Give me blood meow

 ”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part I)

Jag fick inte tag på honom. Det spelade ingen roll hur många gånger jag än ringde honom och bad honom att svara, hur många meddelanden jag än skickade, hur många gånger jag än testade att ringa med dolt nummer. Han vägrade svara. Inte ens Angelica fick tag på honom – han var inte hemma.

Jag vet fortfarande inte vad det var som gav mig mest panik; det faktum att Tré kunde göra precis vad fan han ville med mig om han bara fick tag på mig, eller att jag var livrädd för att han hatade mig. För vad som än hände, vem jag än träffade, så skulle jag aldrig komma ifrån att han var en av de allra bästa vänner jag någonsin haft. Han var den första jag verkligen började lita på, kunde prata med, och det betydde något.

Det fick mig att tänka på huruvida jag och Angelica varit särskilt smarta eller inte. Jag kom inte fram till något, för hela mitt huvud var en enda röra. Det enda jag kom fram till var att jag och Angelica egentligen inte gjort något fel – vi hade bara valt att vara tysta om något som faktiskt inte hade något med någon annan att göra. Samtidigt så önskade jag att vi kommit fram till att det varit bäst att säga något alls till Tré så att inget oväntat skulle hända, som nu. Jag var inte arg på oss för vad vi bestämt, jag var bara otroligt rädd för att något var förstört. Klart det var det, men så förstört att det aldrig skulle gå att fixa igen.

Senare under dagen gick jag runt till ställen där jag visste att man ibland kunde hitta honom, och han fanns mycket väl i en park, omkringåkandes på en skateboard. Vanligtvis när brädan åkt fram såg han alltid så avslappnad ut, hade ett leende lekandes i mungiporna hela tiden, men nu såg han nästan förbannad ut. Koncentrerad. Han hade sagt att han aldrig behövde fokusera på att få skateboarden att göra som han ville – kanske var hans skateboard för honom som min gitarr var för mig.

”Tré!” Jag ropade högt på honom och gick så snabbt jag kunde utan att skrika efter honom, försökte komma ikapp. Han ökade inte farten men han saktade inte heller ner, och jag visste att han egentligen hade hört mig. Hans hörlurar var nästan så orange att man fick ont i ögonen av att se dem och han hade tydligen inte dem med sig. ”Tré, vänta! Snälla stanna?”

Han lät mig följa efter honom nerför gatan innan han tvärt stannade och lyfte upp brädan. ”Vad?”, sa han utan att ens vända sig om och se på mig.

Jag gick tills jag hamnade framför honom och försökte att komma på något bra att säga. Precis som när jag skulle prata med Angelica så hade jag ingen aning om vad det var meningen att jag skulle säga, vad man skulle prata om.

Hur länge sen var det? Känns som en evighet sen.

”Jag... jag bara... förlåt.”
”För vad?”
”...det vet jag inte än. Bara förlåt.”

”Okej, lyssna.” Tré suckade och blundade, verkade samla sig några sekunder, innan han återigen såg på mig. Hans blick fick mig att vilja kasta mig ner på knä och be om ursäkt minst miljoner gånger till, för hur mycket jag än försökte tänka på situationen ur olika vinklar så hade jag lyckats göra honom illa, och man gör inte så mot sina kompisar. ”Du, jag fattar. Okej? Jag fattar. Grejen än bara den att det här var något jag trodde att bara Angelica skulle göra, inte du. Är vi inte tillräckligt nära för att du inte ska vara rädd för mig eller vad fan är det? För ja, det gör ont som fan. Men jag fattar.” Han tog ett djupt andetag. ”Det finns en jävligt lång historia till allt det här, men jag har varken lust eller ork att berätta allt, så fråga Angelica någon gång om varför hennes helt jävla fucked up storebror bryr sig, alright?”

Han började gå igen, men jag grep tag i hans arm, lyckades få honom att stanna. ”Jag fattar att du bryr dig om henne, för det är så syskon gör, men Angelica är inte fem år längre. Förstår du inte det? Hon växer också upp precis som alla andra, och -”

Ett ögonblick var jag övertygad om att han skulle slå till mig. Kanske var det därför jag backade undan så fort jag kunde utan att snubbla när han slet sig ur mitt grepp. Han såg på mig med en uttryckslös blick och såg ut att fundera på vad han skulle göra. Eftersom han fortfarande inte verkade vilja slå mig kunde jag ta en djupt andetag av lättnad och börja tänka igen.

”Du måste släppa taget om henne någon gång. Du inser det va?”
Han nickade och bet sig lätt i läppen. ”Jag vet, men det är inte nu. Inte just nu. Nej Billie du fucking fattar inte, okej? Du fattar inte. Låt mig vara nu, okej?”

”Nej.” Jag tog ett steg mot honom igen utan att släppa honom med blicken. ”Okej, jag kanske inte fattar då, men -”
”Då säger vi såhär, för att göra det enkelt för dig.” Jag såg att han höll på att tappa humöret och valde att svälja kommentaren om att jag inte var helt dum i huvudet, vad han än trodde. ”Du får välja. Mig eller Angelica.” Han backade undan från mig, slog ut med händerna och log ett leende som aldrig nådde ögonen. ”Du får hur lång tid du vill på dig. Jag väntar. Men tills dess är du luft.”

Först när han gått flera meter från mig insåg jag exakt vad han menade och försökte komma ihåg hur man andades, försökte att inte falla över kanten till avgrunden som plötsligt befann sig framför mina fötter. ”Du kan fan inte tvinga mig att välja mellan min bästa vän och min flickvän!”, skrek jag. ”Det går inte, fattar du inte det!?”
Han höll upp ena handen för att visa att han hört, men det fanns tydligen inget att svara på det.

Jag tappade räkningen på hur många gånger min mobil vibrerat sedan jag lyckats ta mig hem. Allt var otroligt rörigt i mitt huvud, en röra jag inte kunde reda upp. Inte själv i alla fall, men det fanns inte heller någon jag kunde be om hjälp från heller. Vad fanns det någon kunde göra egentligen? Jag hade en känsla av att ingen skulle kunna prata med Tré och få honom att ta tillbaks det, att bara komma över hela skiten och lägga det bakom sig.

Till slut knackade det på dörren och Angelica klev in innan jag hann svara något. ”Du kan väl svara när man försöker få tag på dig, eller?”, sa hon irriterat och såg min blick sedan. ”...vad har hänt? Träffade du Tré?”

Jag nickade och korsade benen på sängen, såg ner på mina händer. ”Han, uhm... vi snackade lite och well... han vill att jag ska välja. Mellan er.”

Det blev så tyst att jag var tvungen att se upp på henne igen, och hon stod och stirrade chockat på mig. Det verkade nästan som om hon väntade på att jag skulle le och säga att där fick jag henne allt, men nej. Det var inget skämt – det var precis vad han sagt. ”...oh fuck”, sa hon tyst när hon insett att jag menat allvar och sjönk ner på sängen brevid mig. ”Vad... uhm, hur ska du göra?”

Jag ryckte på axlarna och såg på henne, bet mig lätt på insidan av underläppen. ”Jag vet inte än.”
”Sa han... något mer?”
”Han sa typ att jag får hur lång tid som helst på mig att tänka men att jag är som luft tills jag valt.”
Hon nickade och såg ner på sina händer. Jag hade känt henne tillräckligt länge för att kunna säga att hon inte tog det särskilt bra, och jag hatade att se det. Därför lade jag armarna om henne och kramade henne hårt, gömde ansiktet i hennes hår. ”Jag löser det här, okej?”, mumlade jag och strök henne över armen. ”Jag lovar att jag fixar det här på något bra sätt.”

Det kändes som om hon nickade. Jag lyfte på huvudet och tryckte läpparna lätt mot hennes kind, tvingade mig själv att le. ”Jag lovar, jag är typ awesome.”

Hon vred huvudet mot mig och log snett. ”Du kan vara Batman.”
”Precis. Jag är Batman. Det fixar sig, okej? Du har mitt ord på det.”

Hon nickade och kramade mig hårt, och jag önskade att jag kunde tro på mina egna ord. För just då hade jag ingen aning om vad jag skulle göra – allt jag visste var att jag inte förlora någon av dem, vilket garanterat skulle hända nu.

Och jag hatade det.