart fangirlade över något. ”De pratar om Hungerspelen. Jag har fortfarande inte sett den.”

”Är det inte den med bagaren som heter Peta?”

”Lägg av”, sa hon och slog till mig, himlade med ögonen. ”Peeta.”

”Det heter leviosa, inte leviosaaaa.”

”Men lägg aaaav!” Hon skrattade till. ”Men ja, det är den filmen.”

Jag nickade och kunde inte låta bli att le på ett nästan elakt sätt. ”Blir du förvånad om jag säger att jag faktiskt har sett den?”

Det var roligt att se henne tappa hakan totalt. ”Fusk! Så jävla... alltså... var den bra?”

”Helt okej”, sa jag med en axelryckning. Min röst lät halvkvävd, och det var för att jag i princip satt och skakade av undertryckt skratt. Jag var helt övertygad om att hon skulle ha kastat en stol på mig om hon kunnat. Därför var jag väldigt glad över att bänkarna var fastskruvade i marken och att gruset var för litet för att det skulle göra ont att få på sig.

”...helt okej? Helt okej!? Alltså... du... bara... jag orkar inte med dig!” Hon släppte min hand för att gömma ansiktet i händerna och skaka på huvudet.

Jag började skratta och lade armarna om henne, lutade huvudet mot hennes axel. ”Blir du glad om jag säger att den i alla fall var såpass bra att jag inte har något emot att se den igen?”

Billie... vad fan håller du på med?

Ja, vad fan gör jag?

Hon sken upp som världens sötaste, gladaste sol och kramade mig hårt. ”Ja! Tacktacktack!”

”No problems. Really.” Jag log stort och kramade henne lika hårt, och så satt vi hela tiden tills tåget kom.

Vad gör jag?