Give me blood meow

Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=OTWKYZJAdCE

 

 

 ”Do you like my stupid hair? Would you guess that I didn't know what to wear?”

 

Resten av veckan var bara allmänt händelselös. Tré dök upp i skolan dagen efter att han lämnat oss i replokalen och låtsades som om inget alls hade hänt, som om allt var som vanligt. Det var ju det också, egentligen – den enda skillnaden var att vi inte snackade om huruvida vi skulle ockupera replokalen och när. Vi pratade om precis allt som inte hade med det att göra.

Jag pratade ett par gånger med Angelica och vi kom fram till att ta filmen på lördagen samma vecka. Hon varnade mig också och sa att hon antagligen skulle fangirla under hela tiden – innan och efter själva filmen, alltså – och vara allmänt jobbig, men jag sa att det inte gjorde något. Jag var van – man blev det av att bo med Audie.

Jag tänkte inte så mycket på att det skulle vara första gången som jag skulle vara ensam med Angelica utan att någon vi kände skulle vara i närheten och kunna retas. Inte förrän det faktiskt var lördag. Det var som om det blev verkligt först då.

När jag vaknade vid tolv – på dagen – var det min första tanke, att jag skulle få träffa Angelica och vara ensam med henne ett tag, och tröttheten övergick till att bli nervositet och hyperaktivitet. Trots att jag sovit dåligt och egentligen var otroligt trött så var det helt omöjligt att somna om. Det gick bara inte, inte efter den tanken.

Så jag klev upp och försökte låtsas som om det inte var något speciellt med dagen alls. Eller ja, så gott jag nu kunde, eftersom jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag duschade och slängde på mig kläder som jag rent instinktivt visste att jag skulle byta minst tusen gånger senare och hatade mitt hår lite och åt frukost. Såna saker var normala för mig, men tydligen så märktes det lite för mycket hur speedad och nervös jag var.

”Herregud Billie, vad har du tagit?”, sa Mike som satt i soffan och iakttog mig medan jag i princip sprang fram och tillbaka i lägenheten.

”Han ska träffa Angelica”, svarade Audie som satt i en fåtölj och bläddrade i en tidning. ”En dejt, du vet.”
”Aaaaaaw”, sa han med ett stort irriterande leende medan jag bara gav Audie fingret. ”Vad gulligt! Hey, Billie – när ska ni komma ut med att ni faktiskt är ett par?”

”Vi är inte tillsammans. Hon ville se filmen och jag ställde upp, that's all.”

”Men du, ska du inte ta med blommor? Man brukar göra så på dejter. Tjejerna blir så glada då och well... things can get a lot easier, if you know what I mean.” Han vickade på ögonbrynen med ett nästan perverst leende samtidigt som Audie började skratta hysteriskt och jag undrade varför jag berättade något för henne överhuvudtaget.

”Vi går som kompisar – vad är det som är så jävla svårt att förstå?

Men tänk om hon faktiskt ser det som en dejt?

...herregud. Tack så jävla mycket, Mike.

”Det är vad alla säger.”

”Håll bara käften, snälla?”

”Jamen det är väl bra att du skaffat en flickvän – jag menar, hon är både söt och trevlig, och ni är söta tillsammans. Ja, till och med du är söt då. Så söt att man skulle kunna äta upp dig. Omnomnom.”

Jag lämnade lägenheten och bara strövade omkring i flera timmar för att slippa dem, vilket jag tyckte var fullt normalt. För övrigt så var det skönt att bara gå runt, för det blev bara så mycket enklare att tänka då.

När jag väl var tvungen att gå tillbaka till lägenheten var Mike inte där, Brendon verkade alldeles nyvaken och Audie pratade i telefon med någon. Hon vinkade och log på ett sätt som sa ”jag vet allt, bara så du vet” och jag hatade det. Jag gav henne återigen fingret och gick in på mitt rum. När tankarna började komma tillbaks blundade jag och tog ett djupt andetag innan jag bytte om. Baseball-tröja, svarta jeans, nitbälte. Det kändes bra, kändes normalt, och det fick duga. Jag nickade för mig själv och bytte ut de vanliga tråkiga skosnörena i de svarta conversen bara för att gröna var så mycket finare. Jag gick till badrummet och kastade en blick i spegeln.

Mitt hår, mitt hår, mitt hår. Vad gör du med mig?
Jag suckade och försökte fixa till det, märkte knappt att Audie stod i dörröppningen förrän en stund senare. ”Vad?”
”Har du problem?”
”Vad fan ser det ut som?”

Hon försvann och kom tillbaks med en pall som hon ställde ner på golvet. ”Sitt”, sa hon och klappade på pallen. När jag satt där började hon fixa till mitt hår. Jag hatade när folk (spelade ingen roll vem, bara folk) rörde vid mitt hår, så trots att jag visste att hon kunde hjälpa mig var det tortyr. Jag satt och blundade hela tiden och låtsades att det var jag som fixade med det.

”Så. Bättre?”
Jag öppnade ögonen och såg mig i spegeln, log. ”Mycket bättre. Tack.”
”You're welcome, darling.”
”Och det är fortfarande bara så att vi går som kompisar. Jag hade varit såhär om det varit vem som helst också.”
”Jag vet. Det är bara roligt att retas.” Hon blinkade och lämnade badrummet, och jag suckade.

Jag vet.

Jag gick mot busshållplatsen och koncentrerade mig på den höga musiken i öronen. Det lugnade mig lite, hindrade mig från att tänka. Jag gillade att vara ensam med bara musik i öronen som sällskap – det var det bästa som fanns. Och det hjälpte mer mot nervositet än något annat jag provat på, särskilt skrikig musik.

Vi hade kommit överens om att mötas nedanför en lång backe som låg väldigt nära huset där hon bodde, eftersom Tré inte visste något om att vi skulle träffas och ingen av oss visste hur han skulle reagera på det. Sen att vi kunde förklara allt för honom igen och hoppas på att han inte skulle vara en annoying fuck var det ju ingen som tänkte på – jag var för lat och trött på det för att orka.

Hon stod redan vid busshållplatsen och väntade när jag kom dit, och hon sken upp när hon såg mig. Vem skulle kunna låta bli att le när någon var glad över att se en, egentligen?

”Hej”, sa hon och kramade om mig. ”Kan vi reda upp lite saker innan vi går?”

”Visst.”

”Vi går som kompisar, eller hur? Det här är ingen dejt?”

Och där släppte alla orostankar och jag kunde andas igen. Jag log och nickade, stoppade händerna i jeansfickorna. ”Precis.”

”Okej, bra. Jag tänkte bara så det inte blir några missförstånd, liksom.”

”Jag förstår.”

”Vad bra. Ska vi gå då?”

Vänta... är det där besvikelse? Varför då? Ville du att hon skulle tro att det var en dejt? Och varför då i sånt fall? Ni är bara kompisar, lilla du.

Det vet väl inte jag heller.

Medan vi gick – det var inte så långt till biografen och vi hade bestämt redan innan att vi skulle orka gå dit bara för att det var mysigt – började jag nynna för att få ett slut på tystnaden. Jag hade ju kunnat prata också, men det var lite för svårt att komma på något bra att säga. Det tog inte alls lång tid innan jag insåg att hon nynnade med, vilket fick mig att le både glatt och förvånat.

”Jag visste inte att du gillade Falling In Reverse...?”

”Skojar du? Jag älskar dem! Är det några fler band du inte visste om att jag gillade, kanske?”

Vi började prata om musik, och det visade sig att hennes musiksmak var helt fantastisk. Vi hade ungefär samma favoritband, och de övriga banden kände båda i alla fall till eller hade hört någon låt med dem.

”Alltså gud, du är perfekt”, sa jag innan jag hann stoppa mig själv, höll upp en dörr för henne, vilket fick henne att rodna och se ner på sina fötter. ”Allvarligt alltså.”

”Tack, eller något.”

”Jag menar det. Alltså, seriöst.”

Hon bet sig i underläppen och vägrade att se på mig, vilket resulterade i att hon nästan gick in i både mig, annat folk och en dörr. Jag kunde inte sluta le. Det var bara för gulligt att hon blev så generad. Hon var verkligen söt.

Nej, inte söt. Vacker.

Vi tog oss upp till biografvåningen och jag drog med henne till en av köerna. ”Vad vill du ha?”

”Jag vet inte, popcorn kanske. Men du, jag kan betala för mig själv...”
”Nope. Jag vill göra det, snälla?”

”Nej, Billie...”

”Just try and stop me then.” Jag flinade och vände mig om mot disken, då det passande nog var vår tur. Medan jag beställde biljetter och popcorn fick jag verkligen kämpa för att hålla henne på avstånd. Jag lyckades alltid hålla henne på en armlängds avstånd och trots att hon hela tiden fortsatte försöka så vann jag till slut. Att vi fick en massa konstiga blickar gjorde det inget alls – det var bara ett under att hon i kassan hörde ett skit av vad jag så, då jag både pratade, morrade och skrattade helt hysteriskt.

”Jag ska hämnas”, sa Angelica när hon tog emot kartongen med popcorn. ”Ohja, jag ska hämnas. Hör du det?”

Jag flinade bara och snodde några popcorn från henne, såg ner på biljetterna. ”Hitåt.”

Vi lyckades ta oss helskinnade till salongen och hann till och med i tid, vilket var helt jävla otroligt för att vara oss. Hon fortsatte sura över vad jag gjort, men efter att ha suttit och kastat popcorn på henne en stund gav hon upp och började le igen.

”Du, du fangirlar inte alls lika mycket som jag trodde du skulle göra. Jag trodde att du skulle vara värre än Audie, to be honest.”

”Jag vill bara inte vara jobbig, that's why. Jag lovar att jag kan fangirla riktigt mycket”, sa hon och nickade allvarligt, ryckte sedan på axlarna.

”Du kan aldrig vara jobbig, inte för mig. Okej?”

Hon satt och stirrade på mig en stund, öppnade munnen för att säga något samtidigt som ljuset i salongen tonades ner för att sedan försvinna helt, och hon blev för distraherad av bioduken för att kunna säga något.

Vet du ens om hur fullkomligt jävla vacker du är? Vet du det, Angelica?

 

Angelica var helt hypad efter filmen och nästan skrek på mig för att jag bara vågat kalla den ”helt okej” samtidigt som hon hoppade fram där vi gick. För nej, filmen hade inte varit okej – den var alldeles fantastisk och underbar och helt klart värd väntan och så älskade hon Peeta så mycket och önskade att det fanns någon sådan het kille i hennes klass som hon kunde glo på hela dagarna.

Japp, hon kunde vara värre än Audie.

Jag sa dock inget om det – sa inte så mycket alls, förutom ”mm”, ”hm” och ”jaså”, nu när jag tänker på det – utan lät henne hålla på, för det var helt okej. Jag tyckte om hennes röst, tyckte om att hon lät så glad. Hennes röst var så mysig på något sätt, passade henne så bra.

Vi stannade upp nedanför backen och pratade om filmen en stund till. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla igång konversationen (och ärligt talat behövdes inte särskilt mycket), för jag ville inte att hon skulle gå. Nej, jag trivdes alldeles för bra med henne för att någonsin vilja det.

”Jag borde gå...”, sa hon efter ett tag i alla fall. Hon ställde sig lätt på tå och tryckte läpparna mjukt mot mina. ”Hejdå, och tack för ikväll. Det var verkligen schysst av dig att ställa upp.”
”Inga problem”, mumlade jag fram och såg henne gå upp för backen, kunde inte riktigt röra mig än. När hon kommit ungefär halvvägs vände hon sig om och vinkade med ett litet leende.

Vad var det som nyss hände egentligen?