Give me blood meow

 ”If these sheets were the states, and you were miles away, I'd fold them end over end, just to bring you closer to me” (part II)

 

Jag gick aldrig till skolan på fredagen. Jag försökte intala mig att det var mer för huvudvärkens (som jag fått av att ha sovit för lite) skull än för att jag var rädd för att Tré skulle vara där, men hur mycket jag än försökte säga att det inte var så, så kunde jag inte lura mig själv. Brendon köpte att jag hade världens jävligaste huvudvärk och gick med på att ringa till skolan om jag lovade att försöka städa upp i vardagsrummet under dagen, men jag kunde inte ljuga för mig själv.

Men för att se det på den positiva sidan, om det nu ska finnas någon, så betyder det att jag får en dag att vara ifred och tänka lite. För jag måste fixa det här på något sätt, det går inte annars. Ju snabbare jag kommer på något desto bättre.

Problemet var att det fortfarande var så rörigt i mitt huvud att varje gång jag försökte tänka så förvärrades huvudvärken.

Okej, vi tar hand om huvudvärken först. Alvedon, massor med vatten och tv-serier borde fungera.

Jag fixade bubbelvatten och tog tabletter från ett skåp, och jade hade till och med bestämt mig för att se om Dexter verkligen var en groda eller inte, när jag helt plötsligt fick känslan av att inte vara ensam. Det fick mig att stanna upp på vägen till soffan och lyssna. Jag försökte komma på om någon varit hemma eller inte, men jag kunde inte komma ihåg att någon mer än Brendon varit hemma sedan jag vaknat och orkat kliva upp. Tekniskt sett borde det betyda att det bara var jag i lägenheten, men nu var jag helt övertygad om att det var precis vad jag inte var.

”Hallå?”, ropade jag, men egentligen förväntade jag mig inget svar.

”Well long time, no see.” Jag ryckte till och tappade vad jag hade i händerna. Flaskan hade en kork på sig och studsade in under en byrå, men glaset lyckades jag fånga upp innan det hann krossas mot golvet. Olyckligtvis hade jag haft vatten i det, som den smarta jävel jag var, och majoriteten av innehållet flög ut på golvet och mig själv. Mest på mig själv, faktiskt. Jag snodde runt och såg någon stå lutad mot dörrkarmen med ett välbekant, snett litet leende på läpparna.

”David”, suckade jag och gick för att plocka upp flaskan jag tappat samt dra av mig t-shirten jag hade på mig, som så brutalt angripits av kolsyrat vatten. ”Vad fan gör du här?”

”Ärligt talat så har jag ingen aning. Jag bara hamnade här, helt enkelt. Suck it up. Eller vill du att jag ska gå?”

”Suit yourself. Jag bryr mig faktiskt inte.” Jag styrde stegen mot köket igen för att hämta papper. Jag ville inte att golvet skulle fucka upp som det gjort i villan vi bott i när jag var kanske fem år. (För att göra en lång historia kort: David tappade ett glad med läsk i och golvet slukade det, så jag var tvungen att dela rum med honom två hela jävla veckor för att de var tvungna att byta ut golvet. Det märks att jag verkligen är släkt med mina syskon, när man tänker tillbaks på saker som hänt på grund av klantighet.)

Förutom att det gör lite ont att se dig så har jag viktigare saker att tänka på. Det är ändå ganska enkelt att låtsas att du är Mike, så länge du inte pratar bara.

”Okej, vad har hänt? ...vad? Jag ser ju att något är fel.”

”Inget speciellt”, sa jag och sjönk ner i soffan, drog händerna över ansiktet. Dagen hade nästan bara börjat och jag var redan trött på allt. ”Inget som angår dig i alla fall.”

”Meh. C'mon, du kan prata med mig. Lovar att försöka hjälpa till om jag kan.”

”Du kan inte hjälpa mig med det här. Ingen kan det. Det är bara något jag måste göra själv.”

”...well, ibland hjälper det att prata med någon i alla fall. Man kanske på något man missat eller så.”

Eftersom David varken verkade vilja ge upp eller gå därifrån så gav jag en kortfattad överblick över vad som hänt. Det blev väldigt tyst efter att jag berättat färdigt, men det syntes på David, som gått och satt sig bredvid mig, att han tänkte. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta för honom, så nyfikenheten om grodan Dexter tog över och jag startade en episod. Efter kanske halva avsnittet – jag hade hunnit konstatera att ja, det fanns tillfällen där han verkligen såg ut som en groda – yttrade David sig.

”Du har verkligen hamnat i en jävligt svår situation. Det måste vara jobbigt att vara du.”

Hah, tell me about it.

Istället för att ge honom ett väldigt sarkastiskt svar så gav jag honom en blick som sa allt jag ville säga. Han flinade bara. ”Önskar dig lycka till i alla fall”, sa han och reste sig upp.

”Hey, skulle du inte försöka hjälpa mig?”
”Jag lovar att tänka på det, men som du sa – det är bara du som kan bestämma det här.” Han sträckte lätt på sig innan han ställde sig framför mig och lade en hand över mitt hjärta. ”Follow your heart, young padawan.” Han tryckte läpparna lätt mot min panna, och så var han borta.

Åh gud, jag hatälskade honom. Allvarligt talat.

När han försvunnit var det lite enklare för mig att andas, och jag lade mig ner på sofan med ena armen bakom nacken och såg frånvarande mot tv:n, förlorad i tankar.

Om man inte vet vad ens hjärta vill, vad gör man då?

Jag gjorde en mental lista på hur det skulle bli om försökte väga för och emot. Egentligen var det helt omöjligt, men jag var desperat nog att försöka.

Valde jag Tré skulle jag fortfarande ha en av världens finaste vänner samt slippa risken att det blev ännu mer tjafs med bandet. Men samtidigt så skulle jag förlora världens vackraste tjej, förlora henne men ändå alltid vara nära. Att veta att hon inte var min längre... Om jag valde Angelica var det samma saker som skulle hända, men det positiva skulle bli negativt och vice versa, med några ändringar såklart. Om man skulle tänka helt logiskt så borde jag välja Tré, då jag nästan hade mer att förlora om jag inte gjorde det, men jag kunde inte släppa Angelica. Jag kunde inte vara utan henne.

Fan vad jag saknar henne. Hon kanske kan få lite av det trassliga garnnystanet som är mina tankar att redas ut lite eller sluta dunsa omkring i mitt huvud.

Jag plockade upp mobilen och skickade ett meddelande till henne. Svaret kom väldigt snabbt, och det fick mig att le.

”Visst, kommer till dig så snart jag kan – bara en lektion kvar!”

 

När det plingade på dörren var jag fortfarande ensam hemma, så jag kunde få kramma Angelica ute i trapphuset så länge jag ville utan att någon skulle störa oss. Huvudvärken hade släppt lite tills dess att hon kommit dit, men hon fick den att försvinna helt. Bara att vara nära henne igen fick mig att le, fick alla tankar att tystna.

Fan, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt.

”Saknade dig”, mumlade jag ner i hennes hår.

”Saknade dig med. Jättemycket.” Hon tog min hand med ett leende och drog med mig in i lägenheten där hon sparkade av sig sina skor. ”Så, vill du prata om allt drama eller ska vi hitta på något annat?”

Är hon lika rädd för att förlora mig som jag är för att förlora henne?

”Distrahera mig, snälla.”

”Visst”, sa hon och log, men jag kunde fortfarande se oron i hennes ögon. Ville hon egentligen prata, ta reda på hur och vad jag tänkte? Vågade hon inte säga det? ”Vad ska vi göra då?”

”Ingen aning.” Jag kramade hennes hand istället för att säga åt henne att inte oroa sig, och jag drog med henne till mitt rum. ”Vill du att jag ska spela för dig igen?”

”Åh, gärna.” Hon satte sig mer korsade ben på min säng, armbågarna på låren och hakan i händerna. Oron i de himmelsblå ögonen omvandlades till förväntan, och det fick mig att le stort. Jag kunde tydligen få hennes oro att försvinna lika lätt som jag kunde få henne att bli orolig, och det var ju skönt att veta.

Jag hämtade gitarren och satte mig mittemot henne, log. ”Vad ska jag spela då?”

”Det spelar ingen roll, spela något bara.”

Jag tänkte efter en liten stund innan jag ryckte lätt på axlarna och började spela. Återigen försvann jag in i min bubbla och jag kunde glömma att Tré verkade ha bestämt sig för att göra allt till ett helvete. Det var så skönt att bara få slippa, bara få glömma.

En annan sak som också var bra var att Angelica också var i min bubbla – hon var den enda jag ville dela min bubbla med. Det fanns ingen annan som jag trodde ens skulle kunna förstå en liten del, och hon förstod den. Hon förstod den verkligen. Och det gjorde mig glad.

Hon flyttade sig försiktigt så att hon satt bredvid mig, lade en arm om min midja. Det var som om hon ville vara nära, men samtidigt så ville hon inte störa.

Jag förstår henne med, precis som hon förstår mig. Hon förstår det jag inte kan förklara, och jag förstår henne utan att hon ens behöver förklara. Det känns så jävla bra.

Så fort låten tog slut blev det tyst, men absolut inte på ett dåligt sätt. Jag såg ner på gitarren med ett litet leende. Vi var kvar i bubblan och inget förutom det spelade någon roll. Utanför fanns verkligheten, problemen jag inte ville tänka på, och de kunde få fortsätta stanna där ute. Jag vred lätt på huvudet och såg på henne. Hon log hon med, satt och strök mig över ryggen. Följde ryggraden, upp och ner och sedan upp igen. Långsamt.

Hon är så jävla vacker. Seriöst. Jag orkar inte. Hur lyckas hon?

Jag lutade mig mot henne och tryckte läpparna lätt mot hennes. Hennes händer stannade upp för att sedan läggas om min nacke, och sedan kommer jag inte ihåg exakt vad som hände. Det enda jag tänker säga är att jag inte vet hur gitarren hamnade på golvet eller hur kläder åkte av. Jag minns att jag frågade om hon var helt säker på att det var okej, och hon hade nickat.

Det är okej, för vi existerar fortfarande i min lilla bubbla. Vår lilla bubbla. Bara hon och jag. Allt är okej då.

 

Angelica luktade gott, och det var inte första gången den tanken farit genom mitt huvud. Jag trivdes med ansiktet mot hennes nacke, näsan i hennes hår. Armarna om hennes midja. Jag trivdes väldigt bra där under täcket med henne i min famn.

”Är du okej?”, mumlade jag och gosade ner ansiktet i hennes hår. Hon rörde på huvudet, så mycket uppfattade jag, men jag visste inte om det skulle vara positivt eller negativt. Vadå orolig? ”...var det ett 'ja jag är okej' eller ett 'nej haha fuck you'?”

”Det var ett ja, jag är okej”, sa hon med ett litet skratt och lade händerna över mina. ”Jag lovar.”

”Vad bra.” Jag tryckte läpparna lätt mot hennes nacke och kunde inte låta bli att le. Det var bara omöjligt just då.

”Mm jag förstår varför du tycker om din bubbla så mycket. Den är trevlig.”
”Tycker du verkligen det?”
”Japp.”

”Då är du välkommen in i den när du vill. Jag har inget emot att dela den med dig.”

”Naw, vad gulligt. Tack så mycket.”

Vi låg där tysta en stund och bara existerade, tills hon vred på sig så att hon låg på rygg och kunde se mig. Hennes blick var något förundrad och fick mig att rysa till, från topp till tå. Hon strök mig med lätta fingrar över ansiktet, lekte med mitt hår.

”Du vet om att du är det finaste som finns, va?” Orden hann resa från min hjärna till min tunga med ljusets hastighet, så snabbt att jag inte hängde mig. Men det var definitivt okej, eftersom hon började le. Jag var bara helt otroligt svag för hennes leende.

”Aaaw”, mumlade hon och gav mig en lätt puss på hakan. ”Du är den finaste killen jag känner.”

Mitt leende blev ännu större och ännu mer psykopatiskt. Jag rådde inte för det.

”...Billie? Får jag berätta en sak för dig?”

Trots att jag automatiskt började tänka att något var fel så var jag någorlunda lugn när hon log, även om hennes leende var något osäkert. ”Visst.”

”Jag, uhm...” Hon tog ett djupt andetag, blundade ett par sekunder. ”Jag... älskar dig.”

Orden var något förvånande och jag låg bara och såg chockat på henne en stund. Leendet som avtagit lite så fort hon frågat om hon fick berätta något återvände med full styrka när jag förstod att hon menade allvar. Jag kramade henne hårdare.

Är det nu jag ska säga att jag älskar henne med?

”Alla jag säger att jag älskar försvinner”, viskade jag och lutade pannan mot hennes, såg allvarligt på henne. ”Jag vill inte att det ska hända med dig.”

Hon log lite och strök mig över kinden. ”Jag kommer inte att försvinna ifrån dig, jag lovar.”

”Hoppas du har rätt.”

Det blev återigen tyst, tills det verkade som om Angelica försökte sätta sig upp. ”Jag borde gå hem...”
”Nej.” Jag kramade om henne hårdare, försökte få henne att stanna i min famn. ”Stanna.”
”Men Tré...”
”Vad spelar det för roll? Han känner ju till oss, so there's no point in hiding. Om du vill stanna så får du det – han får tycka vad fan han vill om det. Vad du väljer att göra är upp till dig, för om han väljer att behandla mig som luft och du inte gör det så har jag all rätt i världen att vara med dig, eller hur?”

Hon såg på mig och bet sig lätt i underläppen, såg ut att fundera.

”Du får låna en tröja av mig om du stannar”, sa jag och lade huvudet på sned med ett litet leende.

”...deal.” Hon log stort och lade sig ner igen. Jag kämpade mig upp ur sängen och hittade en bandtröja som högst antagligen var något jag ärvt och var lite för stor på mig och en annan tröja som jag själv drog på mig. När jag kom tillbaks till sängen hade Angelica dock hunnit somna, hopkurad som en liten kattunge.

Jag kunde inte låta bli att le när jag lade ifrån mig tröjan vid fotändan av sängen och kröp ner bredvid henne igen, lade armarna om henne. Hon kröp närmre mig, lutade huvudet mot min bröstkorg.

”Sov sött lilla ängel”, viskade jag och strök henne över håret, blundade. Kunde inte låta bli att känna mig som den lyckligaste killen i hela jävla världen.